Husgrupper – vad, varför och hur?

Tisdagen den 4 februari inbjöd församlingsrådet i Tabernaklet till ett samtal omkring husgruppens funktion. Vill du ta del av detta följer det inledande föredraget här.

”Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje.” (Apg 2:46)

Så beskrivs gemenskapen i den första kristna församlingen, med ord som trohet, enhet och ”jublande, innerlig glädje”. Kanske inte förvånande då att vi efter detta läser att ”Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta”. Vem vill inte vara med i en sådan gemenskap?

Här finns också en beskrivning av varman möttes, nämligen ”i templet och i hemmen”. 

Bibeltexten beskriver dynamiken mellan den stora gruppen och den mindre. Man firade gudstjänst i templet och bröt bröd i hemmen.

Det är gott att vara många ibland. Det finns en styrka i det. Men den stora samlingen kan också rymma ensamhet. Det är inte möjligt att lära känna alla på en gång. Dessutom behöver vi även en plats för det nära samtalet, där vi kan dela våra liv med varandra på ett djupare och mer konkret sätt. För många har en husgrupp blivit just detta. 

Att ha en husgrupp är att ha vänner omkring sig. Det kan man förstås ha helt spontant och naturligt. Andra gånger kan man behöva ge organisation och struktur åt husgruppen.

VAD ÄR EN HUSGRUPP?

En husgrupp är en liten grupp på kanske 6-12 personer som (oftast) samlas i hemmen för att lära känna Gud och varandra bättre. 

Den samlas så ofta gruppen själv väljer. Några grupper samlas varje vecka, några varannan vecka och andra kanske en gång i månaden, allt efter vars och ens möjligheter.

Husgrupperna kan se olika ut, det kan finnas tjej- eller killgrupper, studentgrupper, grupper för barnfamiljer, grupper med inriktning på samtal och grupper som betonar bön. 

Det viktiga är att vi hittar en grupp där vi trivs och kan känna oss trygga. 

En grupp där du känner dig TRYGG, SEDD och HÖRD och där du kan få hjälp att VÄXA och hjälp i BÖN är en bra husgrupp.

Det är också viktigt att grupperna strävar efter öppenhet. Kanske bjuder man sina vänner till gruppen, i samråd med de andra deltagarna. Kanske får man en fråga från Husgruppssamordnaren om man vill ta emot ytterligare någon eller några gruppmedlemmar. Detta tar gruppen gemensamt beslut om. 

Man skulle kunna tänka på gruppen med hjälp av tre ord; tre ord som rimmar bra med varandra:

NÄRA

I gruppen kommer vi varandra nära. Vi lär känna varandra och utvecklar relationer. I det livsnära samtalet, där vi kan dela mer, men bara så mycket vi själva väljer, kan vi växa och utvecklas.

LÄRA

En gruppkväll innehåller också ett enkelt bibelsamtal. Våra pastorer tar fram, eller kan föreslå samtalsmaterial, för de grupper som önskar hjälp med detta. 

BÄRA

”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag”, skriver aposteln Paulus. En god husgrupp blir ett bärarlag. 

EN SAMLING

Hur kan en kväll se ut? Vi kanske startar upp med något enkelt att äta. En enkel fika duger bra. Därefter går vi laget runt. Alla bjuds in i samtalet. Vad har hänt sedan sist? En kort avstämning. Efter detta har vi kanske ett kortare eller längre studium, ett bibelsamtal eller ett ämne vi vill samtala om. Gruppen väljer själv vad detta ska handla om. Önskas hjälp med studie- eller samtalsmaterial kan pastorerna bistå med det.

Kvällen avslutas lämpligen med en bönestund, där var och en får bidra med såväl böneämnen som böner. 

LEDNING

Varje grupp har en kontaktperson. Kontaktpersonen kontaktas vid förfrågan om nya gruppdeltagare och kanske om det finns någon fråga från församlingsledningen till grupperna att samtala omkring. 

Kontaktpersonen inbjuds också till en gemensam uppstartskväll i början av varje termin där man kan dela med sig av frågor eller upptäckter och dessutom få information om vad som kommer att hända under den kommande terminen.

Växer våra husgrupper och blir fler och större vill vi se ett Husgruppsråd växa fram, där människor som är lämpade för det hjälper oss att driva arbetet framåt. 

Som ett första steg tillsätter vi en Husgruppssamordnare. 

HUSGRUPPSSAMORDNAREN

Husgruppssamordnarens uppgift blir att (tillsammans med våra pastorer): 

  • Vara länk mellan Församlingsråd och våra husgrupper
  • Hjälpa nya människor att hitta in i husgrupper
  • Hjälpa den som önskar att starta upp en husgrupp
  • Kalla till en uppstartssamling för kontaktpersonerna i början av varje termin
  • Ge goda råd när goda råd behövs

STEG FRAMÅT

Vi har redan nu några husgrupper och vill gärna ge resurser till de redan befintliga grupper vi har som önskar hjälp att utvecklas. Vi vill också inventera hur det ser ut i grupperna och vilka grupper som kan önska ta emot nya medlemmar. 

För att få igång nya grupper behöver vi framförallt ledare/samordnare som är beredda att starta upp en grupp. 

När någon vill ta ett initiativ kan han/hon kontakta Husgruppssamordnaren eller någon av våra pastorer, som kan offentliggöra att gruppen startar och eventuellt inbjuda fler deltagare. 

Vi kan också finnas med vid uppstartssamlingen.

Har man en grupp vänner omkring sig som gärna samlas är det förstås bara att starta upp. Vänner som samlas, samtalar och ber är helt enkelt vad en husgrupp är. 

Vi önskar dock att man ansluter sig till det gemensamma husgruppsbyggandet i församlingen så att vi kan hjälpa varandra framåt. 

Vem är den helige Ande?

En Timme Bibel, 200120, Tabernaklet, Göteborg, Micael Nilsson

Under vårens En Timme Bibel, som är en av våra studiesamlingar, som hålls varje sista onsdag i månaden fram till den 27 maj, kommer vi att följa en röd tråd. Det blir fem distinkta temasättningar så att man kan komma till en av dem och få ut något av det. Men genom allt går en huvudled, eller en röd tråd: ”Anden och kyrkan”. Varje kväll kommer att handla om någon aspekt av den helige Andes verk, i och genom våra liv. 

Ikväll börjar vi med den första och allra mest grundläggande frågan: ”Vem är den helige Ande?”. Det betyder att vi ska se på några viktiga bibliska huvudtankar som berör läran om Guds Ande. 

Den andra kvällen får bli lite mer personlig. Då frågar vi: Hur tar vi emotGuds Ande? Paulus skriver nämligen att vi ska låta oss uppfyllas av Ande? Och Jesus andas på lärjungarna och säger: – Ta emot den helige Ande! Detta visar på ett viktigt behov i våra liv, men också på vår aktiva delaktighet, eller på behovet av att öppna upp sitt liv och ta emot. 

Kväll tre ska handla om begreppet ”Andens frukter”. ”Andens frukter” står för vad Anden gör med oss. När Guds Ande kommer in i våra liv börjar vi förvandlas. Andens frukter är resultatet av Guds närvaro i våra liv. Paulus talar om dessa frukter som, Gal 5:22-23: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. Vem av oss skulle inte vilja att detta vore en korrekt beskrivning av våra liv? Men hur ska det gå till? Hur kan detta bli allt mer sant om oss? 

Den fjärde kvällen berör ett stort ämne, nämligen det där som kallas för ”Andens gåvor”. Jag läser i 1 Kor 12:11: ”i allt detta verkar en och samme Ande, som fördelar sina gåvor åt var och en som han vill.” Gud begåvar människor. Anden ger gåvor till varje kristen. Vad kan det betyda?

Den femte och sista kvällen berör Guds ledning. I Bibeln leder Guds Ande människor genom allehanda situationer. Detta är alltså en del av den kristna erfarenheten. Så… vad är det att vara ledd av Guds Ande?

Varför är detta viktigt? 

Men ikväll ska vi alltså ta oss av den helt grundläggande frågan: Vem är den helige Ande? Varför är den frågan viktig? Vi kan ge många svar på det. 

Jag är andligt död utan den helige Ande. Anden är livgivaren. 

Jag är kraftlös, på tok för svag, utan Guds Ande. Paulus vet det, och skriver till kyrkan i Korinth, 1 Kor 2: ”När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller vishet (…) Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. Mitt tal och min predikan kom inte med övertygande visdomsord utan med bevisning i Ande och kraft. Er tro skulle inte bygga på människors visdom utan på Guds kraft.”

Jag är livlös, kraftlös men också hjälplös utan Hjälparen.

Dessutom är jag vilse utan Andens ledning. Jesus säger, Joh 16:12-13: ”Jag har mycket mer att säga er, men ni kan inte bära det nu. Men när han kommer, sanningens Ande, då ska han leda erin i hela sanningen.”

Kanske är ändå det starkaste argumentet för varför jag som kristen borde studera vem Guds Ande är att Guds Ande är Gud. (Jag ska komma tillbaka till det snart.) Och om Anden är Gud måste det förstås, per definition, vara en viktig fråga för mig? Frågan vem Gud är är frågornas fråga. Ska vi nu börja hitta svar på den kan vi självklart inte gå förbi frågan vem Guds Ande är. Alltså kommer frågan om vem Guds Ande är alltid att vara central för den som längtar efter Gud. 

Jesus säger, Joh 14:16-17: ” jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare som ska vara hos er för alltid: sanningens Ande. Världen kan inte ta emot honom, för världen ser honom inte och känner honom inte. Ni känner honom, för han förblir hos er och ska vara i er.”

”Ni känner honom”, säger Jesus. Det kännetecknade alltså de första kristna. De kände Guds Ande. 

Här är ytterligare ett skäl till att ta sig an frågan, Joh 16:7: ”Men jag säger er sanningen: Det är för ert bästa som jag går bort. För om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort ska jag sända honom till er.”

Detta att Jesus lämnar oss, d.v.s. lämnar oss för att återfå den plats han lämnat för att bli människa, tronplatsen på Guds högra sida, för att därefter sända den helige Ande till oss är, menar Jesus, t.o.m. en bättre lösning än att han skulle stannat kvar på jorden efter sin uppståndelse. 

Det är hårdsmälta ord. Vi kunde ju annars tänka att om Jesus istället valt att stanna kvar på jorden så hade det löst allt. Och så kommer det ju att bli en dag. En dag ska Gud bo mitt ibland oss. Det är vårt framtidshopp. 

Men om Jesus stannat kvar, kunde vi tänka, hade det ju löst så mycket. Hade vi haft frågor omkring läran eller problem med splittring och annat i kyrkan, hade vi kunnat sända en delegation till Jesus i Jerusalem. Och hade vi haft personliga problem hade vi själva kunnat söka upp honom. 

Men, å andra sidan, hur skulle det sett ut om människor från hela världen kommit till Jesus med sina frågor och plågor? Kan du se den bilden framför dig? Vilken trängsel! Miljoner och åter miljoner hade kommit. – Jag har en bättre idé, menar Jesus. Jag sänder min Ande över er och in i er. Det betyder att överallt där det finns en kyrka, och på varje plats där det finns en kristen, där finns jag, genom den helige Ande. 

Genom Guds Ande kommer jag in i era liv. 

Genom Guds Ande verkar jag genom er. 

Genom Guds Ande tröstar jag er.

Genom Guds Ande leder jag er?

Genom Guds Ande utrustar jag er?

Genom Guds Ande talar jag inom er och genom er?

Genom Guds Ande, mitt i min kyrka, förvandlar jag liv, städer och länder. Det är min vision.

Så om det är så Jesus ser det… Om Jesus tycker att sändandet av Anden över våra liv t.o.m. är en bättre lösning än hans egen fysiska närvaro på jorden, måste vi få veta mer om vem Guds Ande är och vad det kan få betyda för oss om vi tar emot och lär känna Anden, så att Jesus också skulle kunna säga om oss: ”Ni känner honom”. Om Jesu vision för världens räddning är att han sänder sin Ande in i våra liv, då är det här viktigt, inte sant?

Ett sista viktigt skäl till att försöka fördjupa den här frågan är att det finns så många missförstånd omkring den. Ibland har karismatiken blivit ett slagfält. Andliga upplevelser har blivit medaljer. Kristna människor har upphöjt sig själva och sina egna kyrkor som andliga, i motsats till den oandliga kyrkan i nästa kvarter. Anden skulle ena kyrkan, men våra önskemål omkring upplevelsen av Anden har istället ofta splittrat kyrkan. Och ibland har betoningarna blivit skeva. I Andens namn har människor ibland blivit utsatta för manipulation och övergrepp. Det finns därför många som snarare hukar i bänkarna än fylls av längtan när man närmar sig ämnet. Det är förstås en oerhörd tragedi. Alltså uppmanas vi att vara både prövande och öppna inför undervisningen om den helige Andes verk. Jag tror att om vi verkligen vill komma vidare här behöver vi också våga beröra detta, och lovar med det att återkomma till det nästa gång vi möts.

Så vem är den helige Ande? Jag citerar John Stott och boken ”Kristendom, en handbok i trons grunder”: ”Jag minns att jag för några år sedan läste om en man i Kina, som hade frågor om den kristna tron men blev förvirrad beträffande den helige Ande — särskilt sedan han läst om hur Anden sänkte sig ner som en duva vid Jesu dop. ”Fadern förstår jag”, sa den kinesiske sökaren, ”och Jesus Kristus hans son, men vem är den här heliga fågeln?” Man förstår hans förvirring. Och användningen av ordet ”ande” i andra sammanhang underlättar inte precis situationen. Folk tänker sig ”den helige Ande” som något slags ande i flaskan, och är därför antingen rädda för honom eller tar honom inte på allvar.

En annan anledning till att det är svårt att förstå den helige Ande är att han är skygg, tillbakadragen och självutplånande. I motsats till oss njuter han inte av att dra uppmärksamhet till sig själv eller av att bli firad. För mycket publicitet generar honom. I stället är hans viktigaste uppgift att bära vittnesbörd både om Fadern och Sonen. Det är han som får oss att säga ”Abba, Fader”, när vi ber, och det är han som ger oss förmågan att bekänna: ”Jesus är Herre” (Rom 8:15; 1 Kor 12:3). Man har faktiskt betecknat just hans roll som ”en fasadbelysning i förhållande till Herren Jesus Kristus… När det är en bra fasadbelysning är strålkastarna placerade så att man inte lägger märke till dem…; det man ska se är bara byggnaden som fasadbelysningen riktas mot. Därför är den helige Ande den dolda fasadbelysning som lyser på Frälsaren”.

Liv ur tomhet. Ordning ur kaos.

Första gången vi läser om Guds Ande i Bibeln är i skapelseberättelsen: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet.”

Är du med? Först var det mörker och tomhet. Först var det kaos och oordning. Så svävade, eller ruvade, Guds Ande över allt och skapelsens krafter frigjordes. Mörker blev ljus. Tomhet blev liv. Kaos blev ordning. Genom Andens närvaro blev ett livlöst mörker och ett öde universum, ljus, liv och ordning. Och tystnaden bröts av fågelsång.

Därefter berättar Bibeln om den stora tragedin. Människan vänder Gud ryggen. Det påverkade hela skapelsen. Paulus skriver om detta i Rom 8:18-23: ”Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår. Själva skapelsen väntar och längtar efter att Guds barn ska uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att även skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet.

Vi vet att hela skapelsen gemensamt fortfarande suckar och våndas. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning.”

Jag är en naturälskande människa. Jag älskar skapelsen. Jag följer varje nytt vårtecken noga varje år. Jag ger mig ut på långa promenader, skådar och matar fåglar, njuter av djur och natur. Och inte sällan utbrister jag med Paulus: ”O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud!” 

Men ofta blir glädjen till sorg. Jag sörjer svårt efter alla rapporter om döende djur och feberhet jord och tänker att vi är på väg att iscensätta motsatsen till Guds skapelseverk. Vi ödelägger och mörklägger. Vi dödar och åstadkommer kaos. På nytt lägrar sig tomhet och mörker över världen. Skapelsen är i oordning. 

Det är in i detta Jesus kommer; in i vår mörklagda och kaotiska tillvaro. Och när han kommer säger han, Luk 4:18-19: ”Herrens Ande är över mig, för han har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig att utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.”

Ett ”nådens år från Herren” är en referens till jubelåret i det gamla Israel som firades vart femtionde år. Det året, detta nådens år, återgav man slavar sin frihet och de fattiga sin egendom. Jubelåret innebar med andra ord att saker och ting återställdes. – Jag har kommit för att återupprätta allt, säger Jesus. 

Så kom Guds Ande, som vilat över skapelsen i tidens gryning över Jesus. Han rörde vid sjuka kroppar; reste krökta människor och befriade från synd, skuld och andligt förtryck. Skapelseordningen upprättades i Jesu närhet. Guds Ande vilade nämligen över hans liv; samma helige Ande som en gång gjorde en mörk och tom tillvaro ljus och levande. 

Jesus återställde ordningen. Där mörker rådde tändes ljus. Där tomhet regerade bröt livet fram. Där kaos härskade återställdes ordningar. Detta är starkt beskrivet i en evangelietext, nämligen i berättelsen om den besatte mannen i Gerasa, Mark 5:15: ”När de kom till Jesus och såg den besatte som hade haft legionen sitta där, klädd och vid sina sinnen, blev de rädda.” Ett liv under mörker och tomhet och kaos blev ett upprättat liv.

Efter detta kom Guds Ande över kyrkan, d.v.s. över alla troende. Genom kyrkan och Anden i förening fortsatte återupprättandet av skapelseordningen. Ljus bröt fram. Människor befriades. Liv i kaos blev liv i ordning. 

På alla dessa sätt hör undervisningen om Skaparen, Sonen, Anden och kyrkan ihop. Varje gång Anden släcks kommer tomhet, mörker och kaos att ödelägga liv och länder. Men varje gång Guds Ande kommer tänds ljus och hopp i människors liv. Guds Ande lyser upp tillvaron. Guds Ande är livgivaren. Guds Ande upprättar ordningen.

Det är viktigt för Jesus att vi förstår vem den helige Ande är

Av alla dessa skäl är det viktigt för Jesus att vi förstår både ven den helige Ande är och vårt behov av Guds. 

Vad en människa säger i sitt testamente lägger man stor vikt vid. Ingen får ändra om i testamentet efter en persons bortgång. Det som är skrivet gäller. 

Johannesevangeliet kapitel 14-16 har ibland kallats för Jesu testamente. Dessa kapitel innehåller nämligen Jesu slutord. Innan korset och lidandet samlar Jesus sina lärjungar för att ge dem en nödvändig undervisning. Vad handlar då detta testamente om? En stor del av det handlar om Anden:

”Och jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare som ska vara hos er för alltid: sanningens Ande. Världen kan inte ta emot honom, för världen ser honom inte och känner honom inte. Ni känner honom, för han förblir hos er och ska vara i er.” (Joh 14:16-17)

”Men Hjälparen, den helige Ande som Fadern ska sända i mitt namn, han ska lära er allt och påminna er om allt som jag sagt er.” (Joh 14:26) 

”Det är för ert bästa som jag går bort. För om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort ska jag sända honom till er.” (Joh 16:7)

Den helige Ande är Gud

I Bibeln tillskrivs den helige Ande egenskaper som bara kan och får tillskrivas Gud. Några exempel:

Anden är evig, enligt Hebr 9:14.

Anden är ”allestädes närvarande”, Ps 139:7.10:  ”Vart kan jag gå för din Ande, vart kan jag fly för ditt ansikte?

Stiger jag upp till himlen är du där, bäddar jag åt mig i dödsriket är du där. Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mig en boning ytterst i havet, ska också där din hand leda mig och din högra hand hålla mig.”

Anden är allvetande, 1 Kor 2:10-11: ”Gud har uppenbarat det för oss genom sin Ande. Anden utforskar allt, även djupen i Gud. Vem vet vad som finns i människan utom människans egen ande? Så vet heller ingen vad som finns i Gud utom Guds Ande.”

Till sist kallas också den helige Ande för ”Gud”, Apg 5:3-4: ”Då sade Petrus: ’Ananias, varför har Satan fyllt ditt hjärta så att du ljög för den helige Ande och smusslade undan en del av pengarna för marken? Var den inte din så länge du hade den? Och när den var såld, var inte pengarna dina? Varför bestämde du dig i ditt hjärta för detta? Du har inte ljugit för människor utan för Gud.’”

Bibeln säger sådant om Anden som bara kan sägas om Gud.

Den helige Ande är en person

För många blir begreppet “helig Ande” någonting obestämt, någonting flytande, en känsla eller en opersonlig kraft.

När vi läser Jesu testamente är texten istället fylld av uttryck som “Hjälparen” eller “han”. “…han skall lära er allt…” Det är ingen tvekan om att Jesus lär att Anden är en person.

Många tycker att det är svårt att tänka att Anden är en person eftersom Anden inte har en kropp. Kan man vara en person utan att ha en kropp? undrar vi. Svaret måste bli ja. Förstår jag det rätt kommer vi alla att förlora våra kroppar och få en andlig kropp innan vi får vår uppståndelsekropp. Vi tror att våra nära och kära som dött är bevarade till sin person, även om deras kropp dog, inte sant? Så visst kan Anden vara en person utan en kropp som vår. 

Bibeln talar om Anden som ”han”, och inte som ”det”. Vi lyssnar till ett exempel. Lyssna noga hur Jesus talar om Anden i det här citatet, Joh 16:13-14: ”Men när han kommer, sanningens Ande, då ska han leda er in i hela sanningen. Han ska inte tala av sig själv utan bara tala det han hör, och han ska förkunna för er vad som kommer att ske. Han ska förhärliga mig, för han ska ta av det som är mitt och förkunna för er.”

Också apostlarna talade om den helige Ande som någon med tankeförmåga, känsla och vilja, som man vanligtvis brukar räkna som de tre beståndsdelarna i en personlighet. Lyssna:

Rom 8:27: ”Och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.”

Anden menar. Anden vädjar. Anden vill. Allt detta talar om Andens tankeförmåga och vilja.

Anden har också känslor. Paulus skriver att vi inte ska bedröva den helige Ande, Ef 4:30: ”Bedröva inte Guds helige Ande, som ni har fått som ett sigill för befrielsens dag.” Anden är med andra ord en person som kan känna sorg.

Anden är inte en kraft, men Anden ger kraft. 

Anden är inte en känsla, men vi kan känna hans närvaro.

Anden är inte ett inflytande, men han har inflytande. 

Anden är en verksam person med personliga egenskaper:

Anden talar, Upp 2:7.

Anden beder för oss/i oss, Rom 8:26.

Anden vittnar, Joh 15:26.

Anden leder, Apg 8:29.

Treenigheten

Därmed har vi kommit fram till läran om treenigheten. D.v.s. att det bara finns en Gud, och att denne Gud är tre.Anden är en person i gudomen, en person i den ende Gudens trefaldighet.

Så här har den kristna kyrkan valt att uttrycka läran om treenigheten i den atanasianska trosbekännelsen: ”Men Faders och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, lika i ära och lika i evigt majestät… Så är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud.”

Låt oss först bara se efter så att vi verkligen hittar det här i vår Bibel. Vi studerar fyra bibelstycken. 

Det första talar om gudomen, eller om det ”gudomliga”, inte bara det vanliga begreppet Gud, Apg 17:29: ”Är vi nu av Guds släkt bör vi inte tänka oss att det gudomliga liknar något av guld, silver eller sten, en bild som kommit till av mänsklig konst och fantasi.”

På samma sätt skriver Paulus i Kol 2:9 talar om Kristus: ”I honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt.”

I Matteus 28:19 finner vi treenigheten presenterad på ett rakare sätt: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.”

Sist, Paulus välsignelseord, där alla personerna i gudomen finns med, 2 Kor 13:13: ”Vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den helige Andes gemenskap vare med er alla.”

Vi använder ofta bilden av en triangel när vi ska illustrera Guds treenighet. På ena sidan skriver vi Fadern, på den andra Sonen och på den tredje Den helige Ande. Tre sidor av samma verklighet säger vi. Tre sidor, men en triangel.

En annan av de gamla kyrkofäderna använder en annan bild. Ireneus talar om Fadern som har sträckt ut sina två armar: Sonen och den helige Ande för att röra vid oss och omfamna världen. Med den helige Ande rör Gud våra liv. Jag tycker att den bilden är bättre. Gud som en öppen famn ligger närmre evangeliet än Gud som ett schema i form av en triangel.

En viktig upptäckt

Anden är en person. Anden är personlig. Att Anden är en person betyder att vi kan ha en personlig relation till Anden. Eller som Jesus sa: ”Ni känner honom”.

Bilder för Anden

En bild säger mer än 1000 ord, säger talesättet. Bibeln är i hög utsträckning en bilderbok. Så undervisar också Bibeln om Anden i form av bilder. Låt oss se på några exempel:

Hjälparen, Joh 14:26

Det grekiska ordet, “parakleitos” är ett ord med rik innebörd. Det är också ett ord som är svårt att översätta. Så här skulle man kanske kunna uttrycka det: Hjälparen är en person som tillkallas i en situation som människan inte själv klarar av.

Men ordet betyder i sin verbform också att “uppmuntra” eller att “mana på”. Framför allt används ordet om uppmuntran till trupper som drog ut i strid. Hjälparen ger oss uppmuntran och kurage att utkämpa livets strider.

I Johannesevangeliet är Anden också Jesu “stand in”. Anden är Jesu närvaro i våra liv; en närvaro som stärker, vägleder, uppmuntrar och ger kraft.En kristen kan vara svarslös, kraftlös, t.o.m. modlös – men aldrig hjälplös!

Anden är som vinden, Joh 3:8

”När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt.” (Apg 2:1-2)

Jag tycker om beskrivningen av den första kristna pingstdagen. När Anden kom, över några svaga och rädda kristna som satt instängda i ett slutet rum, var det som när man öppnar ett fönster och vädrar ut.

Det vet vi vad det är. Det kvalmiga rummet där tanken blir trög och vårt synfält begränsat av de väggar som omger oss. Så öppnar man fönstret och en frisk livgivande bris drar genom rummet och fyller våra lungor.

Det får mig att vilja be: – Gud gör det igen. Dra på nytt genom den instängda kyrkan med en frisk vind från evighetens värld.

Bilden av vinden är rik. Du kan tänka på den länge och hitta många tillämpningar. Vi ser inte vinden, men vi känner av den. Vinden kan välta stora träd eller driva ett vindkraftverk och ge kraft. Vinden är osynlig, men stark kraftfull och påtaglig. Sådan är Anden.

Anden är som en eld, Apg 2:3

När Anden kom över lärjungarna på pingstdagen skedde det så att man liksom såg tungor av eld som fördelade sig på lärjungarna.

Paulus uppmanar församlingen i Thessalonike att inte “släcka Anden”, 1 Tess 5:19. Det brann en eld, en passion i de första kristnas liv.

Elden är en intensiv bild. Elden värmer den frusne, men eld förtär också. ”Lek inte med elden”, förmanar vi våra barn. När elden har dragit fram är ett landskap förändrat. Anden förändrar. Anden värmer. Anden renar. Anden får oss att brinna. 

Anden är som friskt vatten, Joh 7:37-39

Vårt behov av vatten är ett av vårt mest påtagliga behov. Vi klarar oss längre utan föda än utan vatten. Utan vatten törstar vi till döds, ganska snart. Vatten får oss att grönska och blomma.

Jag gjorde en gång en resa genom Negevöknen. Det var en resa genom ett torrt och dött landskap, bestående av sand och sten. Men plötsligt, mitt i öknen, fanns ett grönskande fält, med tomatplantor och andra växter. Man hade funnit en vattentäkt djupt nere i marken under den livlösa ytan. Genom att leda upp vattnet till plantorna grönskade öknen. Varje gång jag tänker på det där minnet kommer jag ihåg Jesu ord: ”Den som tror på mig (…) ur hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram”.

Jag tänker att jag sett det; att jag sett människor vars inre varit som en torrlagd öken men som grönskat och blomstrat när Andens källa fick springa fram i deras liv.

Anden är som en duva, Matt 3:16

”När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Då öppnades himlen, och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom.”

Anden liknas vid en duva. Är inte det en märklig bild? Att likna, universums väldigaste kraft, med en duva! Varför inte en örn, bilden av makt och kraft, eller ett majestätiskt lejon? Varför en duva? Kanske för att duvan är känslig. Universums väldigaste kraft kommer till oss som en duva. Märkliga tanke! Men så är det. Den helige Ande kommer till våra liv, inte som en örn som slår ner på sitt villebråd, utan känsligt. Inte för att göra våld på oss, utan för att invänta vår bön: – Kom helig Ande.

Avslutning

Jag ska avsluta med att läsa ett utdrag ur en andakt jag läste i veckan. Orden är lånade från Stanley Jones bok ”Liv i övernog”: ”En ung predikant hade fått ett nervöst sammanbrott, vilket läkaren beskrev på följande sätt: ’Ni söker att bygga ett tvåtusendollars hus för ettusen dollar. Ni är ansträngd och uttröttad av era otillräckliga resurser (…)  Den diagnosen kunde ställas på den kristna kyrkan också (…) Vi försöker utföra saker och ting som ligger utöver våra andliga resurser (…) Vi måste få nya resurser.

I Texas använde man under en lång tid olja som fanns alldeles vid markytan och tillförseln blev mager. Till slut vågade någon gå ner till 5000 fots djup och träffade på nya oljeskikt, som gav strömmar av olja. Numera pumpar man all olja från dessa djup. 

När vi som kristna går ned till de största djupen och utnyttjar de resurser som genom den gudomliga Försynen ha upplagts för oss, skall vi bli som en artesisk brunn, överflödande. Då skall vi bli redo för vad som helst. 

Melva Livermore, som var så väl förtrogen med de djupare grundvalarna för livet, reste sig upp i vårt Ashram och sade med ett strålande ansikte: ’Jag går verkligen omkring och utstrålar kärlek överallt.’ Och så tillade hon (…): ’Kom bara, du liv, jag är redo.’ (…) Melva Livermores liv hade förvandlats från att vara en termometer till att bli en termostat. Termometern registrerar endast temperaturen i sin omgivning; termostaten förändrar temperaturen. Vår kristendom registrerar ofta endast omgivningen i stället för att förändra den. De första lärjungarna gick inte omkring och registrerade den förhärskande pessimismen utan de förvandlade den. De gick inte omkring och sade: ’Se på problemen’. De sade ’Se på Frälsaren’. Tonvikten lade de inte på den överflödande synden utan på den ännu mer överflödande nåden. Och de talade med förvandlande makt. För ’Apostlagärningarna’ var ’Den Helige Andes’ gärningar, som verkade genom apostlarna. Och vad de började det kan vi fortsätta. ’Fortsättning följer’ står skrivet vid slutet av Apostlagärningarna.

– O, du levande Ande — Du som bringar liv i döden, seger i nederlag, renhet i orenhet, plus i minus — kom in i mig och beskriv med stora bokstäver hela min verkliga ställning. Kom in i mitt liv för att tända eld där det varit trögt, dött och ineffektivt. Kom du själv in i mig. I Jesu namn. Amen.

Att vara en lärjunge

Föredrag, “Bättre självbilder”, Tabernaklet, Göteborg, onsdagen den 30 oktober, En Timme Bibel, Micael Nilsson.

Årets ”En Timme Bibel” har handlat om självbilder. Jag började med att berätta om min gamla diabildsprojektor. D.v.s. den jag aldrig använder nu för tiden. Även om jag har många bilder från olika resor runt om i världen. Min projektor har nämligen en tråkig egenhet. Bilden “hänger sig”. Till att börja med går det bra. Bild efter bild passerar som en minneskavalkad. Men plötsligt händer det. Bilden hänger sig. Projektorn matar inte längre fram. Jag trycker ut den gamla bilden, en mörk sekund och… bilden kommer tillbaka. 

Detsamma kan ske i en människas liv. Bilden hänger sig. Vi klarar inte av att byta bild. Gamla minnesbilder kommer tillbaka. I värsta fall är de mörka, handlar kanske om våra tillkortakommanden och får oss att känna oss misslyckade. Sådana bilder kan terrorisera oss ett helt liv. 

Värst blir det när det är en självbild som hakat upp sig, en negativ självbild som säger att vi är värdelösa.  

Självbilden har låst sig fast. Vi tycks dömda att leva med den. Det sliter på glädjen och det tär på livslusten. Frågan är förstås: – Kan man få hjälp att bli av med gamla minnesbilder och att t.o.m. byta självbild?

Därefter gick vi till en bibeltext. Den handlade om ett samtal mellan Jesus och lärjungarna. Lyssna, Matt 16:13-19: När Jesus kom till trakten av Caesarea Filippi, frågade han sina lärjungar: “Vem säger människorna att Människosonen är?” De svarade: “Vissa säger Johannes Döparen, andra Elia och andra Jeremia eller någon av profeterna.” Han sade till dem: “Och ni? Vem säger ni att jag är?” Simon Petrus svarade: “Du är Messias, den levande Gudens Son.” Jesus sade till honom: “Salig är du, Simon, Jonas son, för det är inte kött och blod som har uppenbarat det för dig, utan min Far i himlen. Och jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min församling, och helvetets portar ska inte få makt över den. Jag ska ge dig himmelrikets nycklar. Allt som du binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt som du löser på jorden ska vara löst i himlen.”

Bibeln talar med kraftfulla ord om vad som sker när en människa kommer till tro på Kristus. Det handlar verkligen inte bara om att få ett nytt kyrkligt intresse eller ens bara en ny livssyn. Det handlar framförallt om någonting som har med vår insida att göra, Rom 6:4: ”Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.”(Bibel 2000)

Kort sagt: Jesus vill hjälpa oss att byta bild. 

– Vad säger människorna om mig? undrar Jesus. Det visade sig att det fans många tankar om honom. 

Så ställer han en mer närgående fråga: – Vad säger ni?

Då svarar Petrus: – Jag säger att du är Messias, den levande gudens son. När Petrus nu bekänt sig till Jesus händer något oerhört – Jesus bekänner sig till Petrus. – Det är inte som människor säger Petrus att du är en vindflöjel, ett strå för vinden… I mina ögon är du en klippa. Kom ihåg det!

Jesus hjälper Petrus att byta bild; självbild. Idéen här är att vår bekännelse om att Jesus är vår frälsare också förändrar oss. Vi blir något nytt och något annat med Jesus. 

Alltså får vi nu börja samla på nya självbilder. Och Bibeln innehåller många. En av dem stannade vi inför för en månad sedan. Då såg vi på hur Bibeln talar om en troende människa som ett Guds barn. Det är en fantastisk bild. Det är en befriande bild. Den är full av glädje. Nu ska vi se på ännu en fantastisk bild. En kristen är också en LÄRJUNGE.

KALLAD TILL LÄRJUNGASKAP

En kristen är kallad att vara en Jesu lärjunge. Jesus sa till sina efterföljare: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar!” Dessutom ger han några grundläggande riktlinjer för hur det ska gå till: ”Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:19-20)

Det första vi behöver upptäcka om vårt nya liv är att vi är barn, Guds barn, Guds älskadebarn: ”Bli därför Guds efterföljare, som hans älskade barn”, Ef 5:1.

Är inte det underbart? Gud har inga oönskade barn. Gud har bara älskade barn. Lyssna till Sef 3:17: 

”Herren din Gud bor i dig,

en hjälte som frälser.

Han gläder sig över dig med lust,

han tiger stilla i sin kärlek,

han fröjdas över dig med jubel.”

Detta är mäktiga motbilder till alla negativa självbilder och svåra minnesbilder. Gud älskar dig. Gud gläds över dig. Du är viktig för Gud. Ibland säger vi att Gud inte har några favoriter, men det är fel. Gud har bara favoriter. Och du är en av dem!

Vi behöver finna tryggheten som Guds barn. Men bara trygghet räcker inte för att leva ett givande liv? Behöver vi inte också lite utmaning för att livet ska få spänst och lyster? 

Alltså skrev Paulus i Ef 5:1: ”Bli därför Guds efterföljare, som hans älskade barn”. Det är alltså inte antingen eller utan både ock. Att vara ett Guds barn och att vara en Jesu efterföljare, en lärjunge är två sidor av samma gudsrelation; på samma sätt som kärlek och trohet är två sidor av samma sak i mitt äktenskap. Orden går inte att separera.

En kristen är ett Guds barn men också en Jesu lärjunge.

Din tro ger dig alltså både en ny vila och ett nytt arbete. Hos Jesus kommer du hem och till ro, men det är också sant att han utmanar dig som ingen annan. Lyssna till en bibeltext som fångar detta ”både ock”, Matt 11:28-30: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, för mitt ok är milt och min börda är lätt.”

Får du tag på det? Jesus vill ge dig vila, men hans vila är inte passivitet. Det finns saker och ting som behöver göras på den här jorden. Alltså ger han dig också ett ok. Det verkar lite motsägelsefullt alltihop: – Kom till mig alla trötta. Jag ska ge er vila och ett ok. Jag ska ge er ro och ett nytt arbete.

Men det är inte motsägelsefullt? Inte för den som läser noga. Det är fullständigt logiskt alltihop, för vila är inte tristess. Meningslöshet och passivitet hjälper oss inte att hitta vila. 

Följ med i min tanke: Dessa människor arbetade och slet för att få frid med Gud och komma till ro. Men det kan ingen religion i världen ge oss. För hur ska vi kunna vara goda nog för den Fullkomlige? Så Jesus hjälper oss med det. Han ger oss nåd. När vi tar emot denna nåd får vi frid och finner vila. Men livet är mer än så. Vi har gåvor. Vi har kreativitet. Vi har drömmar. Vi vill att våra liv ska betyda något. Inte sant? Men för att klara av allt detta behöver vi balans. Lyssna: Ett ok är ett hjälpmedel för att bära en börda balanserat. 

Jag tycker att det här är intressant. Vi går in i väggar, bränner ut oss och stressar oss ihåliga. Men är det verkligen så att våra bördor är tyngre än dem våra förfäder bar? Jag menar… det har inte varit enkelt att leva och överleva i det här landet. Människor har kämpat oerhört hårt. Folk har burit tunga bördor förr också. Vad är det då som saknas oss?

Vet du vad jag tror? Jag tror att vi tappat bort det ok Jesus gav oss. För oket är ju faktiskt just det hjälpmedel vi behövde för att kunna bära vår börda på ett balanserat sätt. 

Jag har också läst humanisternas texter om att ”kasta av sig det religiösa oket”. Så dumt! Ett ok är ju ett hjälpmedel. Skulle du ha sagt till en piga i det gamla jordbrukssamhället när hon kom bärande med sina tunga spannar fulla av mjölk att hon skulle kasta oket hade hon tyckt att du var en galning, för hur i hela världen skulle hon orka bära denna tunga börda utan sitt ok?

Orden om att vi kastat av oss det religiösa oket förklarar en hel del. Om vi kastar Jesu ok har vi bördorna kvar men ingen hjälp för att kunna bära dem på ett balanserat sätt. Och då blir det för mycket. Det blir för mycket att bära alla vardagslivets bördor, alla bekymmer för barn och familj, för arbete och för en värld i krig och nöd, utan den balans en trygg gudsrelation ger. Vi har kastat det religiösa oket och måste därför bära alla dessa bördor själva, och så gott vi kan. Vilket inte verkar gå så bra för oss.  

Lyssna igen till Jesu ord, och tänk nu på oket som ett hjälpmedel, inte som en börda: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, för mitt ok är milt och min börda är lätt.”

– Ni är trötta. Ni är nedtyngda. Ni behöver två ting: Vila och balans. Kom till mig så ska jag ge er både ock. Ert barnaskap hos Gud är er vila. Ert lärjungaskap hos mig ger balans. Lär av mig.

”Lär av mig.” Där är det. Det är det som är lärjungaskap. Att vara en lärjunge är att lära av Jesus.

Att börja se på sig själv som en lärjunge hjälper oss med balansen. Om du förlorat balansen. Lär av Jesus som visste vad det var att vila hos Gud och att fullborda sitt lopp.

Om du drabbats av tristess. Lär av Jesus. Han hade inte en tråkig dag i sitt liv.

Om du tycker att livet är meningslöst. Lär av Jesus som dör med orden ”Det är fullbordat”.

När jag börjar se på mig själv som en lärjunge får jag hjälp med en massa viktiga saker. 

Jag får hjälp att leva ett spännande liv. Kanske, tänker jag, att det går omkring en massa uttråkade kristna på den här jorden, p.g.a. att man aldrig fick hjälp att se på sig självs som en lärjunge! Kanske blev det stora ordet istället medlem, i meningen medlem i en förening. Som medlem blev min uppgift att sitta i en bänk, att sjunga sånger, oavsett om jag tycker om dem eller inte och att lägga pengar i en kollektbox. Och… ja… det låter inte som ett spännande liv. Jesus erbjuder absolut någonting mer. Han vill dra dig in i det viktigaste arbete som anförtrotts människor, nämligen att verka för Guds rike i den här världen. 

Det finns tusen sätt att göra det på. Du kan åka ut som missionär till ett annat land eller du kan städa toaletterna i Tabernaklet. Du kan be. Du kan ge pengar och tid. Du kan bry dig om en annan människa och försöka hjälpa henne till tro… Gud är Skaparen. Gud är påhittig. Gud kan skräddarsy en kallelse för varje människa på jorden. 

För det andra: När jag tänker på att jag är en lärjunge får jag hjälp att ge mig själv nåd. Lyssna, Fil 3:8-15: ”Ja, jag räknar allt som förlust, för jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som skräp, för att vinna Kristus och bli funnen i honom – inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tron på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron. Då får jag lära känna Kristus och kraften i hans uppståndelse och dela hans lidanden genom att bli lik honom i hans död, i hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda.

Inte så att jag redan har gripit det eller redan har nått målet, men jag jagar efter att gripa det eftersom jag själv är gripen av Kristus Jesus. Bröder, jag menar inte att jag har gripit det än. Men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus. Så bör vi tänka, vi som är mogna.”

Jag vill någonstans. Jag vill lära känna Jesus och kraften från hans uppståndelse. Men jag är inte där än. Det hjälper mig att ge mig själva nåd. Jag är ju fortfarande under utbildning. Jag är inte alls färdig än.

Att tänka på att jag är en lärjunge hjälper mig också att vara ödmjuk, av precis samma skäl (som ovan). 

Jag blir så alltid förundrad när jag möter en lärjunge som verkar tycka sig vara så mycket mer, som vet allt, som kan allt, som tilltalar andra uppifrån och ner. Hur är det möjligt? ”Lär av mig” sa ju Jesus. Jesus, som absolut kunde konfrontera arga fariséer men som också kunde sitta ner med en ensam kvinna på en brunnskant och låta henne berätta om sin längtan, sitt liv och sin tro. 

”Lär av mig”, sa Jesus ”Var så till sinnes som Kristus Jesus var”, skriver Paulus. Lyssna, Fil 2:1-5: ”Om ni nu har tröst hos Kristus, om ni får uppmuntran av hans kärlek, gemenskap i Anden och medkänsla och barmhärtighet, gör då min glädje fullkomlig genom att ha samma sinnelag och samma kärlek och vara ett i själ och sinne. Sök inte konflikt eller tom ära. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte till ert eget bästa utan också till andras. Var så till sinnes som Kristus Jesus var.”

Det här är alltså vad det är att vara en lärjunge. Att vara en lärjunge är att lära av Jesus och att bli alltmer likt Jesus.Tänk bara på hur annorlunda kyrkans historia, eller kanske vår alldeles egna historia kunde ha sett ut om vi bara varit Jesu lärjungar i detta: ”Sök inte konflikt eller tom ära. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte till ert eget bästa utan också till andras.”

När jag ser en lärjunge i min spegel ser jag (förhoppningsvis) någon som är på väg någonstans. Men mannen framför mig är inte färdig. Han har orsak att vara ödmjuk. Den saken är klar. Men den är också helt okej.

Sist: När jag börjar se på mig själv som en lärjunge får jag hjälp att lära känna Jesus. När jag försöker lära mig av Jesus lär jag också känna Jesus.

Låt oss se om vi ser samma sak i en här texten, Joh 7:10-17: Men när hans bröder hade gått upp till högtiden gick han också dit, inte öppet utan i hemlighet. Judarna sökte efter honom under högtiden och frågade: “Var är han?” Och bland folket talades det mycket i det tysta om honom. En del sade: “Han är god.” Andra sade: “Nej, han förleder folket.” Men ingen talade öppet om honom av rädsla för judarna.

När halva högtiden redan var över gick Jesus upp till tempelplatsen och började undervisa. Judarna blev förvånade och sade: “Hur kan han känna Skrifterna, han som inte har studerat?” Jesus svarade: “Min lära är inte min, den kommer från honom som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja ska han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.”

Låt oss se om jag förstår det här rätt. Det grubblades mycket omkring Jesus Man pratade om honom sinsemellan. Men man kom inte vidare i frågan. Då säger Jesus: “Min lära är inte min, den kommer från honom som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja ska han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.”

Det verkar som om det inte alltid räcker med att prata om Jesus, eller att studera vad han säger. Vi kommer en bit därhemma, men kan då och då köra in i en mental återvändsgränd. Vi kommer inte vidare. Okej… Vad råder Jesus oss då att göra. Han råder oss att praktisera.

Jag har arbetat på olika bibelskolor. En av dem hette ”Bibelskola Tjänst”. Det var en termin teori och en termin praktik. I slutet av praktikterminen tog vi in våra elever igen och hade en gemensam avslutning. En del kom hem från ett missionsfält. Andra från församlingstjänst. Men alla hade praktiserat. 

Jag slutade aldrig att förundras. Den teoretiska terminen var bra. Eleverna fick nya åsikter och en del insikter. Men det som verkligen förvandlade dem var praktiken. 

Vi brukade ha långa vittnesbördsmöten där alla fick berätta vad de varit med om. Teorier hade fått prövas i praktiken. En del föll. Andra bar. Och människoliv förvandlades. 

Jag uppfattar att Jesus säger att det inte alltid räcker att sitta hemma och grubbla i sin kammare. Ibland kräver ditt sökande att du söker dig fram genom att praktisera. Läs Jesu ord och försök praktisera dem. Jesus menar att de är självbevisande. De bevisar sin egen kraft. Om du börjar försöka följa honom ska du förstå vem han är. 

När du lever som en lärjunge lär du känna din Mästare. Jag citerar författaren John Ortberg: ”Bibelforskaren Ray van der Laan noterar att judarna i det första århundradet hade en välsignelse som på ett underbart sätt uttrycker en lärjunges hängivenhet när det gäller att hålla sig i närheten av dem han följer: ”Må dammet från din rabbi ständigt täcka dig.” Det vill säga: ’Må du alltid följa så tätt efter honom att dammet som hans fötter rör upp smutsar ner dina kläder och ditt ansikte.’

Lärjungarna var precis som ankungen som har blivit präglad på sin mamma: de ville aldrig släppa sin rabbi utom synhåll. Det viktigaste var inte det de höll på med. Det viktigaste var att de fick vara tillsammans med sin rabbi.”

Detta är väl uttryckt. Det är en fantastisk sak att få ha arbetsgemenskap med Jesus. Vi lär känna honom på ett nytt sätt när vi ser honom upprätta en människa, hela en sjuk eller trösta en sörjande. Det finns i själva verket sådant vi bara kan lära oss om honom i den mån vi är lärjungar.

Lärjungalivet är ett liv i tillväxt. Även när livet i övrigt kan avta på krafter och möjligheter, 2 Kor 4:16-18: ”Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt. Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.”

Här kommer en av alla dessa utmanande ord, riktad till Jesu lärjungar, överallt och i alla tider, Joh 14:12: ”Jag säger er sanningen: Den som tror på mig ska göra de gärningar som jag gör. Och större än så ska han göra, för jag går till Fadern.” Vår uppgift är alltså inte bara att läsa om Jesus. Tala om Jesus. Tala MED Jesus. Vår uppgift är också att FÖLJA Jesus. Och det gör man alltså genom att fortsätta att göra det Jesus gjorde.

Världen är fortfarande full av orättvisor. 

Vem ska protestera? Det ska du!

Världen är fortfarande full av mygel och skenhelighet. 

Vem ska avslöja det? Det ska du!

Världen är fortfarande full av människor som sörjer. 

Vem ska trösta dem? Det ska du!

Världen är fortfarande full av sjuka människor. 

Vem ska be för dem? Det ska du!

Världen är fortfarande full av svältande människor. 

Vem ska mätta dem? Det ska du!

Världen är fortfarande full av människor – dyrbara, viktiga, älskade människor – som inte hört evangeliet. Vem ska berätta för dem? Det ska du! D.v.s. om du är en lärjunge.

”Så länge kvinnor gråter som de gör nu tänker jag kämpa.

Så länge små barn hungrar tänker jag kämpa.

Så länge människor kastas i fängelse gång på gång

gång på gång, som de gör nu tänker jag kämpa.

Så länge det finns en drinkare. Så länge det finns en stackars vilsen gatflicka kvar. Så länge en enda själ finns kvar i mörkret och inte har nåtts av Guds ljus tänker jag kämpa! Jag tänker kämpa ända till slutet.” (William Booth; slutorden i hans sista tal)

Den stora utmaningen i det kristna livet är inte att släpa sig upp ur sängen och ta sig till en religiös timme i kyrkan på söndag. Gudstjänsten är min tankstation. Utmaningen ligger i att fortsätta att göra Jesu gärningar.

Jag är alltså inte bara ett barn som får kärlek och omsorg av min Far i himlen. Jag är ocksåen människa Gud räknar med, en förändringsfaktor, ett hot mot ondska och elände, ett redskap för Guds kärlek, d.v.s. en Jesu lärjunge.

MEN VAD ÄR EN LÄRJUNGE?

Vi använder ordet lärlingom någon som tar plats hos en mästare för att lära sig ett yrke av honom. 

Lärlingens framtida uppgift blir att föra traditionen och kunskapen vidare. Bibeln använder ordet lärjunge. 

Tre ting utmärker en lär­junge:

  1. Han har en mästare. Någon att lära sig av.
  2. Han lär sig och tar efter sin mästare.
  3. Han för sin mästares kunskap vidare.

Det är alltså en lärjunges uppgift att lära sig någonting. 

Illustration:Tänk dig en liten pojke som sitter där hemma och klinkar på sin pianoläxa, om och om igen. Det är svårt. Det blir fel. Utanför fönstret spelar grannbarnen fotboll. Men han är fast vid pianot. 

Tänk dig att en ängel kommer till pojken. Ängeln för pojken genom tid och rum och in i en fullsatt konsertlokal. Där sitter en man vid flygeln som fängslat den månghövdade skaran med sin fantastiska musik. Pojken har aldrig hört någon spela så förr. Han vänder sig mot ängeln och frågar: – Vem är det? Ängeln svarar: – Det är du. Om tjugo år.

Nu vet pojken varför han övar. Det tar emot ibland, men han fortsätter, för han har förstått vad det kan komma att leda till en dag. 

Den dag Jesus blir vår Herre blir vi hans lärjungar. Det betyder inte att vi är skickliga på allt vi ska göra, eller att vi vet så mycket än. Men om vi förstår vad andlig disciplin är, att avstå från att alltid ta den lättaste vägen osv. kan det leda fram till i våra liv är vi beredda att lära mer.

Kol 3:16-17: ”Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung till Gud med tacksamhet i era hjärtan. Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud Fadern genom honom.”

Nej, det är inte alltid enkelt. Men vi övar. Det blir fel ibland. Vi börjar om. 

Tit 2:11-13: ”Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och i stället leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är, medan vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet.”

Vi ger inte upp. Vi snavar och faller, men reser oss igen. Vi övar vår läxa och förvandlas sakta. Vi lär av Jesus, och tillsammans med Jesus. För detta var vad Jesus kallade sina lärjungar till: Att komma och dela livet med Jesus. Att göra Jesus till sin Mästare. Att lära sig av honom. Att ta efter det han lärde och gjorde, för att sedan föra det vidare. Det kom en dag när Jesus sa: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er, (Joh 20:21). 

EN LÄRJUNGES LYDNAD

Paulus skriver att hans uppgift var att föra människor fram ”till trons lydnad”, Rom 1:5. Lydnaden är alltså en viktig del av att vara en lärjunge. Vi kan inte följa Jesus för att vi vill ha vad han kan ge, men inte bry oss om vad han har sagt. Om detta säger Jesus, Luk 6:46: ”Varför kallar ni mig ‘Herre, Herre’ när ni inte gör vad jag säger?”

Jesus talar inte om att vi ibland misslyckas med att göra hans vilja. Jesus talar om människor som inte bryr sig om hans vilja. Det spelar med andra ord ingen roll om vi KALLARJesus Herre om vi inte också harGJORThonom till Herre. Förutsättningen för lärjungaskap är alltså att vi vill lyda Gud. 

Här är en annan viktig bibelvers för lärjungar, Matt 6:33: ”sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också”.

Är Jesus din Herre? Hur vet man det?  Jo, då följer du inte bara dina egna infall, känslor eller åsikter. Då är det viktigt för dig att söka Guds vilja. Är det inte viktigt för mig vad Jesus tycker är han nog inte heller min Herre.

Det kommer till slut ner till mycket grundläggande saker, som hur jag sköter mitt arbetsliv, ärlighet, hur jag hanterar mina pengar, min omsorg om andra o.s.v. Det handlar ju till slut om att jag bestämt mig för att följa någon som sagt sig vara Sanningen.

EN LÄRJUNGES UPPGIFT

Varje människa har en uppgift inför Gud. Om du vill kan du kalla det en kallelse. Den kan se ut på många olika sätt. Men en stor uppgift lämnade Jesus över till oss allesammans. Vet vi inte vad vår uppgift är för övrigt så vet vi bortom varje tvivel att vi alla är kallade till detta, Matt 28:19-20: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar!” Dessutom ger han några grundläggande riktlinjer för hur det ska gå till: ”Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” En lärjunges uppgift är alltså att göra Jesus känd. Liksom att be om och verka för att Guds vilja ska ske: Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.(Matt 6:10)

Därutöver finns uppmaningar i Bibeln om att ta ansvar för de fattiga och nödställda. Det heter i Apg 4:32: ”Hela skaran av dem som kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen kallade något av det han ägde för sitt utan de hade allt gemensamt.”

Andra bibelord talar om vikten av att be för de sjuka, stödja de svaga. En lärjunges liv är alltså ett rikt liv med många stora utmaningar. 

EN LÄRJUNGES DRIVKRAFT

Drivkraften i en lärjunges liv måste vara kärleken, 2 Kor 5:14: ”Kristi kärlek driver oss, för vi är övertygade om att en har dött för alla, och därför har alla dött”.

Paulus upplevelse av Guds kärlek innebar en totalomvänd­ning för hela hans livsinriktning. Han var en våldsver­kare. Guds kärlek för­vand­lade honom. Efter detta möte med Guds kärlek var Paulus ständigt på väg i kärleken tjänst; driven av kärleken till och från Gud.

EN LÄRJUNGES LÖN

Några ord av Jesus vänder på perspektiven, lyssna, Luk 6:22-23: ”Saliga är ni när människorna hatar er och när de utesluter er och hånar och smutskastar ert namn för Människosonens skull. Gläd er på den dagen och hoppa av glädje, för er lön blir stor i himlen.”

Jesus talar om lidande och förföljelse. Han talar om vad det kostar att följa Det finns mer att säga. Fast hur? 

Jesus talar till enkla människor som växt upp i den här världen. De känner inget annat. De känner inga andra världar. De känner inget helt och fullkomligt. Det vet bara av denna trasiga värld; fragment av det som en gång var. Det är som att förklara för sina akvariefiskar att det finns ett hav. Men Jesus vet. Jesus har sett mer. Jesus känner till en tillvaro full av glädje. Men hur ska han kunna förmedla det han vet till dem som vet så lite?  Det får räcka med några ord: – Okej… vänta tills vi kommer hem! Er lön… er lön blir… stor.

Jo, det finns en kostnad att betala för sitt lärjungaskap. ”Följ mig”, säger Jesus, och går mot strömmen. Men det är värt mer än vad det kostar, 2 Kor 4:16-5:10: ”Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt. Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.

Vi vet att om vårt jordiska tält rivs ner så har vi en byggnad från Gud, en evig boning i himlen som inte är gjord av människohand. Därför suckar vi i vårt tält och längtar att få iklä oss vår himmelska boning, för när vi väl är klädda i den ska vi inte stå där nakna. Ja, vi som bor i detta tält suckar tungt. Vi vill ju inte bli avklädda utan påklädda, så att det som är dödligt uppslukas av livet. Och den som berett oss för just detta är Gud, som har gett oss Anden som en garant.

Därför är vi alltid vid gott mod, även om vi vet att vi är borta från Herren så länge vi är hemma i kroppen. Vi lever här i tro, utan att se. Men vi är ändå vid gott mod och skulle hellre flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren.

Därför sätter vi en ära i att vara till behag för honom, vare sig vi är hemma eller borta. Vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en ska få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont.”

Den helige Andes tempel

Föredrag, En Timme Bibel, Tabernaklet, Göteborg , onsdagen den 26 november 2019, Micael Nilsson.

Den fula ankungen

Du kan historien. Jag läser den för dig ändå, H.C. Andersens gamla saga om den fula ankungen: Det var en gång en anka som ruvade sina ägg. När alla andra ägg kläckts fanns ett kvar. Det var större än de andra och det liknade inget annat ägg ankan tidigare sett. När ägget till slut kläcks ser den fulaste ankunge ankan sett dagens ljus. Denna fula ankunge blir snart föremål för den omildaste behandling. Retad, knuffad, biten, oönskad. En dag ger han sig av. Hans flykt tar honom till vildänderna vid den stora mossen. Inte heller där blir han omtyckt. Han är ständigt avvikande. Ständigt utanför. En dag kommer jägaren. Ett skott. Änderna flyr för sina liv. Den fula ankungen är ensam igen. 

Hans liv förblir en ständig, men tröstlös, jakt på gemenskap, tillhörighet och bekräftelse. Överallt är han en främmande fågel. Den utstötte. Den fula ankungen. När vintern kommer är han ännu ensam. Vintern är lång, kall och svår, men ankungen överlever, trots allt. Och med våren kommer så småningom ljuset och värmen. I vårsolen slår han ut sina vingar. De har växt. Fått kraft. Han lyfter. Det bär. Han flyger. Högt. Med luft under vingarna njuter han friheten som aldrig förr – innan han till slut landar i en smal kanal omgiven av doftande syrener. Där får han se en syn som fyller honom med ett märkligt vemod. Ett svanpar. Den fula ankungen tvekar: 

-Dessa ståtliga fåglar kommer att hacka mig till döds, om jag, som är så ful, ens vågar närma mig dem. Men bättre att hackas till döds av dem, än att leva som en utstött.  Och han vågar – en gång till. 

Väl framme sänker han blicken. Bereder sig på nya glåpord, och på nya tjuvnyp. Han sänker blicken mot vattenytan… Men vad ser han? Han ser sin egen spegelbild, men han är inte längre den fula ankungen. Han ser inte längre den lilla grå fågelunge han varit van vid att se i vattenytan. Han ser en annan bild. Han ser en svan. En stor, skimrande vit, ståtlig svan. 

Det var alltså hemligheten. Hemligheten bakom utanförskapet. Hemligheten bakom det faktum att han alltid varit annorlunda. Han var aldrig någon anka. Han var en svan! En praktfull svan.

H.C. Andersen skriver: “Det gör ingenting om man är född i ankgården, bara man har legat i ett svanägg.”

Jag tycker att ofta att H.C. Andersens sagor är som skarpsynta analyser eller liknelser. Så är det också här. Vi anar att berättelsen har självbiografiska dimensioner; att den handlar om författarens egen kamp med självbilden men också om omgivningens försök att förminska och förkrympa. Som liknelse betraktad är sagan genialisk. 

Ikväll får den handla om vår kamp med självbilden. För detta kan hända i våra liv också. Det kan hända att den gamla bilden av den fula fågelungen låser sig fast på vår inre näthinna. Det enda vi ser är det som var. Vi ser bara våra gamla misslyckanden, eller den bild andra gett oss av vilka vi är. Det kan hända att andra ser annat. Andra kanske ser dina talanger, din kärlek och din vänskap. Andra kanske tycker att du är vacker. Men allt du ser i din spegel är bilden av vad du en gång var, eller kanske aldrig varit, d.v.s. bara trott att du var.

Vem är du?

Så vem är du egentligen? Ditt svar på frågan är din självbild, det sätt du ser dig själv och därmed läser din plats i gruppen genom. Din självbild påverkar din självkänsla.

Många är då de som vill hjälpa dig med svaret av vem du är. Darwin och evolutionsteoretikerna svarar (förenklat) att du är en naken apa, en produkt av slump och utveckling. D.v.s. ingen ville dig. Du är ett oönskat barn; ett vintergatans gatubarn. Jag antar att den självbilden skapar något inom oss, och hopp är det knappast. Jag antar att bilden av den nakna apan som ingen tänkt något djupare med, eller detta ensamma gatubarn i ett väldigt Universum krymper människosjälen. Det blir förmätet alltihop, förmätet att tala om Livets mening, i bestämd form. I bästa fall kan vi skapa oss en mening. Men då får vi kämpa så hårt vi kan. Allt är upp till oss själva eller andras goda vilja. För hur ska livet kunna ha en mening om ingen menat livet?

Inte bara vill många ge svar på vem du är utan också på vem du bordevara. Och vi formas av det vi hör? Våra liv präglas snart av andras åsikter och omdömen. “Tungan har makt över liv och död”, säger Ords 18:21. 

– Du har ingen sångröst, sa skollärarinnan i lågstadiet. Efter detvågade mamma inte ta en ton i offentliga sammanhang. Några ord påverkade henne för resten av livet. Mamma tystnade. För “tungan har makt över liv och död.”

En pastor berättar om hur han går omkring och ser i skyltfönster. Han hamnar snart framför ett som tillhör en tatueringsstudio. I skyltfönstret finns många olika motiv. På ett står: ”Born to Loose”, född förlorare. Han måste gå in och fråga: – Händer det verkligen att någon vill tatuera in detta? Jo, svarar tatueraren. Hur är det möjligt? frågar han. Vem vill rista in på sin kropp att han eller hon är en förlorare. Tatueraren pekar först på armen och sedan på pannan och säger på bruten engelska: before tatoo here (på armen) tatoo here (pannan). D.v.s. innan någon ristar orden på sin arm har någon ristat dem i hans eller hennes sinne och tankevärld.

Born to Loose. Född förlorare. Ja, inte bara det. I människans sinne har någon t.o.m. ristat orden ”förlorad”. För så var det en gång, för oss alla. Vi var förlorade. Men det är vi inte längre. I alla fall inte om vi tagit emot frälsningen, för frälsningen är en fullständig revolution. 

Ps 113:5-8 uttrycker det så vackert: 

”Vem är som Herren vår Gud,

han som tronar så högt,

som ser ner så djupt –

vem i himlen och på jorden?

Han reser den ringe ur stoftet

och lyfter den fattige ur dyn

för att sätta honom bland furstar,

bland sitt folks furstar.”

Den stund Jesus blir din Frälsare blir du frälst. Gud förlåter din synd, reser din döda ande upp från döden och ger dig evigt liv. Du blir född på nytt. Guds Ande kommer in i ditt liv, och du fylls av Guds närvaro. 

Ändå händer det att kristna människor fortsätter att tänka på sig själva som fula ankungar. De lyckas inte spegla sig i vattenytan. De lyckas aldrig se den nya bilden.

När vi kommer till tro behöver vi alltså omskolas. Vi behöver ett nytt sätt att tänka. Vi behöver se att det gamla är borta och att något nytt har kommit, (2 Kor 5:17). 

Frälsningsundret sker på en sekund. I ett nu föds en människa till nytt liv. Men att lära sig att tänka om och nytt, d.v.s. att förstå vad Gud gjort och hur det förändrat oss är en pågående process över ett helt liv. 

Som en starthjälp har vi sett på några nya sanningar dessa kvällar. Vi har sett på hur du som kristen är ett Guds barn. Vi har också sett på vad det betyder när Bibeln säger att vi är lärjungar. Dessa bilder är viktiga, kraftfulla, förvandlande. Ser vi dem liknar vi den fula ankungen som ser att han inte alls är en ankunge utan en vacker svan. 

Du är ingen looser längre, inte en förlorad förlorare. Du är ett Guds barn. Gud har börjar upprätta sin avbild i ditt liv. Herren din Gud, han som tronar så högt och som ser ner så djupt har rest dig ur stoftet och lyft dig ur dyn. 

Ännu en ny självbild

Ikväll ska vi läsa ännu en bibeltext och försöka se oss själva genom ännu en viktig självbild. Jag vågar säga att om vi verkligen förstod den här bibeltexten och kunde se oss själva genom den så skulle våra liv aldrig bli sig lika igen. Lyssna, 2 Kor 6:19-20:  ”Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud? Ni tillhör inte er själva, ni är köpta till ett högt pris. Ära då Gud med er kropp!”

Här har vi nu en bibeltext. Den innehåller information, men den är också kommunikation. Genom enkla människoord, jordbundna som ord är, vill Gud nå oss och tala till oss. Eviga sanningar, men jordbundna, ordbundna… 

Hur ska vi kunna förstå dem? Låt oss ta hjälp av ett antal grundläggande regler för biblisk läsförståelse. Huvudregeln för biblisk läsförståelse skulle kunna se ut så här: Vi vill förstå vad författaren ville säga till de människor som tog emot orden, för att därefter också kunna förstå vad Gud vill säga oss genom dessa ord när de landar i våra liv. 

För att göra det behöver vi: 

1. studera kontexten, sammanhanget

2. förstå vad det är för text vi läser; om det är poesi, historia, liknelse, lagtext, brev…

3. vara uppmärksamma på om texten innehåller viktiga begrepp vi behöver sätta oss in i

4. och ibland läsa Bibeln tillsammans med andra, genom att fysiskt mötas eller genom kommentarer där andra hjälper oss se det vi själva inte ser, Ef 3:18

Här läser vi nu en brevtext. Vad är speciellt med brevtexter. Jo, de är riktade in i konkreta situationer. På brevet skriver vi en adress. Brevet är skickat till någon eller några. Det är skrivet av en orsak, kanske p.g.a. ett problem eller en frågeställning, och tänkt att tala rakt in i en faktisk situation. 

Det här brevet är sänt till kyrkan i Korinth. Vad var det för stad? Jag citerar Kärnbibeln: ”Korint var en stor handelsstad med omkring 50 000 invånare från många folkslag. Det var ett religiöst centrum med många tempel. Kärleksgudinnan Afrodite tillbads här och i hennes tempel tjänstgjorde enligt antika källor 1 000 prostituerade. Staden fick till och med ett grekiskt verb uppkallat efter sig, ordet “korintisera” som betydde att praktisera sexuell omoral. Kulten av Dionysus, som romarna kallade Bacchus, var sannolikt mycket stor i Korint och kan förklara en hel del av de problem som fanns i just den här församlingen. Dionysus var en vingud och man drack sig berusad av vin. Det förekom dans, extas, tungotal, profetior, och alla sexuella relationer var tillåtna.”

Då som nu påverkas vi förstås av den miljö vi växer upp i. Och i Korinth var trycket utifrån var stort. De som kom till tro kom från en bakgrund där omoral var accepterad som rådande moral. Och det följde med in i kyrkan, i attityder och handlingar. Paulus behövde adressera detta och förklara att det kristna livet måste vara ett annat slags liv. Inte minst ser vi då att han får ta upp kampen mot sexuell omoral. Detta är den omedelbara kontexten, d.v.s. det sammanhang vi finner vår text i. 

Låt oss läsa den i sitt sammanhang. Så här resonerar Paulus i 1 Kor 6:12-20: “Allt är tillåtet för mig”, men allt är inte nyttigt. “Allt är tillåtet för mig”, men jag ska inte låta något ta makten över mig. “Maten är till för magen och magen för maten”, men Gud ska göra slut på dem båda. Men kroppen är inte till för omoral utan för Herren, och Herren för kroppen. Gud har uppväckt Herren, och genom sin makt ska han uppväcka även oss.

Vet ni inte att era kroppar är delar i Kristi kropp? Ska jag ta delar av Kristi kropp och göra dem till ett med en prostituerads kropp? Verkligen inte! Eller vet ni inte att den som förenar sig med en prostituerad blir en enda kropp med henne? Det heter: De två ska bli ett kött. Men den som är förenad med Herren är en ande med honom.

Fly sexuell omoral! All annan synd som en människa begår är utanför kroppen, men den sexuellt omoraliske syndar mot sin egen kropp. Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud? Ni tillhör inte er själva, ni är köpta till ett högt pris. Ära då Gud med er kropp!

Paulus bygger upp sin text som en tänkt dialog. Han citerar motståndare och kommenterar. Följ med: ”Allt är tillåtet” säger någon. Paulus svarar: – Ja, men allt är inte nyttigt. 

Vem är det som sagt att allt är tillåtet? Kanske att det är faktiskt Paulus som gjort den en gång. D.v.s. kanske har människor i Korinth använt några ord som Paulus använt för att undervisa om nåden. Paulus gör det ju längre fram igen, nämligen i kap 10:23-24: ”Allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet, men allt bygger inte upp. Ingen ska söka sitt eget bästa, utan den andres.”

Hänger du med? Den här gången tar Paulus tillbaka orden och återvinner dem. Att allt är tillåtet betyder inte att jag ska bete mig hur som helst. Jag ska också söka andras bästa. Jag ska också tänka på vad som bygger upp. 

Jag försöker alltså inte leva efter Guds bud för att blifrälst utan för att jag ärfrälst, och för att det därför är viktigt för mig att försöka leva i och leva ut Guds kärlek. Att då använda Paulus ord om att allt är tillåtet för att motivera varför man t.o.m. kan uppsöka prostituerade är förstås att helt missförstå vad nåd är. Alltså måste Paulus svara: – Allt är inte nyttigt. Med andra ord ska jag som kristen fråga: – Är det här nyttigt? Är det bra för mig? Är det bra för andra? Är det bra för kyrkan? 

Någon säger: – Allt är tillåtet för mig. Paulus svarar: – Men jag ska inte låta något ta makten över mig.

D.v.s. det som tar makten över mig kan inte kallas frihet. Om jag hävdar min frihet att dricka alkohol, så finns det också en farlig vändpunkt där denna frihet visar sig ta makten över mitt liv och mina relationer. Alltså säger Paulus att ingenting får ta makten över oss. 

Samtalet fortsätter i detta märkliga citat: “Maten är till för magen och magen för maten”. Vad menas med det? Förmodligen resonerar ett antal troende i Korinth, för att försvara sin moral, eller omoral, ungefär då här: – Kroppen vill ha mat. Alltså köper jag mat. Kroppen vill ha sex. Alltså köper jag sex. Vad är problemet?

På detta svarar Paulus att kroppen en dag ska dö. Den dagen är vi förstås inte hungriga längre. Maten är inte en evighetsfråga. Men kroppen ska också uppstå, och hur vi idag hanterar vår sexualitet kan verkligen få eviga konsekvenser för oss: ”Vet ni inte att era kroppar är delar i Kristi kropp? Ska jag ta delar av Kristi kropp och göra dem till ett med en prostituerads kropp?” 

Nej, jag erkänner, det är inte helt enkelt att följa med i Paulus tankegångar. Han förstår det själv och förklarar lite till: ”vet ni inte att den som förenar sig med en prostituerad blir en enda kropp med henne? Det heter: De två ska bli ett kött. Men den som är förenad med Herren är en ande med honom. Fly sexuell omoral! All annan synd som en människa begår är utanför kroppen, men den sexuellt omoraliske syndar mot sin egen kropp”.

Vad är sex “bra för”?

Låt oss försöka förstå det här. Paulus säger nog inte här att sexuell synd är värre än andra synder. Det vore orimligt. I alla fall om vi ställer det mot synder som misshandel eller mord. Inte tänker vi väl att sexuell synd är värre än mord? Nej, vad Paulus skriver är att sexuell synd är annorlunda än andra synder. Vilket har att göra med Guds tanke med vår sexualitet. En sexuell relation är en unik relation. En sexuell handling är nämligen en förenande handling. Och jag tänker att få människor egentligen förnekar det. Alla vet att en sexuell relation inte är oladdad. 

I en sexualakt delar människor något unikt. Man ger bort något av sig själv i en sexualakt. De två blir ett. Varför? Jo, för att det är så det ska vara. Det är så Gud dragit ledningarna i oss. Det är så vi är skapade. Sex är tänkt för äktenskapet för att det behövs där. Det är mycket som sliter på ett äktenskap. Det gör mycket som sliter i ett äktenskap. Kärleken utsätts för vardagslivets erosion. Topparna nöts ner. Därför behövs en stark motverkande kraft, något som förenar, något som gör till ett igen… och igen och igen. Det är i den kontexten sexualiteten blir vackert och viktigt. Att istället ge bort en massa bitar av sig själv till en massa olika människor trasar istället sönder. 

Detta är Paulus poäng. Vad vi gör med våra kroppar påverkar oss djupare än något annat. Det är därför vi ska använda våra kroppar på ett klokt sätt, så att ingenting får makt över oss. 

Det är också efter detta långa resonemang om vad som kan vara ett kristet förhållningssätt i dessa frågor Paulus kommer fram till frågan: ”vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud? Ni tillhör inte er själva, ni är köpta till ett högt pris. Ära då Gud med er kropp!”

Köpta till ett högt pris

Vi tar lite tid till med texttolkningen. Att lära sig HUR man läser Bibeln är ju ett viktigt bibelstudium i sig. Den logiska ordningen i Paulus resonemang är den här:

1. Ni är köpta till ett högt pris.

Jesus har köpt oss. Jesus har betalat ett högt pris. Petrus skriver, 1 Petr 1:18-19: ”Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting som silver eller guld ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder. Nej, det var med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och brist.” Alltså:

2. Ni tillhör inte er själva.

Ps 100:3: ”Besinna att Herren är Gud, han har gjort oss och vi är hans, hans folk, fåren i hans hjord.” (Bibel 2000)

3. ”er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud”

Här möter vi nu ett viktigt begrepp, ett teologiskt grundord vi behöver fördjupa oss i, nämligen ordet ”tempel”. 

Paulus hade kunnat skriva det enklare: – Ni är en bostad åt Gud. Eller: – Ni är som ett palats där Gud bor. Eller bara: – Gud bor i er. Nu använder han dessutom ett oerhört laddat ord för, nämligen ordet tempel. Templet var den plats där Gud uppenbarade sig. Templet var en plats för försoning och en plats för tillbedjan. Gud fyllde templet med sin härlighet. Där möttes Gud och människa i försoning och frid. 

När Paulus skriver att du är ett tempel är det en oerhörd sak. Det betyder att ditt hjärta är en helig plats, likt det allra heligaste i templet. Du går inte längre till ett tempel för att möta Gud. Du är själv det tempel där Gud finns. Du möter Gud, försonas med Gud och tillber Gud i ditt inre. 

Kanske har vi vetat detta så länge att vi glömt hur stort det är, men det är en oerhörd sanning. Gud bor I dig!

4. Alltså skriver Paulus: ” Ära då Gud med er kropp!”

Med detta har han lyft allt, från ett lågt försök att ge ett teologiskt försvar för att leva ut sin lust bland prostituerade, lyfter Paulus både tanken på vad sex är och vad kroppen är till helt nya höjder. Om sex är att bli ett med någon borde vi verkligen tänka länge och djupt på vem vi vill bli ett med. Och kroppen, som devalverats till ett instrument för vår tillfredsställelse, oavsett om det gäller mat eller sex får istället vara ett tempel, som fylls av Guds närvaro och som vi ska använda som ett instrument för tillbedjan. 

Är du med? Det sätt vi ser på oss själv kommer att ha en starkt formande effekt på våra liv. I Korinth fanns människor som såg på sina kroppar som att de bara var ett medel för tillfredsställelse. De verkar separera kropp och ande åt. Vad vi gör med våra kroppar är en sak, vad vi gör med vårt andliga liv en annan.  

Hela livets Gud

Denna uppdelning mellan det kroppsliga och det andliga har skett många gånger i kyrkans historia. Tidigt fick kyrkan ta strid mot den så kallade gnosticismen, d.v.s. den tudelade andligheten, där tillvaron delades upp i den goda andligheten och den onda kroppsligheten, och där livet delas upp i många olika liv: arbetsliv, familjeliv, andaktsliv… 

Det gnostiska inflytandet i den tidiga kristenheten utmärktes av ett främlingskap inför kroppen, själen och naturen. Skapelsen var enligt detta tänkande ond. I syndafallet stängdes människan in i skapelsen, fängslades i kroppen. Frälsning var att genom kunskap (gnosis) frigöra sig från det fysiska livet för att bli en andlig varelse.

Man behöver kanske inte säga mer för att vi ska ana hur detta ibland slagit igenom i kyrkans helgelseförkunnelse. Kroppen och det kroppsliga ska förnekas och förkvävas. Det kroppsliga är oviktigt. Det andliga är viktigt. Det som sker på arbetsplatsen är en sak. Det som sker i kyrkan är en annan sak. 

Jag har sett detta slå igenom i vår egen tid också. Jag har mött människor som ägnat sig åt det andliga, d.v.s. åt bönen och åt kyrkan, men glömt sin familj och sitt hushåll. Men detta är inte kristendom. Det är gnosticism. 

Detta uppdelande i kroppslighet och andlighet är oändligt lång bort från Paulus ord om att vi ska ära Gud ”med vår kropp”. Uppdelningen mellan det andliga och det kroppsliga, d.v.s. det andliga och viktiga; som att gå till kyrkan, att be, att läsa Bibeln och det fysiska, vanliga och oviktiga, som att sköta sin hälsa, att äta rätt, att motionera, att betala räkningar och att klippa gräset… den uppdelningen är verkligen inte biblisk. I Bibeln är Gud hela livets Gud. Gud är kroppens och vardagslivets Gud lika mycket som andaktslivets och gudstjänstlivets Gud. Så ära då Gud med din kropp. 

Låt er uppfyllas av Ande!

Och, om din kropp nu är ett tempel för den helige Ande, vad annat ska vi säga än detta: – Sök Guds Ande. Eller som Paulus skriver det i Ef 5:18: – Låt er uppfyllas av Ande.

I Hesekiels bok (43:5) berättas det om en syn. Profeten ser hur Guds härlighet uppfyller templet. Tänk om det skulle få ske i våra liv. Tänk om Guds Ande skulle få fylla oss, så att det syns. Tänk om Guds härlighet skulle få uppfylla templet. 

Orden om att vi är den helige Andes tempel är starkt förknippade med orden om att vi är skapade att vara Guds avbilder. Människans skapades till Guds avbild, men när vi bröt med Gud gick avbilden sönder och vi blev någonting annat. Och vi gjorde någonting annat än att ära Gud med våra kroppar. Bibeln säger dessutom att vi dog. – Om ni äter frukten från kunskapens träd kommer ni att dö, varnar Gud. Men människan lyssnade på andra röster, åt och dog. Jakob skriver, Jak 2:26: ”Liksom kroppen utan ande är död, så är tron utan gärningar död.” Kroppen utan ande är död.

Det är detta Jesus ser när han ser in i den gudslängtande Nikodemos hjärta. Nikodemos söker upp Jesus. Hans ordflöde är enormt. Nikodemos öser beröm över Jesus och berättar om allt han förstår, men Jesus avbryter honom mitt i meningen. Jesus ser att kroppen utan ande är död, och att människans utan frälsningen är utan ande: – Du måste bli född på nytt Nikodemos. Du måste få liv. 

Detta är också vad som sker när en människa tar emot frälsningen. Du får liv. Liv från Gud. Liv som inte kan dö. 

Därefter talar Bibeln ofta om vår nya relation; d.v.s. om vår relation till den tredje personen i gudomen, den helige Ande. Vi ska leva och tala så att vi inte bedrövar den helige Ande, eller utsläcker Guds Ande i våra liv. Istället ska vi låta oss fyllas av Guds Ande. Vi ska söka dopet i den helige Ande och lära oss att ledas av Guds ande. 

Så här säger Jesus, Joh 14:16-17: ”Och jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare som ska vara hos er för alltid: sanningens Ande. Världen kan inte ta emot honom, för världen ser honom inte och känner honom inte. Ni känner honom, för han förblir hos er och ska vara i er.”

Världen känner honom inte. Vilken tragedi! För många blir Guds Ande den stora främlingen, ett ”något” man upplever ibland, en stor och märkvärdig närvaro, någon som vandrar tyst vid människans sida genom sorgedalen, men som en gåta, likt Det Stora Okända. Talar man ni ändå om Anden så är det för hans verk, för hans kraft, glädjen, för inspirationen, trösten eller t.o.m. för upplevelsen av hänryckning. T.o.m. i vissa bibelöversättningar blir Anden ett opersonligt ”det” snarare än ”han”, d.v.s. som en person, likt Jesus eller Fadern som vi kan tala till, lyssna på och leva med. 

Men Jesus säger om sina lärjungar: ”Ni känner honom.” O, att Jesus kunde säga detsamma om oss. Vad blir det annars av kyrkan? Hur ska hon förstå vad hon är om hon inte förstår att hon är ett tempel för den helige Ande? 

Faktum är att Paulus använder bilden av den troende som ett tempel vid två tillfällen i första Korithierbrevet. Så här läser vi i 1 Kor 3:16-17: ”Vet ni inte att ni är Guds tempel och att Guds Ande bor i er? Om någon fördärvar Guds tempel ska Gud fördärva honom. Guds tempel är heligt, och det templet är ni.”

Bilden av de troende som Guds tempel. Den har flera tillämpningar. Här, i kapitel 3 handlar det om vad och hur vi bygger. För tanken är att vi ska bygga någonting med våra liv. Tanken är att vi ska lämna någonting efter oss. 

I Korinth verkar det finnas människor som snarare bygger ett Babelstorn än ett tempel. De strider och är avundsjuka. Då måste Paulus ta i. Han måste skaka om dem så att de vaknar. För det här håller ju inte. Därför skriver han till dem som verkar mer intresserade av att bygga upp någonting omkring sig själva än att bygga på kyrkan: ”var och en måste tänka på hur han bygger. Ingen kan lägga en annan grund än den som är lagd, Jesus Kristus. Om någon bygger på den grunden med guld, silver och ädelstenar eller med trä, hö och halm, så ska det visa sig hur var och en har byggt. Den dagen ska visa det, för den uppenbaras i eld och elden ska pröva hur vars och ens verk är. Om det verk som någon har byggt består, ska han få lön.”

Om betoningen i kapitel 6 ligger på det personliga, nämligen på våra kroppar och på hur vi lever, ligger betoningen i kapitel 3 på det gemensamma. Vi är ett tempel tillsammans. Och därför måste vi se till att det vi bygger inte är ännu ett babelstorn där vi vill göra oss ett namn, utan ett tempel, där Guds namn blir ärat och tillbett.

För en troende jude var templet en stark symbolisk bild. Och så är det än. Det finns inget tempel i Jerusalem idag, men det finns fortfarande en plats som kallas ”tempelberget”. 

I snart 2000 år har det judiska folket sörjt över att templet förstörts. Templet var nämligen den plats där Gud hade fäst sitt namn. Templet var platsen dit man riktade sig för att söka Gud av hela hjärtat. Templet var själva mötesplatsen mellan Gud och människa. 

Lyssna till dessa ord som är så genomsyrade av denna respekt för och längtan efter tempel, Ps 27:4:

”Ett har jag begärt av Herren,

detta söker jag: att få bo i Herrens hus

i alla mina livsdagar, för att se Herrens ljuvlighet

och söka honom i hans tempel.” 

Med det som bakgrund får Paulus ord en väldig tyngd. – Niär Guds tempel. Detta menar Paulus är en så stor sanning att vi kommer att förvandlas när vi mediterar över den och tar in den i våra liv så att denna bild blir vår självbild. 

Låt oss till sist dra några slutsatser av allt detta:

1. Gud bor i ditt liv.

Gud finns inom dig. Om du har gett ditt liv till Kristus är detta sant. Just nu är det sant. Oavsett hur du känner det är det sant. Den helige Ande som svävade över djupen i skapelsens gryning, den helige Ande som fick Jesus att uppstå från döden finns just nu i ditt liv.

I takt med att du förstår detta blir det också en förvandlande upptäckt. Gud bor i ditt liv. 

2. Man drar inte in vad som helst i templet.

Det fanns mycket tydliga bestämmelser för hur det skulle gå till i Jerusalems tempel. Man tog inte in vad som helst i templet. Och ju närmre templets mest centrala delar man kom, det som kallades “det heliga” och “det allra heligaste”, desto mer noggrant blev det med renheten.

Så menar Paulus att vi måste tänka. Om jag är den helige Andes tempel är det också viktigt vad jag väljer att ta in i mitt liv. I evangelierna renar Jesus templet. Om vi är Guds tempel är det viktigt att Jesus får rena templet, så att ditt hjärta blir en plats där du kan möta Gud.

3. Om jag är ett tempel för att jag tillhör Kristus betyder det att också du är ett tempel för samme helige Ande om du tillhör samme Herre. Det måste betyda något för mitt sätt att möta dig. Om du är ett tempel för den helige Ande vet jag att det finns något i ditt liv som jag behöver. Då måste jag möta dig med respekt och öppenhet.

Så här väl formulerar Gunnar Elstad (ledare inom Norsk Luthersk Missionssamband) detta: ”En människa som öppnar sig för oss och ger oss sitt förtroende ger oss en dyrbar gåva. Den ska vi ta emot med respekt. Vi får i alla fall inte försöka roffa åt oss en sådan gåva genom att bryta oss in i en annan människa. Då och då kan vi knacka på en dörr. Vi har ingen rättighet att kräva att den ska öppnas. Men om den öppnas kan vi gå in – med samma vördnad som när vi går in i en mäktig katedral.”  

Du är ett tempel för den helige Ande.

Det är en fantastisk sanning. Men den är också svår att förstå. Hur kan Gud vilja bo i en så bräcklig boning? Jag känner mig mer som en gammal barack än som ett tempel. 

Det är därför, eftersom detta är så svårt att förstå och ta in, som Paulus ber för oss: ”Jag ber att era hjärtans ögon ska få ljus så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till, hur rikt och härligt hans arv är bland de heliga och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft har varit verksam.” (Ef 1:18-19) 

Aldrig mer ensam!

“Var inte rädd, för jag är med dig,
se dig inte ängsligt om,
för jag är din Gud.
Jag styrker dig, jag hjälper dig,
jag stöder dig
med min rättfärdighets högra hand.”
(Jes 41:10)

Vi sitter i köket och pratar. Någonstans i en paus, mitt emellan två meningar, hör jag att det inte alls låter som Bamse eller Nalle Puh på TV:n inne i vardagsrummet längre. 

Jag går för att se efter. Där sitter lilla Linnea 4 år och hennes storasyster Emilia 6 tysta och förskräckta inför vad som nu utspelar sig inför deras ögon. Barnprogrammet är slut. Vuxenvärlden marscherar in. Det är en kavalkad av elände. Det är rapporter om jordens undergång, smältande isar och små, gulliga djur som lider. Det handlar dessutom om krig, terror och gråtande barn… innan jag äntligen hittar fjärrkontrollen och kan stänga av.

Stänga av vaddå? Jo, ”Nyheterna”… d.v.s. berättelsen om vad som hänt i världen. Inte för att det går att stänga av. Den fjärrkontrollen har vi inte. Men jag klarade i alla fall av att bespara mina barnbarn fler otäcka bilder de inte har verktyg för att hantera än. Frågan är förstås vem av oss som har det. Hur ska vi överleva alla dessa katastrofrapporter? Har du funderat över det? Hur påverkar det en ung människa att växa upp i en värld som, vilket vi ständigt påminns om, verkar vara döende? 

Så står jag där, en morfar som ser på sina ledsna barnbarn och undrar: Vad ska jag säga? Finns det hopp för den här världen? 

Jo, jag vet. Detta är en problematisk inledning av en predikan. Jag har liksom tagit dig med till en öde ö mitt i hopplöshetens ocean. Hur ska jag klara av att ta dig härifrån? Jag behöver be om hjälp. (Bön)

Här är hoppet: Alla nyheter är inte dåliga nyheter. Det är sant som någon sa: – Man skickar inte en reporter till ett land för att rapportera att ingenting har hänt. Ingen katastrof har inträffat. Inga mord har ägt rum. Människor har gått till jobbet och till skolan och mår ganska bra. 

Nej, så är det ju. Eftersom alla reportrar åker till krigs- och katastrofplatser så kan man ju lätt få intrycket av att allt som sker är dåligt. Men så är det nu tack och lov inte. Mycket bra händer. Det finns också goda nyheter.

Goda nyheter är dessutom rubriken över det kristna budskapet. När evangelisterna skulle sätta en rubrik över budskapet om Jesus blev det just det grekiska ordet ”evangelium”, d.v.s. ”glatt budskap” eller ”goda nyheter”. Så här inleder t.ex. evangelisten Markus sin bok: ”Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son”, Bibel 2000.

Och så har det varit. Jesus har varit ett glädjebud, eller goda nyheter, för miljoner och åter miljoner människor, över hela världen i 2000 år. Deras liv har sett olika ut. Några av dem har varit rika. Andra har varit fattiga. Några har levt i lugn och ro. Andra har levt stormiga liv. Några var slavar. Andra var kungar. Några var unga. Andra var döende. Men hade du frågat dem vad som var deras livs största skatt hade de alla svarat en och samma sak: Jesus.

Varför? Varför var han deras evangelium?

Man kan ge många olika svar, eftersom det finns många olika svar att ge. Här i Tabernaklet, under fyra gudstjänster i oktober, vill vi ge dig fyra svar. D.v.s. barafyra svar, för det finns som sagt många, många fler att ge. 

Å andra sidan tänkte vi inte lägga ner vår verksamhet efter oktobers utgång. Kommer du tillbaka i november hoppas jag alltså att du får fler svar, för saken är ju den att om kyrkan inte fortsätter att förmedla dessa goda nyheter, så är det heller inte en kristen predikan du får höra.

Här är våra fyra svar: 6/10: Du är aldrig mer ensam. 13/10: Livet har en mening. 20/10: Du är välkommen hem. 27/10: Döden ska inte få sista ordet.

Innan vi lyssnar till de goda nyheterna om att vår ensamhet är bruten. Låt oss försöka förstå någonting om själva problemet. Peter Strang är cancerläkare och professor inom palliativ medicin vid Karolinska Institutet. Han har forskat på och skrivit böcker om hur ensamhet påverkar oss. Så här säger han: ”Vi måste inse att ensamhet är en riskfaktor vid sidan om andra livsstilsfaktorer som kost, motion och rökning. Nu har vi inte samma naturliga mötesplatser som förr då släkt och vänner fanns närmare”.”Länge trodde man att ensamhet var något som främst påverkade människan psykiskt. Men i dag vet forskarna att vi behöver uppleva gemenskap och känna oss inkluderade för att inte bli kroppsligt sjuka.” Kort sagt: Vi mår inte bra av ensamhet. Vi påverkas t.o.m. fysiskt av ensamheten.

I en intressant avhandling för SOM-institutet vid Göteborgs universitet ”Den svenska ensamheten: om hur olika former av ensamhet påverkar vårt välbefinnande”, skriver Bengt Brülde och Filip Fors: ”Det sociala nätverket har stor betydelse för hälsan. En omfattande amerikansk studie visade nyligen att risken att dö i förtid är 50 procent högre för ensamma än för dem som har ett väl fungerande socialt nätverk. Social isolering anses vidare vara dubbelt så farligt som fetma, mindre hälsosamt än att inte träna och lika skadligt för hälsan som alkoholism eller att röka 15 cigaretter per dag (Holt-Lunstad m.fl., 2010).”

Dessa forskningsresultat tar mig snabbt tillbaka till Bibelns inledning. Där läser jag att vi verkligen är skapade för att ha gemenskap med varandra. Först skapar Gud, ljus, en himmel, jord och hav, grönska, en djurvärld och en människa. Efter alla dessa skapelsemoment läser jag en och samma sak: Gud såg att det var gott

Och så håller det på fram till 1 Mos 2:18, för där står det för första gången att någonting intevar gott. Första gången Gud såg att någonting intevar bra är när det står så här: “Det är inte bra att mannen är ensam”.

Första gången Gud såg att någonting intevar gott var när Gud såg en ensam människa. Lösningen på problemet är genialiskt: – Gud skapade en människa till!

Det är inte gott för oss att vara ensamma. Dessutom finns det många olika slags ensamhet. Jag menar, om du redan tycker att ensamheten är svår så vänta till dess du läst en vetenskaplig avhandling över ämnet. Det finns nämligen inte bara enensamhet. Det finns en massa olikaensamheter. Man talar om emotionell isolering(brist på en intim relation) och om social isolering(man har få vänner eller ett tunt nätverk). Ensamheten kan vara situationsbetingad(ha en yttre, kanske tillfällig, orsak) eller vara kronisk(kanske bero på ett varaktigt psykologiskt problem). 

Den viktigaste distinktionen är om du är ensam i objektivmening eller upplever en subjektivensamhet, d.v.s. du känner dig ensam fast det kanske finns mänga omkring dig. 

Din ensamhet kan vara momentan, kanske övergående eller övergripande, d.v.s. varaktig över tid. Man kan också känna sig ensam därför att man saknar vissa typer av relationer, till exempel en kärleksrelation, någon att dela vardagen med eller nära vänner.  

Du får tag på poängen. Forskningen har kommit fram till att det inte är bra för människan att vara ensam. Ensamheten har så många olika sidor och djup. Vi kan faktiskt känna oss ensamma, fast det finns många omkring oss, om vi känner oss annorlunda eller oälskade av olika skäl. 

Tar du dig tid att läsa Brülde och Fors avhandling kan du också dessutom läsa om ett antal försvårande omständigheter. Lyssna: ”Det är också värt att notera att den kroniska ensamhetsproblematiken kännetecknas av ett flertal ”onda cirklar”, till exempel att ensamma människor tenderar att dölja sitt problem för andra (vilket kan förvärra problemet) eller att de i högre grad upplever tillvaron som hotfull och otrygg, vilket gör att de tenderar att undvika sociala sammanhang (White, 2010). 

Så grymt är det. Den som upplever sig ensam drar sig ofta undan i en ännu djupare ensamhet för att ingen ska se hur ensamma de är. Varför. För att det upplevs skamfyllt.

Jag fortsätter: ”Exempel på andra onda cirklar är att den som känner sig ensam kan stöta bort andra människor genom att hon blir allt för krävande eller behövande, eller genom att hon distanserar sig från andra (i syfte att skydda sig själv från ytterligare besvikelser). ”

Det blir lite som för den som håller på att drunkna. När livräddaren kommer klamrar han sig fast så hårt att de båda riskerar att sjunka. Så orkar ingen i längden och den ensamme blir än mer ensam. Eller så vågar man inte öppna sig för relationer i rädsla för att bli besviken en gång till. 

En sista försvårande ond cirkel är den här: ”Forskningen har också visat att ensamheten påverkar den sociala kognitionen negativt: samtidigt som ensamheten gör oss mer uppmärksamma på sociala signaler (som ansiktsuttryck eller uttalanden) tenderar vi att tolka dessa signaler negativt. Man upplever till exempel lättare andra som hotfulla eller avvisande, man litar mindre på andra och man blir mer kritiskt inställd till andra. Detta kan förstås göra att man distanserar sig från andra (…) men det kan också göra att man bemöter andra på ett mer fientligt sätt.”

Får du tag på det här? Ser du bilden? Vi mår inte bra av ensamhet. Vi är skapade för att ha relationer. 

Det finns många olika slags ensamhet. Vi kan känna ensamma för att vi faktiskt är det. Men vi kan också ha många omkring oss och ändå känna oss ensamma eftersom vi känner oss annorlunda och utanför. Ja, så kan det t.o.m. vara här och nu, för några av oss. Vi är många här idag, och ändå kan det hända att du känner dig ensam. 

Dessutom finns det onda cirklar som gör att vi har svårt att bryta med vår ensamhet. Den ensamme kanske drar sig undan för att dölja sin ensamhet. De ensamme som äntligen får uppmärksamhet kan bli för krävande, så att ingen orkar i längden. Den ensamme börjar dessutom lätt att övertolka andras ord eller ansiktsuttryck. Vi tenderar att övertolka andra och blir ledsna eller kanske t.o.m. fientliga. 

Det är som att man hör Paulus klagorop genom orden, Rom 7:24: ”Jag arma människa! Vem ska rädda mig från denna dödens kropp?” (SvF15) För det är så svårt att förändras. 

Var är de goda nyheterna Micael?

Jag kommer snart till dem. De är värda att vänta på. Men innan jag kommer dit behöver vi gå in i hissen och ta oss ner en våning till i frågan, nämligen ner till grunden. 

Här lämnar vi forskarrapporterna och tar fram Bibeln. För hur värdefull all denna forskning än är så missar den det viktigaste. Den missar vår djupaste ensamhet, den som kommer av att vår viktigaste relation alla kategorier har gått sönder. Och då skriver Paulus så här. Jag väljer att läsa ut Nya Levande Bibeln, Ef 2:11-12: ”Kom därför ihåg vilken hopplös situation ni befann er i, innan ni lärde känna Kristus. Eftersom ni tillhörde icke-judiska folk, kallade judarna er för ”de som inte är omskurna”. Judarna var stolta över sin ceremoni med att omskära alla pojkar, även om denna ceremoni aldrig kunde förvandla någons hjärta. På den tiden tillhörde ni inte Guds eget folk. Det förbund Gud hade ingått med Israels folk gällde inte er, och ni hade ingen del i de löften han hade gett dem. Nej, ni hade inget hopp om räddning, och ni levde utan Gud här i världen.”

Detta är vår mest bottenlösa ensamhet: ”ni hade inget hopp om räddning, och ni levde utan Gud här i världen.”

”Utan Gud i den här världen.” Hur ska man orka det?

Bibeln säger att vi inte bara skapades för att ha gemenskap med varandra, utan framförallt för att ha gemenskap med Gud. För detta är vi skapade. Utan detta är vi trasiga. 

All jakt efter holismeller helhet är på förhand på dömd att misslyckas. Ingenting kan ersätta Gud. Utan Gud är Guds plats tom. Som C.S. Lewis skrev: ”Det finns ett gudsformat tomrum inom oss. Att vi alla längtar efter något som den här världen inte kan tillfredsställa visar att vi är skapade för en annan värld.”

Detta var analysen. Vi är skapade för relationer. Utan dessa mår vi inte bra. Men framförallt är vi skapade för en stor Relation, nämligen för gemenskap med den Gud som ville våra liv. Utan denna relation är vi som Nils Ferlins barfotabarn som tappat bort vår papperslapp och vår livsmening; utan vare sig hem eller mål för våra liv. 

Det är här de goda nyheterna kommer till oss. Utan Gud skulle vi aldrig kunna hitta tillbaka till Gud. Hur skulle det gå till? Vi vet inte vem Gud är. Vi vet inte var Gud bor. Att vi skulle kunna hitta på en religion som tog oss hem till Gud igen faller på sin orimlighet. Här är vad Bibeln säger, Gal 4:4: ”när tiden var inne sände Gud sin Son…”

Det är så enkelt att det kränker vår stolthet. Vi kan inte berömma oss av att ha funnit Gud. Gud fann oss. Gud kom till oss. Gud bröt vår ensamhet. 

Ja, det är faktiskt ännu djupare. Gud togvår ensamhet. När Jesus hänger på korset är han övergiven av alla, t.o.m. av sina vänner. Men där, för ett ögonblick, smakar han den allra djupaste av alla våra ensamheter, nämligen detta att uppleva sig avskild från Gud, Mark 15:34: ”Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: Elohi! Elohi! Lema sabaktani?’ Det betyder: “’Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?’” 

Det här är så djupt… Jesus bröt vår ensamhet genom att ta den på sig. För ett ögonblick upplever han sig så ensam att han måste fråga varför Gud övergett honom, allt detta för att du aldrig någonsin ska behöva känna detsamma.

Jesus upprättar vår relation till Gud. En av Bibelns djupaste och dessutom mest befriande verser säger, Rom 5:1: ”När vi nu har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.”

Genom frälsningen får du ”frid med Gud”. Frid med Gud är inte bara frid frånGud. Den frid du kan erfara, d.v.s. den frid som uppfyller ditt inre är ett resultat av att du har fått frid med Gud, vilket betyder att all din synd är förlåten så att det är gott och väl mellan dig och Gud. 

Paulus fortsätter och fördjupar i 1 Kor 6:19: ”er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er.” (SvF15)

Allt detta betyder att du aldrig mer kanvara ensam. Allt som skilde dig från Gud är borta. Gud är hos dig. Gud omsluter dig. Gud är inom dig. Din ensamhet är bruten. 

Jag fortsätter att läsa från Ef 2, fortfarande från Nya Levande Bibeln: ”nu får ni, som en gång var långt borta från Gud, tillhöra hans eget folk tack vare er gemenskap med Jesus Kristus, som offrade sitt blod för er. (…) Kristus kom med det glada budskapet om fred för er som var långt borta från Gud, och fred för oss som är judar och kände till Gud. (…) Alltså är ni inte längre gäster och främlingar. Nej, ni får vara Guds eget folk tillsammans med alla som tillhör Gud. Ni är medlemmar i Guds stora familj.”

Guds lösning på vår djupaste ensamhet består av tre huvudmoment:1. Gud kommer till oss. 2. Jesus tar den synd som skiljer oss från Gud och röjer den ur vägen, så att vi kan komma till Gud med frimodighet och barnaskapsglädje. 3. Gud ger oss en ny familj, församlingen. 

Tar du emot Jesus som din frälsare blir också du del av ”Guds stora familj”. Och jag vill säga: Välkommen hem!

Så här sammanfattar Johannes allt detta, 1 Joh 1:3: ”Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus.” (Bibel 2000)

Hur får man det att hända?

Föreläsning 1

Vi börjar på Nordpolen

Jag tror att jag måste börja på Nordpolen… eller rättare sagt med Nalle Puhs expedition till Nordpolen, för att knyta tillbaka till veckans veckobrev från Tabernaklet, där jag berättade om hur jag då och då läser sagor för mina barnbarn. Vi gillar alla Nalle Puh, även om jag anar att det är av lite olika skäl. Alldeles särskilt tycker jag om berättelsen om Nalle Puhs expedition till Nordpolen.

För mig är den en intressant filosofisk betraktelse med en knivskarp samtidsanalys som till slut mynnar ut i orden: ”När du gör en expedition för att upptäcka Nordpolen, är det bäst om någon i gruppen vet hur Nordpolen ser ut.”

Det här är historien i en tråkigt kort version: Nalle Puh och hans vänner ska göra en expedition till Nordpolen. De ger sig av, glada i hågen, till dess någon kommer på att ingen av dem egentligen vet hur Nordpolen ser ut. Ingen vet heller var den ligger. Det vill dock ingen erkänna, varför all håller alla god min. Istället försvarar de sig med att säga att de visst har vetat hur Nordpolen ser ut. Det är bara det att de glömt det… just nu. Så, om man inte vet var Nordpolen ligger och om man inte vet hur Nordpolen ser ut hur ska man då veta när man till slut har funnit den? 

Det går naturligtvis som man kan förvänta. Stor förvirring uppstår. Allt sökande är förgäves, åtminstone fram till dess Nalle Puh hittar en gammal påle på marken. Expeditionens ledare, Christoffer Robin, proklamerar då att denna påle är Nordpålen, varpå den sticks ner i jorden. På pålen placeras därefter en skylt med texten: ”Detta är Nordpålen. Nalle Puh upptäckte den.”

Det finns så många vinklingar man kan ha på den här berättelsen. Låt mig ta en enkel och dessutom djupt personlig: I så många samtal, själavårdssamtal, strategisamtal, eller frustrerade klagovisor jag fått ta emot genom åren som församlingspastor, snart 33 år, har detta slagit igenom. Vi vet ofta inte vad det är vi söker.

Ibland tycker jag att Nalle Puh och hans vänner, i sitt sökande efter någonting man inte riktigt vet hur det ser ut eller vart det ligger också liknar kyrkan och jakten efter, inte Nordpolen, men väckelsen. D.v.s. vi säger att vi längtar efter väckelse och tror att det är samma sak vi längtar efter, eftersom vi använder samma ord, men snart blir det uppenbart att vi egentligen söker efter olika saker, eller jagar olika ideal. Det är en otydlighet som ofta skapar slitningar i församlingar. 

Är du med mig? Jag tycker att Nalle Puh och hans gäng liknar en och annan församlingsledning. För visst vill vi hitta väckelsen igen, men hur ser den egentligen ut? Visst vill vi finna fram till förnyelsens gröna ängar, men var ligger de egentligen? 

Och inte vill vi erkänna för varandra att vi inte riktigt vet. Jo, visst vet vi vad väckelse och förnyelse är… det är bara det att vi glömt det just nu.

Det skapar en osäkerhet på både mål och färdriktning som ibland öppnat fältet för en och annan med anspråk på att stå för ”det nya Gud gör idag”, men med – ärligt talat – ganska lite bestående frukt som resultat.

Andra gånger tycker jag jakten efter Nordpolen mer liknar den enskildes sökande efter tillfredsställelse, eller kanske t.o.m. ett djupare andligt liv. Vi läser en bok som handlar om en djup relation till en livs levande, ständigt närvarande; en sökande, hett älskande Gud. I Min Bibel sker det under, det tycks på löpande band. Jag kan inte förneka att jag också sett fantastiska saker ske genom åren, men inte alls i den omfattning undren verkar ske i den första kristna kyrkan. Där uppenbaras änglar. Där befrias fångar ifrån fängelser. Där uppstår döda. Vad ska jag göra med allt detta? Är det något fel på min kristendom när jag måste konstatera att jag sett så lite av allt. 

Och, så här beskrivs det kristna inre livet, i en helt underbar text från 1 Petr 1:8-9: ”Honom älskar ni utan att ha sett honom, och fast ni ännu inte ser honom tror ni på honom och jublar i obeskrivlig, himmelsk glädje när ni nu är på väg att nå målet för er tro: era själars frälsning.”

Jag menar… vem vi inte ha det här? Trots motstånd, t.o.m. trots förföljelse, bars dessa tidiga kristna av att leva i en kärleksrelation till Jesus som gjorde att de jublade i outsäglig himmelsk glädje. Men hur… visst är jag glad över Jesus. Det är jag. Men präglas mitt liv av ”outsäglig, himmelsk glädje”? Tja… inte alltid, kanske.

Så… hur får man det att hända? Var finner man det där; det där djupa och sprudlande… levande 

Ja, vad är det egentligen jag söker efter?

Jag har suttit ner med många människor i liknande samtal. 

En del av dem har gett upp. De har jagat efter Nordpolen hela sina liv. De har längtat, kastat sig in i den ena rörelsen efter den andra; lyssnat på dem som påstått sig representera ”det nya”, ”det Gud gör just nu”… De har flugit som bin från den ena blomman till den andra, sprungit sig trötta från den ena församlingen till den andra… till dess de inte längre orkar. 

De har varit på högfrekventa karismatiska möten. 

De har gått ut i öknen med ökenfäderna. 

De har gått upp tidigt för att be på morgonen eller lagt sig sent för att be genom långa bönenätter. 

Allt har inte varit dåligt. Inte alls. Mycket var bra. Ändå har det inte lett fram till den där upplevelsen att äntligen få komma hem. 

Här är en obekväm fråga: Varför lämnar så många brinnande väckelser utbrända människor efter sig?Kanske är svaret detta att vi inte riktigt vet vad det är vi längtar efter eller vill finna fram till. 

Det mest grundläggande

Låt mig därför börja med det allra mest grundläggande. Kristen tro är Kristus. Jesus säger, Matt 11:28: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila.”

Ibland tänker jag att vi fortfarande är så tomma för att vi liksom jagat skuggan av Jesus snarare än Jesus själv; eller för att vi fokuserat på att kännasnarare än att lära känna

Det är lurigt, inte sant? Det är lätt att gå vilse. Det ser ju ut som kristen tro. Och det är ett uttryck för ärlig längtan. Men om vi jagar upplevelsen av Jesus, snarare än att sätta oss ner vid hans fötter och lär känna honom själv, kommer vi vilse.

Visst är väl det också vad Paulus skriver, Fil 3:4-11: ”Fast nog hade också jag kunnat förlita mig på det yttre. För om någon tycker att han kan förlita sig på det yttre, så kan jag det ännu mer: omskuren på åttonde dagen, är av Israels folk och Benjamins stam, en hebré född av hebreer, i fråga om lagen en farisé, i iver en förföljare av församlingen, i rättfärdighet genom lagen en oklanderlig man.

Men allt det som förr var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt som förlust, för jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som skräp, för att vinna Kristus och bli funnen i honom – inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tron på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron. Då får jag lära känna Kristus och kraften i hans uppståndelse och dela hans lidanden genom att bli lik honom i hans död, i hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda.”

Att förlita sig på sina meriter är att förlita sig på ”det yttre”.

Att förlita sig på titlar är att förlita sig på ”det yttre”.

Att förlita sig på egna vinster, på egna upplevelser, på egen rättfärdighet… det är att förlita sig på ”det yttre”.

Vad är då det inre? ”…kunskapen om Kristus Jesus, min Herre.” Eller att ”lära känna Kristus och kraften i hans uppståndelse”. Detta är det inre. 

Jag säger inte att upplevelser är fel. Det tror jag heller inte. Inte alls. Jag tror att upplevelser är viktiga. Jag tror att det är viktigt att få erfara, uppleva, försäkras, känna Guds närhet… Det är inte oviktigt. Vissa sådana heliga upplevelser tillhör de stora skatterna i min inre skattkammare. Jag är så tacksam för dem.

Men vi måste förstå att dessa upplevelser är konsekvenser, konsekvenser av att vi söker, inte upplevelsen, utan Jesus. 

Så låt oss börja där, så vi inte liknar Nalle Puh och hans vänner som söker utan att veta vad; så att vi vet vad det är vi ger oss ut för att söka efter.

Jag blev en kristen p.g.a. Jesus!

Så här var det i mitt liv. Jag blev en kristen p.g.a. Jesus. 

D.v.s. jag kom inte till tro p.g.a. ett religiöst eller filosofiskt intresse, eller p.g.a. av en längtan mot meditativ andlighet eller genom en lång intellektuell process. Jag kom inte ens till tro genom en personlig kris. Saken är helt enkelt den att jag mötte Jesus och blev helt fångad av honom.

Första gången var jag 5-6 år gammal. Det var i söndagsskolan hemma i Sunne. Jag mötte honom i bibeltexter och flanellgrafbilder, och trodde på honom, helt enkelt, så som barn gör. 

Jesus fanns. Det var självklart. Och han älskade mig. 

Hur visste jag det? Jo, det visste jag för det sjöng vi var enda söndag i den gamla missionskyrkan. ”Jesus älskar alla barnen”. Det var tryggt att sjunga så. Jag är så tacksam för att det fanns människor som ville berätta det för mig. De förvandlade mitt liv, fast de inte kanske visste det då.

13 år gammal vare jag tillbaka i kyrkan, den gången genom den lilla missionsförsamlingens ungdomsarbete, som snart utvecklades till en ganska stor och ganska brinnande ungdomsväckelse. Där mötte jag honom igen. Den gången mer medveten om vad det betydde. Med resultat att jag bestämde mig för att låta döpa mig för att bli hans lärjunge. 

Kort sagt: Min tro är först och främst en relation, lika verklig och levande, minst, som min relation till Maria. Jag och Jesus delar allt. Det finns inget, inget alls, han inte vet om mig. Att han ändå envisas med att älska det han ser… det är mitt livs största mysterium. Att han bara orkar!

Så här låter Paulus ord i Bibel 2000, Fil 3:”Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse…” 

Filipperbrevet är ett av Paulus så kallade fångenskapsbrev. Paulus satt i fängelse när han skrev det. Han hade suttit där i många år, kanske i hela fyra år. Troligen skrevs det år 62 eller 63, d.v.s. i slutet av Paulus liv. 

Detta är med andra ord inte ord från någon som är ny i tron. Detta är ord från en gammal beprövad kristen med många års erfarenhet av livet med Jesus. Och ändå skriver han att han vill lära känna Jesus. Varför? Jo, för att Paulus vet att Gud är större än hans erfarenheter av Gud. Och fortfarande är hans längtan efter Jesus den stora drivkraften i hans tro. 

Paulus skriver inte att han längtar efter att lära sig mer om att predika. Han skriver inte att han vill ta en kvällskurs i teologi. Han skriver inte att han längtar efter framgång eller ens frihet. Det är mot Jesus han längtar. Paulus vet att levande tro är en relation. 

Jag tror att det är så det är. Det måste vara Jesus som är mitt fokus, mitt centrum. När något annat blir mitt fokus blir det skevt, steg för steg är jag på väg åt fel håll, och måste korrigeras. 

”Jag kan inte beskriva min tro som en relation”, sa en vän. ”Jag kan inte säga att jag älskar Jesus.” 

Jag sörjde över fattigdomen i hans uttalande, och förstod någonting nytt om hans ständiga kamp med själens oro. 

För kristen tro måste beskrivas som en relation. Det blir till slut det enda sättet att få det rätt, att se till att det inte blir en livslång kampfylld, krampfylld strävan efter att bli bra nog för en sträng Gud eller att försöka imponera på andra. Så här säger Jesus i Joh 10:14: ”Jag är den gode herden och jag känner mina får, och de känner mig.” 

Är du med så här långt? Ska vi komma rätt måste vi sikta på Jesus. Han är målet för allt. 

Att bli en kristen är att ta emot Jesus.

Att växa som kristen är att lära känna Jesus.

Att mogna som kristen är att allt mer likna Jesus.

Att komma hem en dag blir att få komma hem till Jesus.

– Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse…

Jag är rädd för att vi fuskar. Vi vill gå direkt på kraften. 

Det där med att lära… vem har tid med det? Vi stryker det. Kvar blir ”jag vill känna” och av texten” Jag vill känna kraften från hans uppståndelse…” blir endast “jag vill… känna… kraften” kvar. Men det är inte så det går till. Detta är ett jagande efter ett missförstånd; ett jagande efter vind. Om det är så vi tänker att det ska gå till är det inte konstigt om vi får jaga hela livet, utan att någonsin komma till ro. 

Det är när jag lär känna Jesus jag får lära känna kraften från hans uppståndelse, d.v.s. som ett resultat av det.

Hur lär man känna Jesus?

Så, här är egentligen den verkligt intressanta frågan: Hur lär man känna Jesus?

Jag antar att den frågan kan besvaras på tusen sätt, och att inget av dem behöver vara fel. Men jag skulle vilja vara enkel och säga: Det är inte så svårt. Han är hos dig. Allt du behöver göra är att släppa in honom i ditt liv. I själva verket är det han som söker dig och han som bultar på din dörr, snarare än tvärtom.

Det händer att jag sitter i samtal som är så svåra att jag helt enkelt inte har en aning om vad jag borde säga. Jag har lyssnat till berättelser som varit så svåra och mött frågor som varit så besvärliga och tagit del av nöd som verkat så nattsvart att jag förlorat både frimodigheten och rösten. Ibland händer det, också vid sådana tillfällen att Gud ger oss tröst och riktning och att vi kan få något att säga. Andra gånger kommer Guds tröst på ett annat sätt än genom ord. Jag minns ett sådant samtal där jag både lyssnat och tystnat. Inför en prövad medmänniska satt jag tyst och liten. Jag hade inget bra att säga. Alla råd kändes som förenklingar. Det enda jag kunde säga var att ”Innan du går vill jag be för dig.” Så jag bad en enkel bön och Gud kom så nära i rummet att allting blev stilla. Den lilla expeditionen fylldes av en sådan härlighet och gudsnärvaro. Min prövade syster fick gå vidare ut i livet utan mina goda råd, men omfamnad av den Evige.

Och så kan det vara ibland.

Jag minns ett annat svårt samtal. Jag var en ung predikant. Jag hade blivit kallad att leda en helg på en retreatgård uppåt landet. Det skulle vara en ungdomshelg, men de som kom var tillslut förmodligen alla över 70 år. Där stod jag med mina utkast som jag förberett för en tonårspublik och försökte tala till dessa gamla bibelsprängda helgon. 

Gud var nådig. Helgen blev ändå okej. Fast särskilt enkelt var det väl inte. 

En dag kom en äldre dam fram till mig efter en samling och bad om samtalstid. Vi satt ner, och hon berättade att hon varit troende sedan barnsben. Nu var hon omkring 80 år. Hon trodde på sin Bibel och på sin Gud, men sa hon, jag har aldrig känt någon glädje. Vad är det för fel på mig?Hon berättade om sin kamp, sina försök att vara en god kristen och en präktig människa. Om allt hon försökt och kämpat med. Jag var ung. Jag hade en enorm respekt för hennes ålder och erfarenhet. Och frågan var alltför stor. Jag vet inte vad hon fick för hjälp av vår stund, mina tankar och vår bönestund som följde, för jag har aldrig mött henne igen. Men jag har mött många som henne. Och ibland har jag mött hennes kamp i mitt eget liv.

Kanske kan du också känna igen detta. Du tror på Gud, på Bibeln, på Jesus som din Frälsare, men ändå är du otillfredsställd i ditt inre. Du släppte in Jesus i ditt liv, men de förändringar du hoppades på har uteblivit. Du är tacksam för hoppet förstås, men visst hade du velat ha lite glädje också. Om du känner igen något av detta kanske du kan få hjälp av en bibelberättelse som behandlar just det här, Luk 10:38-42, Bibel 2000: ”Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: “Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Herren svarade henne: “Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”

– Jag är med er alla dagar, säger Jesus. D.v.s. han lovar oss sin närvaro varje dag, och varje slags dag. Gud är närmare än du tror. 

Kampen i våra liv handlar så ofta om att vi glömmer det, eller inte orkar ta det in i vår glädje. Och bibeltexten berättar en del om varför det är så. 

Vad vi lär oss i Betania

Vi möter två systrar, Marta och Maria. 

Låt oss börja med att lära känna Marta. Jag klipper några ord om henne ur bibeltexten: ”… en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig.”

Marta var gästfri. T.o.m. hennes namn vittnar om det. Marta, ur det hebreiska ordet MAR som betyder värdinna. Hon var med andra ord vad hon hette.

Marta bjöd Jesus till sitt hem. 

Att bjuda Jesus till sitt hem var någonting mer än att lyssna på honom på torget eller i synagogan. Hemmet är personligt. Att bjuda in Jesus i sitt hem är att släppa in Jesus innanför tröskeln, innanför garden och innanför den personliga integritetsgränsen.

Det finns en tid för dig att lyssna till Jesus på distans. Det finns en tid för sökande; att gå till en kyrka, att se på ett TV-program, att läsa en bok. Men om det aldrig får bli personligt blir det aldrig på riktigt. Så det viktigaste mötet har Gud stämt med dig innanför din integritetsgräns – i ditt hjärta.

Marta bjöd Jesus till sitt hem. Det är ett uttryck för att hon bjöd in Jesus i sitt liv. Andra bibeltexter berättar att Marta var en Jesu efterföljare. Hon trodde på hans budskap. Hon bjöd honom till sitt hem – och in i sitt hjärta. Det är i den bönen och i det beslutet livet ligger fördolt. Evangelisten Johannes skriver, Joh 1:12: ”…åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn”.

Men fast Marta har gjort detta är det ändå oordning och otillfredsställelse i hennes inre.

Ser du det. Hon trodde på Jesus. Hon hade bjudit in honom i sitt hem och i sitt hjärta, men ändå var det inte gott och väl med Marta. Hon var fortfarande otillfredsställd.

Lyssna bara till nästa citat: Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: “Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.”

Hörde du? Det står inte om Marta som vi läste de troende i 1 Petr, d.v.s. att hon jublade i himmelsk glädje. Nej, Marta var arg på Jesus! Vad säger du om den bibeltexten? 

Marta blev arg för att hennes syster satt vid Jesu fötter och fick vara ”lat”. Men hon fick styra och ordna med allt för att det praktiska skulle fungera. Alltså blir hon arg. 

Många av oss förstår henne väl, för varför ska några av oss slita livet ur oss för att andra ska få ta det lugnt? 

Alltså är hon arg… och irriterad… och besviken… Inte bara på sin syster utan också på Jesus.

Ser du detta? Marta bär omkring på en massa uppdämd vrede. Texten är så klarsynt och avslöjande. Det finns en massa människor som bär omkring på uppdämd vrede. Kan du själv relatera till detta? Vrede, eller oförsonlighet. Den kan komma till uttryck genom högljudda utbrott eller genom tyst bitterhet. Bitterhet är uppdämd vrede.

Jag har mött massvis av gamla helgon, som bjudit Jesus till hem och hjärta, men som bär på livsbesvikelser, tröttande förbittring och gamla uppdämd vrede. 

Och här befinner sig alltså Marta. Men varför? 

Lukas förklarar: Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Vi rekapitulerar. Du måste få tag på det här! Marta älskade Jesus. Hon hade bjudit honom till hem och hjärta. Men hon kände ingen glädje. Hon var bara trött och irriterad. 

Jesus var där. Men det fick inte bryta in i Martas liv på ett verkligt sätt. Marta fortsatte att leva precis som hon alltid gjort.

Maria säger att jag bara kan göra en sak i taget. Jag håller med henne, men jag håller inte med om att det är en dålig egenskap. Se på Marta. Just nu försöker hon laga en måltid, städa och duka, lyssna till andlig undervisning samtidigt som hon försöker läxa upp sin syster. Och det blir bara så fel alltihop.

Jag har mött många som Marta. Inte få av dem har varit pastorer, som ska ordna med måltiden och dessutom allt praktiskt omkring gudstjänsten för att andra ska få tillfälle att sitta ner och lyssna till Gud. Och inte så sällan bär de på en alldeles egen otillfredsställelse.

Marta-människorna är duktiga, präktiga, ärliga, aktiva… men så trötta. Vad ska vi göra med Marta? Och med oss själva, när vi liknar henne? När Gud är så nära, men vi samtidigt så långt borta?

Dags för att låta Jesus säga sitt, eller hur:“Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”

Hörde du vad Jesus sa? Blev du glad eller arg? Han sa att det finns en lösning på våra problem. Och han sa att bara en sak behövs.

Om du har känt igen dig i Martas liv måste du vara intresserad av vad det kan vara för sak. Men saken är ingen pryl. Fast vi kanske trott det ibland. En ny videokanon till kyrkan, en bättre TV till hemmet, en bättre bil, en annan mobiltelefon… eller en ny kyrka till videokanonen.

Nej ”saken” är någonting helt annat. Saken är ett beslut. Maria har valt det som är bäst…

Hur gör man det beslutet? Det handlar inte om att gå i kloster. Det handlar inte om att Gud bara talar till särskilt kontemplativa personligheter. Det händer också att Jesus berömmer arbetare, trogna tjänare som varit trogna i sitt arbete osv. Maria satt vid Jesu fötter, men i Romarbrevet hälsar Paulus också till en Maria som arbetat mycket. 

Nej, budskapet i texten är djupare än att du bara ska lära dig att ta det lugnt ibland. Marias beslut ligger i dessa ord: Maria… satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord.

Att sitta vid någons fötter var ett talesätt när evangeliet skrevs. Det betydde att man var någons lärjunge. Marta bjöd Jesus till sitt hem men hon satte sig inte vid hans fötter. 

Hon var som en kristen som bjuder in Jesus i sitt liv i en ärlig bön, men som inte fortsätter att lära sig av honom, att lyssna till honom och att bli medveten om hans närvaro.

Lyssna Marta! Du är inte bestämd till ett liv i otillfredsställelse, där din präktighet ska ersätta din glädje. Om du har bett ditt livs viktigaste bön och släppt in Jesus i hem och hjärta ska du också finna platsen vid hans fötter. Detta är viktigt: Det handlar inte om ett nytt projekt du ska ta dig an. Du måste förstås finna dina former för livet med Gud, men mer än former och nya discipliner handlar det om att bli uppmärksam på hans närvaro.

En gång till: Du måste finna dina former för livet med Gud, men mer än form och disciplin handlar det om att bli uppmärksam på Guds närvaro. Gud är närmre än du tror. Det är bara du som är långt borta ibland. 

Ofta är säkert Martas problem också ditt problem. Marta tänkte på allt hon hade att göra med. Tänk lite mindre på det. Planera och sköt det du ska, men tänk lite mindre på allt du ska göra och tänk lite mer på vad Gud har gjort. 

Det slår mig att det finns en parallell undervisning i Bibeln till den här texten. Den texten finns i Matt 6. Jesus talar om att inte ständigt oroa sig för mat och kläder. Att lära sig att släppa taget om problemen. – Det är lättare sagt än gjort, skulle många av oss säga. Men Jesus ger oss några bra råd. Han säger att vi borde bli fågelskådare. Se på markens blommor. Se på fåglarna. Tänk på vad Gud har gjort. Han tar hand om er. Sök först Guds rike så ska ni få allt det andra också. Att sätta sig ner vid Jesu fötter är att söka Guds rike först. 

Nu ska jag citera John Ortberg som skrivit en hel bok med titeln ”Gud är närmare än du tror”. Det är en klok bok: ”Att sitta ner vid Jesu fötter är inte detsamma som att sitta passiv och vänta. Tvärtom vill Jesus ofta att vi ska vara aktiva: göra val, ta risker, anstränga oss, gå till handling. Att sitta vid Jesu fötter innebär i stället att ta till sig att han är närvarande här och nu, och att vi inte längre behöver låtsas att vi styr universum.” ”Grundregeln är… att vi inte behöver byta aktivitet för att kunna vara med Jesus. Det enda vi behöver göra är att bjuda in honom att delta i det vi håller på med just för stunden.” 

Bara en sak behövs

Vad skulle jag säga till den gamla damen som levt i ett andligt kramptillstånd hela sitt liv? Vad ska jag säga till Marta, till dig och till mig själv när det blir sant om oss? Jesus sa: bara en sak behövs. 

Tänk om du skulle ta Jesus på orden. Om du aldrig har bjudit honom till hem och hjärta är det där du ska börja. Och du som redan har gjort det ska finna platsen vid hans fötter. För Gud är där. Närmare än du tror och förstår. Ta korta stunder med Gud. Påminn dig om hans närvaro. Sänd en tanke, en bön eller ännu bättre: ett tack! 

Marta stod i köket när Jesus satt i vardagsrummet. Men hon hade inte ens behövt byta rum. Köket kan bli en gudstjänstlokal. En god väninna berättade för oss när vi bodde i Huskvarna: – Varje gång jag bakar bröd ber jag för er. Jag vet inte varför det var så. Men jag åt hennes bröd med ännu större glädje efter det. Och en av de stora kristna mystikerna genom tiderna, broder Lorens, gjorde sina kökssysslor till gemenskap med Gud. Han skriver: ”Det är inte nödvändigt att ha stora saker att göra. Jag vänder mina små omeletter i stekpannan av kärlek till Gud.” 

Samtalsfrågor (möjliga)

  1. Fanns det någonting i berättelsen med Nalle Puh och Nordpolen du kan relatera till? 

Känner du möjligen igen frustrationen, eller tröttheten, efter att ha jagat efter mer, utan att riktigt veta vad det är du söker?

  • Hur ser din längtan ut? 

Hur ser din idealbild av ett andligt liv ut?

  • Marta hade bjudit in Jesus i hem och hjärta, och ändå var hon i obalans. Varför var det så?
  • Vad säger Jesus till henne och hur tror du att han tänker att det ska hjälpa henne?
  • Vad tänker du själv om berättelsen om Marta och Maria. Känner du igen dig i den? Om, ja, på vilket sätt.
  • Hur tänker du dig att man kan hitta ett rikt kristet liv?

Hur får vi det att hända?

Föreläsning 2

Det händer!

Hur många gånger har du inte hört orden läsas, kanske sen julbön eller tidig julotta: ”Och det hände vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas.”(Luk 2:1ff) Så inleds berättelsen om Jesus. Profeter hade talat om detta. Nu hände det. 

Slutsats: den kristna tron är någonting som händer. 

D.v.s. den är inte bara ideologi, teologi eller filosofi. Berättelsen om Jesus är berättelsen om något som hänt. 

Det är Bibelns anspråk. Detta har hänt, i vår historia och på vår jord. Det är inte bara berättelser. Det är händelser. 

Gud kom till oss. Gud gick ibland oss. Gud rörde vid människors liv. Det hände saker och ting omkring Jesus. Evangelierna är fylld av liknande uttryck. 

Lyssna till ett antal exempel:

Matt 21:4: Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas…

Luk 8:34: När herdarna såg vad som hände sprang de därifrån och berättade alltsammans i staden och ute på landet…

Luk 24:20-21: Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände…

Kristen tro är någonting som hänt. Dessutom är den någonting som händer. Kristen tro är någonting som händer i ditt liv. Återigen: den är inte bara teologi och filosofi eller en moralisk utgångspunkt. När Gud kommer in i en människas liv händer någonting; hon förvandlas, hon blir någonting annat. Jesus själv kallar det att bli född på nytt.

När Jesus blir din Herre och Frälsare, när ditt liv förvandlas inifrån, när ditt värdesystem förändras, när din andliga smak förändras så att du börjar längta efter nya saker och reagera på ett nytt sätt, när du förlåter någon en oförrätt eller visar någon barmhärtighet… då händer kristen tro i ditt liv.

Frågan är bara: hur får vi det att hända? För en och annan, kanske t.o.m. för många, kanske t.o.m. för de flesta av oss, blir det en frustration att vi tycker att så lite händer. Hur kommer man loss? Hur får man det att hända?

Det kan vara till viss tröst för oss att veta att t.o.m. Paulus frågade sig detsamma ibland: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Jag har alltså upptäckt att eftersom det onda finns hos mig så är lagen något gott för mig som vill göra det goda – i mitt inre bejakar jag ju Guds lag. Men jag ser en annan lag i mina lemmar; den ligger i strid med lagen i mitt förnuft och gör mig till fånge hos syndens lag i mina lemmar. Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp?” (Rom 7:19-24)

Han låter lite uppgiven Paulus. Han vill ju förändras, men det är svårt. Han liksom skriver: – Det är just typiskt mig att ständigt vara för svag!

Vet du vad han känner? Om du skulle fylla i den där raden – hur skulle den då låta? Det är typiskt mig att… 

Tänk efter en stund, försök fullborda meningen. Det är typiskt mig att… Jag är så…

Jag ställer en fråga till: Vad skulle du säga är själva målet för en kristen? Vad är det Gud vill med ditt liv? Vad är den djupaste och viktigaste kallelsen för en kristen? Vad är det som borde hända, med oss och genom oss?

Låt oss läsa några bibelverser. Vi som var samlade till fördjupning i onsdags har redan mött dem, 2 Kor 3:18: ”Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.”

Den här bibelversen säger att vi alla är kallade till att förvandlas. Men till vad?

Målet med allt

En annan bibelvers förklarar det, Rom 8:29: Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder. 

Detta är alltså målet för ditt kristna liv.Detta är din djupaste och viktigaste kallelse, nämligen att du alltmer ska börja likna Jesus. 

Knappast någon har sagt det bättre än Johannes döparen, Joh 3:30: ”Han skall bli större och jag bli mindre.” 

Så detta är vad jag är kallad till. Det ska bli mindre av mig i mitt liv och mer av Jesus.

Vad innebär det då – mer konkret?

Vi följer tråden och den tar oss hit: ”Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Mot sådant vänder sig inte lagen.” (Gal 5:22-23)

Dessa frukter, ”andens frukter” eller karaktärsdrag, som Paulus beskriver och menar att Guds ande vill låta växa fram i våra liv är, ser du det, är en fantastisk beskrivning av Jesus, inte sant?

Sådan var Jesus. Jesus var full av allt detta: ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning”. 

Alltså är det just det Paulus menar. När Guds Ande får bo i våra liv och påverka våra liv, för att vi dag för dag frambär våra liv för Gud och lever i en ny bönens och ordets gemenskap, kommer Guds Andes närvaro att förändra oss, allt mer, så att vi börjar likna Jesus. Så att ”alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.”

Nej, vi kan det inte själva. Du kan inte göra dig själv fullkomlig. Men Gud kan förvandla oss. Och då händer det som Johannes talar om i en människas liv: Han blir större och vi blir mindre. 

Vem av oss önskar inte att detta vore sant om våra liv? Fast, åter en gång – hur får man det att hända?

Låt oss först konstatera att det är möjligt. Förändring är möjligt. Du måste inta alltid förbli som den du är idag, med samma problem och i samma situation. Jag säger inte att det är enkelt, men jag säger att det är möjligt, för Gud kan förvandla vem som helst. Den som längtar efter förändring och är beredd att förändras kan också förändras. 

I Apg riktar folket i Efesos en anklagelse mot Paulus som i själva verket blir ett erkännande och någonting hoppingivande. Lyssna, Apg 19:26: ”Men nu både ser och hör ni att den där Paulus har fått en mängd människor att ändra sig, inte bara här i Efesos utan i nästan hela Asien, när han säger att gudar som vi gör med våra händer inte är några gudar.”

Hörde du? Paulus hade fått människor att ändra sig. 

Dessa människors liv förändrades så att det syntes och hördes. Och detsamma kan bli sant om dig och mig.

Förändring är möjlig!

Nu ska jag säga fem enkla saker om hur det går till. Jag har inte kommit på någonting av detta själv. Ingenting är nytt. Tvärtom är det gamla, välbeprövade sanningar som du säkert hör många gånger, men de kommer att fungera, inte för att du hör dem en gång till, men om du praktiserar dem.

1) Om du vill bli mer likt Jesus måste du bjuda honom in i ditt liv

Alltså börjar all förändring med en överlåtelsebön där du gör Jesus till din Herre och Frälsare.

Detta är all förändrings grundförutsättning. 

Bibeln säger det så starkt det går. Den säger att du blir född på nytt. Det är förändring! 

Jag bad min frälsningsbön en gång i ett gistet gammalt tält några km från norska gränsen uppe i den värmländska vildmarken. Långt ute i vildmarken… Jag vet inte hur Jesus fann dit, men han var där. Och när jag, fast jag nästan inte visste någonting om honom bad honom komma in i mitt liv gjorde han det. Jag vet inte om någon annan tog 14-åringen på allvar. Men jag vet att Jesus gjorde det. Det var den viktigaste bön jag någonsin bett. Sedan den kvällen har mitt liv varit något annat. Det fick ett nytt centrum. Det fick ett nytt mål. Och det fick framförallt ett nytt innehåll. Där börjar all förändring. 

Låt oss vara konkreta. Hur ska man be denna överlåtelsebön. Hur ska man göra för att hjälpa den som ber om hjälp att bli en kristen? 

I det läger ska du säkert inte hålla en lång predikan, men någonting behöver man förstås säga. Åtminstone är det väl bra om man tänker igenom hur man borde leda en frälsningsbön. Vänd er till varandra en liten stund och hjälp varandra. Vad skulle kunna vara viktigt att tänka på i det läget? (Samtal 3 minuter)

Du kan be din frälsningsbön på ditt sätt. Det finns ingen rekommenderad frälsningsbön i Bibeln, likt Fader vår. 

Man kan ju också tänka på de vi har, d.v.s. de som uttrycks av olika individer. De ser olika ut. De är ofta enkla. Tydligast är kanske den bön som rövaren på korset ber i sitt dödsögonblick, Luk 23: “Jesus, tänk på mig när du kommer till ditt rike.” 

Kan man bli räddad på en så enkel bön.

Tydligen. Jesus svarar honom: “Jag säger dig sanningen: I dag ska du vara med mig i paradiset.”

Du kan be Jesus komma in i ditt liv. Du kan be om dina synders förlåtelse. Framförallt behöver en frälsningsbön väl innehålla bekännelsen om Jesus som Herre och Frälsare.

När jag fått leda en sådan bön har jag velat göra det enkel. Ungefär så här:

Gud, jag kommer till dig. 

Jag förstår att jag behöver dig. 

Förlåt mig mina synder. 

Rena mig från allt ont jag gjort. 

Ge mig nåd, för Jesu skull.

Jesus jag bekänner dig som min Herre och Frälsare. 

Låt ditt liv komma in i mitt liv. 

Fyll mig med din Ande. 

Hjälp mig att leva som din lärjunge.

Gud, jag tar emot din nåd och ditt nya liv.

Tack för din kärlek. 

Led mig nu varje dag och hela vägen hem till din Himmel.

I Jesu namn, Amen.

En annan bön jag gärna använder mig av för att hjälpa människor att överlämna sitt liv till Gud är den här överlåtelsebönen. Jag kanske inte ber den med den som vill bli frälst, men jag ber den gärna med den som vill ha hjälp att överlåta sitt liv till Gud ännu en gång. Jag tycker dessutom själv om att be den för mitt eget liv:

Du som ville mitt liv


och har skapat mig efter din vilja,


allt i mig känner du 

och omsluter med ömhet 

det svaga, likaväl som det starka,


det sjuka likaväl som det friska.


Därför överlämnar jag mig åt dig


utan fruktan och förbehåll.


Fyll mig med ditt goda,


så att jag blir till välsignelse.


Jag prisar din vishet,


du som tar till dig det svaga och skadade


och lägger din skatt i bräckliga lerkärl. 

Så… förändring börjar med att jag släpper in Gud i mitt liv så att han kan börja förändra det.

2) Gör upp med ditt förflutna

När du bekänner din synd förlåter Gud. Det är en oerhörd sak!

För några år sedan bad en reporter på Jönköpings tidning att få träffa mig, som då skulle representera någon slags genomsnittlig frikyrklighet i denna så frikyrkligt präglade bygd, en präst från svenska kyrkan och en imam från den muslimska församlingen. Det visade sig dock att Imamen hade med sig en stor del av nämnda församling, ett helt litet följe. Det blev kort sagt fullt i det lilla rummet. 

Reportern var en sökare, som drog mot den muslimska tron. Nu ville han göra ett stort reportage som skulle jämföra våra olika trosinriktningar. 

Jag förstod ganska snart att han hade en alldeles egen agenda bakom allt. Han drev en tes. Han ville visa att vår tro i grund och botten var en och densamma, vilket det skulle visa sig att vare sig vi som representerade olika delar av kyrkan eller imamen och hans följe höll med om. 

Det var en rörig intervju. Imamen hade två olika tolkar med sig. Alla frågor skulle översättas hit och dit, och ofta uppstod långa diskussioner mellan tolkarna… det tog med andra ord tid. 

På frågan om vi kunde sammanfatta vår tro på ett enkelt sätt svarade imamen: – Så här är det. Gud har skrivit reglerna. Vi lever våra liv. En dag ska vi stå inför honom. Då får vi se om våra liv räckte till. Vi får vad vi förtjänar. 

Jag svarade: – Just där skiljer sig vår tro. Jag tror också på att våra liv spelar roll. Men jag tror också på förlåtelse. Jag tror på Guds nåd. För mig är Jesu kors som ett monument, rest mitt i tiden för att påminna oss om att Gud förlåter. Guds förlåtelse var dyrköpt, den kostade Jesus livet. Men Gud har också betalat för kvalité. Guds förlåtelse är en kvalitétsförlåtelse. Gud förlåter allt, totalt och för evigt.

Gud förlåter din synd i ett nu. Är inte det en märklig tanke?

Den kan nästan vara stötande för oss. Eller? Ska en brottsling verkligen komma så lätt undan? Guds nåd stör nästan vår känsla för rättvisa. Om någon gjort mig eller ännu värre någon jag älskat riktigt illa, ska han då bara kunna be Gud om förlåtelse och gå fri? Är det rättvisa? Nej, det är inte rättvist. Det är nåd.

Så häpnadsväckande är evangeliet. Gud förlåter synd i ett nu. Men ibland kan det ta ett helt liv att förlåta sig själv. Ibland kommer man inte framåt eftersom att man inte orkar lämna det förflutna. Många släpar med sig en tung sopsäck genom livet. I den ligger så väl egna som andras ondska och svek. Det finns bara ett sätt att bli fri. Gud säger: – Släpp sopsäcken. Eller: – Ge förlåtelse och ta emot förlåtelse. 

Lyssna nu och fundera själv om du kan känna igen det jag nu ska säga. Om man inte klarar av att släppa sopsäcken kommer man istället att dra den med sig genom livet, även om den är tung, även om den luktar illa… Klarar man inte av att släpa händer det istället ofta att man istället börjar bestraffa både andra och sig själv istället. 

Under medeltiden fanns det en grupp människor som kallades flagellanter. Har du läst om dem?

Flagellanterna dök upp i mitten av 1200-talet och i samband med digerdöden på 1300-talet. 

Flagellanterna var gisslare som uppträdde i stora skaror och slog sig själva blodiga i försök att göra bot för sina och andras synder. De vandrade mellan städer och byar där de ställde sig framför kyrkorna och piskade sig sönder och samman för att det lidande de trodde att de skulle möta i livet efter detta skulle mildras. Deras lidande var en slags förskottsbetalning inför skärselden.

Med tiden blev flagellantrörelsen allt mer aggressiv. Gisslarna nöjde sig då inte med att slå sig själva utan började också angripa andra som de ansåg var Guds fiender, allt från judar till präster och munkar. 

Det var en konstig rörelse, inte sant? Sådana rörelser har vi i alla fall inte i vår tid… eller? Eller har vi kanske våra egna varianter ändå, varianter på denna självbestraffning. Känner du möjligen någon som brukar piska sig själv? 

”Jag är dålig!” 

”Jag är inte god nog.” 

”Jag är inte duktig nog.” 

”Jag är en värdelös pappa… mamma.”

Jo, men det känner jag igen, från många samtal genom åren. Ja, jag undrar om jag inte t.o.m. själv gör så där ibland, några piskrapp, lite självförebråelse, lite skam, kanske som ett sätt att sona för egna tillkortakommanden.

Känner du igen det där? Är du möjligen något av en flagellant själv? 

Jag tänker också på en kollektiv variant jag möter i kyrkan ibland, där vi ägnar oss åt att slå på oss själva i någon slags destruktiv botgöring, som en slags självbestraffning för utebliven väckelse: – Vi är dåliga. Vi är ljumna. Vi kan inte så mycket. Vi är ingen bra församling. 

Jag tror att man ska ta ett rejält tag när det gäller synd. 

Man ska inte ägna sig åt självbestraffning eller självförakt. Man ska bekänna sin synd, göra omvändelse och därefter resa sig upp i sin fulla längd igen, och gå vidare. 

Hur gör du? Jag brukar börja min dag med att bekänna min synd. Jag gör det först allmänt. Jag erkänner att jag är en människa som syndar ibland och ber om nåd. 

Ett sätt är förstås att be med i ”kyrkans allmänna syndabekännelse”: “Jag bekänner inför dig helige och rättfärdige Gud, att jag har syndat med tankar ord och gärningar. Jag har inte älskat dig över allting och inte min nästa som mig själv. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig.Därför ber jag om hjälp att se och bryta med mina synder. Förlåt mig för Jesu Kristi skull.”

Jo, så kan man ödmjuka sitt hjärta och be om nåd. Men jag tänker också att detta väl inte kan vara det enda sätt jag bekänner min synd på. Jag menar, kommer jag inte väl enkelt undan om jag alltid gömmer mig bakom hela mänskligheten. Det är väl ärligt talat inte så svårt att läsa med i orden om att jag har del i världens bortvändhet från Gud. Det är när det blir personligt det blir obekvämt. Men det är också då det leder till verklig befrielse.

Jag brukar ha min avstämning med Gud, tidig morgon. Jag ber Gud, kort och enkelt att förlåta mig min synd, men jag ber också Gud att upplysa mig om det är någonting i detta vi borde tala mer om, d.v.s. om det finns mer specifika problem i mitt liv att ta tag i. 

Så en dag satt jag där i min bil, pendlandes på väg in i Göteborg, när plötsligt Gud tog mig på orden och lät mig se in mitt eget hjärta. Det var så tydligt att jag kan säga precis var jag var på väg 40, nämligen strax efter Landvetter i den trefilade backen på väg upp mot Partille-motet. Gud slog ingen näva i biltaket. Jag bara… Jag bara började tänka på några episoder i mitt liv där jag såg ett mönster, där jag såg sådant jag skämdes över och skrämdes inför. 

Lyssna nu: Du måste först, jag är så tacksam för det där. Det är när sådant händer vi kan växa, lära oss något, dra slutsatser och förändras. Jag bekände min synd och bad om kraft att bryta mönstret. Och vet du, sedan dess har något nog faktiskt blivit annorlunda i mitt liv. 

En bra sak är att be avslutningsbönen i Ps 139: ”Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen.” 

Jag tror att man ska pröva sitt hjärta och omvända sig i ödmjukhet när Gud pekar på specifika brister och synder. Men detta slentrianmässiga piskande, detta destruktiva självskadebeteende där vi piskar oss själva och andra i botgörelse för utebliven väckelse eller egna brister, det kan väl ändå inte vara det rätta? 

Så om du bekänt Jesus som din Herre och Frälsare och bekänt din synd inför honom har det viktigaste redan hänt. Skulle du dö idag skulle du somna här och vakna hos Gud. Du är frälst, befriad, upprättad. Det är underbart.

Men fast allt detta har hänt händer det ofta att vi ändå går omkring i små, små cirklar, otillfredsställda och bundna av mycket. Det tar oss vidare…

Om det inte vore för den boken

3) Du behöver ett nytt sätt att tänka, alltså behöver du din Bibel

När människor frågar mig hur deras tro kan växa behöver jag få ställa några frågor:

Läser du din Bibel regelbundet? 

Studerar du din Bibeln? 

Ber du inför din Bibeln?

Får jag ett nej till svar på dessa frågor måste jag ställa en fråga till: Hur tror du då att din tro ska kunna växa?

Så här skriver Paulus: ”Alltså kommer tron av predikan och predikan genom Kristi ord”, Rom 10:17 SvF15. 

Tron föds och tron växer i mötet med Guds ord.

Genom Guds ord lär jag känna författaren, d.v.s. den helige Ande. Genom Guds ord förstår jag hur Gud ser på saker och ting. Genom Guds ord skärps och formas mitt tankeliv, 2 Tim 3:16-17: ”Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar.”

Bibeln är ingen vanlig bok. Den förvandlar oss. Jag läste om en antropolog som kom till en ö i Söderhavet. Där mötte han en man som satt vid sin gryta och läste sin Bibel. Mannen hade varit kannibal. Nu var han en kristen. Vet du inte, frågade antropologen överlägset, att den moderna civiliserade världen har förkastat den boken för länge sedan. Mannen såg på honom, uppifrån och ner, och svarade: Om det inte vore för den här boken skulle du ligga i den där grytan. 

Vill du förvandlas behöver du studera och be inför din Bibel. 

Vi tar en annan bild. Låt oss säga att du är pilot och du styr ett stort flygplan. Autopiloten är på och styr planet rakt österut. Nu vill du göra en 180 graders sväng och flyga västerut istället. Du har två alternativ. Du kan kasta dig på styrrodret och med all din kraft tvinga spakarna åt väster. Så länge du håller i går det åt rätt håll, men om du skulle slappna av eller somna till vet du vad som kommer att hända. Planet skulle återgå till sin tidigare programmering. 

Får du tag på det här. Vi har en gammal inställning kvar i vårt sinne, vår autopilot. Vi kan tvinga våra tankar och känslor åt ett håll, men slappnar vi av, släpper vi taget, går tankarna snart tillbaka till den gamla inställningen. 

Det är därför du bryter dina nyårslöften. Att förändra sitt liv genom bara viljekraft är sällan nog.

Vi går tillbaka till den lilla övningen i början av mitt föredrag. Du fick i uppgift att försöka avsluta meningen:

Det är typiskt mig att… Eller: Jag är alltid så… 

Om du berättar för mig hur du avslutade den där meningen ska jag berätta för dig vad ditt livs autopilot är ställd mot.

Och vill du nu verkligen förändras kommer du att behöva möta nya tankar och formas av dem. Det sker, inte bara genom din viljekraft eller genom omskolning utan också genom Guds kraft när studerar, mediterar över och ber i enlighet med Guds ord. För ”(v)arje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar.”

4) Du behöver göra dig beroende av Guds Ande

Jag börjar min dag med att göra fyra saker, eller med att be fyra böner. Det är min dagliga, andliga hygien.

  1. Jag ger mig själv till Gud, Rom 12:1
  2. Jag ber om mina synders förlåtelse
  3. Jag ber om Guds beskydd
  4. Jag ber om att få bli uppfylld av Guds ande, Ef 5:18: ”Låt er (…) uppfyllas av Anden”.

Jag ber så för att jag själv inte räcker till. Men, å andra sidan, vem gör det. Vem av oss behöver inte Gud. Alltså är det viktigt att varje dag, och ofta, ofta be om att få bli förnyad på insidan och uppfylld av Guds Ande.

Hur skulle Jesus gjort?

Sist: Du behöver lära dig att möta olika omständigheter som Jesus skulle gjort det

Jag försöker tänka att livet med Gud är en slags träningsskola. Jag kanske inte alltid kan påverka vad som händer mig, men jag kan påverka vad som ska hända i mig. Paulus skriver: ”Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp.” (Rom 5:3-4)

D.v.s. Gud kan använda det vi möter för att forma oss. T.o.m. när onda människor handlar med ont uppsåt mot oss, kan Gud använda det för att forma oss och leda oss: Tänk på Josefs ord i 1 Mos 50:20: ”Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo för att låta det ske som nu har skett och så behålla mycket folk vid liv.”

Ibland använder Gud svåra, smärtsamma upplevelser för att forma en karaktär i våra liv. 

Låt oss ta den första av Andens frukter: kärlek. Om kärleken ska växa i ditt liv måste du tränas. Det är inte svårt att älska någon som är älskvärd. För att tränadig i kärlek kommer Gud därför att sätta dig i kontakt med en del människor som är väldigt svåra att älska. 

Tänk på moster Hilda som aldrig tyckt om dig och alltid låtit dig veta det. Vad händer om du börjar se på Hilda som ett träningsredskap i Guds gym? När du möter henne ber du att Gud ska fylla dig med kärlek och så lever du ut det Gud ger dig. På det sättet använder Gud olika situationer och relationer för att få dig att göra dig mer likt Jesus.

Låt mig avsluta med ett sista uppmuntrande ord: Det berättas om Leonardo da Vinci att han bar med sig sin tavla Mona-Lisa var han än reste. Om och om igen målade han om henne, innan han hade fått sitt konstverk perfekt, innan tavlan stämde överens med den bild han hade i sitt inre. Gud har en så fantastisk bild av vad han vill med ditt liv. Han vet vad han har sett i fråga om dig. Och alltid, alltid arbetar han på den bilden. 

Här är en sammanfattning:

  1. Vi är kallade till förändring
  2. Förändring är möjlig
  3. Förändring börjar med att Jesus kommer in i våra liv
  4. Förändring är en uppgörelse med det gamla
  5. Förändring sker i mötet med Guds tankar och Guds ord
  6. Förändring sker när vi gör oss beroende av Guds Ande
  7. Gud använder olika situationer för att förändra oss

Att lära sig leva som älskad

Om att vara ett Guds barn

Föredrag, En Timme Bibel, den 25 september 2019.

Tillbakablick

Jag inledde ett viktigt tema för dessa samlingar tidigt i år, men tvingades att bryta, p.g.a. en olycka och med följande sjukskrivning. När vi kom igång igen, i maj, med dessa fördjupningskvällar fortsatte jag på det angivna spåret, men mycket fick förstås lämnas p.g.a. detta ofrivilliga avbrott, sådant jag nu vill komma tillbaka till under vår hösttermin istället. 

Man skulle kunna ange två bibelord som grund för det vi nu ska studera. Det första är 2 Kor 5:17: ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.”

Det här är ett av Bibelns starkaste ord om den förändring som äger rum i en kristen människas liv i den stund hon kommer till tro. Detta är vad det är att bli ”frälst”, eller ”räddad”. 

Ibland undrar jag om någon blir ”frälst” längre. D.v.s. jag betvivlar egentligen inte att det händer. Jag tror förstås att människor kommer till tro och blir kristna i vår tid. 

Men jag undrar om vi ser på detta på samma sätt som tidigare generationer, d.v.s. om vi fortfarande ser ett behov av att bli ”frälsta” eller ”räddade”. 

Det är inte orden jag är ute efter. Jag menar inte att det är bättre att använda det gamla ordet ”frälst” framför ”räddad”. Nej, det är vårt sätt att se på vad som sker när vi kommer till tro jag undrar över. För visst är det så vi hellre talar om det idag, vi kommer till tro, vi blir kristna, eller mer passivt, det där som nästan låter som om vi knappt vet vad vi gjort, vi ”kommer med i kyrkan”. 

Utan Gud

Låt mig förklara. Bibeln beskriver människans situation utan Gud som förtvivlad. En av de tydligaste beskrivningarna av konsekvenserna av att leva utan Gud finner vi i Ef 2:1-3: ”Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder. Tidigare levde ni i dem på den här världens sätt och följde härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens barn. Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra köttsliga begär och gjorde vad köttet och tankarna ville. Av naturen var vi vredens barn, precis som de andra.”

Låt oss vara ärliga. Detta är en tung beskrivning. En gång levde vi i våra överträdelser. Vi var olydnadens barn. Vi följde våra infall och drifter; drifter som drev oss bort från Gud. Ja inte bara var vi olydnadens barn. Vi var också vredens barn. 

Skrevs detta på en måndag? Har Paulus en dålig dag? Nej, detta är ett stycke biblisk realism. Detta är faktiskt en klarsynt analys av vår situation. 

Lyfter vi blicken och ser på mänskligheten och historien får vi nog dessutom ge Bibeln rätt. Mänskligheten verkar inte må särskilt bra. Det är inte längre bara profeter som talar om världens undergång. Numera är det också professorer. Någonting måste ske, mycket snart. Samtidigt leds de stora och tongivande länderna av ledare som inte ger oss mycket hopp. Det kortsiktiga vinner för ofta över det långsiktiga. Det egna, ”America first” framför det gemensamma, precis som det skulle gå att skära ut ett enda land som en tårtbit ur världen i övrigt. 

D.v.s. vi börjar inse alvaret, men vem är beredd att betala priset för en nödvändig förändring?

Nej, efter bilder av krig, terror, kriminalitet och våld från kvällens nyhetssändning tycker jag inte längre att begreppet ”vredens barn” är överdrivet. Det stora problemet med världen är människans hjärta. 

Kriget är djupt, mycket djupt. Mänskligheten ligger i krig. Djupast sett är detta krig ett krig mot Gud själv, alltsedan fallets dag i 1 Mos, enligt Rom 8:7: ”Köttets sinne är fiendskap mot Gud”.

Det är mot denna bakgrund evangeliet tecknas. Jesus är ingen liten guru, eller en kringvandrande poet eller filosof, som glider fram som en citatmaskin som sprider vackra ord om kärlek, ord som passar på en kylskåpsmagnet. 

Jesus kommer för att rädda oss. Han är som en ytbärgare som kastas ner i det vågpiskade havet efter att båten kapsejsat för att dra oss upp ur djupen. 

Han kastar inte ner en självhjälpsbok från helikoptern. Han kommer själv, med ande, själ och kropp, för att dra dig upp ur djupen och ställa dina fötter på fast mark. 

Det är så Bibeln säger det. Jag behöver bli räddad, och Jesus är den enda som kan rädda mig.

Jag var Guds fiende. Bara Jesus kan stilla denna fiendskap inom mig; avväpna och desarmera min vrede.

Jag har syndat och förtjänat mitt straff. Bara Jesus, d.v.s. någon utan synd, kan ta det i mitt ställe.

Jag var död. Mitt inre var dött för evigheten. Bara Jesus, bara han som besegrat döden, kan ge mig livet åter. 

Jag behövde bli räddad. Bara Jesus kunde rädda mig, Apg 4:10-12: ”Ni korsfäste honom, men Gud har uppväckt honom från de döda. Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare förkastade men som har blivit en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen, och under himlen finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta.”

“Men Gud”

D.v.s. all denna förtvivlan, allt detta bottenlösa mörker, denna analys på mänsklighetens hjärteproblem, bryts i två ord i min Bibel, nämligen i orden ”men Gud”. Så här lyder fortsättningen av texten i Ef 2, Ef 2:4-10: ”Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, även när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande med Kristus. Av nåd är ni frälsta! Han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus, för att i kommande tider visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus Jesus. Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det, inte på grund av gärningar för att ingen ska berömma sig. Hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar som Gud har förberett för att vi ska vandra i dem.”

Okej… det må vara svårhanterligt, och det må vara tufft för vår stolthet att ta, men detta är ändå kristen tro, kristen ”bastro”. Vi behöver bli räddade. 

Och, lyssna nu, slarvar vi här, med det där som kallas frälsning, eller räddning, riskerar vi att slarva bort vår frälsningsvisshet, vår frid och vår glädje. 

Slätar vi ut allt, d.v.s. jag kommer till tro, jag blir en kristen, utan att förstå vad det är som behöver ske i mitt liv, d.v.s. att jag behöver bli räddad, få förlåtelse, bli född på nytt, riskerar jag att missa det viktigaste, d.v.s. det stora miraklet, uttryckt just i orden i 2 Kor 5:17: ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.”

Det är intressant att läsa hur detta uttrycks i Jesu egna ord i Luk 7:47. Han talar om en kvinna: ”Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som fått lite förlåtet älskar lite”.

Vad säger Jesus? Här är en kvinna som älskar honom mycket. Hon vet att hon fått mycket förlåtet. Men den som bara fått lite förlåtet älskar lite. 

Min följdfråga blir: – Vem av oss har fått lite förlåtet? Paulus skriver, Kol 2:13: ”Han har förlåtit oss alla överträdelser.”

Svara mig på detta: Alla dina överträdelser, är det mycket eller lite? Det är mycket, inte sant? Vi tänker och känner och talar och handlar ofta utifrån vår egenkärlek eller egennytta. Vi gör sådant vi inte borde och vi låter bli att göra sådant vi borde. 

Poängen är tydlig nog. Vi har alla fått mycket förlåtet. Jag tänker då att det Jesus säger är att vår kärlek till honom växer i takt med att vi förstår hur stor hans nåd är. 

Men, om vi inte ens inser att vi behöver förlåtelse; om vi tänker att vi är bra som vi är och ingen särskild nåd behöver… då kanske vår kärlek också blir blek och svag.

Tillbaka till 2 Kor 5:17, som är en av två grundverser när vi nu ska förstå vad Gud gjort och vad Gud håller på att göra i våra liv: ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.”

Detta är inte en vers om något som ska ske i ditt liv. Om du är en kristen är detta en vers om vad som redanskett. Är inte det befriande? Visst, jag är som ett gammalt renoveringsprojekt, som behöver restaureras, in i minsta detalj, ner i minsta vrå, ”han vederkvicker min själ”, ”He restores my soul”, han restaurerar min själ. 

Det viktigaste har redan ägt rum

Men… det viktigaste har redan skett! 

Jag skulle t.o.m. vilja säga det så här: Du har redan uppstått från döden! Visserligen ska din kropp en dag dö. Men det är också allt. Du ska få en ny, en bättre, en uppdaterad version, en uppståndelsekropp. Men du, din själ och din ande, ditt jag, ska aldrig dö, Joh 11:25-26: ”Jesus sade: “Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö.” Är inte detta fantastiskt?

Den andra grundversen för vad Gud har gjort och gör i dig är den här, Rom 12:2: ”Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne så att ni kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom.”

Så… hur ska vi få ihop det här. Det kan ju verka som en motsättning allt ihop, i alla fall om man läser Bibeln slarvigt. Att har ju redan förändras. Du är en ny skapelse. Och ändå ska du leva i förvandling och förnyelse. 

Nej, det är inte motsättning. Det är två sätt att se på samma sak. Din frälsning blir en verklighet i den stund Jesus blir din Frälsare. I den stund du bjuder honom in i ditt liv, tar emot hans nåd och förlåtelse, blir du, med Jesu egna ord ”född på nytt”. Något nytt har kommit. Det gamla finns inte mer. Du är inte längre i krig med Gud. Gud är din Far. Det är frid mellan dig och Gud. Du är barn i Guds hus. 

Men, som du upptäcker, är du inte fullkomlig än, d.v.s. du lever inte felfritt, du tänker inte alltid goda tankar, du känner inte alltid som du önskar, och du handlar inte alltid som du vill. Är det rätt uppfattat? Som ett nyfött barn måste du nu växa, låta dig omskolas och förvandlas, dag för dag, ”låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne”.

Och så ska det vara med oss. Vi är inte färdiga än. Det är helt okej, så länge vi är på väg åt rätt håll, så länge vi växer och mognar. 

På väg mot vad? Mot det här, Rom 8:29: ”Dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, så att Sonen blir den förstfödde bland många bröder.”

Guds avbild

För mig blir detta tydligast när jag tänker på det där med Guds avbild. 

Bibeln är vackert sammansatt. Den har en inre harmoni. Den är en berättelse. D.v.sa. Bibeln är inte bara en citatbok, eller en bok med lösryckta berättelser man kan återberätta på en flanellograf, likt fabler eller sedelärande sagor. Alla Bibelns berättelser blir en till slut. Och den hålls samman genom ett antal röda trådar. En av dem är försoningen, d.v.s. en massa berättelser som visar på vårt behov av försoning. En annan är profetiorna om en kommande Messias, som i Nya Testamentet kom och kommer igen. En tredje röd tråd är skapelsetråden. I begynnelsen skapar Gud himmel och jord. I Jesus skapas vi på nytt och blir nya skapelser. Och i Bibelns avslutning skapar Gud nya himlar och en ny jord. 

En fjärde röd tråd är dramat om den förlorade sonen, eller om den förlorade avbilden. Människan skapas till Guds avbild. Avbilden går sönder när vi lämnar Gud. Gud kommer till oss i Jesus. När vi kommer till tro på honom börjar Gud upprätta sin avbild i våra liv igen. Ett annat ord för det är helgelse. Och en dag… en dag ska avbilden återställas helt. Låt oss följa just den tråden en stund:

Människan skapades till Guds avbild. På ett sätt kan stora delar av Bibelns huvudbudskap förklaras utifrån det begreppet, 1 Mos 1:27: ”Gud skapade människan till sin avbild.”

När Gud skapat människan böjer han sig ner över henne och andas in sin livsande i hennes kropp. Detta sker inte när Gud skapar djuren. Detta vidrörande är unikt för människan. Därför är människan en unik bland alla Guds skapelser, Människan har en fysisk kropp, men också en ande.

Men så sker brottet, den stora katastrofen. Människan vänder sig bort från Gud. Avbilden går sönder. Den vackre avbilden kastas som en dyrbar vas i marken så att bara skärvor återstår. Skärvor av skönhet, av godhet, av konstnärlighet och skapande, av moral, vi fortfarande finner i människan. Men det är också sant att avbilden gått sönder, Rom 5:12: ”Därför är det så: Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden. På så sätt nådde döden alla människor, eftersom alla hade syndat.”

Jag läser ut Luthers lilla katekes:

97. Vari bestod människans likhet med Gud?

Den bestod i medskapad vishet och helighet, frihet från lidande och död samt herravälde över jorden. (…)

98. Förblev människan sådan som hon skapats av Gud?

Nej, genom syndafallet fördärvades Guds avbild hos människan. Hon blev förmörkad i sitt förstånd och ohelig i sin vilja och drog förbannelse över sig själv och över jorden.

 Rom 5:19: Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga.(…)

Rom 5:18: Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. (…)

Därför kom Jesus. Dels för att visa vem Gud är och dels för att återupprätta Guds avbild i oss. 

Jesus är den perfekta bilden av Gud, Hebr 1:3: ”Sonen är utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild, och han bär allt med sitt mäktiga ord.”

Eftersom vi gått sönder måste vi återskapas, bli nya skapelser, eller födas på nytt, Joh 3.

Genom den nya födelsen börjar Gud upprätta oss, ett renoveringsarbete påbörjas, avbilden restaureras, och ska en dag fullkomnas igen, Rom 8:18-21: ”Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår. Själva skapelsen väntar och längtar efter att Guds barn ska uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att även skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet.”

Så, dels har något skett i ditt inre. Du har blivit född på nytt. Och dels behöver nu detta få utvecklas, du behöver helgas, steg för steg, för att bli allt mer likt Jesus. Här är en vers om det, 2 Kor 3:18: ”Och alla vi som med obeslöjat ansikte ser Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden.”  

I Guds närhet förvandlas vi, av Guds Ande, till Jesu likhet. D.v.s. vi är inte till fullo återställda avbilder, vi är i förändring, Kol 3:9-10: ”Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan med hennes gärningar och klätt er i den nya människan, som förnyas till rätt kunskap och blir en avbild av sin Skapare.”

Och en dag, en dag ska arbetet bli färdigställt, 1 Joh 3:2: ”Mina älskade, nu är vi Guds barn, och än är det inte uppenbarat vad vi ska bli. Men vi vet att när han uppenbaras ska vi bli lika honom, för då får vi se honom sådan han är.”

Vad betyder då detta med att vara Guds avbild, Imagio Dei? Begreppet är brett. Det är inte så helt självklart hur detta ska förstås. De hebreiska och grekiska orden öppnar för flera tolkningar. Kanske är den luthersk katekesen inte så dum: ”Den bestod i medskapad vishet och helighet, frihet från lidande och död samt herravälde över jorden.”

Människan är medskapande, d.v.s. kreativ och skapande. Hon har ett moraliskt medvetande, ”lagen i hjärtat”, och Gud har andats in sin livsande i henne. Allt detta handlar om människans höghet, vilket också ger återklang i Jesu ord i Matt 6:26: ”Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar inte i lador, och ändå föder er himmelske Far dem. Är inte ni värda mycket mer än de?”

“The definition I offer is this: The imago Dei is that in man which constitutes him as him-whom-God-loves.” (John Piper) ”Jag ger denna definition: Imago Dei är det i människan som gör henne till den-som-Gud-älskar.” (Egen översättning)

Förstår ni vad jag har gjort med er?

Så… så vad Bibeln beskriver är med andra ord ett enormt bildbyte, eller ett i ordets verkliga mening identitetsbyte. Jag skulle vilja lyfta in Jesu fråga till lärjungarna i Joh 13:12: ”Förstår ni vad jag har gjort med er?”

Förstår vi det? Att bli kristen är att omskapas: ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.”

Ibland tänker jag att om Jesus skulle få sitta ner med mig, fysiskt, och ta ett samtal med mig, kanske en dag då jag går med krökt nacke och tunga tankar genom livet, bekymrad, grubblande, smått modlös, så skulle Jesus be mig att sitta ner en stund, kanske hälla upp en kopp kaffe åt mig, lägga sin hand på min, se mig djupt in i ögonen och fråga: – Micael, förstår du inte vad jag har gjort med dig?

Det är därför Paulus skrev till romarna att de skulle låta sig förvandlas genom förnyelsen av sina tankar, eller rakare uttryckt, att de behövde tänka rätt för att utvecklas rätt. 

Jag använde en liten illustration när vi var samlade innan sommaren. Eftersom du har glömt den för länge sedan återanvänder jag den med frimodighet: Minns du hur du bytte bilder med dina skolkamrater en gång för länge sedan? Kanske var det filmstjärnor. Sedan blev det fotbollsspelare eller ishockeyspelare. Mina barn hade bilder av fantasyfigurer… jag förstod nog aldrig riktigt vad de föreställde. Det var hårda förhandlingar på skolgården. Du visste vilka bilder som var vanliga och vilka som var särskilt dyrbara. Målet var förstås att byta till sig en riktigt dyrbar bild, gärna mot en mindre eftertraktad.

Gud är märklig på det sättet. Gud vill ha våra sämsta bilder och han erbjuder oss sina bästa i utbyte. Gud tar bilden av dig som en looser, som oönskad, oälskad och misslyckad och erbjuder dig helt nya bilder, nya självbilder, av dig som ett Guds barn, önskad, utvald, helig… dyrbar. 

Undret har redan ägt rum. Du har redan blivit född på nytt. Nu måste detta nya liv få utvecklas och bli vad det var tänkt att vara. Ett sätt att ge näring åt det är att läsa om, och ta in vad Jesus har gjort med oss. 

Bibeln innehåller många sådana befriande, upprättande och upprätande bilder. De beskriver alla ett mirakel, eller kanske ska man säga att de var för sig beskriver en del av miraklet. 

Det älskade barnet

Bibeln talar med kraftfulla ord om vad som sker när en människa kommer till tro på Kristus:

”Ni var döda genom era synder och överträdelser… Men nu, tack vare Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod.” (Ef 2:1, 13)

”Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.” (1 Petr 2:9)

En av alla dessa bilder blir helt grundläggande för så väl mitt sätt att se på mig själv som på Gud. Lyssna, Ef 5:1: ”Bli därför Guds efterföljare, som hans älskade barn.”

Detta är bilden av det älskade barnet.

Hur påverkar det oss; vad gör det med oss när vi börjar tänka på oss själva som Guds älskade barn. 

Pröva en dag när självförtroendet går ner under fryspunkten och känslan av värdelöshet ligger som en tung blöt filt över livet. Pröva att tänka: – Här går jag, ett älskat barn. Guds ansikte ler över mig. Jag sticker min hand i hans. Jag är hans älskade lilla pojke; hans älskade lilla flicka. Vad kan vara finare än att älskas av Gud? Pröva… det gör någonting gott med dig.

Men det kanske inte är så enkelt för dig. Var du ett tryggt och älskat barn; brukade din mamma eller pappa ta dig i knät, krama om dig, berätta med ord eller handlingar att de älskade dig? Då har du god hjälp av det. Men växte du istället upp i ett hem där distansen var stor, atmosfären kall eller där man helt enkelt inte brukade berätta för varandra att man älskade varandra måste du kanske både helas och omskolas innan dessa ord bryter igenom, likt solstrålarna som bryter igenom de blytunga grå molnen en regnig höstdag: – Gud älskar mig!

Att känna sig älskad är nog vårt mest grundläggande behov. Kärleken får människor att våga sig fram; att våga blomma, våga ta för sig, hitta sin plats, bidra och ta emot. Men så väl kärleken som bristen på kärleken formar oss. Hur många har inte hamnat i missbruk, kanske i kriminalitet och fängelse, p.g.a. att man aldrig mötte den kärlek men behövde som barn. 

Detta, nämligen detta att veta att man är ett älskat barn, var faktiskt också grundläggande för Jesus. I Matt 3:16-17 öppnar sig himlen över hans liv: ”När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Då öppnades himlen, och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom. Och en röst från himlen sade: ’Han är min älskade Son. I honom har jag min glädje.’”

Jesus visste att han var Guds älskade son. Det gav honom kraft att fullborda sin uppgift, t.o.m. de dagar andra vände sig mot honom. Jesus var grundtrygg i sin relation till Fadern.

Är det inte så att Satan försökte få honom att tvivla på detta, bara tre verser senare, när Jesus frestas i öknen: ”Om du är Guds Son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Eller: – Är du Guds son? Upp till bevis. Bevisa att du är Guds son. Befall dessa stenar att bli bröd.

Men Jesus hade inget att bevisa. Gud hade sagt sitt. Och Gud hade då inte bara sagt att Jesus var Guds son, utan att Jesus var Guds älskade son.

Vet du det samma? Vilken grund du har i ditt liv i så fall!

Gud vill att du ska veta, också känna d.v.s. uppleva, leva i den övertygelsen, Rom 8:15-16: ”Ni har inte fått slaveriets ande så att ni på nytt måste leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, och i honom ropar vi: ’Abba! Far!’ Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.”

Jag hörde om en liten flicka som började gråta när söndagsskolläraren sagt att Gud var hennes pappa. Hennes pappa var en tyrann; en alkoholiserad man som brukade misshandla mamma och som gjort familjelivet till ett skräckvälde. Hur skulle den lilla flickan kunna förstå att Gud var en annan slags far?

Hurdan far är Gud?

Det räcker alltså inte med att förstå att Gud är vår far. Vi måste också få hjälp att förstå hurdan far Gud är.

Bibelns bild av Gud som far är varm och positiv: 

”Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.”(Luk 6:36) 

”Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud.”(2 Kor 1:3)

Dessa bilder är goda och varma. Gud är en god far som vet vad vi behöver, barmhärtig och full av tröst. 

Alla mänskliga fäder, också de bästa, kommer till korta. Paulus skriver att Gud är den far som allt vad fader heter i himlen och på jorden har fått sitt namn efter, (Ef 3:15).

Att komma till Gud är att få komma hem. 

Så här skriver en av våra psalmförfattare: Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn, så var det för mig att komma till Gud – jag kände att där hörde jag hemma. Det fanns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mig. Och jag kände: Här är jag hemma, jag vill vara ett barn i Guds hem.

Gud har inga oönskade barn!

– Abba! Fader! Det är ord som handlar om glädje. Glädjen över Guds lysande ansikte. Glädjen över bekräftelse. Glädjen över vissheten över att jag är ett älskat barn. 

För du, Gud har inga oönskade barn!

Jo, en del av oss kom till lite på tvären. Vi var inte planerade. Vi var inte önskade. I alla fall inte av våra föräldrar. Själv var jag nog lite av en katastrof från första början, mamma var bara 18 år gammal när hon ”råkade” bli gravid med mig. 

Men Gud har inga oönskade barn, Joh 1:12-13: ”Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja, utan av Gud.”

Lyssna, den dag du kom till tro var du ett efterlängtat barn. O, så efterlängtad du var, Luk 15:7: ”Jag säger er: På samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver någon omvändelse.”

Vad jag lärt mig av mormors lutfisk

Att lära sig leva som älskad är nog för oss alla att omskolas; att stanna upp och att ta tid för upptäckten. Jag tänker ibland att det är lite som med mormors lutfisk, du vet den där hårda fisken som mer var som en bräda än en fisk, så hård att man kunnat spela brännboll med den. Men så la mormor fisken i lut, och sedan i vatten, för att den skulle ligga där och blötna upp och bli mjuk. Hela proceduren tog två veckor innan hon till kunde koka den.

Och det var tvunget att göras väl. ”Dåligt avlutad fisk krymper åtskilligt vid kokningen, och är den riktigt dåligt avlutad försvinner den helt: det finns bara spad kvar”, upplyser Wikipedia. Vilken besvikelse! Först två veckors arbete, och sedan försvinner fisken upp i tomma intet!

Jo, vi är nog lite som lutfisken en del av oss, lite hårda, lite torra, lite stela. Lite träiga. Vi behöver läggas ner i Guds varma kärlek och få ligga där länge innan vi till slut drar in den, mjuknar upp och får liv. 

Vi får hjälp av gudstjänsten, av den kristna gemenskapen, av bibeln och bön, av lovsång och tillbedjan. Sakta mjuknar vi och vågar tro att också vi är älskade. Och det är den upptäckten som förändrar oss, och som frigör kärleken också i våra liv. Precis som det står i 1 Joh 4:19: ”Vi älskar därför att han först har älskat oss.”

Bilden av den troende som ett Guds barn är en stark och positiv bild. Det är en bild som framträder i ljuset av Guds lysande ansikte. Det är den bekräftelse vi alla söker. 

Bibelns Gud är inte bara en kraft. Inte Någonting utan Någon. Ett ansikte. Ett lysande ansikte. En god far. Om Gud gett dig rätten att kalla honom far, vem skulle då kunna beröva dig den rätten?

Du kan döma mig hårt.

Du kan svärta mitt rykte.

Du kan kalla mig dum,

om det var vad du tyckte.

Du kan plundra mitt hus.

Du kan ta mina pengar

så jag fattig får bli

en av samhällets drängar.

              —

Men det har jag kvar,

att Gud är min far.

Jag kan tycka som du

att jag kommer till korta;

att så lite blir kvar

när all yta är borta.

Jag kan tvivla ibland.

Jag kan snubbla och falla.

Jag kan handla i synd,

och min kärlek kan kallna

              —

Men det har jag kvar,

att Gud är min far.

Det kan hända ibland

mitt i livet, längst vägen,

att jag faller i gråt,

utan att bli förlägen.

När jag inser min synd

utan att få upp garden

är mitt livs enda hopp

att min Mästare bar den!

              —

Så det har jag kvar,

att Gud är min far.

Du kan håna min tro.

Du kan säga jag drömmer.

Du kan använda våld.

Du kan hoppas jag glömmer.

Du kan släcka mitt liv.

Du kan skända mitt minne.

Men att ta mig från Gud…

Nej, så stor är du inte.

              — 

För det har jag kvar, 

att Gud är min far.

(Micael Nilsson)

Fyra gudsbilder (4)

Predikan från Tabernaklet, Göteborg, Micael Nilsson, söndagen den 21 juli.

Ett befriande möte med nåd och sanning

När Gud sammanfattar tio budord; tio grundläggande riktlinjer till skydd för människan, lyder ett av dem: Du skall inte begå äktenskapsbrott! 

Det skrevs en gång med Guds finger på tavlor av sten. Så viktigt var det. Och det kanske inte är så svårt att förstå. Det handlar inte bara om hårda bud utan också om mjuka värden; om ett grundläggande mänskligt behov av tillit och trohet. Och få handlingar kränker detta så djupt som ett äktenskapsbrott. Men vad händer när vi bryter mot Guds bud? Vart ska vi gå när vi gått fel? Vad ska vi säga när vi inte kan försvara oss längre? 

Det finns en berättelse i Bibeln… Den provocerade de religiösa ledarna i Israel på Jesu tid, som ansåg att rätt skulle vara rätt, tand för tand, öga för öga. För vad skulle hända om vi började se lätt på brottslighet och laglöshet? Dessutom, allt sedan dess har samma berättelse fortsatt att provocera och att töja på vår uppfattning om rättvisa och heder. Vi läser den vers för vers, och gör några pauser på vägen. Först vers 1-2, som ger oss scenen för dramat.

Sedan gick var och en hem till sitt, och Jesus gick till Olivberget. Tidigt på morgonen var han tillbaka på tempelplatsen. Allt folket samlades omkring honom, och han satte sig ner och undervisade dem.

Det finns något väldigt uttrycksfullt i dessa ord. Var och en gick hem till sitt. Vi har vårt. Vi går hem. Hem till vårt. Vårt hem är vår borg, vår bas och vår tillhörighet. Men Jesus gick till Olivberget, förmodligen för att sova under de stora olivträden där. Detta är en ögonblicksbild av kallelsens ensamhet, detta att ibland få bära bördor man kanske inte kan dela med någon annan. För oss är Jesu ensamhet dock en märklig tröst. En tröst i vår ensamhet, för p.g.a. hans ensamhet är vi aldrig ensamma. När alla andra gått hem till sitt är Jesus alltid kvar, kvar hos oss.

Tidigt på morgonen är hans tillbaka på tempelplatsen. Det är trohetens kontinuitet. Orden säger så mycket om ryggraden i Jesu liv. Han var ingen dagslända. Han gjorde ingen kometkarriär, ett kortvarigt ljus som drog förbi. Han är morgonstjärnan, kontinuiteten, den som förblir, dag för dag. Tidigt på morgonen var han tillbaka på tempelplatsen.

Där händer detta, vers 3-6: Då förde de skriftlärda och fariseerna dit en kvinna som hade blivit gripen för äktenskapsbrott. De ställde henne i mitten och sade: “Mästare, den här kvinnan greps på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen har Mose befallt oss att stena sådana. Vad säger då du?” Detta sade de för att pröva honom och få något att anklaga honom för.

Kvinnan på torget är ensam mitt i mängden. Vilken utsatthet! Hon finns i centrum av allt men ändå som en slags del av scenografin i den kamp som utspelar sig mellan Jesus och fariséerna. För för dessa fariséer är hon bara en spelbricka. Men själv står hon där med det enda liv hon har, skör som en fågelunge inför rovdjuren. Att försöka sätta sig in i hennes situation är djupt ångestladdat. Och här bör man kanske ändå påminna sig om att detta också idag, i vår egen tid, är en situation som är helt och brutalt aktuell. För några år sedan (2010) kunde man läsa om Sakineh Mohammadi Ashtiani, en 43 år gammal kvinna från Iran. Hon var dömd till stening, anklagad för äktenskapsbrott. Till skillnad mot många andra uppmärksammades hon, vilket väckte kraftfulla internationella protester. Vad jag förstår är det oklart vad som hänt med henne. Så här inleds en artikel om henne: ”Hon ska ställas i en grop grävd upp till axelhöjd, varefter stenar ska kastas på henne, stenar som är tillräckligt stora att skada henne svårt, men inte så tunga att hon genast dör. Det ska ske i staden Tabriz, Iran.”

Mycket av detta kunde ha handlat om kvinna på torget i Jerusalem. Hon var ertappad och förd till torgs med sin synd. På den relevanta frågan var mannen fanns finns inget svar. Kanske struntade man i honom eftersom det i själva verket var Jesus man var ute efter. Mannen fick löpa. Kvinnan stod ensam. Och hon måste ha varit oerhört rädd.

Här är nu frågan: Varför tog man henne till Jesus? 

Detta var ett rättssamhälle. Det fanns domstolar och det fanns juridik. Skulle någon dömas krävdes vittnen och trovärdighet. Folk släpades inte ut på torget och stenades hur som helst. Dessutom var landet ockuperat och romersk lag rådde. Skälet till att man tog Jesus till Pilatus när han skulle dömas var att de judiska domstolarna inte hade rätt att utfärda dödstraff utan att de romerska myndigheterna godkänt det. Jesus var ingen domare. Varför släpade man kvinnan till honom? Svaret på frågan är att dessa män inte egentligen är ute efter henne. Det är Jesus de vill se dömd. Detta sade de för att pröva honomoch få något att anklaga honomför.

Men, lyssna, fast de inte förstår det, visar de på något profetiskt. Jesus hade nämligen sagt redan i Joh 5:22: ”Fadern (Gud) dömer ingen, utan han har överlämnat hela domen till Sonen för att alla ska ära Sonen”.

D.v.s. en dag ska vi alla stå inför Jesus. Dessa män ska en dag själva stå inför den Jesus de vill anklaga. Men också jag… För detta är också vad berättelsen handlar om. Kvinnan står där som en av oss. Bibeln säger att vi alla har syndat och att syndens lön är döden. Till slut måste vi alla stå ansikte mot ansikte med det liv vi levt.

Då händer detta, vers 7: Men Jesus böjde sig ner och började skriva med fingret på marken.

Vad handlar det här om? För det första: Detta är den enda gång det står att Jesus skrev någonting. Det har tänkts mycket omkring vad han möjligen skrev. Det finns många gissningar. Men faktum är att vi inte vet. Vi vet inte vad Jesus skrev och vi vet inte varför han skrev. 

Jag försöker studera bilden för att förstå… Där står ett antal arga män. De är beredda att döma, både kvinnan och Jesus. Där ligger en rädd liten människa i dammet på tempelplatsen, kastad på marken, nedtryckt av skam och nedtystad av skräck. 

Och Jesus… Vad gör han? Han böjer sig ned och han skriver i sanden. Du… kanske är det inte vad han skriver som är poängen utan snarare detta att han böjer sig ned. Kanske är det kroppsspråket som förkunnar evangeliet. 

Jesus böjer sig ned till kvinnans nivå. Hon vill inte vara där? Hon vill fly, men kan det inte. Hon är rädd och vet dessutom att hennes anklagare har rätt. Hon har syndat och förtjänat sitt straff. Nu ligger hon där inför alla dessa människor, täckt av en tung mantel av skam. Detta är hennes värsta stund i livet. Detta är livets lågvattenmärke. Detta är hennes livs absolut lägsta punkt. Då böjer sig Jesus ner, och möter henne just där. Han möter henne på botten. Hon är inte längre ensam. Jesus är hos henne, när allt slår i botten.

Vers 8-11: När de fortsatte fråga honom, reste han sig och sade: “Den av er som är utan synd kan kasta första stenen på henne.” Sedan böjde han sig ner igen och skrev på marken. När de hörde detta började de gå därifrån en efter en, de äldste först. Han blev lämnad ensam kvar med kvinnan som stod där. Jesus reste sig upp och sade till henne: “Kvinna, var är de? Har ingen dömt dig?” Hon svarade: “Nej, Herre.” Då sade Jesus: “Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda nu inte mer!”

För att förstå vad Jesus gör den här dagen måste vi också förstå hur allvarlig hennes synd var. Andra hade kränkts och kanske skadats svårt. Det kvittade inte! Läser vi så så läser vi fel. Jesus drar inte ett streck över vår synd och bortser från den. Nej, han dör för den. Han tar den på allvar, på blodigt allvar, och möter konsekvensen av vår våldsamhet och upproriskhet på korset. Men, lyssna nu, för här är poängen, mot denna allvarsamma bakgrund: Det finns nåd.

Låt mig använda en bild. Nästan varje dag när jag åker till jobbet flyger stora flygplan över min bil. Det största flygplan som lyfter från Landvetter är en Boeing 787 Dreamliner. Den största varianten har 290 säten, är 68 meter lång, har ett vingspann på 60 meter och kan ha en startvikt på 254 000 kg. Att få upp 250 ton en mil upp i luften känns som en omöjlig tanke. Vi lever nämligen under en lag, tyngdlagen. Den är svår att överklaga, tack och lov. Utan tyngdlagen skulle vi försvinna ut i tomma intet. Så… tack Gud för tyngdlagen. Den kan inte överklagas, men den kan övervinnas, nämligen av aerodynamikens lagar. Med hjälp av lyftkraft och dragkraft pressas den stora flygplanskroppen upp i luften. 

Tyngdlagen och aerodynamikens lag liknar två lagar i Bibeln, nämligen sanning och nåd. 

Tror du på en Gud som dömer? undrar någon som tycker att det verkar som en skrämmande tanke. Men egentligen är det väl ändå motsatsen som skrämmer. En Gud som kunde se all ondska, krig, våld, övergrepp, utan att bry sig om det som sker eller vilja rättvisa… det är minsann en skrämmande tanke. Vi vill leva i ett rättssamhälle. Vi vill att det brott ska förhindras och fördömas, inte sant? Annars gäller ju djungelns lag. 

Gud har en lag. Den beskyddar oss. Den är som tyngdlagen. Den håller allt på plats. Utan rätt eller rättvisa försvinner vi ut i tomma intet. I enlighet med den lagen ska vi dömas en dag. Men det finns också en annan lag, nämligen nådens lag, möjligheten att få förlåtelse och att bli upprättad. Den upphäver inte sanningen, men den övervinner den. 

Goda föräldrar känner till detta. Goda föräldrar har principer och moral och försöker lära sina barn att leva rätt. Men om våra barn sviker våra principer och handlar orätt men ber om förlåtelse, då händer någonting i mammas och pappas hjärtan. Kärleken tar över. Vi säger inte att vi kan strunta i alla principer i framtiden. Men vi förlåter våra barn och vi börjar om igen. Den kärleken är som aerodynamikens lagar som inte utplånar men övervinner tyngdlagen. Nåden lyfter oss upp över syndens och skammens tyngdlag. Och det… det är precis vad som händer på tempelplatsen i Jerusalem den här dagen. En kvinna pressas till marken av synd och skam, denna tunga, tunga tyngdlag. Men Gud böjer sig ner och ger henne nåd. Jesus säger inte att det inte spelade någon roll att hon svek sin man, sin familj, en annan familj och sin Gud. Men han säger att det finns nåd. – Jag dömer dig inte! Jag förlåter dig. Och efter det upprättar han sanningen i hennes liv: – Gå och synda inte mer. 

Innan vi lämnar texten måste jag till slut också få dröja en stund inför de judiska ledarna. Jag vet inte om de hade stenar i händerna, men jag vet att de hade stenar i sina hjärtan, stenar de ville kasta på andra. Hur kom det sig? Varför var det så med dem? Vad är detta för behov som ibland, ärligt talat, väl också visar sig i våra liv. Då och då avslöjas sig något stenhårt inom oss, något som vill peka finger och döma. Varför är det så? 

Se på dem en stund. Betrakta dessa män. De vill stena en kvinna. De vill korsfästa Jesus. Låter det som ett bra liv? Låter det som att dessa män mår bra, som att de har glädje i hjärtat och frid i själen. Nej, det låter som att det pågår ett inbördeskrig i deras inre. De är våldsamma, fyllda av mordlust och hat. Och det mest tragiska är att de tror sig representera Gud. 

Har du stått bland dem någon gång? Så skulle det ju kunna vara att vi ibland tycker oss se våra egna ansikten i den skaran. För livet är svårt. Det är lätt att förhärdas, att förbittras, och att med åren och besvikelserna bli en hårdhjärtad människa som sprider dom omkring sig. Jag undrar vem av oss som går fri. Vem av oss behöver aldrig kämpa med känslan av att vilja dra iväg en stor hård sten ibland?

Det är lätt att bli en av dem som släpar andra till torget. Och du, vet du en sak? Den som alltid söker efter fel finner alltid vad han söker. Men hur mår vi egentligen då? Hur kul kan det vara att vara farisée? Hur mår han eller hon som alltid verkar ha en vass sten i sina händer? Är det inte sant att den som själv inte har någon nåd att ge förmodligen inte heller själv har funnit nåd för sitt eget liv?

Jag har försökt förstå dessa män. Kanske handlar det till sist bara helt enkelt om att hängivenhet utan Jesus och utan medkänsla för andra människor, också för dem som gått vilse, i slutändan blir så… helt fel. Så stenhårt. 

Jag har nog läst den här berättelsen mest som att Jesus drar från höften och skjuter vapnen ur fariséernas händer, att han avslöjar och förnedrar dem så att de måste gå därifrån med skam. Att de fick vad de förtjänat. Men nu mer ser jag det nog ändå som att Jesus älskar också dem, och som att hans ord till fariséerna också är befriande ord. 

För några av dem kanske gick därifrån befriade. 

Tänk att få lägga ifrån sig en stor tung sten, sin gamla ilska, sitt hat, sin hårdhet, efter den djupa insikten att ingen människa är fullkomlig och att bara Guds nåd kan vara vårt hopp. Vilken befrielse! Tänk att slippa vara farisée och tvingas mörka sin egen svaghet. Tänk att få vara människa, buren av Guds nåd, i en befriad förvissning om att det är nog.

Det är så Jesus arbetar, tänker jag. Jesus förvandlar våra tankar genom att förvandla våra hjärtan. Och han förvandlar våra hjärtan genom att hjälpa oss att se vilka vi är, vem Gud är och vad nåd är.

När de gått sin väg står bara kvinnan kvar. Jesus ser på henne. Jag citerar Bibel 2000: ”Jesus såg upp och sade till henne: “Kvinna, vart tog de vägen?” Ordet vi översatt ”såg” betyder att man såg med vördnadpå någon. Jesus betraktade henne. Hon stod inför den blick som ser allt. Som ser det ingen annan ser. Och som visste varför; varför hennes liv hade blivit som det blivit. Jesus ser också vad synden gjort med henne och vet att bara en sak kan rädda henne: Guds nåd. 

Så säger han det: – Inte heller jag dömer dig! 

Det finns inget så livsförvandlande som detta. Vi står där med vår egen synd, ertappade, utan bra bortförklaringar. Gud vet ju ändå allt. Att då, genomskådad, få höra dessa ord ”Det finns nåd för dig!” förändrar liv.

”Gå, och synda inte mer.” Mer behövde inte sägas. Eller… Mycket mer behövde nog sägas, men inte just nu… För kvinnan förstår det hon just nu måste förstå. En hårsmån från döden, eller ett stenkast därifrån, hade hon mött sin Frälsare. Hur hennes liv kom att gestalta sig efter detta vetviinte.FörfattarenKen Gire gissar åt oss: ”Hon lämnar utan tårar. Tårarna kommer många år senare. Vid udda tillfällen under dagen: när hon ser på sina barn som sover i sina sängar; när hon vinkar av sin man, en morgon då han går till sitt jobb; när hon knådar sin deg i kökets ensamhet. Ett äktenskap hon aldrig skulle haft… en familj hon aldrig skulle haft… ett liv hon aldrig skulle haft, om det inte vore för hennes underbare frälsare. En frälsare som stod upp för henne när andra ville stena henne. En frälsare som stannade till, reste henne upp, och lät henne gå vidare – förlåten.” (Intimate moment)