Micael Nilsson – Tabernaklet, Göteborg

Att hitta sitt ja

Det pågår en utdragen, ja en livslång, kamp i våra liv; vår kamp för vårt ja. Har jag rätt? Ordet ja kan förvandla så mycket. Mitt viktigaste ja var mitt ja till Kristus. Den dag jag sa ja till honom förvandlades mitt liv på ett grundläggande sätt.
Ett annat ja var mitt ja till Maria. – Tager du denna… att älska i nöd och lust? frågade vigselförrättaren. Han kunde också ha frågat: – Och tager du mig till din svärfar? för så blev det ju också.
Även många andra ja har förändrat mycket. För sex år sedan fick jag frågan om jag ville arbeta som pastor i Tabernaklet. Jag svarade ja… och resten är historia. Detta ja påverkar nu nästan varje dag av mitt liv.
Så… man ska vara noga med sina ja. Och man måste vårda dem. Livet kan slita på dem. Väder och vind nöter ner klippan. Bekymmer och besvikelser nöter våra ja.

En god vän berättade att han nästan inte orkade be längre. Han hade djup sorg. Han hade förlorat sin fru. Efter ett långt liv tillsammans rycktes hon bort i sjukdom. Jag tänkte en stund och svarade: – Men också motvilligheten är en slags villighet. Det betyder något att vi ändå vill vilja, även om det tar emot. Naturligtvis blir det fel om vi aldrig kommer vidare, om vi aldrig hittar tillbaka igen till vårt hjärtas ja, men kanske är det ärligt talat så att vi måste gå vissa vägsträckor lite motvilligt. Ibland är motvilligheten en speciell slags villighet; en villighet som kämpar sig fram likt en ökenvandrare på väg mot något annat.

Jag satte mig ner och försökte fånga det i ord. Det var svårt. Jag lade bort mitt tafatta försök. Senare på dagen hade jag en mailkonversation med en gammal vän. Han kämpade med besvikelser, var uppgiven och ledsen över hur han blivit bemött. Resten får förstås stanna mellan oss. Efteråt tog jag fram mitt tidigare försök. Orden gick in i och ut ur vårt samtal. Jag bestämde mig för att skicka med dem också. Jag gör detsamma här, för kanske vet också du vad detta handlar om. Kanske vet du vad det är att kämpa för sitt ja.

EFTERSÖKES: ETT BLYGT LITET JA

Det ska finnas ett ja här nånstans,
uppe på vinden i röran.
Jag har sökt där jag trodde det fanns.
Det är borta. Finns inget att göra.

Jag har sökt i mitt hjärta förgäves,
för jag vet att det fanns där en gång.
Men kanske försvann det, förtärdes,
av tusentals måsten och tvång.

Det var skört, gjort av tunnaste glas.
Det var blygt som ett skrämt litet barn.
Kanske slog någon allting i kras.
Kanske maldes det ner i en kvarn.

Men, vem vet, kanske lever det än.
Kanske gömmer det sig i en vrå.
Kanske kommer mitt ja hem igen.
Kanske finns det trots allt där ändå.

I HONOM FINNS BARA ETT JA

Vad ska vi göra när motivationen faller, glädjen tunnas ut och vårt ja blir motvilligt? Kanske handlar det om att på nytt finna in i Guds ja, 2 Kor 1:19-20: ”Guds son, Kristus Jesus (…) var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja. Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära.”
Lösningen för den som är trött och tom är inte att arbeta hårdare utan att få vila. Du får vila i Guds tveklösa ja till dig. Gud har inte sagt nja. Gud har sagt ja till dig. I den upptäckten kan trender vända, brända marker börja grönska igen och kantstötta lärjungar på nytt finna tillbaka till hjärtats ja.

Micael Nilsson

Gör september till en bönemånad

SEPTEMBER – EN MÅNAD FÖR BÖN

”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också.” (Jesus, Matt 6:33)

Jesus lär oss att börja rätt. Jesus lär oss att börja med Gud. Därför vill vi i Tabernaklets Församlingsråd inbjuda dig till en månads bön i början av höstens arbetstermin.

Mån 4-ons 6 september öppnar vi kyrkan kl.17.00. Du kommer när du kan och stannar så länge du vill, sitter ner i stillhet i kyrkbänken och ber för dig själv. Kl.18.00 och 19.00 samlas vi för att be tillsammans. Du är också välkommen till förmiddagsbön tisdag den 5 september k.11.00.

BE I DITT HEM

Utöver vår viktiga bönevecka vill vårt Församlingsråd inbjuda dig att be med oss varje dag i ditt hem under september. Du gör detta som du kan och själv vill, en kort eller längre stund efter just dina möjligheter. Här följer ett förslag till upplägg för hela månaden.

1 september

Vi börjar med Gud. Vi vänder oss till Gud i tacksägelse och tillbedjan.

Gud, ditt ord säger: ”Jag vill tacka dig, Herre min Gud, av hela mitt hjärta och ära ditt namn i evighet, för din nåd över mig är stor, du räddar min själ ur dödsrikets djup.” (Ps 86:12-1)

Jag håller med: Jag vill tacka dig för all nåd du visat mig, för alla gånger du burit mig, för de tillfällen du tillrättavisat mig när jag gått fel och för den kärlek du älskat mig med genom allt.

Bön: Berätta för Gud vad han betyder för dig.

2 september

Vi kommer med oss själva.

Gud, ditt ord säger: ”Därför uppmanar jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne så att ni kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom.” (Rom 12:1-2)

Jag håller med: Jag vill bära fram mitt liv idag, som ett offer till dig. Men det är inte bara ett offer. Det är framför allt mitt livs största förmån att jag får vara din. Ta emot mig än en gång. Förnya mig. Förvandla mig. Låt din vilja ske.

Bön: Låt tanken vila i Gud en stund. Finns det något som stör dig? Rannsaka dig själv. Om du behöver bekänna din synd och ta emot förlåtelse kan du göra det nu. Annars kan du tacka för att allt är gott.

3 september

Gudstjänstdag.

Gud, ditt ord säger: ”Jag gladdes när man sade till mig: ’Vi ska gå till HERRENS hus.’” (Ps 122:1)

Jag håller med: Det är stort att få möta dig Gud, att gå till gudstjänst, att försöka lyssna in din röst, få tanka nytt livsmod och få möta goda vänner. Tack för denna tillgång i livet.

Bön: Om du ber innan dagens gudstjänst så be för den, dem som medverkar och alla som kommer. Be att Gud ska få tala och be att vi alla ska kunna lyssna vad Anden säger till oss.

Om du ber efter gudstjänsten kan du istället gå tillbaka i tanken och be över det som berört dig.

4 september

Vi kommer med oss själva.

Gud, ditt ord säger: ”Kasta din börda på HERREN, han ska ta hand om dig.” (Ps 55:23)

Jag håller med: Det är dumt att bära på tunga stenar när man ska gå långt och att bära på grämelser och besvikelser när man ska leva det enda liv man har. Hjälp mig att kasta min börda på dig Gud.

Bön: Vi fortsätter att överlämna våra liv till Gud. Be genom områden du spontant tänker på, sådant du kan ha svårt att lämna, grämelser, svåra erfarenheter. Be om hjälp att släppa taget.

5 september

Vi kommer med oss själva.

Gud, ditt ord säger: ”Vi har olika gåvor efter den nåd vi har fått…” (Rom 12:6)

Jag håller med: Jag håller med, även om det ibland är svårt. För ibland är det svårt att tänka på sig själv som begåvad. Men det borde jag förstås ändå. Jag borde vara tacksam för att du gett mig både nåd och gåvor att ge till andra.

Bön: I din bön idag kan du tacka Gud för de gåvor han gett dig. Kanske behöver du be om hjälp för att kunna se dem bättre. Be Gud om hjälp att använda dem på rätt sätt.

6 september

Vi ber för familj och släkt.

Gud, ditt ord säger: ”Jag har utvalt honom för att han ska befalla sina barn och efterkommande att hålla sig till HERRENS väg och handla rätt och rättfärdigt, så att HERREN kan uppfylla sina löften till Abraham.” (1 Mos 18:19)

Jag håller med: När familjen fungerar som du tänkt är den en välsignelse för individer och samhällen. Goda relationer hjälper oss att leva gott.

Bön: Idag kan du be för din familj. Det ser olika ut för oss. En del lever ensamma. Andra kämpar hårt för att hjälpa barn till förskola, skola, fritidsintressen och kyrka. Men säkert har vi alla någon som står oss nära och som vi vill be för just nu.

Be också för familjer i vårt land och i vår kyrka som behöver vår förbön. Be för föräldrar, barn, barnbarn, syskon, syskonbarn… och andra släktingar.

7 september

Vi ber för våra vänner.

Gud, ditt ord säger: ”Salvor och rökelse gör hjärtat glatt, så även ömhet från en vän som ger uppriktiga råd.” (Ords 27:9)

Jag håller med: Vänskap är viktigt. Mina vänner berikar mitt liv så mycket. Hjälp mig att inte ta dem för givet utan att också vara deras vän.

Bön: Vilka av dina vänner behöver din förbön?

8 september

Vi be för församlingsledningen.

Gud, ditt ord säger: ”Vi ber er, bröder, att uppskatta dem som arbetar bland er och leder er i Herren och förmanar er. Visa dem den största kärlek för det arbete de gör.” (1 Thess 5:12-13)

Jag håller med: Du har berikat mitt liv genom många goda ledare och lärare. Jag behöver tänka på dem, i nåd, och i mina böner.

Bön: Ikväll och i morgon samlas Tabernaklets församlingsledning, d.v.s. Församlingsrådet, styrelsen och de anställda för att be för varandra och för vår församling. Be att Gud ska möta dem och tala till dem.

9 september

Vi fortsätter att be för församlingsledningen.

Gud, ditt ord säger: ”Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare, för att utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, som en fullvuxen man med ett mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet.” (Ef 4:11-13)

Jag håller med: Goda ledare är en gåva från dig Gud. Hjälp vår församlings ledning att vara sådana ledare; ledare som frigör andra till tjänst och hjälper andra att växa. Möt dem idag. Fyll dem med arbetsglädje och framtidstro.

Bön: Fortsätt gärna att be för församlingens ledning som samlas för att be idag. Be om vägledning för framtiden. Be också för församlingsledarnas familjer och för deras eget andaktsliv.

10 september

Gudstjänstdag.

Gud, ditt ord säger: ”HERRE, du är min Gud! Jag vill upphöja dig, jag vill prisa ditt namn, för du gör underbara ting, dina beslut från forna tider med trofasthet och sanning.” (Jes 25:1)

Jag håller med: Också jag vill upphöja dig. Också jag vill tillbe dig. Du är trofast. Du är sann. Du ska en dag ha fullbordat allt du lovat.

Bön: Om du ber innan dagens gudstjänst så be för den, dem som medverkar och alla som kommer. Be att Gud ska få tala och be att vi alla ska kunna lyssna vad Anden säger till oss.

Om du ber efter gudstjänsten kan du istället gå tillbaka i tanken och be över det som berört dig.

11 september

Vi ber för vår församling och för andra församlingar.

Gud, ditt ord säger: ”Jag ber att de alla ska vara ett, och att de ska vara i oss liksom du, Far, är i mig och jag i dig. Då ska världen tro att du har sänt mig.” (Joh 17:21)

Jag håller med: Jesus, jag vill be med dig om enhet i din kyrka, om en enhet som byggs på ditt ord och vår gemensamma efterföljelse av dig. Låt din Ande föra oss samman inför dig, i ödmjukhet och syskonkärlek, så att världen kan förstå vem du är.

Bön: Be om enhet i vår församling och om en varm syskonkärlek mellan oss. Be om enhet mellan olika församlingar i vår stad. Be för Equmeniakyrkan och Evangeliska frikyrkan, de samfund vi samarbetar med, att Gud ska uppenbara sig för oss och leda oss enligt sin vilja

12 september

Vi ber att Gud ska låta vår tro växa och att Gud ska uppenbara Kristus för oss.

Gud, i ditt ord ber Paulus: ”Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Far, ska ge er vishetens och uppenbarelsens Ande så att ni får en rätt kunskap om honom. Jag ber att era hjärtans ögon ska få ljus så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till, hur rikt och härligt hans arv är bland de heliga och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft har varit verksam.” (Ef 1:17-19)

Jag ber också: Uppenbara Jesus för oss. Låt oss förstå hur stor han är, hur god han är, vad han gjort, vad han gör och vad han ska göra, så att våra ryggar rätas och vår tro fylls av glädje och frimodighet.

Bön: I din bön idag kan du låta tanken gå till Jesus. Du kan sammanfatta för dig själv vad du förstått om honom och tacka Gud för det. Sedan kan du be att Gud ska öppna dina ögon så att du förstår mer. Be också att detta ska ske med oss som församling och kristenhet.

13 september

Vi ber för församlingens förkunnelse.

Vi ber för församlingens förkunnare.

Gud, ditt ord säger: ”Alltså kommer tron av predikan och predikan genom Kristi ord.” (Rom 10:17)

Jag håller med: Genom ditt ord har jag mött dig. Genom ditt ord har jag förstått vem du är och vad du vill mig. Genom ditt ord leder du och tröstar mig. Genom ditt ord lyfter du mig och ger mig den uthållighet jag behöver. Du talade, och det blev. Du talar, och det sker igen. Låt ditt ord bli hört genom oss. Ge rätt ord och frimodighet åt dem som har i uppgift att predika.

Bön: Kyrkan har något att säga. Det har vi fått av Gud som ett förtroende att förvalta. Idag ber vi för att vi ska kunna förmedla det på bästa sätt.

Be särskilt för församlingens predikanter.

14 september

Vi ber om andligt liv.

Gud, ditt ord säger: ”Du sänder din Ande, då skapas de och du förnyar jordens ansikte.” (Ps 104:30)

Jag håller med: Vår egen kraft är inte nog. Själva kan vi inte skapa liv. Men du kan. När din Ande rör vid oss blir vi nya skapelser. När din Ande rör vid oss förnyas vi.

Bön: När Guds Ande föll över den första kyrkan föddes den. Utan Anden var kyrkan en samling ängsliga lärjungar, instängda i ett slutet rum. Anden gjorde kyrkan levande och kraftfull. Idag kan du be att Guds Ande ska fylla dig och förnya ditt liv, men också att Guds Ande ska få falla över vår gemenskap.

15 september

Idag ber vi att under ska ske.

Gud, ditt ord säger: ”Skulle något vara omöjligt för HERREN?” (1 Mos 18:14)

Jag håller med: Mycket ser omöjligt, men ditt ord säger att du gör det omöjliga. Låt under ske i din församling. Hela de sjuka. Trösta de sörjande. Lyft den som sjunker. Uppenbara din makt och omsorg bland oss.

Bön: Bibeln säger att Gud bekräftade sitt ord genom att låta under ske. Låt oss sträcka oss efter det i vår bön, i förtroende för Gud. Vi kan be med profeten Habakkuk, Hab 3:2: ”Herre, jag har hört om dina gärningar, jag har sett dina verk, Herre. Förnya dem i denna tid, ge dig till känna i denna tid, minns i dess oro din barmhärtighet.” (Bibel 2000)

16 september

Vi ber om att människor ska komma till tro.

Gud, ditt ord säger: ”På samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver någon omvändelse.” (Luk 15:7)

Jag håller med: Även om jag inte kan pejla djupet i din glädje Gud så delar jag den. Att få se människor komma tillbaka till dig, hem igen, är glädje. Du sörjer över dem som inte tycker att de behöver dig eller någon omvändelse, men din glädje över en enda som kommer till dig övergår allt.

Bön: Idag får vi be om väckelse och uppvaknande, d.v.s. att människor ska upptäcka sitt behov av Jesus. Be att kyrkan ska få vara en

öppen och generös plats där sökare kan känna sig välkomna, men också en plats där förkunnelse och vägledning är tydlig.

17 september

Gudstjänstdag.

Gud, ditt ord säger: ”Och salig är du som trodde, för det som Herren har sagt dig kommer att gå i uppfyllelse.” (Luk 1:45)

Jag håller med: Du har välsignat och berikat mig när jag trott på ditt ord och litat på din trofasthet.

Bön: Om du ber innan dagens gudstjänst så be för den, dem som medverkar och alla som kommer. Be att Gud ska få tala och be att vi alla ska kunna lyssna vad Anden säger till oss.

Om du ber efter gudstjänsten kan du istället gå tillbaka i tanken och be över det som berört dig.

18 september

Vi ber om hjälp att ”göra lärjungar”.

Gud, ditt ord säger: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar!” (Matt 28:18-19)

Jag håller med: Du har makten. Du har uppstått. Du har segrat. Och därför, bara därför, kan vi göra det vi ska. Din kyrka har mycket att göra, men framförallt säger du att vi ska göra lärjungar, så att din makt i himlen och på jorden blir synlig i människors liv.

Bön: Be för vår församling att vi ska bli framgångsrika i att ”göra lärjungar”. Och be för oss alla att vi själva ska vara lärjungar.

19 september

Vi ber för barnen.

Gud, ditt ord säger: ”…barn är en HERRENS gåva…” (Ps 127:3)

Jag håller med: Barn är en gåva. Utan dem tynar livet bort. Barnen hjälper oss att själva leva upp och glädjas över nya upptäckter.

Bön: Be för församlingens barn. Be att de ska lära känna Jesus och vilja leva sina liv med honom. Be om beskydd för dem och för deras föräldrar. Och be för vårt arbete bland barnen. Vi har inget stort arbete, men vill att det ska växa. Be om arbetare till den skörden.

20 september

Be för våra ungdomar.

Gud, ditt ord säger: ”… du är mitt hopp, Herre,

HERRE, min trygghet ända från min ungdom.” (Ps 71:5)

Jag håller med: Även om vi har det olika. En del kom till tro längre fram i livet, men många av oss kom till tro i vår ungdom och kan därför säga att du varit vår trygghet från vår ungdom. Din trofasthet bär oss genom hela livet.

Bön: Idag får vi be för de få ungdomar vi har i vår församling. Vi är tacksamma för dem, men längtar förstås efter att få se fler komma till oss. Vi vet kanske inte hur det ska kunna ske, men ber Gud om ledning och nya möjligheter.

21 september

Be för dem som är sjuka och prövade.

Gud, ditt ord säger: ”HERREN är nära alla som ropar till honom, alla som ropar till honom i sanning. Han gör vad de gudfruktiga begär, han hör deras rop och frälser dem.” (Ps 145:18-19)

Jag håller med: Gud, du är nära mig, särskilt när jag ber. Du hör mig när jag ropar, för mig själv eller för andra.

Bön: Idag tänker vi på sjuka vänner och på dem som är prövade på annat sätt. Vi ber för dem. Bibeln säger att vi uppfyller Herrens lag när vi bär varandras bördor.

22 september

Vi ber för missionen och för missionärerna.

Gud, ditt ord säger: ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.”

Jag håller med: Din kärlek spänner över jorden och omfattar varje liten människa. Var och en som vänder sig mot dig i tro tar du emot i nåd och räddar.

Bön: Idag vill vi be för vårt missionsarbete och för våra utsända missionärer. Be om effektivitet i deras arbete, men också för missionärerna och deras familjer, om kraft, beskydd och gott mod. Be för missionärernas eget andliga liv.

23 september

Be för församlingens ekonomi.

Gud, ditt ord säger: ”Så ska min Gud efter sin rikedom på ett härligt sätt i Kristus Jesus ge er allt ni behöver.” (Fil 4:19)

Jag håller med: Jag är tacksam för att du möter mina behov i din rikedom och nåd.

Bön: Be om en god och sund ekonomi i vår församling, liksom om ett gott förvaltarskap för dem som handhar församlingens ekonomi. Be om generositet och offervilja. Be om tro och vishet.

24 september

Gudstjänstdag.

Gud, ditt ord säger: ”De ska tacka HERREN för hans nåd och hans under mot människors barn, för han mättar den längtande själen och fyller den hungrande själen med sitt goda.” (Ps 107:8-9)

Jag håller med: Jag tackar dig för din nåd och för alla de under du gjort i mitt liv. Du mättar min längtande själ och du fyller min hungrande ande med ditt goda.

Bön: Om du ber innan dagens gudstjänst så be för den, dem som medverkar och alla som kommer. Be att Gud ska få tala och be att vi alla ska kunna lyssna vad Anden säger till oss.

Om du ber efter gudstjänsten kan du istället gå tillbaka i tanken och be över det som berört dig.

25 september

Vi ber för församlingens utåtriktade arbete.

Gud, ditt ord säger: ”Om nu Sonen gör er fria blir ni verkligen fria.”

Jag håller med: Du har stått för ditt ord. Du har befriat mig från synd och bojor, och du fortsätter att befria mig dag för dag. Och det är sant för alla. Du vill varje människa väl. Hjälp oss att förmedla din frihet till andra.

Bön: Idag ber vi för vårt utåtriktade arbete, för ALPHA-kursen, evangelisationsgruppen, för gudstjänster och andra samlingar, för att allt ska hjälpa människor till Kristus.

Vi ber också för Trappaner, för alla våra gäster, för volontärer, för Trappanerrådet och för de anställda, om beskydd, arbetsglädje och hjälp att hjälpa.

26 september

Vi ber för våra äldre.

Gud, ditt ord säger: ”Jag Är densamme tills ni blir gamla, och jag ska bära er ända tills ni blir grå. Jag har gjort det förut, och jag kommer att lyfta, bära och rädda er.” (Jes 46:4-5)

Jag håller med: Du är densamme. Du svänger inte hit och dit. Du är inte lynnig. Du ger inte löften du inte står för. Du är trofasthet. Din trofasthet bär oss.

Bön: Vi tänker på dem i vår gemenskap som brottas med svaghet och kanske sjukdom p.g.a. ålder. Det är inte lätt att bli gammal. Idag ber vi att våra älskade vänner ska känna sig burna.

27 september

Vi ber för vår stad.

Gud, ditt ord säger: ”sök den stads bästa dit jag har fört er i fångenskap och be för den till HERREN. När det går väl för den, går det också väl för er.” (Jer 29:7)

Jag håller med: När din vilja sker är det det bästa som kan ske också för en stad. När väckelsen kom till Samaria blev det stor glädje i den staden. Därför bör vi be för och sträva efter det bästa för vår stad, Göteborg.

Bön: Idag får vi be för Göteborg. Be för våra politiker och för deras familjer. Be att de beslut som fattas ska vara till vår stads bästa och att de ska överensstämma med Guds vilja. Be för integrationen. Be om en god uppväxtmiljö för barn och ungdomar i Göteborg. Be också för människor som kämpar med livet på olika sätt. Och be för kyrkorna i Göteborg. Be om enhet och om Guds ledning. Be att Guds rike ska komma och Guds vilja ske.

28 september

Vi ber för vårt land.

Gud, ditt ord säger: ”Först av allt uppmanar jag till bön, åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på alla sätt gudfruktigt och värdigt. Detta är gott och rätt inför Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen.” ( 1 Tim 3:1-4)

Jag håller med: Din vilja är god. När den sker lyfts ett land. Därför vill jag be för Sverige.

Bön: Vårt land är hotat från många håll. Risken för terror bedöms vara stor. Samtidigt lämnar vårt land sitt kristna arv i allt större utsträckning. Idag ber vi för detta, för stadsministern och regeringen, för kungahuset och alla som har makt. Vi ber om beskydd för landets gränser och beskydd inom dess gränser; beskydd från terrordåd och andra våldsdåd, för polisen, skolan och vården. Vi ber också om en andlig väckelse i Sverige.

29 september

Vi ber för vår värld.

Gud, ditt ord säger: ”Se, folken är som en droppe i en spann, som ett dammkorn i en vågskål. Kustländerna lyfter han som ett stoftkorn.” (Jes 40:15)

Jag håller med: Vår värld är stor. Men du är större. Du bär allt. Du kan allt. Och du känner allt.

Bön: Vår värld är hårt drabbad. Krig och oroligheter rasar. Människoliv skakas. Maktens människor skövlar. Idag ber vi tillsammans med den kristna kyrkan över hela världen för världens framtid, för dess ledare och invånare. Gud, se i nåd till oss. Herre, förbarma dig.

30 september

Vi tackar Gud för hans nåd.

Gud, ditt ord säger: ”Tacka HERREN, för han är god, evig är hans nåd. Så ska Israel säga: evig är hans nåd. Så ska Arons hus säga: evig är hans nåd. Så ska de som vördar HERREN säga: evig är hans nåd.” (Ps 118:1-4)

Jag håller med: Jag säger, med Israel, med Aron och med alla som vördar ditt namn: Evig är din nåd!

Bön: Bli stilla. Ta en liten stund. Låt tanken vila i Gud. Påminn dig om vad Gud har visat dig under denna bönemånad och tacka honom för allt. Tacka Gud för hans trofasthet. Tacka Gud för hans kärlek. Tacka Gud för det du förstått. Tacka Gud för att han är i kontroll över det du inte förstår. Tacka Gud för att du får vara hans. Stäm in i trons tidlösa utrop: Evigt varar hans nåd!

Bibelcitaten är hämtade från Svenska Folkbibeln 15, om inget annat anges.

Micael Nilsson, pastor, Tabernaklet, Göteborg

De irrade omkring i öknar

“De irrade omkring i öknar…” Jag försöker skriva mina veckotankar omkring något som berör mig. Det blir en blandad kompott, det ena om det andra. Och idag är det bara så, utan att jag helt förstår varför, att dessa ord berör mig: “De irrade omkring i öknar”.

Bibeltext ska läsas och förstås i sitt sammanhang. Och detta är ett speciellt sammanhang. Det har t.o.m. fått ett eget namn. Det kallas för ”trons kapitel”. Skälet är att det innehåller en förklaring av ordet tro. Jag tycker mycket om den, Hebr 11:1: ”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser.”

Man kan tänka länge på allt som står i denna enda vers. När vi i dagligt tal talar om att hoppas blir det ibland vagt. Vi hoppas kanske på det bästa, vet inte om vi vågar tro, men hoppas ändå. Men så talar inte Bibeln om hoppet. Där är hoppet i stället fullt av tro. I Bibeln står hoppet stadigt och tryggt på en övertygelse.

Och… ”en visshet om det man inte ser”. Det är svårt att förklara de orden. Men jag har ”varit med om dem”. Mot alla odds, utan särskild anledning, har Gud ibland gett mig en visshet jag inte kunnat ta åt mig äran för. Den har varit en gåva som getts till mig, inte sällan då modet fallit och jag sänkt blicken, som ett slags mysterium, eller snarare som ett bönesvar, en visshet om det man ännu inte sett men börjar ana.

Liv som förklarar

Efter denna förklaring av ordet tro följer ett antal exempel på hur tron gestaltat sig i människors liv. Så står det till exempel om Abraham att ”han gav sig i väg utan att veta vart han skulle komma.” D.v.s. ibland måste man bara gå, utan att veta vart det kommer att leda, bara för att Gud säger det.

Om Mose sägs det att han ”höll ut därför att han liksom såg den Osynlige”. Det är fantastiska ord. De försöker förklara en erfarenhet som i djupet är obegriplig för den här världen. Språket slår knut på sig själv. Det låter som en motsättning, men det är det inte. Det är inte en motsättning. Det är en förutsättning. Detta är en förutsättning för att orka i det långa loppet: ”han liksom såg den Osynlige”.

Därefter får Hebreerbrevets författare tids- och utrymmesbrist. Han talar om många på en gång: ”Genom tron besegrade de kungariken, skipade rätt, fick löften uppfyllda, stängde lejons gap, släckte rasande eld och undkom svärdets egg. De var svaga men fick kraft, de blev starka i strid och drev främmande härar på flykten.”

Gud hör bön. Gud gör under. Gud hjälper. Och de troende segrar. Inte ett moln på himlen, fram till detta: ”Andra blev torterade… Andra fick utstå hån och piskrapp…” Som en blixt från klarblå himmel, förändras texten. Den blir plötsligt en berättelse om dem som måste lida för sin tros skull. ”Och fast alla dessa hade fått vittnesbörd för sin tro, fick de inte det som var utlovat.”

Borta är den molnfria tron och alla enkla svar. Framställningen blir ett ocensurerat exempel på att livet inte alltid är enkelt. Så hur var detta möjligt? Varför räddade Gud några från lejonen och elden när andra ”blev stenade, söndersågade, dödade med svärd”? Vi får inte alla svar på det, men vi får det viktigaste: ”Gud har nämligen förberett något bättre för oss.” D.v.s. vare sig Jesu seger eller våra liv kan helt förstås inom loppet av ett människoliv. Men en dag ska Gud få sista ordet och då ska varje löfte i Boken stå uppfyllt.

Det är här det blir hopp av allt

Det är någonstans här, mitt i kampen med det svåra, jag läser orden om dem som ”irrade omkring i öknar”. Det kanske framstår som märkligt att jag hittar tröst i detta, men det gör jag. Orden berör mig djupt. Kanske för att det sista halvåret varit som det varit i mitt liv, med sjukskrivning, en massa undersökningar, medicinering… och ny medicinering. Det har varit ett slags irrande med många frågor om framtiden. Det har det förstås också varit för församlingsledningen som fått ta stort ansvar under min sjukskrivningstid.

Dessutom möter jag pastorer som känner sig slitna och vilsna i de heta debatter som sliter i den kristna kyrkan i vårt land. Man undrar om man ska orka och hur framtiden kommer att se ut. Till allt detta kan man förstås känna oro för utvecklingen i Sverige, för kriget i Ukraina, över ekonomin, över klimatkrisen, och en massa andra saker. Det är på många sätt en vildmark att ta sig genom, ett irrande, ett sökande efter väg och framkomlighet.

“De irrade omkring i öknar…” I sig själv finns det väl inte mycket hopp i orden, men i sitt sammanhang blir de något mer. I sitt sammanhang säger de en massa viktiga saker.

Först: Vi är inte den första generationen på jorden. Vi är inte de första som gått igenom svåra tider. Det finns fotspår i sanden. Här har människor irrat omkring före oss. Vi är inte ensamma. Ps 46:2: ”Gud är vår tillflykt och styrka, en hjälp i nöden, väl beprövad.” (Min kursivering.)

För det andra och för det tredje: Att vi ibland får irra omkring i en öken handlar inte nödvändigtvis om att vi övergett Gud och inte heller om att Gud övergett oss. Livet är inte alltid enkelt, men Gud är trofast genom allt och trots allt, Ps 33:4: ”HERRENS ord är rätt och han är trofast i allt han gör.”

För det fjärde får vi lära oss, inte minst under ökentiderna, att ”liksom” försöka se ”den Osynlige”, d.v.s. att bli stilla och besinna att Gud är Gud och att Gud är med oss.

Och sist: Om vi fortsätter att söka Gud i svåra tider, och i tider av vilsenhet, kommer Gud att leda oss mot ”något bättre”. Kan det t.o.m. vara så att Gud ibland låter oss irra i en och annan öken för att förstärka törsten och hungern hos oss? Matt 5:6: ”Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, för de ska bli mättade.”

Jag tror att det är så.

När vi ser våra behov måste vi be att Gud ger oss det vi inte har.

– Be, så ska ni få, sa Jesus.

När vi inte själva ser vägen, när vi känner oss vilsna, måste vi be Gud om ledning.

– Sök, så ska ni finna”, fortsätter han.

Och när det är stängt, när det känns helt låst och omöjligt, måste vi ”bulta” uthålligt.

– Bulta, så ska dörren öppnas, lovar Jesus.

En bön att vila i

Kanske känner vi oss irrande och vilsna när vi tänker på framtiden, men Gud har lovat att förbli trofast och besvara våra böner när vi fortsätter att söka honom med ärliga hjärtan. Här är en bön att vila i, Ps 33:18-22:

”Men HERRENS ögon ser till dem

som vördar honom,

till dem som hoppas på hans nåd,

för att rädda deras själ från döden

och hålla dem vid liv

i hungerns tid.

Vår själ väntar på HERREN,

han är vår hjälp

och vår sköld.

I honom gläder sig vårt hjärta,

vi förtröstar på hans heliga namn.

Låt din nåd vila över oss, HERRE!

Vi sätter vårt hopp till dig.”

Kristi himmelsfärd

En helg med många budskap

Så här berättar Lukas, Apg 1:6-11: ”När de nu var samlade frågade de honom: ’Herre, är tiden nu inne då du ska återupprätta riket åt Israel?’ Han svarade dem: ’Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har bestämt. Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.’ När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp, stod plötsligt två män i vita kläder hos dem. De sade: ’Galileer, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som togs upp från er till himlen, han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen.’”

På något sätt har Kristihimmelsfärdshelgen hamnat i skymundan. Den har blivit så mycket annat. Kristihimmelsfärdsdagen har till exempel sedan år 1925 också varit Folknykterhetens dag. Det är väl lovvärt. Jag vet inte hur många som tänker på folknykterheten denna dag, men det borde vi nog göra, denna dag och andra. Överdriven alkoholkonsumtion och missbruk av droger står bakom många personliga tragedier och många stora samhällsproblem.

Kristihimmelsfärdshelgen har på senare tid också blivit tid för så kallade ”kosläpp”, lite beroende på när den infaller. Men kanske är det framför allt så att Kristi himmelsfärd blivit en långhelg då många planerar in tid för att få båten i sjön, arbeta på fritidshuset eller i trädgården eller kanske för att träffa släkt och vänner. Det är bra alltihop. Ändå är det lite illa att vi missar den verkligt stora poängen med helgen, för budskapet om Kristi himmelsfärd är en mycket central sak i den kristna teologin. Evangelisten Markus som visste att formulera sig kort och koncist skriver, Mark 16:19: ”När Herren Jesus hade talat till dem, togs han upp till himlen och satte sig på Guds högra sida.”

Kristi himmelsfärd är en helg med många budskap. Här är några:

1. Kristi himmelsfärd fullbordar påskens budskap

Jonas Jonsson, teologie doktor och biskop emeritus: – Man måste se den här helgen som en final på påskhögtiden. Utan Kristi himmelsfärd förlorar påsken sitt uppståndelsebudskap. Det viktiga med påsken är nämligen att Kristus återförenas med sin fader. Det säger oss att Gud fortfarande lever och verkar och talar om Kristi närvaro här och nu. Att många kan uppleva Guds närvaro är tack vare att Kristus är återförenad med Gud. (Källa: Dagen, 18 maj 2012)

Kristi himmelsfärd, d.v.s. Jesu återvändande hem och återinsättande på maktens högra sida, förutsägs på ett förunderligt sätt i Ps 110:1-2: ”HERREN sade till min Herre: ’Sätt dig på min högra sida tills jag lagt dina fiender som en pall under dina fötter.’ Din makts spira ska HERREN sträcka ut från Sion. Härska mitt bland dina fiender!’”
Detta är Faderns ord till Sonen, efter hans fullbordade verk. Efter Jesu liv, död och uppståndelse får han tillbaka den plats han lämnade när han kom för att leva som människa på jorden, platsen vid Guds högra sida. Från den platsen får han nu se hur det han gjort får konsekvenser i människors liv och i historien fram till den dag han ska komma tillbaka till oss för att slutföra allt.

2. Jesu himmelsfärd knyts samman med pingsten

Joh 16:7: ”Det är för ert bästa som jag går bort. För om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort ska jag sända honom till er.”
Jesus har satt sig. Han har återinsats på Guds högra sida. Nu sänder han sin Ande över sin kyrka. Detta inleder församlingens tid på jorden, församlingens och Andens tid, ”när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft”.

När Jesus gjort det som måste göras kan Anden fortsätta verket, Joh 7:38-39: ”’Den som tror på mig, som Skriften säger, ur hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram.’ Detta sade han om Anden, som de skulle få som trodde på honom. Anden hade nämligen inte kommit än, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.”

3. Och sist, Jesu himmelsfärd rymmer ett löfte om hans återkomst

Det finns en underbar rikedom i detta. Kristi himmelsfärd handlar om vad Jesus gjort, vad Anden gör och hur allt en dag ska slutföras: ”Denne Jesus som togs upp från er till himlen, han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen.”

Så… gå gärna på ett kosläpp i helgen, sätt ut båten i sjön och några frön i marken… eller vad du nu tänkt, men glöm inte att också göra som lärjungarna. Lyft blicken mot Himlen en liten stund och tänk på att Jesus, trots allt som händer i världen och hur svårt det än ser ut, sitter på Guds högra sida, att Anden verkar i världen och att allt en dag ska fullbordas och skapelsen bli ny, Upp 21:5: ”Och han som satt på tronen sade: ’Se, jag gör allting nytt.’”

Micael Nilsson
Pastor, Tabernaklet, Göteborg

Upprätad

De stora stormarna välter träden.

Den ständiga vinden kröker dem.

Vid havsbandet kan man ibland få se träd i förunderliga formationer. Några ligger t.o.m. tryckta ner mot marken innan de till slut orkar resa sig. Det är en märklig syn. Ett fullvuxet träd är starkt. Vad är det för krafter som kan bemästra och kröka den annars så rakryggade och stolta tallen? Svaret är: Det ständiga. Den ständiga vinden, den som dagligen ligger på från havet in mot land.

De stora stormarna välter träden.

Den ständiga vinden kröker dem.

Jag besökte den förföljda kyrkan i Egypten. Jag hade förväntat mig att få möta en försiktig och lågmäld kyrka. Förföljelsen mot de kristna hade varit svår de senaste åren. Några hade dött för sin tro. Men jag mötte en uppfriskande frimodighet från människor som bad för sitt land och stolt bekände sin tro. På vägen hem från flygplatsen tänkte jag på den egyptiska kyrkan och på den svenska. Förföljelsens stormar hade inte knäckt mina egyptiska vänner. Den hade väckt dem. Varför är vi då så ängsliga, undrade jag, så nedtystade och flackande med blicken? Vi slipper vara rädda för förföljelse, men gör det alltid kampen så mycket enklare? Vår kamp är av annat slag. Den utspelar sig i den svenska tysta överenskommelsen om att inrätta sig i ledet, att inte sticka ut, att inte vara annorlunda. Sekulariseringen är en nordanvind, ishavskall.

”Träd är sämre skyddade mot nordanvinden, eftersom vinden oftast kommer från andra håll, och träden har byggt sitt vindmotstånd utifrån det”, säger reportern på SVT efter stormen Alfridas framfart i januari 2019. Stormen hade tydligen orsakat ovanligt stora problem just för att det var en nordanvind. Det visste jag inte. Så intressant. Den stora tallen har förberett sig på västanvindens framfart, på sunnanvind och östanvind. Dess rötter har växt för att klara dem väl. Men mot nordanvinden sänker den sin gard.

Vi har levt i den vinden så länge, växt i sekulariseringens nordanvind… och krökts med tiden, in mot tystnaden, mot förlorad frimodighet och i värsta fall in mot skammen. Jag skäms inte för evangeliet, säger Paulus. Vad säger vi?

Eleven i skolan får veta att vetenskapen bevisat att Bibeln har fel, som att läraren vet så mycket om Bibeln. På lunchrasten på arbetsplatsen får du höra att någon varit på en fest, men att ”det var tråkigt som i kyrkan”, eller kanske t.o.m. ”tyst som i kyrkan”. Den nytillsatte ministerns lämplighet ifrågasätts eftersom hon visar sig vara en troende kristen. Kan människor som tror på ”vidskepelse” styra ett land? undrar den politiske kommentatorn. Och ser du på en film och det nu skulle finnas en pastor med i handlingen så är det förmodligen han som är mördaren… Jag spetsar kanske till det, men faktiskt inte särskilt mycket. Det är bara det att detta pågår hela tiden, som ett bakgrundssorl i våra liv. Och till slut gör det något med oss. Vi börjar hålla med. Inte medvetet förstås, men ändå inte desto mindre. Sakta börjar vi tänka på oss själva som vetenskapsfientliga, utvecklingsmotståndare, bakåtsträvande traditionalister, dömande moralister, naiva, svaga, lättstyrda… You name it.

De stora stormarna välter träden.

Den ständiga vinden kröker dem.

Ute blåser nordanvinden. Sakta tystnar kyrkan. Långsamt bleknar glädjen.

Var är vårt hopp? Hos Jesus. Så klart. Lyssna, Luk 13:11-13, SFB15: ”Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus såg henne, kallade han fram henne och sade till henne: ’Kvinna, du är fri från din sjukdom’, och så lade han händerna på henne. Genast rätade hon på sig och prisade Gud.”

Lukas berättar att kvinnan plågats av Satan i 18 år. Dag efter dag, livet i en nordanvind, det ständiga som nöter och kröker, fram till den dag som var annorlunda, den dag då Jesus kom förbi och rätade på henne.

Jag tror att samme Gud vill göra samma under i vår tid. Så många människoliv har krökts. Så många människoliv har Gud rätat på. I höst har jag arbetat i olika församlingar i 42 år. När jag skriver detta passerar ansikten i revy för min inre syn, människor som livet krökt men Gud upprättat. Han kan sådant Jesus. Han är fullständigt suverän på det. Jag tror dessutom att Gud vill göra detta med hela den kristna kyrkan i vårt land. Det går att få möta Gud, och det går att få möta Gud på nytt. Jag tror att så mycket av den väckelse vi behöver ligger här, i ett återupptäckande av hur fint det är att få vara Guds. Återupptäcker vi det återuppväcker vi säkert också både glädje och frimodighet.

Så här skriver Paulus, SFB15: ”Klä er därför som Guds utvalda, heliga och älskade, i innerlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod.”

Oavsett vad människor sagt och säger om dig, rakt in i den krökande ishavsvinden säger Jesus sitt. Genom tron har allting blivit nytt. Jesu frälsning är av yttersta kvalité. ”Du är utvald”, säger Gud. Du lyfter blicken och låter den vandra i röstens riktning. ”Du är helig”, fortsätter han. Du höjer ditt huvud för att se bättre. ”Du är älskad”, säger han varmt. Och när Gud sagt sitt har du rätat på dig.

De stora stormarna knäcker.

Den ständiga vinden kröker.

”Herren stöder dem som vacklar,

han rätar krökta ryggar.”

(Ps 145:14, Bibel 2000)

Människor kommer och går

Jag sitter ofta vid Korsvägen och väntar på min buss. Det är en intensiv plats. Det är ett nav där bussar och spårvagnar kommer och går och där människor hoppar av och på. Någon kommer springande för att hinna med i sista stund. Några samtalar med varandra och skrattar glatt när de går förbi. Men de flesta… de flesta är tysta. De flesta tittar tyst ner i sina mobiler. Ja, förresten, inte bara de som sitter. Också de som kommer och går tittar ner på sina skärmar. Det är ett under att inte fler av dem går in i lyktstolparna, tänker jag.

Det är en förunderlig plats att befinna sig på. Många har bråttom dit men ingen vill stanna länge. Ingen vill egentligen vara där. Alla är på väg någon annanstans, till sina arbeten, lektioner, möten, eller hem till sina lägenheter. Många möts, helt hastigt, men få ser varandra.

Jag kan ändå uppskatta sådana platser. Jag kan uppskatta att få vara för mig själv men att ändå ha många omkring mig. Det har t.o.m. hänt att jag åkt till ett bibliotek eller satt mig på ett café för att förbereda ett föredrag. Bara att ha människor omkring sig, att få arbeta mot ljudkulissen av vänner som samtalar, att få möta en blick då och då, kanske t.o.m. ett leende, har hjälpt mig att tänka på de människor som till slut ska möta mina ord när jag håller mitt föredrag. Och där, mitt i navet, där folk kommer och går, tänker jag ofta på att också jag är på väg någon annanstans, att livet är en resa där jag till slut är på väg mot något mycket större.

Kyrkan som resecentrum

Dessa dagar i slutet av april kan jag också känna att min kyrka har vissa likheter med min väntplats. Folk kommer och går. Det är så många processer i gång att man nästan blir matt. På söndag avtackar vi Birgitta Olsson Claesson. Birgitta har arbetat som omsorgspastor i Tabernaklet under fyra händelserika år. Det senaste året har en stor del av hennes tjänst handlat om att hjälpa oss bygga om verksamheten i vårt sociala café Trappaner, där också Magnus, hennes man, varit timanställd. Birgitta och Magnus har varit viktiga för oss på så många sätt dessa år. Vi är tacksamma för dem (och för att få ha dem kvar som medlemmar hos oss efter avslutade tjänster). Redan idag, i skrivande stund, välkomnar vi Birgittas efterträdare i föreståndartjänsten för Trappaner, Lovisa Hellsten Halldin. Hon kommer som ett bönesvar, liksom Helena som tillträdde som vår musikledare för några månader sedan. Folk kommer och folk går. Samtidigt är vi inne i ett intensivt skede i vårt sökande efter en ny pastor, som ska ersätta Birgitta i församlingsarbetet, samt förhoppningsvis hjälpa oss att arbeta mer offensivt utåtriktat… det är många önskemål att ta hänsyn till. Också i gudstjänster och annan verksamhet möter vi nya vänner, vänner på tillfälligt besök eller kanske sökande efter en mer långsiktig relation till en församling och ett ”andligt hem”.

Folk kommer. Folk går. Det är utmanande. Det är spännande, och ibland, ärligt talat, lite stressande. För hur ska vi räcka till för allt och alla?

Några ord från Jesus

Jag påminns om två bibelverser:

Matt 6:34: ”Bekymra er alltså inte för morgondagen, för morgondagen bär sitt eget bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.”

Matt 28:20: – Jag är med er alla dagar.

I allt som sker. I allt som förändras. Där människor kommer och där människor går. Inför allt som utmanar, mitt i flödet och kanske stressen, som den balanspunkt där allt vägs och balanseras. Just där står Jesus och säger att det är nog, att han är hos oss, att han vet vägen, att han kan förändra, att han kan leda och att han har kontroll.

Jag ser ut över folket på plattan framför mig. De är alla på väg någonstans. Men vart är vi egentligen på väg tillsammans? Vart är mänskligheten på väg? Tiden är osäker. Någon springer sen mot en spårvagn. Det känns för ett ögonblick som att vi alla liknar honom. Det är inte svårt att känna oro… till dess jag tycker mig se honom, så tydligt, en kort sekund, mitt i allt; till dess jag hör orden, som en viskning i bruset och blir lugn: – Jag är här!

En bön

– Gud, tack för lugnet mitt i stormen,

för glädjen mitt i sorgen,

för friden mitt i striden,

för hoppet mitt i oron,

och för din evigt öppna famn,

mitt i allt.

Tack för det som håller mitt i allt som rasar.

Tack för det enkla mitt i allt det svåra.

Tack för att du alltid är hos oss.

Amen!

Drömmen om ett vanligt liv

”Kroppen är en och har många delar, men trots att kroppens alla delar är många utgör de en kropp. Så är det också med Kristus. I en och samme Ande är vi alla döpta för att höra till en och samma kropp… Om en kroppsdel lider, så lider alla de andra delarna med den. Och om en kroppsdel blir ärad, gläder sig alla de andra delarna med den.” (Aposteln Paulus i 1 Kor 12)

Plötsligt hör vi ihop. Det är vad aposteln Paulus skriver. Ingen lever för sig själv. Mötet med Kristus formar en kristen gemenskap. Den är som en kropp. Om en kroppsdel lider lider hela kroppen. Om en kroppsdel blir ärad gläder sig hela kroppen.

Till det kristna äventyret hör att bli indragen i andra människors liv, kamp och glädje. Det kommer som en enorm bonus. Vår ensamhet bryts. Och livet blir så mycket större.

Alireza Mohammadi, eller som många av oss säger Shapour, som är hans persiska namn, kom till vår församling i januari 2019. Alireza sökte en kristen gemenskap att fira gudstjänst och dela gemenskap med. Redan från första dagen fick han nya vänner. ”Varje gång de såg mig frågade de hur det var med min familj, hur jag mådde, om jag behövde hjälp med något”, berättar han. Snart blev Alireza också medlem i vår församling och aktiv i vår servicegrupp. Så långt var allt gott. Men det fanns en oro i hans liv. Hans fru Niksirat och dotter Shakiba var kvar i ett flyktingläger i Grekland.

– Det var den svåraste tiden i mitt liv, berättar han. – Jag kunde inte låta bli att tänka på hur de hade det eller hur vi skulle kunna få vara tillsammans igen.

Alirezas väg till oss är lång och gripande. Den hade börjat i Teheran många år tidigare, med dotterns sjukdom och en bedjande kristen vän, kontakten med en kristen församling och ett tre år långt sökande innan han var framme vid sin egen bekännelse och beslutet att bli en kristen. Det var förstås ett farligt beslut att ta. Den kristna kyrkan är förföljd i Iran.

Snart blev släkten misstänksam när Alireza och hans familj inte längre deltog i den muslimska gudstjänsten. Sakta men säkert blev situationen allt mer hotfull. Till slut kände sig den lilla familjen tvungen att bryta upp och fly. Flykten tog dem till Europa och till ett flyktingläger i Grekland, från vilket de inte kunde ta sig vidare. De fastnade där, innan Alireza på olika vägar fick hjälp att hitta nya vägar framåt. Men för att det skulle bli möjligt fick var han tvungen att lämna sin fru och dotter en tid. Vilket förstås var ett väldigt svårt beslut.

Att resan kom att gå till Sverige var inte planerat. Det var bara den vägen som öppnade sig. Och här landade han alltså, utan familj och utan kontakter, mitt i ett vinterkallt Göteborg… och kom att bli en del av vår gemenskap.

Våra första böner handlade om att familjen skulle få bli förenad igen. Tre månader senare fick vi bönesvar med underbara bilder av hur Alireza mötte Nikki och Shakiba på flygplatsen.

Därefter har vi delat mycket, i bön och samtal. Det har blivit rätt många nu. Jag är så fascinerad av hur nära vi kommer. Hur är det ens möjligt? Själv mötte jag Gud som en något vingklippt tonåring, i ett svenskt sekulariserat hem, i slutet av 70-talet. Alireza mötte samme Gud under helt andra förhållanden, i Teheran, med en muslimsk bakgrund. Ändå är mötesplatsen självklar. Vi är båda märkta av ett möte med Kristus som har förändrat våra liv, och som fortsätter att göra det. Det svenska och det iranska finns där, men är inte huvudsak. Det allt avgörande är vår kristna identitet. ”I en och samme Ande är vi alla döpta för att höra till en och samma kropp…”

Nu har det gått snart två och ett halvt år. Det har varit en svår tid av väntan och osäkerhet.

– Stressen är svår, berättar Alireza. Jag har svårt att sova på nätterna.

Jag försöker förstå. Men det är förstås inte så enkelt att sätta sig in i vad det skulle betyda för mig att leva med hotet om att både jag och min familj plötsligt skulle kastas tillbaka in i en aggressiv regims armar, med risk för våra liv. Jag blir sittande tyst en stund. Jag ser på min vän. Det gör ont i hela kroppen. Precis som Paulus skrev, tänker jag. ”Om en kroppsdel lider, så lider alla de andra delarna med den.”

– Vad är din dröm Shapour? frågar jag. Vad drömmer du om?

– Jag drömmer, svarar han, efter lång betänketid… Jag drömmer om att få studera, lära mig svenska, betala skatt, göra rätt och ta hand om min familj.

Det låter som en vacker dröm. Vad kunde vara viktigare? Vad kunde vara viktigare än att leva hederligt, tillbe sin Gud, vara nära dem man älskar och bygga en trygg framtid för sin familj? Jag tror att du vill be med mig om att familjen Mohammadi ska få leva den drömmen.

Micael Nilsson

Pastor, Tabernaklet, Göteborg

Något att hoppas på för den som inte räcker till

”Hoppas på HERREN, var stark och modig i ditt hjärta och hoppas på HERREN!” (Ps 27:14, Sv.F15)

Jag skulle vilja inleda en serie predikningar idag; en serie som kommer att följa oss genom många av höstens gudstjänster. Jag skulle vilja ge dig något att hoppas på.

På den stora fondförvaltarens hemsida hade någon skrivit: ”Vad ska man hoppas på inför morgondagen? En kanonrapport som får aktien att rusa vore ju trevligt…” Vi delar nog alla frågan även om svaren förstås varierar. Vad ska vi hoppas på? Rapporter om klimatförändringar och extremväder, ekonomiska kriser, krig, oro och nya sjukdomsutbrott skapar en undergångsstämning i vår tid. Jag märker att många mår dåligt av allt detta.

”Hopplösheten breder ut sig. När de som är utan hopp blir tillräckligt många bränner de jorden”, skriver en tidning om en av världens alla konflikthärdar.

Bilderna av flyende människor och rapporterna om en feberhet jord nöter sakta ner vårt mod. Hopplösheten är förlamande. Hopplösheten gör människan destruktiv.

”Förlorar du modet i nödens stund har du också förlorat din kraft.”, läser vi i Ords 24:10, B2000. Då bränner de gamla profetorden till igen, de ord som profeten Jeremia en gång talade rakt in i människors hopplöshet, Jer 29:11, Sv.F15: ”Jag vet vilka tankar jag har för er, säger HERREN, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.”

Sådan är alltså Gud. Paulus skrev, Rom 15:13, Sv.F15: ”Må nu hoppets Gud fylla er med all glädje och frid i tron, så att ni överflödar i hoppet genom den helige Andes kraft.” Här är alltså motmedlet; motmedlet mot det tunga och det tomma. – Må hoppets Gud fylla er… Men hur ska det gå till? Hur ska det kunna ske?

Det är här evangeliet kommer in. Evangelium är ett grekiskt ord som borde översatts när vi översatta alla andra grekiska ord i Nya Testamentet. Evangelium betyder nämligen Goda Nyheter. Därför inleder evangelisten Markus sin bok med orden, Mark 1:1, B2000: ”Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son.”

Bibeln är fylld av hoppfulla ord, gamla löften. Ord som fortfarande är fulla av lyftkraft och skaparkraft. När du läser dem, med ett öppet sinne, kommer de att stegvis förändra ditt sätt att tänka.

Under hösten ska vi därför ägna oss åt en slags andlig arkeologi. Vi ska öppna Boken och gräva djupt. Vi ska gräva fram gamla löften som burit våra fäder genom stora svårigheter, men som vi kanske har glömt. Och min bön är att det ska bli till hjälp för oss, mitt i all den osäkerhet vi själva lever i, så att hoppets Gud ska få fylla oss.

Alltså har jag samlat en massa områden och situationer där jag tror att vi behöver hjälp med hoppet. Detta är vad jag ska försöka ta mig an under några månader framöver:

”Något att hoppas på för den som inte räcker till”

”… för den som inte kan förändra sig själv”

”… för den som är ensam”

”… för den som längtar efter frid”

”… för den som står inför stora utmaningar”

”… för den som behöver få börja om”

”… för den som inte känner sig älskad”

”… för den som inte orkar älska”

”… för den som har sorg”

”… för den som oroar sig för framtiden”

”… för den som tvivlar ibland”

Jag ber om att det här ska kännas angeläget och upplyftande för oss alla. För det tror jag verkligen att vi behöver, i en tid som denna. Och idag ska vi alltså ägna oss en liten stund åt det första temat: ”Något att hoppas på för den som inte räcker till.”

Låt oss börja med att konstatera: Vi räcker inte till.

Jag skriver in orden ”otillräcklighet” och ”att inte räcka till” i min sökmotor på internet och ställs plötsligt inför en uppsjö av bloggsidor, debattinlägg och artiklar där människor på olika sätt uttrycker sin vånda inför sin otillräcklighet. Föräldrar känner sig otillräckliga som föräldrar. Barn känner sig otillräckliga som barn till kanske allt äldre och allt mer sjuka föräldrar. Män känner sig otillräckliga som män och kvinnor känner sig otillräckligast av alla.

Samma förhållande verkar gälla relationen till kyrkan. Kyrkan är otillräcklig. Kyrkan borde göra mer, delta i fler debatter, starta nya sociala projekt, förnya sina former, inta nya områden, visionera, missionera, producera, publicera, protestera, expandera… med mera.

Det sägs ibland att det som skapar mest stress inte är allt vi har att göra – utan allt vi inte hinner göra. För vi räcker inte till.

Hur har du det själv? Behöver du möjligen också någonting att hoppas på? Låt oss gräva fram ett antal löften och uppmuntrande ord ur Bibeln och se vad det kan göra med oss. För att få lite struktur på allt kommer jag att påstå några saker och sedan ge dig ett antal bibelverser. Först:

Det är okej att inte räcka till

Ps 103:13-14, B2000 säger: ”Som en far visar ömhet mot barnen, så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom. Ty han vet hur vi är skapade, han minns att vi är mull.”

Orden om Guds ömhet, i en hårdhänt värld, värmer. Gud vet hur vi är skapade. Gud känner till vår potential men också vår skörhet. Och våra brister hindrar inte heller Gud från att älska, Rom 5:8, Sv.F15: ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.”

Får vi tag på det här? Gud älskar inte för att vi har förtjänat hans kärlek. Gud älskar för att Gud är kärlek. Guds kärlek är själva utgångspunkten. Och så är det väl också i alla normala fall i vår relation till våra barn. Jag kan inte minnas annat än att jag älskat våra barn från första stund. Fast de inte hade gjort någonting för att förtjäna det. De kunde inte städa, hjälpa till med disken eller tvätta sina kläder. Tvärtom skapade de en massa arbete. Ändå älskar vi våra barn, bara för att de just är våra barn. Det är inget vi måste lära oss. Vi måste inte gå en kurs där vi lär oss att älska våra barn. Från första ögonblicket när vi håller de små i våra armar är vi beredd att ge våra liv för dem. Och så säger Bibeln att Gud har det med dig. Gud har alltid älskat dig. Även om du inte trodde på honom – eller fortfarande inte tror på honom, är du älskad. Den stund du tog emot Guds frälsning fick du frid med Gud. Detta är inte någonting du måste uppnå. Det är tvärtom din utgångspunkt. Även om du inte kan allt eller ens alltid gör det du kan är Guds kärlek och välbehag utgångspunkten i din relation till Gud.

Gud älskar oss mitt i allt vår bristfällighet. Lyssna till Jak 1:5, Sv.F15: ” Om någon av er brister i vishet ska han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan att kritisera, och han ska få.”

Det här är så viktigt. Det blir faktiskt själva grunden för våra liv och för vår tro. När vi väl förstår att Gud älskar oss, inte för det vi gör utan för det Gud är, kan vi också våga möta vår egen otillräcklighet. Då blir det okej att du inte är allvetande, allsmäktig eller allestädes närvarande.

Så här berättar evangelisten Johannes om en annan Johannes, nämligen om Johannes döparen, Joh 1:19-20, Sv.F15: ”Detta är Johannes vittnesbörd när judarna sände präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem han var. Han bekände och förnekade inte, han bekände: ”Jag är inte Messias.”

– Jag är inte Messias, sa Johannes. Det är en bra bekännelse. Jag tror att vi alla skulle må väl av den insikten. Jag är inte Messias. Och jag behöver heller inte vara Messias. Det räcker nämligen att Jesus är Messias. För när det väl är så att Gud fått vara Gud, då får du vara du.

För det andra: När du inser att det är okej att inte räcka till kommer du också att ge andra hopp

En god vän berättade om hur han börjat predika. Han sa: – När jag hörde dig predika så tänkte jag att kan du så kan nog jag också. Jag tror att det var en slags komplimang. Vad tror du?

Hur som helst skrev Paulus en gång någonting liknande Lyssna, 1 Kor 1:26-29, Sv.F15: ”Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa på världens sätt, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Nej, det som för världen var dåraktigt utvalde Gud för att förödmjuka de visa, och det som för världen var svagt utvalde Gud för att förödmjuka det starka, och det som för världen var obetydligt och föraktat och inte fanns till, det utvalde Gud för att tillintetgöra det som fanns till, för att ingen människa ska berömma sig inför Gud.”

Vad menar Paulus med detta? Jo, han menar att Gud använder vanliga människor i sin tjänst, för att vi ska förstå att hans rike är för vanliga människor och att det inte vilar på vår fullkomlighet utan på Guds nåd.

Några verser längre fram skriver han också om sig själv, 1 Kor 2:1-5, NLB: ”När jag kom till er första gången, kära syskon, försökte jag inte övertala er med hjälp av väl uttänkta formuleringar och övertygande resonemang när jag berättade om Guds budskap. Nej, jag hade bestämt mig för att bara tala enkelt om Jesus Kristus och om att han dog på korset för att ta straffet för våra synder. Jag var svag och rädd och nervös när jag stod där inför er, så det var inte mitt sätt att framföra budskapet eller min mänskliga övertalningsförmåga som övertygade er. Nej, det var Guds Andes kraft som överbevisade er om att budskapet var sant. Gud ville inte att ni skulle tro på Jesus på grund av mänsklig övertalningsförmåga, utan på grund av hans kraft.”

I ett andra brev till församlingen sammanfattar han sitt resonemang på ett vackert sätt, 2 Kor 4:7, NLB: ”Gud gav mig förmånen att få sprida budskapet om Kristus. Men jag är bara en svag människa. Bildligt talat är jag en bräcklig lerkruka med en gömd skatt inuti. Därför förstår alla, att den väldiga kraft som verkar i mig kommer från Gud och inte från mig själv.”

Tänk efter en stund. Hur hade det varit om Jesus utsett tolv elitsoldater, tolv män som kunde allt? Jag gissar att du och jag då hade känt: Vi kommer aldrig att duga. Tjänst för Gud är bara för de duktiga, präktiga och välmående. Istället utsåg Jesus tolv vanliga människor, som ofta kom till korta, så att alla vi som läser om dem och känner igen oss i deras tafatta försök kan tänka att om de kunde så kanske att också vi kan.

Våra tillkortakommande lär oss att vi behöver varandra

En liten flicka byggde ett sandslott. Snart stötte hon på en jättestor sten. Hon arbetade och slet för att få bort den, men det gick inte. Till slut kom hennes morfar. Då var flickan arg och tårögd på samma gång. ”Varför använde du inte all din kraft”, frågade morfar. ”Det gjorde jag visst”, svarade flickan. ”Nej”, sa morfar, ”för du bad ju inte mig om hjälp”.

Lyssna: Det var inte menat att du skulle klara av det här livet på egen hand. Livet var tänkt att levas i relation till andra. Paulus använder en underbar bild för att få oss att förstå det. Han säger att kyrkan är som en kropp, och att du är som en kroppsdel. Sedan skriver han, 1 Kor 12:21, B2000: ”Ögat kan inte säga till handen: ’Jag behöver dig inte’, och inte heller huvudet till fötterna: ’Jag behöver er inte.’” På samma sätt kan jag inte säga: – Jag är kristen, men det klarar jag själv. Jag behöver ingen kyrka. Vi behöver varandra.

Sist: Framförallt visar våra tillkortakommanden att vi behöver Gud

Om Klagovisorna i Gamla testamentet ofta är som en tröstlös öken så är orden i Klag 3:26, B2000 som ett kallt glas vatten i den öknen: ”Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.”

Med Jesu föredöme är det steget vi måste våga: En Gud som vågar bli människa och iklä sig mänskliga begränsningar borde få hjälpa oss att göra det samma. Det betyder inte att du inte kan få vara med om att utföra stora ting för Gud. Lyssna till Jesus, Joh 14:12, Sv.F15: ”Jag säger er sanningen: Den som tror på mig ska göra de gärningar som jag gör. Och större än så ska han göra, för jag går till Fadern.” Det kortaste ordet i meningen är det viktigaste, nämligen ordet ”för”. Jesus säger att du kan få vara med om att se under ske. Du kan t.o.m. få göra det Jesus gjorde. Du kan be böner som förändrar liv. Men inte för att du är fullkomlig. Nej, Jesus sa… ”för jag går till Fadern”. D.v.s. eftersom han har all makt; eftersom Jesus nu sitter på Guds högra sida, kan du få se stora ting ske.

Ordet ”för” gör hela skillnaden. Då handlar det så lite om dig, eller om mig, och så mycket om honom. ”Inte genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger Herren Sebaot.” (Sak 4:6, B2000)

Låt oss sammanfatta och avsluta

Det finns hopp för alla oss som inte räcker till. Det är inte ens tänkt att du ska räcka till för allt. Mycket av det du försöker leva upp till är orimliga krav från andra eller från dig själv. Men du är inte Messias. Du behöver andra, och mest av allt behöver du Gud.

Profeten Jesaja skrev, Jes 40:30-31: ”Ynglingar kan bli trötta och ge upp, unga män kan falla. Men de som hoppas på HERREN får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De springer utan att mattas, de vandrar utan att bli trötta.”

Du kan bli trött. Du kan bli uppgiven. Du kan snava och falla, eftersom du är en människa. Och Gud kommer aldrig att bli förvånad över att du är en människa. Kom ihåg orden: ”Som en far visar ömhet mot barnen, så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom. Ty han vet hur vi är skapade” Istället säger Gud, och lyssna nu på ömheten i orden, Jes 41:10: ” Var inte rädd, för jag är med dig, se dig inte ängsligt om, för jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig, jag stöder dig med min rättfärdighets högra hand.”

Det är sant att Gud ibland kallar oss in i stora utmaningar. Till sådant vi inte klarar av. Gud kallar små människor till stora uppdrag för att de ska få lära sig att han är en stor Gud.

Gud säger: Inte genom din styrka eller kraft, utan genom min Ande, kan det ske. Och en dag stannar du upp, trött på att försöka leva upp till allt möjligt. Du söker hans ansikte och ser att det lyser över dig, fast du inte räcker till. Och du säger: ”Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.”

Öppna dammluckor

Allt vi stängt ner

Jag var helt oförberedd på min reaktion när jag uppdaterade vår hemsida i veckan. Efter att vår församlingsledning tagit beslut om att starta upp offentliga gudstjänster igen behövde vi få ut information om detta. En rutinuppgift tänkte jag och skrev min rubrik: ”Välkommen tillbaka till kyrkan!” Jag vet helt enkelt inte hur jag ska förklara vad det betydde för mig att få skriva de där orden. Det var som att de öppnade en dammlucka inom mig. Resten av texten, som bara var en torr informationstext, skrev jag med tårade ögon.
Den här erfarenheten har fått mig att undra över hur mycket jag själv fått stänga av för att få det här året att fungera. Om några månader är det 40 år sedan jag började arbeta, som ung evangelist, i en liten kyrka uppe i Norrbotten. Alla dessa år har det varit självklart för mig att inbjuda alla som velat till kyrkan. Jag vet inte hur många gudstjänster jag inlett med orden ”Välkommen hit”.
Under snart ett och ett halvt år har jag snavat omkring. Jag har försökt säga ”Välkommen till kyrkan”… men inte till lokalen. På ett sätt är detta inte så svårt för mig. Min tro på lokaler är… måttligt stor. Men kyrkan, d.v.s. församlingen, är framförallt gemenskap. Och där blir det svårt. Johannes skriver ju att församlingens gemenskap är ett uttryck för vår gemenskap med Gud, 1 Joh 1:3: ”Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni ska ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus.”
Jag ser det samma hos många av mina kollegor. För att hantera situationen med alla nedstängda kyrkor har vi också fått stänga ner något djupt inom oss själva. Vi har levt i sorg, vilsna som herdar utan får.

Jag ska erkänna att jag fortfarande håller andan. Vi har levt med löften om öppningar förr, som dragits tillbaka i sista stund, som när vi förra hösten fick löfte om att få samlas 300 efter ett givet datum, men istället, p.g.a. en skenande smittspridning, fick stänga ner helt igen. Skulle något liknande kunna hända igen? undrar jag, och fortsätter att planera för det återöppnande vi all längtar efter. För det är angeläget nu. Människor behöver få tillgång till sina mötesplatser igen. Så slutar jag lyssna på alla tvivel och försöker ta glädjen på allvar istället. Och då blir det så här:

Välkommen till kyrkan

Välkommen.
Vilket underbart ord!
Att efter det nedstängda, igenstängda, tillstängda, avstängda, utestängda, få säga välkommen är att äntligen få andas igen.
Så välkommen på söndag.
Välkommen på måndag.
Välkommen på tisdag,
onsdag,
torsdag,
fredag,
lördag.
Välkommen till kyrkan.

Den är inte till för allt men finns för alla.
Den står där den står likt en fridlyst blomma på marken. Den får inte plockas, förstöras eller göras om till något annat. Gud har lyst sin frid över den.

Ordet ”kyrka” betyder Herrens. För bara då, bara om den får förbli det den är, kan den också vara Guds öppna famn.
Välkommen att kasta dig in i den, med allt du är och inte är. Välkommen in i Guds öppna famn.

Välkommen in på helig mark. Välkommen till Någon som är större än vad du är. Välkommen in i Guds närhet, med vördnad och förundran.
Och när du bränt dina fötter heta på helig mark, bekänt din synd och vågat vara bottenärlig, även om det trängde djupt och gjorde ont… Välkommen till nådens tron, med frimodighet. Kom i glädje över att just du är sedd och efterlängtad.

Gud såg dig när du formades i moderlivet.
Och Gud vet vad som format dig sedan dess.

Gud förstår dina tankar fjärran ifrån. Med alla dina vägar är han förtrogen. Innan ett ord är på din tunga vet Gud allt om det du tänker berätta.
Du är genomskådad, avslöjad och förstådd. Genomskådad utan att behöva fly. Avslöjad, men ändå välkommen… och så oändligt älskad.

Välkommen till Kristus!
Det är så det måste sägas. Och kan det inte sägas så har kyrkan förlorat sin grund, sin takhöjd och sin själ. – Där två eller tre samlas i mitt namn, där är också jag, sa Jesus.
Välkommen in i det kraftfält där nåd och sanning möts och där liv förvandlas för tid och evighet.

Välkommen till nya möjligheter.
Välkommen till en ny påfartssträcka in i livet.
Välkommen till en öppen och rymlig plats.

Välkommen ut ur isoleringen.
Välkommen ut ur ensamheten.
Välkommen ut ur dig själv.

Välkommen in i ljuset.
Välkommen in i värmen.
Välkommen in i familjen.

Välkommen till korset.
Välkommen till försoning och förlåtelse.
Välkommen till ny frimodighet.

Välkommen att böja dig ner i tillbedjan.
Välkommen att lyfta blicken mot Guds leende ansikte.
Välkommen att räta på dig som människa, viktig, tagen på allvar, mottagen med glädje.

Välkommen till en begravningsplats där besvikelser, misslyckanden och skam begravs utan sorg och där tro, hopp och kärlek uppstår i kraft på den tredje dagen.

Välkommen till bön.
Välkommen in i sorg och kamp.
Välkommen in i vila och förtröstan.

Välkommen, trots allt du behöver.
Välkommen med vad du har att ge.

Välkommen med allt som är trasigt.
Välkommen med allt som blivit helt.

Välkommen som den du är.
Välkommen att bli mer än så.

Välkommen till kyrkan,
Välkommen till Kristus!

Att delta i en digital bönevecka

”Bön är inte att övervinna Guds tvekan, den är att gripa tag i Guds villighet.” (Phillip Brooks)

”Vi ber ofta om silver, men Gud ger oss guld.” (Martin Luther King jr.)

”Ni skall veta att Herren har varit förunderligt god mot mig, han hör när jag ropar till honom.”(Kung David, Ps 4:4)

”Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt.” (Jesus, Luk 18:7-8)

En bönevecka

Vårens bönevecka blir speciell. I år kan vi inte samlas i vår kyrka. Men vi kan samlas inför Guds tron och vi kan möta varandra i bön. För detta inbjuder vi varje kväll, måndag 15 till lördag 20 mellan 19.00-19.30 genom Zoom. Du behöver en dator med kamera och mikrofon för att kunna ses och höras, eller en bra smartphone. Du behöver också förbereda dig genom att installera ett program, Zoom. (Är det svårt för dig kanske du kan få hjälp av släkt och vänner.) När det är gjort klickar du på den aktuella länken på vår hemsida, tabernaklet.se, och är snart i ett bönemöte.

När vi möts kommer en värd att hälsa oss välkomna och leda bönen. Du får självklart också dela dina böneämnen. Dessutom lyfter vi ett stort område varje kväll, samt vid söndagens gudstjänst. (Se nedan)

Måndag

Vi ber för oss själva, för församlingens inre liv, om andeutjutelse och förnyelse.

”Herre, jag har hört om dina gärningar, jag har sett dina verk, Herre. Förnya dem i denna tid, ge dig till känna i denna tid, minns i dess oro din barmhärtighet.” (Hab 3:2)

Tisdag

Vi ber om beskydd över vår gemenskap, om enhet och om öppenhet för nya människor.

”De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem.” (Apg 2:46-47)

Onsdag

Vi ber för församlingens ledare; för äldste, styrelse, anställda och alla andra ledare i våra många arbetsgrupper. Vi ber om mod, kraft, arbetsglädje och ledning. Vi ber att Jesus ska få vara kyrkans huvud, d.v.s. alla ledares Ledare.

”Vi vädjar till er, bröder, att sätta värde på dem som har det tyngsta arbetet bland er, som står i spetsen för församlingen och vägleder er.” (1 Thess 5:12)

”Be också för mig att orden läggs i min mun och att jag talar frimodigt när jag bär fram hemligheten i evangeliet.” (Ef 6:19)

Torsdag

Vi ber för församlingens utåtriktade arbete, för evangelisation och diakoni. Vi ber att människor ska få hjälp att komma till tro och få hjälp att leva gott och rätt.

Vi ber också för vårt missionsarbete och för våra missionärer.

”Att be så är riktigt och behagar Gud, vår frälsare, som vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen.” (1 Tim 2:3-4)

Fredagar

Vi ber för barn och ungdomar. Vi ber för verksamheten i kyrkan, men också får de barn och ungdomar som växer upp i vår närhet och i vår stad.

Vi ber dessutom för familjer som behöver vår förbön.

”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de.” (Mark 10:14)

”Led den unge in på den väg han bör gå, så följer han den även som gammal.” (Ords 22:6)

Lördag

Vi ber för kyrkan gudstjänstliv och för vår tillbedjan.

Ikväll är det lördag. Imorgon möts vi till gudstjänst. Även om vi just nu firar den i våra hem, utan att kunna mötas i kyrkan har vi gemenskap med varandra genom Kristus, 1 Joh 1:7: ”om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra”.

Bed att morgondagens gudstjänst får präglas av Guds närvaro och mänsklig värme. Be att Guds Ande ska få möta oss, och fylla oss, när vi firar vår gudstjänst i hemmen. Och bed att vår tillbedjan ska vara en tillbedjan i ande och sanning.

”Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.” (Joh 4:24)

”… där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” (Matt 18:20)

Söndag

Vi ber för dem som just nu är prövade och behöver vår förbön.

Vi ber om helande till ande, själ och kropp.

Vi ber om nytt mod för den som sörjer eller brottas med tunga tankar.

Vi ber om styrka och hjälp för den som tvivlar.

Vi ber att vår kyrka ska vara en plats man känner att man kan och vill gå till när livet är tufft.

Dessutom tackar vi Gud för denna bönevecka och ber att Gud ska fortsätta att utgjuta en trons och bönens ande över oss.

”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.” (Gal 6:2)

”Men i Davids ätt och i Jerusalems invånare skall jag ingjuta en anda av godhet och vilja till bön, och de skall se upp till mig.” (Sak 12:10)