Författare: Micael Nilsson

”Hoppas på HERREN, var stark och modig i ditt hjärta och hoppas på HERREN!” (Ps 27:14, Sv.F15)

Jag skulle vilja inleda en serie predikningar idag; en serie som kommer att följa oss genom många av höstens gudstjänster. Jag skulle vilja ge dig något att hoppas på.

På den stora fondförvaltarens hemsida hade någon skrivit: ”Vad ska man hoppas på inför morgondagen? En kanonrapport som får aktien att rusa vore ju trevligt…” Vi delar nog alla frågan även om svaren förstås varierar. Vad ska vi hoppas på? Rapporter om klimatförändringar och extremväder, ekonomiska kriser, krig, oro och nya sjukdomsutbrott skapar en undergångsstämning i vår tid. Jag märker att många mår dåligt av allt detta. 

”Hopplösheten breder ut sig. När de som är utan hopp blir tillräckligt många bränner de jorden”, skriver en tidning om en av världens alla konflikthärdar. 

Bilderna av flyende människor och rapporterna om en feberhet jord nöter sakta ner vårt mod. Hopplösheten är förlamande. Hopplösheten gör människan destruktiv.

”Förlorar du modet i nödens stund har du också förlorat din kraft.”, läser vi i Ords 24:10, B2000. Då bränner de gamla profetorden till igen, de ord som profeten Jeremia en gång talade rakt in i människors hopplöshet, Jer 29:11, Sv.F15: ”Jag vet vilka tankar jag har för er, säger HERREN, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.” 

Sådan är alltså Gud. Paulus skrev, Rom 15:13, Sv.F15: ”Må nu hoppets Gud fylla er med all glädje och frid i tron, så att ni överflödar i hoppet genom den helige Andes kraft.” Här är alltså motmedlet; motmedlet mot det tunga och det tomma. – Må hoppets Gud fylla er… Men hur ska det gå till? Hur ska det kunna ske?

Det är här evangeliet kommer in. Evangelium är ett grekiskt ord som borde översatts när vi översatta alla andra grekiska ord i Nya Testamentet. Evangelium betyder nämligen Goda Nyheter. Därför inleder evangelisten Markus sin bok med orden, Mark 1:1, B2000: ”Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son.”

Bibeln är fylld av hoppfulla ord, gamla löften. Ord som fortfarande är fulla av lyftkraft och skaparkraft. När du läser dem, med ett öppet sinne, kommer de att stegvis förändra ditt sätt att tänka.

Under hösten ska vi därför ägna oss åt en slags andlig arkeologi. Vi ska öppna Boken och gräva djupt. Vi ska gräva fram gamla löften som burit våra fäder genom stora svårigheter, men som vi kanske har glömt. Och min bön är att det ska bli till hjälp för oss, mitt i all den osäkerhet vi själva lever i, så att hoppets Gud ska få fylla oss. 

Alltså har jag samlat en massa områden och situationer där jag tror att vi behöver hjälp med hoppet. Detta är vad jag ska försöka ta mig an under några månader framöver:

”Något att hoppas på för den som inte räcker till”

”… för den som inte kan förändra sig själv”

”… för den som är ensam”

”… för den som längtar efter frid”

”… för den som står inför stora utmaningar”

”… för den som behöver få börja om”

”… för den som inte känner sig älskad”

”… för den som inte orkar älska”

”… för den som har sorg”

”… för den som oroar sig för framtiden”

”… för den som tvivlar ibland”

Jag ber om att det här ska kännas angeläget och upplyftande för oss alla. För det tror jag verkligen att vi behöver, i en tid som denna. Och idag ska vi alltså ägna oss en liten stund åt det första temat: ”Något att hoppas på för den som inte räcker till.” 

Låt oss börja med att konstatera: Vi räcker inte till.

Jag skriver in orden ”otillräcklighet” och ”att inte räcka till” i min sökmotor på internet och ställs plötsligt inför en uppsjö av bloggsidor, debattinlägg och artiklar där människor på olika sätt uttrycker sin vånda inför sin otillräcklighet. Föräldrar känner sig otillräckliga som föräldrar. Barn känner sig otillräckliga som barn till kanske allt äldre och allt mer sjuka föräldrar. Män känner sig otillräckliga som män och kvinnor känner sig otillräckligast av alla.

Samma förhållande verkar gälla relationen till kyrkan. Kyrkan är otillräcklig. Kyrkan borde göra mer, delta i fler debatter, starta nya sociala projekt, förnya sina former, inta nya områden, visionera, missionera, producera, publicera, protestera, expandera… med mera.

Det sägs ibland att det som skapar mest stress inte är allt vi har att göra – utan allt vi inte hinner göra. För vi räcker inte till.

Hur har du det själv? Behöver du möjligen också någonting att hoppas på? Låt oss gräva fram ett antal löften och uppmuntrande ord ur Bibeln och se vad det kan göra med oss. För att få lite struktur på allt kommer jag att påstå några saker och sedan ge dig ett antal bibelverser. Först: 

Det är okej att inte räcka till

Ps 103:13-14, B2000 säger: ”Som en far visar ömhet mot barnen, så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom. Ty han vet hur vi är skapade, han minns att vi är mull.”

Orden om Guds ömhet, i en hårdhänt värld, värmer. Gud vet hur vi är skapade. Gud känner till vår potential men också vår skörhet. Och våra brister hindrar inte heller Gud från att älska, Rom 5:8, Sv.F15: ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.”

Får vi tag på det här? Gud älskar inte för att vi har förtjänat hans kärlek. Gud älskar för att Gud är kärlek. Guds kärlek är själva utgångspunkten. Och så är det väl också i alla normala fall i vår relation till våra barn. Jag kan inte minnas annat än att jag älskat våra barn från första stund. Fast de inte hade gjort någonting för att förtjäna det. De kunde inte städa, hjälpa till med disken eller tvätta sina kläder. Tvärtom skapade de en massa arbete. Ändå älskar vi våra barn, bara för att de just är våra barn. Det är inget vi måste lära oss. Vi måste inte gå en kurs där vi lär oss att älska våra barn. Från första ögonblicket när vi håller de små i våra armar är vi beredd att ge våra liv för dem. Och så säger Bibeln att Gud har det med dig. Gud har alltid älskat dig. Även om du inte trodde på honom – eller fortfarande inte tror på honom, är du älskad. Den stund du tog emot Guds frälsning fick du frid med Gud. Detta är inte någonting du måste uppnå. Det är tvärtom din utgångspunkt. Även om du inte kan allt eller ens alltid gör det du kan är Guds kärlek och välbehag utgångspunkten i din relation till Gud. 

Gud älskar oss mitt i allt vår bristfällighet. Lyssna till Jak 1:5, Sv.F15: ” Om någon av er brister i vishet ska han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan att kritisera, och han ska få.” 

Det här är så viktigt. Det blir faktiskt själva grunden för våra liv och för vår tro. När vi väl förstår att Gud älskar oss, inte för det vi gör utan för det Gud är, kan vi också våga möta vår egen otillräcklighet. Då blir det okej att du inte är allvetande, allsmäktig eller allestädes närvarande. 

Så här berättar evangelisten Johannes om en annan Johannes, nämligen om Johannes döparen, Joh 1:19-20, Sv.F15: ”Detta är Johannes vittnesbörd när judarna sände präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem han var. Han bekände och förnekade inte, han bekände: ”Jag är inte Messias.”

– Jag är inte Messias, sa Johannes. Det är en bra bekännelse. Jag tror att vi alla skulle må väl av den insikten. Jag är inte Messias. Och jag behöver heller inte vara Messias. Det räcker nämligen att Jesus är Messias. För när det väl är så att Gud fått vara Gud, då får du vara du.

För det andra: När du inser att det är okej att inte räcka till kommer du också att ge andra hopp

En god vän berättade om hur han börjat predika. Han sa: – När jag hörde dig predika så tänkte jag att kan du så kan nog jag också. Jag tror att det var en slags komplimang. Vad tror du?

Hur som helst skrev Paulus en gång någonting liknande Lyssna, 1 Kor 1:26-29, Sv.F15: ”Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa på världens sätt, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Nej, det som för världen var dåraktigt utvalde Gud för att förödmjuka de visa, och det som för världen var svagt utvalde Gud för att förödmjuka det starka, och det som för världen var obetydligt och föraktat och inte fanns till, det utvalde Gud för att tillintetgöra det som fanns till, för att ingen människa ska berömma sig inför Gud.”

Vad menar Paulus med detta? Jo, han menar att Gud använder vanliga människor i sin tjänst, för att vi ska förstå att hans rike är för vanliga människor och att det inte vilar på vår fullkomlighet utan på Guds nåd.

Några verser längre fram skriver han också om sig själv, 1 Kor 2:1-5, NLB: ”När jag kom till er första gången, kära syskon, försökte jag inte övertala er med hjälp av väl uttänkta formuleringar och övertygande resonemang när jag berättade om Guds budskap. Nej, jag hade bestämt mig för att bara tala enkelt om Jesus Kristus och om att han dog på korset för att ta straffet för våra synder. Jag var svag och rädd och nervös när jag stod där inför er, så det var inte mitt sätt att framföra budskapet eller min mänskliga övertalningsförmåga som övertygade er. Nej, det var Guds Andes kraft som överbevisade er om att budskapet var sant. Gud ville inte att ni skulle tro på Jesus på grund av mänsklig övertalningsförmåga, utan på grund av hans kraft.”

I ett andra brev till församlingen sammanfattar han sitt resonemang på ett vackert sätt, 2 Kor 4:7, NLB: ”Gud gav mig förmånen att få sprida budskapet om Kristus. Men jag är bara en svag människa. Bildligt talat är jag en bräcklig lerkruka med en gömd skatt inuti. Därför förstår alla, att den väldiga kraft som verkar i mig kommer från Gud och inte från mig själv.” 

Tänk efter en stund. Hur hade det varit om Jesus utsett tolv elitsoldater, tolv män som kunde allt? Jag gissar att du och jag då hade känt: Vi kommer aldrig att duga. Tjänst för Gud är bara för de duktiga, präktiga och välmående. Istället utsåg Jesus tolv vanliga människor, som ofta kom till korta, så att alla vi som läser om dem och känner igen oss i deras tafatta försök kan tänka att om de kunde så kanske att också vi kan.  

Våra tillkortakommande lär oss att vi behöver varandra

En liten flicka byggde ett sandslott. Snart stötte hon på en jättestor sten. Hon arbetade och slet för att få bort den, men det gick inte. Till slut kom hennes morfar. Då var flickan arg och tårögd på samma gång. ”Varför använde du inte all din kraft”, frågade morfar. ”Det gjorde jag visst”, svarade flickan. ”Nej”, sa morfar, ”för du bad ju inte mig om hjälp”.

Lyssna: Det var inte menat att du skulle klara av det här livet på egen hand. Livet var tänkt att levas i relation till andra. Paulus använder en underbar bild för att få oss att förstå det. Han säger att kyrkan är som en kropp, och att du är som en kroppsdel. Sedan skriver han, 1 Kor 12:21, B2000: ”Ögat kan inte säga till handen: ’Jag behöver dig inte’, och inte heller huvudet till fötterna: ’Jag behöver er inte.’” På samma sätt kan jag inte säga: – Jag är kristen, men det klarar jag själv. Jag behöver ingen kyrka. Vi behöver varandra. 

Sist: Framförallt visar våra tillkortakommanden att vi behöver Gud

Om Klagovisorna i Gamla testamentet ofta är som en tröstlös öken så är orden i Klag 3:26, B2000 som ett kallt glas vatten i den öknen: ”Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.”

Med Jesu föredöme är det steget vi måste våga: En Gud som vågar bli människa och iklä sig mänskliga begränsningar borde få hjälpa oss att göra det samma. Det betyder inte att du inte kan få vara med om att utföra stora ting för Gud. Lyssna till Jesus, Joh 14:12, Sv.F15: ”Jag säger er sanningen: Den som tror på mig ska göra de gärningar som jag gör. Och större än så ska han göra, för jag går till Fadern.” Det kortaste ordet i meningen är det viktigaste, nämligen ordet ”för”. Jesus säger att du kan få vara med om att se under ske. Du kan t.o.m. få göra det Jesus gjorde. Du kan be böner som förändrar liv. Men inte för att du är fullkomlig. Nej, Jesus sa… ”för jag går till Fadern”. D.v.s. eftersom han har all makt; eftersom Jesus nu sitter på Guds högra sida, kan du få se stora ting ske. 

Ordet ”för” gör hela skillnaden. Då handlar det så lite om dig, eller om mig, och så mycket om honom. ”Inte genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger Herren Sebaot.” (Sak 4:6, B2000)

Låt oss sammanfatta och avsluta

Det finns hopp för alla oss som inte räcker till. Det är inte ens tänkt att du ska räcka till för allt. Mycket av det du försöker leva upp till är orimliga krav från andra eller från dig själv. Men du är inte Messias. Du behöver andra, och mest av allt behöver du Gud. 

Profeten Jesaja skrev, Jes 40:30-31: ”Ynglingar kan bli trötta och ge upp, unga män kan falla. Men de som hoppas på HERREN får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De springer utan att mattas, de vandrar utan att bli trötta.”

Du kan bli trött. Du kan bli uppgiven. Du kan snava och falla, eftersom du är en människa. Och Gud kommer aldrig att bli förvånad över att du är en människa. Kom ihåg orden: ”Som en far visar ömhet mot barnen, så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom. Ty han vet hur vi är skapade” Istället säger Gud, och lyssna nu på ömheten i orden, Jes 41:10: ” Var inte rädd, för jag är med dig, se dig inte ängsligt om, för jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig, jag stöder dig med min rättfärdighets högra hand.”

Det är sant att Gud ibland kallar oss in i stora utmaningar. Till sådant vi inte klarar av. Gud kallar små människor till stora uppdrag för att de ska få lära sig att han är en stor Gud. 

Gud säger: Inte genom din styrka eller kraft, utan genom min Ande, kan det ske. Och en dag stannar du upp, trött på att försöka leva upp till allt möjligt. Du söker hans ansikte och ser att det lyser över dig, fast du inte räcker till. Och du säger: ”Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.”

Nystart

Förra söndagen startade vi upp våra offentliga och ”fysiska” gudstjänster igen, efter nästan ett halvt års uppehåll. Jag minns så väl hur jag förberett min predikan en fredag i mars. Som jag brukar göra, och måste få göra, hade jag stängt av mina telefoner och andra utifrån kommande signaler för att lyssna inåt. Någon gång på eftermiddagen startade jag upp allt igen bara för att konstatera att nyhetsflasharna haglade in i min telefon. Folkhälsomyndigheten och regeringen hade sänkt mötestaket dramatiskt från 500 besökare till 50 med omedelbar verkan. Vilket betydde att vi var tvungna att handla snabbt. Snabbt fick vi börja spela in gudstjänster och lära oss hur man kunde sända dem via nätet. Vi var tvungna att ta initiativ i steget, alltid med ett gnagande tvivel: Gjorde vi rätt? Och inte, där jag stod denna söndag i en tom kyrka och spelade in vår gudstjänst kunde jag drömma om att detta skulle vara så länge. Då hoppades vi på en snabb övergång. Nu står jag här nästan ett halvt år senare och ser in i hösten som in i ett dunkelt mörker. För även om ett halvt år har gått vet vi inte mycket mer. Kommer sjukdomen att tona ut eller kommer den att blossa upp igen. Och mitt i allt det försöker vi att ta oss framåt trots att vi måste genom väglöst land. 

Som jag berättade förra veckan har jag kommit att se på denna tid som en kyrkans ökenvandring. Att predika ensam i kyrkan har varit öken. Att inte kunna mötas till gemensamma gudstjänster har varit öken. Att hålla sammanträden över digitala plattformar har varit öken. Att inte ha fått möta dig har varit öken. Och det är fortfarande öken att vi ännu inte kan mötas, hela församlingen. 

Så, än en gång: Vi befinner oss i en öken. Det är de dåliga nyheterna. Men Gud vet precis hur man leder ett folk genom öknen. Det är de goda nyheterna.

I Bibeln är öknen en viktig plats. Det judiska folket vandrade 40 år genom öknen, från Egypten till Kanaans land. 

Mycket annat viktigt sker också i Bibelns öknar. Moses fostrades som folkledare i en öken. På samma sätt för David. Öknen blev Davids ledarskapsskola. Även Jesus förbereddes för sin tjänst i en öken.  

Med andra ord: Öknen inte bara är en transportsträcka. Öknen är en plats där vi fostras och formas för någonting större.  Därför går vi alla igenom ökentider. Vi kanske vill att våra liv ska vara en ständigt blomstrande lustgård. Men samtidigt är det sant att vi behöver torrtiderna också där våra rötter måste tränga sig djupare ner i marken. 

Vi läste en bibeltext förra veckan som handlade om hur Gud kan använda ökentiderna för att göra något viktigt. Så här löd en vers, 5 Mos 8:2: ”Kom ihåg hur HERREN din Gud i fyrtio år ledde dig hela vägen i öknen för att ödmjuka dig och pröva dig och så lära känna vad som var i ditt hjärta, om du skulle hålla hans bud eller inte.”

Gud använder öknen för att ödmjuka oss och för att det ska visa sig vad som bor i våra hjärtan. Mindre fromt uttryckt: Tuffa tider avslöjar vilka vi är och vad som är viktigt för oss. Det gäller för oss som länder, som församlingar och som enskilda individer

Vad har coronakrisen då möjligen avslöjat om våra länder? Frågan är stor, men ett svar är absolut att den snabbt avslöjade att vi alla stod oss själva närmast. Den europeiska unionen sjönk ihop. Amerika först blev ännu mer Amerika först. Och vi glömde alla de fattigare länderna, fast de fick kämpa med betydligt större ekonomisk påverkan ja t.o.m. med hotande svältkatastrofer på vissa platser. Krisen avslöjade också något om världens ledarskap där många snart visade sig vara mer rädda om sin egen position än medborgarnas väl och ve. Vissa ledare drog sig inte för att ljuga om situationen i landet för att tysta ner kritiken. Dessutom visar väl alla dessa upplopp på enorma inre spänningar mellan olika grupperingar. 

Vad har krisen uppenbarat om kyrkan? En del problematiska saker och en del vackra, skulle jag säga. Du får själv svara på frågan om krisen gjorde oss till bedjare eller inte. Kanske ja, för en del. Men kanske nej, för de flesta. 

Kanske kommer den stora prövningen för kyrkan nu, i andra halvlek. Hur kommer vi att hantera allt när alla kräver att allt ska vara över fast det inte är det? Kommer vi att vara uthålliga? Kommer vi att hitta nya vägar framåt? Kommer vi att hitta ett nytt sätt att vara kyrka på i en ny tid? 

Men jag måste också säga att krisen visat på något vackert hos alla dem som försökt så gott de kunnat; hos pastorer, som aldrig predikat i en webbsänd gudstjänst och aldrig drömt annat än mardrömmar omkring att bli tevepredikanter. Och ändå har de stått där, söndag efter söndag och försökt så gott de kunnat. Och heder åt alla församlingsledningar – också vår – som kämpat sig genom alla dessa timmar framför skärmar över digitala plattformar för att klara av alla nödvändiga sammanträden. 

Vad har då denna kyrkans ökenvandring avslöjat om oss på individnivå? Har krisen gjort dig missmodig och rastlös? Tar den fram en massa oro? Vad är det jag hör mig säga, om och om igen? Hör jag lovsång eller klagosång, tacksägelse eller förbittring? Vad svaret än blir är det viktigt, för det visar oss till en Gud som vill oss väl och som kan förändra oss. Och får det ske, då har väl Gud än en gång använt en öken för att föra oss från Egyptens slaveri in i löfteslandets frihet.

Jag skulle vilja fortsätta idag där jag slutade sist. Jag skulle vilja visa några enkla saker runt omkring hur Gud ledde folket genom öknen som har bäring på vår egen situation. Och vad passar då bättre än att fortsätta med att läsa den bibeltext som följer på förra söndagens text från 5 Mos 8:11-18: ”Se till att du inte glömmer HERREN din Gud utan håller hans bud, föreskrifter och stadgar som jag i dag ger dig. När du äter och blir mätt och bygger vackra hus och bor i dem, när dina kor och får förökas och ditt silver och guld och allt annat du har förökas, låt då inte ditt hjärta bli högmodigt så att du glömmer HERREN din Gud som förde dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. Det var han som ledde dig genom den stora och fruktansvärda öknen, bland giftiga ormar och skorpioner och över torr mark utan vatten. Men han lät vatten komma fram åt dig ur den hårda klippan och gav dig manna att äta i öknen, en mat som dina fäder inte kände till. Han gjorde allt detta för att ödmjuka och pröva dig för att sedan göra dig gott.

Du ska inte säga i ditt hjärta: ”Min egen kraft och min hands styrka har skaffat mig denna rikedom”. Du ska komma ihåg HERREN din Gud, för det är han som ger dig kraft att skaffa rikedom, därför att han vill upprätthålla det förbund som han med ed har slutit med dina fäder, så som det är i dag.”

Berättelsen om hur Gud leder Israel genom öknen är full av lektioner. Det som skedde då, skriver Paulus till kyrkan i Korinth, är exempel för oss som vi kan ha nytta av i vår egen livsvandring. Låt oss ta några exempel. 

Först: Israel behövde sin ökentid

Det tar inte 40 år att gå från Röda havet till floden Jordan. Det skulle kunna ha tagit 11 dagar. Men det tog 40 år eftersom Israel behövde 40 år på sig för att göra upp med det gamla och förbereda sig för något nytt. Man skulle kunna säga det så här: Det tog en dag att ta Israel ut ur Egypten, men det tog 40 år att ta Egypten ut ur Israel. Många gånger ville folket återvända. Och återvände man nu inte till landet i fysisk mening så återvände man ändå till det avguderi som fanns i Egypten. När Stefanus, den förste i raden kristna martyrer, ska stenas håller han först en modig predikan där han citerar de gamla profeternas uppgörelse med Israel: ”Var det åt mig ni bar fram slaktoffer och matoffer under de fyrtio åren i öknen, ni av Israels hus? Ni bar Moloks tält och er gud Refans stjärna, de bilder ni gjort för att tillbe.” 

Refans stjärna var Saturnus, som tillbads av egypterna. De gamla egyptiska sederna, avguderiet och gamla tankesätt satt djupt efter 400 år i landet. Det tog en dag för folket att lämna Egypten, men 40 år att få Egypten ut ur folket. 

Och så är det för oss också. Du kan bli frälst i ett nu. Du kan bli frälst i detta nu. Om du gör Jesus till din frälsare blir du räddad. Men det betyder inte att allt förändras, för du har levt många år i den här världen; du har lärt dig att tillbe vad den här världen tillber och vilja ha vad den här världen vill ha. Vi behöver omskolas. Därför skriver Paulus, Rom 12:2: ”anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne så att ni kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom.” Så Israel behövde sin ökentid. Och du behöver din. Vi behöver tider där våra liv filtreras, där vi kommer till insikter, tar beslut och lär om.

För det andra: Gud påminde ofta Israel om tiden i öknen

Som i 5 Mos 8. Glöm inte öknen, säger Gud. Kom ihåg vad jag gjorde i ditt liv i öknen. Glöm inte min trofasthet under denna svåra tid. 

För så är det. Vi behöver påminnelsen. Det är helt enkelt otroligt hur snabbt vi kan glömma. Har jag rätt eller fel? Händer det även dig att du glömmer vad Gud gjort? 

Alltså påminner Gud Israel, om och om igen, i min Bibel om den där speciella tiden i öknen. 

Vad händer om du blir stilla en stund; om du påminner dig om dina ökentider, de svåraste stunderna i ditt liv. Minns du hur nära Gud var då? Minns du hur Gud bar dig dessa dagar? Minns du har han sände människor till dig? Minns du de bibelord som lyste vägen genom natten? Minns du vad allt detta gjorde med dig? Och ändå… så lätt det är att glömma. Som orden i texten: ”När du äter och blir mätt och bygger vackra hus och bor i dem, när dina kor och får förökas och ditt silver och guld och allt annat du har förökas, låt då inte ditt hjärta bli högmodigt så att du glömmer HERREN din Gud som förde dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset.”

Hur många gånger har inte detta skett? Vi har vänt oss till Gud i vår nöd och bett om hjälp, men när Gud gav hjälp och livet blev tryggt igen gled vi ofta bort från den Gud vi sökte. Det är sant om människor. Det är sant om länder. Och det är sannerligen sant om detta land. Vi var det näst fattigaste landet i Europa. Människor dog av svält i Sverige. Nöden var monumental. Och unga handlingskraftiga människor emigrerade. Då vände sig många till Gud och bad om hjälp. Och Gud gav hjälp. Folkväckelsen lyfte landet. Fattigsverige blev ett av Världens rikaste länder på några decennier. Det var ett mirakel. Men snart glömde vi Gud, slog oss själva för bröstet och kallades oss stolt, som om det vore en medalj vi förtjänat, för ”världens mest sekulariserade land”. Men hur var det nu vi läste: ”Du ska inte säga i ditt hjärta: ’Min egen kraft och min hands styrka har skaffat mig denna rikedom’”.

Det finns hopp

Men det finns hopp för oss i texten. Det var ju inte Guds mening att vandringen skulle ta 40 år. Ganska snart var folket framme vid det utlovade landet. Man sände in spejare, 12 stycken. 10 av dem kom tillbaka med nedslående rapporter. Fienden var för stark. Och folket sa: ”Nu tar vi saken i egna händer och återvänder till Egypten.” Det är p.g.a. detta vandringen tog 40 år. Istället för att vända sig till Gud vänder man sig mot Gud. Olydnaden förpassar oss till en öken. Människofruktan försvagar och förslavar. 

Och den lektionen är viktig. Gud har så mycket gott för oss. Jesus säger i Joh 10:10: ”Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd.” Det är vårt löftesland. Ett överflödande liv. Men också vi möter motstånd. Det har kyrkan alltid gjort. Viljan att vara till lags, oviljan att sticka ut, att tänka annorlunda och att vara annorlunda, människofruktan, jagar oss ut i öknen igen och berövar oss detta överflödande liv.

Men Gud gav inte upp med Israel. Moses bad för folket och Gud gav dem en ny chans. Och Gud ger inte upp med oss. Om vi ödmjukar oss och söker Gud är Gud fortfarande en god Gud; en barmhärtig Fader, som helst visar nåd. 

Försök ta in detta. Du kanske vet att du en gång stod vid gränsen, beredd att ta steget in i Guds löften för ditt liv, men något hände, du misslyckades eller vågade inte. Men nåd är en ny chans. Nåd är Gud som börjar om än en gång i ditt liv, när du kommer till honom i ödmjukhet. En bibeltext talar till och med om hur sjukdom, pandemi, eller ”pest” kan slå mot ett land, men fortsätter, 2 Krön 7:14: ”men (om) mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn, ödmjukar sig och ber och söker mitt ansikte och omvänder sig från sina onda vägar, då vill jag höra det från himlen och förlåta deras synd och skaffa läkedom åt deras land.” 

Märkligt detta. Vi söker vaccin. Gud söker ödmjukhet.

Guds ledning

Så leder Gud sitt folk genom öknen genom att sända en molnpelare om dagen och en eldpelare om natten. Vad är det här för berättelse egentligen? Moln och eld… Vad handlar det här om? Det hebreiska ordet för ”Guds härlighet” är ordet Shekinah; som egentligen betyder ”bostad” eller ”en som bor”. I överförd mening handlar det om Guds närvaro. Guds närvaro uppenbarades som ett töcken, som ett moln om dagen, men glödande, skimrande om natten. När templet invigdes sänkes Guds härlighet över templet så att det såg ut som eld. När Jesus lämnade lärjungarna och gjorde sin himmelsfärd står det att ”ett moln tog honom ur deras åsyn”. Gud uppenbarar sin närvaro. Och så ledde Gud folket. De fick ett moln om dagen då de behövde skydd för ökensolen och en eldpelare om natten då det var mörkt och kallt. D.v.s. Gud leder oss på olika sätt i olika tider, men alltid som vi behöver det. 

Så här är vi nu, i vår egen öken. Då är det bra om Gud får påminna oss om att detta inte är den första öken vi går igenom. För vi har alla mött svårigheter förr. Den Gud som var trofast då är trofast nu. Vågar du tro det? Och om vi ödmjukar oss och ber om Guds ledning kommer Gud att uppenbara sig på det sätt vi behöver och leda oss mot framtiden och in i sitt överflödande liv. 

Ökenregn

Jag har en sista tanke. Den fick jag av någon annan i början av veckan. Vi samtalade om lite av varje över en god kopp kaffe på expeditionen när någon sa ordet ”ökenregn”. Det födde min nyfikenhet. Jag studerade ordet, eller fenomenet bakom ordet, om lyftes av det jag fann. Låt mig förklara.

Jag läser ur en artikel på svt.se: ”Besökare från hela världen förundras över den mycket ovanliga händelsen. Death Valley, ökenområdet som är Nordamerikas varmaste och torraste plats, har slagit ut i full blom.” Vad är det som har hänt? Dödens dal står i full blom! 

Death Valley är den plats på jorden där man uppmäter de allra högsta temperaturerna. Det finns ett skäl till att detta kallas för Dödens dal. Men någon gång då och då händer det att det kommer mycket regn också där, ett ”ökenregn”. Och då kan öknen blomstra. Det kallas då för ”superbloom”. Frön som kan ha legat flera decennier under ytan väcks till liv och slår ut. Den livlösa marken fylls av växter, insekter, färger och surrande ljud.

Så ser jag ut över min öken och tänker att kanske det samma kunde ske också här, i detta torra land, i kyrkor som drabbats av andliga torrperioder och i mitt eget torra liv. För kanske finns det frön under ytan. Så mycket har såtts ut genom åren, så många predikningar, så många kärlekshandlingar, så många böner. Under ytan ligger fröer som ännu inte gått i ax. Jo, så måste det ju vara. De ligger där och väntar på att Anden ska falla över kyrkan, som ett stilla regn över törstig mark. Och får det bara ske… tänk om vi skulle få Guds församling slå ut i full blom. Ja, kanske ska kyrkan då fyllas av liv och rörelse. Kanske ska nya sånger födas. Kanske ska nya tjänster och nya initiativ växa fram. Kanske ska torrtiderna vara slut och dopgravar börja fyllas med vatten igen, bara Anden får falla över längtande liv som öppnad sig mot Gud i ödmjukhet och förväntan. 

En timme Bibel, Tabernaklet, Göteborg, 29 april 2020, Micael Nilsson.

Sista onsdagen i månaden betyder En Timme Bibel i Tabernaklet i Göteborg. En Timme Bibel är en av våra studiesamlingar. Och den är vad den låter som, en timme bibelstudium. 

Vårens samlingar har haft ett gemensamt tema som har löpt som en råd tråd genom allt, nämligen ”Anden och kyrkan”. Varje kväll handlar om någon aspekt av den helige Andes verk i och genom våra liv. 

Dagens studium studiet ska beröra ett annat stort ämne. Det är så stort att du kanske får se det här som en slags introduktion till ett helt fält som måste utforskas betydligt mer noggrant än vi har möjlighet att göra nu. Kanske kan man t.o.m. säga att jag idag mest får försöka att öppna upp porten till en hel tankevärld, som också kan bli en erfarenhetsvärld, där du kan få tillbringa resten av ditt liv. Det ska nämligen handla om någonting som Bibeln kallar för ”Andens gåvor”. 

Jag inleder med en bibeltext, 1 Kor 12:11: ”i allt detta verkar en och samme Ande, som fördelar sina gåvor åt var och en som han vill.” Anden begåvar oss. Vad kan det betyda?

Kanske borde vi börja med att konstatera att detta är ett ämne som väcker upp olika känslor i oss. 

Olika känslor allt utifrån vår förförståelse men också utifrån våra olika upplevelser av vad Andens gåvor är, eller snarare utifrån hur Andens gåvor har praktiserats. En del öppnar upp sitt liv i glädje och längtan när de hör om Andens gåvor. Andra höjer garden och stänger igen.

De olika reaktionerna beror förstås på vad vi varit med om. Den som blivit klokt betjänad av mogna och varma människor som bad en bön som blev till hjälp eller gav ett ord som blev till vägledning reagerar positivt. Den som istället varit med om hur dessa gåvor praktiserat oaktsamt eller t.o.m. på ett felaktigt sätt kanske sluter sitt liv som ett slaget barn.

I grund och botten handlar det här med Andens gåvor, som vi nu ska se, om att Gud gett viktiga gåvor och förmågor till människor som vi kan använda för att tjäna Gud och varandra med. Görs det rätt är det fantastiskt. Görs det fel kan det få svåra följder. Alltså följer det med en slags bruksanvisning för hur dessa gåvor ska användas och vad de ska användas för. De ska användas ödmjukt. De ska användas för att bygga upp Guds kyrka i världen, inte någon enskilds ego. De ska användas tillsammans med andra gåvor som andra människor har. De är en del av någonting större. De är en del av vad Gud vill för världen och får inte krympas ner så att de istället börjar handla om jag, mig och mitt.  

Man skulle lugnt kunna säga att Gud tar en slags risk med oss. Den risken stavas förtroende. Jesus säger ju till sina lärjungar, Joh 15:15: ”Jag kallar er inte längre tjänare, för tjänaren vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, för jag har låtit er veta allt som jag hört av min Far.”

Ju längre man tänker på den här bibelversen desto mer anmärkningsvärd blir den. Guds son, själv Gud, säger: – Du är min vän! Och dessutom, vad är det för vänskap Jesus beskriver? Jo, det är en vänskap i största förtrolighet. – Jag har låtit er veta allt som jag hört av min Far.

Här är poängen. I denna vänskap och i detta förtroende där Jesus delar sina hemligheter med oss anförtror han oss också sin kraft, Joh 14:12: ”Jag säger er sanningen: Den som tror på mig ska göra de gärningar som jag gör. Och större än så ska han göra, för jag går till Fadern.”

Vad talar Jesus om i den här versen? Hur ska vi kunna göra det han gör, ja ännu större ting? 

Jesus kom. Han berörde människor. Han helade sjuka. Han uppväckte döda. Ja, han t.o.m. besegrade döden och förändrade människors liv, för tid och evighet. Men nu sänder han kyrkan för att inte bara hela en och annan människa utan för att hela en sjuk värld och förändra den.

Hur ska detta bli möjligt? Hur ska vi kunna göra allt detta? Jo, det blir möjligt, och det blir bara möjligt, p.g.a. två saker. Ingen av dem handlar om vår kompetens eller duktighet. Båda handlar om Gud. Dessa gärningar som Jesus säger att vi ska göra är möjliga p.g.a. Jesu försoningsverk, d.v.s. att han dog på ett kors men uppstod igen, så att han kan säga i Matt 28: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar!”

Det finns ett litet ord i den här texten vi aldrig får utlämna, nämligen ordet ”därför”.  Jesus har besegrat död och ondska i sin uppståndelse. Han har lyfts upp i himlen och återfått tronplatsen på Guds högra sida. Han har ”all makt” i himlen och på jorden. 

Inte en chans att vi kan förstå dessa ord helt och fullt idag. En dag ska vi se Jesus i sin makt. Då ska vi förstå. Vilken dag det ska bli! Men än en tid måste vi leva i tro utan att helt förstå eller se. 

Eftersom han har makt ska vi gå. Gå ”därför” ut i världen. 

Kyrkans mission är helt baserad på detta ”därför”. 

Vi ska göra det vi gör, och kan göra det vi annars inte kan, p.g.a. att Jesus gjort det han gjort. 

Får du tag på det? Det handlar inte om oss. Det handlar om honom. Detta är det första skälet till att vi kan göra det Jesus gjorde, d.v.s. att han som har all makt verkar genom oss. 

Det andra skälet till att detta är möjligt är att Gud ger oss den helige Ande, d.v.s. sin egen kraft, ja, sig själv till oss. 

I Luk 24:49 säger Jesus till sina lärjungar att de ska gå ut i världen och sprida evangeliet till alla, men först ska de invänta det de behöver för detta uppdrag, nämligen Guds kraft: ”Och jag ska sända över er vad min Far har lovat. Men ni ska stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.”

Apostlagärningarna, den första kyrkohistorien, handlar om vad som kan ske när Guds Ande rustar enkla människor med kraft från höjden. 

Uttrycket ”Andens gåvor” ska ses i det ljuset. Anden kommer med kraft och glädje och frimodighet till kyrkan, men också för att begåva varje enskild kristen människa på olika sätt. 

Och här tar Gud en viss risk, inte sant? För även om Gud är Gud, d.v.s. endast god, osjälvisk, generös och rättfärdig, så är vi fortfarande människor i vardande. 

Vi tar emot Jesus och blir räddade, får förlåtelse och andligt liv och blir därmed Guds barn. Men vi är ännu inte färdiga. Nu måste vi växa, mogna, formas, befrias… en process vi ibland brukar kallar för ”helgelse”. 

Min poäng är: Vi är ännu inte är färdiga. 

Gud ger oss ett förtroende. Jesus kallar oss vänner. I denna vänskap ligger att vi både tar emot hans gåvor men också att vi bemödar oss om att hantera dem på ett sätt som ärar honom. Guds gåvor ska tas emot och användas med frimodighet, men också på ett klokt och ansvarsfullt sätt.

Här är en text om detta, 1 Kor 14:20-25: ”Bröder, var inte barn till förståndet. Nej, var barn i fråga om ondskan och vuxna till förståndet. Det står skrivet i lagen: Genom främmande språk och främmande läppar ska jag tala till detta folk, och inte ens då ska de lyssna till mig, säger Herren. Alltså är tungomålen ett tecken inte för de troende utan för de otroende, medan profetian är ett tecken inte för de otroende utan för de troende.

Om nu hela församlingen samlas och alla talar tungomål och det kommer in några som inte förstår eller inte tror, säger de då inte att ni är galna? Men om alla profeterar och det kommer in en som inte tror eller inte förstår, då blir han avslöjad av alla och dömd av alla. Hans hjärtas hemligheter uppenbaras, och han faller ner på sitt ansikte och tillber Gud och erkänner: ´Gud finns verkligen i er!´”

En del av den kristna tron är övernaturlig till sin karaktär. Jag är inte riktigt nöjd med ordet ”övernaturlig” eftersom det kantrar mot ”onaturligt”. Men det handlar det inte om. Egentligen handlar det om att det naturliga är större än vad vi kan registrera med våra sinnen. På ett sätt är ju hela tillvaron ett underverk. Vad är den annars? Världen finns därför att en skapande Gud skapat den. Allt annat faller på sin egen orimlighet. 

Hela världen och vår tillvaro är ett under. Att denne Skapare också kan gripa in i världsordningen och ni i våra liv är inte onaturligt utan helt naturligt, även om det går utanför det vi kan se eller ta på. 

Den kristna kyrkan har därför alltid förväntat sig att under kan ske. Vi ber, inte bara för att det känns bra och ger sinnesro, utan också för att vi tror att bön leder till att Gud griper in och förändrar saker och ting. Kristen tro är med andra ord en tro på det förunderliga. 

Gud ger t.ex. gåvan att kunna profetera. Att profetera handlar inte bara, i biblisk mening, om att förutsäga framtiden, utan i ett bredare perspektiv om att förmedla ett ord, eller ett budskap från Gud, till någon annan. Likaså talar bibeltexten om tungatalets gåva, d.v.s. bön ledd av den helige Ande. Tungotal är ett fenomen där någon ledd av Guds Ande får tala ett språk som talaren inte själv förstår, men som Gud förstår. Nu säger Paulus att detta verkligen är Guds gåvor. Men notera också att de kan brukas rätt eller fel, klokt eller oklokt. Brukas de oklokt blir de till förvirring. Brukas de rätt hjälper de människor att förstå att det finns en Gud. 

Detta väcker nu ett stort antal frågor. Här är några av dem: 1) Vad är en andlig gåva? 2) Hur ska jag veta vilken eller vilka gåvor jag fått? 3) Vad ska de användas till? 4) Hur ska de användas? 5) Hur kan de utvecklas.

Låt oss nu backa tillbaka och börja med den första och helt grundläggande frågan: Vad är en andlig gåva?

Den gamle mannen lämnar den smutsiga, överbefolkade, fattiga kåkstaden i den tidiga gryningen. Han går genom en stad som inte riktigt vaknat än. Passerar centrum, och de vackra kvarteren där de välbemedlade bor och påbörjar sin mödosamma klättring uppför berget Corcovado, 704 m.ö.h. med utsikt över hela Rio de Janeiro. 

Efter flera timmars vandring har han äntligen nått sitt mål. den 30 meter höga Kristusstatyn som dag efter dag vakar över människorna där nere. Trött, fattig och sjuk böjer han sina knän vid dess fot och ber: – Helige Frälsare, vi är fattiga. Vi har det svårt. Livet är tungt och orättvist. Kan du inte lämna denna höga plats och komma ner till oss? Då skulle det vara lättare för oss att tro på dig och på din Fader.”

Min fråga till dig är: – Vad tror du att Jesus skulle svara den mannen? Jag lämnar frågan hos dig en stund. 

Vad är en andlig gåva?

Låt oss se på en bibeltext, Rom 12:3-21: ”I kraft av den nåd jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte högre tankar om er själva än ni bör utan tänk förståndigt, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en. För liksom vi i en enda kropp har många lemmar och alla lemmarna inte har samma uppgift, så är vi många en enda kropp i Kristus. Men var för sig är vi varandras lemmar.

Vi har olika gåvor efter den nåd vi har fått: att profetera i överensstämmelse med tron, att tjäna i vår uppgift, att undervisa i läran, att förmana med uppmuntran och tröst, att dela ut gåvor utan baktankar, att vara hängiven som ledare, eller att visa barmhärtighet med glatt hjärta.

Älska varandra uppriktigt. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Var innerligt tillgivna varandra i syskonkärlek. Överträffa varandra i ömsesidig aktning. Var inte tröga när det gäller iver, var brinnande i anden, tjäna Herren. Var glada i hoppet, tåliga i lidandet, uthålliga i bönen. Hjälp de heliga med vad de behöver. Var ivriga att visa gästfrihet. Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter. Var eniga med varandra. Tänk inte på det som är högt utan håll er till det enkla. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på det som är gott i alla människors ögon. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er. Hämnas inte, mina älskade, utan ge rum för Guds vrede. Det står ju skrivet: Min är hämnden, jag ska utkräva den, säger Herren. Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta. Om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.” 

Paulus beskriver ett balanserat och sunt församlingsliv, ja t.o.m. ett sund och balanserat liv. Låt oss följa honom i tanken, vers för vers.

Vers 3. ”ha inte högre tankar om er själva än ni bör utan tänk förståndigt.” 

Detta är inte jantelagens ord om att inte tro att man är någonting. Detta handlar snarare om en sund självbild. Inse att du är en människa, med begränsningar och begåvningar. Ordet är ”självbesinning”, d.v.s. besinna dig själv. Kör inte på över din förmåga så att du en dag måste kraschlanda. Lägg upp loppet väl. Livet är inte ett 100-meterslopp, utan ett maraton. Det handlar inte om att ligga först i första kurvan utan om att ta sig i mål en dag. 

Andlig balans kräver en sund självbild. 

Vers 4-5. ”För liksom vi i en enda kropp har många lemmar och alla lemmarna inte har samma uppgift…” Ordet ”för” knyter ihop vers 3 och 4. Ha inte för höga tankar om dig själv för du är inte hela försam­lingen. Du ska inte göra allt. Du behöver inte vara allt. Kyrkan är som en kropp. Vi är många som ska gestalta Jesus tillsammans. 

Ha inte för höga tankar om dig själv ska därför också läsas så att du inte kan tänka om dig själv att du inte skulle behöva en församling. Det krävs en församling om du ska kunna förverkliga din kallelse helt och hållet. Du kan omöjligt räcka till för allt… och det har Gud heller aldrig tänkt. Gud tänkte sig en församling.

Vers 6-8. Men inte ens där ligger den verkliga styrkan i församlingen, d.v.s. på kollektivet. ”Vi har olika gåvor efter den nåd vi har fått.” Det faktum att vi är många räcker inte. Församlingen måste vara med än medlemmarnas samlade resurser för att lyckas fullfölja missionsuppdraget. Tänk efter. De första lärjungarna lyckades med sina samlade resurser svika Jesus, förneka honom, fly sin kallelse och stänga in sig i ett litet rum, så att han måste söka upp dem och hjälpa dem in på banan igen efter sin uppståndelse. 

Kort sagt, och milt sagt: Våra samlade resurser är inte nog. Mycket kan vi göra tillsammans, men Guds rike måste byggas av Guds kraft. Därför ger Gud gåvor till sin församling.

Vi får dem av nåd. Därför kallar vi dem nådegåvor. Och vi får dem i förhållande till den tro vi har. Gud delar inte ut gåvor i förhållande till våra betyg eller meriter eller beroende på vilka familjer vi kommer ifrån… utan i förhållande till vår tro, d.v.s. beroende på vår förtröstan på Gud. 

Det handlar om olika slags gåvor. Detta kan först vara förvirrande för oss när vi börjar studera det här ämnet. Det finns ett antal listor på olika andliga gåvor i vår Bibel, men ingen av dem är fullkomlig i den meningen att en lista listar allt, prydligt och snyggt. Listorna kompletterar varandra. Dessutom är gåvorna i de olika listorna av olika karaktär.

Någon frågade_ Om du har en korg full av äpplen, apelsiner och bananer, vad har du då? Svaret är att du har en korg med frukt. På samma sätt kan man se att denna korg med andliga gåvor har tre olika slags gåvor i sig. Det är olika slags gåvor, men alla är Guds gåvor. 

Listorna finns på fyra ställen i Bibeln: Rom 12:6-8, 1 Kor 12:7-11, 1 Kor 12:27-30 och Ef 4:11. Räknar man samman gåvorna hamnar man på omkring tjugo olika gåvor. 

Här finns de mer övernaturliga gåvorna, som helandets gåvor, gåvan att göra under o.s.v. Andra gåvor beskriver mer en slags personlighet, som gåvan att förmana och trösta, att tjäna eller leda. Den tredje kategorin handlar om olika funktioner i kyrkan. 

Vad är då andlig och vad är helt naturligt? Jag menar att frågan är onödig. För allt är både ock. Allt är andligt. Och allt är naturligt. Jag älskar orden från Ps 139:13: ”du vävde mig i moderlivet”.

– Du vävde mig, skrev David för 3000 år sedan. Och nu, nu när vetenskapen kommit ifatt och vi har börjat förstå vad DNA är ser vi att det är sant. Människan är vävd av små tunna trådar. Stefan Nordström, biolog och genetiker, tidigare verksam på Umeå universitet, skriver i en artikel i tidningen Scriptum (S2003, 52: 62-67), ”Livets trådar – livets väv”: ”Vi säger ibland att livet hänger på en skör tråd, och tänker då på hur lätt livslågan kan slockna. När nu de ”trådar” som allt liv hänger på har visat sig vara DNA (…)  

Det rör sig om synnerligen tunna kedjor, med en diameter av endast två nanometer (två miljondels millimeter). (…)  Men det som ger denna livskraft, denna mångfald, är inte DNA-kedjorna i sig, utan den livsväv som vuxit fram ur ett samspel mellan DNA och proteiner.” 

Hörde du? Vi är vävda! Vi är vävda i en livsväv full av livskraft. Gud väver fram en personlighet ur olika egenskaper. Dessutom väver Gud med tiden in erfarenheter och insikter och dessutom andliga gåvor, givna i mötet med den helige Ande. Det är en mycket vacker tanke. 

Jag läser andra ord av David, från Ps 8:4-5:  ”När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat – vad är då en människa att du tänker på henne (…)?”

Jag antar att betoningen i texten ligger på ordet ”människa”; ”Vad är en människa?” Men ibland läser jag med betoning på ”en”. Vad är EN människa att du tänker på henne. I ett till synes oändligt universum zoomar Gud in planeten jorden, ett stoftkorn i det stora. Och där, bland snart 8 miljarder människor zoomar Gud in en… ”Vad är EN människa?” 

Gud har tagit sådan tid med en människa, att skapa en helt unik varelse, hopvävd av gåvor och personlighetsdrag och erfarenheter som gör just denna enda människa unik. 

Tre kategorier

Tillbaka till klassificeringen. Det verkar som att Bibeln talar om tre kategorier av gåvor. De första handlar om gåvor Gud lagt ner i vår personlighet när vi skapades som människor. I sin bok ”Upptäck dina gåvor” av Don och Katie Fortune talar författarna om dessa gåvor som ”Motivationsgåvor”. 

Dessa personligjetsgåvor, eller motivationsgåvor, är ett uttryck för det som driver oss som individer. Jag kommer snart förklara mer. 

Den andra kategori vi kan hitta verkar beskriva en mer övernaturlig sida av vår tjänst. Där finner vi gåvor som profetians gåva, uppenbarelser, helandets gåva och gåvan att göra under. Vi ser mycket av dem i Jesu liv. Och Jesus säger att vi ska göra det han gjorde. Alltså ska dessa gåvor ha en fortsättning i våra liv och kyrkor. 

Den sista och tredje kategorin av gåvor från Gud handlar om kyrkans ledarskap. Det är vackert att se på kyrkans ledare som gåvor till oss. Och det är nyttigt för en ledare att se så på sig själv. Denna kategori av gåvor uttrycks i olika tjänster. Därför kallar vi dem för tjänstegåvor. Låt oss börja med dem. 

Tjänstegåvorna

Tjänstegåvorna listas i Ef 4:11-13: ”Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare, för att utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, som en fullvuxen man med ett mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet.” Här hittar vi fem grundläggande funktioner för att kyrkan ska utvecklas och må gott: 

1) Apostlar, pionjärmissionärer som grundar nya kyrkor.

2) Profeter, som hjälper oss att lyssna in Guds röst.

3) Evangelister, som hjälper människor till tro.

4) Herdar, som vårdar och håller samman kyrkan.

5) Lärare, som hjälper oss att förstå trons innehåll.

Det här är alltså ett sätt Gud begåvar sin församling på. Gud ger oss människor med olika slags ledarskapsgåvor.

Manifestationsgåvor

För det andra har vi en lista med mer övernaturligt betonade gåvor, 1 Kor 12:7-11: ”Men hos var och en visar sig Anden så att det blir till nytta. Den ene får av Anden ord av vishet, den andre får ord av kunskap genom samme Ande. En får tro genom samme Ande, en får gåvor att bota sjuka genom samme Ande, en annan att göra kraftgärningar. En får gåvan att profetera, en annan att skilja mellan andar. En får gåvan att tala olika slags tungomål, en annan att uttyda tungomål. Men i allt detta verkar en och samme Ande, som fördelar sina gåvor åt var och en som han vill.”

Det här är kanske vad vi vanligen menar när vi talar om ”de andliga gåvorna”. I vers 6 har Paulus sagt: ”Det finns olika kraftgärningar, men Gud är densamme, han som verkar allt i alla.” Den här listan handlar nog om just detta, nämligen om ”kraftgärningar”. Dessa speciell gåvor uppenbarar Guds kraft för oss på ett särskilt sätt. De givs av Anden så som Anden väljer att fördela dem på oss och är beroende av Guds Ande för att fungera. När vi använder dem är vi som ett stuprör som tar emot regnet och förmedlar det nedåt. Vi tar emot Guds kraft och förmedlar det till andra. Vi är bara redskap, stuprör. Gud är den som verkar genom oss. 

Den här andra kategorin kan vi kalla för manifestationsgåvorna, eftersom de manifesterar, demonstrerar eller visar Guds kraft och kärlek. 

Paulus kallar dem för de andliga gåvorna och han uppmanar oss att sträva efter att få dem, 1 Kor 14:1: ”Sträva efter kärleken, men var också ivriga att få de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva.”

Dessa gåvor är nio till antalet. Vi tar dem en i taget.

1) Den ene får av Anden ord av vishet. Vad är det? 

Guds ande kan i svåra situationer viska Guds lösning in i din ande. Plötsligt förstår du hur du ska göra. Vi ser den gåvan i Jesu liv, t.ex. när några judiska ledare vill stena i kvinna som begått äktenskapsbrott. – Det står i Mose lag att hon ska stenas, säger de. Hade Jesus sagt att hon inte skulle stenas hade han ställt sig över bibelordet. Hade han sagt att hon skulle stenats hade istället han gått emot sin livsuppgift att rädda de förlorade. Då svarar Jesus: – Den av er som är utan synd kan kasta första stenen. Hans vishet vänder allt. Åklagarna står anklagade. Stenarna släpps till marken. Kvinnan räddas. Jesus räddade den förlorade.

2) Den andre får ord av kunskap genom samme Ande. Vad är det? En bibelskoleelev, en ung tonårspojke, skrev som svar på ett prov jag gav klassen: – Kunskapens ord är gåvan att tala om det man inte vet något om. Jag log stort och gav honom rätt. Plötsligt kan Gud ge dig en uppenbarelse om sådant du annars inte känner till så att du kan tala in i människors liv. 

3) En får tro genom samme Ande. I en speciell situation får du plötsligt, kanske både oväntat och mot ditt sunda förnuft, en övernaturlig visshet. Ett lugn infinner sig. Ett lugn du kanske också får förmedla till andra. Du bara vet att du vet att du vet att Gud på något sätt ska gripa in och lösa ett problem.

4) En får gåvor att bota sjuka genom samme Ande. Den gåvan var tydlig i Jesu liv, inte sant? Bibeln talar t.o.m. om helandets gåvor i plural. Kanske omfattar detta olika områden, fysiska helanden, psykiska helanden. På något sätt får du förmedla Guds helande in i andra människors liv.

5) En annan får gåvan att göra kraftgärningar. Kraftgärningar, eller under. Den gåvan ser vi också i Jesu liv. Han stillade stormen. Han gick på vatten. Han mättade tusentals människor med några få fiskar och bröd och uppväckte Lasaros från döden. 

6) En får gåvan att profetera. Gåvan att profetera är att förmedla ett budskap från Gud. Det kan ske på många sätt och ofta helt odramatiskt: i förkunnelsen, i ett enkelt samtal, eller kanske genom att du direkt får säga att du tror att Gud säger en människa något, med lite större emfas, t.o.m. genom att använda orden: – Så säger Herren.

7) Efter detta skriver Paulus att en annan får att skilja mellan andar. Intressant, men kanske också svårt. 

Bibeln menar att all andlighet inte är god. Vi får inte kasta oss in i det andliga på ett naivt sätt. Andlighet kan vara bedräglig och t.o.m. farlig. Därför ger Gud också ett beskydd till kyrkan. Några av oss får en särskild känslighet för om det som sägs eller sker är från Gud eller inte. Det är en intuitiv gåva. Nästan som musikalitet. Orden kanske är de rätta, men tonen är falsk. Du blir orolig. Det är något som inte stämmer; kanske något du behöver dela med andra kloka människor och ledare omkring dig. Detta är en särskild gåva till församlingens och människors skydd.

8) En får gåvan att tala olika slags tungomål. Tungotalets gåva är vanlig i Bibeln, hur märklig den än kan te sig för vårt förstånd. På pingstdagen i Apg 2 fick människor tala ord från Gud på andra språk än de själva kunde. Jag tänker på detta som andeledd bön. Gud ger oss orden.

Det kan då vara ett jordiskt språk men också ett bönespråk. Aposteln Paulus skriver i 1 Kor 13:1: ”Om jag talar både människors och änglars språk…” Jag har en fin liten upplevelse av detta från ett tonårsläger för många år sedan. En ung man bad för sin nyfunna vän. Hans vän var missionärson. Föräldrarna arbetade i Afrika. Nu när den unge mannan bad övergick hans bön i tungotal, i andeledd bön. Om och om igen sa han samma sak. Några få ord, som att han nästan hakat upp sig. Den ende som förstod vad han sa var hans vän som gråtande berättade för oss att bedjaren sagt, på ren och vacker swahili, om och om igen: – Jag älskar dig oerhört mycket.

9) Till denna gåva följer ibland, men inte alltid, en uttolkning. Någon får gåvan att uttyda tungomål. När någon talar i tungor tycker du dig förstå, du får del av innehållet i böneorden som blir ett budskap till fler. Då kan du uttrycka det, hjälpa oss andra att förstå, genom att förmedla: – Jag tror att Gud vill säga oss detta…

Motivationsgåvor

Den sista kategorin av gåvor är dem vi kunde kalla för motivationsgåvor, d.v.s. de som driver oss och som formar vår personlighet. Att förstå dessa personlighetsgåvor är att förstå sig själv och sitt bidrag till kyrkan och mänskligheten. Bibeln verkar lista sju sådana gåvor. 

Jag citerar boken ”Upptäck dina gudagivna gåvor” av Don och Katie Fortune: ”En av dessa grupper av Guda-givna gåvor har nyckeln till förståelsen för många saker om dig själv – varför du tänker och handlar som du gör, hur du förhåller dig till människor och omständigheter runt dig, och vad som gör dig till den speciella individ som du är.

Du finner en sådan lista i Rom 12:6-8: ”Vi har olika gåvor efter den nåd vi har fått: att profetera i överensstämmelse med tron, att tjäna i vår uppgift, att undervisa i läran, att förmana med uppmuntran och tröst, att dela ut gåvor utan baktankar, att vara hängiven som ledare, eller att visa barmhärtighet med glatt hjärta.”

Här nämns sju olika gåvor som tycks ha en annan karaktär än de båda andra listorna. De är inte manifestationer av Anden eller tjänster, utan verkar snarare vara uttryck för personer med olika inriktning eller motivation. 

Den som har den profetiska gåvan och personligheten är en iaktagare med bedömningsförmåga och känslighet för vad som är rätt eller fel. Jag lånar Don och Katie Fortunes definitioner omkring dessa sju personlighetsdrag:

1) Iakttagare: en som tydligt uppfattar Guds vilja. 

2) Tjänare: en som älskar att tjäna andra. Ett annat lämpligt ord är ”görare”.

3) Lärare: en som älskar att ingående studera och kommunicera sanningar. Vi var nära att välja ordet ”forskare”, eftersom motivationen är så stark.

4) Förmanare: en som älskar att uppmuntra andra att leva ett liv i seger. Detta är extremt positiva människor som lika väl kan kallas ”uppmuntrare”.

5) Givare: en som älskar att ge ut av sin tid, begåvning, energi och sina tillgångar för andras bästa och för att utbreda evangelium. Ett annat uttryck kunde vara ”en som bidrar”.

6) Administratör: en som älskar att organisera, leda och dirigera. Andra ord kunde vara ”en som underlättar” och ”ledare”.

7) Medkännare: en som visar medkänsla, kärlek och vårdar sig om de behövande. Vi säger medkänsla i stället för barmhärtighet, eftersom det med dagens användning är ett vidare begrepp.

Jag citerar Don och Katie Fortune än en gång: ”Vår gåva färgar allt vi ser. Om du tar på dig ett par solglasögon, kommer allt du ser att bli färgat av dem. På samma sätt är det med en människas motivationsgåvor.

En iakttagare ser på livet genom en iakttagares ögon. Allting ser ut att vara antingen bra eller dåligt, rätt eller fel, i enlighet med Guds vilja eller i strid med den. Det är omöjligt för iakttagaren att se livet på något annat sätt.

En tjänare å andra sidan närmar sig verkligheten med frågan ”Vad kan jag göra för att hjälpa till i den här situationen?” Han lägger ständigt märke till möjligheter att göra saker för andra.

En lärare söker efter sanningen i allt hon möter. Likt en envis Diogenes i den grekiska litteraturen, som sökte med en lykta efter en ärlig människa, kommer läraren att undersöka, leta och forska.

En förmanare ser möjligheter att uppmuntra folk i det som de håller på med.

Givaren letar efter möjligheter att få ge av sin tid, begåvning eller av sina pengar för att hjälpa andra.

Administratören med sin vida uppfattningsförmåga skaffar sig överblick över en given situation.

Medkännaren lägger märke till sår och skador som behöver läkas och ser oändliga möjligheter att uttrycka kärlek. Och var och en av dem kan tänka ”Varför ser inte de andra saker och ting som jag ser dem? Det är ju helt uppenbart för mig?”

Hur var det Paulus skrev det? Kyrkan är som en kropp. Iaktagaren, profeten, är som kroppens ögon som ser sådant vi andra kanske missar.

Tjänaren är kroppens händer.

Läraren är kroppens förstånd.

Förmanaren är kroppens mun som uppmuntrar .

Givaren är kroppens armar som sträcker sig ut och förlänger kroppens räckvidd.

Administratören är kroppens skuldror som bär upp mycket.

Medkännaren är kroppens hjärta. 

Håll med om att detta är en vacker bild. Företag presenteras ofta som en pyramid med chefen i toppen och arbetarna i basen. Kyrkan presenteras istället som en kropp, där olika delar tillsammans blir, inte bara en kropp utan Kristi kropp, d.v.s. Jesu närvaro på alla de platser där hon finns.

Guds mångfaldiga nåd

En vers till, sist av allt, 1 Petr 4:10: ”Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd.”

En mycket matnyttig liten vers. Den besvarar tre stora frågor: 1) Vem får gåvor? 2) Vad ska de användas till? 3) Hur ska de användas)

Svaret på den första frågan är ”var och en”. Det uttrycket kommer igen överallt där Bibeln författare skriver om de andliga gåvorna. Orden är ”var och en”. D.v.s. alla kristna människor är en del av Kristi kropp. Också du är begåvad. Också du har fått något att ge tillbaka till Gud och att betjäna din omgivning med.

Den andra frågan, d.v.s. vad dessa gåvor ska användas till besvaras med orden ”tjäna varandra”. Du får gåvor för att ge bort dem. 

Och på frågan hur vi ska använda det Gud gett oss blir svaret ”som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd”. Din gåva är ett givet förtroende från Gud. Du ska använda det du fått inför Gud, som en förvaltare som en dag ska avlägga räkenskap för vad du gjorde av det du fick. Som någon sa: – Livet är Guds gåva till dig. Vad du gör av ditt liv är din gåva till Gud. 

Kyrkan är Kristi kropp

Den gamle mannen nedanför den 30 meter höga och Kristusstatyn i Rio de Janeiro som trött, fattig och sjuk böjde sina knän vid statyns fot och bad: – Helige Frälsare, vi är fattiga. Vi har det svårt. Kan du inte lämna denna höga plats och komma ner till oss? Då skulle det vara lättare för oss att tro på dig och på din Fader.” Min fråga till dig var: – Vad tror du att Jesus skulle den mannen?

Detta är vad jag tror att Jesus skulle svara honom: – Min son, detta är inte min kropp. Detta är en stenstaty. Sedan tror jag att Jesus skulle pekat ner mot dalen igen, på den ena kyrkan efter den andra och fortsatt: Detta är min kropp. Min kyrka är min närvaro. Kyrkans uppgift är att vara där jag skulle vara och göra det jag skulle göra. Kyrkan skulle vara min närvaro mitt i nöden bland de fattiga och små.

Paulus beskriver församlingen som en kropp och dig och mig som kroppsdelar. Ingen av oss kan vara ”hela Jesus”. Men du kan vara ett öra som lyssnar, eller ett öga som ser. Du kan vara Guds hand som läggs på någons axlar, eller Guds mun som förmedlar tröst och tro. Du kan vara en fot som går dit Jesus skulle gått, eller knän som böjs i bön för en trasig värld.

När du förvaltar dina andliga gåvor rätt blir du också en gåva från Kristus till din omvärld. Är inte det en bön att be om?