Hur länge ska det här hålla på?

”Är vi framme snart?” Bilen var packad. Bagageutrymmet var använt in till sista kvadratcentimeter. Barnen satt fastspända. Vi var på väg hem; hem till Värmland för några dagars ledighet med våra familjer. Resan mellan lilla Fornåsa ute på östgötaslätten och Sunne var ungefär 30 mil lång. Det skulle ta mellan fyra och fem timmar, inkluderat pauser för mat, glassinköp och toalettbesök. Förmodligen skulle det också krävas en och annan ”springa av sig” paus.

Redan efter några kilometer, vi skulle just passera den gamla vackra kyrkan från 1100-talet i Ekebyborna, kom frågan första gången: ”Är vi framme snart?” 

Jag log och försökte förklara att vi bara hade börjat. Vi skulle åka en lång väg. Resan skulle ta fyra timmar. Min fyraåring i baksätet nickade, som att han förstod. Det gjorde han förstås inte. ”Fyra timmar” var ett allt för svårt begrepp för honom. För hans treåriga lillasyster likaså. Men de tystnade. En stund. Kanske gick det t.o.m. tio minuter innan frågan kom igen: ”Är det lång tid kvar?” Nu fick mamma ta över. Pedagogiskt och lugnt berättade Maria att vi skulle åka över berg och åkrar, länge. Barnen fick en bok att bläddra i. Och det blev tyst. Kanske en kvart. Sedan gick det inte längre. Kunde vi äta någonting snart? Barnen fick en banan. ”Om ni vill kan ni sova en stund” försökte Maria. Det ville de inte alls. Tio minuter till. Samma fråga igen: ”Nu är vi väl i alla fall snart framme?” 

Det är inte lätt för ett litet barn att förstå hur lång tid fyra timmar är. Barn lever i nuet. ”Sen” och ”om en stund” försvinner i en obegriplig dimma. Allt Johan och Mikaela ville ha var ett ”ja”. ”Ja, snart är vi framme.”

”Hur lång tid är det kvar? Är det inte snart slut på den här pandemin? Kan vi inte så träffas som vanligt igen?” Jag tror att många av oss liknar barnen i baksätet dessa dagar. Vi vill veta hur länge det här ska pågå. Och vi blir otåliga när vi inte får svar. Inte bara är det frustrerande. Det är direkt nedbrytande. Vi vet inte längre vad vi ska ta sikte på. Det är lite som när vi tar en löparrunda. Vi behöver veta hur lång sträckan är för att veta hur vi ska lägga upp loppet. Är det ett 800-meters lopp gäller en fart. Är det ett maraton gäller en annan. 

Det är svårt att inte veta hur länge detta undantagstillstånd ska hålla på. Om det handlar om några veckor klarar vi nog av att borra ner huvudet och fortsätta framåt. Men handlar det om ett halvt år eller längre behöver vi tänka djupare och hitta mer slitstarka strategier. Nu springer vi alla in i dimman utan att ha en aning om hur långt vi ska springa. 

En bibeltext att ta sikte på

Det finns en bibeltext att ta sikte mot. Orden riktades till en församling som mötte ett annat slags problem. Den var förföljd. De kristna som först tog emot brevet var också till viss del isolerade från sin omgivning, om än av andra skäl än våra. Men det finns också likheter. Inte heller de visste hur deras framtid skulle komma att se ut, eller om de skulle våga tro på en förändring. In i detta skriver Hebreerbrevets författare, Hebr 6:10-12: ”Gud är inte orättvis, han glömmer inte vad ni har gjort och vilken kärlek ni visat hans namn genom att tjäna de heliga, nu som förr. Men vi önskar att ni var och en ska visa samma iver att bevara den fulla vissheten i hoppet ända till slutet, så att ni inte blir tröga utan följer dem som genom tro och tålamod får det utlovade arvet.”

Här finns ord som lyfter och bär: ”han glömmer inte”. Gud glömmer inte vad du gjort. Gud glömmer inte sina löften. Och Gud glömmer inte dig. Var du än är, vad du än känner och hur du än mår. Gud har inte glömt dig. 

Här finns också den intressanta kombinationen av två ord som i förening skapar uthållighet, ”tro och tålamod”. Det är så vi kan segra till slut. Det är så vi kan vinna ”det utlovade arvet”. Genom ”tro och tålamod”. 

Och vi behöver både ock. Om tron hakar tag i otåligheten blir den kanske en rastlös och oändlig jakt efter något annat. En otålig tro jagar nya upplevelser, starkare uppenbarelser, nyare former, ju nyare desto bättre, som katten jagar efter svansen. Längtan är bra. Rastlöshet är något annat. Tro utan tålamod jäktar och förtunnar. 

Tålamod utan tro, å andra sidan, blir stoisk, tapper men ändå hopplös. Vi behöver tron för att orka. Och när tron, d.v.s. förtröstan på Gud, leder till tålamod skapas en grund i människors liv. Tro som leder till tålamod finner frid och håller ut. För tålamod är mod som tål påfrestning. 

Men hur?

Det låter enkelt. Men hur ska det gå till? Varifrån ska vi få detta mod? Svaret är: Från Gud, 2 Tim 1:7: ”Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande.”

Bibeln är inte en självhjälpsbok. Självhjälpsböcker kan vara bra… men de lämnar oss i slutändan så oändligt ensamma. Hos Gud finns hjälp att få. Den stora frågan är inte hur vi kan bli starkare, mer kärleksfulla eller mer behärskade. Frågan är om vi kommer att vända oss till Gud och be om hjälp eller inte? Paulus skriver nämligen att Gud vill ge oss allt detta när vi ber honom om det. ”Gud har… gett oss… kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande.”

Lånade ord

Hur skulle en sådan bön kunna låta? Du kan be med alldeles egna ord. Det duger bra. Men du kan också återanvända Bibelns böner och göra deras ord till dina. Här är en underbar bön man kan be för sig själv i en tid som vår, Ps 143:8-11: 

”Låt mig möta din nåd på morgonen,

för jag litar på dig.

Visa mig den väg jag ska gå,

för jag lyfter min själ till dig.

Rädda mig från mina fiender,

HERRE,

hos dig söker jag skydd.

Lär mig att göra din vilja,

för du är min Gud.

Låt din gode Ande leda mig

på jämn mark.

HERRE, ge mig liv

för ditt namns skull,

rädda min själ ur nöden

i din rättfärdighet.”

Vi är framme snart!

”Hur långt är det kvar?” Jag önskade att jag hade ett svar att ge dig. Men det har jag inte. Och det har ingen annan heller. Men en sak vet jag: ”han glömmer inte”. Inte dig och inte mig. Och ingen annan heller. Dessutom ska vi också finnas för varandra. Inte heller vi ska glömma varandra. Oavsett hur mörk denna höst kan bli eller hur kall vinterkylan kommer att lägga sig över vårt land. Du är inte ensam. Denna prövning måste vi ta oss an tillsammans. Nu behöver vi tänka på varandra, be för varandra, ringa varandra, lyfta varandra, i tro och tålamod. ”Vi är snart framme” svarade jag barnen till sist, när vi närmade oss mormor och morfars hus, där morfar stod på farstutrappan och tog emot och mormor i köket och värmde mjölk och bullar. Det får bli mitt slutord också till dig. Vi måste genom denna kris. Vi behöver ta den på allvar utan att hamna i förlamande fruktan. Hösten kanske blir svår. Men det kommer att komma andra tider. Detta kommer inte att vara för evigt. Och framförallt… Vi är framme snart, Rom 13:11: ”Frälsningen är oss närmare nu än när vi kom till tro.”

Vi söker en musikledare

Vi söker dig som vill vara med att utveckla vår församling!
Tabernaklet är en Baptistförsamling med en gemenskap på ca 300 människor som möts i centrala Göteborg. Vi vill be om och arbeta för att vara en öppen gemenskap med Jesus Kristus som vårt givna centrum. Som en del av detta vill vi se vårt sång- och musikliv utvecklas. Församlingens inriktning är en tjänst på 50-75% men vi är beredda att diskutera utifrån ditt behov och möjligheter. 
Vi ser gärna att du har musikutbildning, (eller pågående sådan) i botten och gärna några års erfarenhet av församlingsarbete.

 Din uppgift blir
• att bygga församling tillsammans med oss
• att leda oss i tillbedjan
• att se och hjälpa andra in i tjänst 
• att tillsammans med våra pastorer planera och genomföra gudstjänster och andra samlingar
• att ha ett hjärta för alla åldrar och att kunna nå både äldre och yngre genom din personlighet och genom musiken

När det gäller vårt sång- och musikliv drömmer vi om en mångfald av olika kreativa uttryck: lovsångsteam, körer, psalmsång, allt eftersom vad som växer fram och vad människor har att bidra med. Dina idéer och förslag kommer att vara viktiga för oss!

Har du frågor omkring tjänsten är du välkommen att kontakta vår föreståndare Micael Nilsson 070-2010167 eller Lisbeth Bäckelie (personalansvarig i styrelsen) på telefon 0708-219249.
Skicka din ansökan till Micael Nilsson, micael@tabernaklet.se .

Tillträde enligt överenskommelse.
Välkommen med din ansökan!

Ökenregn

Nystart

Förra söndagen startade vi upp våra offentliga och ”fysiska” gudstjänster igen, efter nästan ett halvt års uppehåll. Jag minns så väl hur jag förberett min predikan en fredag i mars. Som jag brukar göra, och måste få göra, hade jag stängt av mina telefoner och andra utifrån kommande signaler för att lyssna inåt. Någon gång på eftermiddagen startade jag upp allt igen bara för att konstatera att nyhetsflasharna haglade in i min telefon. Folkhälsomyndigheten och regeringen hade sänkt mötestaket dramatiskt från 500 besökare till 50 med omedelbar verkan. Vilket betydde att vi var tvungna att handla snabbt. Snabbt fick vi börja spela in gudstjänster och lära oss hur man kunde sända dem via nätet. Vi var tvungna att ta initiativ i steget, alltid med ett gnagande tvivel: Gjorde vi rätt? Och inte, där jag stod denna söndag i en tom kyrka och spelade in vår gudstjänst kunde jag drömma om att detta skulle vara så länge. Då hoppades vi på en snabb övergång. Nu står jag här nästan ett halvt år senare och ser in i hösten som in i ett dunkelt mörker. För även om ett halvt år har gått vet vi inte mycket mer. Kommer sjukdomen att tona ut eller kommer den att blossa upp igen. Och mitt i allt det försöker vi att ta oss framåt trots att vi måste genom väglöst land. 

Som jag berättade förra veckan har jag kommit att se på denna tid som en kyrkans ökenvandring. Att predika ensam i kyrkan har varit öken. Att inte kunna mötas till gemensamma gudstjänster har varit öken. Att hålla sammanträden över digitala plattformar har varit öken. Att inte ha fått möta dig har varit öken. Och det är fortfarande öken att vi ännu inte kan mötas, hela församlingen. 

Så, än en gång: Vi befinner oss i en öken. Det är de dåliga nyheterna. Men Gud vet precis hur man leder ett folk genom öknen. Det är de goda nyheterna.

I Bibeln är öknen en viktig plats. Det judiska folket vandrade 40 år genom öknen, från Egypten till Kanaans land. 

Mycket annat viktigt sker också i Bibelns öknar. Moses fostrades som folkledare i en öken. På samma sätt för David. Öknen blev Davids ledarskapsskola. Även Jesus förbereddes för sin tjänst i en öken.  

Med andra ord: Öknen inte bara är en transportsträcka. Öknen är en plats där vi fostras och formas för någonting större.  Därför går vi alla igenom ökentider. Vi kanske vill att våra liv ska vara en ständigt blomstrande lustgård. Men samtidigt är det sant att vi behöver torrtiderna också där våra rötter måste tränga sig djupare ner i marken. 

Vi läste en bibeltext förra veckan som handlade om hur Gud kan använda ökentiderna för att göra något viktigt. Så här löd en vers, 5 Mos 8:2: ”Kom ihåg hur HERREN din Gud i fyrtio år ledde dig hela vägen i öknen för att ödmjuka dig och pröva dig och så lära känna vad som var i ditt hjärta, om du skulle hålla hans bud eller inte.”

Gud använder öknen för att ödmjuka oss och för att det ska visa sig vad som bor i våra hjärtan. Mindre fromt uttryckt: Tuffa tider avslöjar vilka vi är och vad som är viktigt för oss. Det gäller för oss som länder, som församlingar och som enskilda individer

Vad har coronakrisen då möjligen avslöjat om våra länder? Frågan är stor, men ett svar är absolut att den snabbt avslöjade att vi alla stod oss själva närmast. Den europeiska unionen sjönk ihop. Amerika först blev ännu mer Amerika först. Och vi glömde alla de fattigare länderna, fast de fick kämpa med betydligt större ekonomisk påverkan ja t.o.m. med hotande svältkatastrofer på vissa platser. Krisen avslöjade också något om världens ledarskap där många snart visade sig vara mer rädda om sin egen position än medborgarnas väl och ve. Vissa ledare drog sig inte för att ljuga om situationen i landet för att tysta ner kritiken. Dessutom visar väl alla dessa upplopp på enorma inre spänningar mellan olika grupperingar. 

Vad har krisen uppenbarat om kyrkan? En del problematiska saker och en del vackra, skulle jag säga. Du får själv svara på frågan om krisen gjorde oss till bedjare eller inte. Kanske ja, för en del. Men kanske nej, för de flesta. 

Kanske kommer den stora prövningen för kyrkan nu, i andra halvlek. Hur kommer vi att hantera allt när alla kräver att allt ska vara över fast det inte är det? Kommer vi att vara uthålliga? Kommer vi att hitta nya vägar framåt? Kommer vi att hitta ett nytt sätt att vara kyrka på i en ny tid? 

Men jag måste också säga att krisen visat på något vackert hos alla dem som försökt så gott de kunnat; hos pastorer, som aldrig predikat i en webbsänd gudstjänst och aldrig drömt annat än mardrömmar omkring att bli tevepredikanter. Och ändå har de stått där, söndag efter söndag och försökt så gott de kunnat. Och heder åt alla församlingsledningar – också vår – som kämpat sig genom alla dessa timmar framför skärmar över digitala plattformar för att klara av alla nödvändiga sammanträden. 

Vad har då denna kyrkans ökenvandring avslöjat om oss på individnivå? Har krisen gjort dig missmodig och rastlös? Tar den fram en massa oro? Vad är det jag hör mig säga, om och om igen? Hör jag lovsång eller klagosång, tacksägelse eller förbittring? Vad svaret än blir är det viktigt, för det visar oss till en Gud som vill oss väl och som kan förändra oss. Och får det ske, då har väl Gud än en gång använt en öken för att föra oss från Egyptens slaveri in i löfteslandets frihet.

Jag skulle vilja fortsätta idag där jag slutade sist. Jag skulle vilja visa några enkla saker runt omkring hur Gud ledde folket genom öknen som har bäring på vår egen situation. Och vad passar då bättre än att fortsätta med att läsa den bibeltext som följer på förra söndagens text från 5 Mos 8:11-18: ”Se till att du inte glömmer HERREN din Gud utan håller hans bud, föreskrifter och stadgar som jag i dag ger dig. När du äter och blir mätt och bygger vackra hus och bor i dem, när dina kor och får förökas och ditt silver och guld och allt annat du har förökas, låt då inte ditt hjärta bli högmodigt så att du glömmer HERREN din Gud som förde dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. Det var han som ledde dig genom den stora och fruktansvärda öknen, bland giftiga ormar och skorpioner och över torr mark utan vatten. Men han lät vatten komma fram åt dig ur den hårda klippan och gav dig manna att äta i öknen, en mat som dina fäder inte kände till. Han gjorde allt detta för att ödmjuka och pröva dig för att sedan göra dig gott.

Du ska inte säga i ditt hjärta: “Min egen kraft och min hands styrka har skaffat mig denna rikedom”. Du ska komma ihåg HERREN din Gud, för det är han som ger dig kraft att skaffa rikedom, därför att han vill upprätthålla det förbund som han med ed har slutit med dina fäder, så som det är i dag.”

Berättelsen om hur Gud leder Israel genom öknen är full av lektioner. Det som skedde då, skriver Paulus till kyrkan i Korinth, är exempel för oss som vi kan ha nytta av i vår egen livsvandring. Låt oss ta några exempel. 

Först: Israel behövde sin ökentid

Det tar inte 40 år att gå från Röda havet till floden Jordan. Det skulle kunna ha tagit 11 dagar. Men det tog 40 år eftersom Israel behövde 40 år på sig för att göra upp med det gamla och förbereda sig för något nytt. Man skulle kunna säga det så här: Det tog en dag att ta Israel ut ur Egypten, men det tog 40 år att ta Egypten ut ur Israel. Många gånger ville folket återvända. Och återvände man nu inte till landet i fysisk mening så återvände man ändå till det avguderi som fanns i Egypten. När Stefanus, den förste i raden kristna martyrer, ska stenas håller han först en modig predikan där han citerar de gamla profeternas uppgörelse med Israel: ”Var det åt mig ni bar fram slaktoffer och matoffer under de fyrtio åren i öknen, ni av Israels hus? Ni bar Moloks tält och er gud Refans stjärna, de bilder ni gjort för att tillbe.” 

Refans stjärna var Saturnus, som tillbads av egypterna. De gamla egyptiska sederna, avguderiet och gamla tankesätt satt djupt efter 400 år i landet. Det tog en dag för folket att lämna Egypten, men 40 år att få Egypten ut ur folket. 

Och så är det för oss också. Du kan bli frälst i ett nu. Du kan bli frälst i detta nu. Om du gör Jesus till din frälsare blir du räddad. Men det betyder inte att allt förändras, för du har levt många år i den här världen; du har lärt dig att tillbe vad den här världen tillber och vilja ha vad den här världen vill ha. Vi behöver omskolas. Därför skriver Paulus, Rom 12:2: ”anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne så att ni kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom.” Så Israel behövde sin ökentid. Och du behöver din. Vi behöver tider där våra liv filtreras, där vi kommer till insikter, tar beslut och lär om.

För det andra: Gud påminde ofta Israel om tiden i öknen

Som i 5 Mos 8. Glöm inte öknen, säger Gud. Kom ihåg vad jag gjorde i ditt liv i öknen. Glöm inte min trofasthet under denna svåra tid. 

För så är det. Vi behöver påminnelsen. Det är helt enkelt otroligt hur snabbt vi kan glömma. Har jag rätt eller fel? Händer det även dig att du glömmer vad Gud gjort? 

Alltså påminner Gud Israel, om och om igen, i min Bibel om den där speciella tiden i öknen. 

Vad händer om du blir stilla en stund; om du påminner dig om dina ökentider, de svåraste stunderna i ditt liv. Minns du hur nära Gud var då? Minns du hur Gud bar dig dessa dagar? Minns du har han sände människor till dig? Minns du de bibelord som lyste vägen genom natten? Minns du vad allt detta gjorde med dig? Och ändå… så lätt det är att glömma. Som orden i texten: ”När du äter och blir mätt och bygger vackra hus och bor i dem, när dina kor och får förökas och ditt silver och guld och allt annat du har förökas, låt då inte ditt hjärta bli högmodigt så att du glömmer HERREN din Gud som förde dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset.”

Hur många gånger har inte detta skett? Vi har vänt oss till Gud i vår nöd och bett om hjälp, men när Gud gav hjälp och livet blev tryggt igen gled vi ofta bort från den Gud vi sökte. Det är sant om människor. Det är sant om länder. Och det är sannerligen sant om detta land. Vi var det näst fattigaste landet i Europa. Människor dog av svält i Sverige. Nöden var monumental. Och unga handlingskraftiga människor emigrerade. Då vände sig många till Gud och bad om hjälp. Och Gud gav hjälp. Folkväckelsen lyfte landet. Fattigsverige blev ett av Världens rikaste länder på några decennier. Det var ett mirakel. Men snart glömde vi Gud, slog oss själva för bröstet och kallades oss stolt, som om det vore en medalj vi förtjänat, för ”världens mest sekulariserade land”. Men hur var det nu vi läste: ”Du ska inte säga i ditt hjärta: ’Min egen kraft och min hands styrka har skaffat mig denna rikedom’”.

Det finns hopp

Men det finns hopp för oss i texten. Det var ju inte Guds mening att vandringen skulle ta 40 år. Ganska snart var folket framme vid det utlovade landet. Man sände in spejare, 12 stycken. 10 av dem kom tillbaka med nedslående rapporter. Fienden var för stark. Och folket sa: “Nu tar vi saken i egna händer och återvänder till Egypten.” Det är p.g.a. detta vandringen tog 40 år. Istället för att vända sig till Gud vänder man sig mot Gud. Olydnaden förpassar oss till en öken. Människofruktan försvagar och förslavar. 

Och den lektionen är viktig. Gud har så mycket gott för oss. Jesus säger i Joh 10:10: ”Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd.” Det är vårt löftesland. Ett överflödande liv. Men också vi möter motstånd. Det har kyrkan alltid gjort. Viljan att vara till lags, oviljan att sticka ut, att tänka annorlunda och att vara annorlunda, människofruktan, jagar oss ut i öknen igen och berövar oss detta överflödande liv.

Men Gud gav inte upp med Israel. Moses bad för folket och Gud gav dem en ny chans. Och Gud ger inte upp med oss. Om vi ödmjukar oss och söker Gud är Gud fortfarande en god Gud; en barmhärtig Fader, som helst visar nåd. 

Försök ta in detta. Du kanske vet att du en gång stod vid gränsen, beredd att ta steget in i Guds löften för ditt liv, men något hände, du misslyckades eller vågade inte. Men nåd är en ny chans. Nåd är Gud som börjar om än en gång i ditt liv, när du kommer till honom i ödmjukhet. En bibeltext talar till och med om hur sjukdom, pandemi, eller ”pest” kan slå mot ett land, men fortsätter, 2 Krön 7:14: ”men (om) mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn, ödmjukar sig och ber och söker mitt ansikte och omvänder sig från sina onda vägar, då vill jag höra det från himlen och förlåta deras synd och skaffa läkedom åt deras land.” 

Märkligt detta. Vi söker vaccin. Gud söker ödmjukhet.

Guds ledning

Så leder Gud sitt folk genom öknen genom att sända en molnpelare om dagen och en eldpelare om natten. Vad är det här för berättelse egentligen? Moln och eld… Vad handlar det här om? Det hebreiska ordet för ”Guds härlighet” är ordet Shekinah; som egentligen betyder ”bostad” eller ”en som bor”. I överförd mening handlar det om Guds närvaro. Guds närvaro uppenbarades som ett töcken, som ett moln om dagen, men glödande, skimrande om natten. När templet invigdes sänkes Guds härlighet över templet så att det såg ut som eld. När Jesus lämnade lärjungarna och gjorde sin himmelsfärd står det att ”ett moln tog honom ur deras åsyn”. Gud uppenbarar sin närvaro. Och så ledde Gud folket. De fick ett moln om dagen då de behövde skydd för ökensolen och en eldpelare om natten då det var mörkt och kallt. D.v.s. Gud leder oss på olika sätt i olika tider, men alltid som vi behöver det. 

Så här är vi nu, i vår egen öken. Då är det bra om Gud får påminna oss om att detta inte är den första öken vi går igenom. För vi har alla mött svårigheter förr. Den Gud som var trofast då är trofast nu. Vågar du tro det? Och om vi ödmjukar oss och ber om Guds ledning kommer Gud att uppenbara sig på det sätt vi behöver och leda oss mot framtiden och in i sitt överflödande liv. 

Ökenregn

Jag har en sista tanke. Den fick jag av någon annan i början av veckan. Vi samtalade om lite av varje över en god kopp kaffe på expeditionen när någon sa ordet ”ökenregn”. Det födde min nyfikenhet. Jag studerade ordet, eller fenomenet bakom ordet, om lyftes av det jag fann. Låt mig förklara.

Jag läser ur en artikel på svt.se: ”Besökare från hela världen förundras över den mycket ovanliga händelsen. Death Valley, ökenområdet som är Nordamerikas varmaste och torraste plats, har slagit ut i full blom.” Vad är det som har hänt? Dödens dal står i full blom! 

Death Valley är den plats på jorden där man uppmäter de allra högsta temperaturerna. Det finns ett skäl till att detta kallas för Dödens dal. Men någon gång då och då händer det att det kommer mycket regn också där, ett ”ökenregn”. Och då kan öknen blomstra. Det kallas då för ”superbloom”. Frön som kan ha legat flera decennier under ytan väcks till liv och slår ut. Den livlösa marken fylls av växter, insekter, färger och surrande ljud.

Så ser jag ut över min öken och tänker att kanske det samma kunde ske också här, i detta torra land, i kyrkor som drabbats av andliga torrperioder och i mitt eget torra liv. För kanske finns det frön under ytan. Så mycket har såtts ut genom åren, så många predikningar, så många kärlekshandlingar, så många böner. Under ytan ligger fröer som ännu inte gått i ax. Jo, så måste det ju vara. De ligger där och väntar på att Anden ska falla över kyrkan, som ett stilla regn över törstig mark. Och får det bara ske… tänk om vi skulle få Guds församling slå ut i full blom. Ja, kanske ska kyrkan då fyllas av liv och rörelse. Kanske ska nya sånger födas. Kanske ska nya tjänster och nya initiativ växa fram. Kanske ska torrtiderna vara slut och dopgravar börja fyllas med vatten igen, bara Anden får falla över längtande liv som öppnad sig mot Gud i ödmjukhet och förväntan. 

Andens gåvor

En timme Bibel, Tabernaklet, Göteborg, 29 april 2020, Micael Nilsson.

Sista onsdagen i månaden betyder En Timme Bibel i Tabernaklet i Göteborg. En Timme Bibel är en av våra studiesamlingar. Och den är vad den låter som, en timme bibelstudium. 

Vårens samlingar har haft ett gemensamt tema som har löpt som en råd tråd genom allt, nämligen ”Anden och kyrkan”. Varje kväll handlar om någon aspekt av den helige Andes verk i och genom våra liv. 

Dagens studium studiet ska beröra ett annat stort ämne. Det är så stort att du kanske får se det här som en slags introduktion till ett helt fält som måste utforskas betydligt mer noggrant än vi har möjlighet att göra nu. Kanske kan man t.o.m. säga att jag idag mest får försöka att öppna upp porten till en hel tankevärld, som också kan bli en erfarenhetsvärld, där du kan få tillbringa resten av ditt liv. Det ska nämligen handla om någonting som Bibeln kallar för ”Andens gåvor”. 

Jag inleder med en bibeltext, 1 Kor 12:11: ”i allt detta verkar en och samme Ande, som fördelar sina gåvor åt var och en som han vill.” Anden begåvar oss. Vad kan det betyda?

Kanske borde vi börja med att konstatera att detta är ett ämne som väcker upp olika känslor i oss. 

Olika känslor allt utifrån vår förförståelse men också utifrån våra olika upplevelser av vad Andens gåvor är, eller snarare utifrån hur Andens gåvor har praktiserats. En del öppnar upp sitt liv i glädje och längtan när de hör om Andens gåvor. Andra höjer garden och stänger igen.

De olika reaktionerna beror förstås på vad vi varit med om. Den som blivit klokt betjänad av mogna och varma människor som bad en bön som blev till hjälp eller gav ett ord som blev till vägledning reagerar positivt. Den som istället varit med om hur dessa gåvor praktiserat oaktsamt eller t.o.m. på ett felaktigt sätt kanske sluter sitt liv som ett slaget barn.

I grund och botten handlar det här med Andens gåvor, som vi nu ska se, om att Gud gett viktiga gåvor och förmågor till människor som vi kan använda för att tjäna Gud och varandra med. Görs det rätt är det fantastiskt. Görs det fel kan det få svåra följder. Alltså följer det med en slags bruksanvisning för hur dessa gåvor ska användas och vad de ska användas för. De ska användas ödmjukt. De ska användas för att bygga upp Guds kyrka i världen, inte någon enskilds ego. De ska användas tillsammans med andra gåvor som andra människor har. De är en del av någonting större. De är en del av vad Gud vill för världen och får inte krympas ner så att de istället börjar handla om jag, mig och mitt.  

Man skulle lugnt kunna säga att Gud tar en slags risk med oss. Den risken stavas förtroende. Jesus säger ju till sina lärjungar, Joh 15:15: ”Jag kallar er inte längre tjänare, för tjänaren vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, för jag har låtit er veta allt som jag hört av min Far.”

Ju längre man tänker på den här bibelversen desto mer anmärkningsvärd blir den. Guds son, själv Gud, säger: – Du är min vän! Och dessutom, vad är det för vänskap Jesus beskriver? Jo, det är en vänskap i största förtrolighet. – Jag har låtit er veta allt som jag hört av min Far.

Här är poängen. I denna vänskap och i detta förtroende där Jesus delar sina hemligheter med oss anförtror han oss också sin kraft, Joh 14:12: ”Jag säger er sanningen: Den som tror på mig ska göra de gärningar som jag gör. Och större än så ska han göra, för jag går till Fadern.”

Vad talar Jesus om i den här versen? Hur ska vi kunna göra det han gör, ja ännu större ting? 

Jesus kom. Han berörde människor. Han helade sjuka. Han uppväckte döda. Ja, han t.o.m. besegrade döden och förändrade människors liv, för tid och evighet. Men nu sänder han kyrkan för att inte bara hela en och annan människa utan för att hela en sjuk värld och förändra den.

Hur ska detta bli möjligt? Hur ska vi kunna göra allt detta? Jo, det blir möjligt, och det blir bara möjligt, p.g.a. två saker. Ingen av dem handlar om vår kompetens eller duktighet. Båda handlar om Gud. Dessa gärningar som Jesus säger att vi ska göra är möjliga p.g.a. Jesu försoningsverk, d.v.s. att han dog på ett kors men uppstod igen, så att han kan säga i Matt 28: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar!”

Det finns ett litet ord i den här texten vi aldrig får utlämna, nämligen ordet ”därför”.  Jesus har besegrat död och ondska i sin uppståndelse. Han har lyfts upp i himlen och återfått tronplatsen på Guds högra sida. Han har ”all makt” i himlen och på jorden. 

Inte en chans att vi kan förstå dessa ord helt och fullt idag. En dag ska vi se Jesus i sin makt. Då ska vi förstå. Vilken dag det ska bli! Men än en tid måste vi leva i tro utan att helt förstå eller se. 

Eftersom han har makt ska vi gå. Gå ”därför” ut i världen. 

Kyrkans mission är helt baserad på detta ”därför”. 

Vi ska göra det vi gör, och kan göra det vi annars inte kan, p.g.a. att Jesus gjort det han gjort. 

Får du tag på det? Det handlar inte om oss. Det handlar om honom. Detta är det första skälet till att vi kan göra det Jesus gjorde, d.v.s. att han som har all makt verkar genom oss. 

Det andra skälet till att detta är möjligt är att Gud ger oss den helige Ande, d.v.s. sin egen kraft, ja, sig själv till oss. 

I Luk 24:49 säger Jesus till sina lärjungar att de ska gå ut i världen och sprida evangeliet till alla, men först ska de invänta det de behöver för detta uppdrag, nämligen Guds kraft: ”Och jag ska sända över er vad min Far har lovat. Men ni ska stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.”

Apostlagärningarna, den första kyrkohistorien, handlar om vad som kan ske när Guds Ande rustar enkla människor med kraft från höjden. 

Uttrycket ”Andens gåvor” ska ses i det ljuset. Anden kommer med kraft och glädje och frimodighet till kyrkan, men också för att begåva varje enskild kristen människa på olika sätt. 

Och här tar Gud en viss risk, inte sant? För även om Gud är Gud, d.v.s. endast god, osjälvisk, generös och rättfärdig, så är vi fortfarande människor i vardande. 

Vi tar emot Jesus och blir räddade, får förlåtelse och andligt liv och blir därmed Guds barn. Men vi är ännu inte färdiga. Nu måste vi växa, mogna, formas, befrias… en process vi ibland brukar kallar för ”helgelse”. 

Min poäng är: Vi är ännu inte är färdiga. 

Gud ger oss ett förtroende. Jesus kallar oss vänner. I denna vänskap ligger att vi både tar emot hans gåvor men också att vi bemödar oss om att hantera dem på ett sätt som ärar honom. Guds gåvor ska tas emot och användas med frimodighet, men också på ett klokt och ansvarsfullt sätt.

Här är en text om detta, 1 Kor 14:20-25: ”Bröder, var inte barn till förståndet. Nej, var barn i fråga om ondskan och vuxna till förståndet. Det står skrivet i lagen: Genom främmande språk och främmande läppar ska jag tala till detta folk, och inte ens då ska de lyssna till mig, säger Herren. Alltså är tungomålen ett tecken inte för de troende utan för de otroende, medan profetian är ett tecken inte för de otroende utan för de troende.

Om nu hela församlingen samlas och alla talar tungomål och det kommer in några som inte förstår eller inte tror, säger de då inte att ni är galna? Men om alla profeterar och det kommer in en som inte tror eller inte förstår, då blir han avslöjad av alla och dömd av alla. Hans hjärtas hemligheter uppenbaras, och han faller ner på sitt ansikte och tillber Gud och erkänner: ´Gud finns verkligen i er!´”

En del av den kristna tron är övernaturlig till sin karaktär. Jag är inte riktigt nöjd med ordet ”övernaturlig” eftersom det kantrar mot ”onaturligt”. Men det handlar det inte om. Egentligen handlar det om att det naturliga är större än vad vi kan registrera med våra sinnen. På ett sätt är ju hela tillvaron ett underverk. Vad är den annars? Världen finns därför att en skapande Gud skapat den. Allt annat faller på sin egen orimlighet. 

Hela världen och vår tillvaro är ett under. Att denne Skapare också kan gripa in i världsordningen och ni i våra liv är inte onaturligt utan helt naturligt, även om det går utanför det vi kan se eller ta på. 

Den kristna kyrkan har därför alltid förväntat sig att under kan ske. Vi ber, inte bara för att det känns bra och ger sinnesro, utan också för att vi tror att bön leder till att Gud griper in och förändrar saker och ting. Kristen tro är med andra ord en tro på det förunderliga. 

Gud ger t.ex. gåvan att kunna profetera. Att profetera handlar inte bara, i biblisk mening, om att förutsäga framtiden, utan i ett bredare perspektiv om att förmedla ett ord, eller ett budskap från Gud, till någon annan. Likaså talar bibeltexten om tungatalets gåva, d.v.s. bön ledd av den helige Ande. Tungotal är ett fenomen där någon ledd av Guds Ande får tala ett språk som talaren inte själv förstår, men som Gud förstår. Nu säger Paulus att detta verkligen är Guds gåvor. Men notera också att de kan brukas rätt eller fel, klokt eller oklokt. Brukas de oklokt blir de till förvirring. Brukas de rätt hjälper de människor att förstå att det finns en Gud. 

Detta väcker nu ett stort antal frågor. Här är några av dem: 1) Vad är en andlig gåva? 2) Hur ska jag veta vilken eller vilka gåvor jag fått? 3) Vad ska de användas till? 4) Hur ska de användas? 5) Hur kan de utvecklas.

Låt oss nu backa tillbaka och börja med den första och helt grundläggande frågan: Vad är en andlig gåva?

Den gamle mannen lämnar den smutsiga, överbefolkade, fattiga kåkstaden i den tidiga gryningen. Han går genom en stad som inte riktigt vaknat än. Passerar centrum, och de vackra kvarteren där de välbemedlade bor och påbörjar sin mödosamma klättring uppför berget Corcovado, 704 m.ö.h. med utsikt över hela Rio de Janeiro. 

Efter flera timmars vandring har han äntligen nått sitt mål. den 30 meter höga Kristusstatyn som dag efter dag vakar över människorna där nere. Trött, fattig och sjuk böjer han sina knän vid dess fot och ber: – Helige Frälsare, vi är fattiga. Vi har det svårt. Livet är tungt och orättvist. Kan du inte lämna denna höga plats och komma ner till oss? Då skulle det vara lättare för oss att tro på dig och på din Fader.”

Min fråga till dig är: – Vad tror du att Jesus skulle svara den mannen? Jag lämnar frågan hos dig en stund. 

Vad är en andlig gåva?

Låt oss se på en bibeltext, Rom 12:3-21: ”I kraft av den nåd jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte högre tankar om er själva än ni bör utan tänk förståndigt, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en. För liksom vi i en enda kropp har många lemmar och alla lemmarna inte har samma uppgift, så är vi många en enda kropp i Kristus. Men var för sig är vi varandras lemmar.

Vi har olika gåvor efter den nåd vi har fått: att profetera i överensstämmelse med tron, att tjäna i vår uppgift, att undervisa i läran, att förmana med uppmuntran och tröst, att dela ut gåvor utan baktankar, att vara hängiven som ledare, eller att visa barmhärtighet med glatt hjärta.

Älska varandra uppriktigt. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Var innerligt tillgivna varandra i syskonkärlek. Överträffa varandra i ömsesidig aktning. Var inte tröga när det gäller iver, var brinnande i anden, tjäna Herren. Var glada i hoppet, tåliga i lidandet, uthålliga i bönen. Hjälp de heliga med vad de behöver. Var ivriga att visa gästfrihet. Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter. Var eniga med varandra. Tänk inte på det som är högt utan håll er till det enkla. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på det som är gott i alla människors ögon. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er. Hämnas inte, mina älskade, utan ge rum för Guds vrede. Det står ju skrivet: Min är hämnden, jag ska utkräva den, säger Herren. Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta. Om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.” 

Paulus beskriver ett balanserat och sunt församlingsliv, ja t.o.m. ett sund och balanserat liv. Låt oss följa honom i tanken, vers för vers.

Vers 3. ”ha inte högre tankar om er själva än ni bör utan tänk förståndigt.” 

Detta är inte jantelagens ord om att inte tro att man är någonting. Detta handlar snarare om en sund självbild. Inse att du är en människa, med begränsningar och begåvningar. Ordet är ”självbesinning”, d.v.s. besinna dig själv. Kör inte på över din förmåga så att du en dag måste kraschlanda. Lägg upp loppet väl. Livet är inte ett 100-meterslopp, utan ett maraton. Det handlar inte om att ligga först i första kurvan utan om att ta sig i mål en dag. 

Andlig balans kräver en sund självbild. 

Vers 4-5. ”För liksom vi i en enda kropp har många lemmar och alla lemmarna inte har samma uppgift…” Ordet ”för” knyter ihop vers 3 och 4. Ha inte för höga tankar om dig själv för du är inte hela försam­lingen. Du ska inte göra allt. Du behöver inte vara allt. Kyrkan är som en kropp. Vi är många som ska gestalta Jesus tillsammans. 

Ha inte för höga tankar om dig själv ska därför också läsas så att du inte kan tänka om dig själv att du inte skulle behöva en församling. Det krävs en församling om du ska kunna förverkliga din kallelse helt och hållet. Du kan omöjligt räcka till för allt… och det har Gud heller aldrig tänkt. Gud tänkte sig en församling.

Vers 6-8. Men inte ens där ligger den verkliga styrkan i församlingen, d.v.s. på kollektivet. ”Vi har olika gåvor efter den nåd vi har fått.” Det faktum att vi är många räcker inte. Församlingen måste vara med än medlemmarnas samlade resurser för att lyckas fullfölja missionsuppdraget. Tänk efter. De första lärjungarna lyckades med sina samlade resurser svika Jesus, förneka honom, fly sin kallelse och stänga in sig i ett litet rum, så att han måste söka upp dem och hjälpa dem in på banan igen efter sin uppståndelse. 

Kort sagt, och milt sagt: Våra samlade resurser är inte nog. Mycket kan vi göra tillsammans, men Guds rike måste byggas av Guds kraft. Därför ger Gud gåvor till sin församling.

Vi får dem av nåd. Därför kallar vi dem nådegåvor. Och vi får dem i förhållande till den tro vi har. Gud delar inte ut gåvor i förhållande till våra betyg eller meriter eller beroende på vilka familjer vi kommer ifrån… utan i förhållande till vår tro, d.v.s. beroende på vår förtröstan på Gud. 

Det handlar om olika slags gåvor. Detta kan först vara förvirrande för oss när vi börjar studera det här ämnet. Det finns ett antal listor på olika andliga gåvor i vår Bibel, men ingen av dem är fullkomlig i den meningen att en lista listar allt, prydligt och snyggt. Listorna kompletterar varandra. Dessutom är gåvorna i de olika listorna av olika karaktär.

Någon frågade_ Om du har en korg full av äpplen, apelsiner och bananer, vad har du då? Svaret är att du har en korg med frukt. På samma sätt kan man se att denna korg med andliga gåvor har tre olika slags gåvor i sig. Det är olika slags gåvor, men alla är Guds gåvor. 

Listorna finns på fyra ställen i Bibeln: Rom 12:6-8, 1 Kor 12:7-11, 1 Kor 12:27-30 och Ef 4:11. Räknar man samman gåvorna hamnar man på omkring tjugo olika gåvor. 

Här finns de mer övernaturliga gåvorna, som helandets gåvor, gåvan att göra under o.s.v. Andra gåvor beskriver mer en slags personlighet, som gåvan att förmana och trösta, att tjäna eller leda. Den tredje kategorin handlar om olika funktioner i kyrkan. 

Vad är då andlig och vad är helt naturligt? Jag menar att frågan är onödig. För allt är både ock. Allt är andligt. Och allt är naturligt. Jag älskar orden från Ps 139:13: ”du vävde mig i moderlivet”.

– Du vävde mig, skrev David för 3000 år sedan. Och nu, nu när vetenskapen kommit ifatt och vi har börjat förstå vad DNA är ser vi att det är sant. Människan är vävd av små tunna trådar. Stefan Nordström, biolog och genetiker, tidigare verksam på Umeå universitet, skriver i en artikel i tidningen Scriptum (S2003, 52: 62-67), ”Livets trådar – livets väv”: ”Vi säger ibland att livet hänger på en skör tråd, och tänker då på hur lätt livslågan kan slockna. När nu de ”trådar” som allt liv hänger på har visat sig vara DNA (…)  

Det rör sig om synnerligen tunna kedjor, med en diameter av endast två nanometer (två miljondels millimeter). (…)  Men det som ger denna livskraft, denna mångfald, är inte DNA-kedjorna i sig, utan den livsväv som vuxit fram ur ett samspel mellan DNA och proteiner.” 

Hörde du? Vi är vävda! Vi är vävda i en livsväv full av livskraft. Gud väver fram en personlighet ur olika egenskaper. Dessutom väver Gud med tiden in erfarenheter och insikter och dessutom andliga gåvor, givna i mötet med den helige Ande. Det är en mycket vacker tanke. 

Jag läser andra ord av David, från Ps 8:4-5:  ”När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat – vad är då en människa att du tänker på henne (…)?”

Jag antar att betoningen i texten ligger på ordet ”människa”; ”Vad är en människa?” Men ibland läser jag med betoning på ”en”. Vad är EN människa att du tänker på henne. I ett till synes oändligt universum zoomar Gud in planeten jorden, ett stoftkorn i det stora. Och där, bland snart 8 miljarder människor zoomar Gud in en… ”Vad är EN människa?” 

Gud har tagit sådan tid med en människa, att skapa en helt unik varelse, hopvävd av gåvor och personlighetsdrag och erfarenheter som gör just denna enda människa unik. 

Tre kategorier

Tillbaka till klassificeringen. Det verkar som att Bibeln talar om tre kategorier av gåvor. De första handlar om gåvor Gud lagt ner i vår personlighet när vi skapades som människor. I sin bok ”Upptäck dina gåvor” av Don och Katie Fortune talar författarna om dessa gåvor som ”Motivationsgåvor”. 

Dessa personligjetsgåvor, eller motivationsgåvor, är ett uttryck för det som driver oss som individer. Jag kommer snart förklara mer. 

Den andra kategori vi kan hitta verkar beskriva en mer övernaturlig sida av vår tjänst. Där finner vi gåvor som profetians gåva, uppenbarelser, helandets gåva och gåvan att göra under. Vi ser mycket av dem i Jesu liv. Och Jesus säger att vi ska göra det han gjorde. Alltså ska dessa gåvor ha en fortsättning i våra liv och kyrkor. 

Den sista och tredje kategorin av gåvor från Gud handlar om kyrkans ledarskap. Det är vackert att se på kyrkans ledare som gåvor till oss. Och det är nyttigt för en ledare att se så på sig själv. Denna kategori av gåvor uttrycks i olika tjänster. Därför kallar vi dem för tjänstegåvor. Låt oss börja med dem. 

Tjänstegåvorna

Tjänstegåvorna listas i Ef 4:11-13: ”Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare, för att utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, som en fullvuxen man med ett mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet.” Här hittar vi fem grundläggande funktioner för att kyrkan ska utvecklas och må gott: 

1) Apostlar, pionjärmissionärer som grundar nya kyrkor.

2) Profeter, som hjälper oss att lyssna in Guds röst.

3) Evangelister, som hjälper människor till tro.

4) Herdar, som vårdar och håller samman kyrkan.

5) Lärare, som hjälper oss att förstå trons innehåll.

Det här är alltså ett sätt Gud begåvar sin församling på. Gud ger oss människor med olika slags ledarskapsgåvor.

Manifestationsgåvor

För det andra har vi en lista med mer övernaturligt betonade gåvor, 1 Kor 12:7-11: ”Men hos var och en visar sig Anden så att det blir till nytta. Den ene får av Anden ord av vishet, den andre får ord av kunskap genom samme Ande. En får tro genom samme Ande, en får gåvor att bota sjuka genom samme Ande, en annan att göra kraftgärningar. En får gåvan att profetera, en annan att skilja mellan andar. En får gåvan att tala olika slags tungomål, en annan att uttyda tungomål. Men i allt detta verkar en och samme Ande, som fördelar sina gåvor åt var och en som han vill.”

Det här är kanske vad vi vanligen menar när vi talar om ”de andliga gåvorna”. I vers 6 har Paulus sagt: ”Det finns olika kraftgärningar, men Gud är densamme, han som verkar allt i alla.” Den här listan handlar nog om just detta, nämligen om ”kraftgärningar”. Dessa speciell gåvor uppenbarar Guds kraft för oss på ett särskilt sätt. De givs av Anden så som Anden väljer att fördela dem på oss och är beroende av Guds Ande för att fungera. När vi använder dem är vi som ett stuprör som tar emot regnet och förmedlar det nedåt. Vi tar emot Guds kraft och förmedlar det till andra. Vi är bara redskap, stuprör. Gud är den som verkar genom oss. 

Den här andra kategorin kan vi kalla för manifestationsgåvorna, eftersom de manifesterar, demonstrerar eller visar Guds kraft och kärlek. 

Paulus kallar dem för de andliga gåvorna och han uppmanar oss att sträva efter att få dem, 1 Kor 14:1: ”Sträva efter kärleken, men var också ivriga att få de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva.”

Dessa gåvor är nio till antalet. Vi tar dem en i taget.

1) Den ene får av Anden ord av vishet. Vad är det? 

Guds ande kan i svåra situationer viska Guds lösning in i din ande. Plötsligt förstår du hur du ska göra. Vi ser den gåvan i Jesu liv, t.ex. när några judiska ledare vill stena i kvinna som begått äktenskapsbrott. – Det står i Mose lag att hon ska stenas, säger de. Hade Jesus sagt att hon inte skulle stenas hade han ställt sig över bibelordet. Hade han sagt att hon skulle stenats hade istället han gått emot sin livsuppgift att rädda de förlorade. Då svarar Jesus: – Den av er som är utan synd kan kasta första stenen. Hans vishet vänder allt. Åklagarna står anklagade. Stenarna släpps till marken. Kvinnan räddas. Jesus räddade den förlorade.

2) Den andre får ord av kunskap genom samme Ande. Vad är det? En bibelskoleelev, en ung tonårspojke, skrev som svar på ett prov jag gav klassen: – Kunskapens ord är gåvan att tala om det man inte vet något om. Jag log stort och gav honom rätt. Plötsligt kan Gud ge dig en uppenbarelse om sådant du annars inte känner till så att du kan tala in i människors liv. 

3) En får tro genom samme Ande. I en speciell situation får du plötsligt, kanske både oväntat och mot ditt sunda förnuft, en övernaturlig visshet. Ett lugn infinner sig. Ett lugn du kanske också får förmedla till andra. Du bara vet att du vet att du vet att Gud på något sätt ska gripa in och lösa ett problem.

4) En får gåvor att bota sjuka genom samme Ande. Den gåvan var tydlig i Jesu liv, inte sant? Bibeln talar t.o.m. om helandets gåvor i plural. Kanske omfattar detta olika områden, fysiska helanden, psykiska helanden. På något sätt får du förmedla Guds helande in i andra människors liv.

5) En annan får gåvan att göra kraftgärningar. Kraftgärningar, eller under. Den gåvan ser vi också i Jesu liv. Han stillade stormen. Han gick på vatten. Han mättade tusentals människor med några få fiskar och bröd och uppväckte Lasaros från döden. 

6) En får gåvan att profetera. Gåvan att profetera är att förmedla ett budskap från Gud. Det kan ske på många sätt och ofta helt odramatiskt: i förkunnelsen, i ett enkelt samtal, eller kanske genom att du direkt får säga att du tror att Gud säger en människa något, med lite större emfas, t.o.m. genom att använda orden: – Så säger Herren.

7) Efter detta skriver Paulus att en annan får att skilja mellan andar. Intressant, men kanske också svårt. 

Bibeln menar att all andlighet inte är god. Vi får inte kasta oss in i det andliga på ett naivt sätt. Andlighet kan vara bedräglig och t.o.m. farlig. Därför ger Gud också ett beskydd till kyrkan. Några av oss får en särskild känslighet för om det som sägs eller sker är från Gud eller inte. Det är en intuitiv gåva. Nästan som musikalitet. Orden kanske är de rätta, men tonen är falsk. Du blir orolig. Det är något som inte stämmer; kanske något du behöver dela med andra kloka människor och ledare omkring dig. Detta är en särskild gåva till församlingens och människors skydd.

8) En får gåvan att tala olika slags tungomål. Tungotalets gåva är vanlig i Bibeln, hur märklig den än kan te sig för vårt förstånd. På pingstdagen i Apg 2 fick människor tala ord från Gud på andra språk än de själva kunde. Jag tänker på detta som andeledd bön. Gud ger oss orden.

Det kan då vara ett jordiskt språk men också ett bönespråk. Aposteln Paulus skriver i 1 Kor 13:1: ”Om jag talar både människors och änglars språk…” Jag har en fin liten upplevelse av detta från ett tonårsläger för många år sedan. En ung man bad för sin nyfunna vän. Hans vän var missionärson. Föräldrarna arbetade i Afrika. Nu när den unge mannan bad övergick hans bön i tungotal, i andeledd bön. Om och om igen sa han samma sak. Några få ord, som att han nästan hakat upp sig. Den ende som förstod vad han sa var hans vän som gråtande berättade för oss att bedjaren sagt, på ren och vacker swahili, om och om igen: – Jag älskar dig oerhört mycket.

9) Till denna gåva följer ibland, men inte alltid, en uttolkning. Någon får gåvan att uttyda tungomål. När någon talar i tungor tycker du dig förstå, du får del av innehållet i böneorden som blir ett budskap till fler. Då kan du uttrycka det, hjälpa oss andra att förstå, genom att förmedla: – Jag tror att Gud vill säga oss detta…

Motivationsgåvor

Den sista kategorin av gåvor är dem vi kunde kalla för motivationsgåvor, d.v.s. de som driver oss och som formar vår personlighet. Att förstå dessa personlighetsgåvor är att förstå sig själv och sitt bidrag till kyrkan och mänskligheten. Bibeln verkar lista sju sådana gåvor. 

Jag citerar boken ”Upptäck dina gudagivna gåvor” av Don och Katie Fortune: ”En av dessa grupper av Guda-givna gåvor har nyckeln till förståelsen för många saker om dig själv – varför du tänker och handlar som du gör, hur du förhåller dig till människor och omständigheter runt dig, och vad som gör dig till den speciella individ som du är.

Du finner en sådan lista i Rom 12:6-8: ”Vi har olika gåvor efter den nåd vi har fått: att profetera i överensstämmelse med tron, att tjäna i vår uppgift, att undervisa i läran, att förmana med uppmuntran och tröst, att dela ut gåvor utan baktankar, att vara hängiven som ledare, eller att visa barmhärtighet med glatt hjärta.”

Här nämns sju olika gåvor som tycks ha en annan karaktär än de båda andra listorna. De är inte manifestationer av Anden eller tjänster, utan verkar snarare vara uttryck för personer med olika inriktning eller motivation. 

Den som har den profetiska gåvan och personligheten är en iaktagare med bedömningsförmåga och känslighet för vad som är rätt eller fel. Jag lånar Don och Katie Fortunes definitioner omkring dessa sju personlighetsdrag:

1) Iakttagare: en som tydligt uppfattar Guds vilja. 


2) Tjänare: en som älskar att tjäna andra. Ett annat lämpligt ord är “görare”.


3) Lärare: en som älskar att ingående studera och kommunicera sanningar. Vi var nära att välja ordet “forskare”, eftersom motivationen är så stark.

4) Förmanare: en som älskar att uppmuntra andra att leva ett liv i seger. Detta är extremt positiva människor som lika väl kan kallas ”uppmuntrare”.


5) Givare: en som älskar att ge ut av sin tid, begåvning, energi och sina tillgångar för andras bästa och för att utbreda evangelium. Ett annat uttryck kunde vara “en som bidrar”.


6) Administratör: en som älskar att organisera, leda och dirigera. Andra ord kunde vara “en som underlättar” och “ledare”.


7) Medkännare: en som visar medkänsla, kärlek och vårdar sig om de behövande. Vi säger medkänsla i stället för barmhärtighet, eftersom det med dagens användning är ett vidare begrepp.

Jag citerar Don och Katie Fortune än en gång: ”Vår gåva färgar allt vi ser. Om du tar på dig ett par solglasögon, kommer allt du ser att bli färgat av dem. På samma sätt är det med en människas motivationsgåvor.

En iakttagare ser på livet genom en iakttagares ögon. Allting ser ut att vara antingen bra eller dåligt, rätt eller fel, i enlighet med Guds vilja eller i strid med den. Det är omöjligt för iakttagaren att se livet på något annat sätt.

En tjänare å andra sidan närmar sig verkligheten med frågan “Vad kan jag göra för att hjälpa till i den här situationen?” Han lägger ständigt märke till möjligheter att göra saker för andra.

En lärare söker efter sanningen i allt hon möter. Likt en envis Diogenes i den grekiska litteraturen, som sökte med en lykta efter en ärlig människa, kommer läraren att undersöka, leta och forska.

En förmanare ser möjligheter att uppmuntra folk i det som de håller på med.

Givaren letar efter möjligheter att få ge av sin tid, begåvning eller av sina pengar för att hjälpa andra.

Administratören med sin vida uppfattningsförmåga skaffar sig överblick över en given situation.

Medkännaren lägger märke till sår och skador som behöver läkas och ser oändliga möjligheter att uttrycka kärlek. Och var och en av dem kan tänka “Varför ser inte de andra saker och ting som jag ser dem? Det är ju helt uppenbart för mig?”

Hur var det Paulus skrev det? Kyrkan är som en kropp. Iaktagaren, profeten, är som kroppens ögon som ser sådant vi andra kanske missar.

Tjänaren är kroppens händer.

Läraren är kroppens förstånd.

Förmanaren är kroppens mun som uppmuntrar .

Givaren är kroppens armar som sträcker sig ut och förlänger kroppens räckvidd.

Administratören är kroppens skuldror som bär upp mycket.

Medkännaren är kroppens hjärta. 

Håll med om att detta är en vacker bild. Företag presenteras ofta som en pyramid med chefen i toppen och arbetarna i basen. Kyrkan presenteras istället som en kropp, där olika delar tillsammans blir, inte bara en kropp utan Kristi kropp, d.v.s. Jesu närvaro på alla de platser där hon finns.

Guds mångfaldiga nåd

En vers till, sist av allt, 1 Petr 4:10: ”Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd.”

En mycket matnyttig liten vers. Den besvarar tre stora frågor: 1) Vem får gåvor? 2) Vad ska de användas till? 3) Hur ska de användas)

Svaret på den första frågan är ”var och en”. Det uttrycket kommer igen överallt där Bibeln författare skriver om de andliga gåvorna. Orden är ”var och en”. D.v.s. alla kristna människor är en del av Kristi kropp. Också du är begåvad. Också du har fått något att ge tillbaka till Gud och att betjäna din omgivning med.

Den andra frågan, d.v.s. vad dessa gåvor ska användas till besvaras med orden ”tjäna varandra”. Du får gåvor för att ge bort dem. 

Och på frågan hur vi ska använda det Gud gett oss blir svaret ”som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd”. Din gåva är ett givet förtroende från Gud. Du ska använda det du fått inför Gud, som en förvaltare som en dag ska avlägga räkenskap för vad du gjorde av det du fick. Som någon sa: – Livet är Guds gåva till dig. Vad du gör av ditt liv är din gåva till Gud. 

Kyrkan är Kristi kropp

Den gamle mannen nedanför den 30 meter höga och Kristusstatyn i Rio de Janeiro som trött, fattig och sjuk böjde sina knän vid statyns fot och bad: – Helige Frälsare, vi är fattiga. Vi har det svårt. Kan du inte lämna denna höga plats och komma ner till oss? Då skulle det vara lättare för oss att tro på dig och på din Fader.” Min fråga till dig var: – Vad tror du att Jesus skulle den mannen?

Detta är vad jag tror att Jesus skulle svara honom: – Min son, detta är inte min kropp. Detta är en stenstaty. Sedan tror jag att Jesus skulle pekat ner mot dalen igen, på den ena kyrkan efter den andra och fortsatt: Detta är min kropp. Min kyrka är min närvaro. Kyrkans uppgift är att vara där jag skulle vara och göra det jag skulle göra. Kyrkan skulle vara min närvaro mitt i nöden bland de fattiga och små.

Paulus beskriver församlingen som en kropp och dig och mig som kroppsdelar. Ingen av oss kan vara “hela Jesus”. Men du kan vara ett öra som lyssnar, eller ett öga som ser. Du kan vara Guds hand som läggs på någons axlar, eller Guds mun som förmedlar tröst och tro. Du kan vara en fot som går dit Jesus skulle gått, eller knän som böjs i bön för en trasig värld.

När du förvaltar dina andliga gåvor rätt blir du också en gåva från Kristus till din omvärld. Är inte det en bön att be om?

Behöver du någon som bryr sig?

Tabernaklet ”Omsorg”

Vi vill finnas för dig! Även om viss verksamhets ställs in vill vi fortsätta att vara och leva församling. Men vi finns också gärna till för dig som inte är medlem i Tabernaklet, men som behöver någon som bryr sig om dig en stund, på dina egna villkor förstås. Så här organiserar vi vårt omsorgsarbete i dessa “coronatider”.

TELEFONOMSORGEN

Behöver du någon att prata med? För att skapa möjlighet till gemenskap mitt i en tid då sociala kontakter skall undvikas har vi startat något som vi kallar för ”telefonomsorgen.” Vi är ett antal personer som med glädje vill samtala med dig.

PRAKTISK HJÄLP

Vi vill gärna hjälpa dig med olika praktiska saker såsom att handla mat, medicin eller annat du behöver. 

SAMTAL MED VÅRA PASTORER

Ibland kan det kännas nödvändigt att få prata om livets djupaste frågor, inte minst i tider då oro, ångest eller ovisshet påverkar oss.

Våra pastorer har tystnadsplikt och du är välkommen att kontakta dem för samtal via telefon och under förutsättning att alla är friska finns möjlighet att mötas i kyrkan. För ordningens skull kommer du att få en fast tid för samtal. 

FÖRBÖN

Vi tror att Gud hör bön och att vi får vända oss till honom i livets alla förhållanden. Bär du på något som du vill att vi skall be för? Välkommen att dela ditt böneämne!

MENINGSFULLHET I VARDAGEN. ”ELVAKAFFET.”

I tider då inget är sig likt blir det extra viktigt med fasta rutiner. Vi är flera som dricker kaffe varje dag klockan 11.00. Det kan du också göra. I samband med ”elvakaffet” vill vi inbjuda dig att läsa en psalm från Psaltaren och be en bön till Gud. Du kommer med i ett större sammanhang där vi är många som tillsammans ber till Gud om hjälp för vår värld.

MATUTDELNING

Varje måndag mellan 18.30 och 20.00 har vi utdelning av matkassar utanför Tabernaklets huvudingång på Storgatan 39 i Göteborg. Det är Café Trappaner som är församlingens ordinarie sociala arbete som genomför och ansvarar för matutdelningen. 

KONTAKT

Samordnare för Tabernaklets omsorgsarbete:

Birgitta Olsson Claesson, birgitta@tabernaklet.se , 0769484722.

Varmt välkommen att kontakta oss!

Hur är vi församling nu?

Hur är vi församling nu? Det har varit vår stora fråga de senaste veckorna. Vi fick börja med att skapa ett bra säkerhetstänk omkring våra samlingar. När det inte längre räckte var såg vi oss tvungna, med sorg i hjärtat, att ställa in våra offentliga möten. Men kvar finns förstås frågan: Hur är vi församling nu? Vi har samtalat, rådfrågat och bett mycket omkring den. Här ger vi några svar. (En kortare version finns här, för dig som söker någon som kan bry sig om dig en stund.)

Först: Vi ÄR verkligen församling också nu! Församling är inte i första hand verksamhet och samlingar utan gemenskap och omsorg. Dessutom har vi ett uppdrag från Gud att förmedla de goda nyheterna, d.v.s. evangeliet om Jesus, till vår omgivning. Detta vill vi också slå vakt om när nu saker och ting för övrigt måste se annorlunda ut en tid. Här följer en beskrivning av några sätt vi är församling på idag.

  1. Vi firar gudstjänst. Varje söndag sänder vi ut en gudstjänst från Tabernaklet med inspelade avsnitt från våra anställda, innehållande predikan, sång, bibeltankar och bön. Dessutom firar vi nattvard i hemmen vid några av dem. Du köper hem druvjuice och ett brödstycke och vi delar Herrens måltid framför våra skärmar.
  2. Vi har en organiserad “Telefonomsorg” riktad till våra äldre, men också till andra som behöver detta nu. Hör av dig till oss så ser vi till att du kommer in på listan. Alla som vill blir uppringda av våra volontärer en gång i veckan. (Självklart fortsätter vi dessutom att hålla kontakt genom att spontant ringa upp varandra för att se till att ingen lämnas ensam.)
  3. Vi försöker hjälpa varandra praktiskt med matinköp och liknande. Hör av dig om du behöver hjälp!
  4. 11-Kaffe. Varje dag kan den som anmäler sig till vår omsorgspastor Birgitta (se kontaktuppgifter under fliken “Kontakt”) få ett enkelt SMS, med en uppmuntrande bibeltext och hälsning. Vi sätter oss med kaffekoppen där hemma och vet att många gör detsamma och tar tid för stillhet och bön.
  5. Varje torsdag skickas ett veckobrev ut med en hälsning från vår föreståndare Micael. Önskar du få det anmäler du det genom att skicka din mailadress till exp@tabernaklet.se.
  6. Varje vecka finns våra pastorer i kyrkan. Vi försöker då hålla “Öppen onsdag” även under denna tid. Det innebär att du som behöver få prata med någon, ansikte mot ansikte, kan få beställa tid med dem för ett 45 minuter långt samtal. Vi tar det om du är frisk och vi är friska och skapar en trygg miljö med “social distans” men med mänsklig närhet. (Se kontaktuppgifter under fliken “Kontakt”)
  7. Sista onsdagen i månaden lägger vi ut vår studiekväll “En Timme Bibel” vidoeinspelad via vår hemsida.
  8. Vi kan alltid “mötas i bön”. Hör av dig om du vill att vi ber för dig eller något annat.
  9. Vi erbjuder samtal med våra pastorer över telefon. Kontakta oss så kan vi boka en telefontid.
  10. Tabernaklet har ett café och en värmestuga för socialt utsatta vänner, “Café Trappaner”. När vi nu inte kan hålla det öppet fortsätter vi att dela ut matkassar och annat varje måndagkväll utanför vår kyrka.
  11. Vårt gatuevangelistionsteam fortsätter sitt arbete med att möta kvällsvandrare på fredagskvällar.
  12. Kanske tillhör du inte vår kyrka men önskar att få bli del av allt detta. Vi vill finnas också för dig. Tveka inte att kontakta oss.

“Herre, jag har hört om dina gärningar, jag har sett dina verk, Herre. Förnya dem i denna tid, ge dig till känna i denna tid, minns i dess oro din barmhärtighet.” (Hab 3:2)

Vi fortsätter!

Våra offentliga samlingar ställs in tills vidare p.g.a. utvecklingen omkring Covid-19. Vi ställer in vår verksamhet med tungt hjärta, men också i övertygelse om att detta är vad vi nu måste göra för att ta ansvar om varandra på bästa sätt.

Att vi ställer in sammankomster betyder dock inte att vi slutar att vara församling för varandra. Via TELEFONOMSORGEN försöker vi hålla kontakt med varandra för att ha koll på hur alla mår och om någon behöver praktisk hjälp med matinköp och annat. Vi ber dig också att själv höra av dig till oss om du behöver oss. Vi vill inte att någon ska bli ensam och utan hjälp!

När våra bönesamlingar i kyrkan skjuts fram uppmanar vi till husandakter och bönekedjor. Ring så ber vi! Håll kontakt med dina vänner och dela bönemännen med dem. Vi vill också återkomma snarast om det vi kallar för ELVAKAFFE, där Magnus och Birgitta inbjuder oss till en stund av bön i hemmen, gärna omkring en kopp kaffe. Vi återkommer med material och andra tankar du kan ha hjälp av för en god och meningsfull stund därhemma.

Vi gör också vad vi kan för att publicera andakter, studier, predikningar och söndagsgudstjänster, så att du via din smartphone eller dator kan ta del av det. Vill du botanisera bland det materialet finner du det här.

När det gäller vårt arbete med Trappaner försöker vi upprätthålla det och hålla kontakter med våra besökare genom att dela ut matkassar utanför kyrkan på onsdagar.

Behöver du höra av dig till oss vill vi gärna finnas till hans för dig. Här finner du våra kontaktuppgifter.

Andens frukt

En Timme Bibel, 2020-03-25, Tabernaklet, Göteborg, Micael Nilsson. Tema: Andens frukt.

Gör om mig! Varje Tv kanal med självaktning har något slags gör-om-mig program. Veckotidningarna fylls av gör-om-mig reportage. Det är allt ifrån SVTs lite snällare Gokväll med ett inslag som innebär lite hjälp med ny frisyr och nya kläder till reklamteves Extreme makover där man med hjälp av skönhetsoperationer går mer handgripligt tillväga. 

Och är det inte kroppen det handlar om så är det hus och hem. Det finns kort sagt oerhört många program som handlar om att renovera eller bygga om hus. 

Varför är dessa program och reportage så populära? Det finns säkert många skäl:

Det är naturligtvis intressant att se hur saker och ting förändras. Det har alltså ett underhållningsvärde. Och det är lätt att följa med i upplägget. Först är någon eller något i behov av hjälp. Åren har gått hårt fram, färgen har flagnat, det mesta har vissnat. Alltså börjar ett förändringsarbete som i slutändan resulterat i en ny frisyr eller i en tapet, beroende på renoveringsobjekt. 

Men det finns nog fler orsaker till varför dessa program och artiklar dyker upp överallt. Det visar sig att de ofta är sponsrade av olika företag för att skapa ett behov hos oss. Ett av dem sponsras t.ex. av en färgtillverkare vars intresse är att folk ska börja måla om därhemma. Det finns ett kommersiellt intresse av att du inte ska vara nöjd med dig själv eller hur du har det. 

Så här skriver Marie Louise Samuelsson i internettidningen Suntliv.nu: “Läsekretsen får aldrig någonsin invaggas i uppfattningen att de duger som de är, eftersom det då inte finns något skäl att köpa nästa nummer av tidningen… 

Ja, medierna genomsyras av en gör-om-mig-mentalitet, där ett viktigt inslag blivit att ständigt förnya sin bostad. Hemmet är inte alls längre någon borg, utan något vi ska vara lika vagt missnöjda med som med kroppen.”

Budskapet är tydligt. I ett par italienska skor kan du gå hur långt som helst. Och alla vi små och grå börjar nu att planera våra inköp och våra nya mer intressanta liv. För ditt missnöje med vem du är och hur du har det, dina komplex och din inre tomhet är lysande affärer för någon annan.

Allt detta är kanske skäl nog till varför alla dessa gör-om-mig program säljer så bra. Men ibland undrar jag om det inte också finns en tredje och djupare orsak. Kanske är det så att vi inom oss anar att allt inte är som det borde vara med oss. Kanske finns det ett djupare rop som ekar i själens tomhet: – Gör om mig! eftersom vi någonstans vet att livet måste vara mer än att födas och kämpa för att överleva och en dag dö. Och kanske brottas dessutom någon med sin egen svaghet. I besvikelsen över de egna tillkortakommandena växer kanske en bön: – Gör om mig!

Det är här vi möter oss själva. Åtminstone alla vi som längtar efter förändring i våra liv. Vilket får bli ingången till vårt studium. Bibelns tal om ”Andens frukt” handlar nämligen om just detta; d.v.s. om förvandling. D.v.s. inte om självförbättring, utan om en Gud som kan förvandla. Vad kunde då nu vara mer lämpligt än att vi läser den speciella bibeltext som handlar om detta, Gal 5:13-23.

Men först: Texten är inte så enkel. Här finns ett antal kodord, eller viktiga nyckelord för kristen tro. Ett av dem är ordet ”köttet”. Det betyder ungefär: människans skuggsida, den mörka sidan av oss. Det handlar om vår egoism, vårt uppror mot Gud, vår vilsenhet. Känner du igen det? Mot detta står begreppet ”vandra i Anden”. Det är det nya livet. När en människa blir kristen är det som att hon uppstår till evigt liv på insidan, i sitt inre. Guds Ande kommer in i hennes liv. Det nya livet blir hennes solsida. Detta är den nya skapelsen och den bättre drivkraften.

Fortfarande pågår en kamp inom oss mellan den mörka sidan och den ljusa, mellan vår gamla egoism och Guds nya liv. Att växa i tron och att mogna som kristen blir att alltmer leva på solsidan. Ungefär så. Nu läser vi:

”Ni är kallade till frihet, bröder. Låt bara inte den friheten ge köttet något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek. Hela lagen uppfylls i ett enda budord: Du ska älska din nästa som dig själv. Men om ni biter och sliter i varandra, se då till att ni inte slukar varandra.

Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så gör ni inte vad köttet begär. Köttet söker det som är emot Anden, och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra så att ni inte kan göra det ni vill. 

Men om ni leds av Anden står ni inte under lagen. 

Köttets gärningar är uppenbara: sexuell omoral, orenhet, orgier, avgudadyrkan, ockultism, fientlighet, gräl, avund, vredesutbrott, själviskhet, splittringar, irrläror, illvilja, fylleri, vilda fester och annat sådant. 

Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så ska inte ärva Guds rike. Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, självbehärskning. Sådant är lagen inte emot.”

Så här säger Jesus, Joh 15:16: ”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut och bära frukt, och er frukt ska bestå.” Du är bestämd till att bära frukt. 

På sin tid hade Johannes döparen uppmanat människor att böra sådan frukt som hörde omvändelsen till. Och Jesus hade också tidigare förklarat att man känner ett träd på dess frukt. 

Här är nu frågan: Hur ska då denna frukt växa fram i våra liv? Jesus förklarar, Joh 15:4-5: ”Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, så bär han rik frukt. Utan mig kan ni ingenting göra.”

Grundordet här är ordet ”förbli”. 

Bibeln är tydlig: En människa kan inte rädda sig själv. 

Vi är oförmögna att genomföra de allra djupaste förändringarna som behöver ske inom oss. Vi kan inte förlåta vår egen synd. Vi kan inte ge oss själva evigt liv. Det faller på sin orimlighet, Någon annan måste hjälpa oss. Bara Gud kan ge total förlåtelse. Bara Gud kan skapa liv. 

Istället för att sträva och kämpa förgäves säger nu Jesus istället att vi ska se på oss själva som en gren i ett fruktträd. Allt det grenen behöver göra är att förbi där den ska vara, d.v.s. förbli i stammen, så att saven och livet kan flöda genom grenen och producera frukt, p.g.a. ett liv som kommer någon annanstans ifrån. 

Här är poängen: Förbli i Jesus, så att Guds liv kan flöda genom dig. Då bär du frukt i rätt tid, genom det liv som kommer från Gud när Gud verkar inom dig. 

Är inte det en kramplösande och befriande tanke?

Jag tänkte mig följande upplägg på vårt studium: Bibeln talar om nio andliga frukter, eller kanske snarare en frukt, frukten av Guds närvaro i våra liv, och som visar sig på dessa nio olika sätt. Låt oss ägna en stund åt provsmakning, för att därefter ställa frågan: ”Hur får vi det att hända? D.v.s. hur går den här förändringen egentligen till?”

Först: KÄRLEK

Om du fick välja att bli rik på ett av dessa områden i ditt liv, vad skulle du då välja?

  1. Skulle du välja att bli rik på pengar?

Tänk att aldrig mer behöva våndas för en enda räkning, att aldrig mer ha ekonomiska bekymmer. Du har alla pengar du skulle vilja ha. Du kan resa vart du vill. Du kan bo var du vill. Du kan köpa vad du vill. 

  • Eller skulle du välja att bli rik på makt? 

Vara känd av alla, beundrad och uppburen.

  • Eller skulle du välja att bli rik på kärlek? 

Bli älskad och kunna älska. Känd för din kärlek. 

Vad väljer du? Pengarna, populariteten, eller kärleken?

Och, här är en uppfodrande fråga: hur märks det i ditt liv att det är detta du väljer?

Vi har mött dem, inte sant? Och det är nog utan tvekan också de som betydde mest för oss och som påverkade oss: de som var fulla av kärlek. 

Men hur går det till, hur kan vi bli som dem? Bibeln säger att ”Gud är kärlek”, 1 Joh 4:8: ”Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, för Gud är kärlek.” Johannes skriver att vi börjar älska när vi lär känna Gud, ”för Gud är kärlek”.

Ska jag bli kärleksfull behöver jag alltså först ta emot Guds kärlek, d.v.s. låta mig älskas till dess jag förstår att jag är älskad, Ef 5:1: ”Bli därför Guds efterföljare, som hans älskade barn.”

För det andra: GLÄDJE

Så här skriver Paulus, 1 Thess 5:15-18: ”Var alltid glada, be utan uppehåll och tacka Gud i allt.” – Men, invänder vi, inte kan vi väl alltid vara glada?

Man måste förstås läsa fler bibelverser och få tag på den större bilden. Pred 3:4 säger att också sorgen har sin tid. Så klart. Men Paulus menar att glädjen är grundtonen i det kristna livet, eftersom vi alltid har någonting att glädja oss över, nämligen Guds kärlek i Kristus, och eftersom den helige Ande som bor inom oss är glädjens Ande, Rom 14:17.

Och klarar vi nu inte av att glädje oss av något annat skäl när livet är som svårast kan vi ändå alltid glädje oss i hoppet, Rom 12:12.

Till slut tror jag det är sant att den som verkligen smakat av Jesu närhet vet att det smakar glädje, för Bibeln säger om honom att Gud ”smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder”. Det är nog därför det står i Joh 20:20: ”lärjungarna blev glada när de såg Herren”.

Tre: FRID

Frid är ett viktigt ord i min Bibel.  Det är ett av de stora huvudorden. Det hebreiska ursprungsordet, shalom, betyder mer än vila eller känslomässigt lugn. Ordet betyder att man är hel. 

Frid, shalom, är Guds vision för världen. Det är vad vi möter på Bibelns första blad, när morgondimman lättar och trädgårdens dofter ligger tung över den nyskapade jorden. Det är shalom. Det är frid. Där råder Guds ordning.

Vi vet alla att världen inte längre är sådan. Bibeln förklarar vad som hänt med ett annat ord: synd. Människan bröt med Gud. Ett uppror som födde hat och egoism, som slog sönder och skadade och förde till ett tillstånd av ofred och ofrid.

När Jesus kommer till jorden gör han det för att upprätta Guds frid igen. Han kommer till jorden med ett slags trestegsprogram. 1. Han vill hjälpa oss få frid med Gud. 2. Han vill ge oss frid från Gud, inre frid.  3. Han vill hjälpa oss att leva i frid med varandra.

Hur får man frid? Paulus besvarar frågan så här: ”Vi ber på Kristi uppdrag: låt försona er med Gud!”, 2 Kor 5:20.

I grund och botten är min frid inte bara frid från Gud utan också ”frid med Gud”, Rom 5:1: ”När vi nu har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.” 

Det finns nå mycket att säga om den där friden. Den är som världshavet, stor och med väldiga djup. Men just nu nöjer vi oss med att smaka på den så här, för man måste få smaka för att förstå. 

Efter ordet frid följer ett antal andra viktiga ord:TÅLAMOD, VÄNLIGHET, GODHET, TROHET, MILDHET, SJÄLVBEHÄRSKNING

Det är gott att studera vart och ett av dessa ord, var för sig. De är alla värda att sättas under lupp. En del av dem, som kanske inte alls ses som så eftersträvansvärda längre,  borde nog dessutom också omvärderas och uppvärderas igen, som t.ex. ordet vänlighet. Tänk att Bibeln menar att vänlighet är en av Andens frukter. Vänlighet är med andra ord andlighet. Ovänlighet och andlighet är som vatten och olja, d.v.s. de kan inte blandas samman. Gud andlighet är vänlig, så som vi ser den hos Jesus. Är inte det tänkvärt? 

Jag tänker också på ordet ”mildhet”. Vem eftersträvar längre att vara mild? Tvärtom har jag en känsla av att vi ibland ser ner på ordet mildhet. Åtminstone i teorin. För i praktiken vet vi säkert bättre. D.v.s. vem av oss trivs inte med dem som är milda? vilket inte betyder att man är vag eller svag. Inte alls. En mild människa kan vara väldigt tydlig med vem man är och vad man lever för, utan att ständigt angripa andra med allt. Den omilda människan däremot jagar ofta bort andra från sina övertygelser p.g.a. sin okänslighet.

Det grekiska ord vi översatt mildhet betyder ordagrant: ”kontrollerad kraft”. Ordet illustrerades ofta med en tam häst. Den tama hästen stod just för kontrollerad kraft. Den hade inte mindre kraft än en vildhäst, men dess kraft var under kontroll. 

Men se nu inte bara på dessa ord som enskildheter. Lägg dem samman. Se på den stora bilden. Det är bilden av en förvandlad människa; av någon som mött Guds kärlek, fyllts av glädje och fått frid, ”frid med Gud” så att det ledde till tålamod, vänlighet, godhet, trohet och självbehärskning. 

Detta är ett förvandlat liv. Detta är vad Gud kan!

Men framförallt handlar den stora bilden om Jesus. Jag läser från Rom 8:28-29: ”Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut. Dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild…” 

Detta är alltså vad Gud håller på med i våra liv. Gud använder situationer, personer, händelser och erfarenheter för att forma oss ”efter hans Sons bild”, d.v.s. för att vi ska bli allt mer likt Jesus. Det är djupdimensionen här! Det är vad denna förvandling handlar om. Lyssna igen: ”Andens frukt (…) är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, självbehärskning”.

Med enkla ord målar Paulus ett porträtt av Jesus. Detta är en perfekt beskrivning av honom. Läs evangelierna. Sådan var Jesus. Om vi vill veta hur ett liv ser ut som verkligen präglas av Andens frukt ska vi studera Jesus. Se hur han var. Se hur han bemötte människor. Hör vad han säger. Studera vad han gör. Så ser den människa ut som bär alla dessa frukter i full mognad.

Så att… när jag blir förbli hos honom, umgås med honom, läser hans ord, vilar i hans närhet, tillber med honom, arbetar med honom och för mina samtal med honom i bön, så kommer hans liv alltmer att börja ”göra om” mig.

Några tankar sist om hur detta ska kunna ske med oss. 

Hur ska vi kunna formas så att dessa ord ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, självbehärskning” blir en allt sannare beskrivning av våra liv?

Först ska vi kanske påminna oss om att frukt är någonting som växer. Frukt behöver tid, tid för att knoppas, blomma, befruktas och växa. Det tar tid för frukt att mogna. Den bästa av frukter smakar beskt om du plockar den för tidigt. 

Hur växer den? Den växer när grenen blir kvar i trädet. Om en storm bryter den dör frukten, men får grenen sitta kvar i trädet växer och mognar frukten. Alltså måste du förbli i Gud. Bryts den relationen dör du på insidan, som en avbruten gren förtorkar.

Du kanske tycker att det tar tid i ditt liv. Det är okej. Gud har tid. Om du ger honom ditt liv ger han dig tid. Det viktiga är att du förblir hos honom. 

Lyssna: Bibeln säger att det faktiskt är möjligt. Man kan få sitt liv förvandlat. Du kanske känner dig som en gammal trött bil som grävt ner sina hjul i en lergrop. Ju mer du gasar desto djupare kommer du. Dina försök tar dig inte framåt utan bara neråt. Och ändå säger Bibeln att den som vänder sig till Gud kommer att förvandlas, bli annorlunda, omskapas. 

Till några uppmuntrande bibelverser: 

”(A)lla vi som med obeslöjat ansikte ser Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden.” (2 Kor 3:18)

”(J)ag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk i er också ska fullborda det”, (Fil 1:6).

”(D)et är Gud som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja ska ske”, (Fil 2:13)

Vad var gemensamt i alla dessa bibeltexter? Jo, det gemensamma i alla dessa verser är att det är Gud som handlar. Det är Gud som verkar. Det är Gud som gör det.

Och det är fantastiskt för vi kan det inte. 

Jag tycker att alla religioner lämnar människan så ensam. Hon får några verktyg, några lagar, några budord och etik, eller tekniker, meditation och självförverkligande. Och så står hon där, som om frälsningen vore en IKEA-möbel med en miljon delar, och får försöka skriva ihop sin räddning bäst hon kan. Fast hon kan inte. Ingen av oss kan ge oss själva evigt liv. Hur skulle det gå till?

Den kristna vägen är en annan väg. Den handlar inte om vad du kan. Den handlar om vad Gud kan. Den handlar inte om vad du måste göra. Den handlar om vad Jesus gjort. Den handlar om korset och om den tomma graven och om Guds Andes kraft.

Detta är goda nyheter, t.o.m. ”de goda nyheterna” för om det är Gud som ska förvandla oss, då kan det ske, eftersom Gud kan sådant. Att förvandla liv är Guds specialitet.

Några tankar om hur vi alltså kan låta Gud göra det Gud kani våra liv:

Först: Om du vill bli mer likt Jesus måste du bjuda honom in i ditt liv.Därför börjar all förändring med en överlåtelsebön där du gör Jesus till din Herre och Frälsare.

Bibeln säger att du blir född på nytt. Det är förändring! 

Jag bad den bönen en gång i ett gistet gammalt tält några km från norska gränsen uppe i den värmländska vildmarken. Jag vet inte hur Jesus fann dit, men han var där.  

När jag, fast jag nästan inte visste någonting om honom bad honom komma in i mitt liv gjorde han det. 

Jag vet inte om någon annan tog 14-åringen på allvar. Men jag vet att Jesus gjorde det. Det var den viktigaste bön jag någonsin bett. Där börjar all förändring. All verklig förändring, d.v.s. den som är evighetsavgörande, har med Jesus att göra. Det betyder att det första som behöver ske är att du ber honom komma in i ditt liv och ber honom göra det han kan. I klartext handlar det om att du gör honom till din Frälsare, vilket du kan göra just nu, i en mycket enkel bön. 

För det andra: Gör upp med ditt förflutna

När du bekänner din synd förlåter Gud. 

Vid ett tillfälle samtalade jag med några muslimer. Det var i en intervju för Jönköpings Tidning där reportern ville jämföra muslimsk och kristen tro. 

Så här är det, sa imamen. Gud har skrivit reglerna. Vi lever våra liv. En dag ska vi stå inför honom. Då får vi se om våra liv räckte till. Vi får vad vi förtjänar. 

Just där, sa jag, skiljer sig vår tro. Jag tror på en Gud som förlåter. Jag tror på en ny start. Jag tror på Guds nåd. För mig är Jesu kors det monument Gud rest mitt i tiden för att påminna oss om att Gud förlåter. 

Guds förlåtelse var dyrköpt. Den kostade Jesus livet. Men så har Gud också betalat för kvalité. Guds förlåtelse är en kvalitétsförlåtelse. Gud förlåter allt, totalt och för evigt.

Gud förlåter din synd i ett nu. Ibland kan det ta dig ett helt liv att förlåta dig själv. Ibland kommer man inte framåt för att man inte orkar lämna det förflutna. Många släpar med sig en tung sopsäck genom livet. Gud liksom säger: – Släpp sopsäcken. Ge den till mig. Låt mig befria dig från det som tynger. Aposteln Paulus skriver, 2 Kor 5:17: ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.”

Om du redan gjort detta, d.v.s. bekänt Jesus som din Herre och Frälsare och bekänt din synd inför honom, har det viktigaste redan hänt. Skulle du dö nu skulle du somna här och sedan vakna hos honom. Du är frälst, befriad, upprättad.

Men även om detta redan har skett händer det ofta att vi ändå går omkring i små cirklar, otillfredsställda och bundna av mycket. Det tar oss vidare till nästa behov, för den som vill förändras. Det handlar om våra tankeliv.

Du behöver ett nytt sätt att tänka, alltså behöver du din Bibel.

När människor frågar mig hur deras tro kan växa måste jag ställa några frågor:

1) Läser du din Bibel? 

2) Studerar du din Bibel?

3) Ber du inför din Bibel?

Får jag ett nej till svar måste jag fråga en fråga till: 

4) Hur ska du då kunna förändras?

Så här skriver Paulus, 2 Tim 3:16-17: ”Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, tillrättavisning, upprättelse och fostran i rättfärdighet, så att gudsmänniskan blir fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.”

Gud skapade världen med sitt ord.

Gud kan omskapa din värld med sitt ord. 

För det fjärde: Du behöver ta emot Guds Ande

När du blir en kristen får du del av den helige Andes liv. Det är en ofattbar stor sanning. Den är svår att förstå. Också i Bibeln hade människor svårt att greppa detta. ”Vet ni inte att ni är Guds tempel och att Guds Ande bor i er?”, skrev Paulus (1 Kor 3:16-17) till ett antal människor som kört fast. Om de bara förstått det, menar han, skulle deras liv sett annorlunda ut.

När du tar emot Jesus kommer Guds Ande in i ditt liv. 

Guds Ande, inte din kraft, den envishet eller din kompetens… Guds Ande är förändringskraften. 

Guds Ande är universums största kraftkälla. Guds Ande svävade över djupen i tidernas gryning. När Gud sade ”varde ljus” briserade tillvaron i skaparkraft och skaparlust, genom den helige Andes närvaro. 

Nu är samma Ande närvarande i ditt liv. Är inte det en makalös tanke?

Sist: Ska vi formas att allt mer likna Jesus behöver vi lära oss att möta olika omständigheter som han skulle gjort det

Hela livet med Gud är en slags träningsskola. Dessa dagar ställs skolor in. Guds lärjungaskola ställs aldrig in. Vart du än kommer och vad du än möter kan Gud göra om allt till en lektion som i slutändan får dig att växa som människa. 

Jag kanske inte alltid kan påverka vad som händer mig, men jag kan påverka vad som ska hända i mig. 

Paulus var en man som fick möta många svårigheter, milt sagt. Han skriver: ”Men (…) vi gläder oss också mitt i våra lidanden, för vi vet att lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp.”(Rom 5:3-4)

Gud kan använda det vi möter för att forma oss. Ibland använder Gud svåra, smärtsamma upplevelser, för att forma en karaktär i våra liv. 

Ska du träna dina muskler behöver du ett motstånd. På samma sätt växer du som kristen när du möter motstånd med frågan: Hur skulle Jesus gjort? Den frågan hjälper dig att tänka om och att tränas att leva som han.

Låt oss ta det där med kärleken. Om kärleken ska växa i ditt liv måste du tränas. Det är inte svårt att älska någon som är älskvärd, så för att träna dig i kärlek kommer Gud säkert också då och då att sätta dig i kontakt med en del människor som är svåra att älska. När du då ber om kärlek och hjälp att visa dessa människor kärlek växer du i din kärlek och blir med andra ord allt mer likt Jesus. 

Det tar tid! Och det får ta tid. Gud är envis i sin nåd. Det berättas om Leonardo da Vinci att han bar med sig sin tavla Mona-Lisa var han än reste och på vilket uppdrag han än befann sig. Om och om igen målade han om henne, innan han hade fått sitt konstverk perfekt, innan tavlan stämde överens med den bild han hade i sitt inre. 

Gud har en så fantastisk bild av vad han vill med ditt liv. Han vet vad han har sett i fråga om ditt liv. Och alltid, alltid arbetar han på den bilden. 

Här är en sista fantastisk tanke. Också du ska bli färdig en dag. Idag får du kämpa. Och ibland måsta vi undra: Vad blir det egentligen av det här livet? Men Gud ger inte upp. Kom ihåg orden från Fil 1:6: ”(J)ag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk i er också ska fullborda det”.

En dag ska du bli färdig! Johannes skriver i 1 Joh 3:2: ”Mina älskade, nu är vi Guds barn, och än är det inte uppenbarat vad vi ska bli. Men vi vet att när han uppenbaras ska vi bli lika honom, för då får vi se honom sådan han är.”

Bön i orostid

En bön för dig som söker ord i tider av coronakris och oro, för vår värld, vårt land, våra nära och kära och oss själva.

Bönerop

Vår Fader, du som är i himlen.

Låt ditt namn bli helgat.

Låt ditt rike komma.

Låt din vilja ske.

Gud, vår Skapare! Se i nåd till den värld du skapat, men som idag är plågad av sjukdom och nöd. ”Herre, förbarma dig över oss, till dig står vårt hopp. Var vårt stöd varje ny dag, vår hjälp i nödens stund!” [i](Jes 34:2)

Du vår Fridsfurste! Se till de förtvivlade. Gå till dem som inte finner ro. Hjälp dem att finna din frid; din frid som övergår allt förstånd.

Vi ber för alla som blivit isolerade. Du är hos dem. Hjälp dem att förstå det och få mod av din närhet. 

”Låt din barmhärtighet möta oss snart, för vi har sjunkit mycket djupt. Hjälp oss, du vår frälsnings Gud, för ditt namns äras skull!” (Ps 78:8-9)

All trösts Gud! Vi ber för dem som sörjer. Vi ber för dem som förlorat någon man älskar. Låt dem finna dig i sin prövning. Torka deras tårar. Ge dem tröst.

Gud, vår läkare! Vi ber för dem som arbetar inom vården och som nu tar hand om de sjuka. Många är trötta. Ge dem kraft. Många är rådvilla. Ge dem hjälp. 

Vi ber också för dem som forskar. Låt dem finna botemedel.

Vi ber för de sjuka. Hela dem.

“O, Herre Gud, se, du har gjort himmel och jord med din stora kraft och din uträckta arm. För dig är ingenting omöjligt.” (Jer 32:17)

Gud, vår Herre och allas Herre! Du som leder kungars hjärtan som vattenbäckar. Led våra ledare att fatta rätt beslut i rätt tid. Ge dem vishet. Ge dem ödmjukhet. Gör dem modiga. Ge dem uthållighet. Uppenbara din vilja för dem. 

Gud, vår borg och beskyddare! Håll din hand över våra liv när vi nu flyr till dig. Beskydda oss från sjukdom. 

Beskydda de gamla och dem som är sköra. 

Beskydda oss från rädsla och panik. 

Beskydda vårt samhälle från att stanna och från att kallna. 

Hjälp oss att tänka på varandra, mitt i denna prövning. 

Utgjut din kärlek i våra hjärtan.

Barmhärtighetens Fader! När sjukdom och nöd drabbar oss kommer vi till dig som lovat: – ”(Om) mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn, ödmjukar sig och ber och söker mitt ansikte och omvänder sig från sina onda vägar, då vill jag höra det från himlen och förlåta deras synd och skaffa läkedom åt deras land.” (2 Krön 7:13-14) 

Vi söker dig i förkrosselse. 

Vi söker dig i längtan. 

Se i nåd till oss. 

Jesus, vår Frälsare! Hjälp oss alla att ödmjuka oss. Bryt vår stolthet så att vi kan öppna våra hjärtan för dig och för varandra. Hjälp oss att ta emot din frälsning. 

Vishetens helige Ande! Lär oss det vi behöver lära av denna prövning. Lär oss att stilla ner oss. Lär oss att inte ta allt för givet. Lär oss att värdesätta livet. Lär oss att söka rätt skatter. Lär oss att älska varandra. 

Gud, min Gud! Tack för att också jag får komma till dig, frimodigt och tryggt, som när ett barn kommer hem om natten. “Svara mig när jag ropar, Gud, du som skaffar mig rätt. Du öppnar vägen när jag är trängd. Visa mig nåd och hör min bön.” (Ps 4:2)

”Förbarma dig, Gud,

förbarma dig över mig!

Till dig flyr min själ,

i dina vingars skugga

tar jag min tillflykt

tills faran är över.”

(Ps 57:2)

”Min själ blir mättad

som av feta rätter.

Med jublande läppar

lovsjunger min mun,

när jag minns dig på min bädd

och tänker på dig

under nattens timmar.

Du är min hjälp,

i dina vingars skugga jublar jag.

Min själ håller sig tätt intill dig,

din högra hand stöder mig.”

(Ps 63:6-9)


[i]Bibeltexten är hämtad från Bibel 2000. I övrigt är citaten hämtade från Svenska Folkbibeln 15.

Vill du hjälpa till?

Vi befinner oss bara i början av en kris som kan hålla på länge. Vi vet än inte vilka nya behov vi kommer att möta. Vi håller alla ännu på att lära oss hur vi ska hantera allt.

“Lär oss” bad Jesu lärjungar. I själva verket är det den bönen som gör oss till lärjungar. Vi är inte färdiga. Vi vet inte allt och kan inte allt. Men om vi är beredda att lära oss kan vi växa och utvecklas och dessutom hitta nya vägar.

“Lär oss” ber också vi dessa dagar. “Lär oss Gud att ta hand om varandra och att tjäna vår omgivning troget och klokt.”

Vill du lära dig tillsammans med oss och göra en insats för människor genom vår kyrkas arbete är du varmt välkommen med i arbetslaget. Just nu ser vi följande behov. Återkom gärna till den här sidan längre fram… när vi lärt oss mer.

Vi söker dig som är beredd att ringa en medmänniska

Vi söker dig som redan tillhör vår församling och som därför redan har en viss kontakt med våra äldre. Vi vill starta upp TELEFONOMSORGEN. Vi ber dig att ringa upp och att hålla kontakt med en grupp av våra äldre, kanske tio personer, för att se hur de mår och vad de kan behöva hjälp med. Du kan läsa mer om TELEFONOMSORGEN här.

Vi söker dig som vill göra en praktisk insats

Vi söker dig som skulle kunna hjälpa dem som har svårt att komma ut och handla mat just nu? Det kan även finnas andra praktiska saker att hjälpa till med. Kontakta vår omsorgspastor Birgitta Olsson Claesson, se kontaktuppgifter här, om du känner att detta är en uppgift för dig.

Vi återkommer…