Fyra gudsbilder (4)

Predikan från Tabernaklet, Göteborg, Micael Nilsson, söndagen den 21 juli.

Ett befriande möte med nåd och sanning

När Gud sammanfattar tio budord; tio grundläggande riktlinjer till skydd för människan, lyder ett av dem: Du skall inte begå äktenskapsbrott! 

Det skrevs en gång med Guds finger på tavlor av sten. Så viktigt var det. Och det kanske inte är så svårt att förstå. Det handlar inte bara om hårda bud utan också om mjuka värden; om ett grundläggande mänskligt behov av tillit och trohet. Och få handlingar kränker detta så djupt som ett äktenskapsbrott. Men vad händer när vi bryter mot Guds bud? Vart ska vi gå när vi gått fel? Vad ska vi säga när vi inte kan försvara oss längre? 

Det finns en berättelse i Bibeln… Den provocerade de religiösa ledarna i Israel på Jesu tid, som ansåg att rätt skulle vara rätt, tand för tand, öga för öga. För vad skulle hända om vi började se lätt på brottslighet och laglöshet? Dessutom, allt sedan dess har samma berättelse fortsatt att provocera och att töja på vår uppfattning om rättvisa och heder. Vi läser den vers för vers, och gör några pauser på vägen. Först vers 1-2, som ger oss scenen för dramat.

Sedan gick var och en hem till sitt, och Jesus gick till Olivberget. Tidigt på morgonen var han tillbaka på tempelplatsen. Allt folket samlades omkring honom, och han satte sig ner och undervisade dem.

Det finns något väldigt uttrycksfullt i dessa ord. Var och en gick hem till sitt. Vi har vårt. Vi går hem. Hem till vårt. Vårt hem är vår borg, vår bas och vår tillhörighet. Men Jesus gick till Olivberget, förmodligen för att sova under de stora olivträden där. Detta är en ögonblicksbild av kallelsens ensamhet, detta att ibland få bära bördor man kanske inte kan dela med någon annan. För oss är Jesu ensamhet dock en märklig tröst. En tröst i vår ensamhet, för p.g.a. hans ensamhet är vi aldrig ensamma. När alla andra gått hem till sitt är Jesus alltid kvar, kvar hos oss.

Tidigt på morgonen är hans tillbaka på tempelplatsen. Det är trohetens kontinuitet. Orden säger så mycket om ryggraden i Jesu liv. Han var ingen dagslända. Han gjorde ingen kometkarriär, ett kortvarigt ljus som drog förbi. Han är morgonstjärnan, kontinuiteten, den som förblir, dag för dag. Tidigt på morgonen var han tillbaka på tempelplatsen.

Där händer detta, vers 3-6: Då förde de skriftlärda och fariseerna dit en kvinna som hade blivit gripen för äktenskapsbrott. De ställde henne i mitten och sade: “Mästare, den här kvinnan greps på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen har Mose befallt oss att stena sådana. Vad säger då du?” Detta sade de för att pröva honom och få något att anklaga honom för.

Kvinnan på torget är ensam mitt i mängden. Vilken utsatthet! Hon finns i centrum av allt men ändå som en slags del av scenografin i den kamp som utspelar sig mellan Jesus och fariséerna. För för dessa fariséer är hon bara en spelbricka. Men själv står hon där med det enda liv hon har, skör som en fågelunge inför rovdjuren. Att försöka sätta sig in i hennes situation är djupt ångestladdat. Och här bör man kanske ändå påminna sig om att detta också idag, i vår egen tid, är en situation som är helt och brutalt aktuell. För några år sedan (2010) kunde man läsa om Sakineh Mohammadi Ashtiani, en 43 år gammal kvinna från Iran. Hon var dömd till stening, anklagad för äktenskapsbrott. Till skillnad mot många andra uppmärksammades hon, vilket väckte kraftfulla internationella protester. Vad jag förstår är det oklart vad som hänt med henne. Så här inleds en artikel om henne: ”Hon ska ställas i en grop grävd upp till axelhöjd, varefter stenar ska kastas på henne, stenar som är tillräckligt stora att skada henne svårt, men inte så tunga att hon genast dör. Det ska ske i staden Tabriz, Iran.”

Mycket av detta kunde ha handlat om kvinna på torget i Jerusalem. Hon var ertappad och förd till torgs med sin synd. På den relevanta frågan var mannen fanns finns inget svar. Kanske struntade man i honom eftersom det i själva verket var Jesus man var ute efter. Mannen fick löpa. Kvinnan stod ensam. Och hon måste ha varit oerhört rädd.

Här är nu frågan: Varför tog man henne till Jesus? 

Detta var ett rättssamhälle. Det fanns domstolar och det fanns juridik. Skulle någon dömas krävdes vittnen och trovärdighet. Folk släpades inte ut på torget och stenades hur som helst. Dessutom var landet ockuperat och romersk lag rådde. Skälet till att man tog Jesus till Pilatus när han skulle dömas var att de judiska domstolarna inte hade rätt att utfärda dödstraff utan att de romerska myndigheterna godkänt det. Jesus var ingen domare. Varför släpade man kvinnan till honom? Svaret på frågan är att dessa män inte egentligen är ute efter henne. Det är Jesus de vill se dömd. Detta sade de för att pröva honomoch få något att anklaga honomför.

Men, lyssna, fast de inte förstår det, visar de på något profetiskt. Jesus hade nämligen sagt redan i Joh 5:22: ”Fadern (Gud) dömer ingen, utan han har överlämnat hela domen till Sonen för att alla ska ära Sonen”.

D.v.s. en dag ska vi alla stå inför Jesus. Dessa män ska en dag själva stå inför den Jesus de vill anklaga. Men också jag… För detta är också vad berättelsen handlar om. Kvinnan står där som en av oss. Bibeln säger att vi alla har syndat och att syndens lön är döden. Till slut måste vi alla stå ansikte mot ansikte med det liv vi levt.

Då händer detta, vers 7: Men Jesus böjde sig ner och började skriva med fingret på marken.

Vad handlar det här om? För det första: Detta är den enda gång det står att Jesus skrev någonting. Det har tänkts mycket omkring vad han möjligen skrev. Det finns många gissningar. Men faktum är att vi inte vet. Vi vet inte vad Jesus skrev och vi vet inte varför han skrev. 

Jag försöker studera bilden för att förstå… Där står ett antal arga män. De är beredda att döma, både kvinnan och Jesus. Där ligger en rädd liten människa i dammet på tempelplatsen, kastad på marken, nedtryckt av skam och nedtystad av skräck. 

Och Jesus… Vad gör han? Han böjer sig ned och han skriver i sanden. Du… kanske är det inte vad han skriver som är poängen utan snarare detta att han böjer sig ned. Kanske är det kroppsspråket som förkunnar evangeliet. 

Jesus böjer sig ned till kvinnans nivå. Hon vill inte vara där? Hon vill fly, men kan det inte. Hon är rädd och vet dessutom att hennes anklagare har rätt. Hon har syndat och förtjänat sitt straff. Nu ligger hon där inför alla dessa människor, täckt av en tung mantel av skam. Detta är hennes värsta stund i livet. Detta är livets lågvattenmärke. Detta är hennes livs absolut lägsta punkt. Då böjer sig Jesus ner, och möter henne just där. Han möter henne på botten. Hon är inte längre ensam. Jesus är hos henne, när allt slår i botten.

Vers 8-11: När de fortsatte fråga honom, reste han sig och sade: “Den av er som är utan synd kan kasta första stenen på henne.” Sedan böjde han sig ner igen och skrev på marken. När de hörde detta började de gå därifrån en efter en, de äldste först. Han blev lämnad ensam kvar med kvinnan som stod där. Jesus reste sig upp och sade till henne: “Kvinna, var är de? Har ingen dömt dig?” Hon svarade: “Nej, Herre.” Då sade Jesus: “Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda nu inte mer!”

För att förstå vad Jesus gör den här dagen måste vi också förstå hur allvarlig hennes synd var. Andra hade kränkts och kanske skadats svårt. Det kvittade inte! Läser vi så så läser vi fel. Jesus drar inte ett streck över vår synd och bortser från den. Nej, han dör för den. Han tar den på allvar, på blodigt allvar, och möter konsekvensen av vår våldsamhet och upproriskhet på korset. Men, lyssna nu, för här är poängen, mot denna allvarsamma bakgrund: Det finns nåd.

Låt mig använda en bild. Nästan varje dag när jag åker till jobbet flyger stora flygplan över min bil. Det största flygplan som lyfter från Landvetter är en Boeing 787 Dreamliner. Den största varianten har 290 säten, är 68 meter lång, har ett vingspann på 60 meter och kan ha en startvikt på 254 000 kg. Att få upp 250 ton en mil upp i luften känns som en omöjlig tanke. Vi lever nämligen under en lag, tyngdlagen. Den är svår att överklaga, tack och lov. Utan tyngdlagen skulle vi försvinna ut i tomma intet. Så… tack Gud för tyngdlagen. Den kan inte överklagas, men den kan övervinnas, nämligen av aerodynamikens lagar. Med hjälp av lyftkraft och dragkraft pressas den stora flygplanskroppen upp i luften. 

Tyngdlagen och aerodynamikens lag liknar två lagar i Bibeln, nämligen sanning och nåd. 

Tror du på en Gud som dömer? undrar någon som tycker att det verkar som en skrämmande tanke. Men egentligen är det väl ändå motsatsen som skrämmer. En Gud som kunde se all ondska, krig, våld, övergrepp, utan att bry sig om det som sker eller vilja rättvisa… det är minsann en skrämmande tanke. Vi vill leva i ett rättssamhälle. Vi vill att det brott ska förhindras och fördömas, inte sant? Annars gäller ju djungelns lag. 

Gud har en lag. Den beskyddar oss. Den är som tyngdlagen. Den håller allt på plats. Utan rätt eller rättvisa försvinner vi ut i tomma intet. I enlighet med den lagen ska vi dömas en dag. Men det finns också en annan lag, nämligen nådens lag, möjligheten att få förlåtelse och att bli upprättad. Den upphäver inte sanningen, men den övervinner den. 

Goda föräldrar känner till detta. Goda föräldrar har principer och moral och försöker lära sina barn att leva rätt. Men om våra barn sviker våra principer och handlar orätt men ber om förlåtelse, då händer någonting i mammas och pappas hjärtan. Kärleken tar över. Vi säger inte att vi kan strunta i alla principer i framtiden. Men vi förlåter våra barn och vi börjar om igen. Den kärleken är som aerodynamikens lagar som inte utplånar men övervinner tyngdlagen. Nåden lyfter oss upp över syndens och skammens tyngdlag. Och det… det är precis vad som händer på tempelplatsen i Jerusalem den här dagen. En kvinna pressas till marken av synd och skam, denna tunga, tunga tyngdlag. Men Gud böjer sig ner och ger henne nåd. Jesus säger inte att det inte spelade någon roll att hon svek sin man, sin familj, en annan familj och sin Gud. Men han säger att det finns nåd. – Jag dömer dig inte! Jag förlåter dig. Och efter det upprättar han sanningen i hennes liv: – Gå och synda inte mer. 

Innan vi lämnar texten måste jag till slut också få dröja en stund inför de judiska ledarna. Jag vet inte om de hade stenar i händerna, men jag vet att de hade stenar i sina hjärtan, stenar de ville kasta på andra. Hur kom det sig? Varför var det så med dem? Vad är detta för behov som ibland, ärligt talat, väl också visar sig i våra liv. Då och då avslöjas sig något stenhårt inom oss, något som vill peka finger och döma. Varför är det så? 

Se på dem en stund. Betrakta dessa män. De vill stena en kvinna. De vill korsfästa Jesus. Låter det som ett bra liv? Låter det som att dessa män mår bra, som att de har glädje i hjärtat och frid i själen. Nej, det låter som att det pågår ett inbördeskrig i deras inre. De är våldsamma, fyllda av mordlust och hat. Och det mest tragiska är att de tror sig representera Gud. 

Har du stått bland dem någon gång? Så skulle det ju kunna vara att vi ibland tycker oss se våra egna ansikten i den skaran. För livet är svårt. Det är lätt att förhärdas, att förbittras, och att med åren och besvikelserna bli en hårdhjärtad människa som sprider dom omkring sig. Jag undrar vem av oss som går fri. Vem av oss behöver aldrig kämpa med känslan av att vilja dra iväg en stor hård sten ibland?

Det är lätt att bli en av dem som släpar andra till torget. Och du, vet du en sak? Den som alltid söker efter fel finner alltid vad han söker. Men hur mår vi egentligen då? Hur kul kan det vara att vara farisée? Hur mår han eller hon som alltid verkar ha en vass sten i sina händer? Är det inte sant att den som själv inte har någon nåd att ge förmodligen inte heller själv har funnit nåd för sitt eget liv?

Jag har försökt förstå dessa män. Kanske handlar det till sist bara helt enkelt om att hängivenhet utan Jesus och utan medkänsla för andra människor, också för dem som gått vilse, i slutändan blir så… helt fel. Så stenhårt. 

Jag har nog läst den här berättelsen mest som att Jesus drar från höften och skjuter vapnen ur fariséernas händer, att han avslöjar och förnedrar dem så att de måste gå därifrån med skam. Att de fick vad de förtjänat. Men nu mer ser jag det nog ändå som att Jesus älskar också dem, och som att hans ord till fariséerna också är befriande ord. 

För några av dem kanske gick därifrån befriade. 

Tänk att få lägga ifrån sig en stor tung sten, sin gamla ilska, sitt hat, sin hårdhet, efter den djupa insikten att ingen människa är fullkomlig och att bara Guds nåd kan vara vårt hopp. Vilken befrielse! Tänk att slippa vara farisée och tvingas mörka sin egen svaghet. Tänk att få vara människa, buren av Guds nåd, i en befriad förvissning om att det är nog.

Det är så Jesus arbetar, tänker jag. Jesus förvandlar våra tankar genom att förvandla våra hjärtan. Och han förvandlar våra hjärtan genom att hjälpa oss att se vilka vi är, vem Gud är och vad nåd är.

När de gått sin väg står bara kvinnan kvar. Jesus ser på henne. Jag citerar Bibel 2000: ”Jesus såg upp och sade till henne: “Kvinna, vart tog de vägen?” Ordet vi översatt ”såg” betyder att man såg med vördnadpå någon. Jesus betraktade henne. Hon stod inför den blick som ser allt. Som ser det ingen annan ser. Och som visste varför; varför hennes liv hade blivit som det blivit. Jesus ser också vad synden gjort med henne och vet att bara en sak kan rädda henne: Guds nåd. 

Så säger han det: – Inte heller jag dömer dig! 

Det finns inget så livsförvandlande som detta. Vi står där med vår egen synd, ertappade, utan bra bortförklaringar. Gud vet ju ändå allt. Att då, genomskådad, få höra dessa ord ”Det finns nåd för dig!” förändrar liv.

”Gå, och synda inte mer.” Mer behövde inte sägas. Eller… Mycket mer behövde nog sägas, men inte just nu… För kvinnan förstår det hon just nu måste förstå. En hårsmån från döden, eller ett stenkast därifrån, hade hon mött sin Frälsare. Hur hennes liv kom att gestalta sig efter detta vetviinte.FörfattarenKen Gire gissar åt oss: ”Hon lämnar utan tårar. Tårarna kommer många år senare. Vid udda tillfällen under dagen: när hon ser på sina barn som sover i sina sängar; när hon vinkar av sin man, en morgon då han går till sitt jobb; när hon knådar sin deg i kökets ensamhet. Ett äktenskap hon aldrig skulle haft… en familj hon aldrig skulle haft… ett liv hon aldrig skulle haft, om det inte vore för hennes underbare frälsare. En frälsare som stod upp för henne när andra ville stena henne. En frälsare som stannade till, reste henne upp, och lät henne gå vidare – förlåten.” (Intimate moment)  

Fyra gudsbilder (1)

Johannesprologen

Predikan från Tabernaklet, Göteborg, söndagen den 30 juni, Micael Nilsson

Under fyra sommarsöndagar vill jag predika över ämnet ”Fyra bilder av Gud”. Var och en av dem är hämtad från Johannesevangeliet. Johannes avslutar nämligen sitt evangelium så här, Joh 20:30-31: ”Många andra tecken som inte är nerskrivna i denna bok gjorde Jesus inför sina lärjungar. Men dessa har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn.”

Johannes berättar att han valt noga när han valt bland allt Jesus gjorde och sa. Han säger att hans evangelium är en kollektion, ett urval av berättelser och tal som alla har till syfte att visa något speciellt, nämligen ”att Jesus är Messias, Guds Son”. 

Och varför behöver vi veta det? Johannes svarar: ”för att ni genom tron ska ha liv i hans namn”. 

Johannes skriver med andra ord inte bara för att förmedla information. Han vill framförallt förmedla liv.

Så… sitter du här som längtar efter att bli mer levande? Tycker du att livet bara går, och t.o.m. går förbi och ifrån dig? I så fall ska du läsa Johannes evangelium. Det är märkvärdigt upplivande. Jag kan inte låta bli att tänka på några rader ur en av Helga Henschens dikter: ”Ord kan bli solar, ord kan bli floder, ord kan öppna portaroch bygga broar,ord kan störta tyranner.”

Detta kanske inte kan sägas om så många ord, men det kan verkligen sägas om de ord jag snart ska läsa för dig. Det har historien bevisat. Dessa ord är solar. Dessa ord är floder. De har öppnat portar. De har byggt broar och störtat tyranner. 

Lyssna till kraften i dem, Joh 1:1-18: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Det kom en man, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset. Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja, utan av Gud.

Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern. Och han var full av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: “Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, för han var till före mig.” Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. Lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd.”

Johannesprologen är så vacker! Jag förstår inte allt. Det gör ingen. Gud är för stor för vårt förstånd. Vad vi än försöker föreställa oss är Gud mer och större. Dessa ord kan störta tyranner. Det har de gjort och det kommer de att göra. Men framförallt kan de räta på en människa och göra ett vintergatans gatubarn till ett konungabarn hos Gud. 

Hur ska vi komma åt innehållet i detta makalösa stycke text? När man läser det så här snabbt känns det ju nästan som att försöka fånga ett vattenfall. Jag vet inget bättre sätt än att försöka ta det steg för steg. Låt oss lyssna igen. 

Först v.1-5: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”

Detta är kodade ord. Och de är oerhört smart kodade. De fungerade lika bra för filosoferna i Aten som för teologerna i Jerusalem. Alla hade de nämligen en relation till det där med ”Ordet”, eller som det står i den grekiska texten, ”Logos”. 

För grekerna var Logos ett filosofiskt begrepp. Logos var ett slags gudomligt världsförnuft. Logos stod över allt skapat och över allt materiellt. Att Logos skulle materialiseras i form av en kropp var fullständigt otänkbart, intill hädelse otänkbart. Men det är vad Johannes nu säger till dem. Deras kalla Logos, universums besjälade men också opersonliga kraft, har visat sig vara så mycket mer. Logos har blivit människa. Gud har blivit en av oss, sårbar, närvarande, hett engagerad i våra liv.

En troende jude togs däremot i citatet ”I begynnelsen var Ordet” tillbaka till skapelseberättelsen där Gud skapar allt med sitt ord. För honom eller henne var Guds ord ett uttryck för Gud själv. Det är genom sitt ord Gud träder fram, förmanar, leder och skapar allt nytt. Det är genom Guds ord vi lär känna Gud. Nu säger alltså Johannes att ord inte är nog. MenGudhar visat sig själv i Jesus. Ordet har blivit kött.

Låt oss fundera på det här. Är det inte fantastiskt att Gud talar till oss på ett sätt vi kan förstå? Gud talar grekiska när Gud vill tala till greker. Gud talar hebreiska när Gud vänder sig till hebréer. Gud använder ord och erfarenheter ur deras kultur för att presentera sig själv. 

Jesus använder jordbrukstermer när han talade till bönder och han talar om nät och fiske när han talade till fiskare. På samma sätt kan Gud använda termer från din tankevärld och erfarenhetsvärld för att nå just dig. Det säger mig två saker. För det första: Gud är oerhört innovativ när han ska nå oss. För det andra: Gud är verkligt angelägen att nå oss.  

Jag vet att jag berättat det här för några av er, men ni får stå ut en minut. Det är en rolig berättelse. Det sa pling i telefonen en sen fredagskväll. Jag tog upp den och läste ett SMS. Det kom från en företagare i Jönköping. Han var intresserad av konjak. Jag vet ingenting om konjak och undrade förstås vad i detta skulle komma att handla om. Det visade sig att mannen var intresserad av en konjak som hette Nebukadnessar. Alltså hade han suttit hemma och googlat ”Nebukadnessar” och då råkat komma in på min hemsida där jag för länge sedan lagt upp en predikan som handlade om profeten Daniel och hans möte med Bibelns Nebukadnessar. Mannen i Jönköping blev nyfiken, tog hem filen och lyssnade igenom hela min predikan. Det visade sig att han var ett bönebarn. Han hade en kristen bakgrund. Men livet hade tagit en annan väg. 

Nu berättade han om hur han lyssnat till min predikan och upplevt att Gud sökt honom. Han blev sittande ensam och tårögd där hemma, med en känsla av Gud fanns hos honom den där stunden. Jag svarade honom och gav honom några ord på vägen, för jag tyckte att detta var något av det roligaste jag hört. Tydligen såg sig inte Gud för from att agna kroken med en flaska konjak för att få tag på ett gammalt bönebarn. 

Varför sitter du själv här idag? Vad tog dig hit? Jag gissar att vi har många intressanta berättelser omkring detta. 

Tillbaka till Johannesprologen. ”Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till.” 

Först är det outsagt. Längre fram sägs det i klartext, ”Den Enfödde, som själv är Gud… han har gjort honom känd”. Ordet som var Gud är alltså den Enfödde, d.v.s. Jesus. Det är kodnyckeln. Och med hjälp av den kan jag avkoda de inledande verserna som då kunde läsas så här: – I begynnelsen var Jesus, och Jesus var hos Gud, och Jesus var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till. I Jesus var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit honom.

Vilken underbar tanke! Allt blev till genom Jesus. Så stor är han. Allt vackert jag ser. Den lilla nötväckan som krockade med mitt fönster häromdagen och satt alldeles stilla i min hand länge, länge innan den flög iväg… Min Jesus hade skapat honom. Och blommorna i trädgården. Min fru har planterat dem. Min Frälsare  har gjort dem. Bergen, dalarna, haven… allt bär hans fingeravtryck. 

Vi fortsätter: ”Det kom en man, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset.” 

Vilka kast! Från Himlen till jorden, från evigheten in i tiden, på en sekund, eller i fyra ord: ”Det kom en man…” 

Så får vi höra om Johannes döparen. Varför behövdes det sägas om Johannes att han bara var en man och att han inte var ljuset? Jo, för det fanns de som trodde att Johannes var Frälsaren. Vid ett tillfälle måste han t.o.m. själv gå till rätta med det och dementera att han skulle vara Messias. Johannes hade en enorm lyskraft, men han var inte ljuset. Människor kan vara viktiga och göra viktiga insatser, men ingen människa kan rädda oss för evigheten.

Nästa stycke handlar om vad vi borde göra med allt detta. ”Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja, utan av Gud.”

Här återfinns några av Bibelns mest dystra ord: ”världen kände honom inte. Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom.” 

Gud kommer till sin skapelse, men skapelsen känner inte igen sin Skapare. Johannes säger att Jesus kom till det som var hans egen. Jag hörde någon som studerat det här. Han sa att detta med fördel kunde översättas: ”Han kom hem”.

Jesus kom hem. Vilka är vi att visa bort honom? Han var här före oss. Allt skapades genom honom. Men världen har vänt sig bort från Gud. Och så har Gud har blivit en främling, en okänd, i sitt eget hem. 

Dessa ord sammanfattar så mycket förtvivlan och förklarar så mycken vilsenhet. ”Världen kände honom inte.” Jag kan inte låta bli att undra över hur det skulle se ut i världen idag, en värld som lider på så många områden, om vi istället tagit emot honom, och framförallt om vi kände honom.

Men det slutar inte där. Det fortsätter i dessa ord: ”Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja, utan av Gud.” 

Nu blir det bråddjupt i texten. När du tar emot Jesus blir du född, eller, som Jesus säger det ett stycke fram i berättelsen, ”född på nytt”. Du föds in i Guds familj. D.v.s. detta ska inte bara förstås som bilder. Du är bokstavligen en Guds son. Du är ordagrant en Guds dotter. Dina föräldrar gav dig liv, men de kunde inte ge dig andligt liv. Det gör Gud när du tar emot Jesus. Bibeln menar verkligen att detta sker. D.v.s. där du sitter idag, som en kristen, finns dina föräldrars anlag och liv inom dig, men också Guds anlag och liv inom dig, 1 Kor 6:19: ”Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud?” 

Om du är en kristen: Är du inte glad idag för att detta har skett i ditt liv? Finns det någonting du kunde önska dig mer än att Guds liv skulle födas in i ditt liv, så att du fick leva med Gud också den dag din gamla kropp dött bort? Är du inte tacksam för att du just nu får tänka att Guds ande bor i ditt inre? Vad skulle kunna vara större? 

Och om du ännu inte är en kristen: Skulle du inte vilja att detta sker i ditt liv också?

Nu tar vi slutackordet: ”Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern. Och han var full av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: “Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, för han var till före mig.” Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. Lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd.”

Hänger du med? ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud… Och Ordet blev kött och bodde bland oss.” Så lyder faktiskt det kristna kärnbudskapet. Gud har kommit till oss i Jesus. Vi kan inte komma till Gud. Vi klarar det inte själva. Vi kan inte bygga en farkost som tar oss till Himlen. Och vi klarar inte av att leva ett liv som tar oss till Himlen. Därför lämnade Gud Himlen och kom till oss. Vilken berättelse! Vilken kärlek! 

Jesus har visat vem Gud är. Som Jesus är är Gud. Barnet i krubban är Guds självpresentation. Barnet i Betlehemsnatten är Guds synliggjorda nåd? 

När Jesus ger syn till de blinda, hörsel till döva och svikt i stegen till de lama och lytta är poängen: Sådan är Gud. Gud känner med oss i våra svagheter och i vår kamp.

När Jesus slutligen dör på ett kors är det ofattbara budskapet i det att han älskar dig mer än sitt eget liv. Sådan är Gud, menar Johannes. Vi har sett hans härlighet.

Men inte bara har vi sett. Vi har också fått del av den: ”Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd”. 

Här är vad Johannes vill. Han har gett oss en fantastisk bild av vem Jesus är. Han vill att vi ska fascineras och glädja oss över den. Men han vill också hjälpa oss att ta emot Jesus. Alltså skriver han: ”Av hans fullhet har vi alla fått…”

Det låter bra, men vad betyder det?  Vad är fullhet? Det grekiska ordet betyder att du tar ett kärl och fyller det med vatten till dess det inte går att fylla mer. Det är fullt. D.v.s. Jesus är komplett. Det finns ingenting att rätta till hos honom. Det saknas heller ingenting hos honom. Jesus är till bredden fylld. Han är till bredden fylld av kärlek. Det saknas ingenting i hans sanning. Han är till bredden fylld av nåd, glädje, frid, och förståelse… Och allt det kan vi få ta emot. 

Jag avslutar med en liten illustration. Ni som bor här vid havet kan nog aldrig riktigt förstå mig. Jag är född djupt inne i den värmländska urskogen. Men en gång varje år, när jag var en liten pojke, åkte vi till havet. Det var stort för mig. Den första lilla skymt man fick se av havet var så spännande. Jag växte upp vid en insjö. Den var stor och djup. Men havet… det var någonting annat. Vid havet kunde man liksom sätta sin tanke i en liten barkbåt, låta den driva ut på öppet vatten och flyta iväg till Karibien eller till någon annan exotisk plats långt, långt borta. 

När semestern var slut ville jag ta havet med mig hem. Det gick förstås inte, men det hindrade mig inte från att försöka. Jag hällde havsvatten i en flaska. Jag plockade snäckor från stranden, eller stenar som havsvågorna gjort salta och släta. Men jag kom inte hem med havet. Allt jag fick med mig var små souvenirer.  

Och så kan vi hålla på och samla på oss små upplevelser här och där, en lite tankar här och där, och få med oss en och annan upptäckt hem, likt strandfynd som kastats upp på vår lilla strand. Men Gud säger: Jag ger havet. Jag ger dig allt. Jag ger dig min fullhet. Jag ger dig liv och nåd och framtid. Jag ger dig glädje, kraft och hopp. Jag ger dig havet. 

”Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd.”