Kategori: Undervisning

”Hoppas på HERREN, var stark och modig i ditt hjärta och hoppas på HERREN!” (Ps 27:14, Sv.F15)

Jag skulle vilja inleda en serie predikningar idag; en serie som kommer att följa oss genom många av höstens gudstjänster. Jag skulle vilja ge dig något att hoppas på.

På den stora fondförvaltarens hemsida hade någon skrivit: ”Vad ska man hoppas på inför morgondagen? En kanonrapport som får aktien att rusa vore ju trevligt…” Vi delar nog alla frågan även om svaren förstås varierar. Vad ska vi hoppas på? Rapporter om klimatförändringar och extremväder, ekonomiska kriser, krig, oro och nya sjukdomsutbrott skapar en undergångsstämning i vår tid. Jag märker att många mår dåligt av allt detta. 

”Hopplösheten breder ut sig. När de som är utan hopp blir tillräckligt många bränner de jorden”, skriver en tidning om en av världens alla konflikthärdar. 

Bilderna av flyende människor och rapporterna om en feberhet jord nöter sakta ner vårt mod. Hopplösheten är förlamande. Hopplösheten gör människan destruktiv.

”Förlorar du modet i nödens stund har du också förlorat din kraft.”, läser vi i Ords 24:10, B2000. Då bränner de gamla profetorden till igen, de ord som profeten Jeremia en gång talade rakt in i människors hopplöshet, Jer 29:11, Sv.F15: ”Jag vet vilka tankar jag har för er, säger HERREN, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.” 

Sådan är alltså Gud. Paulus skrev, Rom 15:13, Sv.F15: ”Må nu hoppets Gud fylla er med all glädje och frid i tron, så att ni överflödar i hoppet genom den helige Andes kraft.” Här är alltså motmedlet; motmedlet mot det tunga och det tomma. – Må hoppets Gud fylla er… Men hur ska det gå till? Hur ska det kunna ske?

Det är här evangeliet kommer in. Evangelium är ett grekiskt ord som borde översatts när vi översatta alla andra grekiska ord i Nya Testamentet. Evangelium betyder nämligen Goda Nyheter. Därför inleder evangelisten Markus sin bok med orden, Mark 1:1, B2000: ”Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son.”

Bibeln är fylld av hoppfulla ord, gamla löften. Ord som fortfarande är fulla av lyftkraft och skaparkraft. När du läser dem, med ett öppet sinne, kommer de att stegvis förändra ditt sätt att tänka.

Under hösten ska vi därför ägna oss åt en slags andlig arkeologi. Vi ska öppna Boken och gräva djupt. Vi ska gräva fram gamla löften som burit våra fäder genom stora svårigheter, men som vi kanske har glömt. Och min bön är att det ska bli till hjälp för oss, mitt i all den osäkerhet vi själva lever i, så att hoppets Gud ska få fylla oss. 

Alltså har jag samlat en massa områden och situationer där jag tror att vi behöver hjälp med hoppet. Detta är vad jag ska försöka ta mig an under några månader framöver:

”Något att hoppas på för den som inte räcker till”

”… för den som inte kan förändra sig själv”

”… för den som är ensam”

”… för den som längtar efter frid”

”… för den som står inför stora utmaningar”

”… för den som behöver få börja om”

”… för den som inte känner sig älskad”

”… för den som inte orkar älska”

”… för den som har sorg”

”… för den som oroar sig för framtiden”

”… för den som tvivlar ibland”

Jag ber om att det här ska kännas angeläget och upplyftande för oss alla. För det tror jag verkligen att vi behöver, i en tid som denna. Och idag ska vi alltså ägna oss en liten stund åt det första temat: ”Något att hoppas på för den som inte räcker till.” 

Låt oss börja med att konstatera: Vi räcker inte till.

Jag skriver in orden ”otillräcklighet” och ”att inte räcka till” i min sökmotor på internet och ställs plötsligt inför en uppsjö av bloggsidor, debattinlägg och artiklar där människor på olika sätt uttrycker sin vånda inför sin otillräcklighet. Föräldrar känner sig otillräckliga som föräldrar. Barn känner sig otillräckliga som barn till kanske allt äldre och allt mer sjuka föräldrar. Män känner sig otillräckliga som män och kvinnor känner sig otillräckligast av alla.

Samma förhållande verkar gälla relationen till kyrkan. Kyrkan är otillräcklig. Kyrkan borde göra mer, delta i fler debatter, starta nya sociala projekt, förnya sina former, inta nya områden, visionera, missionera, producera, publicera, protestera, expandera… med mera.

Det sägs ibland att det som skapar mest stress inte är allt vi har att göra – utan allt vi inte hinner göra. För vi räcker inte till.

Hur har du det själv? Behöver du möjligen också någonting att hoppas på? Låt oss gräva fram ett antal löften och uppmuntrande ord ur Bibeln och se vad det kan göra med oss. För att få lite struktur på allt kommer jag att påstå några saker och sedan ge dig ett antal bibelverser. Först: 

Det är okej att inte räcka till

Ps 103:13-14, B2000 säger: ”Som en far visar ömhet mot barnen, så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom. Ty han vet hur vi är skapade, han minns att vi är mull.”

Orden om Guds ömhet, i en hårdhänt värld, värmer. Gud vet hur vi är skapade. Gud känner till vår potential men också vår skörhet. Och våra brister hindrar inte heller Gud från att älska, Rom 5:8, Sv.F15: ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.”

Får vi tag på det här? Gud älskar inte för att vi har förtjänat hans kärlek. Gud älskar för att Gud är kärlek. Guds kärlek är själva utgångspunkten. Och så är det väl också i alla normala fall i vår relation till våra barn. Jag kan inte minnas annat än att jag älskat våra barn från första stund. Fast de inte hade gjort någonting för att förtjäna det. De kunde inte städa, hjälpa till med disken eller tvätta sina kläder. Tvärtom skapade de en massa arbete. Ändå älskar vi våra barn, bara för att de just är våra barn. Det är inget vi måste lära oss. Vi måste inte gå en kurs där vi lär oss att älska våra barn. Från första ögonblicket när vi håller de små i våra armar är vi beredd att ge våra liv för dem. Och så säger Bibeln att Gud har det med dig. Gud har alltid älskat dig. Även om du inte trodde på honom – eller fortfarande inte tror på honom, är du älskad. Den stund du tog emot Guds frälsning fick du frid med Gud. Detta är inte någonting du måste uppnå. Det är tvärtom din utgångspunkt. Även om du inte kan allt eller ens alltid gör det du kan är Guds kärlek och välbehag utgångspunkten i din relation till Gud. 

Gud älskar oss mitt i allt vår bristfällighet. Lyssna till Jak 1:5, Sv.F15: ” Om någon av er brister i vishet ska han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan att kritisera, och han ska få.” 

Det här är så viktigt. Det blir faktiskt själva grunden för våra liv och för vår tro. När vi väl förstår att Gud älskar oss, inte för det vi gör utan för det Gud är, kan vi också våga möta vår egen otillräcklighet. Då blir det okej att du inte är allvetande, allsmäktig eller allestädes närvarande. 

Så här berättar evangelisten Johannes om en annan Johannes, nämligen om Johannes döparen, Joh 1:19-20, Sv.F15: ”Detta är Johannes vittnesbörd när judarna sände präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem han var. Han bekände och förnekade inte, han bekände: ”Jag är inte Messias.”

– Jag är inte Messias, sa Johannes. Det är en bra bekännelse. Jag tror att vi alla skulle må väl av den insikten. Jag är inte Messias. Och jag behöver heller inte vara Messias. Det räcker nämligen att Jesus är Messias. För när det väl är så att Gud fått vara Gud, då får du vara du.

För det andra: När du inser att det är okej att inte räcka till kommer du också att ge andra hopp

En god vän berättade om hur han börjat predika. Han sa: – När jag hörde dig predika så tänkte jag att kan du så kan nog jag också. Jag tror att det var en slags komplimang. Vad tror du?

Hur som helst skrev Paulus en gång någonting liknande Lyssna, 1 Kor 1:26-29, Sv.F15: ”Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa på världens sätt, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Nej, det som för världen var dåraktigt utvalde Gud för att förödmjuka de visa, och det som för världen var svagt utvalde Gud för att förödmjuka det starka, och det som för världen var obetydligt och föraktat och inte fanns till, det utvalde Gud för att tillintetgöra det som fanns till, för att ingen människa ska berömma sig inför Gud.”

Vad menar Paulus med detta? Jo, han menar att Gud använder vanliga människor i sin tjänst, för att vi ska förstå att hans rike är för vanliga människor och att det inte vilar på vår fullkomlighet utan på Guds nåd.

Några verser längre fram skriver han också om sig själv, 1 Kor 2:1-5, NLB: ”När jag kom till er första gången, kära syskon, försökte jag inte övertala er med hjälp av väl uttänkta formuleringar och övertygande resonemang när jag berättade om Guds budskap. Nej, jag hade bestämt mig för att bara tala enkelt om Jesus Kristus och om att han dog på korset för att ta straffet för våra synder. Jag var svag och rädd och nervös när jag stod där inför er, så det var inte mitt sätt att framföra budskapet eller min mänskliga övertalningsförmåga som övertygade er. Nej, det var Guds Andes kraft som överbevisade er om att budskapet var sant. Gud ville inte att ni skulle tro på Jesus på grund av mänsklig övertalningsförmåga, utan på grund av hans kraft.”

I ett andra brev till församlingen sammanfattar han sitt resonemang på ett vackert sätt, 2 Kor 4:7, NLB: ”Gud gav mig förmånen att få sprida budskapet om Kristus. Men jag är bara en svag människa. Bildligt talat är jag en bräcklig lerkruka med en gömd skatt inuti. Därför förstår alla, att den väldiga kraft som verkar i mig kommer från Gud och inte från mig själv.” 

Tänk efter en stund. Hur hade det varit om Jesus utsett tolv elitsoldater, tolv män som kunde allt? Jag gissar att du och jag då hade känt: Vi kommer aldrig att duga. Tjänst för Gud är bara för de duktiga, präktiga och välmående. Istället utsåg Jesus tolv vanliga människor, som ofta kom till korta, så att alla vi som läser om dem och känner igen oss i deras tafatta försök kan tänka att om de kunde så kanske att också vi kan.  

Våra tillkortakommande lär oss att vi behöver varandra

En liten flicka byggde ett sandslott. Snart stötte hon på en jättestor sten. Hon arbetade och slet för att få bort den, men det gick inte. Till slut kom hennes morfar. Då var flickan arg och tårögd på samma gång. ”Varför använde du inte all din kraft”, frågade morfar. ”Det gjorde jag visst”, svarade flickan. ”Nej”, sa morfar, ”för du bad ju inte mig om hjälp”.

Lyssna: Det var inte menat att du skulle klara av det här livet på egen hand. Livet var tänkt att levas i relation till andra. Paulus använder en underbar bild för att få oss att förstå det. Han säger att kyrkan är som en kropp, och att du är som en kroppsdel. Sedan skriver han, 1 Kor 12:21, B2000: ”Ögat kan inte säga till handen: ’Jag behöver dig inte’, och inte heller huvudet till fötterna: ’Jag behöver er inte.’” På samma sätt kan jag inte säga: – Jag är kristen, men det klarar jag själv. Jag behöver ingen kyrka. Vi behöver varandra. 

Sist: Framförallt visar våra tillkortakommanden att vi behöver Gud

Om Klagovisorna i Gamla testamentet ofta är som en tröstlös öken så är orden i Klag 3:26, B2000 som ett kallt glas vatten i den öknen: ”Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.”

Med Jesu föredöme är det steget vi måste våga: En Gud som vågar bli människa och iklä sig mänskliga begränsningar borde få hjälpa oss att göra det samma. Det betyder inte att du inte kan få vara med om att utföra stora ting för Gud. Lyssna till Jesus, Joh 14:12, Sv.F15: ”Jag säger er sanningen: Den som tror på mig ska göra de gärningar som jag gör. Och större än så ska han göra, för jag går till Fadern.” Det kortaste ordet i meningen är det viktigaste, nämligen ordet ”för”. Jesus säger att du kan få vara med om att se under ske. Du kan t.o.m. få göra det Jesus gjorde. Du kan be böner som förändrar liv. Men inte för att du är fullkomlig. Nej, Jesus sa… ”för jag går till Fadern”. D.v.s. eftersom han har all makt; eftersom Jesus nu sitter på Guds högra sida, kan du få se stora ting ske. 

Ordet ”för” gör hela skillnaden. Då handlar det så lite om dig, eller om mig, och så mycket om honom. ”Inte genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger Herren Sebaot.” (Sak 4:6, B2000)

Låt oss sammanfatta och avsluta

Det finns hopp för alla oss som inte räcker till. Det är inte ens tänkt att du ska räcka till för allt. Mycket av det du försöker leva upp till är orimliga krav från andra eller från dig själv. Men du är inte Messias. Du behöver andra, och mest av allt behöver du Gud. 

Profeten Jesaja skrev, Jes 40:30-31: ”Ynglingar kan bli trötta och ge upp, unga män kan falla. Men de som hoppas på HERREN får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De springer utan att mattas, de vandrar utan att bli trötta.”

Du kan bli trött. Du kan bli uppgiven. Du kan snava och falla, eftersom du är en människa. Och Gud kommer aldrig att bli förvånad över att du är en människa. Kom ihåg orden: ”Som en far visar ömhet mot barnen, så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom. Ty han vet hur vi är skapade” Istället säger Gud, och lyssna nu på ömheten i orden, Jes 41:10: ” Var inte rädd, för jag är med dig, se dig inte ängsligt om, för jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig, jag stöder dig med min rättfärdighets högra hand.”

Det är sant att Gud ibland kallar oss in i stora utmaningar. Till sådant vi inte klarar av. Gud kallar små människor till stora uppdrag för att de ska få lära sig att han är en stor Gud. 

Gud säger: Inte genom din styrka eller kraft, utan genom min Ande, kan det ske. Och en dag stannar du upp, trött på att försöka leva upp till allt möjligt. Du söker hans ansikte och ser att det lyser över dig, fast du inte räcker till. Och du säger: ”Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.”

Nystart

Förra söndagen startade vi upp våra offentliga och ”fysiska” gudstjänster igen, efter nästan ett halvt års uppehåll. Jag minns så väl hur jag förberett min predikan en fredag i mars. Som jag brukar göra, och måste få göra, hade jag stängt av mina telefoner och andra utifrån kommande signaler för att lyssna inåt. Någon gång på eftermiddagen startade jag upp allt igen bara för att konstatera att nyhetsflasharna haglade in i min telefon. Folkhälsomyndigheten och regeringen hade sänkt mötestaket dramatiskt från 500 besökare till 50 med omedelbar verkan. Vilket betydde att vi var tvungna att handla snabbt. Snabbt fick vi börja spela in gudstjänster och lära oss hur man kunde sända dem via nätet. Vi var tvungna att ta initiativ i steget, alltid med ett gnagande tvivel: Gjorde vi rätt? Och inte, där jag stod denna söndag i en tom kyrka och spelade in vår gudstjänst kunde jag drömma om att detta skulle vara så länge. Då hoppades vi på en snabb övergång. Nu står jag här nästan ett halvt år senare och ser in i hösten som in i ett dunkelt mörker. För även om ett halvt år har gått vet vi inte mycket mer. Kommer sjukdomen att tona ut eller kommer den att blossa upp igen. Och mitt i allt det försöker vi att ta oss framåt trots att vi måste genom väglöst land. 

Som jag berättade förra veckan har jag kommit att se på denna tid som en kyrkans ökenvandring. Att predika ensam i kyrkan har varit öken. Att inte kunna mötas till gemensamma gudstjänster har varit öken. Att hålla sammanträden över digitala plattformar har varit öken. Att inte ha fått möta dig har varit öken. Och det är fortfarande öken att vi ännu inte kan mötas, hela församlingen. 

Så, än en gång: Vi befinner oss i en öken. Det är de dåliga nyheterna. Men Gud vet precis hur man leder ett folk genom öknen. Det är de goda nyheterna.

I Bibeln är öknen en viktig plats. Det judiska folket vandrade 40 år genom öknen, från Egypten till Kanaans land. 

Mycket annat viktigt sker också i Bibelns öknar. Moses fostrades som folkledare i en öken. På samma sätt för David. Öknen blev Davids ledarskapsskola. Även Jesus förbereddes för sin tjänst i en öken.  

Med andra ord: Öknen inte bara är en transportsträcka. Öknen är en plats där vi fostras och formas för någonting större.  Därför går vi alla igenom ökentider. Vi kanske vill att våra liv ska vara en ständigt blomstrande lustgård. Men samtidigt är det sant att vi behöver torrtiderna också där våra rötter måste tränga sig djupare ner i marken. 

Vi läste en bibeltext förra veckan som handlade om hur Gud kan använda ökentiderna för att göra något viktigt. Så här löd en vers, 5 Mos 8:2: ”Kom ihåg hur HERREN din Gud i fyrtio år ledde dig hela vägen i öknen för att ödmjuka dig och pröva dig och så lära känna vad som var i ditt hjärta, om du skulle hålla hans bud eller inte.”

Gud använder öknen för att ödmjuka oss och för att det ska visa sig vad som bor i våra hjärtan. Mindre fromt uttryckt: Tuffa tider avslöjar vilka vi är och vad som är viktigt för oss. Det gäller för oss som länder, som församlingar och som enskilda individer

Vad har coronakrisen då möjligen avslöjat om våra länder? Frågan är stor, men ett svar är absolut att den snabbt avslöjade att vi alla stod oss själva närmast. Den europeiska unionen sjönk ihop. Amerika först blev ännu mer Amerika först. Och vi glömde alla de fattigare länderna, fast de fick kämpa med betydligt större ekonomisk påverkan ja t.o.m. med hotande svältkatastrofer på vissa platser. Krisen avslöjade också något om världens ledarskap där många snart visade sig vara mer rädda om sin egen position än medborgarnas väl och ve. Vissa ledare drog sig inte för att ljuga om situationen i landet för att tysta ner kritiken. Dessutom visar väl alla dessa upplopp på enorma inre spänningar mellan olika grupperingar. 

Vad har krisen uppenbarat om kyrkan? En del problematiska saker och en del vackra, skulle jag säga. Du får själv svara på frågan om krisen gjorde oss till bedjare eller inte. Kanske ja, för en del. Men kanske nej, för de flesta. 

Kanske kommer den stora prövningen för kyrkan nu, i andra halvlek. Hur kommer vi att hantera allt när alla kräver att allt ska vara över fast det inte är det? Kommer vi att vara uthålliga? Kommer vi att hitta nya vägar framåt? Kommer vi att hitta ett nytt sätt att vara kyrka på i en ny tid? 

Men jag måste också säga att krisen visat på något vackert hos alla dem som försökt så gott de kunnat; hos pastorer, som aldrig predikat i en webbsänd gudstjänst och aldrig drömt annat än mardrömmar omkring att bli tevepredikanter. Och ändå har de stått där, söndag efter söndag och försökt så gott de kunnat. Och heder åt alla församlingsledningar – också vår – som kämpat sig genom alla dessa timmar framför skärmar över digitala plattformar för att klara av alla nödvändiga sammanträden. 

Vad har då denna kyrkans ökenvandring avslöjat om oss på individnivå? Har krisen gjort dig missmodig och rastlös? Tar den fram en massa oro? Vad är det jag hör mig säga, om och om igen? Hör jag lovsång eller klagosång, tacksägelse eller förbittring? Vad svaret än blir är det viktigt, för det visar oss till en Gud som vill oss väl och som kan förändra oss. Och får det ske, då har väl Gud än en gång använt en öken för att föra oss från Egyptens slaveri in i löfteslandets frihet.

Jag skulle vilja fortsätta idag där jag slutade sist. Jag skulle vilja visa några enkla saker runt omkring hur Gud ledde folket genom öknen som har bäring på vår egen situation. Och vad passar då bättre än att fortsätta med att läsa den bibeltext som följer på förra söndagens text från 5 Mos 8:11-18: ”Se till att du inte glömmer HERREN din Gud utan håller hans bud, föreskrifter och stadgar som jag i dag ger dig. När du äter och blir mätt och bygger vackra hus och bor i dem, när dina kor och får förökas och ditt silver och guld och allt annat du har förökas, låt då inte ditt hjärta bli högmodigt så att du glömmer HERREN din Gud som förde dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. Det var han som ledde dig genom den stora och fruktansvärda öknen, bland giftiga ormar och skorpioner och över torr mark utan vatten. Men han lät vatten komma fram åt dig ur den hårda klippan och gav dig manna att äta i öknen, en mat som dina fäder inte kände till. Han gjorde allt detta för att ödmjuka och pröva dig för att sedan göra dig gott.

Du ska inte säga i ditt hjärta: ”Min egen kraft och min hands styrka har skaffat mig denna rikedom”. Du ska komma ihåg HERREN din Gud, för det är han som ger dig kraft att skaffa rikedom, därför att han vill upprätthålla det förbund som han med ed har slutit med dina fäder, så som det är i dag.”

Berättelsen om hur Gud leder Israel genom öknen är full av lektioner. Det som skedde då, skriver Paulus till kyrkan i Korinth, är exempel för oss som vi kan ha nytta av i vår egen livsvandring. Låt oss ta några exempel. 

Först: Israel behövde sin ökentid

Det tar inte 40 år att gå från Röda havet till floden Jordan. Det skulle kunna ha tagit 11 dagar. Men det tog 40 år eftersom Israel behövde 40 år på sig för att göra upp med det gamla och förbereda sig för något nytt. Man skulle kunna säga det så här: Det tog en dag att ta Israel ut ur Egypten, men det tog 40 år att ta Egypten ut ur Israel. Många gånger ville folket återvända. Och återvände man nu inte till landet i fysisk mening så återvände man ändå till det avguderi som fanns i Egypten. När Stefanus, den förste i raden kristna martyrer, ska stenas håller han först en modig predikan där han citerar de gamla profeternas uppgörelse med Israel: ”Var det åt mig ni bar fram slaktoffer och matoffer under de fyrtio åren i öknen, ni av Israels hus? Ni bar Moloks tält och er gud Refans stjärna, de bilder ni gjort för att tillbe.” 

Refans stjärna var Saturnus, som tillbads av egypterna. De gamla egyptiska sederna, avguderiet och gamla tankesätt satt djupt efter 400 år i landet. Det tog en dag för folket att lämna Egypten, men 40 år att få Egypten ut ur folket. 

Och så är det för oss också. Du kan bli frälst i ett nu. Du kan bli frälst i detta nu. Om du gör Jesus till din frälsare blir du räddad. Men det betyder inte att allt förändras, för du har levt många år i den här världen; du har lärt dig att tillbe vad den här världen tillber och vilja ha vad den här världen vill ha. Vi behöver omskolas. Därför skriver Paulus, Rom 12:2: ”anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne så att ni kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom.” Så Israel behövde sin ökentid. Och du behöver din. Vi behöver tider där våra liv filtreras, där vi kommer till insikter, tar beslut och lär om.

För det andra: Gud påminde ofta Israel om tiden i öknen

Som i 5 Mos 8. Glöm inte öknen, säger Gud. Kom ihåg vad jag gjorde i ditt liv i öknen. Glöm inte min trofasthet under denna svåra tid. 

För så är det. Vi behöver påminnelsen. Det är helt enkelt otroligt hur snabbt vi kan glömma. Har jag rätt eller fel? Händer det även dig att du glömmer vad Gud gjort? 

Alltså påminner Gud Israel, om och om igen, i min Bibel om den där speciella tiden i öknen. 

Vad händer om du blir stilla en stund; om du påminner dig om dina ökentider, de svåraste stunderna i ditt liv. Minns du hur nära Gud var då? Minns du hur Gud bar dig dessa dagar? Minns du har han sände människor till dig? Minns du de bibelord som lyste vägen genom natten? Minns du vad allt detta gjorde med dig? Och ändå… så lätt det är att glömma. Som orden i texten: ”När du äter och blir mätt och bygger vackra hus och bor i dem, när dina kor och får förökas och ditt silver och guld och allt annat du har förökas, låt då inte ditt hjärta bli högmodigt så att du glömmer HERREN din Gud som förde dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset.”

Hur många gånger har inte detta skett? Vi har vänt oss till Gud i vår nöd och bett om hjälp, men när Gud gav hjälp och livet blev tryggt igen gled vi ofta bort från den Gud vi sökte. Det är sant om människor. Det är sant om länder. Och det är sannerligen sant om detta land. Vi var det näst fattigaste landet i Europa. Människor dog av svält i Sverige. Nöden var monumental. Och unga handlingskraftiga människor emigrerade. Då vände sig många till Gud och bad om hjälp. Och Gud gav hjälp. Folkväckelsen lyfte landet. Fattigsverige blev ett av Världens rikaste länder på några decennier. Det var ett mirakel. Men snart glömde vi Gud, slog oss själva för bröstet och kallades oss stolt, som om det vore en medalj vi förtjänat, för ”världens mest sekulariserade land”. Men hur var det nu vi läste: ”Du ska inte säga i ditt hjärta: ’Min egen kraft och min hands styrka har skaffat mig denna rikedom’”.

Det finns hopp

Men det finns hopp för oss i texten. Det var ju inte Guds mening att vandringen skulle ta 40 år. Ganska snart var folket framme vid det utlovade landet. Man sände in spejare, 12 stycken. 10 av dem kom tillbaka med nedslående rapporter. Fienden var för stark. Och folket sa: ”Nu tar vi saken i egna händer och återvänder till Egypten.” Det är p.g.a. detta vandringen tog 40 år. Istället för att vända sig till Gud vänder man sig mot Gud. Olydnaden förpassar oss till en öken. Människofruktan försvagar och förslavar. 

Och den lektionen är viktig. Gud har så mycket gott för oss. Jesus säger i Joh 10:10: ”Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd.” Det är vårt löftesland. Ett överflödande liv. Men också vi möter motstånd. Det har kyrkan alltid gjort. Viljan att vara till lags, oviljan att sticka ut, att tänka annorlunda och att vara annorlunda, människofruktan, jagar oss ut i öknen igen och berövar oss detta överflödande liv.

Men Gud gav inte upp med Israel. Moses bad för folket och Gud gav dem en ny chans. Och Gud ger inte upp med oss. Om vi ödmjukar oss och söker Gud är Gud fortfarande en god Gud; en barmhärtig Fader, som helst visar nåd. 

Försök ta in detta. Du kanske vet att du en gång stod vid gränsen, beredd att ta steget in i Guds löften för ditt liv, men något hände, du misslyckades eller vågade inte. Men nåd är en ny chans. Nåd är Gud som börjar om än en gång i ditt liv, när du kommer till honom i ödmjukhet. En bibeltext talar till och med om hur sjukdom, pandemi, eller ”pest” kan slå mot ett land, men fortsätter, 2 Krön 7:14: ”men (om) mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn, ödmjukar sig och ber och söker mitt ansikte och omvänder sig från sina onda vägar, då vill jag höra det från himlen och förlåta deras synd och skaffa läkedom åt deras land.” 

Märkligt detta. Vi söker vaccin. Gud söker ödmjukhet.

Guds ledning

Så leder Gud sitt folk genom öknen genom att sända en molnpelare om dagen och en eldpelare om natten. Vad är det här för berättelse egentligen? Moln och eld… Vad handlar det här om? Det hebreiska ordet för ”Guds härlighet” är ordet Shekinah; som egentligen betyder ”bostad” eller ”en som bor”. I överförd mening handlar det om Guds närvaro. Guds närvaro uppenbarades som ett töcken, som ett moln om dagen, men glödande, skimrande om natten. När templet invigdes sänkes Guds härlighet över templet så att det såg ut som eld. När Jesus lämnade lärjungarna och gjorde sin himmelsfärd står det att ”ett moln tog honom ur deras åsyn”. Gud uppenbarar sin närvaro. Och så ledde Gud folket. De fick ett moln om dagen då de behövde skydd för ökensolen och en eldpelare om natten då det var mörkt och kallt. D.v.s. Gud leder oss på olika sätt i olika tider, men alltid som vi behöver det. 

Så här är vi nu, i vår egen öken. Då är det bra om Gud får påminna oss om att detta inte är den första öken vi går igenom. För vi har alla mött svårigheter förr. Den Gud som var trofast då är trofast nu. Vågar du tro det? Och om vi ödmjukar oss och ber om Guds ledning kommer Gud att uppenbara sig på det sätt vi behöver och leda oss mot framtiden och in i sitt överflödande liv. 

Ökenregn

Jag har en sista tanke. Den fick jag av någon annan i början av veckan. Vi samtalade om lite av varje över en god kopp kaffe på expeditionen när någon sa ordet ”ökenregn”. Det födde min nyfikenhet. Jag studerade ordet, eller fenomenet bakom ordet, om lyftes av det jag fann. Låt mig förklara.

Jag läser ur en artikel på svt.se: ”Besökare från hela världen förundras över den mycket ovanliga händelsen. Death Valley, ökenområdet som är Nordamerikas varmaste och torraste plats, har slagit ut i full blom.” Vad är det som har hänt? Dödens dal står i full blom! 

Death Valley är den plats på jorden där man uppmäter de allra högsta temperaturerna. Det finns ett skäl till att detta kallas för Dödens dal. Men någon gång då och då händer det att det kommer mycket regn också där, ett ”ökenregn”. Och då kan öknen blomstra. Det kallas då för ”superbloom”. Frön som kan ha legat flera decennier under ytan väcks till liv och slår ut. Den livlösa marken fylls av växter, insekter, färger och surrande ljud.

Så ser jag ut över min öken och tänker att kanske det samma kunde ske också här, i detta torra land, i kyrkor som drabbats av andliga torrperioder och i mitt eget torra liv. För kanske finns det frön under ytan. Så mycket har såtts ut genom åren, så många predikningar, så många kärlekshandlingar, så många böner. Under ytan ligger fröer som ännu inte gått i ax. Jo, så måste det ju vara. De ligger där och väntar på att Anden ska falla över kyrkan, som ett stilla regn över törstig mark. Och får det bara ske… tänk om vi skulle få Guds församling slå ut i full blom. Ja, kanske ska kyrkan då fyllas av liv och rörelse. Kanske ska nya sånger födas. Kanske ska nya tjänster och nya initiativ växa fram. Kanske ska torrtiderna vara slut och dopgravar börja fyllas med vatten igen, bara Anden får falla över längtande liv som öppnad sig mot Gud i ödmjukhet och förväntan. 

En timme Bibel, Tabernaklet, Göteborg, 29 april 2020, Micael Nilsson.

Sista onsdagen i månaden betyder En Timme Bibel i Tabernaklet i Göteborg. En Timme Bibel är en av våra studiesamlingar. Och den är vad den låter som, en timme bibelstudium. 

Vårens samlingar har haft ett gemensamt tema som har löpt som en råd tråd genom allt, nämligen ”Anden och kyrkan”. Varje kväll handlar om någon aspekt av den helige Andes verk i och genom våra liv. 

Dagens studium studiet ska beröra ett annat stort ämne. Det är så stort att du kanske får se det här som en slags introduktion till ett helt fält som måste utforskas betydligt mer noggrant än vi har möjlighet att göra nu. Kanske kan man t.o.m. säga att jag idag mest får försöka att öppna upp porten till en hel tankevärld, som också kan bli en erfarenhetsvärld, där du kan få tillbringa resten av ditt liv. Det ska nämligen handla om någonting som Bibeln kallar för ”Andens gåvor”. 

Jag inleder med en bibeltext, 1 Kor 12:11: ”i allt detta verkar en och samme Ande, som fördelar sina gåvor åt var och en som han vill.” Anden begåvar oss. Vad kan det betyda?

Kanske borde vi börja med att konstatera att detta är ett ämne som väcker upp olika känslor i oss. 

Olika känslor allt utifrån vår förförståelse men också utifrån våra olika upplevelser av vad Andens gåvor är, eller snarare utifrån hur Andens gåvor har praktiserats. En del öppnar upp sitt liv i glädje och längtan när de hör om Andens gåvor. Andra höjer garden och stänger igen.

De olika reaktionerna beror förstås på vad vi varit med om. Den som blivit klokt betjänad av mogna och varma människor som bad en bön som blev till hjälp eller gav ett ord som blev till vägledning reagerar positivt. Den som istället varit med om hur dessa gåvor praktiserat oaktsamt eller t.o.m. på ett felaktigt sätt kanske sluter sitt liv som ett slaget barn.

I grund och botten handlar det här med Andens gåvor, som vi nu ska se, om att Gud gett viktiga gåvor och förmågor till människor som vi kan använda för att tjäna Gud och varandra med. Görs det rätt är det fantastiskt. Görs det fel kan det få svåra följder. Alltså följer det med en slags bruksanvisning för hur dessa gåvor ska användas och vad de ska användas för. De ska användas ödmjukt. De ska användas för att bygga upp Guds kyrka i världen, inte någon enskilds ego. De ska användas tillsammans med andra gåvor som andra människor har. De är en del av någonting större. De är en del av vad Gud vill för världen och får inte krympas ner så att de istället börjar handla om jag, mig och mitt.  

Man skulle lugnt kunna säga att Gud tar en slags risk med oss. Den risken stavas förtroende. Jesus säger ju till sina lärjungar, Joh 15:15: ”Jag kallar er inte längre tjänare, för tjänaren vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, för jag har låtit er veta allt som jag hört av min Far.”

Ju längre man tänker på den här bibelversen desto mer anmärkningsvärd blir den. Guds son, själv Gud, säger: – Du är min vän! Och dessutom, vad är det för vänskap Jesus beskriver? Jo, det är en vänskap i största förtrolighet. – Jag har låtit er veta allt som jag hört av min Far.

Här är poängen. I denna vänskap och i detta förtroende där Jesus delar sina hemligheter med oss anförtror han oss också sin kraft, Joh 14:12: ”Jag säger er sanningen: Den som tror på mig ska göra de gärningar som jag gör. Och större än så ska han göra, för jag går till Fadern.”

Vad talar Jesus om i den här versen? Hur ska vi kunna göra det han gör, ja ännu större ting? 

Jesus kom. Han berörde människor. Han helade sjuka. Han uppväckte döda. Ja, han t.o.m. besegrade döden och förändrade människors liv, för tid och evighet. Men nu sänder han kyrkan för att inte bara hela en och annan människa utan för att hela en sjuk värld och förändra den.

Hur ska detta bli möjligt? Hur ska vi kunna göra allt detta? Jo, det blir möjligt, och det blir bara möjligt, p.g.a. två saker. Ingen av dem handlar om vår kompetens eller duktighet. Båda handlar om Gud. Dessa gärningar som Jesus säger att vi ska göra är möjliga p.g.a. Jesu försoningsverk, d.v.s. att han dog på ett kors men uppstod igen, så att han kan säga i Matt 28: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar!”

Det finns ett litet ord i den här texten vi aldrig får utlämna, nämligen ordet ”därför”.  Jesus har besegrat död och ondska i sin uppståndelse. Han har lyfts upp i himlen och återfått tronplatsen på Guds högra sida. Han har ”all makt” i himlen och på jorden. 

Inte en chans att vi kan förstå dessa ord helt och fullt idag. En dag ska vi se Jesus i sin makt. Då ska vi förstå. Vilken dag det ska bli! Men än en tid måste vi leva i tro utan att helt förstå eller se. 

Eftersom han har makt ska vi gå. Gå ”därför” ut i världen. 

Kyrkans mission är helt baserad på detta ”därför”. 

Vi ska göra det vi gör, och kan göra det vi annars inte kan, p.g.a. att Jesus gjort det han gjort. 

Får du tag på det? Det handlar inte om oss. Det handlar om honom. Detta är det första skälet till att vi kan göra det Jesus gjorde, d.v.s. att han som har all makt verkar genom oss. 

Det andra skälet till att detta är möjligt är att Gud ger oss den helige Ande, d.v.s. sin egen kraft, ja, sig själv till oss. 

I Luk 24:49 säger Jesus till sina lärjungar att de ska gå ut i världen och sprida evangeliet till alla, men först ska de invänta det de behöver för detta uppdrag, nämligen Guds kraft: ”Och jag ska sända över er vad min Far har lovat. Men ni ska stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.”

Apostlagärningarna, den första kyrkohistorien, handlar om vad som kan ske när Guds Ande rustar enkla människor med kraft från höjden. 

Uttrycket ”Andens gåvor” ska ses i det ljuset. Anden kommer med kraft och glädje och frimodighet till kyrkan, men också för att begåva varje enskild kristen människa på olika sätt. 

Och här tar Gud en viss risk, inte sant? För även om Gud är Gud, d.v.s. endast god, osjälvisk, generös och rättfärdig, så är vi fortfarande människor i vardande. 

Vi tar emot Jesus och blir räddade, får förlåtelse och andligt liv och blir därmed Guds barn. Men vi är ännu inte färdiga. Nu måste vi växa, mogna, formas, befrias… en process vi ibland brukar kallar för ”helgelse”. 

Min poäng är: Vi är ännu inte är färdiga. 

Gud ger oss ett förtroende. Jesus kallar oss vänner. I denna vänskap ligger att vi både tar emot hans gåvor men också att vi bemödar oss om att hantera dem på ett sätt som ärar honom. Guds gåvor ska tas emot och användas med frimodighet, men också på ett klokt och ansvarsfullt sätt.

Här är en text om detta, 1 Kor 14:20-25: ”Bröder, var inte barn till förståndet. Nej, var barn i fråga om ondskan och vuxna till förståndet. Det står skrivet i lagen: Genom främmande språk och främmande läppar ska jag tala till detta folk, och inte ens då ska de lyssna till mig, säger Herren. Alltså är tungomålen ett tecken inte för de troende utan för de otroende, medan profetian är ett tecken inte för de otroende utan för de troende.

Om nu hela församlingen samlas och alla talar tungomål och det kommer in några som inte förstår eller inte tror, säger de då inte att ni är galna? Men om alla profeterar och det kommer in en som inte tror eller inte förstår, då blir han avslöjad av alla och dömd av alla. Hans hjärtas hemligheter uppenbaras, och han faller ner på sitt ansikte och tillber Gud och erkänner: ´Gud finns verkligen i er!´”

En del av den kristna tron är övernaturlig till sin karaktär. Jag är inte riktigt nöjd med ordet ”övernaturlig” eftersom det kantrar mot ”onaturligt”. Men det handlar det inte om. Egentligen handlar det om att det naturliga är större än vad vi kan registrera med våra sinnen. På ett sätt är ju hela tillvaron ett underverk. Vad är den annars? Världen finns därför att en skapande Gud skapat den. Allt annat faller på sin egen orimlighet. 

Hela världen och vår tillvaro är ett under. Att denne Skapare också kan gripa in i världsordningen och ni i våra liv är inte onaturligt utan helt naturligt, även om det går utanför det vi kan se eller ta på. 

Den kristna kyrkan har därför alltid förväntat sig att under kan ske. Vi ber, inte bara för att det känns bra och ger sinnesro, utan också för att vi tror att bön leder till att Gud griper in och förändrar saker och ting. Kristen tro är med andra ord en tro på det förunderliga. 

Gud ger t.ex. gåvan att kunna profetera. Att profetera handlar inte bara, i biblisk mening, om att förutsäga framtiden, utan i ett bredare perspektiv om att förmedla ett ord, eller ett budskap från Gud, till någon annan. Likaså talar bibeltexten om tungatalets gåva, d.v.s. bön ledd av den helige Ande. Tungotal är ett fenomen där någon ledd av Guds Ande får tala ett språk som talaren inte själv förstår, men som Gud förstår. Nu säger Paulus att detta verkligen är Guds gåvor. Men notera också att de kan brukas rätt eller fel, klokt eller oklokt. Brukas de oklokt blir de till förvirring. Brukas de rätt hjälper de människor att förstå att det finns en Gud. 

Detta väcker nu ett stort antal frågor. Här är några av dem: 1) Vad är en andlig gåva? 2) Hur ska jag veta vilken eller vilka gåvor jag fått? 3) Vad ska de användas till? 4) Hur ska de användas? 5) Hur kan de utvecklas.

Låt oss nu backa tillbaka och börja med den första och helt grundläggande frågan: Vad är en andlig gåva?

Den gamle mannen lämnar den smutsiga, överbefolkade, fattiga kåkstaden i den tidiga gryningen. Han går genom en stad som inte riktigt vaknat än. Passerar centrum, och de vackra kvarteren där de välbemedlade bor och påbörjar sin mödosamma klättring uppför berget Corcovado, 704 m.ö.h. med utsikt över hela Rio de Janeiro. 

Efter flera timmars vandring har han äntligen nått sitt mål. den 30 meter höga Kristusstatyn som dag efter dag vakar över människorna där nere. Trött, fattig och sjuk böjer han sina knän vid dess fot och ber: – Helige Frälsare, vi är fattiga. Vi har det svårt. Livet är tungt och orättvist. Kan du inte lämna denna höga plats och komma ner till oss? Då skulle det vara lättare för oss att tro på dig och på din Fader.”

Min fråga till dig är: – Vad tror du att Jesus skulle svara den mannen? Jag lämnar frågan hos dig en stund. 

Vad är en andlig gåva?

Låt oss se på en bibeltext, Rom 12:3-21: ”I kraft av den nåd jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte högre tankar om er själva än ni bör utan tänk förståndigt, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en. För liksom vi i en enda kropp har många lemmar och alla lemmarna inte har samma uppgift, så är vi många en enda kropp i Kristus. Men var för sig är vi varandras lemmar.

Vi har olika gåvor efter den nåd vi har fått: att profetera i överensstämmelse med tron, att tjäna i vår uppgift, att undervisa i läran, att förmana med uppmuntran och tröst, att dela ut gåvor utan baktankar, att vara hängiven som ledare, eller att visa barmhärtighet med glatt hjärta.

Älska varandra uppriktigt. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Var innerligt tillgivna varandra i syskonkärlek. Överträffa varandra i ömsesidig aktning. Var inte tröga när det gäller iver, var brinnande i anden, tjäna Herren. Var glada i hoppet, tåliga i lidandet, uthålliga i bönen. Hjälp de heliga med vad de behöver. Var ivriga att visa gästfrihet. Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter. Var eniga med varandra. Tänk inte på det som är högt utan håll er till det enkla. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på det som är gott i alla människors ögon. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er. Hämnas inte, mina älskade, utan ge rum för Guds vrede. Det står ju skrivet: Min är hämnden, jag ska utkräva den, säger Herren. Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta. Om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.” 

Paulus beskriver ett balanserat och sunt församlingsliv, ja t.o.m. ett sund och balanserat liv. Låt oss följa honom i tanken, vers för vers.

Vers 3. ”ha inte högre tankar om er själva än ni bör utan tänk förståndigt.” 

Detta är inte jantelagens ord om att inte tro att man är någonting. Detta handlar snarare om en sund självbild. Inse att du är en människa, med begränsningar och begåvningar. Ordet är ”självbesinning”, d.v.s. besinna dig själv. Kör inte på över din förmåga så att du en dag måste kraschlanda. Lägg upp loppet väl. Livet är inte ett 100-meterslopp, utan ett maraton. Det handlar inte om att ligga först i första kurvan utan om att ta sig i mål en dag. 

Andlig balans kräver en sund självbild. 

Vers 4-5. ”För liksom vi i en enda kropp har många lemmar och alla lemmarna inte har samma uppgift…” Ordet ”för” knyter ihop vers 3 och 4. Ha inte för höga tankar om dig själv för du är inte hela försam­lingen. Du ska inte göra allt. Du behöver inte vara allt. Kyrkan är som en kropp. Vi är många som ska gestalta Jesus tillsammans. 

Ha inte för höga tankar om dig själv ska därför också läsas så att du inte kan tänka om dig själv att du inte skulle behöva en församling. Det krävs en församling om du ska kunna förverkliga din kallelse helt och hållet. Du kan omöjligt räcka till för allt… och det har Gud heller aldrig tänkt. Gud tänkte sig en församling.

Vers 6-8. Men inte ens där ligger den verkliga styrkan i församlingen, d.v.s. på kollektivet. ”Vi har olika gåvor efter den nåd vi har fått.” Det faktum att vi är många räcker inte. Församlingen måste vara med än medlemmarnas samlade resurser för att lyckas fullfölja missionsuppdraget. Tänk efter. De första lärjungarna lyckades med sina samlade resurser svika Jesus, förneka honom, fly sin kallelse och stänga in sig i ett litet rum, så att han måste söka upp dem och hjälpa dem in på banan igen efter sin uppståndelse. 

Kort sagt, och milt sagt: Våra samlade resurser är inte nog. Mycket kan vi göra tillsammans, men Guds rike måste byggas av Guds kraft. Därför ger Gud gåvor till sin församling.

Vi får dem av nåd. Därför kallar vi dem nådegåvor. Och vi får dem i förhållande till den tro vi har. Gud delar inte ut gåvor i förhållande till våra betyg eller meriter eller beroende på vilka familjer vi kommer ifrån… utan i förhållande till vår tro, d.v.s. beroende på vår förtröstan på Gud. 

Det handlar om olika slags gåvor. Detta kan först vara förvirrande för oss när vi börjar studera det här ämnet. Det finns ett antal listor på olika andliga gåvor i vår Bibel, men ingen av dem är fullkomlig i den meningen att en lista listar allt, prydligt och snyggt. Listorna kompletterar varandra. Dessutom är gåvorna i de olika listorna av olika karaktär.

Någon frågade_ Om du har en korg full av äpplen, apelsiner och bananer, vad har du då? Svaret är att du har en korg med frukt. På samma sätt kan man se att denna korg med andliga gåvor har tre olika slags gåvor i sig. Det är olika slags gåvor, men alla är Guds gåvor. 

Listorna finns på fyra ställen i Bibeln: Rom 12:6-8, 1 Kor 12:7-11, 1 Kor 12:27-30 och Ef 4:11. Räknar man samman gåvorna hamnar man på omkring tjugo olika gåvor. 

Här finns de mer övernaturliga gåvorna, som helandets gåvor, gåvan att göra under o.s.v. Andra gåvor beskriver mer en slags personlighet, som gåvan att förmana och trösta, att tjäna eller leda. Den tredje kategorin handlar om olika funktioner i kyrkan. 

Vad är då andlig och vad är helt naturligt? Jag menar att frågan är onödig. För allt är både ock. Allt är andligt. Och allt är naturligt. Jag älskar orden från Ps 139:13: ”du vävde mig i moderlivet”.

– Du vävde mig, skrev David för 3000 år sedan. Och nu, nu när vetenskapen kommit ifatt och vi har börjat förstå vad DNA är ser vi att det är sant. Människan är vävd av små tunna trådar. Stefan Nordström, biolog och genetiker, tidigare verksam på Umeå universitet, skriver i en artikel i tidningen Scriptum (S2003, 52: 62-67), ”Livets trådar – livets väv”: ”Vi säger ibland att livet hänger på en skör tråd, och tänker då på hur lätt livslågan kan slockna. När nu de ”trådar” som allt liv hänger på har visat sig vara DNA (…)  

Det rör sig om synnerligen tunna kedjor, med en diameter av endast två nanometer (två miljondels millimeter). (…)  Men det som ger denna livskraft, denna mångfald, är inte DNA-kedjorna i sig, utan den livsväv som vuxit fram ur ett samspel mellan DNA och proteiner.” 

Hörde du? Vi är vävda! Vi är vävda i en livsväv full av livskraft. Gud väver fram en personlighet ur olika egenskaper. Dessutom väver Gud med tiden in erfarenheter och insikter och dessutom andliga gåvor, givna i mötet med den helige Ande. Det är en mycket vacker tanke. 

Jag läser andra ord av David, från Ps 8:4-5:  ”När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat – vad är då en människa att du tänker på henne (…)?”

Jag antar att betoningen i texten ligger på ordet ”människa”; ”Vad är en människa?” Men ibland läser jag med betoning på ”en”. Vad är EN människa att du tänker på henne. I ett till synes oändligt universum zoomar Gud in planeten jorden, ett stoftkorn i det stora. Och där, bland snart 8 miljarder människor zoomar Gud in en… ”Vad är EN människa?” 

Gud har tagit sådan tid med en människa, att skapa en helt unik varelse, hopvävd av gåvor och personlighetsdrag och erfarenheter som gör just denna enda människa unik. 

Tre kategorier

Tillbaka till klassificeringen. Det verkar som att Bibeln talar om tre kategorier av gåvor. De första handlar om gåvor Gud lagt ner i vår personlighet när vi skapades som människor. I sin bok ”Upptäck dina gåvor” av Don och Katie Fortune talar författarna om dessa gåvor som ”Motivationsgåvor”. 

Dessa personligjetsgåvor, eller motivationsgåvor, är ett uttryck för det som driver oss som individer. Jag kommer snart förklara mer. 

Den andra kategori vi kan hitta verkar beskriva en mer övernaturlig sida av vår tjänst. Där finner vi gåvor som profetians gåva, uppenbarelser, helandets gåva och gåvan att göra under. Vi ser mycket av dem i Jesu liv. Och Jesus säger att vi ska göra det han gjorde. Alltså ska dessa gåvor ha en fortsättning i våra liv och kyrkor. 

Den sista och tredje kategorin av gåvor från Gud handlar om kyrkans ledarskap. Det är vackert att se på kyrkans ledare som gåvor till oss. Och det är nyttigt för en ledare att se så på sig själv. Denna kategori av gåvor uttrycks i olika tjänster. Därför kallar vi dem för tjänstegåvor. Låt oss börja med dem. 

Tjänstegåvorna

Tjänstegåvorna listas i Ef 4:11-13: ”Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare, för att utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, som en fullvuxen man med ett mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet.” Här hittar vi fem grundläggande funktioner för att kyrkan ska utvecklas och må gott: 

1) Apostlar, pionjärmissionärer som grundar nya kyrkor.

2) Profeter, som hjälper oss att lyssna in Guds röst.

3) Evangelister, som hjälper människor till tro.

4) Herdar, som vårdar och håller samman kyrkan.

5) Lärare, som hjälper oss att förstå trons innehåll.

Det här är alltså ett sätt Gud begåvar sin församling på. Gud ger oss människor med olika slags ledarskapsgåvor.

Manifestationsgåvor

För det andra har vi en lista med mer övernaturligt betonade gåvor, 1 Kor 12:7-11: ”Men hos var och en visar sig Anden så att det blir till nytta. Den ene får av Anden ord av vishet, den andre får ord av kunskap genom samme Ande. En får tro genom samme Ande, en får gåvor att bota sjuka genom samme Ande, en annan att göra kraftgärningar. En får gåvan att profetera, en annan att skilja mellan andar. En får gåvan att tala olika slags tungomål, en annan att uttyda tungomål. Men i allt detta verkar en och samme Ande, som fördelar sina gåvor åt var och en som han vill.”

Det här är kanske vad vi vanligen menar när vi talar om ”de andliga gåvorna”. I vers 6 har Paulus sagt: ”Det finns olika kraftgärningar, men Gud är densamme, han som verkar allt i alla.” Den här listan handlar nog om just detta, nämligen om ”kraftgärningar”. Dessa speciell gåvor uppenbarar Guds kraft för oss på ett särskilt sätt. De givs av Anden så som Anden väljer att fördela dem på oss och är beroende av Guds Ande för att fungera. När vi använder dem är vi som ett stuprör som tar emot regnet och förmedlar det nedåt. Vi tar emot Guds kraft och förmedlar det till andra. Vi är bara redskap, stuprör. Gud är den som verkar genom oss. 

Den här andra kategorin kan vi kalla för manifestationsgåvorna, eftersom de manifesterar, demonstrerar eller visar Guds kraft och kärlek. 

Paulus kallar dem för de andliga gåvorna och han uppmanar oss att sträva efter att få dem, 1 Kor 14:1: ”Sträva efter kärleken, men var också ivriga att få de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva.”

Dessa gåvor är nio till antalet. Vi tar dem en i taget.

1) Den ene får av Anden ord av vishet. Vad är det? 

Guds ande kan i svåra situationer viska Guds lösning in i din ande. Plötsligt förstår du hur du ska göra. Vi ser den gåvan i Jesu liv, t.ex. när några judiska ledare vill stena i kvinna som begått äktenskapsbrott. – Det står i Mose lag att hon ska stenas, säger de. Hade Jesus sagt att hon inte skulle stenas hade han ställt sig över bibelordet. Hade han sagt att hon skulle stenats hade istället han gått emot sin livsuppgift att rädda de förlorade. Då svarar Jesus: – Den av er som är utan synd kan kasta första stenen. Hans vishet vänder allt. Åklagarna står anklagade. Stenarna släpps till marken. Kvinnan räddas. Jesus räddade den förlorade.

2) Den andre får ord av kunskap genom samme Ande. Vad är det? En bibelskoleelev, en ung tonårspojke, skrev som svar på ett prov jag gav klassen: – Kunskapens ord är gåvan att tala om det man inte vet något om. Jag log stort och gav honom rätt. Plötsligt kan Gud ge dig en uppenbarelse om sådant du annars inte känner till så att du kan tala in i människors liv. 

3) En får tro genom samme Ande. I en speciell situation får du plötsligt, kanske både oväntat och mot ditt sunda förnuft, en övernaturlig visshet. Ett lugn infinner sig. Ett lugn du kanske också får förmedla till andra. Du bara vet att du vet att du vet att Gud på något sätt ska gripa in och lösa ett problem.

4) En får gåvor att bota sjuka genom samme Ande. Den gåvan var tydlig i Jesu liv, inte sant? Bibeln talar t.o.m. om helandets gåvor i plural. Kanske omfattar detta olika områden, fysiska helanden, psykiska helanden. På något sätt får du förmedla Guds helande in i andra människors liv.

5) En annan får gåvan att göra kraftgärningar. Kraftgärningar, eller under. Den gåvan ser vi också i Jesu liv. Han stillade stormen. Han gick på vatten. Han mättade tusentals människor med några få fiskar och bröd och uppväckte Lasaros från döden. 

6) En får gåvan att profetera. Gåvan att profetera är att förmedla ett budskap från Gud. Det kan ske på många sätt och ofta helt odramatiskt: i förkunnelsen, i ett enkelt samtal, eller kanske genom att du direkt får säga att du tror att Gud säger en människa något, med lite större emfas, t.o.m. genom att använda orden: – Så säger Herren.

7) Efter detta skriver Paulus att en annan får att skilja mellan andar. Intressant, men kanske också svårt. 

Bibeln menar att all andlighet inte är god. Vi får inte kasta oss in i det andliga på ett naivt sätt. Andlighet kan vara bedräglig och t.o.m. farlig. Därför ger Gud också ett beskydd till kyrkan. Några av oss får en särskild känslighet för om det som sägs eller sker är från Gud eller inte. Det är en intuitiv gåva. Nästan som musikalitet. Orden kanske är de rätta, men tonen är falsk. Du blir orolig. Det är något som inte stämmer; kanske något du behöver dela med andra kloka människor och ledare omkring dig. Detta är en särskild gåva till församlingens och människors skydd.

8) En får gåvan att tala olika slags tungomål. Tungotalets gåva är vanlig i Bibeln, hur märklig den än kan te sig för vårt förstånd. På pingstdagen i Apg 2 fick människor tala ord från Gud på andra språk än de själva kunde. Jag tänker på detta som andeledd bön. Gud ger oss orden.

Det kan då vara ett jordiskt språk men också ett bönespråk. Aposteln Paulus skriver i 1 Kor 13:1: ”Om jag talar både människors och änglars språk…” Jag har en fin liten upplevelse av detta från ett tonårsläger för många år sedan. En ung man bad för sin nyfunna vän. Hans vän var missionärson. Föräldrarna arbetade i Afrika. Nu när den unge mannan bad övergick hans bön i tungotal, i andeledd bön. Om och om igen sa han samma sak. Några få ord, som att han nästan hakat upp sig. Den ende som förstod vad han sa var hans vän som gråtande berättade för oss att bedjaren sagt, på ren och vacker swahili, om och om igen: – Jag älskar dig oerhört mycket.

9) Till denna gåva följer ibland, men inte alltid, en uttolkning. Någon får gåvan att uttyda tungomål. När någon talar i tungor tycker du dig förstå, du får del av innehållet i böneorden som blir ett budskap till fler. Då kan du uttrycka det, hjälpa oss andra att förstå, genom att förmedla: – Jag tror att Gud vill säga oss detta…

Motivationsgåvor

Den sista kategorin av gåvor är dem vi kunde kalla för motivationsgåvor, d.v.s. de som driver oss och som formar vår personlighet. Att förstå dessa personlighetsgåvor är att förstå sig själv och sitt bidrag till kyrkan och mänskligheten. Bibeln verkar lista sju sådana gåvor. 

Jag citerar boken ”Upptäck dina gudagivna gåvor” av Don och Katie Fortune: ”En av dessa grupper av Guda-givna gåvor har nyckeln till förståelsen för många saker om dig själv – varför du tänker och handlar som du gör, hur du förhåller dig till människor och omständigheter runt dig, och vad som gör dig till den speciella individ som du är.

Du finner en sådan lista i Rom 12:6-8: ”Vi har olika gåvor efter den nåd vi har fått: att profetera i överensstämmelse med tron, att tjäna i vår uppgift, att undervisa i läran, att förmana med uppmuntran och tröst, att dela ut gåvor utan baktankar, att vara hängiven som ledare, eller att visa barmhärtighet med glatt hjärta.”

Här nämns sju olika gåvor som tycks ha en annan karaktär än de båda andra listorna. De är inte manifestationer av Anden eller tjänster, utan verkar snarare vara uttryck för personer med olika inriktning eller motivation. 

Den som har den profetiska gåvan och personligheten är en iaktagare med bedömningsförmåga och känslighet för vad som är rätt eller fel. Jag lånar Don och Katie Fortunes definitioner omkring dessa sju personlighetsdrag:

1) Iakttagare: en som tydligt uppfattar Guds vilja. 

2) Tjänare: en som älskar att tjäna andra. Ett annat lämpligt ord är ”görare”.

3) Lärare: en som älskar att ingående studera och kommunicera sanningar. Vi var nära att välja ordet ”forskare”, eftersom motivationen är så stark.

4) Förmanare: en som älskar att uppmuntra andra att leva ett liv i seger. Detta är extremt positiva människor som lika väl kan kallas ”uppmuntrare”.

5) Givare: en som älskar att ge ut av sin tid, begåvning, energi och sina tillgångar för andras bästa och för att utbreda evangelium. Ett annat uttryck kunde vara ”en som bidrar”.

6) Administratör: en som älskar att organisera, leda och dirigera. Andra ord kunde vara ”en som underlättar” och ”ledare”.

7) Medkännare: en som visar medkänsla, kärlek och vårdar sig om de behövande. Vi säger medkänsla i stället för barmhärtighet, eftersom det med dagens användning är ett vidare begrepp.

Jag citerar Don och Katie Fortune än en gång: ”Vår gåva färgar allt vi ser. Om du tar på dig ett par solglasögon, kommer allt du ser att bli färgat av dem. På samma sätt är det med en människas motivationsgåvor.

En iakttagare ser på livet genom en iakttagares ögon. Allting ser ut att vara antingen bra eller dåligt, rätt eller fel, i enlighet med Guds vilja eller i strid med den. Det är omöjligt för iakttagaren att se livet på något annat sätt.

En tjänare å andra sidan närmar sig verkligheten med frågan ”Vad kan jag göra för att hjälpa till i den här situationen?” Han lägger ständigt märke till möjligheter att göra saker för andra.

En lärare söker efter sanningen i allt hon möter. Likt en envis Diogenes i den grekiska litteraturen, som sökte med en lykta efter en ärlig människa, kommer läraren att undersöka, leta och forska.

En förmanare ser möjligheter att uppmuntra folk i det som de håller på med.

Givaren letar efter möjligheter att få ge av sin tid, begåvning eller av sina pengar för att hjälpa andra.

Administratören med sin vida uppfattningsförmåga skaffar sig överblick över en given situation.

Medkännaren lägger märke till sår och skador som behöver läkas och ser oändliga möjligheter att uttrycka kärlek. Och var och en av dem kan tänka ”Varför ser inte de andra saker och ting som jag ser dem? Det är ju helt uppenbart för mig?”

Hur var det Paulus skrev det? Kyrkan är som en kropp. Iaktagaren, profeten, är som kroppens ögon som ser sådant vi andra kanske missar.

Tjänaren är kroppens händer.

Läraren är kroppens förstånd.

Förmanaren är kroppens mun som uppmuntrar .

Givaren är kroppens armar som sträcker sig ut och förlänger kroppens räckvidd.

Administratören är kroppens skuldror som bär upp mycket.

Medkännaren är kroppens hjärta. 

Håll med om att detta är en vacker bild. Företag presenteras ofta som en pyramid med chefen i toppen och arbetarna i basen. Kyrkan presenteras istället som en kropp, där olika delar tillsammans blir, inte bara en kropp utan Kristi kropp, d.v.s. Jesu närvaro på alla de platser där hon finns.

Guds mångfaldiga nåd

En vers till, sist av allt, 1 Petr 4:10: ”Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd.”

En mycket matnyttig liten vers. Den besvarar tre stora frågor: 1) Vem får gåvor? 2) Vad ska de användas till? 3) Hur ska de användas)

Svaret på den första frågan är ”var och en”. Det uttrycket kommer igen överallt där Bibeln författare skriver om de andliga gåvorna. Orden är ”var och en”. D.v.s. alla kristna människor är en del av Kristi kropp. Också du är begåvad. Också du har fått något att ge tillbaka till Gud och att betjäna din omgivning med.

Den andra frågan, d.v.s. vad dessa gåvor ska användas till besvaras med orden ”tjäna varandra”. Du får gåvor för att ge bort dem. 

Och på frågan hur vi ska använda det Gud gett oss blir svaret ”som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd”. Din gåva är ett givet förtroende från Gud. Du ska använda det du fått inför Gud, som en förvaltare som en dag ska avlägga räkenskap för vad du gjorde av det du fick. Som någon sa: – Livet är Guds gåva till dig. Vad du gör av ditt liv är din gåva till Gud. 

Kyrkan är Kristi kropp

Den gamle mannen nedanför den 30 meter höga och Kristusstatyn i Rio de Janeiro som trött, fattig och sjuk böjde sina knän vid statyns fot och bad: – Helige Frälsare, vi är fattiga. Vi har det svårt. Kan du inte lämna denna höga plats och komma ner till oss? Då skulle det vara lättare för oss att tro på dig och på din Fader.” Min fråga till dig var: – Vad tror du att Jesus skulle den mannen?

Detta är vad jag tror att Jesus skulle svara honom: – Min son, detta är inte min kropp. Detta är en stenstaty. Sedan tror jag att Jesus skulle pekat ner mot dalen igen, på den ena kyrkan efter den andra och fortsatt: Detta är min kropp. Min kyrka är min närvaro. Kyrkans uppgift är att vara där jag skulle vara och göra det jag skulle göra. Kyrkan skulle vara min närvaro mitt i nöden bland de fattiga och små.

Paulus beskriver församlingen som en kropp och dig och mig som kroppsdelar. Ingen av oss kan vara ”hela Jesus”. Men du kan vara ett öra som lyssnar, eller ett öga som ser. Du kan vara Guds hand som läggs på någons axlar, eller Guds mun som förmedlar tröst och tro. Du kan vara en fot som går dit Jesus skulle gått, eller knän som böjs i bön för en trasig värld.

När du förvaltar dina andliga gåvor rätt blir du också en gåva från Kristus till din omvärld. Är inte det en bön att be om?

Föreläsning, En Timme Bibel, 2020-02-26, Tabernaklet, Göteborg, Micael Nilsson

Under vårens En Timme Bibel följer vi ett genomgående tema: ”Anden och kyrkan”. Varje kväll handlar om någon aspekt av den helige Andes verk i och genom våra liv. 

Första kvällen, i januari, började vi med den första och mest grundläggande frågan: ”Vem är den helige Ande?”. 

Ikväll frågar vi: Hur tar vi emotGuds Ande? Paulus skriver nämligen att vi ska låta oss uppfyllas av Ande? Och Jesus andas på lärjungarna och säger: – Ta emot den helige Ande!

Kväll tre kommer att handla om begreppet ”Andens frukter”. ”Andens frukter” står för vad Anden gör i oss och med oss. När Guds Ande kommer in i våra liv börjar vi förvandlas. Andens frukter är resultatet av Guds närvaro i våra liv. Paulus talar om dessa frukter som, Gal 5:22-23: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. 

Den fjärde kvällen berör ett stort ämne, nämligen ”Andens gåvor”. Jag läser i 1 Kor 12:11: ”i allt detta verkar en och samme Ande, som fördelar sina gåvor åt var och en som han vill.” Anden begåvar oss. Vad kan det betyda?

Den femte och sista kvällen kommer att beröra Guds ledning. I Bibeln leder Guds Ande människor genom allehanda situationer. Det är med andra ord en del av den kristna erfarenheten att vara ledd av Anden. 

Men ikväll ska vi alltså ta oss an frågan: Hur kan vi bli uppfyllda av Anden? Låt oss då börja rätt, d.v.s. med Bibeln. Först ger vi ordet till Johannes Döparen som säger, Matt 3:11: ”Jag döper er i vatten till omvändelse. Men den som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte ens värdig att ta av honom sandalerna. Han ska döpa er i den helige Ande och eld.”

Efter detta lyssnar vi till Jesus, som säger i Apg 1:8:”Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.”

En ny tid

Med pingstdagen inleds en ny tid. Den är nämligen inte bara en enskild händelse. Andens utgjutande över lärjungarna på pingstdagen är en portalupplevelse, en introduktionav en ny tid; av den tid profeten Joel profeterar om i Joel 2:28: ”Och det ska ske därefter att jag utgjuter min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar ska profetera, era gamla ska ha drömmar och era unga ska se syner.” 

Vi ska inte förstå det här som att Guds Ande inte hade utgjutits förr. Guds Ande berörde och uppfyllde många människor också i Gamla testamentet, men då handlade det alltid om att Gud utsåg särskildamänniskor till särskildauppgifter i särskildatider. 

Vi läser t.ex. att farao säger om Josef i 1 Mos 41:38-39:  ”’Finns det någon som har Guds ande som denne man?’ (…) Eftersom Gud har uppenbarat allt detta för dig, så finns det ingen som är så förståndig och vis som du.’” 

Vi läser också om hur Gud säger om Besalel, en hantverkare och konstnär som får i uppgift att arbeta med iordningställandet av föremål för gudstjänsten, i 2 Mos 31:2-5: ”Se, jag har kallat Besalel, son till Uri, son till Hur av Juda stam. Jag har fyllt honom med Guds Ande, med vishet och förstånd, med kunskap och med skicklighet i allt slags hantverk, så att han kan tänka ut konstfulla arbeten och utföra dem i guld, silver och koppar, slipa stenar för infattning och snida i trä och utföra alla slags arbeten.”

Är inte det intressant? Guds Ande fyllde Besalel så att han blev skicklig i sitt hantverk och i sitt konstnärliga skapande. 

Dessutom läser vi hur Guds Ande uppfyller Josua, 4 Mos 27:18: ”Herren svarade Mose: ”Ta Josua, Nuns son, en man som har Anden”. Och om David läser vi, 1 Sam 16:13: ”Då tog Samuel sitt oljehorn och smorde honom mitt ibland hans bröder. Och Herrens Ande kom över David från den dagen och framöver.” 

Det finns många liknande berättelser, men det Joel nu ser i en profetisk syn är någonting mer än att Gud utgjuter sin Ande över vissa enskilda individer. Joel ser en ny tid. Joel ser hur Guds Ande kommer över vanligt folk, Joel 2:28-29: ”Era söner och era döttrar ska profetera, era gamla ska ha drömmar och era unga ska se syner. Ja, över tjänare och tjänarinnor ska jag i de dagarna utgjuta min Ande.” 

När Jesus fullbordat frälsningsverket lades en grund för en ny tiddär var och en som tror på Jesus kan ta emot Guds Ande i sitt liv till frälsning och pånyttfödelse, men också över sitt liv för att bli utrustade med Guds kraft. 

Så, en gång till: Med pingsten kommer en ny tid där Guds Ande kommer över ”var och en”.

Alltså blir det naturligt för Paulus att fråga, när han kommer till staden Efesos i Apg 19, och där möter en grupp lärjungar som verkar ha rätt många luckor i sin kunskap om vad kristen tro är, Apg 19:2: ”Tog ni emot den helige Ande när ni kom till tro?” Det visar sig att de aldrig hört talas om den helige Ande: ”De svarade honom: ’Nej, vi har inte ens hört att det finns en helig Ande.’” 

Alltså får de nödvändig undervisning. För kunskap är viktigt, men dock inte allt. Förutom kunskap behöver vi också hjälp att ta emot. Efter att ha undervisat dessa lärjungar lägger därför Paulus också sina händer på dem. Och då läser vi att Guds Ande kommer över dem, vilket förvandlar församlingen dramatiskt. En liten grupp på en handfull män blir en av de mest inflytelserika församlingarna i Apostlagärningarna och dessutom ett missionscenter varifrån evangeliet går ut över hela Mindre Asien. 

När senare Paulus skriver ett brev till de kristna i Efesos vet vi alltså att de hade upplevt Guds Ande i sina liv. Trots detta, skriver han, vilket visar att vår erfarenhet Anden handlar om något som måste vårdas och förnyas, Ef 5:18: ”Låt er (…) uppfyllas av Anden.” 

Du får tag på poängen här, inte sant? Relationen till Guds Ande är helt grundläggande för en kristen människa. Fast Anden ännu inte kommit över alla, d.v.s. redan före pingstdagen, säger Jesus till lärjungarna i Joh 14:16-17: ”Och jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare som ska vara hos er för alltid: sanningens Ande. Världen kan inte ta emot honom, för världen ser honom inte och känner honom inte. Ni känner honom, för han förblir hos er och ska vara i er.”

– Ni känner honom, säger Jesus. Anden förblir hos er och i er. Så beskriver Jesus det naturliga kristna livet. Och om de första kristna läser vi, Apg 13:52, Bibel 2000: ”Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och helig ande.”

Skilda upplevelser

När vi nu ska försöka fördjupa oss i vad det här betyder och hur det kan bli möjligt också i våra liv finns det några saker vi behöver reda ut. Det första handlar om två begrepp i Bibeln. Det andra handlar om våra erfarenheter av karismatiken, d.v.s. våra erfarenheter i frågor som berör just våra upplevelser i samband med undervisningen om Anden, och hur kyrkan hanterat allt omkring det. 

Karismatiken är ett område som innehåller mycket glädje, för många av oss, men också en del smärtsamma upplevelser, eftersom det har blivit fel ibland. Undervisningen omkring Anden har då och då blivit ämne för heta debatter som söndrat kyrkor. Och ibland har människor varit ovarsamma. Det har t.o.m. begått rena övergrepp i den helige Andes namn. Vilket betyder att jag möter människor som genast intar en avvaktande hållning när vi kommer till undervisningen om Anden. Med andra ord borde vi adressera det problemet om vi verkligen ber om att kyrkan, också vår lilla församling, ska få beröras av Guds Ande. Vi behöver skapa trygghet i frågan, så att människor vågar vara öppna. D.v.s. vi behöver berätta vad vi menar och vad vi inte menar när vi ber om en andeutgjutelse. Jag försökte resonera omkring det i förra veckans veckobrev där jag skrev om min längtan efter en klokkarismatik.

Vad ska det heta egentligen?

Vi börjar med två begrepp som vi behöver ha någon slags förståelse för. Många gånger har vi nämligen debatterat saker och ting helt i onödan, p.g.a. att vi inte förklarat för varandra hur vi uppfattat vissa begrepp och vad vi själva menar med dem. 

Jag minns hur jag gick på en bibelskola när jag var ung, och en debatt som då helt höll på att gå över styr mellan två unga män som inte var överens om huruvida det skulle heta att man blev ”döpt i den helige Ande” eller ”fylld av den helige Ande”. Debatten blev allt hetare. Tillslut föreslog den ene att de skulle gå ut och göra upp om det. Tack och lov lugnade den gången debatten om att få bli fylld av fridens och glädjens Ande ner sig utan att någon kom till skada. 

Nu är dessa två unga män inte de enda som funderat över det här. Det finns nämligen en djupare fråga i själva frågan, nämligen frågan om när en kristen människa egentligen ”får den helige Ande”. För att göra det enkelt skulle man kunna säga att en del tänker att man får den helige Ande när man kommer till tro, eller med Jesu ord blir ”född på nytt”. Och det är det hela. 

Andra tänker istället att du får andligt liv, när du blir ”född på nytt” men att du också behöver fyllas av Guds Ande för att rustas för tjänst i Guds rike, enligt Apg 1:8: ”Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig…”

Dessutom finns det en hel del olika uppfattningar vad det är som ska skenär Guds Ande kommer över oss. I viss pentekostal (pingströrelsen och den karismatiska rörelsen) undervisning har det betonats att man måste tala i tungor för att det ska gälla som ett dop i den helige Ande. Andra har tänkt annorlunda om detta. Och så har nya frontlinjer i debatten dragits upp.

Jag väljer att luta mig mot en teolog jag vet att många av er har stort förtroende för, John Piper, som tjänat som pastor i 33 år i Bethlehem baptist church i Minneapolis; en församling som har vissa gemensamma rötter med vår. 

Jag har själv fått god hjälp av hans artikel ”Be Filled with the Spirit” och har några exemplar med mig för den som önskar ett. Jag har dessutom gjort en enkel översättning av den till svenska. Den är inte lika bra, men den fungerar i allt väsentligt. Jag citerar John av tre skä1: 1) Jag har stort förtroende för honom, 2) Jag upptäckte att han såg på saken på samma sätt som jag själv… och 3) Jag kanske behöver någon att gömma mig bakom i händelse av att någon vill gå ut och göra upp med mig efter studiet…

Jag ska försöka göra det enkelt. Att bli fylld av Anden är att bli fylld av Guds glädje. Denna nya glädje kommer att göra oss starka, Neh 8:10: ”glädje i Herren är er styrka”. 

John Piper uttrycker det som att vi uppfylls av den glädje som strömmar mellan Gud Fadern och Gud Sonen, när de gläds över varandra.Det är vackert sagt.

Ibland talar Bibeln om erfarenheten av Anden som att vi blir ”döpta i den helige Ande” men andra gånger som att vi ”fylls av Guds Ande”. Det verkar direkt fånigt att fastna i en debatt om vilken etikett som är den rätta att sätta på upplevelsen, så låt oss försöka reda ut det här.

Begreppet ”döpa i helige Ande” myntades av Johannes Döparen. Alla fyra evangelierna återger hans ord: ”Han (d.v.s. Jesus) ska döpa er i den helige Ande och eld.”  (Matt 3:11; Mark 1: 8; Luk 3:16; Joh 1:33). 

De enda författare som använder begreppet är Lukasi Apostlagärningarna och Paulusi Första Korinthierbrevet. 

Lukas använder begreppet två gånger, (Apg 1: 5; 11:16). Paulus hänvisar till det en gång, (1 Kor 12:13). 

Jag citerar John Piper: ”(…) jag tror inte att Paulus och Lukas använder orden på samma sätt. För Paulus är begreppet praktiskt taget identiskt med pånyttfödelsen (frälsningen). För Lukas är det istället väsentligen samma sak som att bli uppfylld av Anden, med hänsyftning på den första gång vi upplever denna uppfyllelse av Andens fullhet.

Jag ska, mycket kort, försöka förklara varför jag tror så. För det första får vi aldrig ta för givet att ett visst begrepp betyder exakt samma sak varje gång det förekommer i Skriften. God bibeltolkning låter ett ord, eller ett begrepp, betyda just vad det betyder i sitt omedelbara sammanhang. 

Begreppet kanske då inte alltid används på samma sätt överallt. Det kan ha ett annat innehåll på ett ställe, jämfört med hur det används på ett annat, utan att det betyder att det motsäger vad som lärs i Bibeln som helhet.”

Så här är det: Paulus använder begreppet ”döpt i den helige Ande” en gång, 1 Kor 12:12-13: ”Kroppen är en och har många delar, men trots att kroppens alla delar är många utgör de en kropp. Så är det också med Kristus. I en och samme Ande är vi alla döpta för att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria. Och vi har alla fått en och samme Ande utgjuten över oss.”

Här tänker Paulus på andedopet som det som gör oss till medlemmar i Kristi kropp, d.v.s. på den nya födelsen, eller frälsningen, där vi fick andligt och evigt liv. Då kom Guds Ande kom in i våra liv.

Lukas använder däremot begreppet ”döpt i den helige Ande” på ett annat sätt. D.v.s. han lär inte något annat om Anden eller frälsningen än vad Paulus gör, men han använder begreppet på ett annat sätt. Hos honom är detta att bli ”döpt i den helige Ande” detsammasom att vara ”fylld av Anden”. Möjligen kan man säga att Lukas använder begreppet ”döpt i den helige Ande” särskilt om hur detta sker första gången i en människas liv. 

Låt oss se på ett exempel där Lukas varvar begreppen om vartannat, och där de i båda texterna betyder samma sak hos honom. I Apg 1:4–5 läser vi hur Jesus befaller lärjungarna att stanna i kvar: ”Vid en måltid med apostlarna befallde han dem: ’Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har lovat, det ni har hört av mig. Johannes döpte med vatten, men ni ska om några dagar bli döpta i den helige Ande.’” Här använder Jesus begreppet ”döpta i den helige Ande.”Men lyssna nu till hur Lukas beskriver det när pingsten väl kommer, Apg 2:1-4: ”När pingstdagen kom var de alla samlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem.Alla uppfylldes av den helige Andeoch började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.”

I Apg 1 lovar Jesus att lärjungarna kommer att bli döpta i Anden. I Apg 2 beskriver Lukas detta som att de blev fyllda av den helige Ande. Med andra ord betyder dessa begrepp samma sak för honom. 

Återigen lär de inte två olika saker om Anden eller frälsningen, men de använder begreppet ”döpta i den helige Ande på två olika sätt. Hos Paulus handlar det om den nya födelsen. Hos Lukas handlar det om att bli fylld av Anden och rustad till tjänst. Paulus använder det för att tala om det nya livet. Lukas talar om det för att betona vårt behov av kraft för att kunna leva detta nya liv. 

John Piper igen: ”Vad som hittills är klart är åtminstone detta: Om någon frågar dig, ”Har du blivit döpt i den helige Ande?”, borde du först ställa motfrågan, ”Vad menar du med att bli ”döpt i den helige Ande?” Så många av våra diskussioner kunde nämligen undvikas om vi bara började med att definiera vad vi menar med våra ord. Anta då att frågeställaren menar detta: ”Att bli döpt i den helige Ande är en upplevelse av Gud efter din omvändelse där Guds Ande faller över dig så att du talar i tungor.”  Vad skulle vårt svar då vara? Vissa av oss skulle säga: ”Ja, det har jag upplevt. ”Andra skulle säga, ”Nej, jag har aldrig talat i tungor.” Istället borde vi nog svara: ”Jag tror inte att din definition av andedopet är biblisk.” Det går nämligen inte att utifrån Apostlagärningarna hävda att andedopetalltidska åtföljas av tungotal. Paulus lär tvärtom i 1 Kor 12:10 att Gud inte ger tungotalets gåva till alla. Att bli döpt i den helige Ande kan, men måste inte, leda till glossolalia (tungotal). Att vi måste tala i tungor för att ha varit med om ett andedop får inte stöd av vare sig Lukas eller Paulus.”

John fortsätter sedan med att betona att han inte alls avvisar tungotalets värde även i vår tid. Han menar bara att man inte kan hävda utifrån Nya testamentets texter att tungtalet alltid måste följa en andeuppfyllelse. Vilket ju tyvärr är ett påstående som skapat tvivel och onödig kamp hos många människor vars upplevelse av Anden ifrågasatts eftersom de inte talade i tungor. 

Han fortsätter: ”Men nu tillbaka till den som frågar om du har döpts i den helige Ande. Om han använder Paulus definition och alltså frågar ”Har du förenats med Kristus, genom Anden, så att du är en del av hans kropp?” (1 Kor 12:12) kan förstås alla kristna svara: ”Ja, jag har verkligen blivit döpt i den helige Ande.” Och om frågeställaren använder Lukas definition och menar: ”Har du någonsin varit så uppfylld av den helige Ande att du flödat över av glädje, fått kraft att förlåta synder och frimodighet i ditt vittnesbörd?” – skulle svaret kunna vara ”ja” för alla kristna, men är det förmodligen inte.”

John Piper sammanfattar: ”även om uttrycket ”döpt i den helige Ande” används på olika sätt av Paulus och Lukas, ser de på vårt behov och Guds ingripande och handling på samma sätt.”

Jag tycker att detta var klargörande. Ofta har debatterna blivit en debatt om ord. Om vi alla är överens om att en människa måste bli född på nytt och dessutom är överens om att vi behöver fortsätta att söka Gud även efter vår pånyttfödelse för att få uppfyllas allt mer av Guds Ande, är vi överens om det viktigaste. 

Om du nu vill kalla det för att ”bli döpt i den helige Ande” eller att ”bli fylld av den helige Ande” tycks det finnas utrymme för både det ena och det andra i bibeltexterna.

Vad Jesus lär oss

Själv tänker jag att allt detta illustreras bäst i Jesu liv. 

För det första säger Bibeln att Jesus inte gjorde sina under för att han var Guds son. Tvärtom skriver Paulus i Fil 2 att Jesus avstodsina möjligheter som Guds son när han valde att bli människa. Även om han var Guds son, och själv Gud,  var han alltså som människa beroende av Guds Ande. 

För att verkligen kunna vara vårt föredöme måste Jesus träda ner från tronen och födas som ett litet hjälplöst barn och som en människa som under sina år på jorden var lika beroende av Gud som vi är. Låt oss tänka en stund på Jesu relation till Guds Ande. För det första kan vi säga att Jesus blev född av Anden, inte sant. Genom jungfrufödelsen p.g.a. att Guds Ande rör vid Maria föds Jesus in i tillvaron. 

Men även om Jesus nu var född av Anden ser vi att han behövde ta emot någonting mer av Anden, när han står inför att gå in i sin tjänst, Matt 3:16-17: ”När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Då öppnades himlen, och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom. Och en röst från himlen sade: ”Han är min älskade Son. I honom har jag min glädje.’” 

Jesus behövde den helige Ande för att rustas för tjänsten. Varför? Jo, för att han stigit ner från tronen och lagt sina gudomliga krafter åt sidan en stund, för att vara som en människa bland människor. 

Och nu, nu närAnden sänkt sig över Jesus, läser vi i Luk  4:1-2: ”Uppfylld av den helige Ande återvände Jesus från Jordan och leddes av Anden omkring i öknen, där han frestades av djävulen i fyrtio dagar.”

Nu heter det alltså om Jesus att han var uppfylldav Anden. 

Därefter ser vi att Jesus ofta drar sig undan för att förnyas i sin relation med den helige Ande. Jesus levde nämligen, precis som vi, under slitsamhetens och kravens erosion. 

Vilken vacker bild av treenigheten är inte det här? Sonen måste vara ensam med Fadern för att fyllas av Anden. Och därmed har Jesus själv, med sitt gestaltat relationen till Anden och visat oss vägen in i ett djupare andligt liv. Först måste du ta emot Jesus så att du blir född på nytt. När du blir född på nytt blir du född till andligt och evigt liv. 

Därefter behöver du rustas för tjänst. 

Men det slutar inte där. Gud fyller dig. Men livet tär. Oron nöter. Alltså behöver du om och om igen bli förnyad i din relation till Guds Ande. 

Samma mönster finner vi i Efesierbrevet. Först förstår vi att de troende i Efesos verkligen har tagit emot Guds Ande, Ef 1:13: ”I honom har också ni, när ni hörde sanningens ord, evangeliet om er frälsning, i honom har också ni, när ni kom till tro, fått den utlovade helige Ande som ett sigill.”

I Ef 4:30 skriver Paulus att de också behöver vårda den relation till Guds Ande de fått: ”Bedröva inte Guds helige Ande, som ni har fått som ett sigill för befrielsens dag.”

I det 5:e kapitlet får vi veta hur vi kan leva så att vi inte bedrövar Guds Ande: lev i kärlek, lev rent, lev tacksamt, lev generöst o.s.v. 

Och till sist, i Ef 5:18, får dessa människor, som alltså har tagit emot Guds Ande höra att de ska låta sig uppfyllas av Ande. Själv försöker jag tänka på detta genom att göra bönen om att få bli fylld av Guds Ande till en daglig bön.

Hur tar vi emot?

Så, nu till den helt avgörande frågan: Hur tar vi emot den helige Ande? Hur kan vi bli uppfyllda av Guds Ande? 

Jag citerar John Piper igen. Han skriver om hur Gud kan tänkas besvara våra böner om Guds Ande: ”De sätt som Gud därefter väljer att besvara alla dessa böner på kommer förmodligen att bli lika många som det finns människor. Bönesvaret kan komma i en tumultliknande upplevelse av extas och tungotal. Det kan också komma i en tumultliknande upplevelse av extas utantungotal. Det kan komma mitt i en kris där du överlåter dig själv till Gud. Och det kan komma gradvis, genom en stadig diet av Guds ord, bön, gemenskap, tillbedjan och tjänst. 

Men hur det nu än kommer så kommer Gud att besvara dessa böner, eftersom vår första upplevelse av Andens fullhet bara är början på en livslång strävan efter att fåförbliandefyllda kristna.”

Ska vi här bara klargöra för oss själva att Gud inte är svårövertalad eller motvillig när det kommer till att besvara våra böner. Tvärtom säger Jesus, Luk 11:11-13: ”Finns det någon far bland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk? Eller en skorpion när han ber om ett ägg? Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor till era barn, hur mycket mer ska då inte er Far i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?”

Jesus får det att låta enkelt. Vi kommer som barn till Gud och ber i vår barnslighet: – Gud ge oss den helige Ande? Och då kommer Gud att besvara våra böner. 

Kan det vara så enkelt? 

Det kan förstås finnas försvårande upplevelser och viss undervisning som försätter oss i kramp omkring hur vi ska uppleva mötet med Guds Ande. Människor som själva mött Gud på ett visst sätt har tänkt att vi alla måste möta Gud på samma sätt som de. De kan ha varit välmenande förstås, men det har ändå ofta fått som resultat att det knutit sig inom många som inte kunnat uppleva eller uttrycka sig på samma sätt som de. 

Men du… tänk om det är enkelt. Jag berättade i förra veckans veckobrev om en predikan jag lyssnat till; en predikan av Carl-Erik Sahlberg,f.d. kyrkoherde i S:ta Clara församling. Carl-Erik berättade om sin erfarenhet. Han längtade efter Guds kraft men var skeptisk till många ”andliga” uttryck. Efter många om och men bad han dock en kvinna att be för honom. Det skedde enkelt och odramatiskt, vid ett bord, efter ett samtal och efter en kopp te. Kvinnan bad. Carl-Erik upplevde inget särskilt. Efteråt skjutsade han hem henne. Nästa dag gick han till jobbet. Han var fortfarande inte särskilt känslomässigt berörd, men noterade att Gud började bekräfta hans tjänst på ett nytt sätt; människor kom till tro och frukten av hans arbete blev tydligare. Carl-Erik refererar till den händelsen som den näst viktigaste (efter frälsningsbönen) i hans liv. Jag gladdes över enkelheten i berättelsen. 

Jag tycker också om John Pipers ord. Upplevelsen av att få bli fylld av Guds Ande kan vara tumultartat omskakande. Låt oss inte förneka eller föraktadet. Men den kan också komma helt stilla, och genom en stadig kost av bön, bibelläsning och kristen gemenskap. Och Carl-Erik säger ju att han inte upplevde någonting. Men det intressanta är inte hur du upplever det när Guds Ande rör vid dig, utan vad som sker med dig. Jesus säger inte att ”När den helige Ande kommer över er ska ni skratta, gråta eller bli helt stilla.” Jesus säger, Apg 1:8: ”när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen

Guds Ande kommer alltså inte i första hand för att vi ska kännaen massa saker, även om vi inte heller ska sträva efter en känslolös kristendom; för viss är det viktigt att få känna ibland? Visst vill du känna glädje, inte bara veta vad glädje heter på grekiska? Och visst vill du känna dig älskad! Men i slutändan får vi inte Guds Andes kraft för att vi ska känna utan för att vi ska tjäna.

På ett sätt kan vi verkligen säga att det inte finns någonting vi själva kan göra för att bli uppfyllda av Anden, som att det skulle handla om tekniker eller besvärjelser. Bibeln berättar om en man som ville köpa Andens kraft, Simeon i Apg 8:18-20: ”Men när Simon såg att Anden gavs genom apostlarnas handpåläggning, kom han till dem med pengar och sade: ”Ge den kraften till mig också, så att den jag lägger händerna på får den helige Ande.” Petrus sade till honom: ”Till fördärvet med dig och dina pengar, om du tror att Guds gåva kan köpas för pengar!” Om Guds Ande kunde köpas vore Guds Ande bara för de rika. Men så är det nu inte. Du kan inte köpa Guds Ande, vare sig med dina pengar eller med din duktighet.

Att ställa sig i vinden

Jesus liknar Anden med vinden som drar dit den vill. Ingen av oss kan kontrollera vinden. Men vi kan göra en sak. När det blåser kan vi ställa oss i vinden och beröras av den. Och om rummet blir instängt och unket kan du öppna ett fönster och låta vinden dra genom rummet. Så hur kan vi då göra det? Hur kan vi ställa oss i vinden? Hur kan vi öppna upp våra hjärtan så att Andens liv kan dra genom varje rum?

1. För det första talar Bibeln om att ta emot förbön och om handpåläggning. Det var ju så det gick till när de troende i staden Efesos tog emot Guds Ande. Det skedde genom bön och handpåläggning. På samma sätt skriver Paulus till Timotheos, 2 Tim 1:6: ”Därför påminner jag dig: låt Guds nådegåva flamma upp igen, den som finns i dig genom min handpåläggning.”

2. Lär av Jesus; d.v.s. gå åt sidan med Gud, sök stillheten och sök Gud i stillheten för att förnyas i din gudsrelation. Ta en bönedag. Åk på en retreat. Gör en skogspromenad till en bönevandring.

3. Lär av människor. Sök upp dem som har någonting i sitt liv som du längtar efter. Jag brukar intervjua vänner som mött Gud och lärt sig något jag behöver lära. Hebr 13:7 säger: ”Tänk på era ledare som har förkunnat Guds ord för er. Se vad deras liv har lett fram till och ta efter deras tro.”

4. Vi får hjälp att förstå hur vi ska gensvara på Paulus uppmaning att låta oss fyllas av Anden om vi läser texten i sitt sammanhang, Ef 5: 18-20: ”Låt er i stället uppfyllas av Anden och tala till varandra med psalmer, hymner och andliga sånger. Sjung och spela för Herren i era hjärtan. Och tacka alltid vår Gud och Far för allt i vår Herre Jesu Kristi namn.” Lev i församlingen. Tillbe Gud. Ta hjälp av psalmer, hymner och andliga sånger. Lyssna på andlig musik. Sjung. Be och tillbe. Läs din Bibel. Allt detta hjälper oss att öppna hjärtats dörr så att Andens vind kan dra genom livet.

Alla fylldes av helig Ande

Innan vi avslutar, låt oss försöka ta dessa ord till våra hjärtan.Alla ”fylldes av helig ande.” Jag längtar efter en fördjupad erfarenhet av detta. Och jag tror att den är möjlig. För 2000 år sedan föll Guds Ande över ett antal vanliga människor. Då inleddes en ny tid. Och vi lever fortfarande i denna tid, d.v.s. i den tid där Gud utgjuter sin Ande över vanliga människor med öppna hjärtan.

Guds lösning för våra tomma liv är fortfarande detta: Alla ”fylldes av helig ande.” Guds lösning på vårt behov av kraft och stöd för att kunna fullborda missionsbefallningen är fortfarande detta: Alla ”fylldes av helig ande.” Alltså landar vi till sist i dessa ord från Jesus, Joh 20:22: ”Ta emot den helige Ande!”

Man kan tala om kyrkans kris på många olika sätt. Man kan tala om den som en lärokris, d.v.s. en kris som handlar om att vi inte riktigt längre vet vad vi tror. Vi kan tala om en moralisk kris och vi kan tala om en kris för det gemensamma, d.v.s. för församlingsbygget som ofta får ge vika för våra egna små personliga projekt. Men framförallt borde vi nog tala om en kraftlöshetenskris som har sina rötter i att det inte längre kan sägas om oss på samma sätt som förr att ”glädje i Herren är er styrka”.

Så vad kunde då vara viktigare för oss, för dig och mig och för kyrkan i stort än att på nytt få uppleva ett utgjutande av Andens kraft och liv.

Det är Guds Ande som ger oss andligt liv, fyller oss med kraft och glädje, får livet att börja glittra, bekräftar ordet med åtföljande under och tecken, öppnar skrifterna för oss och leder oss in i bön och tillbedjan.

Vem av oss längtar efter detta? Vem vill be en bön för sig själv och för oss alla? Kanske har du sådana erfarenheter i ditt liv; men de känns så avlägsna. Kanske hände något. Kanske har du svåra erfarenheter av hur det blev konstigt och fel. ”Bränt barn skyr elden.” Kanske behöver du samtala med någon om det. Men ändå, inte ska det få hindra dig från att vara det där barnet som Jesus talar om i sin liknelse, som kommer med barnslig förväntan och förtröstan till din gode himmelske Fader, som inte ger dig en orm eller en sten när du ber om hjälp, men som gärna, gärna besvarar din bön om den helige Ande. Låt oss be.

Kyrkans påskfirande föregås av en fasteperiod, ”den stora fastan”. Men varför? Vad är fasta?^[1] Lyssna till några bibelverser:

”Därför fastade vi och bad vår Gud om hjälp, och han hörde vår bön”, Esra 8:23.^[2]

”Medan de en gång höll gudstjänst och fastade sade den heliga anden till dem: Avdela Barnabas och Saul för den uppgift som jag har kallat dem till. Efter fasta och bön lade de sina händer på dem och skickade i väg dem.”, Apg 13:2-3.

”Jag har arbetat och slitit och ofta vakat, jag har svultit och törstat och ofta fastat, jag har frusit och varit utan kläder.”, 2 Kor 11:27.

VART TOG FASTAN VÄGEN?

Många kristna blir förvånade över fastans framträdande betydelse i Bibeln. De flesta av oss har antagligen aldrig betraktat fastan som en del av det kristna livet, i alla fall inte av våra egna kristna liv. Med bakgrund av den mängd bibelord vi möter omkring fastan kan det tyckas obegripligt att vi inte ägnar den mer intresse. Vad beror det på? Jag kan tänka mig några svar på den frågan:

1) De överdrifter som förekommit omkring fastan

Medeltidens asketer gav fastan dåligt rykte med alla sina överdrifter. Den sunda fastan övergick ibland till rena självplågeriet, vilket nog inte alltid blev ett uttryck för ödmjukhet och gudslängtan utan kanske snarare för ett slags högmod. En av de mer klarsynt gamla kyrkofäderna säger: ”Allt som går till överdrift kommer från demonerna”.

Bakom de överambitiösa projekten lurar ofta högmodet. När fastan blir ett mandomsprov har utövaren gått vilse. Fastan är aldrig en sak i sig själv. Den sunda fastan är ett hjälpmedel. Det är Gud som är målet.

2) För det andra är det svårt att tänka sig något mer omodernt än att fasta

Vi söker ofta omedelbar tillfredsställelse. ”Handla nu, betala till påsk”, annonserade en affärskedja i mellandagsrean. Att vänta ligger inte för oss. Särskilt verkar detta gälla vårt ätande. Snabbmatkedjorna blomstrar. Inte för att maten där är särskilt god utan för att vi får den snabbt. Man kan t.o.m. få den utan att behöva kliva ut ur bilen. – Ät direkt!, måste vara motsatsen till att fasta; att avstå, att vänta, att välja bort något för att på längre sikt uppnå något större. 

Att fasta och att avstå… Det verkar inte riktigt klokt. Men vad är det Jesus säger egentligen: ”…när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig”, (Matt 6:16)

– Då skall din fader som ser i det fördolda belöna dig. Vad menar Jesus? Vad är det för belöning han talar om? Jag ska snart återkomma till det.

VAD ÄR FASTA?

Ett uppslagsverk, (Illustrerat Bibellexikon), förklarar fastan så här: ”Fasta är frivilligt avståndstagande från mat, dryck, vila, sömn, umgängelse med människor och annat, som tillhör livets behov.”

I första hand syftar Bibeln på att man avstår från mat, helt eller delvis. Profeten Daniel berättarom en tre veckor lång fasteperiod: ”Jag smakade inga läckerheter, jag åt inte kött och drack inte vin, jag smorde inte in min kropp förrän de tre veckorna hade gått till ända”, Dan 10:3. 

Daniel avstod inte från allmat. Kanske att hans arbetssituation gjorde att han inte kunde det, men han avstod från kött och god mat.

Man kan nog också, på god biblisk grund, tänka sig annat än munnens fasta, t.ex. örats fasta, att välja tystnaden under en särskild period av avskildhet, eller ögats fasta, att fasta från TV eller varför inte från sociala medier?  Ser vi över våra liv kan vi säkert upptäcka flera olika områden som är i behov av fasta.

Bibeln talar om längre och om kortare fasteperioder. Jesus fastade 40 dagar. I den första kyrkan fastade man onsdagar och fredagar. Onsdag för att det var den dag då Jesus förråddes. Fredag för att det var korsets dag. En sådan fasta började på morgonen och höll på fram till klockan 15.00 eller 17.00. Du kan säkert hitta former som passar just dig och som möter just dina personliga behov.

VARFÖR SKA JAG FASTA?

Nu måste vi sist av allt ta oss an frågan varför. Vad skulle kunna motivera dig att utforska fastan? Eller: Vad är det för belöning i det fördolda Jesus talar om? Låt mig visa några vinster med fastan:

1. Genom att praktisera fasta lär du dig självkontroll

Du lär känna dig själv under en fasteperiod. När du tar bort sådant som annars är självklart kommer annat att bli tydligare. Reaktioner, känslor och tankar kommer i öppen dager. Fastan gör dig känsligare.

Jag fick min första församlingstjänst när jag var 18 år. Under den tiden lärde jag mig att fasta. Det berodde inte så mycket på min andlighet som på min lön. Min lilla månadslön på 900 kr brukade räcka ungefär 25 av månadens 30 dagar. Alltså lärde jag mig att fasta. 

Med tiden lärde jag mig också att uppskatta fastan. Bibeln talar om att ibland avstå från saker och ting, att säga nej till olika behov som sätter oss själva i centrum. Ett exempel: ”Sedan sade Jesus till sina lärjungar: ”Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.”, Matt 16:24. Fastan är ett konkret sätt för att träna sig i detta.

2. Sann fasta gör dig ödmjuk

Man kan fasta av olika skäl. Man kan hälsofasta för att det kan ha goda effekter på kroppen. Dock ska man inte fasta om man står under läkarvård. Åtminstone inte utan att först ha rådfrågat sin läkare. 

Man ska fasta klokt. Kom ihåg: ”Allt som går till överdrift kommer från demonerna.”

I Bibeln verkar det främsta skälet till fasta vara att ödmjuka sig. Prästen Esra skriver: ”Sedan utlyste jag en fasta där vid floden Ahava, för att vi skulle ödmjuka oss inför vår Gud”, Esra 8:21.

Vi ber ibland att Gud ska ödmjuka oss. Jag kan inte se att det är en biblisk bön. Jag hittar ingen bibelvers som säger att Gud ödmjukar oss. Däremot läser vi i Jakobs brev: ”Ödmjuka er inför Herren, och han skall upphöja er.”, Jak 4:10. Fastan är ett konkret uttryck för ditt eget val att ödmjuka dig inför Gud.

3. Genom fastan skärps du

Jag har ibland fastat för att få hjälp att tänka klarare inför svåra ställningstaganden och beslut. Min erfarenhet är att fastan skärper oss. Särskilt om man fastar lite längre tid så att alla hungerkänslor är borta. Det brukar ske efter tredje dagen.

4. Fastan hjälper dig att lyssna till Gud

Många upplever ett fördjupat förhållande till sin Bibel under fastan. Lyssnandet skärps när ande, själ och kropp riktas mot Gud. Det var under en fasteperiod kyrkan en gång mottog ett avgörande tilltal från Gud. ”Medan de en gång höll gudstjänst och fastade sade den heliga anden till dem: Avdela Barnabas och Saul för den uppgift som jag har kallat dem till…”, Apg 13:2-3.

Jag rekommenderar dig att fasta vid de stora vägskälen i livet. Det gjorde Jesus. Jag rekommenderar dig att fasta när du ska välja och måste veta vad Gud vill. Innan jag frågade min fru om hon ville bli men fru fastade jag och bad. Efter tre och en halv dag var jag så hungrig att jag var tvungen att bestämma mig. J

5. I fastan blir du än mer beroende av Gud

I fastan riktar du din hunger mot Gud. Löftet gäller inte baraför fasta, men ocksåför fastan: ”Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.”, Matt 5:6.

Om du hungrar efter Gud ska du fasta. Den gudsnärvaro sund fasta och verklig bön kan ge dig är fantastisk. Jag tror framförallt att det är det Jesus menar med att bli belönad i det fördolda.

6. I fastan slipar du dina andliga vapen

Det finns olika varianter av just den här versen i Bibelns grundtext. Många hävdar att det borde stå som det stod i 1917 års översättning. Lärjungarna har misslyckats med att befria någon från andligt betryck i en direktkonfrontation med ondskans makter. Jesus förklarar: ”Detta slag kan icke drivas ut genom något annat än bön och fasta.”, Mark 9:29. 

Om denna översättning är den korrekta så tycks det som att det finns en slags andlig kamp som kräver fastans fokusering.

7. I fastan finns beskydd

I Esras bok fastar och ber folket i en trängd situation för landet. Esra skriver: ”Därför fastade vi och bad vår Gud om hjälp, och han hörde vår bön”.

År 1756 stod England under ett invasionshot. Frankrike hade växt sig starkt i öster och kriget var nära. Då manade Englands kung nationen till en dags allvarlig bön och fasta. Den gamle väckelsepatriarken John Wesley skriver i sin dagbok den 6 februari: ”Fastedagen var en härlig dag… Varje kyrka i staden var överfylld, och varje ansikte präglat av ett stilla allvar. Säkerligen hör Gud bön, så att freden får råda alltfort hos oss.” Invasionshotet avvärjdes. Freden bevarades.

Kan du föreställa dig detta? En hel nation i bön och fasta! Ett helt folk som ödmjukar sig inför Gud. Det måste ha varit fantastiskt.

ATT GALLRA I LIVETS TRÄDGÅRD

Bibeln säger att Jesus blev ledd av Anden ut i öknen för att fasta och be. Är det så att Anden leder dig in i fasta? Jesus talade om fastans belöning – i det fördolda.

Fastan är frivillig. Men den är också nödvändig, d.v.s. oersättlig. Vill du veta vad det är för belöning Jesus talar om måste du gå fastans väg.

Det finns olika former av fasta; munnens fasta men också ögats och örats.

Fastan kan vara hel eller delvis. Den kan innebära att du avstår från viss mat. Har du medicinska problem kan du kanske ändå praktisera partiell, d.v.s. delvis fasta. Den kan vara kort eller lång.

Den bästa bild jag mött av fastan är gallringen. Trädgårdsodlaren vet att det svåra med gallringen är att den gäller de växter vi tycker om. Vi rensar rabatten från ogräs utan djupare känslor för tistlar och törnen, men den som gallrar måste plocka bort friska grenar och fina frukter. Det gäller alltså att bekämpa sin sentimentalitet. I annat fall står vi där mot slutet av sommaren med trängda plantor som kämpar med varandra om ljus, utrymme och vatten, men med en klen skörd.

Livet måste gallras ibland. Vi kan inte hinna med allt, odla alla intressen, läsa alla böcker eller umgås med alla människor. När Jesus säger ”bara en sak behövs”, Luk 10:42 pekar han på behovet av att gallra i livets trädgård.

Fastan är just detta. Fastan är att gallra bland de goda växterna, bland det tillåtna och t.o.m. gudagivna, för att få tid med ”det enda nödvändiga”.

Jag uppmanar dig därför, att i bön, gå ut i ditt livs trädgård. Se på och gläds över de plantor som växer. Men kanske är de för många. Fråga Trädgårdsmästaren om råd. Vad ska du gallra bort? Vilket område av ditt liv kunde behöva fasta? Ska du ljudfasta eller intrycksfasta en tid? Ska du pröva på den gamla hemligheten med matfasta eller ska du fasta från något annat, för att få utrymme och ljus för de plantor du vill se växa: glädjen, friden, vissheten och, ”det enda nödvändiga”, d.v.s. gudsgemenskapen?

^[1]Artikelförfattare, Micael Nilsson, 2020-02-18

^[2]Bibelcitaten i artikeln är hämtade från Bibel 2000.

Här vill jag skriva något enkelt om något svårt. I grund och botten handlar det om min längtan efter en klok karismatik. Låt mig börja med att förklara ordet. 

Ordet ”karismatisk” har med tiden kommit att betyda någonting i stil med ”personlig utstrålning”. Det används om någon som har en smittande och medryckande personlighet, men egentligen kommer ordet från grekiskans ”charis” som betyder ”nåd”, eller ”charisma” som betyder nådegåva. Genom den världsvida karismatiska förnyelsen, som påverkade stora delar av kristenheten från mitten av 1960-talet och framåt, kom ordet att handla om många kristna kyrkors längtan efter en djupare erfarenhet av den helige Andes närvaro, liksom tron på ”andens gåvor”, utifrån bibeltexter som exempelvis 1 Kor 12:7: ”hos var och en visar sig Anden så att det blir till nytta”.

För att uttrycka det enklare: Vi tror att varje kristen kan få leva i en verklig och viktig relation med Guds Ande, (”var och en” i 1 Kor 12:7). Vi tror på en Gud som talar och vars röst vi kan uppfatta i vårt inre och ledas av. Med urkyrkan tror vi dessutom på en Gud som kan gripa in i våra liv, liksom i världsförloppet, och göra under. När det sker säger Jesus, Matt 12:28: ”då har Guds rike nått er”.

Ibland går det snett

Så långt är det enkelt. Men så är det ju också så att Gud väljer att använda sig av svaga, bristfälliga människor, 2 Kor 4:7: ”Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften ska vara Guds och inte komma från oss.” Och eftersom Gud nu bestämt sig för att använda sig av människor, som ännu är under utveckling, kan det förstås hända att det där med karismatiken går snett. 

”I karismatiska sammanhang har jag upplevt både det absolut bästa och det absolut sämsta i mitt kristna liv”, läser jag i en utmärkt artikel i EFS tidning Budbäraren. (2019-05-07)

Jag förstår omedelbart vad jag läser. Jag kan säga detsamma. Några av de vackraste upplevelser jag har in mitt liv, möten med Guds varma kärlek och upprättande nåd, liksom av den kristna gemenskapen i sin djupdimension av tillbedjan och helighetslängtan, har jag gjort i samband med förbönsgudstjänster där Guds Ande kommit oss nära. Men det är också sant att några av de konstigaste och t.o.m. mest obehagliga upplevelser jag har gjort, där människor kört rakt över mig med sin andlighet, också är upplevelser från karismatiska sammanhang. Med andra ord förstår jag att inte alla reagerar omedelbart positivt och längtansfullt när jag försöker predika om vårt behov av Anden. 

I den helige Andes namn har människor missbrukat makt och förtroende. 

I den helige Andes namn har ärliga sökare skrämts bort, kyrkor splittrats och liv skadats. 

Vi talar gärna om väckelsetider, men inte gärna om baksidan av dem. Vi talar om de kyrkor som grundades och växte, men nästan aldrig om dem som stod kvar när andra gick vidare in i denna nyfunna glädje. Och vi förtiger helst smärtan hos dem som aldrig kände sig ”nog andliga” och som kanske t.o.m. fick höra att de var ”motståndare” eller ”köttsliga” kristna. 

De misstag som gjorts på det här området har fått tre svåra konsekvenser:

1) Församlingar har splittrats.

2) Människor har misshandlats, d.v.s. i de fall det rört sig om situationer som blivit rena övergrepp. Och tro mig, jag har haft många sådana samtal under mina 33 år som pastor.

3) Sist har vanliga, vänliga troende skrämts bort från karismatiken.

Gud är aldrig problemet!

Nu måste vi hitta vägen framåt. Jag tänker då på ett citat av Magnus Malm som hjälpt mig: ”Överandlighet är inte överskott av Gud, hur skulle vi kunna få det? Överandlighet är underskott på människa.”

D.v.s. den helige Ande är aldrig (aldrig någonsin) problemet. Problemet är aldrig att vi får för mycket av Gud. Vi kan aldrig bli för ”karismatiska”. När det blir problem handlar det förstås alltid om oss, d.v.s. om vår förståelse, om vår praktik eller om vår erfarenhet. 

Vi blir överandliga, inte för att vi fått en överdos av Anden, utan för att vi glömt att vi också är människor; människor som borde vara vad vi är skapade att vara, d.v.s. mänskliga.

Om vi tror att det är andligt att ropa så högt vi kan så är det inte den helige Andes fel. Om vi lägger bördor på människor, istället för att lyfta dem, och säger att det är deras egen svaga tro som är skälet till att under inte inträffar, så är det sannerligen inte heller den helige Andes fel. Och om människor utropar sig själva till profeter och leder oss vilse visar det egentligen bara på hur mycket mer vi behöver av ”Sanningens Ande”. D.v.s. inget av detta, inga maktmissbrukare och inget vanvett, får hindra dig som är ett Guds barn att söka det som är ditt och det som är äkta. För i grund och botten: ingen av oss klarar av att leva för Gud utan Gud. Vi behöver Hjälparen, så djupt och så väl. Inte sant?

Vad vi lär oss i Korinth

Det finns ett tydligt exempel på allt detta i vår Bibel, nämligen kyrkan i Korinth. Kyrkan i Korinth var karismatisk. Paulus skriver att ingen nådegåva saknas hos dem, 1 Kor 1:7. 

Men det gick snett, ordentligt fel, både när det gällde teologin och moralen. Dessutom fanns tydliga splittringstendenser i församlingen, 1 Kor :1:12- 13: ”Vad jag menar är att ni var och en säger: ’Jag håller mig till Paulus’ eller ’Jag håller mig till Apollos’ eller ’Jag håller mig till Kefas’ eller ’Jag håller mig till Kristus’. Är Kristus delad? Det var väl inte Paulus som blev korsfäst för er? Eller var det i Paulus namn ni blev döpta?”

Det verkar också som att all andlighet gjort en del medlemmar i kyrkan i Korinth stolta och ”andligare” än andra. För så tragiskt kan det vara med oss. Så djupt sjunkna är vi. När Gud ger oss nåd kan vi ibland, i vår galna stolthet, börja se på oss själva som viktigare, mer framstående, mer klarsynta, mer profetiska, mer ”smorda” än andra, som inte fått uppleva det vi fått, åtminstone inte på samma sätt som vi. Och så är det väl. Ser vi ner på andra befinner vi oss på fel plats i livet.

Alltså måste Paulus stoppa in ett helt kapitel om vad kärlek är, mitt i sin undervisning om Andens gåvor, för, 1 Kor 13:1-2: ”Om jag talar både människors och änglars språk men inte har kärlek, är jag bara ekande brons eller en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och vet alla hemligheter och har all kunskap, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg men inte har kärlek, så är jag ingenting.”

Så vad har då Paulus att säga när han nu skriver brev till denna andligt överhettade församling? Försöker han tona ner andligheten? Tvärtom. Inga problem blir lösta för att vi söker mindre av Guds Ande. Självklart inte. Istället skriver Paulus, 1 Kor 14:1: ”Sträva efter kärleken, men var också ivriga att få de andliga gåvorna…” 

Därefter målar han upp bilden av vad en sund och klok andlighet är, d.v.s. en andlighet där både Gud och människor får rum, där både hjärta och hjärna får vara med och där så väl förstånd som känslor har sin plats. Här följer några citat: 

”Vad innebär då detta? Jo, jag vill be i anden, men jag vill också be med förståndet. Jag vill lovsjunga i anden, men jag vill också lovsjunga med förståndet. Om du tackar Gud i anden, hur ska då den oinvigde kunna säga sitt Amen till din tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger.”

”Hur ska det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, en undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse. Om någon talar tungomål får två eller högst tre tala, en i sänder, och någon ska uttyda. Finns det ingen som uttyder ska tungomålstalaren vara tyst i församlingen och i stället tala för sig själv och för Gud. Två eller tre profeter ska tala, och de andra ska pröva det som sägs. Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse ska den förste vara tyst. Ni kan alla profetera, en i sänder, så att alla blir undervisade och alla blir uppmuntrade. Och profeternas andar underordnar sig profeterna, för Gud är inte oordningens Gud utan fridens.”

Med utrymme för både Gud och människor

Paulus visar att ett friskt andligt skeende har utrymme för så väl klokhet som uppenbarelse och för så väl ordning och reda som för himmelska överraskningar. 

Lyssna: Ska vi våga… Ska också vi våga som har en och annan svår upplevelse i bagaget… Ska också vi än en gång våga be Gud förnya sitt verk i våra liv, i ett möte med Guds Ande som ger oss den kraft och den glädje vi så väl behöver, behöver vi nog ibland också klara ut hur detta bönesvar borde se när den ska ta sig i konkret uttryck i kyrkans gemenskap. 

Tror vi t.ex. att Gud kan tala till oss genom andra, liksom att alla har nånting att ge, måste vi hitta kloka och trygga former för hur detta ska se ut i gudstjänster och samlingar; former vi alla är trygga med, om vi också vill att kyrkan ska vara en miljö dit vi kan bjuda våra vänner, utan att dessa former leder till att våra samlingar blir stängda och ängsliga, 1 Kor 14:23-25: ”Om nu hela församlingen samlas och alla talar tungomål och det kommer in några som inte förstår eller inte tror, säger de då inte att ni är galna? Men om alla profeterar och det kommer in en som inte tror eller inte förstår, då blir han avslöjad av alla och dömd av alla. Hans hjärtas hemligheter uppenbaras, och han faller ner på sitt ansikte och tillber Gud och erkänner: ´Gud finns verkligen i er!´”

Är Paulus oandlig när han vill styra och hitta en god ordning för allt? Så klart inte! Han är klok. Genom att hitta goda former för hur karismatiken i församlingen ska fungera öppnar han istället upp för Andens gåvor och verk. 

Jag tror att tydlighet och varsamhet är viktiga grundord här. Är vi tydliga med vad vi tror på och överens om hur vi ska ha det med uttrycken för karismatiken så kan vi våga igen. Gud kan förstås göra det oväntade. Vi behöver vara öppna för att Anden ibland rör sig utanför våra bekvämlighetszoner. Men det betyder inte att vi inte bör ha kloka riktlinjer för hur vi vill att profetior frambärs, för hur förbönen för de sjuka ska se ut eller för hur vi vill bemöta vänner som kämpar med livet på andra sätt, ”för Gud är inte oordningens Gud utan fridens.”

Enkla riktlinjer är goda nog; självklara principer som handlar om att allt som sägs får prövas, ja t.o.m. skaprövas, i lugn och ro, i bön och eftertanke, inför Guds ord, liksom att vi är varsamma med dem som söker förbön, noga med vårt tystnadsansvar och med respekten för den enskildes integritet o.s.v. 

Inte minst bör den sunda andligheten vara fri från manipulation. Det måste vara tillåtet att få visa sina känslor, på olika sätt, d.v.s. både glädje och sorg. En känslolös kristendom kan inte vara målet. Samtidigt kan det alltför högröstade och uppjagade upplevas som skrämmande för många. I allt detta behövs klokhet, varsamhet och respekt, för Gud och för människor. För, till syvende och sist, visst måste vi än en gång våga be Gud röra vid våra liv. Vad är alternativet? Guds Ande gavs till alla kristna och inte bara till dem som säger sig tillhöra en viss karismatisk rörelse. Petrus säger ju, Apg 2:38: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva.”

Ibland är det enkelt

Jag lyssnade till en predikan av Carl-Erik Sahlberg,f.d. kyrkoherde i S:ta Clara församling. Carl-Erik berättade om sin erfarenhet. Han längtade efter Guds kraft men var skeptisk till många ”andliga” uttryck. Efter många om och men bad han dock en kvinna att be för honom. Det skedde enkelt och odramatiskt, vid ett bord, efter ett samtal och efter en kopp te. Kvinnan bad. Carl-Erik upplevde inget särskilt. Efteråt skjutsade han hem henne. Nästa dag gick han till jobbet. Han var fortfarande inte särskilt känslomässigt berörd, men noterade att Gud började bekräfta hans tjänst på ett nytt sätt; människor kom till tro och frukten av hans arbete blev tydligare. Carl-Erik refererar till den händelsen som den näst viktigaste (efter frälsningsbönen) i hans liv. Jag gladdes över enkelheten i berättelsen. Den var helt enkelt hoppingivande. 

I min Bibel hittar jag ytterligare hoppingivande ord; hoppingivande för människor som mig, som visst mött Gud och hans kraft men som ibland tänker att så mycket av detta skedde för så länge sedan, liksom för gamla kyrkor som vår, som tjänat länge och troget, men fortfarande längtar efter mer av Gud. Orden handlar om hur Gud gör det igen. Guds ord predikas. Guds Ande faller. Och Petrus förklarar, Apg 11:15: ”Och när jag började tala föll den helige Ande över dem, så som han föll över oss under den första tiden.”

Är inte det en vacker tanke? Vi kan fortfarande få be om att Guds Ande ska falla över oss, så som Anden föll över kyrkan under den första tiden. Vill du be med mig om det? I så fall säger Jesus, Luk 11:13: ”Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor till era barn, hur mycket mer ska då inte er Far i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?”

Föredrag, ”Bättre självbilder”, Tabernaklet, Göteborg, onsdagen den 30 oktober, En Timme Bibel, Micael Nilsson.

Årets ”En Timme Bibel” har handlat om självbilder. Jag började med att berätta om min gamla diabildsprojektor. D.v.s. den jag aldrig använder nu för tiden. Även om jag har många bilder från olika resor runt om i världen. Min projektor har nämligen en tråkig egenhet. Bilden ”hänger sig”. Till att börja med går det bra. Bild efter bild passerar som en minneskavalkad. Men plötsligt händer det. Bilden hänger sig. Projektorn matar inte längre fram. Jag trycker ut den gamla bilden, en mörk sekund och… bilden kommer tillbaka. 

Detsamma kan ske i en människas liv. Bilden hänger sig. Vi klarar inte av att byta bild. Gamla minnesbilder kommer tillbaka. I värsta fall är de mörka, handlar kanske om våra tillkortakommanden och får oss att känna oss misslyckade. Sådana bilder kan terrorisera oss ett helt liv. 

Värst blir det när det är en självbild som hakat upp sig, en negativ självbild som säger att vi är värdelösa.  

Självbilden har låst sig fast. Vi tycks dömda att leva med den. Det sliter på glädjen och det tär på livslusten. Frågan är förstås: – Kan man få hjälp att bli av med gamla minnesbilder och att t.o.m. byta självbild?

Därefter gick vi till en bibeltext. Den handlade om ett samtal mellan Jesus och lärjungarna. Lyssna, Matt 16:13-19: När Jesus kom till trakten av Caesarea Filippi, frågade han sina lärjungar: ”Vem säger människorna att Människosonen är?” De svarade: ”Vissa säger Johannes Döparen, andra Elia och andra Jeremia eller någon av profeterna.” Han sade till dem: ”Och ni? Vem säger ni att jag är?” Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” Jesus sade till honom: ”Salig är du, Simon, Jonas son, för det är inte kött och blod som har uppenbarat det för dig, utan min Far i himlen. Och jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min församling, och helvetets portar ska inte få makt över den. Jag ska ge dig himmelrikets nycklar. Allt som du binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt som du löser på jorden ska vara löst i himlen.”

Bibeln talar med kraftfulla ord om vad som sker när en människa kommer till tro på Kristus. Det handlar verkligen inte bara om att få ett nytt kyrkligt intresse eller ens bara en ny livssyn. Det handlar framförallt om någonting som har med vår insida att göra, Rom 6:4: ”Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.”(Bibel 2000)

Kort sagt: Jesus vill hjälpa oss att byta bild. 

– Vad säger människorna om mig? undrar Jesus. Det visade sig att det fans många tankar om honom. 

Så ställer han en mer närgående fråga: – Vad säger ni?

Då svarar Petrus: – Jag säger att du är Messias, den levande gudens son. När Petrus nu bekänt sig till Jesus händer något oerhört – Jesus bekänner sig till Petrus. – Det är inte som människor säger Petrus att du är en vindflöjel, ett strå för vinden… I mina ögon är du en klippa. Kom ihåg det!

Jesus hjälper Petrus att byta bild; självbild. Idéen här är att vår bekännelse om att Jesus är vår frälsare också förändrar oss. Vi blir något nytt och något annat med Jesus. 

Alltså får vi nu börja samla på nya självbilder. Och Bibeln innehåller många. En av dem stannade vi inför för en månad sedan. Då såg vi på hur Bibeln talar om en troende människa som ett Guds barn. Det är en fantastisk bild. Det är en befriande bild. Den är full av glädje. Nu ska vi se på ännu en fantastisk bild. En kristen är också en LÄRJUNGE.

KALLAD TILL LÄRJUNGASKAP

En kristen är kallad att vara en Jesu lärjunge. Jesus sa till sina efterföljare: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar!” Dessutom ger han några grundläggande riktlinjer för hur det ska gå till: ”Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:19-20)

Det första vi behöver upptäcka om vårt nya liv är att vi är barn, Guds barn, Guds älskadebarn: ”Bli därför Guds efterföljare, som hans älskade barn”, Ef 5:1.

Är inte det underbart? Gud har inga oönskade barn. Gud har bara älskade barn. Lyssna till Sef 3:17: 

”Herren din Gud bor i dig,

en hjälte som frälser.

Han gläder sig över dig med lust,

han tiger stilla i sin kärlek,

han fröjdas över dig med jubel.”

Detta är mäktiga motbilder till alla negativa självbilder och svåra minnesbilder. Gud älskar dig. Gud gläds över dig. Du är viktig för Gud. Ibland säger vi att Gud inte har några favoriter, men det är fel. Gud har bara favoriter. Och du är en av dem!

Vi behöver finna tryggheten som Guds barn. Men bara trygghet räcker inte för att leva ett givande liv? Behöver vi inte också lite utmaning för att livet ska få spänst och lyster? 

Alltså skrev Paulus i Ef 5:1: ”Bli därför Guds efterföljare, som hans älskade barn”. Det är alltså inte antingen eller utan både ock. Att vara ett Guds barn och att vara en Jesu efterföljare, en lärjunge är två sidor av samma gudsrelation; på samma sätt som kärlek och trohet är två sidor av samma sak i mitt äktenskap. Orden går inte att separera.

En kristen är ett Guds barn men också en Jesu lärjunge.

Din tro ger dig alltså både en ny vila och ett nytt arbete. Hos Jesus kommer du hem och till ro, men det är också sant att han utmanar dig som ingen annan. Lyssna till en bibeltext som fångar detta ”både ock”, Matt 11:28-30: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, för mitt ok är milt och min börda är lätt.”

Får du tag på det? Jesus vill ge dig vila, men hans vila är inte passivitet. Det finns saker och ting som behöver göras på den här jorden. Alltså ger han dig också ett ok. Det verkar lite motsägelsefullt alltihop: – Kom till mig alla trötta. Jag ska ge er vila och ett ok. Jag ska ge er ro och ett nytt arbete.

Men det är inte motsägelsefullt? Inte för den som läser noga. Det är fullständigt logiskt alltihop, för vila är inte tristess. Meningslöshet och passivitet hjälper oss inte att hitta vila. 

Följ med i min tanke: Dessa människor arbetade och slet för att få frid med Gud och komma till ro. Men det kan ingen religion i världen ge oss. För hur ska vi kunna vara goda nog för den Fullkomlige? Så Jesus hjälper oss med det. Han ger oss nåd. När vi tar emot denna nåd får vi frid och finner vila. Men livet är mer än så. Vi har gåvor. Vi har kreativitet. Vi har drömmar. Vi vill att våra liv ska betyda något. Inte sant? Men för att klara av allt detta behöver vi balans. Lyssna: Ett ok är ett hjälpmedel för att bära en börda balanserat. 

Jag tycker att det här är intressant. Vi går in i väggar, bränner ut oss och stressar oss ihåliga. Men är det verkligen så att våra bördor är tyngre än dem våra förfäder bar? Jag menar… det har inte varit enkelt att leva och överleva i det här landet. Människor har kämpat oerhört hårt. Folk har burit tunga bördor förr också. Vad är det då som saknas oss?

Vet du vad jag tror? Jag tror att vi tappat bort det ok Jesus gav oss. För oket är ju faktiskt just det hjälpmedel vi behövde för att kunna bära vår börda på ett balanserat sätt. 

Jag har också läst humanisternas texter om att ”kasta av sig det religiösa oket”. Så dumt! Ett ok är ju ett hjälpmedel. Skulle du ha sagt till en piga i det gamla jordbrukssamhället när hon kom bärande med sina tunga spannar fulla av mjölk att hon skulle kasta oket hade hon tyckt att du var en galning, för hur i hela världen skulle hon orka bära denna tunga börda utan sitt ok?

Orden om att vi kastat av oss det religiösa oket förklarar en hel del. Om vi kastar Jesu ok har vi bördorna kvar men ingen hjälp för att kunna bära dem på ett balanserat sätt. Och då blir det för mycket. Det blir för mycket att bära alla vardagslivets bördor, alla bekymmer för barn och familj, för arbete och för en värld i krig och nöd, utan den balans en trygg gudsrelation ger. Vi har kastat det religiösa oket och måste därför bära alla dessa bördor själva, och så gott vi kan. Vilket inte verkar gå så bra för oss.  

Lyssna igen till Jesu ord, och tänk nu på oket som ett hjälpmedel, inte som en börda: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, för mitt ok är milt och min börda är lätt.”

– Ni är trötta. Ni är nedtyngda. Ni behöver två ting: Vila och balans. Kom till mig så ska jag ge er både ock. Ert barnaskap hos Gud är er vila. Ert lärjungaskap hos mig ger balans. Lär av mig.

”Lär av mig.” Där är det. Det är det som är lärjungaskap. Att vara en lärjunge är att lära av Jesus.

Att börja se på sig själv som en lärjunge hjälper oss med balansen. Om du förlorat balansen. Lär av Jesus som visste vad det var att vila hos Gud och att fullborda sitt lopp.

Om du drabbats av tristess. Lär av Jesus. Han hade inte en tråkig dag i sitt liv.

Om du tycker att livet är meningslöst. Lär av Jesus som dör med orden ”Det är fullbordat”.

När jag börjar se på mig själv som en lärjunge får jag hjälp med en massa viktiga saker. 

Jag får hjälp att leva ett spännande liv. Kanske, tänker jag, att det går omkring en massa uttråkade kristna på den här jorden, p.g.a. att man aldrig fick hjälp att se på sig självs som en lärjunge! Kanske blev det stora ordet istället medlem, i meningen medlem i en förening. Som medlem blev min uppgift att sitta i en bänk, att sjunga sånger, oavsett om jag tycker om dem eller inte och att lägga pengar i en kollektbox. Och… ja… det låter inte som ett spännande liv. Jesus erbjuder absolut någonting mer. Han vill dra dig in i det viktigaste arbete som anförtrotts människor, nämligen att verka för Guds rike i den här världen. 

Det finns tusen sätt att göra det på. Du kan åka ut som missionär till ett annat land eller du kan städa toaletterna i Tabernaklet. Du kan be. Du kan ge pengar och tid. Du kan bry dig om en annan människa och försöka hjälpa henne till tro… Gud är Skaparen. Gud är påhittig. Gud kan skräddarsy en kallelse för varje människa på jorden. 

För det andra: När jag tänker på att jag är en lärjunge får jag hjälp att ge mig själv nåd. Lyssna, Fil 3:8-15: ”Ja, jag räknar allt som förlust, för jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som skräp, för att vinna Kristus och bli funnen i honom – inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tron på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron. Då får jag lära känna Kristus och kraften i hans uppståndelse och dela hans lidanden genom att bli lik honom i hans död, i hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda.

Inte så att jag redan har gripit det eller redan har nått målet, men jag jagar efter att gripa det eftersom jag själv är gripen av Kristus Jesus. Bröder, jag menar inte att jag har gripit det än. Men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus. Så bör vi tänka, vi som är mogna.”

Jag vill någonstans. Jag vill lära känna Jesus och kraften från hans uppståndelse. Men jag är inte där än. Det hjälper mig att ge mig själva nåd. Jag är ju fortfarande under utbildning. Jag är inte alls färdig än.

Att tänka på att jag är en lärjunge hjälper mig också att vara ödmjuk, av precis samma skäl (som ovan). 

Jag blir så alltid förundrad när jag möter en lärjunge som verkar tycka sig vara så mycket mer, som vet allt, som kan allt, som tilltalar andra uppifrån och ner. Hur är det möjligt? ”Lär av mig” sa ju Jesus. Jesus, som absolut kunde konfrontera arga fariséer men som också kunde sitta ner med en ensam kvinna på en brunnskant och låta henne berätta om sin längtan, sitt liv och sin tro. 

”Lär av mig”, sa Jesus ”Var så till sinnes som Kristus Jesus var”, skriver Paulus. Lyssna, Fil 2:1-5: ”Om ni nu har tröst hos Kristus, om ni får uppmuntran av hans kärlek, gemenskap i Anden och medkänsla och barmhärtighet, gör då min glädje fullkomlig genom att ha samma sinnelag och samma kärlek och vara ett i själ och sinne. Sök inte konflikt eller tom ära. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte till ert eget bästa utan också till andras. Var så till sinnes som Kristus Jesus var.”

Det här är alltså vad det är att vara en lärjunge. Att vara en lärjunge är att lära av Jesus och att bli alltmer likt Jesus.Tänk bara på hur annorlunda kyrkans historia, eller kanske vår alldeles egna historia kunde ha sett ut om vi bara varit Jesu lärjungar i detta: ”Sök inte konflikt eller tom ära. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte till ert eget bästa utan också till andras.”

När jag ser en lärjunge i min spegel ser jag (förhoppningsvis) någon som är på väg någonstans. Men mannen framför mig är inte färdig. Han har orsak att vara ödmjuk. Den saken är klar. Men den är också helt okej.

Sist: När jag börjar se på mig själv som en lärjunge får jag hjälp att lära känna Jesus. När jag försöker lära mig av Jesus lär jag också känna Jesus.

Låt oss se om vi ser samma sak i en här texten, Joh 7:10-17: Men när hans bröder hade gått upp till högtiden gick han också dit, inte öppet utan i hemlighet. Judarna sökte efter honom under högtiden och frågade: ”Var är han?” Och bland folket talades det mycket i det tysta om honom. En del sade: ”Han är god.” Andra sade: ”Nej, han förleder folket.” Men ingen talade öppet om honom av rädsla för judarna.

När halva högtiden redan var över gick Jesus upp till tempelplatsen och började undervisa. Judarna blev förvånade och sade: ”Hur kan han känna Skrifterna, han som inte har studerat?” Jesus svarade: ”Min lära är inte min, den kommer från honom som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja ska han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.”

Låt oss se om jag förstår det här rätt. Det grubblades mycket omkring Jesus Man pratade om honom sinsemellan. Men man kom inte vidare i frågan. Då säger Jesus: ”Min lära är inte min, den kommer från honom som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja ska han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.”

Det verkar som om det inte alltid räcker med att prata om Jesus, eller att studera vad han säger. Vi kommer en bit därhemma, men kan då och då köra in i en mental återvändsgränd. Vi kommer inte vidare. Okej… Vad råder Jesus oss då att göra. Han råder oss att praktisera.

Jag har arbetat på olika bibelskolor. En av dem hette ”Bibelskola Tjänst”. Det var en termin teori och en termin praktik. I slutet av praktikterminen tog vi in våra elever igen och hade en gemensam avslutning. En del kom hem från ett missionsfält. Andra från församlingstjänst. Men alla hade praktiserat. 

Jag slutade aldrig att förundras. Den teoretiska terminen var bra. Eleverna fick nya åsikter och en del insikter. Men det som verkligen förvandlade dem var praktiken. 

Vi brukade ha långa vittnesbördsmöten där alla fick berätta vad de varit med om. Teorier hade fått prövas i praktiken. En del föll. Andra bar. Och människoliv förvandlades. 

Jag uppfattar att Jesus säger att det inte alltid räcker att sitta hemma och grubbla i sin kammare. Ibland kräver ditt sökande att du söker dig fram genom att praktisera. Läs Jesu ord och försök praktisera dem. Jesus menar att de är självbevisande. De bevisar sin egen kraft. Om du börjar försöka följa honom ska du förstå vem han är. 

När du lever som en lärjunge lär du känna din Mästare. Jag citerar författaren John Ortberg: ”Bibelforskaren Ray van der Laan noterar att judarna i det första århundradet hade en välsignelse som på ett underbart sätt uttrycker en lärjunges hängivenhet när det gäller att hålla sig i närheten av dem han följer: ”Må dammet från din rabbi ständigt täcka dig.” Det vill säga: ’Må du alltid följa så tätt efter honom att dammet som hans fötter rör upp smutsar ner dina kläder och ditt ansikte.’

Lärjungarna var precis som ankungen som har blivit präglad på sin mamma: de ville aldrig släppa sin rabbi utom synhåll. Det viktigaste var inte det de höll på med. Det viktigaste var att de fick vara tillsammans med sin rabbi.”

Detta är väl uttryckt. Det är en fantastisk sak att få ha arbetsgemenskap med Jesus. Vi lär känna honom på ett nytt sätt när vi ser honom upprätta en människa, hela en sjuk eller trösta en sörjande. Det finns i själva verket sådant vi bara kan lära oss om honom i den mån vi är lärjungar.

Lärjungalivet är ett liv i tillväxt. Även när livet i övrigt kan avta på krafter och möjligheter, 2 Kor 4:16-18: ”Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt. Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.”

Här kommer en av alla dessa utmanande ord, riktad till Jesu lärjungar, överallt och i alla tider, Joh 14:12: ”Jag säger er sanningen: Den som tror på mig ska göra de gärningar som jag gör. Och större än så ska han göra, för jag går till Fadern.” Vår uppgift är alltså inte bara att läsa om Jesus. Tala om Jesus. Tala MED Jesus. Vår uppgift är också att FÖLJA Jesus. Och det gör man alltså genom att fortsätta att göra det Jesus gjorde.

Världen är fortfarande full av orättvisor. 

Vem ska protestera? Det ska du!

Världen är fortfarande full av mygel och skenhelighet. 

Vem ska avslöja det? Det ska du!

Världen är fortfarande full av människor som sörjer. 

Vem ska trösta dem? Det ska du!

Världen är fortfarande full av sjuka människor. 

Vem ska be för dem? Det ska du!

Världen är fortfarande full av svältande människor. 

Vem ska mätta dem? Det ska du!

Världen är fortfarande full av människor – dyrbara, viktiga, älskade människor – som inte hört evangeliet. Vem ska berätta för dem? Det ska du! D.v.s. om du är en lärjunge.

”Så länge kvinnor gråter som de gör nu tänker jag kämpa.

Så länge små barn hungrar tänker jag kämpa.

Så länge människor kastas i fängelse gång på gång

gång på gång, som de gör nu tänker jag kämpa.

Så länge det finns en drinkare. Så länge det finns en stackars vilsen gatflicka kvar. Så länge en enda själ finns kvar i mörkret och inte har nåtts av Guds ljus tänker jag kämpa! Jag tänker kämpa ända till slutet.” (William Booth; slutorden i hans sista tal)

Den stora utmaningen i det kristna livet är inte att släpa sig upp ur sängen och ta sig till en religiös timme i kyrkan på söndag. Gudstjänsten är min tankstation. Utmaningen ligger i att fortsätta att göra Jesu gärningar.

Jag är alltså inte bara ett barn som får kärlek och omsorg av min Far i himlen. Jag är ocksåen människa Gud räknar med, en förändringsfaktor, ett hot mot ondska och elände, ett redskap för Guds kärlek, d.v.s. en Jesu lärjunge.

MEN VAD ÄR EN LÄRJUNGE?

Vi använder ordet lärlingom någon som tar plats hos en mästare för att lära sig ett yrke av honom. 

Lärlingens framtida uppgift blir att föra traditionen och kunskapen vidare. Bibeln använder ordet lärjunge. 

Tre ting utmärker en lär­junge:

1. Han har en mästare. Någon att lära sig av.
2. Han lär sig och tar efter sin mästare.
3. Han för sin mästares kunskap vidare.

Det är alltså en lärjunges uppgift att lära sig någonting. 

Illustration:Tänk dig en liten pojke som sitter där hemma och klinkar på sin pianoläxa, om och om igen. Det är svårt. Det blir fel. Utanför fönstret spelar grannbarnen fotboll. Men han är fast vid pianot. 

Tänk dig att en ängel kommer till pojken. Ängeln för pojken genom tid och rum och in i en fullsatt konsertlokal. Där sitter en man vid flygeln som fängslat den månghövdade skaran med sin fantastiska musik. Pojken har aldrig hört någon spela så förr. Han vänder sig mot ängeln och frågar: – Vem är det? Ängeln svarar: – Det är du. Om tjugo år.

Nu vet pojken varför han övar. Det tar emot ibland, men han fortsätter, för han har förstått vad det kan komma att leda till en dag. 

Den dag Jesus blir vår Herre blir vi hans lärjungar. Det betyder inte att vi är skickliga på allt vi ska göra, eller att vi vet så mycket än. Men om vi förstår vad andlig disciplin är, att avstå från att alltid ta den lättaste vägen osv. kan det leda fram till i våra liv är vi beredda att lära mer.

Kol 3:16-17: ”Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung till Gud med tacksamhet i era hjärtan. Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud Fadern genom honom.”

Nej, det är inte alltid enkelt. Men vi övar. Det blir fel ibland. Vi börjar om. 

Tit 2:11-13: ”Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och i stället leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är, medan vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet.”

Vi ger inte upp. Vi snavar och faller, men reser oss igen. Vi övar vår läxa och förvandlas sakta. Vi lär av Jesus, och tillsammans med Jesus. För detta var vad Jesus kallade sina lärjungar till: Att komma och dela livet med Jesus. Att göra Jesus till sin Mästare. Att lära sig av honom. Att ta efter det han lärde och gjorde, för att sedan föra det vidare. Det kom en dag när Jesus sa: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er, (Joh 20:21). 

EN LÄRJUNGES LYDNAD

Paulus skriver att hans uppgift var att föra människor fram ”till trons lydnad”, Rom 1:5. Lydnaden är alltså en viktig del av att vara en lärjunge. Vi kan inte följa Jesus för att vi vill ha vad han kan ge, men inte bry oss om vad han har sagt. Om detta säger Jesus, Luk 6:46: ”Varför kallar ni mig ’Herre, Herre’ när ni inte gör vad jag säger?”

Jesus talar inte om att vi ibland misslyckas med att göra hans vilja. Jesus talar om människor som inte bryr sig om hans vilja. Det spelar med andra ord ingen roll om vi KALLARJesus Herre om vi inte också harGJORThonom till Herre. Förutsättningen för lärjungaskap är alltså att vi vill lyda Gud. 

Här är en annan viktig bibelvers för lärjungar, Matt 6:33: ”sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också”.

Är Jesus din Herre? Hur vet man det?  Jo, då följer du inte bara dina egna infall, känslor eller åsikter. Då är det viktigt för dig att söka Guds vilja. Är det inte viktigt för mig vad Jesus tycker är han nog inte heller min Herre.

Det kommer till slut ner till mycket grundläggande saker, som hur jag sköter mitt arbetsliv, ärlighet, hur jag hanterar mina pengar, min omsorg om andra o.s.v. Det handlar ju till slut om att jag bestämt mig för att följa någon som sagt sig vara Sanningen.

EN LÄRJUNGES UPPGIFT

Varje människa har en uppgift inför Gud. Om du vill kan du kalla det en kallelse. Den kan se ut på många olika sätt. Men en stor uppgift lämnade Jesus över till oss allesammans. Vet vi inte vad vår uppgift är för övrigt så vet vi bortom varje tvivel att vi alla är kallade till detta, Matt 28:19-20: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar!” Dessutom ger han några grundläggande riktlinjer för hur det ska gå till: ”Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” En lärjunges uppgift är alltså att göra Jesus känd. Liksom att be om och verka för att Guds vilja ska ske: Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.(Matt 6:10)

Därutöver finns uppmaningar i Bibeln om att ta ansvar för de fattiga och nödställda. Det heter i Apg 4:32: ”Hela skaran av dem som kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen kallade något av det han ägde för sitt utan de hade allt gemensamt.”

Andra bibelord talar om vikten av att be för de sjuka, stödja de svaga. En lärjunges liv är alltså ett rikt liv med många stora utmaningar. 

EN LÄRJUNGES DRIVKRAFT

Drivkraften i en lärjunges liv måste vara kärleken, 2 Kor 5:14: ”Kristi kärlek driver oss, för vi är övertygade om att en har dött för alla, och därför har alla dött”.

Paulus upplevelse av Guds kärlek innebar en totalomvänd­ning för hela hans livsinriktning. Han var en våldsver­kare. Guds kärlek för­vand­lade honom. Efter detta möte med Guds kärlek var Paulus ständigt på väg i kärleken tjänst; driven av kärleken till och från Gud.

EN LÄRJUNGES LÖN

Några ord av Jesus vänder på perspektiven, lyssna, Luk 6:22-23: ”Saliga är ni när människorna hatar er och när de utesluter er och hånar och smutskastar ert namn för Människosonens skull. Gläd er på den dagen och hoppa av glädje, för er lön blir stor i himlen.”

Jesus talar om lidande och förföljelse. Han talar om vad det kostar att följa Det finns mer att säga. Fast hur? 

Jesus talar till enkla människor som växt upp i den här världen. De känner inget annat. De känner inga andra världar. De känner inget helt och fullkomligt. Det vet bara av denna trasiga värld; fragment av det som en gång var. Det är som att förklara för sina akvariefiskar att det finns ett hav. Men Jesus vet. Jesus har sett mer. Jesus känner till en tillvaro full av glädje. Men hur ska han kunna förmedla det han vet till dem som vet så lite?  Det får räcka med några ord: – Okej… vänta tills vi kommer hem! Er lön… er lön blir… stor.

Jo, det finns en kostnad att betala för sitt lärjungaskap. ”Följ mig”, säger Jesus, och går mot strömmen. Men det är värt mer än vad det kostar, 2 Kor 4:16-5:10: ”Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt. Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.

Vi vet att om vårt jordiska tält rivs ner så har vi en byggnad från Gud, en evig boning i himlen som inte är gjord av människohand. Därför suckar vi i vårt tält och längtar att få iklä oss vår himmelska boning, för när vi väl är klädda i den ska vi inte stå där nakna. Ja, vi som bor i detta tält suckar tungt. Vi vill ju inte bli avklädda utan påklädda, så att det som är dödligt uppslukas av livet. Och den som berett oss för just detta är Gud, som har gett oss Anden som en garant.

Därför är vi alltid vid gott mod, även om vi vet att vi är borta från Herren så länge vi är hemma i kroppen. Vi lever här i tro, utan att se. Men vi är ändå vid gott mod och skulle hellre flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren.

Därför sätter vi en ära i att vara till behag för honom, vare sig vi är hemma eller borta. Vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en ska få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont.”

Föredrag, En Timme Bibel, Tabernaklet, Göteborg , onsdagen den 26 november 2019, Micael Nilsson.

Den fula ankungen

Du kan historien. Jag läser den för dig ändå, H.C. Andersens gamla saga om den fula ankungen: Det var en gång en anka som ruvade sina ägg. När alla andra ägg kläckts fanns ett kvar. Det var större än de andra och det liknade inget annat ägg ankan tidigare sett. När ägget till slut kläcks ser den fulaste ankunge ankan sett dagens ljus. Denna fula ankunge blir snart föremål för den omildaste behandling. Retad, knuffad, biten, oönskad. En dag ger han sig av. Hans flykt tar honom till vildänderna vid den stora mossen. Inte heller där blir han omtyckt. Han är ständigt avvikande. Ständigt utanför. En dag kommer jägaren. Ett skott. Änderna flyr för sina liv. Den fula ankungen är ensam igen. 

Hans liv förblir en ständig, men tröstlös, jakt på gemenskap, tillhörighet och bekräftelse. Överallt är han en främmande fågel. Den utstötte. Den fula ankungen. När vintern kommer är han ännu ensam. Vintern är lång, kall och svår, men ankungen överlever, trots allt. Och med våren kommer så småningom ljuset och värmen. I vårsolen slår han ut sina vingar. De har växt. Fått kraft. Han lyfter. Det bär. Han flyger. Högt. Med luft under vingarna njuter han friheten som aldrig förr – innan han till slut landar i en smal kanal omgiven av doftande syrener. Där får han se en syn som fyller honom med ett märkligt vemod. Ett svanpar. Den fula ankungen tvekar: 

-Dessa ståtliga fåglar kommer att hacka mig till döds, om jag, som är så ful, ens vågar närma mig dem. Men bättre att hackas till döds av dem, än att leva som en utstött.  Och han vågar – en gång till. 

Väl framme sänker han blicken. Bereder sig på nya glåpord, och på nya tjuvnyp. Han sänker blicken mot vattenytan… Men vad ser han? Han ser sin egen spegelbild, men han är inte längre den fula ankungen. Han ser inte längre den lilla grå fågelunge han varit van vid att se i vattenytan. Han ser en annan bild. Han ser en svan. En stor, skimrande vit, ståtlig svan. 

Det var alltså hemligheten. Hemligheten bakom utanförskapet. Hemligheten bakom det faktum att han alltid varit annorlunda. Han var aldrig någon anka. Han var en svan! En praktfull svan.

H.C. Andersen skriver: ”Det gör ingenting om man är född i ankgården, bara man har legat i ett svanägg.”

Jag tycker att ofta att H.C. Andersens sagor är som skarpsynta analyser eller liknelser. Så är det också här. Vi anar att berättelsen har självbiografiska dimensioner; att den handlar om författarens egen kamp med självbilden men också om omgivningens försök att förminska och förkrympa. Som liknelse betraktad är sagan genialisk. 

Ikväll får den handla om vår kamp med självbilden. För detta kan hända i våra liv också. Det kan hända att den gamla bilden av den fula fågelungen låser sig fast på vår inre näthinna. Det enda vi ser är det som var. Vi ser bara våra gamla misslyckanden, eller den bild andra gett oss av vilka vi är. Det kan hända att andra ser annat. Andra kanske ser dina talanger, din kärlek och din vänskap. Andra kanske tycker att du är vacker. Men allt du ser i din spegel är bilden av vad du en gång var, eller kanske aldrig varit, d.v.s. bara trott att du var.

Vem är du?

Så vem är du egentligen? Ditt svar på frågan är din självbild, det sätt du ser dig själv och därmed läser din plats i gruppen genom. Din självbild påverkar din självkänsla.

Många är då de som vill hjälpa dig med svaret av vem du är. Darwin och evolutionsteoretikerna svarar (förenklat) att du är en naken apa, en produkt av slump och utveckling. D.v.s. ingen ville dig. Du är ett oönskat barn; ett vintergatans gatubarn. Jag antar att den självbilden skapar något inom oss, och hopp är det knappast. Jag antar att bilden av den nakna apan som ingen tänkt något djupare med, eller detta ensamma gatubarn i ett väldigt Universum krymper människosjälen. Det blir förmätet alltihop, förmätet att tala om Livets mening, i bestämd form. I bästa fall kan vi skapa oss en mening. Men då får vi kämpa så hårt vi kan. Allt är upp till oss själva eller andras goda vilja. För hur ska livet kunna ha en mening om ingen menat livet?

Inte bara vill många ge svar på vem du är utan också på vem du bordevara. Och vi formas av det vi hör? Våra liv präglas snart av andras åsikter och omdömen. ”Tungan har makt över liv och död”, säger Ords 18:21. 

– Du har ingen sångröst, sa skollärarinnan i lågstadiet. Efter detvågade mamma inte ta en ton i offentliga sammanhang. Några ord påverkade henne för resten av livet. Mamma tystnade. För ”tungan har makt över liv och död.”

En pastor berättar om hur han går omkring och ser i skyltfönster. Han hamnar snart framför ett som tillhör en tatueringsstudio. I skyltfönstret finns många olika motiv. På ett står: ”Born to Loose”, född förlorare. Han måste gå in och fråga: – Händer det verkligen att någon vill tatuera in detta? Jo, svarar tatueraren. Hur är det möjligt? frågar han. Vem vill rista in på sin kropp att han eller hon är en förlorare. Tatueraren pekar först på armen och sedan på pannan och säger på bruten engelska: before tatoo here (på armen) tatoo here (pannan). D.v.s. innan någon ristar orden på sin arm har någon ristat dem i hans eller hennes sinne och tankevärld.

Born to Loose. Född förlorare. Ja, inte bara det. I människans sinne har någon t.o.m. ristat orden ”förlorad”. För så var det en gång, för oss alla. Vi var förlorade. Men det är vi inte längre. I alla fall inte om vi tagit emot frälsningen, för frälsningen är en fullständig revolution. 

Ps 113:5-8 uttrycker det så vackert: 

”Vem är som Herren vår Gud,

han som tronar så högt,

som ser ner så djupt –

vem i himlen och på jorden?

Han reser den ringe ur stoftet

och lyfter den fattige ur dyn

för att sätta honom bland furstar,

bland sitt folks furstar.”

Den stund Jesus blir din Frälsare blir du frälst. Gud förlåter din synd, reser din döda ande upp från döden och ger dig evigt liv. Du blir född på nytt. Guds Ande kommer in i ditt liv, och du fylls av Guds närvaro. 

Ändå händer det att kristna människor fortsätter att tänka på sig själva som fula ankungar. De lyckas inte spegla sig i vattenytan. De lyckas aldrig se den nya bilden.

När vi kommer till tro behöver vi alltså omskolas. Vi behöver ett nytt sätt att tänka. Vi behöver se att det gamla är borta och att något nytt har kommit, (2 Kor 5:17). 

Frälsningsundret sker på en sekund. I ett nu föds en människa till nytt liv. Men att lära sig att tänka om och nytt, d.v.s. att förstå vad Gud gjort och hur det förändrat oss är en pågående process över ett helt liv. 

Som en starthjälp har vi sett på några nya sanningar dessa kvällar. Vi har sett på hur du som kristen är ett Guds barn. Vi har också sett på vad det betyder när Bibeln säger att vi är lärjungar. Dessa bilder är viktiga, kraftfulla, förvandlande. Ser vi dem liknar vi den fula ankungen som ser att han inte alls är en ankunge utan en vacker svan. 

Du är ingen looser längre, inte en förlorad förlorare. Du är ett Guds barn. Gud har börjar upprätta sin avbild i ditt liv. Herren din Gud, han som tronar så högt och som ser ner så djupt har rest dig ur stoftet och lyft dig ur dyn. 

Ännu en ny självbild

Ikväll ska vi läsa ännu en bibeltext och försöka se oss själva genom ännu en viktig självbild. Jag vågar säga att om vi verkligen förstod den här bibeltexten och kunde se oss själva genom den så skulle våra liv aldrig bli sig lika igen. Lyssna, 2 Kor 6:19-20:  ”Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud? Ni tillhör inte er själva, ni är köpta till ett högt pris. Ära då Gud med er kropp!”

Här har vi nu en bibeltext. Den innehåller information, men den är också kommunikation. Genom enkla människoord, jordbundna som ord är, vill Gud nå oss och tala till oss. Eviga sanningar, men jordbundna, ordbundna… 

Hur ska vi kunna förstå dem? Låt oss ta hjälp av ett antal grundläggande regler för biblisk läsförståelse. Huvudregeln för biblisk läsförståelse skulle kunna se ut så här: Vi vill förstå vad författaren ville säga till de människor som tog emot orden, för att därefter också kunna förstå vad Gud vill säga oss genom dessa ord när de landar i våra liv. 

För att göra det behöver vi: 

1. studera kontexten, sammanhanget

2. förstå vad det är för text vi läser; om det är poesi, historia, liknelse, lagtext, brev…

3. vara uppmärksamma på om texten innehåller viktiga begrepp vi behöver sätta oss in i

4. och ibland läsa Bibeln tillsammans med andra, genom att fysiskt mötas eller genom kommentarer där andra hjälper oss se det vi själva inte ser, Ef 3:18

Här läser vi nu en brevtext. Vad är speciellt med brevtexter. Jo, de är riktade in i konkreta situationer. På brevet skriver vi en adress. Brevet är skickat till någon eller några. Det är skrivet av en orsak, kanske p.g.a. ett problem eller en frågeställning, och tänkt att tala rakt in i en faktisk situation. 

Det här brevet är sänt till kyrkan i Korinth. Vad var det för stad? Jag citerar Kärnbibeln: ”Korint var en stor handelsstad med omkring 50 000 invånare från många folkslag. Det var ett religiöst centrum med många tempel. Kärleksgudinnan Afrodite tillbads här och i hennes tempel tjänstgjorde enligt antika källor 1 000 prostituerade. Staden fick till och med ett grekiskt verb uppkallat efter sig, ordet ”korintisera” som betydde att praktisera sexuell omoral. Kulten av Dionysus, som romarna kallade Bacchus, var sannolikt mycket stor i Korint och kan förklara en hel del av de problem som fanns i just den här församlingen. Dionysus var en vingud och man drack sig berusad av vin. Det förekom dans, extas, tungotal, profetior, och alla sexuella relationer var tillåtna.”

Då som nu påverkas vi förstås av den miljö vi växer upp i. Och i Korinth var trycket utifrån var stort. De som kom till tro kom från en bakgrund där omoral var accepterad som rådande moral. Och det följde med in i kyrkan, i attityder och handlingar. Paulus behövde adressera detta och förklara att det kristna livet måste vara ett annat slags liv. Inte minst ser vi då att han får ta upp kampen mot sexuell omoral. Detta är den omedelbara kontexten, d.v.s. det sammanhang vi finner vår text i. 

Låt oss läsa den i sitt sammanhang. Så här resonerar Paulus i 1 Kor 6:12-20: ”Allt är tillåtet för mig”, men allt är inte nyttigt. ”Allt är tillåtet för mig”, men jag ska inte låta något ta makten över mig. ”Maten är till för magen och magen för maten”, men Gud ska göra slut på dem båda. Men kroppen är inte till för omoral utan för Herren, och Herren för kroppen. Gud har uppväckt Herren, och genom sin makt ska han uppväcka även oss.

Vet ni inte att era kroppar är delar i Kristi kropp? Ska jag ta delar av Kristi kropp och göra dem till ett med en prostituerads kropp? Verkligen inte! Eller vet ni inte att den som förenar sig med en prostituerad blir en enda kropp med henne? Det heter: De två ska bli ett kött. Men den som är förenad med Herren är en ande med honom.

Fly sexuell omoral! All annan synd som en människa begår är utanför kroppen, men den sexuellt omoraliske syndar mot sin egen kropp. Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud? Ni tillhör inte er själva, ni är köpta till ett högt pris. Ära då Gud med er kropp!

Paulus bygger upp sin text som en tänkt dialog. Han citerar motståndare och kommenterar. Följ med: ”Allt är tillåtet” säger någon. Paulus svarar: – Ja, men allt är inte nyttigt. 

Vem är det som sagt att allt är tillåtet? Kanske att det är faktiskt Paulus som gjort den en gång. D.v.s. kanske har människor i Korinth använt några ord som Paulus använt för att undervisa om nåden. Paulus gör det ju längre fram igen, nämligen i kap 10:23-24: ”Allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet, men allt bygger inte upp. Ingen ska söka sitt eget bästa, utan den andres.”

Hänger du med? Den här gången tar Paulus tillbaka orden och återvinner dem. Att allt är tillåtet betyder inte att jag ska bete mig hur som helst. Jag ska också söka andras bästa. Jag ska också tänka på vad som bygger upp. 

Jag försöker alltså inte leva efter Guds bud för att blifrälst utan för att jag ärfrälst, och för att det därför är viktigt för mig att försöka leva i och leva ut Guds kärlek. Att då använda Paulus ord om att allt är tillåtet för att motivera varför man t.o.m. kan uppsöka prostituerade är förstås att helt missförstå vad nåd är. Alltså måste Paulus svara: – Allt är inte nyttigt. Med andra ord ska jag som kristen fråga: – Är det här nyttigt? Är det bra för mig? Är det bra för andra? Är det bra för kyrkan? 

Någon säger: – Allt är tillåtet för mig. Paulus svarar: – Men jag ska inte låta något ta makten över mig.

D.v.s. det som tar makten över mig kan inte kallas frihet. Om jag hävdar min frihet att dricka alkohol, så finns det också en farlig vändpunkt där denna frihet visar sig ta makten över mitt liv och mina relationer. Alltså säger Paulus att ingenting får ta makten över oss. 

Samtalet fortsätter i detta märkliga citat: ”Maten är till för magen och magen för maten”. Vad menas med det? Förmodligen resonerar ett antal troende i Korinth, för att försvara sin moral, eller omoral, ungefär då här: – Kroppen vill ha mat. Alltså köper jag mat. Kroppen vill ha sex. Alltså köper jag sex. Vad är problemet?

På detta svarar Paulus att kroppen en dag ska dö. Den dagen är vi förstås inte hungriga längre. Maten är inte en evighetsfråga. Men kroppen ska också uppstå, och hur vi idag hanterar vår sexualitet kan verkligen få eviga konsekvenser för oss: ”Vet ni inte att era kroppar är delar i Kristi kropp? Ska jag ta delar av Kristi kropp och göra dem till ett med en prostituerads kropp?” 

Nej, jag erkänner, det är inte helt enkelt att följa med i Paulus tankegångar. Han förstår det själv och förklarar lite till: ”vet ni inte att den som förenar sig med en prostituerad blir en enda kropp med henne? Det heter: De två ska bli ett kött. Men den som är förenad med Herren är en ande med honom. Fly sexuell omoral! All annan synd som en människa begår är utanför kroppen, men den sexuellt omoraliske syndar mot sin egen kropp”.

Vad är sex ”bra för”?

Låt oss försöka förstå det här. Paulus säger nog inte här att sexuell synd är värre än andra synder. Det vore orimligt. I alla fall om vi ställer det mot synder som misshandel eller mord. Inte tänker vi väl att sexuell synd är värre än mord? Nej, vad Paulus skriver är att sexuell synd är annorlunda än andra synder. Vilket har att göra med Guds tanke med vår sexualitet. En sexuell relation är en unik relation. En sexuell handling är nämligen en förenande handling. Och jag tänker att få människor egentligen förnekar det. Alla vet att en sexuell relation inte är oladdad. 

I en sexualakt delar människor något unikt. Man ger bort något av sig själv i en sexualakt. De två blir ett. Varför? Jo, för att det är så det ska vara. Det är så Gud dragit ledningarna i oss. Det är så vi är skapade. Sex är tänkt för äktenskapet för att det behövs där. Det är mycket som sliter på ett äktenskap. Det gör mycket som sliter i ett äktenskap. Kärleken utsätts för vardagslivets erosion. Topparna nöts ner. Därför behövs en stark motverkande kraft, något som förenar, något som gör till ett igen… och igen och igen. Det är i den kontexten sexualiteten blir vackert och viktigt. Att istället ge bort en massa bitar av sig själv till en massa olika människor trasar istället sönder. 

Detta är Paulus poäng. Vad vi gör med våra kroppar påverkar oss djupare än något annat. Det är därför vi ska använda våra kroppar på ett klokt sätt, så att ingenting får makt över oss. 

Det är också efter detta långa resonemang om vad som kan vara ett kristet förhållningssätt i dessa frågor Paulus kommer fram till frågan: ”vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud? Ni tillhör inte er själva, ni är köpta till ett högt pris. Ära då Gud med er kropp!”

Köpta till ett högt pris

Vi tar lite tid till med texttolkningen. Att lära sig HUR man läser Bibeln är ju ett viktigt bibelstudium i sig. Den logiska ordningen i Paulus resonemang är den här:

1. Ni är köpta till ett högt pris.

Jesus har köpt oss. Jesus har betalat ett högt pris. Petrus skriver, 1 Petr 1:18-19: ”Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting som silver eller guld ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder. Nej, det var med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och brist.” Alltså:

2. Ni tillhör inte er själva.

Ps 100:3: ”Besinna att Herren är Gud, han har gjort oss och vi är hans, hans folk, fåren i hans hjord.” (Bibel 2000)

3. ”er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud”

Här möter vi nu ett viktigt begrepp, ett teologiskt grundord vi behöver fördjupa oss i, nämligen ordet ”tempel”. 

Paulus hade kunnat skriva det enklare: – Ni är en bostad åt Gud. Eller: – Ni är som ett palats där Gud bor. Eller bara: – Gud bor i er. Nu använder han dessutom ett oerhört laddat ord för, nämligen ordet tempel. Templet var den plats där Gud uppenbarade sig. Templet var en plats för försoning och en plats för tillbedjan. Gud fyllde templet med sin härlighet. Där möttes Gud och människa i försoning och frid. 

När Paulus skriver att du är ett tempel är det en oerhörd sak. Det betyder att ditt hjärta är en helig plats, likt det allra heligaste i templet. Du går inte längre till ett tempel för att möta Gud. Du är själv det tempel där Gud finns. Du möter Gud, försonas med Gud och tillber Gud i ditt inre. 

Kanske har vi vetat detta så länge att vi glömt hur stort det är, men det är en oerhörd sanning. Gud bor I dig!

4. Alltså skriver Paulus: ” Ära då Gud med er kropp!”

Med detta har han lyft allt, från ett lågt försök att ge ett teologiskt försvar för att leva ut sin lust bland prostituerade, lyfter Paulus både tanken på vad sex är och vad kroppen är till helt nya höjder. Om sex är att bli ett med någon borde vi verkligen tänka länge och djupt på vem vi vill bli ett med. Och kroppen, som devalverats till ett instrument för vår tillfredsställelse, oavsett om det gäller mat eller sex får istället vara ett tempel, som fylls av Guds närvaro och som vi ska använda som ett instrument för tillbedjan. 

Är du med? Det sätt vi ser på oss själv kommer att ha en starkt formande effekt på våra liv. I Korinth fanns människor som såg på sina kroppar som att de bara var ett medel för tillfredsställelse. De verkar separera kropp och ande åt. Vad vi gör med våra kroppar är en sak, vad vi gör med vårt andliga liv en annan.  

Hela livets Gud

Denna uppdelning mellan det kroppsliga och det andliga har skett många gånger i kyrkans historia. Tidigt fick kyrkan ta strid mot den så kallade gnosticismen, d.v.s. den tudelade andligheten, där tillvaron delades upp i den goda andligheten och den onda kroppsligheten, och där livet delas upp i många olika liv: arbetsliv, familjeliv, andaktsliv… 

Det gnostiska inflytandet i den tidiga kristenheten utmärktes av ett främlingskap inför kroppen, själen och naturen. Skapelsen var enligt detta tänkande ond. I syndafallet stängdes människan in i skapelsen, fängslades i kroppen. Frälsning var att genom kunskap (gnosis) frigöra sig från det fysiska livet för att bli en andlig varelse.

Man behöver kanske inte säga mer för att vi ska ana hur detta ibland slagit igenom i kyrkans helgelseförkunnelse. Kroppen och det kroppsliga ska förnekas och förkvävas. Det kroppsliga är oviktigt. Det andliga är viktigt. Det som sker på arbetsplatsen är en sak. Det som sker i kyrkan är en annan sak. 

Jag har sett detta slå igenom i vår egen tid också. Jag har mött människor som ägnat sig åt det andliga, d.v.s. åt bönen och åt kyrkan, men glömt sin familj och sitt hushåll. Men detta är inte kristendom. Det är gnosticism. 

Detta uppdelande i kroppslighet och andlighet är oändligt lång bort från Paulus ord om att vi ska ära Gud ”med vår kropp”. Uppdelningen mellan det andliga och det kroppsliga, d.v.s. det andliga och viktiga; som att gå till kyrkan, att be, att läsa Bibeln och det fysiska, vanliga och oviktiga, som att sköta sin hälsa, att äta rätt, att motionera, att betala räkningar och att klippa gräset… den uppdelningen är verkligen inte biblisk. I Bibeln är Gud hela livets Gud. Gud är kroppens och vardagslivets Gud lika mycket som andaktslivets och gudstjänstlivets Gud. Så ära då Gud med din kropp. 

Låt er uppfyllas av Ande!

Och, om din kropp nu är ett tempel för den helige Ande, vad annat ska vi säga än detta: – Sök Guds Ande. Eller som Paulus skriver det i Ef 5:18: – Låt er uppfyllas av Ande.

I Hesekiels bok (43:5) berättas det om en syn. Profeten ser hur Guds härlighet uppfyller templet. Tänk om det skulle få ske i våra liv. Tänk om Guds Ande skulle få fylla oss, så att det syns. Tänk om Guds härlighet skulle få uppfylla templet. 

Orden om att vi är den helige Andes tempel är starkt förknippade med orden om att vi är skapade att vara Guds avbilder. Människans skapades till Guds avbild, men när vi bröt med Gud gick avbilden sönder och vi blev någonting annat. Och vi gjorde någonting annat än att ära Gud med våra kroppar. Bibeln säger dessutom att vi dog. – Om ni äter frukten från kunskapens träd kommer ni att dö, varnar Gud. Men människan lyssnade på andra röster, åt och dog. Jakob skriver, Jak 2:26: ”Liksom kroppen utan ande är död, så är tron utan gärningar död.” Kroppen utan ande är död.

Det är detta Jesus ser när han ser in i den gudslängtande Nikodemos hjärta. Nikodemos söker upp Jesus. Hans ordflöde är enormt. Nikodemos öser beröm över Jesus och berättar om allt han förstår, men Jesus avbryter honom mitt i meningen. Jesus ser att kroppen utan ande är död, och att människans utan frälsningen är utan ande: – Du måste bli född på nytt Nikodemos. Du måste få liv. 

Detta är också vad som sker när en människa tar emot frälsningen. Du får liv. Liv från Gud. Liv som inte kan dö. 

Därefter talar Bibeln ofta om vår nya relation; d.v.s. om vår relation till den tredje personen i gudomen, den helige Ande. Vi ska leva och tala så att vi inte bedrövar den helige Ande, eller utsläcker Guds Ande i våra liv. Istället ska vi låta oss fyllas av Guds Ande. Vi ska söka dopet i den helige Ande och lära oss att ledas av Guds ande. 

Så här säger Jesus, Joh 14:16-17: ”Och jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare som ska vara hos er för alltid: sanningens Ande. Världen kan inte ta emot honom, för världen ser honom inte och känner honom inte. Ni känner honom, för han förblir hos er och ska vara i er.”

Världen känner honom inte. Vilken tragedi! För många blir Guds Ande den stora främlingen, ett ”något” man upplever ibland, en stor och märkvärdig närvaro, någon som vandrar tyst vid människans sida genom sorgedalen, men som en gåta, likt Det Stora Okända. Talar man ni ändå om Anden så är det för hans verk, för hans kraft, glädjen, för inspirationen, trösten eller t.o.m. för upplevelsen av hänryckning. T.o.m. i vissa bibelöversättningar blir Anden ett opersonligt ”det” snarare än ”han”, d.v.s. som en person, likt Jesus eller Fadern som vi kan tala till, lyssna på och leva med. 

Men Jesus säger om sina lärjungar: ”Ni känner honom.” O, att Jesus kunde säga detsamma om oss. Vad blir det annars av kyrkan? Hur ska hon förstå vad hon är om hon inte förstår att hon är ett tempel för den helige Ande? 

Faktum är att Paulus använder bilden av den troende som ett tempel vid två tillfällen i första Korithierbrevet. Så här läser vi i 1 Kor 3:16-17: ”Vet ni inte att ni är Guds tempel och att Guds Ande bor i er? Om någon fördärvar Guds tempel ska Gud fördärva honom. Guds tempel är heligt, och det templet är ni.”

Bilden av de troende som Guds tempel. Den har flera tillämpningar. Här, i kapitel 3 handlar det om vad och hur vi bygger. För tanken är att vi ska bygga någonting med våra liv. Tanken är att vi ska lämna någonting efter oss. 

I Korinth verkar det finnas människor som snarare bygger ett Babelstorn än ett tempel. De strider och är avundsjuka. Då måste Paulus ta i. Han måste skaka om dem så att de vaknar. För det här håller ju inte. Därför skriver han till dem som verkar mer intresserade av att bygga upp någonting omkring sig själva än att bygga på kyrkan: ”var och en måste tänka på hur han bygger. Ingen kan lägga en annan grund än den som är lagd, Jesus Kristus. Om någon bygger på den grunden med guld, silver och ädelstenar eller med trä, hö och halm, så ska det visa sig hur var och en har byggt. Den dagen ska visa det, för den uppenbaras i eld och elden ska pröva hur vars och ens verk är. Om det verk som någon har byggt består, ska han få lön.”

Om betoningen i kapitel 6 ligger på det personliga, nämligen på våra kroppar och på hur vi lever, ligger betoningen i kapitel 3 på det gemensamma. Vi är ett tempel tillsammans. Och därför måste vi se till att det vi bygger inte är ännu ett babelstorn där vi vill göra oss ett namn, utan ett tempel, där Guds namn blir ärat och tillbett.

För en troende jude var templet en stark symbolisk bild. Och så är det än. Det finns inget tempel i Jerusalem idag, men det finns fortfarande en plats som kallas ”tempelberget”. 

I snart 2000 år har det judiska folket sörjt över att templet förstörts. Templet var nämligen den plats där Gud hade fäst sitt namn. Templet var platsen dit man riktade sig för att söka Gud av hela hjärtat. Templet var själva mötesplatsen mellan Gud och människa. 

Lyssna till dessa ord som är så genomsyrade av denna respekt för och längtan efter tempel, Ps 27:4:

”Ett har jag begärt av Herren,

detta söker jag: att få bo i Herrens hus

i alla mina livsdagar, för att se Herrens ljuvlighet

och söka honom i hans tempel.” 

Med det som bakgrund får Paulus ord en väldig tyngd. – Niär Guds tempel. Detta menar Paulus är en så stor sanning att vi kommer att förvandlas när vi mediterar över den och tar in den i våra liv så att denna bild blir vår självbild. 

Låt oss till sist dra några slutsatser av allt detta:

1. Gud bor i ditt liv.

Gud finns inom dig. Om du har gett ditt liv till Kristus är detta sant. Just nu är det sant. Oavsett hur du känner det är det sant. Den helige Ande som svävade över djupen i skapelsens gryning, den helige Ande som fick Jesus att uppstå från döden finns just nu i ditt liv.

I takt med att du förstår detta blir det också en förvandlande upptäckt. Gud bor i ditt liv. 

2. Man drar inte in vad som helst i templet.

Det fanns mycket tydliga bestämmelser för hur det skulle gå till i Jerusalems tempel. Man tog inte in vad som helst i templet. Och ju närmre templets mest centrala delar man kom, det som kallades ”det heliga” och ”det allra heligaste”, desto mer noggrant blev det med renheten.

Så menar Paulus att vi måste tänka. Om jag är den helige Andes tempel är det också viktigt vad jag väljer att ta in i mitt liv. I evangelierna renar Jesus templet. Om vi är Guds tempel är det viktigt att Jesus får rena templet, så att ditt hjärta blir en plats där du kan möta Gud.

3. Om jag är ett tempel för att jag tillhör Kristus betyder det att också du är ett tempel för samme helige Ande om du tillhör samme Herre. Det måste betyda något för mitt sätt att möta dig. Om du är ett tempel för den helige Ande vet jag att det finns något i ditt liv som jag behöver. Då måste jag möta dig med respekt och öppenhet.

Så här väl formulerar Gunnar Elstad (ledare inom Norsk Luthersk Missionssamband) detta: ”En människa som öppnar sig för oss och ger oss sitt förtroende ger oss en dyrbar gåva. Den ska vi ta emot med respekt. Vi får i alla fall inte försöka roffa åt oss en sådan gåva genom att bryta oss in i en annan människa. Då och då kan vi knacka på en dörr. Vi har ingen rättighet att kräva att den ska öppnas. Men om den öppnas kan vi gå in – med samma vördnad som när vi går in i en mäktig katedral.”  

Du är ett tempel för den helige Ande.

Det är en fantastisk sanning. Men den är också svår att förstå. Hur kan Gud vilja bo i en så bräcklig boning? Jag känner mig mer som en gammal barack än som ett tempel. 

Det är därför, eftersom detta är så svårt att förstå och ta in, som Paulus ber för oss: ”Jag ber att era hjärtans ögon ska få ljus så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till, hur rikt och härligt hans arv är bland de heliga och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft har varit verksam.” (Ef 1:18-19)