Andens gåvor

En timme Bibel, Tabernaklet, Göteborg, 29 april 2020, Micael Nilsson.

Sista onsdagen i månaden betyder En Timme Bibel i Tabernaklet i Göteborg. En Timme Bibel är en av våra studiesamlingar. Och den är vad den låter som, en timme bibelstudium. 

Vårens samlingar har haft ett gemensamt tema som har löpt som en råd tråd genom allt, nämligen ”Anden och kyrkan”. Varje kväll handlar om någon aspekt av den helige Andes verk i och genom våra liv. 

Dagens studium studiet ska beröra ett annat stort ämne. Det är så stort att du kanske får se det här som en slags introduktion till ett helt fält som måste utforskas betydligt mer noggrant än vi har möjlighet att göra nu. Kanske kan man t.o.m. säga att jag idag mest får försöka att öppna upp porten till en hel tankevärld, som också kan bli en erfarenhetsvärld, där du kan få tillbringa resten av ditt liv. Det ska nämligen handla om någonting som Bibeln kallar för ”Andens gåvor”. 

Jag inleder med en bibeltext, 1 Kor 12:11: ”i allt detta verkar en och samme Ande, som fördelar sina gåvor åt var och en som han vill.” Anden begåvar oss. Vad kan det betyda?

Kanske borde vi börja med att konstatera att detta är ett ämne som väcker upp olika känslor i oss. 

Olika känslor allt utifrån vår förförståelse men också utifrån våra olika upplevelser av vad Andens gåvor är, eller snarare utifrån hur Andens gåvor har praktiserats. En del öppnar upp sitt liv i glädje och längtan när de hör om Andens gåvor. Andra höjer garden och stänger igen.

De olika reaktionerna beror förstås på vad vi varit med om. Den som blivit klokt betjänad av mogna och varma människor som bad en bön som blev till hjälp eller gav ett ord som blev till vägledning reagerar positivt. Den som istället varit med om hur dessa gåvor praktiserat oaktsamt eller t.o.m. på ett felaktigt sätt kanske sluter sitt liv som ett slaget barn.

I grund och botten handlar det här med Andens gåvor, som vi nu ska se, om att Gud gett viktiga gåvor och förmågor till människor som vi kan använda för att tjäna Gud och varandra med. Görs det rätt är det fantastiskt. Görs det fel kan det få svåra följder. Alltså följer det med en slags bruksanvisning för hur dessa gåvor ska användas och vad de ska användas för. De ska användas ödmjukt. De ska användas för att bygga upp Guds kyrka i världen, inte någon enskilds ego. De ska användas tillsammans med andra gåvor som andra människor har. De är en del av någonting större. De är en del av vad Gud vill för världen och får inte krympas ner så att de istället börjar handla om jag, mig och mitt.  

Man skulle lugnt kunna säga att Gud tar en slags risk med oss. Den risken stavas förtroende. Jesus säger ju till sina lärjungar, Joh 15:15: ”Jag kallar er inte längre tjänare, för tjänaren vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, för jag har låtit er veta allt som jag hört av min Far.”

Ju längre man tänker på den här bibelversen desto mer anmärkningsvärd blir den. Guds son, själv Gud, säger: – Du är min vän! Och dessutom, vad är det för vänskap Jesus beskriver? Jo, det är en vänskap i största förtrolighet. – Jag har låtit er veta allt som jag hört av min Far.

Här är poängen. I denna vänskap och i detta förtroende där Jesus delar sina hemligheter med oss anförtror han oss också sin kraft, Joh 14:12: ”Jag säger er sanningen: Den som tror på mig ska göra de gärningar som jag gör. Och större än så ska han göra, för jag går till Fadern.”

Vad talar Jesus om i den här versen? Hur ska vi kunna göra det han gör, ja ännu större ting? 

Jesus kom. Han berörde människor. Han helade sjuka. Han uppväckte döda. Ja, han t.o.m. besegrade döden och förändrade människors liv, för tid och evighet. Men nu sänder han kyrkan för att inte bara hela en och annan människa utan för att hela en sjuk värld och förändra den.

Hur ska detta bli möjligt? Hur ska vi kunna göra allt detta? Jo, det blir möjligt, och det blir bara möjligt, p.g.a. två saker. Ingen av dem handlar om vår kompetens eller duktighet. Båda handlar om Gud. Dessa gärningar som Jesus säger att vi ska göra är möjliga p.g.a. Jesu försoningsverk, d.v.s. att han dog på ett kors men uppstod igen, så att han kan säga i Matt 28: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar!”

Det finns ett litet ord i den här texten vi aldrig får utlämna, nämligen ordet ”därför”.  Jesus har besegrat död och ondska i sin uppståndelse. Han har lyfts upp i himlen och återfått tronplatsen på Guds högra sida. Han har ”all makt” i himlen och på jorden. 

Inte en chans att vi kan förstå dessa ord helt och fullt idag. En dag ska vi se Jesus i sin makt. Då ska vi förstå. Vilken dag det ska bli! Men än en tid måste vi leva i tro utan att helt förstå eller se. 

Eftersom han har makt ska vi gå. Gå ”därför” ut i världen. 

Kyrkans mission är helt baserad på detta ”därför”. 

Vi ska göra det vi gör, och kan göra det vi annars inte kan, p.g.a. att Jesus gjort det han gjort. 

Får du tag på det? Det handlar inte om oss. Det handlar om honom. Detta är det första skälet till att vi kan göra det Jesus gjorde, d.v.s. att han som har all makt verkar genom oss. 

Det andra skälet till att detta är möjligt är att Gud ger oss den helige Ande, d.v.s. sin egen kraft, ja, sig själv till oss. 

I Luk 24:49 säger Jesus till sina lärjungar att de ska gå ut i världen och sprida evangeliet till alla, men först ska de invänta det de behöver för detta uppdrag, nämligen Guds kraft: ”Och jag ska sända över er vad min Far har lovat. Men ni ska stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.”

Apostlagärningarna, den första kyrkohistorien, handlar om vad som kan ske när Guds Ande rustar enkla människor med kraft från höjden. 

Uttrycket ”Andens gåvor” ska ses i det ljuset. Anden kommer med kraft och glädje och frimodighet till kyrkan, men också för att begåva varje enskild kristen människa på olika sätt. 

Och här tar Gud en viss risk, inte sant? För även om Gud är Gud, d.v.s. endast god, osjälvisk, generös och rättfärdig, så är vi fortfarande människor i vardande. 

Vi tar emot Jesus och blir räddade, får förlåtelse och andligt liv och blir därmed Guds barn. Men vi är ännu inte färdiga. Nu måste vi växa, mogna, formas, befrias… en process vi ibland brukar kallar för ”helgelse”. 

Min poäng är: Vi är ännu inte är färdiga. 

Gud ger oss ett förtroende. Jesus kallar oss vänner. I denna vänskap ligger att vi både tar emot hans gåvor men också att vi bemödar oss om att hantera dem på ett sätt som ärar honom. Guds gåvor ska tas emot och användas med frimodighet, men också på ett klokt och ansvarsfullt sätt.

Här är en text om detta, 1 Kor 14:20-25: ”Bröder, var inte barn till förståndet. Nej, var barn i fråga om ondskan och vuxna till förståndet. Det står skrivet i lagen: Genom främmande språk och främmande läppar ska jag tala till detta folk, och inte ens då ska de lyssna till mig, säger Herren. Alltså är tungomålen ett tecken inte för de troende utan för de otroende, medan profetian är ett tecken inte för de otroende utan för de troende.

Om nu hela församlingen samlas och alla talar tungomål och det kommer in några som inte förstår eller inte tror, säger de då inte att ni är galna? Men om alla profeterar och det kommer in en som inte tror eller inte förstår, då blir han avslöjad av alla och dömd av alla. Hans hjärtas hemligheter uppenbaras, och han faller ner på sitt ansikte och tillber Gud och erkänner: ´Gud finns verkligen i er!´”

En del av den kristna tron är övernaturlig till sin karaktär. Jag är inte riktigt nöjd med ordet ”övernaturlig” eftersom det kantrar mot ”onaturligt”. Men det handlar det inte om. Egentligen handlar det om att det naturliga är större än vad vi kan registrera med våra sinnen. På ett sätt är ju hela tillvaron ett underverk. Vad är den annars? Världen finns därför att en skapande Gud skapat den. Allt annat faller på sin egen orimlighet. 

Hela världen och vår tillvaro är ett under. Att denne Skapare också kan gripa in i världsordningen och ni i våra liv är inte onaturligt utan helt naturligt, även om det går utanför det vi kan se eller ta på. 

Den kristna kyrkan har därför alltid förväntat sig att under kan ske. Vi ber, inte bara för att det känns bra och ger sinnesro, utan också för att vi tror att bön leder till att Gud griper in och förändrar saker och ting. Kristen tro är med andra ord en tro på det förunderliga. 

Gud ger t.ex. gåvan att kunna profetera. Att profetera handlar inte bara, i biblisk mening, om att förutsäga framtiden, utan i ett bredare perspektiv om att förmedla ett ord, eller ett budskap från Gud, till någon annan. Likaså talar bibeltexten om tungatalets gåva, d.v.s. bön ledd av den helige Ande. Tungotal är ett fenomen där någon ledd av Guds Ande får tala ett språk som talaren inte själv förstår, men som Gud förstår. Nu säger Paulus att detta verkligen är Guds gåvor. Men notera också att de kan brukas rätt eller fel, klokt eller oklokt. Brukas de oklokt blir de till förvirring. Brukas de rätt hjälper de människor att förstå att det finns en Gud. 

Detta väcker nu ett stort antal frågor. Här är några av dem: 1) Vad är en andlig gåva? 2) Hur ska jag veta vilken eller vilka gåvor jag fått? 3) Vad ska de användas till? 4) Hur ska de användas? 5) Hur kan de utvecklas.

Låt oss nu backa tillbaka och börja med den första och helt grundläggande frågan: Vad är en andlig gåva?

Den gamle mannen lämnar den smutsiga, överbefolkade, fattiga kåkstaden i den tidiga gryningen. Han går genom en stad som inte riktigt vaknat än. Passerar centrum, och de vackra kvarteren där de välbemedlade bor och påbörjar sin mödosamma klättring uppför berget Corcovado, 704 m.ö.h. med utsikt över hela Rio de Janeiro. 

Efter flera timmars vandring har han äntligen nått sitt mål. den 30 meter höga Kristusstatyn som dag efter dag vakar över människorna där nere. Trött, fattig och sjuk böjer han sina knän vid dess fot och ber: – Helige Frälsare, vi är fattiga. Vi har det svårt. Livet är tungt och orättvist. Kan du inte lämna denna höga plats och komma ner till oss? Då skulle det vara lättare för oss att tro på dig och på din Fader.”

Min fråga till dig är: – Vad tror du att Jesus skulle svara den mannen? Jag lämnar frågan hos dig en stund. 

Vad är en andlig gåva?

Låt oss se på en bibeltext, Rom 12:3-21: ”I kraft av den nåd jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte högre tankar om er själva än ni bör utan tänk förståndigt, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en. För liksom vi i en enda kropp har många lemmar och alla lemmarna inte har samma uppgift, så är vi många en enda kropp i Kristus. Men var för sig är vi varandras lemmar.

Vi har olika gåvor efter den nåd vi har fått: att profetera i överensstämmelse med tron, att tjäna i vår uppgift, att undervisa i läran, att förmana med uppmuntran och tröst, att dela ut gåvor utan baktankar, att vara hängiven som ledare, eller att visa barmhärtighet med glatt hjärta.

Älska varandra uppriktigt. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Var innerligt tillgivna varandra i syskonkärlek. Överträffa varandra i ömsesidig aktning. Var inte tröga när det gäller iver, var brinnande i anden, tjäna Herren. Var glada i hoppet, tåliga i lidandet, uthålliga i bönen. Hjälp de heliga med vad de behöver. Var ivriga att visa gästfrihet. Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter. Var eniga med varandra. Tänk inte på det som är högt utan håll er till det enkla. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på det som är gott i alla människors ögon. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er. Hämnas inte, mina älskade, utan ge rum för Guds vrede. Det står ju skrivet: Min är hämnden, jag ska utkräva den, säger Herren. Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta. Om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.” 

Paulus beskriver ett balanserat och sunt församlingsliv, ja t.o.m. ett sund och balanserat liv. Låt oss följa honom i tanken, vers för vers.

Vers 3. ”ha inte högre tankar om er själva än ni bör utan tänk förståndigt.” 

Detta är inte jantelagens ord om att inte tro att man är någonting. Detta handlar snarare om en sund självbild. Inse att du är en människa, med begränsningar och begåvningar. Ordet är ”självbesinning”, d.v.s. besinna dig själv. Kör inte på över din förmåga så att du en dag måste kraschlanda. Lägg upp loppet väl. Livet är inte ett 100-meterslopp, utan ett maraton. Det handlar inte om att ligga först i första kurvan utan om att ta sig i mål en dag. 

Andlig balans kräver en sund självbild. 

Vers 4-5. ”För liksom vi i en enda kropp har många lemmar och alla lemmarna inte har samma uppgift…” Ordet ”för” knyter ihop vers 3 och 4. Ha inte för höga tankar om dig själv för du är inte hela försam­lingen. Du ska inte göra allt. Du behöver inte vara allt. Kyrkan är som en kropp. Vi är många som ska gestalta Jesus tillsammans. 

Ha inte för höga tankar om dig själv ska därför också läsas så att du inte kan tänka om dig själv att du inte skulle behöva en församling. Det krävs en församling om du ska kunna förverkliga din kallelse helt och hållet. Du kan omöjligt räcka till för allt… och det har Gud heller aldrig tänkt. Gud tänkte sig en församling.

Vers 6-8. Men inte ens där ligger den verkliga styrkan i församlingen, d.v.s. på kollektivet. ”Vi har olika gåvor efter den nåd vi har fått.” Det faktum att vi är många räcker inte. Församlingen måste vara med än medlemmarnas samlade resurser för att lyckas fullfölja missionsuppdraget. Tänk efter. De första lärjungarna lyckades med sina samlade resurser svika Jesus, förneka honom, fly sin kallelse och stänga in sig i ett litet rum, så att han måste söka upp dem och hjälpa dem in på banan igen efter sin uppståndelse. 

Kort sagt, och milt sagt: Våra samlade resurser är inte nog. Mycket kan vi göra tillsammans, men Guds rike måste byggas av Guds kraft. Därför ger Gud gåvor till sin församling.

Vi får dem av nåd. Därför kallar vi dem nådegåvor. Och vi får dem i förhållande till den tro vi har. Gud delar inte ut gåvor i förhållande till våra betyg eller meriter eller beroende på vilka familjer vi kommer ifrån… utan i förhållande till vår tro, d.v.s. beroende på vår förtröstan på Gud. 

Det handlar om olika slags gåvor. Detta kan först vara förvirrande för oss när vi börjar studera det här ämnet. Det finns ett antal listor på olika andliga gåvor i vår Bibel, men ingen av dem är fullkomlig i den meningen att en lista listar allt, prydligt och snyggt. Listorna kompletterar varandra. Dessutom är gåvorna i de olika listorna av olika karaktär.

Någon frågade_ Om du har en korg full av äpplen, apelsiner och bananer, vad har du då? Svaret är att du har en korg med frukt. På samma sätt kan man se att denna korg med andliga gåvor har tre olika slags gåvor i sig. Det är olika slags gåvor, men alla är Guds gåvor. 

Listorna finns på fyra ställen i Bibeln: Rom 12:6-8, 1 Kor 12:7-11, 1 Kor 12:27-30 och Ef 4:11. Räknar man samman gåvorna hamnar man på omkring tjugo olika gåvor. 

Här finns de mer övernaturliga gåvorna, som helandets gåvor, gåvan att göra under o.s.v. Andra gåvor beskriver mer en slags personlighet, som gåvan att förmana och trösta, att tjäna eller leda. Den tredje kategorin handlar om olika funktioner i kyrkan. 

Vad är då andlig och vad är helt naturligt? Jag menar att frågan är onödig. För allt är både ock. Allt är andligt. Och allt är naturligt. Jag älskar orden från Ps 139:13: ”du vävde mig i moderlivet”.

– Du vävde mig, skrev David för 3000 år sedan. Och nu, nu när vetenskapen kommit ifatt och vi har börjat förstå vad DNA är ser vi att det är sant. Människan är vävd av små tunna trådar. Stefan Nordström, biolog och genetiker, tidigare verksam på Umeå universitet, skriver i en artikel i tidningen Scriptum (S2003, 52: 62-67), ”Livets trådar – livets väv”: ”Vi säger ibland att livet hänger på en skör tråd, och tänker då på hur lätt livslågan kan slockna. När nu de ”trådar” som allt liv hänger på har visat sig vara DNA (…)  

Det rör sig om synnerligen tunna kedjor, med en diameter av endast två nanometer (två miljondels millimeter). (…)  Men det som ger denna livskraft, denna mångfald, är inte DNA-kedjorna i sig, utan den livsväv som vuxit fram ur ett samspel mellan DNA och proteiner.” 

Hörde du? Vi är vävda! Vi är vävda i en livsväv full av livskraft. Gud väver fram en personlighet ur olika egenskaper. Dessutom väver Gud med tiden in erfarenheter och insikter och dessutom andliga gåvor, givna i mötet med den helige Ande. Det är en mycket vacker tanke. 

Jag läser andra ord av David, från Ps 8:4-5:  ”När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat – vad är då en människa att du tänker på henne (…)?”

Jag antar att betoningen i texten ligger på ordet ”människa”; ”Vad är en människa?” Men ibland läser jag med betoning på ”en”. Vad är EN människa att du tänker på henne. I ett till synes oändligt universum zoomar Gud in planeten jorden, ett stoftkorn i det stora. Och där, bland snart 8 miljarder människor zoomar Gud in en… ”Vad är EN människa?” 

Gud har tagit sådan tid med en människa, att skapa en helt unik varelse, hopvävd av gåvor och personlighetsdrag och erfarenheter som gör just denna enda människa unik. 

Tre kategorier

Tillbaka till klassificeringen. Det verkar som att Bibeln talar om tre kategorier av gåvor. De första handlar om gåvor Gud lagt ner i vår personlighet när vi skapades som människor. I sin bok ”Upptäck dina gåvor” av Don och Katie Fortune talar författarna om dessa gåvor som ”Motivationsgåvor”. 

Dessa personligjetsgåvor, eller motivationsgåvor, är ett uttryck för det som driver oss som individer. Jag kommer snart förklara mer. 

Den andra kategori vi kan hitta verkar beskriva en mer övernaturlig sida av vår tjänst. Där finner vi gåvor som profetians gåva, uppenbarelser, helandets gåva och gåvan att göra under. Vi ser mycket av dem i Jesu liv. Och Jesus säger att vi ska göra det han gjorde. Alltså ska dessa gåvor ha en fortsättning i våra liv och kyrkor. 

Den sista och tredje kategorin av gåvor från Gud handlar om kyrkans ledarskap. Det är vackert att se på kyrkans ledare som gåvor till oss. Och det är nyttigt för en ledare att se så på sig själv. Denna kategori av gåvor uttrycks i olika tjänster. Därför kallar vi dem för tjänstegåvor. Låt oss börja med dem. 

Tjänstegåvorna

Tjänstegåvorna listas i Ef 4:11-13: ”Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare, för att utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, som en fullvuxen man med ett mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet.” Här hittar vi fem grundläggande funktioner för att kyrkan ska utvecklas och må gott: 

1) Apostlar, pionjärmissionärer som grundar nya kyrkor.

2) Profeter, som hjälper oss att lyssna in Guds röst.

3) Evangelister, som hjälper människor till tro.

4) Herdar, som vårdar och håller samman kyrkan.

5) Lärare, som hjälper oss att förstå trons innehåll.

Det här är alltså ett sätt Gud begåvar sin församling på. Gud ger oss människor med olika slags ledarskapsgåvor.

Manifestationsgåvor

För det andra har vi en lista med mer övernaturligt betonade gåvor, 1 Kor 12:7-11: ”Men hos var och en visar sig Anden så att det blir till nytta. Den ene får av Anden ord av vishet, den andre får ord av kunskap genom samme Ande. En får tro genom samme Ande, en får gåvor att bota sjuka genom samme Ande, en annan att göra kraftgärningar. En får gåvan att profetera, en annan att skilja mellan andar. En får gåvan att tala olika slags tungomål, en annan att uttyda tungomål. Men i allt detta verkar en och samme Ande, som fördelar sina gåvor åt var och en som han vill.”

Det här är kanske vad vi vanligen menar när vi talar om ”de andliga gåvorna”. I vers 6 har Paulus sagt: ”Det finns olika kraftgärningar, men Gud är densamme, han som verkar allt i alla.” Den här listan handlar nog om just detta, nämligen om ”kraftgärningar”. Dessa speciell gåvor uppenbarar Guds kraft för oss på ett särskilt sätt. De givs av Anden så som Anden väljer att fördela dem på oss och är beroende av Guds Ande för att fungera. När vi använder dem är vi som ett stuprör som tar emot regnet och förmedlar det nedåt. Vi tar emot Guds kraft och förmedlar det till andra. Vi är bara redskap, stuprör. Gud är den som verkar genom oss. 

Den här andra kategorin kan vi kalla för manifestationsgåvorna, eftersom de manifesterar, demonstrerar eller visar Guds kraft och kärlek. 

Paulus kallar dem för de andliga gåvorna och han uppmanar oss att sträva efter att få dem, 1 Kor 14:1: ”Sträva efter kärleken, men var också ivriga att få de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva.”

Dessa gåvor är nio till antalet. Vi tar dem en i taget.

1) Den ene får av Anden ord av vishet. Vad är det? 

Guds ande kan i svåra situationer viska Guds lösning in i din ande. Plötsligt förstår du hur du ska göra. Vi ser den gåvan i Jesu liv, t.ex. när några judiska ledare vill stena i kvinna som begått äktenskapsbrott. – Det står i Mose lag att hon ska stenas, säger de. Hade Jesus sagt att hon inte skulle stenas hade han ställt sig över bibelordet. Hade han sagt att hon skulle stenats hade istället han gått emot sin livsuppgift att rädda de förlorade. Då svarar Jesus: – Den av er som är utan synd kan kasta första stenen. Hans vishet vänder allt. Åklagarna står anklagade. Stenarna släpps till marken. Kvinnan räddas. Jesus räddade den förlorade.

2) Den andre får ord av kunskap genom samme Ande. Vad är det? En bibelskoleelev, en ung tonårspojke, skrev som svar på ett prov jag gav klassen: – Kunskapens ord är gåvan att tala om det man inte vet något om. Jag log stort och gav honom rätt. Plötsligt kan Gud ge dig en uppenbarelse om sådant du annars inte känner till så att du kan tala in i människors liv. 

3) En får tro genom samme Ande. I en speciell situation får du plötsligt, kanske både oväntat och mot ditt sunda förnuft, en övernaturlig visshet. Ett lugn infinner sig. Ett lugn du kanske också får förmedla till andra. Du bara vet att du vet att du vet att Gud på något sätt ska gripa in och lösa ett problem.

4) En får gåvor att bota sjuka genom samme Ande. Den gåvan var tydlig i Jesu liv, inte sant? Bibeln talar t.o.m. om helandets gåvor i plural. Kanske omfattar detta olika områden, fysiska helanden, psykiska helanden. På något sätt får du förmedla Guds helande in i andra människors liv.

5) En annan får gåvan att göra kraftgärningar. Kraftgärningar, eller under. Den gåvan ser vi också i Jesu liv. Han stillade stormen. Han gick på vatten. Han mättade tusentals människor med några få fiskar och bröd och uppväckte Lasaros från döden. 

6) En får gåvan att profetera. Gåvan att profetera är att förmedla ett budskap från Gud. Det kan ske på många sätt och ofta helt odramatiskt: i förkunnelsen, i ett enkelt samtal, eller kanske genom att du direkt får säga att du tror att Gud säger en människa något, med lite större emfas, t.o.m. genom att använda orden: – Så säger Herren.

7) Efter detta skriver Paulus att en annan får att skilja mellan andar. Intressant, men kanske också svårt. 

Bibeln menar att all andlighet inte är god. Vi får inte kasta oss in i det andliga på ett naivt sätt. Andlighet kan vara bedräglig och t.o.m. farlig. Därför ger Gud också ett beskydd till kyrkan. Några av oss får en särskild känslighet för om det som sägs eller sker är från Gud eller inte. Det är en intuitiv gåva. Nästan som musikalitet. Orden kanske är de rätta, men tonen är falsk. Du blir orolig. Det är något som inte stämmer; kanske något du behöver dela med andra kloka människor och ledare omkring dig. Detta är en särskild gåva till församlingens och människors skydd.

8) En får gåvan att tala olika slags tungomål. Tungotalets gåva är vanlig i Bibeln, hur märklig den än kan te sig för vårt förstånd. På pingstdagen i Apg 2 fick människor tala ord från Gud på andra språk än de själva kunde. Jag tänker på detta som andeledd bön. Gud ger oss orden.

Det kan då vara ett jordiskt språk men också ett bönespråk. Aposteln Paulus skriver i 1 Kor 13:1: ”Om jag talar både människors och änglars språk…” Jag har en fin liten upplevelse av detta från ett tonårsläger för många år sedan. En ung man bad för sin nyfunna vän. Hans vän var missionärson. Föräldrarna arbetade i Afrika. Nu när den unge mannan bad övergick hans bön i tungotal, i andeledd bön. Om och om igen sa han samma sak. Några få ord, som att han nästan hakat upp sig. Den ende som förstod vad han sa var hans vän som gråtande berättade för oss att bedjaren sagt, på ren och vacker swahili, om och om igen: – Jag älskar dig oerhört mycket.

9) Till denna gåva följer ibland, men inte alltid, en uttolkning. Någon får gåvan att uttyda tungomål. När någon talar i tungor tycker du dig förstå, du får del av innehållet i böneorden som blir ett budskap till fler. Då kan du uttrycka det, hjälpa oss andra att förstå, genom att förmedla: – Jag tror att Gud vill säga oss detta…

Motivationsgåvor

Den sista kategorin av gåvor är dem vi kunde kalla för motivationsgåvor, d.v.s. de som driver oss och som formar vår personlighet. Att förstå dessa personlighetsgåvor är att förstå sig själv och sitt bidrag till kyrkan och mänskligheten. Bibeln verkar lista sju sådana gåvor. 

Jag citerar boken ”Upptäck dina gudagivna gåvor” av Don och Katie Fortune: ”En av dessa grupper av Guda-givna gåvor har nyckeln till förståelsen för många saker om dig själv – varför du tänker och handlar som du gör, hur du förhåller dig till människor och omständigheter runt dig, och vad som gör dig till den speciella individ som du är.

Du finner en sådan lista i Rom 12:6-8: ”Vi har olika gåvor efter den nåd vi har fått: att profetera i överensstämmelse med tron, att tjäna i vår uppgift, att undervisa i läran, att förmana med uppmuntran och tröst, att dela ut gåvor utan baktankar, att vara hängiven som ledare, eller att visa barmhärtighet med glatt hjärta.”

Här nämns sju olika gåvor som tycks ha en annan karaktär än de båda andra listorna. De är inte manifestationer av Anden eller tjänster, utan verkar snarare vara uttryck för personer med olika inriktning eller motivation. 

Den som har den profetiska gåvan och personligheten är en iaktagare med bedömningsförmåga och känslighet för vad som är rätt eller fel. Jag lånar Don och Katie Fortunes definitioner omkring dessa sju personlighetsdrag:

1) Iakttagare: en som tydligt uppfattar Guds vilja. 


2) Tjänare: en som älskar att tjäna andra. Ett annat lämpligt ord är “görare”.


3) Lärare: en som älskar att ingående studera och kommunicera sanningar. Vi var nära att välja ordet “forskare”, eftersom motivationen är så stark.

4) Förmanare: en som älskar att uppmuntra andra att leva ett liv i seger. Detta är extremt positiva människor som lika väl kan kallas ”uppmuntrare”.


5) Givare: en som älskar att ge ut av sin tid, begåvning, energi och sina tillgångar för andras bästa och för att utbreda evangelium. Ett annat uttryck kunde vara “en som bidrar”.


6) Administratör: en som älskar att organisera, leda och dirigera. Andra ord kunde vara “en som underlättar” och “ledare”.


7) Medkännare: en som visar medkänsla, kärlek och vårdar sig om de behövande. Vi säger medkänsla i stället för barmhärtighet, eftersom det med dagens användning är ett vidare begrepp.

Jag citerar Don och Katie Fortune än en gång: ”Vår gåva färgar allt vi ser. Om du tar på dig ett par solglasögon, kommer allt du ser att bli färgat av dem. På samma sätt är det med en människas motivationsgåvor.

En iakttagare ser på livet genom en iakttagares ögon. Allting ser ut att vara antingen bra eller dåligt, rätt eller fel, i enlighet med Guds vilja eller i strid med den. Det är omöjligt för iakttagaren att se livet på något annat sätt.

En tjänare å andra sidan närmar sig verkligheten med frågan “Vad kan jag göra för att hjälpa till i den här situationen?” Han lägger ständigt märke till möjligheter att göra saker för andra.

En lärare söker efter sanningen i allt hon möter. Likt en envis Diogenes i den grekiska litteraturen, som sökte med en lykta efter en ärlig människa, kommer läraren att undersöka, leta och forska.

En förmanare ser möjligheter att uppmuntra folk i det som de håller på med.

Givaren letar efter möjligheter att få ge av sin tid, begåvning eller av sina pengar för att hjälpa andra.

Administratören med sin vida uppfattningsförmåga skaffar sig överblick över en given situation.

Medkännaren lägger märke till sår och skador som behöver läkas och ser oändliga möjligheter att uttrycka kärlek. Och var och en av dem kan tänka “Varför ser inte de andra saker och ting som jag ser dem? Det är ju helt uppenbart för mig?”

Hur var det Paulus skrev det? Kyrkan är som en kropp. Iaktagaren, profeten, är som kroppens ögon som ser sådant vi andra kanske missar.

Tjänaren är kroppens händer.

Läraren är kroppens förstånd.

Förmanaren är kroppens mun som uppmuntrar .

Givaren är kroppens armar som sträcker sig ut och förlänger kroppens räckvidd.

Administratören är kroppens skuldror som bär upp mycket.

Medkännaren är kroppens hjärta. 

Håll med om att detta är en vacker bild. Företag presenteras ofta som en pyramid med chefen i toppen och arbetarna i basen. Kyrkan presenteras istället som en kropp, där olika delar tillsammans blir, inte bara en kropp utan Kristi kropp, d.v.s. Jesu närvaro på alla de platser där hon finns.

Guds mångfaldiga nåd

En vers till, sist av allt, 1 Petr 4:10: ”Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd.”

En mycket matnyttig liten vers. Den besvarar tre stora frågor: 1) Vem får gåvor? 2) Vad ska de användas till? 3) Hur ska de användas)

Svaret på den första frågan är ”var och en”. Det uttrycket kommer igen överallt där Bibeln författare skriver om de andliga gåvorna. Orden är ”var och en”. D.v.s. alla kristna människor är en del av Kristi kropp. Också du är begåvad. Också du har fått något att ge tillbaka till Gud och att betjäna din omgivning med.

Den andra frågan, d.v.s. vad dessa gåvor ska användas till besvaras med orden ”tjäna varandra”. Du får gåvor för att ge bort dem. 

Och på frågan hur vi ska använda det Gud gett oss blir svaret ”som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd”. Din gåva är ett givet förtroende från Gud. Du ska använda det du fått inför Gud, som en förvaltare som en dag ska avlägga räkenskap för vad du gjorde av det du fick. Som någon sa: – Livet är Guds gåva till dig. Vad du gör av ditt liv är din gåva till Gud. 

Kyrkan är Kristi kropp

Den gamle mannen nedanför den 30 meter höga och Kristusstatyn i Rio de Janeiro som trött, fattig och sjuk böjde sina knän vid statyns fot och bad: – Helige Frälsare, vi är fattiga. Vi har det svårt. Kan du inte lämna denna höga plats och komma ner till oss? Då skulle det vara lättare för oss att tro på dig och på din Fader.” Min fråga till dig var: – Vad tror du att Jesus skulle den mannen?

Detta är vad jag tror att Jesus skulle svara honom: – Min son, detta är inte min kropp. Detta är en stenstaty. Sedan tror jag att Jesus skulle pekat ner mot dalen igen, på den ena kyrkan efter den andra och fortsatt: Detta är min kropp. Min kyrka är min närvaro. Kyrkans uppgift är att vara där jag skulle vara och göra det jag skulle göra. Kyrkan skulle vara min närvaro mitt i nöden bland de fattiga och små.

Paulus beskriver församlingen som en kropp och dig och mig som kroppsdelar. Ingen av oss kan vara “hela Jesus”. Men du kan vara ett öra som lyssnar, eller ett öga som ser. Du kan vara Guds hand som läggs på någons axlar, eller Guds mun som förmedlar tröst och tro. Du kan vara en fot som går dit Jesus skulle gått, eller knän som böjs i bön för en trasig värld.

När du förvaltar dina andliga gåvor rätt blir du också en gåva från Kristus till din omvärld. Är inte det en bön att be om?

Hur kan vi bli uppfyllda av Anden?

Föreläsning, En Timme Bibel, 2020-02-26, Tabernaklet, Göteborg, Micael Nilsson

Under vårens En Timme Bibel följer vi ett genomgående tema: ”Anden och kyrkan”. Varje kväll handlar om någon aspekt av den helige Andes verk i och genom våra liv. 

Första kvällen, i januari, började vi med den första och mest grundläggande frågan: ”Vem är den helige Ande?”. 

Ikväll frågar vi: Hur tar vi emotGuds Ande? Paulus skriver nämligen att vi ska låta oss uppfyllas av Ande? Och Jesus andas på lärjungarna och säger: – Ta emot den helige Ande!

Kväll tre kommer att handla om begreppet ”Andens frukter”. ”Andens frukter” står för vad Anden gör i oss och med oss. När Guds Ande kommer in i våra liv börjar vi förvandlas. Andens frukter är resultatet av Guds närvaro i våra liv. Paulus talar om dessa frukter som, Gal 5:22-23: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. 

Den fjärde kvällen berör ett stort ämne, nämligen ”Andens gåvor”. Jag läser i 1 Kor 12:11: ”i allt detta verkar en och samme Ande, som fördelar sina gåvor åt var och en som han vill.” Anden begåvar oss. Vad kan det betyda?

Den femte och sista kvällen kommer att beröra Guds ledning. I Bibeln leder Guds Ande människor genom allehanda situationer. Det är med andra ord en del av den kristna erfarenheten att vara ledd av Anden. 

Men ikväll ska vi alltså ta oss an frågan: Hur kan vi bli uppfyllda av Anden? Låt oss då börja rätt, d.v.s. med Bibeln. Först ger vi ordet till Johannes Döparen som säger, Matt 3:11: ”Jag döper er i vatten till omvändelse. Men den som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte ens värdig att ta av honom sandalerna. Han ska döpa er i den helige Ande och eld.”

Efter detta lyssnar vi till Jesus, som säger i Apg 1:8:”Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.”

En ny tid

Med pingstdagen inleds en ny tid. Den är nämligen inte bara en enskild händelse. Andens utgjutande över lärjungarna på pingstdagen är en portalupplevelse, en introduktionav en ny tid; av den tid profeten Joel profeterar om i Joel 2:28: ”Och det ska ske därefter att jag utgjuter min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar ska profetera, era gamla ska ha drömmar och era unga ska se syner.” 

Vi ska inte förstå det här som att Guds Ande inte hade utgjutits förr. Guds Ande berörde och uppfyllde många människor också i Gamla testamentet, men då handlade det alltid om att Gud utsåg särskildamänniskor till särskildauppgifter i särskildatider. 

Vi läser t.ex. att farao säger om Josef i 1 Mos 41:38-39:  ”’Finns det någon som har Guds ande som denne man?’ (…) Eftersom Gud har uppenbarat allt detta för dig, så finns det ingen som är så förståndig och vis som du.’” 

Vi läser också om hur Gud säger om Besalel, en hantverkare och konstnär som får i uppgift att arbeta med iordningställandet av föremål för gudstjänsten, i 2 Mos 31:2-5: ”Se, jag har kallat Besalel, son till Uri, son till Hur av Juda stam. Jag har fyllt honom med Guds Ande, med vishet och förstånd, med kunskap och med skicklighet i allt slags hantverk, så att han kan tänka ut konstfulla arbeten och utföra dem i guld, silver och koppar, slipa stenar för infattning och snida i trä och utföra alla slags arbeten.”

Är inte det intressant? Guds Ande fyllde Besalel så att han blev skicklig i sitt hantverk och i sitt konstnärliga skapande. 

Dessutom läser vi hur Guds Ande uppfyller Josua, 4 Mos 27:18: ”Herren svarade Mose: “Ta Josua, Nuns son, en man som har Anden”. Och om David läser vi, 1 Sam 16:13: ”Då tog Samuel sitt oljehorn och smorde honom mitt ibland hans bröder. Och Herrens Ande kom över David från den dagen och framöver.” 

Det finns många liknande berättelser, men det Joel nu ser i en profetisk syn är någonting mer än att Gud utgjuter sin Ande över vissa enskilda individer. Joel ser en ny tid. Joel ser hur Guds Ande kommer över vanligt folk, Joel 2:28-29: ”Era söner och era döttrar ska profetera, era gamla ska ha drömmar och era unga ska se syner. Ja, över tjänare och tjänarinnor ska jag i de dagarna utgjuta min Ande.” 

När Jesus fullbordat frälsningsverket lades en grund för en ny tiddär var och en som tror på Jesus kan ta emot Guds Ande i sitt liv till frälsning och pånyttfödelse, men också över sitt liv för att bli utrustade med Guds kraft. 

Så, en gång till: Med pingsten kommer en ny tid där Guds Ande kommer över ”var och en”.

Alltså blir det naturligt för Paulus att fråga, när han kommer till staden Efesos i Apg 19, och där möter en grupp lärjungar som verkar ha rätt många luckor i sin kunskap om vad kristen tro är, Apg 19:2: “Tog ni emot den helige Ande när ni kom till tro?” Det visar sig att de aldrig hört talas om den helige Ande: ”De svarade honom: ’Nej, vi har inte ens hört att det finns en helig Ande.’” 

Alltså får de nödvändig undervisning. För kunskap är viktigt, men dock inte allt. Förutom kunskap behöver vi också hjälp att ta emot. Efter att ha undervisat dessa lärjungar lägger därför Paulus också sina händer på dem. Och då läser vi att Guds Ande kommer över dem, vilket förvandlar församlingen dramatiskt. En liten grupp på en handfull män blir en av de mest inflytelserika församlingarna i Apostlagärningarna och dessutom ett missionscenter varifrån evangeliet går ut över hela Mindre Asien. 

När senare Paulus skriver ett brev till de kristna i Efesos vet vi alltså att de hade upplevt Guds Ande i sina liv. Trots detta, skriver han, vilket visar att vår erfarenhet Anden handlar om något som måste vårdas och förnyas, Ef 5:18: ”Låt er (…) uppfyllas av Anden.” 

Du får tag på poängen här, inte sant? Relationen till Guds Ande är helt grundläggande för en kristen människa. Fast Anden ännu inte kommit över alla, d.v.s. redan före pingstdagen, säger Jesus till lärjungarna i Joh 14:16-17: ”Och jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare som ska vara hos er för alltid: sanningens Ande. Världen kan inte ta emot honom, för världen ser honom inte och känner honom inte. Ni känner honom, för han förblir hos er och ska vara i er.”

– Ni känner honom, säger Jesus. Anden förblir hos er och i er. Så beskriver Jesus det naturliga kristna livet. Och om de första kristna läser vi, Apg 13:52, Bibel 2000: ”Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och helig ande.”

Skilda upplevelser

När vi nu ska försöka fördjupa oss i vad det här betyder och hur det kan bli möjligt också i våra liv finns det några saker vi behöver reda ut. Det första handlar om två begrepp i Bibeln. Det andra handlar om våra erfarenheter av karismatiken, d.v.s. våra erfarenheter i frågor som berör just våra upplevelser i samband med undervisningen om Anden, och hur kyrkan hanterat allt omkring det. 

Karismatiken är ett område som innehåller mycket glädje, för många av oss, men också en del smärtsamma upplevelser, eftersom det har blivit fel ibland. Undervisningen omkring Anden har då och då blivit ämne för heta debatter som söndrat kyrkor. Och ibland har människor varit ovarsamma. Det har t.o.m. begått rena övergrepp i den helige Andes namn. Vilket betyder att jag möter människor som genast intar en avvaktande hållning när vi kommer till undervisningen om Anden. Med andra ord borde vi adressera det problemet om vi verkligen ber om att kyrkan, också vår lilla församling, ska få beröras av Guds Ande. Vi behöver skapa trygghet i frågan, så att människor vågar vara öppna. D.v.s. vi behöver berätta vad vi menar och vad vi inte menar när vi ber om en andeutgjutelse. Jag försökte resonera omkring det i förra veckans veckobrev där jag skrev om min längtan efter en klokkarismatik.

Vad ska det heta egentligen?

Vi börjar med två begrepp som vi behöver ha någon slags förståelse för. Många gånger har vi nämligen debatterat saker och ting helt i onödan, p.g.a. att vi inte förklarat för varandra hur vi uppfattat vissa begrepp och vad vi själva menar med dem. 

Jag minns hur jag gick på en bibelskola när jag var ung, och en debatt som då helt höll på att gå över styr mellan två unga män som inte var överens om huruvida det skulle heta att man blev ”döpt i den helige Ande” eller ”fylld av den helige Ande”. Debatten blev allt hetare. Tillslut föreslog den ene att de skulle gå ut och göra upp om det. Tack och lov lugnade den gången debatten om att få bli fylld av fridens och glädjens Ande ner sig utan att någon kom till skada. 

Nu är dessa två unga män inte de enda som funderat över det här. Det finns nämligen en djupare fråga i själva frågan, nämligen frågan om när en kristen människa egentligen ”får den helige Ande”. För att göra det enkelt skulle man kunna säga att en del tänker att man får den helige Ande när man kommer till tro, eller med Jesu ord blir ”född på nytt”. Och det är det hela. 

Andra tänker istället att du får andligt liv, när du blir ”född på nytt” men att du också behöver fyllas av Guds Ande för att rustas för tjänst i Guds rike, enligt Apg 1:8: ”Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig…”

Dessutom finns det en hel del olika uppfattningar vad det är som ska skenär Guds Ande kommer över oss. I viss pentekostal (pingströrelsen och den karismatiska rörelsen) undervisning har det betonats att man måste tala i tungor för att det ska gälla som ett dop i den helige Ande. Andra har tänkt annorlunda om detta. Och så har nya frontlinjer i debatten dragits upp.

Jag väljer att luta mig mot en teolog jag vet att många av er har stort förtroende för, John Piper, som tjänat som pastor i 33 år i Bethlehem baptist church i Minneapolis; en församling som har vissa gemensamma rötter med vår. 

Jag har själv fått god hjälp av hans artikel ”Be Filled with the Spirit” och har några exemplar med mig för den som önskar ett. Jag har dessutom gjort en enkel översättning av den till svenska. Den är inte lika bra, men den fungerar i allt väsentligt. Jag citerar John av tre skä1: 1) Jag har stort förtroende för honom, 2) Jag upptäckte att han såg på saken på samma sätt som jag själv… och 3) Jag kanske behöver någon att gömma mig bakom i händelse av att någon vill gå ut och göra upp med mig efter studiet…

Jag ska försöka göra det enkelt. Att bli fylld av Anden är att bli fylld av Guds glädje. Denna nya glädje kommer att göra oss starka, Neh 8:10: ”glädje i Herren är er styrka”. 

John Piper uttrycker det som att vi uppfylls av den glädje som strömmar mellan Gud Fadern och Gud Sonen, när de gläds över varandra.Det är vackert sagt.

Ibland talar Bibeln om erfarenheten av Anden som att vi blir ”döpta i den helige Ande” men andra gånger som att vi ”fylls av Guds Ande”. Det verkar direkt fånigt att fastna i en debatt om vilken etikett som är den rätta att sätta på upplevelsen, så låt oss försöka reda ut det här.

Begreppet ”döpa i helige Ande” myntades av Johannes Döparen. Alla fyra evangelierna återger hans ord: “Han (d.v.s. Jesus) ska döpa er i den helige Ande och eld.”  (Matt 3:11; Mark 1: 8; Luk 3:16; Joh 1:33). 

De enda författare som använder begreppet är Lukasi Apostlagärningarna och Paulusi Första Korinthierbrevet. 

Lukas använder begreppet två gånger, (Apg 1: 5; 11:16). Paulus hänvisar till det en gång, (1 Kor 12:13). 

Jag citerar John Piper: ”(…) jag tror inte att Paulus och Lukas använder orden på samma sätt. För Paulus är begreppet praktiskt taget identiskt med pånyttfödelsen (frälsningen). För Lukas är det istället väsentligen samma sak som att bli uppfylld av Anden, med hänsyftning på den första gång vi upplever denna uppfyllelse av Andens fullhet.

Jag ska, mycket kort, försöka förklara varför jag tror så. För det första får vi aldrig ta för givet att ett visst begrepp betyder exakt samma sak varje gång det förekommer i Skriften. God bibeltolkning låter ett ord, eller ett begrepp, betyda just vad det betyder i sitt omedelbara sammanhang. 

Begreppet kanske då inte alltid används på samma sätt överallt. Det kan ha ett annat innehåll på ett ställe, jämfört med hur det används på ett annat, utan att det betyder att det motsäger vad som lärs i Bibeln som helhet.”

Så här är det: Paulus använder begreppet ”döpt i den helige Ande” en gång, 1 Kor 12:12-13: ”Kroppen är en och har många delar, men trots att kroppens alla delar är många utgör de en kropp. Så är det också med Kristus. I en och samme Ande är vi alla döpta för att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria. Och vi har alla fått en och samme Ande utgjuten över oss.”

Här tänker Paulus på andedopet som det som gör oss till medlemmar i Kristi kropp, d.v.s. på den nya födelsen, eller frälsningen, där vi fick andligt och evigt liv. Då kom Guds Ande kom in i våra liv.

Lukas använder däremot begreppet ”döpt i den helige Ande” på ett annat sätt. D.v.s. han lär inte något annat om Anden eller frälsningen än vad Paulus gör, men han använder begreppet på ett annat sätt. Hos honom är detta att bli ”döpt i den helige Ande” detsammasom att vara ”fylld av Anden”. Möjligen kan man säga att Lukas använder begreppet ”döpt i den helige Ande” särskilt om hur detta sker första gången i en människas liv. 

Låt oss se på ett exempel där Lukas varvar begreppen om vartannat, och där de i båda texterna betyder samma sak hos honom. I Apg 1:4–5 läser vi hur Jesus befaller lärjungarna att stanna i kvar: ”Vid en måltid med apostlarna befallde han dem: ’Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har lovat, det ni har hört av mig. Johannes döpte med vatten, men ni ska om några dagar bli döpta i den helige Ande.’” Här använder Jesus begreppet ”döpta i den helige Ande.”Men lyssna nu till hur Lukas beskriver det när pingsten väl kommer, Apg 2:1-4: ”När pingstdagen kom var de alla samlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem.Alla uppfylldes av den helige Andeoch började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.”

I Apg 1 lovar Jesus att lärjungarna kommer att bli döpta i Anden. I Apg 2 beskriver Lukas detta som att de blev fyllda av den helige Ande. Med andra ord betyder dessa begrepp samma sak för honom. 

Återigen lär de inte två olika saker om Anden eller frälsningen, men de använder begreppet ”döpta i den helige Ande på två olika sätt. Hos Paulus handlar det om den nya födelsen. Hos Lukas handlar det om att bli fylld av Anden och rustad till tjänst. Paulus använder det för att tala om det nya livet. Lukas talar om det för att betona vårt behov av kraft för att kunna leva detta nya liv. 

John Piper igen: ”Vad som hittills är klart är åtminstone detta: Om någon frågar dig, “Har du blivit döpt i den helige Ande?”, borde du först ställa motfrågan, “Vad menar du med att bli ”döpt i den helige Ande?” Så många av våra diskussioner kunde nämligen undvikas om vi bara började med att definiera vad vi menar med våra ord. Anta då att frågeställaren menar detta: ”Att bli döpt i den helige Ande är en upplevelse av Gud efter din omvändelse där Guds Ande faller över dig så att du talar i tungor.”  Vad skulle vårt svar då vara? Vissa av oss skulle säga: “Ja, det har jag upplevt. ”Andra skulle säga, “Nej, jag har aldrig talat i tungor.” Istället borde vi nog svara: “Jag tror inte att din definition av andedopet är biblisk.” Det går nämligen inte att utifrån Apostlagärningarna hävda att andedopetalltidska åtföljas av tungotal. Paulus lär tvärtom i 1 Kor 12:10 att Gud inte ger tungotalets gåva till alla. Att bli döpt i den helige Ande kan, men måste inte, leda till glossolalia (tungotal). Att vi måste tala i tungor för att ha varit med om ett andedop får inte stöd av vare sig Lukas eller Paulus.”

John fortsätter sedan med att betona att han inte alls avvisar tungotalets värde även i vår tid. Han menar bara att man inte kan hävda utifrån Nya testamentets texter att tungtalet alltid måste följa en andeuppfyllelse. Vilket ju tyvärr är ett påstående som skapat tvivel och onödig kamp hos många människor vars upplevelse av Anden ifrågasatts eftersom de inte talade i tungor. 

Han fortsätter: ”Men nu tillbaka till den som frågar om du har döpts i den helige Ande. Om han använder Paulus definition och alltså frågar “Har du förenats med Kristus, genom Anden, så att du är en del av hans kropp?” (1 Kor 12:12) kan förstås alla kristna svara: “Ja, jag har verkligen blivit döpt i den helige Ande.” Och om frågeställaren använder Lukas definition och menar: “Har du någonsin varit så uppfylld av den helige Ande att du flödat över av glädje, fått kraft att förlåta synder och frimodighet i ditt vittnesbörd?” – skulle svaret kunna vara “ja” för alla kristna, men är det förmodligen inte.”

John Piper sammanfattar: ”även om uttrycket ”döpt i den helige Ande” används på olika sätt av Paulus och Lukas, ser de på vårt behov och Guds ingripande och handling på samma sätt.”

Jag tycker att detta var klargörande. Ofta har debatterna blivit en debatt om ord. Om vi alla är överens om att en människa måste bli född på nytt och dessutom är överens om att vi behöver fortsätta att söka Gud även efter vår pånyttfödelse för att få uppfyllas allt mer av Guds Ande, är vi överens om det viktigaste. 

Om du nu vill kalla det för att ”bli döpt i den helige Ande” eller att ”bli fylld av den helige Ande” tycks det finnas utrymme för både det ena och det andra i bibeltexterna.

Vad Jesus lär oss

Själv tänker jag att allt detta illustreras bäst i Jesu liv. 

För det första säger Bibeln att Jesus inte gjorde sina under för att han var Guds son. Tvärtom skriver Paulus i Fil 2 att Jesus avstodsina möjligheter som Guds son när han valde att bli människa. Även om han var Guds son, och själv Gud,  var han alltså som människa beroende av Guds Ande. 

För att verkligen kunna vara vårt föredöme måste Jesus träda ner från tronen och födas som ett litet hjälplöst barn och som en människa som under sina år på jorden var lika beroende av Gud som vi är. Låt oss tänka en stund på Jesu relation till Guds Ande. För det första kan vi säga att Jesus blev född av Anden, inte sant. Genom jungfrufödelsen p.g.a. att Guds Ande rör vid Maria föds Jesus in i tillvaron. 

Men även om Jesus nu var född av Anden ser vi att han behövde ta emot någonting mer av Anden, när han står inför att gå in i sin tjänst, Matt 3:16-17: ”När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Då öppnades himlen, och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom. Och en röst från himlen sade: “Han är min älskade Son. I honom har jag min glädje.’” 

Jesus behövde den helige Ande för att rustas för tjänsten. Varför? Jo, för att han stigit ner från tronen och lagt sina gudomliga krafter åt sidan en stund, för att vara som en människa bland människor. 

Och nu, nu närAnden sänkt sig över Jesus, läser vi i Luk  4:1-2: ”Uppfylld av den helige Ande återvände Jesus från Jordan och leddes av Anden omkring i öknen, där han frestades av djävulen i fyrtio dagar.”

Nu heter det alltså om Jesus att han var uppfylldav Anden. 

Därefter ser vi att Jesus ofta drar sig undan för att förnyas i sin relation med den helige Ande. Jesus levde nämligen, precis som vi, under slitsamhetens och kravens erosion. 

Vilken vacker bild av treenigheten är inte det här? Sonen måste vara ensam med Fadern för att fyllas av Anden. Och därmed har Jesus själv, med sitt gestaltat relationen till Anden och visat oss vägen in i ett djupare andligt liv. Först måste du ta emot Jesus så att du blir född på nytt. När du blir född på nytt blir du född till andligt och evigt liv. 

Därefter behöver du rustas för tjänst. 

Men det slutar inte där. Gud fyller dig. Men livet tär. Oron nöter. Alltså behöver du om och om igen bli förnyad i din relation till Guds Ande. 

Samma mönster finner vi i Efesierbrevet. Först förstår vi att de troende i Efesos verkligen har tagit emot Guds Ande, Ef 1:13: ”I honom har också ni, när ni hörde sanningens ord, evangeliet om er frälsning, i honom har också ni, när ni kom till tro, fått den utlovade helige Ande som ett sigill.”

I Ef 4:30 skriver Paulus att de också behöver vårda den relation till Guds Ande de fått: ”Bedröva inte Guds helige Ande, som ni har fått som ett sigill för befrielsens dag.”

I det 5:e kapitlet får vi veta hur vi kan leva så att vi inte bedrövar Guds Ande: lev i kärlek, lev rent, lev tacksamt, lev generöst o.s.v. 

Och till sist, i Ef 5:18, får dessa människor, som alltså har tagit emot Guds Ande höra att de ska låta sig uppfyllas av Ande. Själv försöker jag tänka på detta genom att göra bönen om att få bli fylld av Guds Ande till en daglig bön.

Hur tar vi emot?

Så, nu till den helt avgörande frågan: Hur tar vi emot den helige Ande? Hur kan vi bli uppfyllda av Guds Ande? 

Jag citerar John Piper igen. Han skriver om hur Gud kan tänkas besvara våra böner om Guds Ande: ”De sätt som Gud därefter väljer att besvara alla dessa böner på kommer förmodligen att bli lika många som det finns människor. Bönesvaret kan komma i en tumultliknande upplevelse av extas och tungotal. Det kan också komma i en tumultliknande upplevelse av extas utantungotal. Det kan komma mitt i en kris där du överlåter dig själv till Gud. Och det kan komma gradvis, genom en stadig diet av Guds ord, bön, gemenskap, tillbedjan och tjänst. 

Men hur det nu än kommer så kommer Gud att besvara dessa böner, eftersom vår första upplevelse av Andens fullhet bara är början på en livslång strävan efter att fåförbliandefyllda kristna.”

Ska vi här bara klargöra för oss själva att Gud inte är svårövertalad eller motvillig när det kommer till att besvara våra böner. Tvärtom säger Jesus, Luk 11:11-13: ”Finns det någon far bland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk? Eller en skorpion när han ber om ett ägg? Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor till era barn, hur mycket mer ska då inte er Far i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?”

Jesus får det att låta enkelt. Vi kommer som barn till Gud och ber i vår barnslighet: – Gud ge oss den helige Ande? Och då kommer Gud att besvara våra böner. 

Kan det vara så enkelt? 

Det kan förstås finnas försvårande upplevelser och viss undervisning som försätter oss i kramp omkring hur vi ska uppleva mötet med Guds Ande. Människor som själva mött Gud på ett visst sätt har tänkt att vi alla måste möta Gud på samma sätt som de. De kan ha varit välmenande förstås, men det har ändå ofta fått som resultat att det knutit sig inom många som inte kunnat uppleva eller uttrycka sig på samma sätt som de. 

Men du… tänk om det är enkelt. Jag berättade i förra veckans veckobrev om en predikan jag lyssnat till; en predikan av Carl-Erik Sahlberg,f.d. kyrkoherde i S:ta Clara församling. Carl-Erik berättade om sin erfarenhet. Han längtade efter Guds kraft men var skeptisk till många ”andliga” uttryck. Efter många om och men bad han dock en kvinna att be för honom. Det skedde enkelt och odramatiskt, vid ett bord, efter ett samtal och efter en kopp te. Kvinnan bad. Carl-Erik upplevde inget särskilt. Efteråt skjutsade han hem henne. Nästa dag gick han till jobbet. Han var fortfarande inte särskilt känslomässigt berörd, men noterade att Gud började bekräfta hans tjänst på ett nytt sätt; människor kom till tro och frukten av hans arbete blev tydligare. Carl-Erik refererar till den händelsen som den näst viktigaste (efter frälsningsbönen) i hans liv. Jag gladdes över enkelheten i berättelsen. 

Jag tycker också om John Pipers ord. Upplevelsen av att få bli fylld av Guds Ande kan vara tumultartat omskakande. Låt oss inte förneka eller föraktadet. Men den kan också komma helt stilla, och genom en stadig kost av bön, bibelläsning och kristen gemenskap. Och Carl-Erik säger ju att han inte upplevde någonting. Men det intressanta är inte hur du upplever det när Guds Ande rör vid dig, utan vad som sker med dig. Jesus säger inte att ”När den helige Ande kommer över er ska ni skratta, gråta eller bli helt stilla.” Jesus säger, Apg 1:8: ”när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen

Guds Ande kommer alltså inte i första hand för att vi ska kännaen massa saker, även om vi inte heller ska sträva efter en känslolös kristendom; för viss är det viktigt att få känna ibland? Visst vill du känna glädje, inte bara veta vad glädje heter på grekiska? Och visst vill du känna dig älskad! Men i slutändan får vi inte Guds Andes kraft för att vi ska känna utan för att vi ska tjäna.

På ett sätt kan vi verkligen säga att det inte finns någonting vi själva kan göra för att bli uppfyllda av Anden, som att det skulle handla om tekniker eller besvärjelser. Bibeln berättar om en man som ville köpa Andens kraft, Simeon i Apg 8:18-20: ”Men när Simon såg att Anden gavs genom apostlarnas handpåläggning, kom han till dem med pengar och sade: “Ge den kraften till mig också, så att den jag lägger händerna på får den helige Ande.” Petrus sade till honom: “Till fördärvet med dig och dina pengar, om du tror att Guds gåva kan köpas för pengar!” Om Guds Ande kunde köpas vore Guds Ande bara för de rika. Men så är det nu inte. Du kan inte köpa Guds Ande, vare sig med dina pengar eller med din duktighet.

Att ställa sig i vinden

Jesus liknar Anden med vinden som drar dit den vill. Ingen av oss kan kontrollera vinden. Men vi kan göra en sak. När det blåser kan vi ställa oss i vinden och beröras av den. Och om rummet blir instängt och unket kan du öppna ett fönster och låta vinden dra genom rummet. Så hur kan vi då göra det? Hur kan vi ställa oss i vinden? Hur kan vi öppna upp våra hjärtan så att Andens liv kan dra genom varje rum?

1. För det första talar Bibeln om att ta emot förbön och om handpåläggning. Det var ju så det gick till när de troende i staden Efesos tog emot Guds Ande. Det skedde genom bön och handpåläggning. På samma sätt skriver Paulus till Timotheos, 2 Tim 1:6: ”Därför påminner jag dig: låt Guds nådegåva flamma upp igen, den som finns i dig genom min handpåläggning.”

2. Lär av Jesus; d.v.s. gå åt sidan med Gud, sök stillheten och sök Gud i stillheten för att förnyas i din gudsrelation. Ta en bönedag. Åk på en retreat. Gör en skogspromenad till en bönevandring.

3. Lär av människor. Sök upp dem som har någonting i sitt liv som du längtar efter. Jag brukar intervjua vänner som mött Gud och lärt sig något jag behöver lära. Hebr 13:7 säger: ”Tänk på era ledare som har förkunnat Guds ord för er. Se vad deras liv har lett fram till och ta efter deras tro.”

4. Vi får hjälp att förstå hur vi ska gensvara på Paulus uppmaning att låta oss fyllas av Anden om vi läser texten i sitt sammanhang, Ef 5: 18-20: ”Låt er i stället uppfyllas av Anden och tala till varandra med psalmer, hymner och andliga sånger. Sjung och spela för Herren i era hjärtan. Och tacka alltid vår Gud och Far för allt i vår Herre Jesu Kristi namn.” Lev i församlingen. Tillbe Gud. Ta hjälp av psalmer, hymner och andliga sånger. Lyssna på andlig musik. Sjung. Be och tillbe. Läs din Bibel. Allt detta hjälper oss att öppna hjärtats dörr så att Andens vind kan dra genom livet.

Alla fylldes av helig Ande

Innan vi avslutar, låt oss försöka ta dessa ord till våra hjärtan.Alla ”fylldes av helig ande.” Jag längtar efter en fördjupad erfarenhet av detta. Och jag tror att den är möjlig. För 2000 år sedan föll Guds Ande över ett antal vanliga människor. Då inleddes en ny tid. Och vi lever fortfarande i denna tid, d.v.s. i den tid där Gud utgjuter sin Ande över vanliga människor med öppna hjärtan.

Guds lösning för våra tomma liv är fortfarande detta: Alla ”fylldes av helig ande.” Guds lösning på vårt behov av kraft och stöd för att kunna fullborda missionsbefallningen är fortfarande detta: Alla ”fylldes av helig ande.” Alltså landar vi till sist i dessa ord från Jesus, Joh 20:22: ”Ta emot den helige Ande!”

Man kan tala om kyrkans kris på många olika sätt. Man kan tala om den som en lärokris, d.v.s. en kris som handlar om att vi inte riktigt längre vet vad vi tror. Vi kan tala om en moralisk kris och vi kan tala om en kris för det gemensamma, d.v.s. för församlingsbygget som ofta får ge vika för våra egna små personliga projekt. Men framförallt borde vi nog tala om en kraftlöshetenskris som har sina rötter i att det inte längre kan sägas om oss på samma sätt som förr att ”glädje i Herren är er styrka”.

Så vad kunde då vara viktigare för oss, för dig och mig och för kyrkan i stort än att på nytt få uppleva ett utgjutande av Andens kraft och liv.

Det är Guds Ande som ger oss andligt liv, fyller oss med kraft och glädje, får livet att börja glittra, bekräftar ordet med åtföljande under och tecken, öppnar skrifterna för oss och leder oss in i bön och tillbedjan.

Vem av oss längtar efter detta? Vem vill be en bön för sig själv och för oss alla? Kanske har du sådana erfarenheter i ditt liv; men de känns så avlägsna. Kanske hände något. Kanske har du svåra erfarenheter av hur det blev konstigt och fel. ”Bränt barn skyr elden.” Kanske behöver du samtala med någon om det. Men ändå, inte ska det få hindra dig från att vara det där barnet som Jesus talar om i sin liknelse, som kommer med barnslig förväntan och förtröstan till din gode himmelske Fader, som inte ger dig en orm eller en sten när du ber om hjälp, men som gärna, gärna besvarar din bön om den helige Ande. Låt oss be.

Att gallra i livets trädgård

Kyrkans påskfirande föregås av en fasteperiod, ”den stora fastan”. Men varför? Vad är fasta?[1] Lyssna till några bibelverser:

”Därför fastade vi och bad vår Gud om hjälp, och han hörde vår bön”, Esra 8:23.[2]

”Medan de en gång höll gudstjänst och fastade sade den heliga anden till dem: Avdela Barnabas och Saul för den uppgift som jag har kallat dem till. Efter fasta och bön lade de sina händer på dem och skickade i väg dem.”, Apg 13:2-3.

”Jag har arbetat och slitit och ofta vakat, jag har svultit och törstat och ofta fastat, jag har frusit och varit utan kläder.”, 2 Kor 11:27.

VART TOG FASTAN VÄGEN?

Många kristna blir förvånade över fastans framträdande betydelse i Bibeln. De flesta av oss har antagligen aldrig betraktat fastan som en del av det kristna livet, i alla fall inte av våra egna kristna liv. Med bakgrund av den mängd bibelord vi möter omkring fastan kan det tyckas obegripligt att vi inte ägnar den mer intresse. Vad beror det på? Jag kan tänka mig några svar på den frågan:

1) De överdrifter som förekommit omkring fastan

Medeltidens asketer gav fastan dåligt rykte med alla sina överdrifter. Den sunda fastan övergick ibland till rena självplågeriet, vilket nog inte alltid blev ett uttryck för ödmjukhet och gudslängtan utan kanske snarare för ett slags högmod. En av de mer klarsynt gamla kyrkofäderna säger: ”Allt som går till överdrift kommer från demonerna”.

Bakom de överambitiösa projekten lurar ofta högmodet. När fastan blir ett mandomsprov har utövaren gått vilse. Fastan är aldrig en sak i sig själv. Den sunda fastan är ett hjälpmedel. Det är Gud som är målet.

2) För det andra är det svårt att tänka sig något mer omodernt än att fasta

Vi söker ofta omedelbar tillfredsställelse. ”Handla nu, betala till påsk”, annonserade en affärskedja i mellandagsrean. Att vänta ligger inte för oss. Särskilt verkar detta gälla vårt ätande. Snabbmatkedjorna blomstrar. Inte för att maten där är särskilt god utan för att vi får den snabbt. Man kan t.o.m. få den utan att behöva kliva ut ur bilen. – Ät direkt!, måste vara motsatsen till att fasta; att avstå, att vänta, att välja bort något för att på längre sikt uppnå något större. 

Att fasta och att avstå… Det verkar inte riktigt klokt. Men vad är det Jesus säger egentligen: ”…när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig”, (Matt 6:16)

– Då skall din fader som ser i det fördolda belöna dig. Vad menar Jesus? Vad är det för belöning han talar om? Jag ska snart återkomma till det.

VAD ÄR FASTA?

Ett uppslagsverk, (Illustrerat Bibellexikon), förklarar fastan så här: ”Fasta är frivilligt avståndstagande från mat, dryck, vila, sömn, umgängelse med människor och annat, som tillhör livets behov.”

I första hand syftar Bibeln på att man avstår från mat, helt eller delvis. Profeten Daniel berättarom en tre veckor lång fasteperiod: ”Jag smakade inga läckerheter, jag åt inte kött och drack inte vin, jag smorde inte in min kropp förrän de tre veckorna hade gått till ända”, Dan 10:3. 

Daniel avstod inte från allmat. Kanske att hans arbetssituation gjorde att han inte kunde det, men han avstod från kött och god mat.

Man kan nog också, på god biblisk grund, tänka sig annat än munnens fasta, t.ex. örats fasta, att välja tystnaden under en särskild period av avskildhet, eller ögats fasta, att fasta från TV eller varför inte från sociala medier?  Ser vi över våra liv kan vi säkert upptäcka flera olika områden som är i behov av fasta.

Bibeln talar om längre och om kortare fasteperioder. Jesus fastade 40 dagar. I den första kyrkan fastade man onsdagar och fredagar. Onsdag för att det var den dag då Jesus förråddes. Fredag för att det var korsets dag. En sådan fasta började på morgonen och höll på fram till klockan 15.00 eller 17.00. Du kan säkert hitta former som passar just dig och som möter just dina personliga behov.

VARFÖR SKA JAG FASTA?

Nu måste vi sist av allt ta oss an frågan varför. Vad skulle kunna motivera dig att utforska fastan? Eller: Vad är det för belöning i det fördolda Jesus talar om? Låt mig visa några vinster med fastan:

1. Genom att praktisera fasta lär du dig självkontroll

Du lär känna dig själv under en fasteperiod. När du tar bort sådant som annars är självklart kommer annat att bli tydligare. Reaktioner, känslor och tankar kommer i öppen dager. Fastan gör dig känsligare.

Jag fick min första församlingstjänst när jag var 18 år. Under den tiden lärde jag mig att fasta. Det berodde inte så mycket på min andlighet som på min lön. Min lilla månadslön på 900 kr brukade räcka ungefär 25 av månadens 30 dagar. Alltså lärde jag mig att fasta. 

Med tiden lärde jag mig också att uppskatta fastan. Bibeln talar om att ibland avstå från saker och ting, att säga nej till olika behov som sätter oss själva i centrum. Ett exempel: ”Sedan sade Jesus till sina lärjungar: “Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.”, Matt 16:24. Fastan är ett konkret sätt för att träna sig i detta.

2. Sann fasta gör dig ödmjuk

Man kan fasta av olika skäl. Man kan hälsofasta för att det kan ha goda effekter på kroppen. Dock ska man inte fasta om man står under läkarvård. Åtminstone inte utan att först ha rådfrågat sin läkare. 

Man ska fasta klokt. Kom ihåg: ”Allt som går till överdrift kommer från demonerna.”

I Bibeln verkar det främsta skälet till fasta vara att ödmjuka sig. Prästen Esra skriver: ”Sedan utlyste jag en fasta där vid floden Ahava, för att vi skulle ödmjuka oss inför vår Gud”, Esra 8:21.

Vi ber ibland att Gud ska ödmjuka oss. Jag kan inte se att det är en biblisk bön. Jag hittar ingen bibelvers som säger att Gud ödmjukar oss. Däremot läser vi i Jakobs brev: ”Ödmjuka er inför Herren, och han skall upphöja er.”, Jak 4:10. Fastan är ett konkret uttryck för ditt eget val att ödmjuka dig inför Gud.

3. Genom fastan skärps du

Jag har ibland fastat för att få hjälp att tänka klarare inför svåra ställningstaganden och beslut. Min erfarenhet är att fastan skärper oss. Särskilt om man fastar lite längre tid så att alla hungerkänslor är borta. Det brukar ske efter tredje dagen.

4. Fastan hjälper dig att lyssna till Gud

Många upplever ett fördjupat förhållande till sin Bibel under fastan. Lyssnandet skärps när ande, själ och kropp riktas mot Gud. Det var under en fasteperiod kyrkan en gång mottog ett avgörande tilltal från Gud. ”Medan de en gång höll gudstjänst och fastade sade den heliga anden till dem: Avdela Barnabas och Saul för den uppgift som jag har kallat dem till…”, Apg 13:2-3.

Jag rekommenderar dig att fasta vid de stora vägskälen i livet. Det gjorde Jesus. Jag rekommenderar dig att fasta när du ska välja och måste veta vad Gud vill. Innan jag frågade min fru om hon ville bli men fru fastade jag och bad. Efter tre och en halv dag var jag så hungrig att jag var tvungen att bestämma mig. J

5. I fastan blir du än mer beroende av Gud

I fastan riktar du din hunger mot Gud. Löftet gäller inte baraför fasta, men ocksåför fastan: ”Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.”, Matt 5:6.

Om du hungrar efter Gud ska du fasta. Den gudsnärvaro sund fasta och verklig bön kan ge dig är fantastisk. Jag tror framförallt att det är det Jesus menar med att bli belönad i det fördolda.

6. I fastan slipar du dina andliga vapen

Det finns olika varianter av just den här versen i Bibelns grundtext. Många hävdar att det borde stå som det stod i 1917 års översättning. Lärjungarna har misslyckats med att befria någon från andligt betryck i en direktkonfrontation med ondskans makter. Jesus förklarar: ”Detta slag kan icke drivas ut genom något annat än bön och fasta.”, Mark 9:29. 

Om denna översättning är den korrekta så tycks det som att det finns en slags andlig kamp som kräver fastans fokusering.

7. I fastan finns beskydd

I Esras bok fastar och ber folket i en trängd situation för landet. Esra skriver: ”Därför fastade vi och bad vår Gud om hjälp, och han hörde vår bön”.

År 1756 stod England under ett invasionshot. Frankrike hade växt sig starkt i öster och kriget var nära. Då manade Englands kung nationen till en dags allvarlig bön och fasta. Den gamle väckelsepatriarken John Wesley skriver i sin dagbok den 6 februari: ”Fastedagen var en härlig dag… Varje kyrka i staden var överfylld, och varje ansikte präglat av ett stilla allvar. Säkerligen hör Gud bön, så att freden får råda alltfort hos oss.” Invasionshotet avvärjdes. Freden bevarades.

Kan du föreställa dig detta? En hel nation i bön och fasta! Ett helt folk som ödmjukar sig inför Gud. Det måste ha varit fantastiskt.

ATT GALLRA I LIVETS TRÄDGÅRD

Bibeln säger att Jesus blev ledd av Anden ut i öknen för att fasta och be. Är det så att Anden leder dig in i fasta? Jesus talade om fastans belöning – i det fördolda.

Fastan är frivillig. Men den är också nödvändig, d.v.s. oersättlig. Vill du veta vad det är för belöning Jesus talar om måste du gå fastans väg.

Det finns olika former av fasta; munnens fasta men också ögats och örats.

Fastan kan vara hel eller delvis. Den kan innebära att du avstår från viss mat. Har du medicinska problem kan du kanske ändå praktisera partiell, d.v.s. delvis fasta. Den kan vara kort eller lång.

Den bästa bild jag mött av fastan är gallringen. Trädgårdsodlaren vet att det svåra med gallringen är att den gäller de växter vi tycker om. Vi rensar rabatten från ogräs utan djupare känslor för tistlar och törnen, men den som gallrar måste plocka bort friska grenar och fina frukter. Det gäller alltså att bekämpa sin sentimentalitet. I annat fall står vi där mot slutet av sommaren med trängda plantor som kämpar med varandra om ljus, utrymme och vatten, men med en klen skörd.

Livet måste gallras ibland. Vi kan inte hinna med allt, odla alla intressen, läsa alla böcker eller umgås med alla människor. När Jesus säger ”bara en sak behövs”, Luk 10:42 pekar han på behovet av att gallra i livets trädgård.

Fastan är just detta. Fastan är att gallra bland de goda växterna, bland det tillåtna och t.o.m. gudagivna, för att få tid med ”det enda nödvändiga”.

Jag uppmanar dig därför, att i bön, gå ut i ditt livs trädgård. Se på och gläds över de plantor som växer. Men kanske är de för många. Fråga Trädgårdsmästaren om råd. Vad ska du gallra bort? Vilket område av ditt liv kunde behöva fasta? Ska du ljudfasta eller intrycksfasta en tid? Ska du pröva på den gamla hemligheten med matfasta eller ska du fasta från något annat, för att få utrymme och ljus för de plantor du vill se växa: glädjen, friden, vissheten och, ”det enda nödvändiga”, d.v.s. gudsgemenskapen?


[1]Artikelförfattare, Micael Nilsson, 2020-02-18

[2]Bibelcitaten i artikeln är hämtade från Bibel 2000.

Längtan efter en klok karismatik

Här vill jag skriva något enkelt om något svårt. I grund och botten handlar det om min längtan efter en klok karismatik. Låt mig börja med att förklara ordet. 

Ordet ”karismatisk” har med tiden kommit att betyda någonting i stil med ”personlig utstrålning”. Det används om någon som har en smittande och medryckande personlighet, men egentligen kommer ordet från grekiskans ”charis” som betyder ”nåd”, eller ”charisma” som betyder nådegåva. Genom den världsvida karismatiska förnyelsen, som påverkade stora delar av kristenheten från mitten av 1960-talet och framåt, kom ordet att handla om många kristna kyrkors längtan efter en djupare erfarenhet av den helige Andes närvaro, liksom tron på ”andens gåvor”, utifrån bibeltexter som exempelvis 1 Kor 12:7: ”hos var och en visar sig Anden så att det blir till nytta”.

För att uttrycka det enklare: Vi tror att varje kristen kan få leva i en verklig och viktig relation med Guds Ande, (”var och en” i 1 Kor 12:7). Vi tror på en Gud som talar och vars röst vi kan uppfatta i vårt inre och ledas av. Med urkyrkan tror vi dessutom på en Gud som kan gripa in i våra liv, liksom i världsförloppet, och göra under. När det sker säger Jesus, Matt 12:28: ”då har Guds rike nått er”.

Ibland går det snett

Så långt är det enkelt. Men så är det ju också så att Gud väljer att använda sig av svaga, bristfälliga människor, 2 Kor 4:7: ”Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften ska vara Guds och inte komma från oss.” Och eftersom Gud nu bestämt sig för att använda sig av människor, som ännu är under utveckling, kan det förstås hända att det där med karismatiken går snett. 

”I karismatiska sammanhang har jag upplevt både det absolut bästa och det absolut sämsta i mitt kristna liv”, läser jag i en utmärkt artikel i EFS tidning Budbäraren. (2019-05-07)

Jag förstår omedelbart vad jag läser. Jag kan säga detsamma. Några av de vackraste upplevelser jag har in mitt liv, möten med Guds varma kärlek och upprättande nåd, liksom av den kristna gemenskapen i sin djupdimension av tillbedjan och helighetslängtan, har jag gjort i samband med förbönsgudstjänster där Guds Ande kommit oss nära. Men det är också sant att några av de konstigaste och t.o.m. mest obehagliga upplevelser jag har gjort, där människor kört rakt över mig med sin andlighet, också är upplevelser från karismatiska sammanhang. Med andra ord förstår jag att inte alla reagerar omedelbart positivt och längtansfullt när jag försöker predika om vårt behov av Anden. 

I den helige Andes namn har människor missbrukat makt och förtroende. 

I den helige Andes namn har ärliga sökare skrämts bort, kyrkor splittrats och liv skadats. 

Vi talar gärna om väckelsetider, men inte gärna om baksidan av dem. Vi talar om de kyrkor som grundades och växte, men nästan aldrig om dem som stod kvar när andra gick vidare in i denna nyfunna glädje. Och vi förtiger helst smärtan hos dem som aldrig kände sig ”nog andliga” och som kanske t.o.m. fick höra att de var ”motståndare” eller ”köttsliga” kristna. 

De misstag som gjorts på det här området har fått tre svåra konsekvenser:

1) Församlingar har splittrats.

2) Människor har misshandlats, d.v.s. i de fall det rört sig om situationer som blivit rena övergrepp. Och tro mig, jag har haft många sådana samtal under mina 33 år som pastor.

3) Sist har vanliga, vänliga troende skrämts bort från karismatiken.

Gud är aldrig problemet!

Nu måste vi hitta vägen framåt. Jag tänker då på ett citat av Magnus Malm som hjälpt mig: ”Överandlighet är inte överskott av Gud, hur skulle vi kunna få det? Överandlighet är underskott på människa.”

D.v.s. den helige Ande är aldrig (aldrig någonsin) problemet. Problemet är aldrig att vi får för mycket av Gud. Vi kan aldrig bli för ”karismatiska”. När det blir problem handlar det förstås alltid om oss, d.v.s. om vår förståelse, om vår praktik eller om vår erfarenhet. 

Vi blir överandliga, inte för att vi fått en överdos av Anden, utan för att vi glömt att vi också är människor; människor som borde vara vad vi är skapade att vara, d.v.s. mänskliga.

Om vi tror att det är andligt att ropa så högt vi kan så är det inte den helige Andes fel. Om vi lägger bördor på människor, istället för att lyfta dem, och säger att det är deras egen svaga tro som är skälet till att under inte inträffar, så är det sannerligen inte heller den helige Andes fel. Och om människor utropar sig själva till profeter och leder oss vilse visar det egentligen bara på hur mycket mer vi behöver av ”Sanningens Ande”. D.v.s. inget av detta, inga maktmissbrukare och inget vanvett, får hindra dig som är ett Guds barn att söka det som är ditt och det som är äkta. För i grund och botten: ingen av oss klarar av att leva för Gud utan Gud. Vi behöver Hjälparen, så djupt och så väl. Inte sant?

Vad vi lär oss i Korinth

Det finns ett tydligt exempel på allt detta i vår Bibel, nämligen kyrkan i Korinth. Kyrkan i Korinth var karismatisk. Paulus skriver att ingen nådegåva saknas hos dem, 1 Kor 1:7. 

Men det gick snett, ordentligt fel, både när det gällde teologin och moralen. Dessutom fanns tydliga splittringstendenser i församlingen, 1 Kor :1:12- 13: ”Vad jag menar är att ni var och en säger: ’Jag håller mig till Paulus’ eller ’Jag håller mig till Apollos’ eller ’Jag håller mig till Kefas’ eller ’Jag håller mig till Kristus’. Är Kristus delad? Det var väl inte Paulus som blev korsfäst för er? Eller var det i Paulus namn ni blev döpta?”

Det verkar också som att all andlighet gjort en del medlemmar i kyrkan i Korinth stolta och ”andligare” än andra. För så tragiskt kan det vara med oss. Så djupt sjunkna är vi. När Gud ger oss nåd kan vi ibland, i vår galna stolthet, börja se på oss själva som viktigare, mer framstående, mer klarsynta, mer profetiska, mer ”smorda” än andra, som inte fått uppleva det vi fått, åtminstone inte på samma sätt som vi. Och så är det väl. Ser vi ner på andra befinner vi oss på fel plats i livet.

Alltså måste Paulus stoppa in ett helt kapitel om vad kärlek är, mitt i sin undervisning om Andens gåvor, för, 1 Kor 13:1-2: ”Om jag talar både människors och änglars språk men inte har kärlek, är jag bara ekande brons eller en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och vet alla hemligheter och har all kunskap, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg men inte har kärlek, så är jag ingenting.”

Så vad har då Paulus att säga när han nu skriver brev till denna andligt överhettade församling? Försöker han tona ner andligheten? Tvärtom. Inga problem blir lösta för att vi söker mindre av Guds Ande. Självklart inte. Istället skriver Paulus, 1 Kor 14:1: ”Sträva efter kärleken, men var också ivriga att få de andliga gåvorna…” 

Därefter målar han upp bilden av vad en sund och klok andlighet är, d.v.s. en andlighet där både Gud och människor får rum, där både hjärta och hjärna får vara med och där så väl förstånd som känslor har sin plats. Här följer några citat: 

”Vad innebär då detta? Jo, jag vill be i anden, men jag vill också be med förståndet. Jag vill lovsjunga i anden, men jag vill också lovsjunga med förståndet. Om du tackar Gud i anden, hur ska då den oinvigde kunna säga sitt Amen till din tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger.”

”Hur ska det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, en undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse. Om någon talar tungomål får två eller högst tre tala, en i sänder, och någon ska uttyda. Finns det ingen som uttyder ska tungomålstalaren vara tyst i församlingen och i stället tala för sig själv och för Gud. Två eller tre profeter ska tala, och de andra ska pröva det som sägs. Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse ska den förste vara tyst. Ni kan alla profetera, en i sänder, så att alla blir undervisade och alla blir uppmuntrade. Och profeternas andar underordnar sig profeterna, för Gud är inte oordningens Gud utan fridens.”

Med utrymme för både Gud och människor

Paulus visar att ett friskt andligt skeende har utrymme för så väl klokhet som uppenbarelse och för så väl ordning och reda som för himmelska överraskningar. 

Lyssna: Ska vi våga… Ska också vi våga som har en och annan svår upplevelse i bagaget… Ska också vi än en gång våga be Gud förnya sitt verk i våra liv, i ett möte med Guds Ande som ger oss den kraft och den glädje vi så väl behöver, behöver vi nog ibland också klara ut hur detta bönesvar borde se när den ska ta sig i konkret uttryck i kyrkans gemenskap. 

Tror vi t.ex. att Gud kan tala till oss genom andra, liksom att alla har nånting att ge, måste vi hitta kloka och trygga former för hur detta ska se ut i gudstjänster och samlingar; former vi alla är trygga med, om vi också vill att kyrkan ska vara en miljö dit vi kan bjuda våra vänner, utan att dessa former leder till att våra samlingar blir stängda och ängsliga, 1 Kor 14:23-25: ”Om nu hela församlingen samlas och alla talar tungomål och det kommer in några som inte förstår eller inte tror, säger de då inte att ni är galna? Men om alla profeterar och det kommer in en som inte tror eller inte förstår, då blir han avslöjad av alla och dömd av alla. Hans hjärtas hemligheter uppenbaras, och han faller ner på sitt ansikte och tillber Gud och erkänner: ´Gud finns verkligen i er!´”

Är Paulus oandlig när han vill styra och hitta en god ordning för allt? Så klart inte! Han är klok. Genom att hitta goda former för hur karismatiken i församlingen ska fungera öppnar han istället upp för Andens gåvor och verk. 

Jag tror att tydlighet och varsamhet är viktiga grundord här. Är vi tydliga med vad vi tror på och överens om hur vi ska ha det med uttrycken för karismatiken så kan vi våga igen. Gud kan förstås göra det oväntade. Vi behöver vara öppna för att Anden ibland rör sig utanför våra bekvämlighetszoner. Men det betyder inte att vi inte bör ha kloka riktlinjer för hur vi vill att profetior frambärs, för hur förbönen för de sjuka ska se ut eller för hur vi vill bemöta vänner som kämpar med livet på andra sätt, ”för Gud är inte oordningens Gud utan fridens.”

Enkla riktlinjer är goda nog; självklara principer som handlar om att allt som sägs får prövas, ja t.o.m. skaprövas, i lugn och ro, i bön och eftertanke, inför Guds ord, liksom att vi är varsamma med dem som söker förbön, noga med vårt tystnadsansvar och med respekten för den enskildes integritet o.s.v. 

Inte minst bör den sunda andligheten vara fri från manipulation. Det måste vara tillåtet att få visa sina känslor, på olika sätt, d.v.s. både glädje och sorg. En känslolös kristendom kan inte vara målet. Samtidigt kan det alltför högröstade och uppjagade upplevas som skrämmande för många. I allt detta behövs klokhet, varsamhet och respekt, för Gud och för människor. För, till syvende och sist, visst måste vi än en gång våga be Gud röra vid våra liv. Vad är alternativet? Guds Ande gavs till alla kristna och inte bara till dem som säger sig tillhöra en viss karismatisk rörelse. Petrus säger ju, Apg 2:38: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva.”

Ibland är det enkelt

Jag lyssnade till en predikan av Carl-Erik Sahlberg,f.d. kyrkoherde i S:ta Clara församling. Carl-Erik berättade om sin erfarenhet. Han längtade efter Guds kraft men var skeptisk till många ”andliga” uttryck. Efter många om och men bad han dock en kvinna att be för honom. Det skedde enkelt och odramatiskt, vid ett bord, efter ett samtal och efter en kopp te. Kvinnan bad. Carl-Erik upplevde inget särskilt. Efteråt skjutsade han hem henne. Nästa dag gick han till jobbet. Han var fortfarande inte särskilt känslomässigt berörd, men noterade att Gud började bekräfta hans tjänst på ett nytt sätt; människor kom till tro och frukten av hans arbete blev tydligare. Carl-Erik refererar till den händelsen som den näst viktigaste (efter frälsningsbönen) i hans liv. Jag gladdes över enkelheten i berättelsen. Den var helt enkelt hoppingivande. 

I min Bibel hittar jag ytterligare hoppingivande ord; hoppingivande för människor som mig, som visst mött Gud och hans kraft men som ibland tänker att så mycket av detta skedde för så länge sedan, liksom för gamla kyrkor som vår, som tjänat länge och troget, men fortfarande längtar efter mer av Gud. Orden handlar om hur Gud gör det igen. Guds ord predikas. Guds Ande faller. Och Petrus förklarar, Apg 11:15: ”Och när jag började tala föll den helige Ande över dem, så som han föll över oss under den första tiden.”

Är inte det en vacker tanke? Vi kan fortfarande få be om att Guds Ande ska falla över oss, så som Anden föll över kyrkan under den första tiden. Vill du be med mig om det? I så fall säger Jesus, Luk 11:13: ”Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor till era barn, hur mycket mer ska då inte er Far i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?”

Att vara en lärjunge

Föredrag, “Bättre självbilder”, Tabernaklet, Göteborg, onsdagen den 30 oktober, En Timme Bibel, Micael Nilsson.

Årets ”En Timme Bibel” har handlat om självbilder. Jag började med att berätta om min gamla diabildsprojektor. D.v.s. den jag aldrig använder nu för tiden. Även om jag har många bilder från olika resor runt om i världen. Min projektor har nämligen en tråkig egenhet. Bilden “hänger sig”. Till att börja med går det bra. Bild efter bild passerar som en minneskavalkad. Men plötsligt händer det. Bilden hänger sig. Projektorn matar inte längre fram. Jag trycker ut den gamla bilden, en mörk sekund och… bilden kommer tillbaka. 

Detsamma kan ske i en människas liv. Bilden hänger sig. Vi klarar inte av att byta bild. Gamla minnesbilder kommer tillbaka. I värsta fall är de mörka, handlar kanske om våra tillkortakommanden och får oss att känna oss misslyckade. Sådana bilder kan terrorisera oss ett helt liv. 

Värst blir det när det är en självbild som hakat upp sig, en negativ självbild som säger att vi är värdelösa.  

Självbilden har låst sig fast. Vi tycks dömda att leva med den. Det sliter på glädjen och det tär på livslusten. Frågan är förstås: – Kan man få hjälp att bli av med gamla minnesbilder och att t.o.m. byta självbild?

Därefter gick vi till en bibeltext. Den handlade om ett samtal mellan Jesus och lärjungarna. Lyssna, Matt 16:13-19: När Jesus kom till trakten av Caesarea Filippi, frågade han sina lärjungar: “Vem säger människorna att Människosonen är?” De svarade: “Vissa säger Johannes Döparen, andra Elia och andra Jeremia eller någon av profeterna.” Han sade till dem: “Och ni? Vem säger ni att jag är?” Simon Petrus svarade: “Du är Messias, den levande Gudens Son.” Jesus sade till honom: “Salig är du, Simon, Jonas son, för det är inte kött och blod som har uppenbarat det för dig, utan min Far i himlen. Och jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min församling, och helvetets portar ska inte få makt över den. Jag ska ge dig himmelrikets nycklar. Allt som du binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt som du löser på jorden ska vara löst i himlen.”

Bibeln talar med kraftfulla ord om vad som sker när en människa kommer till tro på Kristus. Det handlar verkligen inte bara om att få ett nytt kyrkligt intresse eller ens bara en ny livssyn. Det handlar framförallt om någonting som har med vår insida att göra, Rom 6:4: ”Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.”(Bibel 2000)

Kort sagt: Jesus vill hjälpa oss att byta bild. 

– Vad säger människorna om mig? undrar Jesus. Det visade sig att det fans många tankar om honom. 

Så ställer han en mer närgående fråga: – Vad säger ni?

Då svarar Petrus: – Jag säger att du är Messias, den levande gudens son. När Petrus nu bekänt sig till Jesus händer något oerhört – Jesus bekänner sig till Petrus. – Det är inte som människor säger Petrus att du är en vindflöjel, ett strå för vinden… I mina ögon är du en klippa. Kom ihåg det!

Jesus hjälper Petrus att byta bild; självbild. Idéen här är att vår bekännelse om att Jesus är vår frälsare också förändrar oss. Vi blir något nytt och något annat med Jesus. 

Alltså får vi nu börja samla på nya självbilder. Och Bibeln innehåller många. En av dem stannade vi inför för en månad sedan. Då såg vi på hur Bibeln talar om en troende människa som ett Guds barn. Det är en fantastisk bild. Det är en befriande bild. Den är full av glädje. Nu ska vi se på ännu en fantastisk bild. En kristen är också en LÄRJUNGE.

KALLAD TILL LÄRJUNGASKAP

En kristen är kallad att vara en Jesu lärjunge. Jesus sa till sina efterföljare: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar!” Dessutom ger han några grundläggande riktlinjer för hur det ska gå till: ”Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:19-20)

Det första vi behöver upptäcka om vårt nya liv är att vi är barn, Guds barn, Guds älskadebarn: ”Bli därför Guds efterföljare, som hans älskade barn”, Ef 5:1.

Är inte det underbart? Gud har inga oönskade barn. Gud har bara älskade barn. Lyssna till Sef 3:17: 

”Herren din Gud bor i dig,

en hjälte som frälser.

Han gläder sig över dig med lust,

han tiger stilla i sin kärlek,

han fröjdas över dig med jubel.”

Detta är mäktiga motbilder till alla negativa självbilder och svåra minnesbilder. Gud älskar dig. Gud gläds över dig. Du är viktig för Gud. Ibland säger vi att Gud inte har några favoriter, men det är fel. Gud har bara favoriter. Och du är en av dem!

Vi behöver finna tryggheten som Guds barn. Men bara trygghet räcker inte för att leva ett givande liv? Behöver vi inte också lite utmaning för att livet ska få spänst och lyster? 

Alltså skrev Paulus i Ef 5:1: ”Bli därför Guds efterföljare, som hans älskade barn”. Det är alltså inte antingen eller utan både ock. Att vara ett Guds barn och att vara en Jesu efterföljare, en lärjunge är två sidor av samma gudsrelation; på samma sätt som kärlek och trohet är två sidor av samma sak i mitt äktenskap. Orden går inte att separera.

En kristen är ett Guds barn men också en Jesu lärjunge.

Din tro ger dig alltså både en ny vila och ett nytt arbete. Hos Jesus kommer du hem och till ro, men det är också sant att han utmanar dig som ingen annan. Lyssna till en bibeltext som fångar detta ”både ock”, Matt 11:28-30: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, för mitt ok är milt och min börda är lätt.”

Får du tag på det? Jesus vill ge dig vila, men hans vila är inte passivitet. Det finns saker och ting som behöver göras på den här jorden. Alltså ger han dig också ett ok. Det verkar lite motsägelsefullt alltihop: – Kom till mig alla trötta. Jag ska ge er vila och ett ok. Jag ska ge er ro och ett nytt arbete.

Men det är inte motsägelsefullt? Inte för den som läser noga. Det är fullständigt logiskt alltihop, för vila är inte tristess. Meningslöshet och passivitet hjälper oss inte att hitta vila. 

Följ med i min tanke: Dessa människor arbetade och slet för att få frid med Gud och komma till ro. Men det kan ingen religion i världen ge oss. För hur ska vi kunna vara goda nog för den Fullkomlige? Så Jesus hjälper oss med det. Han ger oss nåd. När vi tar emot denna nåd får vi frid och finner vila. Men livet är mer än så. Vi har gåvor. Vi har kreativitet. Vi har drömmar. Vi vill att våra liv ska betyda något. Inte sant? Men för att klara av allt detta behöver vi balans. Lyssna: Ett ok är ett hjälpmedel för att bära en börda balanserat. 

Jag tycker att det här är intressant. Vi går in i väggar, bränner ut oss och stressar oss ihåliga. Men är det verkligen så att våra bördor är tyngre än dem våra förfäder bar? Jag menar… det har inte varit enkelt att leva och överleva i det här landet. Människor har kämpat oerhört hårt. Folk har burit tunga bördor förr också. Vad är det då som saknas oss?

Vet du vad jag tror? Jag tror att vi tappat bort det ok Jesus gav oss. För oket är ju faktiskt just det hjälpmedel vi behövde för att kunna bära vår börda på ett balanserat sätt. 

Jag har också läst humanisternas texter om att ”kasta av sig det religiösa oket”. Så dumt! Ett ok är ju ett hjälpmedel. Skulle du ha sagt till en piga i det gamla jordbrukssamhället när hon kom bärande med sina tunga spannar fulla av mjölk att hon skulle kasta oket hade hon tyckt att du var en galning, för hur i hela världen skulle hon orka bära denna tunga börda utan sitt ok?

Orden om att vi kastat av oss det religiösa oket förklarar en hel del. Om vi kastar Jesu ok har vi bördorna kvar men ingen hjälp för att kunna bära dem på ett balanserat sätt. Och då blir det för mycket. Det blir för mycket att bära alla vardagslivets bördor, alla bekymmer för barn och familj, för arbete och för en värld i krig och nöd, utan den balans en trygg gudsrelation ger. Vi har kastat det religiösa oket och måste därför bära alla dessa bördor själva, och så gott vi kan. Vilket inte verkar gå så bra för oss.  

Lyssna igen till Jesu ord, och tänk nu på oket som ett hjälpmedel, inte som en börda: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, för mitt ok är milt och min börda är lätt.”

– Ni är trötta. Ni är nedtyngda. Ni behöver två ting: Vila och balans. Kom till mig så ska jag ge er både ock. Ert barnaskap hos Gud är er vila. Ert lärjungaskap hos mig ger balans. Lär av mig.

”Lär av mig.” Där är det. Det är det som är lärjungaskap. Att vara en lärjunge är att lära av Jesus.

Att börja se på sig själv som en lärjunge hjälper oss med balansen. Om du förlorat balansen. Lär av Jesus som visste vad det var att vila hos Gud och att fullborda sitt lopp.

Om du drabbats av tristess. Lär av Jesus. Han hade inte en tråkig dag i sitt liv.

Om du tycker att livet är meningslöst. Lär av Jesus som dör med orden ”Det är fullbordat”.

När jag börjar se på mig själv som en lärjunge får jag hjälp med en massa viktiga saker. 

Jag får hjälp att leva ett spännande liv. Kanske, tänker jag, att det går omkring en massa uttråkade kristna på den här jorden, p.g.a. att man aldrig fick hjälp att se på sig självs som en lärjunge! Kanske blev det stora ordet istället medlem, i meningen medlem i en förening. Som medlem blev min uppgift att sitta i en bänk, att sjunga sånger, oavsett om jag tycker om dem eller inte och att lägga pengar i en kollektbox. Och… ja… det låter inte som ett spännande liv. Jesus erbjuder absolut någonting mer. Han vill dra dig in i det viktigaste arbete som anförtrotts människor, nämligen att verka för Guds rike i den här världen. 

Det finns tusen sätt att göra det på. Du kan åka ut som missionär till ett annat land eller du kan städa toaletterna i Tabernaklet. Du kan be. Du kan ge pengar och tid. Du kan bry dig om en annan människa och försöka hjälpa henne till tro… Gud är Skaparen. Gud är påhittig. Gud kan skräddarsy en kallelse för varje människa på jorden. 

För det andra: När jag tänker på att jag är en lärjunge får jag hjälp att ge mig själv nåd. Lyssna, Fil 3:8-15: ”Ja, jag räknar allt som förlust, för jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som skräp, för att vinna Kristus och bli funnen i honom – inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tron på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron. Då får jag lära känna Kristus och kraften i hans uppståndelse och dela hans lidanden genom att bli lik honom i hans död, i hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda.

Inte så att jag redan har gripit det eller redan har nått målet, men jag jagar efter att gripa det eftersom jag själv är gripen av Kristus Jesus. Bröder, jag menar inte att jag har gripit det än. Men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus. Så bör vi tänka, vi som är mogna.”

Jag vill någonstans. Jag vill lära känna Jesus och kraften från hans uppståndelse. Men jag är inte där än. Det hjälper mig att ge mig själva nåd. Jag är ju fortfarande under utbildning. Jag är inte alls färdig än.

Att tänka på att jag är en lärjunge hjälper mig också att vara ödmjuk, av precis samma skäl (som ovan). 

Jag blir så alltid förundrad när jag möter en lärjunge som verkar tycka sig vara så mycket mer, som vet allt, som kan allt, som tilltalar andra uppifrån och ner. Hur är det möjligt? ”Lär av mig” sa ju Jesus. Jesus, som absolut kunde konfrontera arga fariséer men som också kunde sitta ner med en ensam kvinna på en brunnskant och låta henne berätta om sin längtan, sitt liv och sin tro. 

”Lär av mig”, sa Jesus ”Var så till sinnes som Kristus Jesus var”, skriver Paulus. Lyssna, Fil 2:1-5: ”Om ni nu har tröst hos Kristus, om ni får uppmuntran av hans kärlek, gemenskap i Anden och medkänsla och barmhärtighet, gör då min glädje fullkomlig genom att ha samma sinnelag och samma kärlek och vara ett i själ och sinne. Sök inte konflikt eller tom ära. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte till ert eget bästa utan också till andras. Var så till sinnes som Kristus Jesus var.”

Det här är alltså vad det är att vara en lärjunge. Att vara en lärjunge är att lära av Jesus och att bli alltmer likt Jesus.Tänk bara på hur annorlunda kyrkans historia, eller kanske vår alldeles egna historia kunde ha sett ut om vi bara varit Jesu lärjungar i detta: ”Sök inte konflikt eller tom ära. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte till ert eget bästa utan också till andras.”

När jag ser en lärjunge i min spegel ser jag (förhoppningsvis) någon som är på väg någonstans. Men mannen framför mig är inte färdig. Han har orsak att vara ödmjuk. Den saken är klar. Men den är också helt okej.

Sist: När jag börjar se på mig själv som en lärjunge får jag hjälp att lära känna Jesus. När jag försöker lära mig av Jesus lär jag också känna Jesus.

Låt oss se om vi ser samma sak i en här texten, Joh 7:10-17: Men när hans bröder hade gått upp till högtiden gick han också dit, inte öppet utan i hemlighet. Judarna sökte efter honom under högtiden och frågade: “Var är han?” Och bland folket talades det mycket i det tysta om honom. En del sade: “Han är god.” Andra sade: “Nej, han förleder folket.” Men ingen talade öppet om honom av rädsla för judarna.

När halva högtiden redan var över gick Jesus upp till tempelplatsen och började undervisa. Judarna blev förvånade och sade: “Hur kan han känna Skrifterna, han som inte har studerat?” Jesus svarade: “Min lära är inte min, den kommer från honom som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja ska han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.”

Låt oss se om jag förstår det här rätt. Det grubblades mycket omkring Jesus Man pratade om honom sinsemellan. Men man kom inte vidare i frågan. Då säger Jesus: “Min lära är inte min, den kommer från honom som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja ska han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.”

Det verkar som om det inte alltid räcker med att prata om Jesus, eller att studera vad han säger. Vi kommer en bit därhemma, men kan då och då köra in i en mental återvändsgränd. Vi kommer inte vidare. Okej… Vad råder Jesus oss då att göra. Han råder oss att praktisera.

Jag har arbetat på olika bibelskolor. En av dem hette ”Bibelskola Tjänst”. Det var en termin teori och en termin praktik. I slutet av praktikterminen tog vi in våra elever igen och hade en gemensam avslutning. En del kom hem från ett missionsfält. Andra från församlingstjänst. Men alla hade praktiserat. 

Jag slutade aldrig att förundras. Den teoretiska terminen var bra. Eleverna fick nya åsikter och en del insikter. Men det som verkligen förvandlade dem var praktiken. 

Vi brukade ha långa vittnesbördsmöten där alla fick berätta vad de varit med om. Teorier hade fått prövas i praktiken. En del föll. Andra bar. Och människoliv förvandlades. 

Jag uppfattar att Jesus säger att det inte alltid räcker att sitta hemma och grubbla i sin kammare. Ibland kräver ditt sökande att du söker dig fram genom att praktisera. Läs Jesu ord och försök praktisera dem. Jesus menar att de är självbevisande. De bevisar sin egen kraft. Om du börjar försöka följa honom ska du förstå vem han är. 

När du lever som en lärjunge lär du känna din Mästare. Jag citerar författaren John Ortberg: ”Bibelforskaren Ray van der Laan noterar att judarna i det första århundradet hade en välsignelse som på ett underbart sätt uttrycker en lärjunges hängivenhet när det gäller att hålla sig i närheten av dem han följer: ”Må dammet från din rabbi ständigt täcka dig.” Det vill säga: ’Må du alltid följa så tätt efter honom att dammet som hans fötter rör upp smutsar ner dina kläder och ditt ansikte.’

Lärjungarna var precis som ankungen som har blivit präglad på sin mamma: de ville aldrig släppa sin rabbi utom synhåll. Det viktigaste var inte det de höll på med. Det viktigaste var att de fick vara tillsammans med sin rabbi.”

Detta är väl uttryckt. Det är en fantastisk sak att få ha arbetsgemenskap med Jesus. Vi lär känna honom på ett nytt sätt när vi ser honom upprätta en människa, hela en sjuk eller trösta en sörjande. Det finns i själva verket sådant vi bara kan lära oss om honom i den mån vi är lärjungar.

Lärjungalivet är ett liv i tillväxt. Även när livet i övrigt kan avta på krafter och möjligheter, 2 Kor 4:16-18: ”Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt. Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.”

Här kommer en av alla dessa utmanande ord, riktad till Jesu lärjungar, överallt och i alla tider, Joh 14:12: ”Jag säger er sanningen: Den som tror på mig ska göra de gärningar som jag gör. Och större än så ska han göra, för jag går till Fadern.” Vår uppgift är alltså inte bara att läsa om Jesus. Tala om Jesus. Tala MED Jesus. Vår uppgift är också att FÖLJA Jesus. Och det gör man alltså genom att fortsätta att göra det Jesus gjorde.

Världen är fortfarande full av orättvisor. 

Vem ska protestera? Det ska du!

Världen är fortfarande full av mygel och skenhelighet. 

Vem ska avslöja det? Det ska du!

Världen är fortfarande full av människor som sörjer. 

Vem ska trösta dem? Det ska du!

Världen är fortfarande full av sjuka människor. 

Vem ska be för dem? Det ska du!

Världen är fortfarande full av svältande människor. 

Vem ska mätta dem? Det ska du!

Världen är fortfarande full av människor – dyrbara, viktiga, älskade människor – som inte hört evangeliet. Vem ska berätta för dem? Det ska du! D.v.s. om du är en lärjunge.

”Så länge kvinnor gråter som de gör nu tänker jag kämpa.

Så länge små barn hungrar tänker jag kämpa.

Så länge människor kastas i fängelse gång på gång

gång på gång, som de gör nu tänker jag kämpa.

Så länge det finns en drinkare. Så länge det finns en stackars vilsen gatflicka kvar. Så länge en enda själ finns kvar i mörkret och inte har nåtts av Guds ljus tänker jag kämpa! Jag tänker kämpa ända till slutet.” (William Booth; slutorden i hans sista tal)

Den stora utmaningen i det kristna livet är inte att släpa sig upp ur sängen och ta sig till en religiös timme i kyrkan på söndag. Gudstjänsten är min tankstation. Utmaningen ligger i att fortsätta att göra Jesu gärningar.

Jag är alltså inte bara ett barn som får kärlek och omsorg av min Far i himlen. Jag är ocksåen människa Gud räknar med, en förändringsfaktor, ett hot mot ondska och elände, ett redskap för Guds kärlek, d.v.s. en Jesu lärjunge.

MEN VAD ÄR EN LÄRJUNGE?

Vi använder ordet lärlingom någon som tar plats hos en mästare för att lära sig ett yrke av honom. 

Lärlingens framtida uppgift blir att föra traditionen och kunskapen vidare. Bibeln använder ordet lärjunge. 

Tre ting utmärker en lär­junge:

  1. Han har en mästare. Någon att lära sig av.
  2. Han lär sig och tar efter sin mästare.
  3. Han för sin mästares kunskap vidare.

Det är alltså en lärjunges uppgift att lära sig någonting. 

Illustration:Tänk dig en liten pojke som sitter där hemma och klinkar på sin pianoläxa, om och om igen. Det är svårt. Det blir fel. Utanför fönstret spelar grannbarnen fotboll. Men han är fast vid pianot. 

Tänk dig att en ängel kommer till pojken. Ängeln för pojken genom tid och rum och in i en fullsatt konsertlokal. Där sitter en man vid flygeln som fängslat den månghövdade skaran med sin fantastiska musik. Pojken har aldrig hört någon spela så förr. Han vänder sig mot ängeln och frågar: – Vem är det? Ängeln svarar: – Det är du. Om tjugo år.

Nu vet pojken varför han övar. Det tar emot ibland, men han fortsätter, för han har förstått vad det kan komma att leda till en dag. 

Den dag Jesus blir vår Herre blir vi hans lärjungar. Det betyder inte att vi är skickliga på allt vi ska göra, eller att vi vet så mycket än. Men om vi förstår vad andlig disciplin är, att avstå från att alltid ta den lättaste vägen osv. kan det leda fram till i våra liv är vi beredda att lära mer.

Kol 3:16-17: ”Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung till Gud med tacksamhet i era hjärtan. Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud Fadern genom honom.”

Nej, det är inte alltid enkelt. Men vi övar. Det blir fel ibland. Vi börjar om. 

Tit 2:11-13: ”Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och i stället leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är, medan vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet.”

Vi ger inte upp. Vi snavar och faller, men reser oss igen. Vi övar vår läxa och förvandlas sakta. Vi lär av Jesus, och tillsammans med Jesus. För detta var vad Jesus kallade sina lärjungar till: Att komma och dela livet med Jesus. Att göra Jesus till sin Mästare. Att lära sig av honom. Att ta efter det han lärde och gjorde, för att sedan föra det vidare. Det kom en dag när Jesus sa: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er, (Joh 20:21). 

EN LÄRJUNGES LYDNAD

Paulus skriver att hans uppgift var att föra människor fram ”till trons lydnad”, Rom 1:5. Lydnaden är alltså en viktig del av att vara en lärjunge. Vi kan inte följa Jesus för att vi vill ha vad han kan ge, men inte bry oss om vad han har sagt. Om detta säger Jesus, Luk 6:46: ”Varför kallar ni mig ‘Herre, Herre’ när ni inte gör vad jag säger?”

Jesus talar inte om att vi ibland misslyckas med att göra hans vilja. Jesus talar om människor som inte bryr sig om hans vilja. Det spelar med andra ord ingen roll om vi KALLARJesus Herre om vi inte också harGJORThonom till Herre. Förutsättningen för lärjungaskap är alltså att vi vill lyda Gud. 

Här är en annan viktig bibelvers för lärjungar, Matt 6:33: ”sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också”.

Är Jesus din Herre? Hur vet man det?  Jo, då följer du inte bara dina egna infall, känslor eller åsikter. Då är det viktigt för dig att söka Guds vilja. Är det inte viktigt för mig vad Jesus tycker är han nog inte heller min Herre.

Det kommer till slut ner till mycket grundläggande saker, som hur jag sköter mitt arbetsliv, ärlighet, hur jag hanterar mina pengar, min omsorg om andra o.s.v. Det handlar ju till slut om att jag bestämt mig för att följa någon som sagt sig vara Sanningen.

EN LÄRJUNGES UPPGIFT

Varje människa har en uppgift inför Gud. Om du vill kan du kalla det en kallelse. Den kan se ut på många olika sätt. Men en stor uppgift lämnade Jesus över till oss allesammans. Vet vi inte vad vår uppgift är för övrigt så vet vi bortom varje tvivel att vi alla är kallade till detta, Matt 28:19-20: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar!” Dessutom ger han några grundläggande riktlinjer för hur det ska gå till: ”Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” En lärjunges uppgift är alltså att göra Jesus känd. Liksom att be om och verka för att Guds vilja ska ske: Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.(Matt 6:10)

Därutöver finns uppmaningar i Bibeln om att ta ansvar för de fattiga och nödställda. Det heter i Apg 4:32: ”Hela skaran av dem som kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen kallade något av det han ägde för sitt utan de hade allt gemensamt.”

Andra bibelord talar om vikten av att be för de sjuka, stödja de svaga. En lärjunges liv är alltså ett rikt liv med många stora utmaningar. 

EN LÄRJUNGES DRIVKRAFT

Drivkraften i en lärjunges liv måste vara kärleken, 2 Kor 5:14: ”Kristi kärlek driver oss, för vi är övertygade om att en har dött för alla, och därför har alla dött”.

Paulus upplevelse av Guds kärlek innebar en totalomvänd­ning för hela hans livsinriktning. Han var en våldsver­kare. Guds kärlek för­vand­lade honom. Efter detta möte med Guds kärlek var Paulus ständigt på väg i kärleken tjänst; driven av kärleken till och från Gud.

EN LÄRJUNGES LÖN

Några ord av Jesus vänder på perspektiven, lyssna, Luk 6:22-23: ”Saliga är ni när människorna hatar er och när de utesluter er och hånar och smutskastar ert namn för Människosonens skull. Gläd er på den dagen och hoppa av glädje, för er lön blir stor i himlen.”

Jesus talar om lidande och förföljelse. Han talar om vad det kostar att följa Det finns mer att säga. Fast hur? 

Jesus talar till enkla människor som växt upp i den här världen. De känner inget annat. De känner inga andra världar. De känner inget helt och fullkomligt. Det vet bara av denna trasiga värld; fragment av det som en gång var. Det är som att förklara för sina akvariefiskar att det finns ett hav. Men Jesus vet. Jesus har sett mer. Jesus känner till en tillvaro full av glädje. Men hur ska han kunna förmedla det han vet till dem som vet så lite?  Det får räcka med några ord: – Okej… vänta tills vi kommer hem! Er lön… er lön blir… stor.

Jo, det finns en kostnad att betala för sitt lärjungaskap. ”Följ mig”, säger Jesus, och går mot strömmen. Men det är värt mer än vad det kostar, 2 Kor 4:16-5:10: ”Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt. Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.

Vi vet att om vårt jordiska tält rivs ner så har vi en byggnad från Gud, en evig boning i himlen som inte är gjord av människohand. Därför suckar vi i vårt tält och längtar att få iklä oss vår himmelska boning, för när vi väl är klädda i den ska vi inte stå där nakna. Ja, vi som bor i detta tält suckar tungt. Vi vill ju inte bli avklädda utan påklädda, så att det som är dödligt uppslukas av livet. Och den som berett oss för just detta är Gud, som har gett oss Anden som en garant.

Därför är vi alltid vid gott mod, även om vi vet att vi är borta från Herren så länge vi är hemma i kroppen. Vi lever här i tro, utan att se. Men vi är ändå vid gott mod och skulle hellre flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren.

Därför sätter vi en ära i att vara till behag för honom, vare sig vi är hemma eller borta. Vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en ska få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont.”

Den helige Andes tempel

Föredrag, En Timme Bibel, Tabernaklet, Göteborg , onsdagen den 26 november 2019, Micael Nilsson.

Den fula ankungen

Du kan historien. Jag läser den för dig ändå, H.C. Andersens gamla saga om den fula ankungen: Det var en gång en anka som ruvade sina ägg. När alla andra ägg kläckts fanns ett kvar. Det var större än de andra och det liknade inget annat ägg ankan tidigare sett. När ägget till slut kläcks ser den fulaste ankunge ankan sett dagens ljus. Denna fula ankunge blir snart föremål för den omildaste behandling. Retad, knuffad, biten, oönskad. En dag ger han sig av. Hans flykt tar honom till vildänderna vid den stora mossen. Inte heller där blir han omtyckt. Han är ständigt avvikande. Ständigt utanför. En dag kommer jägaren. Ett skott. Änderna flyr för sina liv. Den fula ankungen är ensam igen. 

Hans liv förblir en ständig, men tröstlös, jakt på gemenskap, tillhörighet och bekräftelse. Överallt är han en främmande fågel. Den utstötte. Den fula ankungen. När vintern kommer är han ännu ensam. Vintern är lång, kall och svår, men ankungen överlever, trots allt. Och med våren kommer så småningom ljuset och värmen. I vårsolen slår han ut sina vingar. De har växt. Fått kraft. Han lyfter. Det bär. Han flyger. Högt. Med luft under vingarna njuter han friheten som aldrig förr – innan han till slut landar i en smal kanal omgiven av doftande syrener. Där får han se en syn som fyller honom med ett märkligt vemod. Ett svanpar. Den fula ankungen tvekar: 

-Dessa ståtliga fåglar kommer att hacka mig till döds, om jag, som är så ful, ens vågar närma mig dem. Men bättre att hackas till döds av dem, än att leva som en utstött.  Och han vågar – en gång till. 

Väl framme sänker han blicken. Bereder sig på nya glåpord, och på nya tjuvnyp. Han sänker blicken mot vattenytan… Men vad ser han? Han ser sin egen spegelbild, men han är inte längre den fula ankungen. Han ser inte längre den lilla grå fågelunge han varit van vid att se i vattenytan. Han ser en annan bild. Han ser en svan. En stor, skimrande vit, ståtlig svan. 

Det var alltså hemligheten. Hemligheten bakom utanförskapet. Hemligheten bakom det faktum att han alltid varit annorlunda. Han var aldrig någon anka. Han var en svan! En praktfull svan.

H.C. Andersen skriver: “Det gör ingenting om man är född i ankgården, bara man har legat i ett svanägg.”

Jag tycker att ofta att H.C. Andersens sagor är som skarpsynta analyser eller liknelser. Så är det också här. Vi anar att berättelsen har självbiografiska dimensioner; att den handlar om författarens egen kamp med självbilden men också om omgivningens försök att förminska och förkrympa. Som liknelse betraktad är sagan genialisk. 

Ikväll får den handla om vår kamp med självbilden. För detta kan hända i våra liv också. Det kan hända att den gamla bilden av den fula fågelungen låser sig fast på vår inre näthinna. Det enda vi ser är det som var. Vi ser bara våra gamla misslyckanden, eller den bild andra gett oss av vilka vi är. Det kan hända att andra ser annat. Andra kanske ser dina talanger, din kärlek och din vänskap. Andra kanske tycker att du är vacker. Men allt du ser i din spegel är bilden av vad du en gång var, eller kanske aldrig varit, d.v.s. bara trott att du var.

Vem är du?

Så vem är du egentligen? Ditt svar på frågan är din självbild, det sätt du ser dig själv och därmed läser din plats i gruppen genom. Din självbild påverkar din självkänsla.

Många är då de som vill hjälpa dig med svaret av vem du är. Darwin och evolutionsteoretikerna svarar (förenklat) att du är en naken apa, en produkt av slump och utveckling. D.v.s. ingen ville dig. Du är ett oönskat barn; ett vintergatans gatubarn. Jag antar att den självbilden skapar något inom oss, och hopp är det knappast. Jag antar att bilden av den nakna apan som ingen tänkt något djupare med, eller detta ensamma gatubarn i ett väldigt Universum krymper människosjälen. Det blir förmätet alltihop, förmätet att tala om Livets mening, i bestämd form. I bästa fall kan vi skapa oss en mening. Men då får vi kämpa så hårt vi kan. Allt är upp till oss själva eller andras goda vilja. För hur ska livet kunna ha en mening om ingen menat livet?

Inte bara vill många ge svar på vem du är utan också på vem du bordevara. Och vi formas av det vi hör? Våra liv präglas snart av andras åsikter och omdömen. “Tungan har makt över liv och död”, säger Ords 18:21. 

– Du har ingen sångröst, sa skollärarinnan i lågstadiet. Efter detvågade mamma inte ta en ton i offentliga sammanhang. Några ord påverkade henne för resten av livet. Mamma tystnade. För “tungan har makt över liv och död.”

En pastor berättar om hur han går omkring och ser i skyltfönster. Han hamnar snart framför ett som tillhör en tatueringsstudio. I skyltfönstret finns många olika motiv. På ett står: ”Born to Loose”, född förlorare. Han måste gå in och fråga: – Händer det verkligen att någon vill tatuera in detta? Jo, svarar tatueraren. Hur är det möjligt? frågar han. Vem vill rista in på sin kropp att han eller hon är en förlorare. Tatueraren pekar först på armen och sedan på pannan och säger på bruten engelska: before tatoo here (på armen) tatoo here (pannan). D.v.s. innan någon ristar orden på sin arm har någon ristat dem i hans eller hennes sinne och tankevärld.

Born to Loose. Född förlorare. Ja, inte bara det. I människans sinne har någon t.o.m. ristat orden ”förlorad”. För så var det en gång, för oss alla. Vi var förlorade. Men det är vi inte längre. I alla fall inte om vi tagit emot frälsningen, för frälsningen är en fullständig revolution. 

Ps 113:5-8 uttrycker det så vackert: 

”Vem är som Herren vår Gud,

han som tronar så högt,

som ser ner så djupt –

vem i himlen och på jorden?

Han reser den ringe ur stoftet

och lyfter den fattige ur dyn

för att sätta honom bland furstar,

bland sitt folks furstar.”

Den stund Jesus blir din Frälsare blir du frälst. Gud förlåter din synd, reser din döda ande upp från döden och ger dig evigt liv. Du blir född på nytt. Guds Ande kommer in i ditt liv, och du fylls av Guds närvaro. 

Ändå händer det att kristna människor fortsätter att tänka på sig själva som fula ankungar. De lyckas inte spegla sig i vattenytan. De lyckas aldrig se den nya bilden.

När vi kommer till tro behöver vi alltså omskolas. Vi behöver ett nytt sätt att tänka. Vi behöver se att det gamla är borta och att något nytt har kommit, (2 Kor 5:17). 

Frälsningsundret sker på en sekund. I ett nu föds en människa till nytt liv. Men att lära sig att tänka om och nytt, d.v.s. att förstå vad Gud gjort och hur det förändrat oss är en pågående process över ett helt liv. 

Som en starthjälp har vi sett på några nya sanningar dessa kvällar. Vi har sett på hur du som kristen är ett Guds barn. Vi har också sett på vad det betyder när Bibeln säger att vi är lärjungar. Dessa bilder är viktiga, kraftfulla, förvandlande. Ser vi dem liknar vi den fula ankungen som ser att han inte alls är en ankunge utan en vacker svan. 

Du är ingen looser längre, inte en förlorad förlorare. Du är ett Guds barn. Gud har börjar upprätta sin avbild i ditt liv. Herren din Gud, han som tronar så högt och som ser ner så djupt har rest dig ur stoftet och lyft dig ur dyn. 

Ännu en ny självbild

Ikväll ska vi läsa ännu en bibeltext och försöka se oss själva genom ännu en viktig självbild. Jag vågar säga att om vi verkligen förstod den här bibeltexten och kunde se oss själva genom den så skulle våra liv aldrig bli sig lika igen. Lyssna, 2 Kor 6:19-20:  ”Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud? Ni tillhör inte er själva, ni är köpta till ett högt pris. Ära då Gud med er kropp!”

Här har vi nu en bibeltext. Den innehåller information, men den är också kommunikation. Genom enkla människoord, jordbundna som ord är, vill Gud nå oss och tala till oss. Eviga sanningar, men jordbundna, ordbundna… 

Hur ska vi kunna förstå dem? Låt oss ta hjälp av ett antal grundläggande regler för biblisk läsförståelse. Huvudregeln för biblisk läsförståelse skulle kunna se ut så här: Vi vill förstå vad författaren ville säga till de människor som tog emot orden, för att därefter också kunna förstå vad Gud vill säga oss genom dessa ord när de landar i våra liv. 

För att göra det behöver vi: 

1. studera kontexten, sammanhanget

2. förstå vad det är för text vi läser; om det är poesi, historia, liknelse, lagtext, brev…

3. vara uppmärksamma på om texten innehåller viktiga begrepp vi behöver sätta oss in i

4. och ibland läsa Bibeln tillsammans med andra, genom att fysiskt mötas eller genom kommentarer där andra hjälper oss se det vi själva inte ser, Ef 3:18

Här läser vi nu en brevtext. Vad är speciellt med brevtexter. Jo, de är riktade in i konkreta situationer. På brevet skriver vi en adress. Brevet är skickat till någon eller några. Det är skrivet av en orsak, kanske p.g.a. ett problem eller en frågeställning, och tänkt att tala rakt in i en faktisk situation. 

Det här brevet är sänt till kyrkan i Korinth. Vad var det för stad? Jag citerar Kärnbibeln: ”Korint var en stor handelsstad med omkring 50 000 invånare från många folkslag. Det var ett religiöst centrum med många tempel. Kärleksgudinnan Afrodite tillbads här och i hennes tempel tjänstgjorde enligt antika källor 1 000 prostituerade. Staden fick till och med ett grekiskt verb uppkallat efter sig, ordet “korintisera” som betydde att praktisera sexuell omoral. Kulten av Dionysus, som romarna kallade Bacchus, var sannolikt mycket stor i Korint och kan förklara en hel del av de problem som fanns i just den här församlingen. Dionysus var en vingud och man drack sig berusad av vin. Det förekom dans, extas, tungotal, profetior, och alla sexuella relationer var tillåtna.”

Då som nu påverkas vi förstås av den miljö vi växer upp i. Och i Korinth var trycket utifrån var stort. De som kom till tro kom från en bakgrund där omoral var accepterad som rådande moral. Och det följde med in i kyrkan, i attityder och handlingar. Paulus behövde adressera detta och förklara att det kristna livet måste vara ett annat slags liv. Inte minst ser vi då att han får ta upp kampen mot sexuell omoral. Detta är den omedelbara kontexten, d.v.s. det sammanhang vi finner vår text i. 

Låt oss läsa den i sitt sammanhang. Så här resonerar Paulus i 1 Kor 6:12-20: “Allt är tillåtet för mig”, men allt är inte nyttigt. “Allt är tillåtet för mig”, men jag ska inte låta något ta makten över mig. “Maten är till för magen och magen för maten”, men Gud ska göra slut på dem båda. Men kroppen är inte till för omoral utan för Herren, och Herren för kroppen. Gud har uppväckt Herren, och genom sin makt ska han uppväcka även oss.

Vet ni inte att era kroppar är delar i Kristi kropp? Ska jag ta delar av Kristi kropp och göra dem till ett med en prostituerads kropp? Verkligen inte! Eller vet ni inte att den som förenar sig med en prostituerad blir en enda kropp med henne? Det heter: De två ska bli ett kött. Men den som är förenad med Herren är en ande med honom.

Fly sexuell omoral! All annan synd som en människa begår är utanför kroppen, men den sexuellt omoraliske syndar mot sin egen kropp. Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud? Ni tillhör inte er själva, ni är köpta till ett högt pris. Ära då Gud med er kropp!

Paulus bygger upp sin text som en tänkt dialog. Han citerar motståndare och kommenterar. Följ med: ”Allt är tillåtet” säger någon. Paulus svarar: – Ja, men allt är inte nyttigt. 

Vem är det som sagt att allt är tillåtet? Kanske att det är faktiskt Paulus som gjort den en gång. D.v.s. kanske har människor i Korinth använt några ord som Paulus använt för att undervisa om nåden. Paulus gör det ju längre fram igen, nämligen i kap 10:23-24: ”Allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet, men allt bygger inte upp. Ingen ska söka sitt eget bästa, utan den andres.”

Hänger du med? Den här gången tar Paulus tillbaka orden och återvinner dem. Att allt är tillåtet betyder inte att jag ska bete mig hur som helst. Jag ska också söka andras bästa. Jag ska också tänka på vad som bygger upp. 

Jag försöker alltså inte leva efter Guds bud för att blifrälst utan för att jag ärfrälst, och för att det därför är viktigt för mig att försöka leva i och leva ut Guds kärlek. Att då använda Paulus ord om att allt är tillåtet för att motivera varför man t.o.m. kan uppsöka prostituerade är förstås att helt missförstå vad nåd är. Alltså måste Paulus svara: – Allt är inte nyttigt. Med andra ord ska jag som kristen fråga: – Är det här nyttigt? Är det bra för mig? Är det bra för andra? Är det bra för kyrkan? 

Någon säger: – Allt är tillåtet för mig. Paulus svarar: – Men jag ska inte låta något ta makten över mig.

D.v.s. det som tar makten över mig kan inte kallas frihet. Om jag hävdar min frihet att dricka alkohol, så finns det också en farlig vändpunkt där denna frihet visar sig ta makten över mitt liv och mina relationer. Alltså säger Paulus att ingenting får ta makten över oss. 

Samtalet fortsätter i detta märkliga citat: “Maten är till för magen och magen för maten”. Vad menas med det? Förmodligen resonerar ett antal troende i Korinth, för att försvara sin moral, eller omoral, ungefär då här: – Kroppen vill ha mat. Alltså köper jag mat. Kroppen vill ha sex. Alltså köper jag sex. Vad är problemet?

På detta svarar Paulus att kroppen en dag ska dö. Den dagen är vi förstås inte hungriga längre. Maten är inte en evighetsfråga. Men kroppen ska också uppstå, och hur vi idag hanterar vår sexualitet kan verkligen få eviga konsekvenser för oss: ”Vet ni inte att era kroppar är delar i Kristi kropp? Ska jag ta delar av Kristi kropp och göra dem till ett med en prostituerads kropp?” 

Nej, jag erkänner, det är inte helt enkelt att följa med i Paulus tankegångar. Han förstår det själv och förklarar lite till: ”vet ni inte att den som förenar sig med en prostituerad blir en enda kropp med henne? Det heter: De två ska bli ett kött. Men den som är förenad med Herren är en ande med honom. Fly sexuell omoral! All annan synd som en människa begår är utanför kroppen, men den sexuellt omoraliske syndar mot sin egen kropp”.

Vad är sex “bra för”?

Låt oss försöka förstå det här. Paulus säger nog inte här att sexuell synd är värre än andra synder. Det vore orimligt. I alla fall om vi ställer det mot synder som misshandel eller mord. Inte tänker vi väl att sexuell synd är värre än mord? Nej, vad Paulus skriver är att sexuell synd är annorlunda än andra synder. Vilket har att göra med Guds tanke med vår sexualitet. En sexuell relation är en unik relation. En sexuell handling är nämligen en förenande handling. Och jag tänker att få människor egentligen förnekar det. Alla vet att en sexuell relation inte är oladdad. 

I en sexualakt delar människor något unikt. Man ger bort något av sig själv i en sexualakt. De två blir ett. Varför? Jo, för att det är så det ska vara. Det är så Gud dragit ledningarna i oss. Det är så vi är skapade. Sex är tänkt för äktenskapet för att det behövs där. Det är mycket som sliter på ett äktenskap. Det gör mycket som sliter i ett äktenskap. Kärleken utsätts för vardagslivets erosion. Topparna nöts ner. Därför behövs en stark motverkande kraft, något som förenar, något som gör till ett igen… och igen och igen. Det är i den kontexten sexualiteten blir vackert och viktigt. Att istället ge bort en massa bitar av sig själv till en massa olika människor trasar istället sönder. 

Detta är Paulus poäng. Vad vi gör med våra kroppar påverkar oss djupare än något annat. Det är därför vi ska använda våra kroppar på ett klokt sätt, så att ingenting får makt över oss. 

Det är också efter detta långa resonemang om vad som kan vara ett kristet förhållningssätt i dessa frågor Paulus kommer fram till frågan: ”vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud? Ni tillhör inte er själva, ni är köpta till ett högt pris. Ära då Gud med er kropp!”

Köpta till ett högt pris

Vi tar lite tid till med texttolkningen. Att lära sig HUR man läser Bibeln är ju ett viktigt bibelstudium i sig. Den logiska ordningen i Paulus resonemang är den här:

1. Ni är köpta till ett högt pris.

Jesus har köpt oss. Jesus har betalat ett högt pris. Petrus skriver, 1 Petr 1:18-19: ”Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting som silver eller guld ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder. Nej, det var med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och brist.” Alltså:

2. Ni tillhör inte er själva.

Ps 100:3: ”Besinna att Herren är Gud, han har gjort oss och vi är hans, hans folk, fåren i hans hjord.” (Bibel 2000)

3. ”er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud”

Här möter vi nu ett viktigt begrepp, ett teologiskt grundord vi behöver fördjupa oss i, nämligen ordet ”tempel”. 

Paulus hade kunnat skriva det enklare: – Ni är en bostad åt Gud. Eller: – Ni är som ett palats där Gud bor. Eller bara: – Gud bor i er. Nu använder han dessutom ett oerhört laddat ord för, nämligen ordet tempel. Templet var den plats där Gud uppenbarade sig. Templet var en plats för försoning och en plats för tillbedjan. Gud fyllde templet med sin härlighet. Där möttes Gud och människa i försoning och frid. 

När Paulus skriver att du är ett tempel är det en oerhörd sak. Det betyder att ditt hjärta är en helig plats, likt det allra heligaste i templet. Du går inte längre till ett tempel för att möta Gud. Du är själv det tempel där Gud finns. Du möter Gud, försonas med Gud och tillber Gud i ditt inre. 

Kanske har vi vetat detta så länge att vi glömt hur stort det är, men det är en oerhörd sanning. Gud bor I dig!

4. Alltså skriver Paulus: ” Ära då Gud med er kropp!”

Med detta har han lyft allt, från ett lågt försök att ge ett teologiskt försvar för att leva ut sin lust bland prostituerade, lyfter Paulus både tanken på vad sex är och vad kroppen är till helt nya höjder. Om sex är att bli ett med någon borde vi verkligen tänka länge och djupt på vem vi vill bli ett med. Och kroppen, som devalverats till ett instrument för vår tillfredsställelse, oavsett om det gäller mat eller sex får istället vara ett tempel, som fylls av Guds närvaro och som vi ska använda som ett instrument för tillbedjan. 

Är du med? Det sätt vi ser på oss själv kommer att ha en starkt formande effekt på våra liv. I Korinth fanns människor som såg på sina kroppar som att de bara var ett medel för tillfredsställelse. De verkar separera kropp och ande åt. Vad vi gör med våra kroppar är en sak, vad vi gör med vårt andliga liv en annan.  

Hela livets Gud

Denna uppdelning mellan det kroppsliga och det andliga har skett många gånger i kyrkans historia. Tidigt fick kyrkan ta strid mot den så kallade gnosticismen, d.v.s. den tudelade andligheten, där tillvaron delades upp i den goda andligheten och den onda kroppsligheten, och där livet delas upp i många olika liv: arbetsliv, familjeliv, andaktsliv… 

Det gnostiska inflytandet i den tidiga kristenheten utmärktes av ett främlingskap inför kroppen, själen och naturen. Skapelsen var enligt detta tänkande ond. I syndafallet stängdes människan in i skapelsen, fängslades i kroppen. Frälsning var att genom kunskap (gnosis) frigöra sig från det fysiska livet för att bli en andlig varelse.

Man behöver kanske inte säga mer för att vi ska ana hur detta ibland slagit igenom i kyrkans helgelseförkunnelse. Kroppen och det kroppsliga ska förnekas och förkvävas. Det kroppsliga är oviktigt. Det andliga är viktigt. Det som sker på arbetsplatsen är en sak. Det som sker i kyrkan är en annan sak. 

Jag har sett detta slå igenom i vår egen tid också. Jag har mött människor som ägnat sig åt det andliga, d.v.s. åt bönen och åt kyrkan, men glömt sin familj och sitt hushåll. Men detta är inte kristendom. Det är gnosticism. 

Detta uppdelande i kroppslighet och andlighet är oändligt lång bort från Paulus ord om att vi ska ära Gud ”med vår kropp”. Uppdelningen mellan det andliga och det kroppsliga, d.v.s. det andliga och viktiga; som att gå till kyrkan, att be, att läsa Bibeln och det fysiska, vanliga och oviktiga, som att sköta sin hälsa, att äta rätt, att motionera, att betala räkningar och att klippa gräset… den uppdelningen är verkligen inte biblisk. I Bibeln är Gud hela livets Gud. Gud är kroppens och vardagslivets Gud lika mycket som andaktslivets och gudstjänstlivets Gud. Så ära då Gud med din kropp. 

Låt er uppfyllas av Ande!

Och, om din kropp nu är ett tempel för den helige Ande, vad annat ska vi säga än detta: – Sök Guds Ande. Eller som Paulus skriver det i Ef 5:18: – Låt er uppfyllas av Ande.

I Hesekiels bok (43:5) berättas det om en syn. Profeten ser hur Guds härlighet uppfyller templet. Tänk om det skulle få ske i våra liv. Tänk om Guds Ande skulle få fylla oss, så att det syns. Tänk om Guds härlighet skulle få uppfylla templet. 

Orden om att vi är den helige Andes tempel är starkt förknippade med orden om att vi är skapade att vara Guds avbilder. Människans skapades till Guds avbild, men när vi bröt med Gud gick avbilden sönder och vi blev någonting annat. Och vi gjorde någonting annat än att ära Gud med våra kroppar. Bibeln säger dessutom att vi dog. – Om ni äter frukten från kunskapens träd kommer ni att dö, varnar Gud. Men människan lyssnade på andra röster, åt och dog. Jakob skriver, Jak 2:26: ”Liksom kroppen utan ande är död, så är tron utan gärningar död.” Kroppen utan ande är död.

Det är detta Jesus ser när han ser in i den gudslängtande Nikodemos hjärta. Nikodemos söker upp Jesus. Hans ordflöde är enormt. Nikodemos öser beröm över Jesus och berättar om allt han förstår, men Jesus avbryter honom mitt i meningen. Jesus ser att kroppen utan ande är död, och att människans utan frälsningen är utan ande: – Du måste bli född på nytt Nikodemos. Du måste få liv. 

Detta är också vad som sker när en människa tar emot frälsningen. Du får liv. Liv från Gud. Liv som inte kan dö. 

Därefter talar Bibeln ofta om vår nya relation; d.v.s. om vår relation till den tredje personen i gudomen, den helige Ande. Vi ska leva och tala så att vi inte bedrövar den helige Ande, eller utsläcker Guds Ande i våra liv. Istället ska vi låta oss fyllas av Guds Ande. Vi ska söka dopet i den helige Ande och lära oss att ledas av Guds ande. 

Så här säger Jesus, Joh 14:16-17: ”Och jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare som ska vara hos er för alltid: sanningens Ande. Världen kan inte ta emot honom, för världen ser honom inte och känner honom inte. Ni känner honom, för han förblir hos er och ska vara i er.”

Världen känner honom inte. Vilken tragedi! För många blir Guds Ande den stora främlingen, ett ”något” man upplever ibland, en stor och märkvärdig närvaro, någon som vandrar tyst vid människans sida genom sorgedalen, men som en gåta, likt Det Stora Okända. Talar man ni ändå om Anden så är det för hans verk, för hans kraft, glädjen, för inspirationen, trösten eller t.o.m. för upplevelsen av hänryckning. T.o.m. i vissa bibelöversättningar blir Anden ett opersonligt ”det” snarare än ”han”, d.v.s. som en person, likt Jesus eller Fadern som vi kan tala till, lyssna på och leva med. 

Men Jesus säger om sina lärjungar: ”Ni känner honom.” O, att Jesus kunde säga detsamma om oss. Vad blir det annars av kyrkan? Hur ska hon förstå vad hon är om hon inte förstår att hon är ett tempel för den helige Ande? 

Faktum är att Paulus använder bilden av den troende som ett tempel vid två tillfällen i första Korithierbrevet. Så här läser vi i 1 Kor 3:16-17: ”Vet ni inte att ni är Guds tempel och att Guds Ande bor i er? Om någon fördärvar Guds tempel ska Gud fördärva honom. Guds tempel är heligt, och det templet är ni.”

Bilden av de troende som Guds tempel. Den har flera tillämpningar. Här, i kapitel 3 handlar det om vad och hur vi bygger. För tanken är att vi ska bygga någonting med våra liv. Tanken är att vi ska lämna någonting efter oss. 

I Korinth verkar det finnas människor som snarare bygger ett Babelstorn än ett tempel. De strider och är avundsjuka. Då måste Paulus ta i. Han måste skaka om dem så att de vaknar. För det här håller ju inte. Därför skriver han till dem som verkar mer intresserade av att bygga upp någonting omkring sig själva än att bygga på kyrkan: ”var och en måste tänka på hur han bygger. Ingen kan lägga en annan grund än den som är lagd, Jesus Kristus. Om någon bygger på den grunden med guld, silver och ädelstenar eller med trä, hö och halm, så ska det visa sig hur var och en har byggt. Den dagen ska visa det, för den uppenbaras i eld och elden ska pröva hur vars och ens verk är. Om det verk som någon har byggt består, ska han få lön.”

Om betoningen i kapitel 6 ligger på det personliga, nämligen på våra kroppar och på hur vi lever, ligger betoningen i kapitel 3 på det gemensamma. Vi är ett tempel tillsammans. Och därför måste vi se till att det vi bygger inte är ännu ett babelstorn där vi vill göra oss ett namn, utan ett tempel, där Guds namn blir ärat och tillbett.

För en troende jude var templet en stark symbolisk bild. Och så är det än. Det finns inget tempel i Jerusalem idag, men det finns fortfarande en plats som kallas ”tempelberget”. 

I snart 2000 år har det judiska folket sörjt över att templet förstörts. Templet var nämligen den plats där Gud hade fäst sitt namn. Templet var platsen dit man riktade sig för att söka Gud av hela hjärtat. Templet var själva mötesplatsen mellan Gud och människa. 

Lyssna till dessa ord som är så genomsyrade av denna respekt för och längtan efter tempel, Ps 27:4:

”Ett har jag begärt av Herren,

detta söker jag: att få bo i Herrens hus

i alla mina livsdagar, för att se Herrens ljuvlighet

och söka honom i hans tempel.” 

Med det som bakgrund får Paulus ord en väldig tyngd. – Niär Guds tempel. Detta menar Paulus är en så stor sanning att vi kommer att förvandlas när vi mediterar över den och tar in den i våra liv så att denna bild blir vår självbild. 

Låt oss till sist dra några slutsatser av allt detta:

1. Gud bor i ditt liv.

Gud finns inom dig. Om du har gett ditt liv till Kristus är detta sant. Just nu är det sant. Oavsett hur du känner det är det sant. Den helige Ande som svävade över djupen i skapelsens gryning, den helige Ande som fick Jesus att uppstå från döden finns just nu i ditt liv.

I takt med att du förstår detta blir det också en förvandlande upptäckt. Gud bor i ditt liv. 

2. Man drar inte in vad som helst i templet.

Det fanns mycket tydliga bestämmelser för hur det skulle gå till i Jerusalems tempel. Man tog inte in vad som helst i templet. Och ju närmre templets mest centrala delar man kom, det som kallades “det heliga” och “det allra heligaste”, desto mer noggrant blev det med renheten.

Så menar Paulus att vi måste tänka. Om jag är den helige Andes tempel är det också viktigt vad jag väljer att ta in i mitt liv. I evangelierna renar Jesus templet. Om vi är Guds tempel är det viktigt att Jesus får rena templet, så att ditt hjärta blir en plats där du kan möta Gud.

3. Om jag är ett tempel för att jag tillhör Kristus betyder det att också du är ett tempel för samme helige Ande om du tillhör samme Herre. Det måste betyda något för mitt sätt att möta dig. Om du är ett tempel för den helige Ande vet jag att det finns något i ditt liv som jag behöver. Då måste jag möta dig med respekt och öppenhet.

Så här väl formulerar Gunnar Elstad (ledare inom Norsk Luthersk Missionssamband) detta: ”En människa som öppnar sig för oss och ger oss sitt förtroende ger oss en dyrbar gåva. Den ska vi ta emot med respekt. Vi får i alla fall inte försöka roffa åt oss en sådan gåva genom att bryta oss in i en annan människa. Då och då kan vi knacka på en dörr. Vi har ingen rättighet att kräva att den ska öppnas. Men om den öppnas kan vi gå in – med samma vördnad som när vi går in i en mäktig katedral.”  

Du är ett tempel för den helige Ande.

Det är en fantastisk sanning. Men den är också svår att förstå. Hur kan Gud vilja bo i en så bräcklig boning? Jag känner mig mer som en gammal barack än som ett tempel. 

Det är därför, eftersom detta är så svårt att förstå och ta in, som Paulus ber för oss: ”Jag ber att era hjärtans ögon ska få ljus så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till, hur rikt och härligt hans arv är bland de heliga och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft har varit verksam.” (Ef 1:18-19) 

Hur får man det att hända?

Föreläsning 1

Vi börjar på Nordpolen

Jag tror att jag måste börja på Nordpolen… eller rättare sagt med Nalle Puhs expedition till Nordpolen, för att knyta tillbaka till veckans veckobrev från Tabernaklet, där jag berättade om hur jag då och då läser sagor för mina barnbarn. Vi gillar alla Nalle Puh, även om jag anar att det är av lite olika skäl. Alldeles särskilt tycker jag om berättelsen om Nalle Puhs expedition till Nordpolen.

För mig är den en intressant filosofisk betraktelse med en knivskarp samtidsanalys som till slut mynnar ut i orden: ”När du gör en expedition för att upptäcka Nordpolen, är det bäst om någon i gruppen vet hur Nordpolen ser ut.”

Det här är historien i en tråkigt kort version: Nalle Puh och hans vänner ska göra en expedition till Nordpolen. De ger sig av, glada i hågen, till dess någon kommer på att ingen av dem egentligen vet hur Nordpolen ser ut. Ingen vet heller var den ligger. Det vill dock ingen erkänna, varför all håller alla god min. Istället försvarar de sig med att säga att de visst har vetat hur Nordpolen ser ut. Det är bara det att de glömt det… just nu. Så, om man inte vet var Nordpolen ligger och om man inte vet hur Nordpolen ser ut hur ska man då veta när man till slut har funnit den? 

Det går naturligtvis som man kan förvänta. Stor förvirring uppstår. Allt sökande är förgäves, åtminstone fram till dess Nalle Puh hittar en gammal påle på marken. Expeditionens ledare, Christoffer Robin, proklamerar då att denna påle är Nordpålen, varpå den sticks ner i jorden. På pålen placeras därefter en skylt med texten: ”Detta är Nordpålen. Nalle Puh upptäckte den.”

Det finns så många vinklingar man kan ha på den här berättelsen. Låt mig ta en enkel och dessutom djupt personlig: I så många samtal, själavårdssamtal, strategisamtal, eller frustrerade klagovisor jag fått ta emot genom åren som församlingspastor, snart 33 år, har detta slagit igenom. Vi vet ofta inte vad det är vi söker.

Ibland tycker jag att Nalle Puh och hans vänner, i sitt sökande efter någonting man inte riktigt vet hur det ser ut eller vart det ligger också liknar kyrkan och jakten efter, inte Nordpolen, men väckelsen. D.v.s. vi säger att vi längtar efter väckelse och tror att det är samma sak vi längtar efter, eftersom vi använder samma ord, men snart blir det uppenbart att vi egentligen söker efter olika saker, eller jagar olika ideal. Det är en otydlighet som ofta skapar slitningar i församlingar. 

Är du med mig? Jag tycker att Nalle Puh och hans gäng liknar en och annan församlingsledning. För visst vill vi hitta väckelsen igen, men hur ser den egentligen ut? Visst vill vi finna fram till förnyelsens gröna ängar, men var ligger de egentligen? 

Och inte vill vi erkänna för varandra att vi inte riktigt vet. Jo, visst vet vi vad väckelse och förnyelse är… det är bara det att vi glömt det just nu.

Det skapar en osäkerhet på både mål och färdriktning som ibland öppnat fältet för en och annan med anspråk på att stå för ”det nya Gud gör idag”, men med – ärligt talat – ganska lite bestående frukt som resultat.

Andra gånger tycker jag jakten efter Nordpolen mer liknar den enskildes sökande efter tillfredsställelse, eller kanske t.o.m. ett djupare andligt liv. Vi läser en bok som handlar om en djup relation till en livs levande, ständigt närvarande; en sökande, hett älskande Gud. I Min Bibel sker det under, det tycks på löpande band. Jag kan inte förneka att jag också sett fantastiska saker ske genom åren, men inte alls i den omfattning undren verkar ske i den första kristna kyrkan. Där uppenbaras änglar. Där befrias fångar ifrån fängelser. Där uppstår döda. Vad ska jag göra med allt detta? Är det något fel på min kristendom när jag måste konstatera att jag sett så lite av allt. 

Och, så här beskrivs det kristna inre livet, i en helt underbar text från 1 Petr 1:8-9: ”Honom älskar ni utan att ha sett honom, och fast ni ännu inte ser honom tror ni på honom och jublar i obeskrivlig, himmelsk glädje när ni nu är på väg att nå målet för er tro: era själars frälsning.”

Jag menar… vem vi inte ha det här? Trots motstånd, t.o.m. trots förföljelse, bars dessa tidiga kristna av att leva i en kärleksrelation till Jesus som gjorde att de jublade i outsäglig himmelsk glädje. Men hur… visst är jag glad över Jesus. Det är jag. Men präglas mitt liv av ”outsäglig, himmelsk glädje”? Tja… inte alltid, kanske.

Så… hur får man det att hända? Var finner man det där; det där djupa och sprudlande… levande 

Ja, vad är det egentligen jag söker efter?

Jag har suttit ner med många människor i liknande samtal. 

En del av dem har gett upp. De har jagat efter Nordpolen hela sina liv. De har längtat, kastat sig in i den ena rörelsen efter den andra; lyssnat på dem som påstått sig representera ”det nya”, ”det Gud gör just nu”… De har flugit som bin från den ena blomman till den andra, sprungit sig trötta från den ena församlingen till den andra… till dess de inte längre orkar. 

De har varit på högfrekventa karismatiska möten. 

De har gått ut i öknen med ökenfäderna. 

De har gått upp tidigt för att be på morgonen eller lagt sig sent för att be genom långa bönenätter. 

Allt har inte varit dåligt. Inte alls. Mycket var bra. Ändå har det inte lett fram till den där upplevelsen att äntligen få komma hem. 

Här är en obekväm fråga: Varför lämnar så många brinnande väckelser utbrända människor efter sig?Kanske är svaret detta att vi inte riktigt vet vad det är vi längtar efter eller vill finna fram till. 

Det mest grundläggande

Låt mig därför börja med det allra mest grundläggande. Kristen tro är Kristus. Jesus säger, Matt 11:28: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila.”

Ibland tänker jag att vi fortfarande är så tomma för att vi liksom jagat skuggan av Jesus snarare än Jesus själv; eller för att vi fokuserat på att kännasnarare än att lära känna

Det är lurigt, inte sant? Det är lätt att gå vilse. Det ser ju ut som kristen tro. Och det är ett uttryck för ärlig längtan. Men om vi jagar upplevelsen av Jesus, snarare än att sätta oss ner vid hans fötter och lär känna honom själv, kommer vi vilse.

Visst är väl det också vad Paulus skriver, Fil 3:4-11: ”Fast nog hade också jag kunnat förlita mig på det yttre. För om någon tycker att han kan förlita sig på det yttre, så kan jag det ännu mer: omskuren på åttonde dagen, är av Israels folk och Benjamins stam, en hebré född av hebreer, i fråga om lagen en farisé, i iver en förföljare av församlingen, i rättfärdighet genom lagen en oklanderlig man.

Men allt det som förr var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt som förlust, för jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som skräp, för att vinna Kristus och bli funnen i honom – inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tron på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron. Då får jag lära känna Kristus och kraften i hans uppståndelse och dela hans lidanden genom att bli lik honom i hans död, i hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda.”

Att förlita sig på sina meriter är att förlita sig på ”det yttre”.

Att förlita sig på titlar är att förlita sig på ”det yttre”.

Att förlita sig på egna vinster, på egna upplevelser, på egen rättfärdighet… det är att förlita sig på ”det yttre”.

Vad är då det inre? ”…kunskapen om Kristus Jesus, min Herre.” Eller att ”lära känna Kristus och kraften i hans uppståndelse”. Detta är det inre. 

Jag säger inte att upplevelser är fel. Det tror jag heller inte. Inte alls. Jag tror att upplevelser är viktiga. Jag tror att det är viktigt att få erfara, uppleva, försäkras, känna Guds närhet… Det är inte oviktigt. Vissa sådana heliga upplevelser tillhör de stora skatterna i min inre skattkammare. Jag är så tacksam för dem.

Men vi måste förstå att dessa upplevelser är konsekvenser, konsekvenser av att vi söker, inte upplevelsen, utan Jesus. 

Så låt oss börja där, så vi inte liknar Nalle Puh och hans vänner som söker utan att veta vad; så att vi vet vad det är vi ger oss ut för att söka efter.

Jag blev en kristen p.g.a. Jesus!

Så här var det i mitt liv. Jag blev en kristen p.g.a. Jesus. 

D.v.s. jag kom inte till tro p.g.a. ett religiöst eller filosofiskt intresse, eller p.g.a. av en längtan mot meditativ andlighet eller genom en lång intellektuell process. Jag kom inte ens till tro genom en personlig kris. Saken är helt enkelt den att jag mötte Jesus och blev helt fångad av honom.

Första gången var jag 5-6 år gammal. Det var i söndagsskolan hemma i Sunne. Jag mötte honom i bibeltexter och flanellgrafbilder, och trodde på honom, helt enkelt, så som barn gör. 

Jesus fanns. Det var självklart. Och han älskade mig. 

Hur visste jag det? Jo, det visste jag för det sjöng vi var enda söndag i den gamla missionskyrkan. ”Jesus älskar alla barnen”. Det var tryggt att sjunga så. Jag är så tacksam för att det fanns människor som ville berätta det för mig. De förvandlade mitt liv, fast de inte kanske visste det då.

13 år gammal vare jag tillbaka i kyrkan, den gången genom den lilla missionsförsamlingens ungdomsarbete, som snart utvecklades till en ganska stor och ganska brinnande ungdomsväckelse. Där mötte jag honom igen. Den gången mer medveten om vad det betydde. Med resultat att jag bestämde mig för att låta döpa mig för att bli hans lärjunge. 

Kort sagt: Min tro är först och främst en relation, lika verklig och levande, minst, som min relation till Maria. Jag och Jesus delar allt. Det finns inget, inget alls, han inte vet om mig. Att han ändå envisas med att älska det han ser… det är mitt livs största mysterium. Att han bara orkar!

Så här låter Paulus ord i Bibel 2000, Fil 3:”Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse…” 

Filipperbrevet är ett av Paulus så kallade fångenskapsbrev. Paulus satt i fängelse när han skrev det. Han hade suttit där i många år, kanske i hela fyra år. Troligen skrevs det år 62 eller 63, d.v.s. i slutet av Paulus liv. 

Detta är med andra ord inte ord från någon som är ny i tron. Detta är ord från en gammal beprövad kristen med många års erfarenhet av livet med Jesus. Och ändå skriver han att han vill lära känna Jesus. Varför? Jo, för att Paulus vet att Gud är större än hans erfarenheter av Gud. Och fortfarande är hans längtan efter Jesus den stora drivkraften i hans tro. 

Paulus skriver inte att han längtar efter att lära sig mer om att predika. Han skriver inte att han vill ta en kvällskurs i teologi. Han skriver inte att han längtar efter framgång eller ens frihet. Det är mot Jesus han längtar. Paulus vet att levande tro är en relation. 

Jag tror att det är så det är. Det måste vara Jesus som är mitt fokus, mitt centrum. När något annat blir mitt fokus blir det skevt, steg för steg är jag på väg åt fel håll, och måste korrigeras. 

”Jag kan inte beskriva min tro som en relation”, sa en vän. ”Jag kan inte säga att jag älskar Jesus.” 

Jag sörjde över fattigdomen i hans uttalande, och förstod någonting nytt om hans ständiga kamp med själens oro. 

För kristen tro måste beskrivas som en relation. Det blir till slut det enda sättet att få det rätt, att se till att det inte blir en livslång kampfylld, krampfylld strävan efter att bli bra nog för en sträng Gud eller att försöka imponera på andra. Så här säger Jesus i Joh 10:14: ”Jag är den gode herden och jag känner mina får, och de känner mig.” 

Är du med så här långt? Ska vi komma rätt måste vi sikta på Jesus. Han är målet för allt. 

Att bli en kristen är att ta emot Jesus.

Att växa som kristen är att lära känna Jesus.

Att mogna som kristen är att allt mer likna Jesus.

Att komma hem en dag blir att få komma hem till Jesus.

– Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse…

Jag är rädd för att vi fuskar. Vi vill gå direkt på kraften. 

Det där med att lära… vem har tid med det? Vi stryker det. Kvar blir ”jag vill känna” och av texten” Jag vill känna kraften från hans uppståndelse…” blir endast “jag vill… känna… kraften” kvar. Men det är inte så det går till. Detta är ett jagande efter ett missförstånd; ett jagande efter vind. Om det är så vi tänker att det ska gå till är det inte konstigt om vi får jaga hela livet, utan att någonsin komma till ro. 

Det är när jag lär känna Jesus jag får lära känna kraften från hans uppståndelse, d.v.s. som ett resultat av det.

Hur lär man känna Jesus?

Så, här är egentligen den verkligt intressanta frågan: Hur lär man känna Jesus?

Jag antar att den frågan kan besvaras på tusen sätt, och att inget av dem behöver vara fel. Men jag skulle vilja vara enkel och säga: Det är inte så svårt. Han är hos dig. Allt du behöver göra är att släppa in honom i ditt liv. I själva verket är det han som söker dig och han som bultar på din dörr, snarare än tvärtom.

Det händer att jag sitter i samtal som är så svåra att jag helt enkelt inte har en aning om vad jag borde säga. Jag har lyssnat till berättelser som varit så svåra och mött frågor som varit så besvärliga och tagit del av nöd som verkat så nattsvart att jag förlorat både frimodigheten och rösten. Ibland händer det, också vid sådana tillfällen att Gud ger oss tröst och riktning och att vi kan få något att säga. Andra gånger kommer Guds tröst på ett annat sätt än genom ord. Jag minns ett sådant samtal där jag både lyssnat och tystnat. Inför en prövad medmänniska satt jag tyst och liten. Jag hade inget bra att säga. Alla råd kändes som förenklingar. Det enda jag kunde säga var att ”Innan du går vill jag be för dig.” Så jag bad en enkel bön och Gud kom så nära i rummet att allting blev stilla. Den lilla expeditionen fylldes av en sådan härlighet och gudsnärvaro. Min prövade syster fick gå vidare ut i livet utan mina goda råd, men omfamnad av den Evige.

Och så kan det vara ibland.

Jag minns ett annat svårt samtal. Jag var en ung predikant. Jag hade blivit kallad att leda en helg på en retreatgård uppåt landet. Det skulle vara en ungdomshelg, men de som kom var tillslut förmodligen alla över 70 år. Där stod jag med mina utkast som jag förberett för en tonårspublik och försökte tala till dessa gamla bibelsprängda helgon. 

Gud var nådig. Helgen blev ändå okej. Fast särskilt enkelt var det väl inte. 

En dag kom en äldre dam fram till mig efter en samling och bad om samtalstid. Vi satt ner, och hon berättade att hon varit troende sedan barnsben. Nu var hon omkring 80 år. Hon trodde på sin Bibel och på sin Gud, men sa hon, jag har aldrig känt någon glädje. Vad är det för fel på mig?Hon berättade om sin kamp, sina försök att vara en god kristen och en präktig människa. Om allt hon försökt och kämpat med. Jag var ung. Jag hade en enorm respekt för hennes ålder och erfarenhet. Och frågan var alltför stor. Jag vet inte vad hon fick för hjälp av vår stund, mina tankar och vår bönestund som följde, för jag har aldrig mött henne igen. Men jag har mött många som henne. Och ibland har jag mött hennes kamp i mitt eget liv.

Kanske kan du också känna igen detta. Du tror på Gud, på Bibeln, på Jesus som din Frälsare, men ändå är du otillfredsställd i ditt inre. Du släppte in Jesus i ditt liv, men de förändringar du hoppades på har uteblivit. Du är tacksam för hoppet förstås, men visst hade du velat ha lite glädje också. Om du känner igen något av detta kanske du kan få hjälp av en bibelberättelse som behandlar just det här, Luk 10:38-42, Bibel 2000: ”Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: “Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Herren svarade henne: “Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”

– Jag är med er alla dagar, säger Jesus. D.v.s. han lovar oss sin närvaro varje dag, och varje slags dag. Gud är närmare än du tror. 

Kampen i våra liv handlar så ofta om att vi glömmer det, eller inte orkar ta det in i vår glädje. Och bibeltexten berättar en del om varför det är så. 

Vad vi lär oss i Betania

Vi möter två systrar, Marta och Maria. 

Låt oss börja med att lära känna Marta. Jag klipper några ord om henne ur bibeltexten: ”… en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig.”

Marta var gästfri. T.o.m. hennes namn vittnar om det. Marta, ur det hebreiska ordet MAR som betyder värdinna. Hon var med andra ord vad hon hette.

Marta bjöd Jesus till sitt hem. 

Att bjuda Jesus till sitt hem var någonting mer än att lyssna på honom på torget eller i synagogan. Hemmet är personligt. Att bjuda in Jesus i sitt hem är att släppa in Jesus innanför tröskeln, innanför garden och innanför den personliga integritetsgränsen.

Det finns en tid för dig att lyssna till Jesus på distans. Det finns en tid för sökande; att gå till en kyrka, att se på ett TV-program, att läsa en bok. Men om det aldrig får bli personligt blir det aldrig på riktigt. Så det viktigaste mötet har Gud stämt med dig innanför din integritetsgräns – i ditt hjärta.

Marta bjöd Jesus till sitt hem. Det är ett uttryck för att hon bjöd in Jesus i sitt liv. Andra bibeltexter berättar att Marta var en Jesu efterföljare. Hon trodde på hans budskap. Hon bjöd honom till sitt hem – och in i sitt hjärta. Det är i den bönen och i det beslutet livet ligger fördolt. Evangelisten Johannes skriver, Joh 1:12: ”…åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn”.

Men fast Marta har gjort detta är det ändå oordning och otillfredsställelse i hennes inre.

Ser du det. Hon trodde på Jesus. Hon hade bjudit in honom i sitt hem och i sitt hjärta, men ändå var det inte gott och väl med Marta. Hon var fortfarande otillfredsställd.

Lyssna bara till nästa citat: Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: “Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.”

Hörde du? Det står inte om Marta som vi läste de troende i 1 Petr, d.v.s. att hon jublade i himmelsk glädje. Nej, Marta var arg på Jesus! Vad säger du om den bibeltexten? 

Marta blev arg för att hennes syster satt vid Jesu fötter och fick vara ”lat”. Men hon fick styra och ordna med allt för att det praktiska skulle fungera. Alltså blir hon arg. 

Många av oss förstår henne väl, för varför ska några av oss slita livet ur oss för att andra ska få ta det lugnt? 

Alltså är hon arg… och irriterad… och besviken… Inte bara på sin syster utan också på Jesus.

Ser du detta? Marta bär omkring på en massa uppdämd vrede. Texten är så klarsynt och avslöjande. Det finns en massa människor som bär omkring på uppdämd vrede. Kan du själv relatera till detta? Vrede, eller oförsonlighet. Den kan komma till uttryck genom högljudda utbrott eller genom tyst bitterhet. Bitterhet är uppdämd vrede.

Jag har mött massvis av gamla helgon, som bjudit Jesus till hem och hjärta, men som bär på livsbesvikelser, tröttande förbittring och gamla uppdämd vrede. 

Och här befinner sig alltså Marta. Men varför? 

Lukas förklarar: Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Vi rekapitulerar. Du måste få tag på det här! Marta älskade Jesus. Hon hade bjudit honom till hem och hjärta. Men hon kände ingen glädje. Hon var bara trött och irriterad. 

Jesus var där. Men det fick inte bryta in i Martas liv på ett verkligt sätt. Marta fortsatte att leva precis som hon alltid gjort.

Maria säger att jag bara kan göra en sak i taget. Jag håller med henne, men jag håller inte med om att det är en dålig egenskap. Se på Marta. Just nu försöker hon laga en måltid, städa och duka, lyssna till andlig undervisning samtidigt som hon försöker läxa upp sin syster. Och det blir bara så fel alltihop.

Jag har mött många som Marta. Inte få av dem har varit pastorer, som ska ordna med måltiden och dessutom allt praktiskt omkring gudstjänsten för att andra ska få tillfälle att sitta ner och lyssna till Gud. Och inte så sällan bär de på en alldeles egen otillfredsställelse.

Marta-människorna är duktiga, präktiga, ärliga, aktiva… men så trötta. Vad ska vi göra med Marta? Och med oss själva, när vi liknar henne? När Gud är så nära, men vi samtidigt så långt borta?

Dags för att låta Jesus säga sitt, eller hur:“Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”

Hörde du vad Jesus sa? Blev du glad eller arg? Han sa att det finns en lösning på våra problem. Och han sa att bara en sak behövs.

Om du har känt igen dig i Martas liv måste du vara intresserad av vad det kan vara för sak. Men saken är ingen pryl. Fast vi kanske trott det ibland. En ny videokanon till kyrkan, en bättre TV till hemmet, en bättre bil, en annan mobiltelefon… eller en ny kyrka till videokanonen.

Nej ”saken” är någonting helt annat. Saken är ett beslut. Maria har valt det som är bäst…

Hur gör man det beslutet? Det handlar inte om att gå i kloster. Det handlar inte om att Gud bara talar till särskilt kontemplativa personligheter. Det händer också att Jesus berömmer arbetare, trogna tjänare som varit trogna i sitt arbete osv. Maria satt vid Jesu fötter, men i Romarbrevet hälsar Paulus också till en Maria som arbetat mycket. 

Nej, budskapet i texten är djupare än att du bara ska lära dig att ta det lugnt ibland. Marias beslut ligger i dessa ord: Maria… satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord.

Att sitta vid någons fötter var ett talesätt när evangeliet skrevs. Det betydde att man var någons lärjunge. Marta bjöd Jesus till sitt hem men hon satte sig inte vid hans fötter. 

Hon var som en kristen som bjuder in Jesus i sitt liv i en ärlig bön, men som inte fortsätter att lära sig av honom, att lyssna till honom och att bli medveten om hans närvaro.

Lyssna Marta! Du är inte bestämd till ett liv i otillfredsställelse, där din präktighet ska ersätta din glädje. Om du har bett ditt livs viktigaste bön och släppt in Jesus i hem och hjärta ska du också finna platsen vid hans fötter. Detta är viktigt: Det handlar inte om ett nytt projekt du ska ta dig an. Du måste förstås finna dina former för livet med Gud, men mer än former och nya discipliner handlar det om att bli uppmärksam på hans närvaro.

En gång till: Du måste finna dina former för livet med Gud, men mer än form och disciplin handlar det om att bli uppmärksam på Guds närvaro. Gud är närmre än du tror. Det är bara du som är långt borta ibland. 

Ofta är säkert Martas problem också ditt problem. Marta tänkte på allt hon hade att göra med. Tänk lite mindre på det. Planera och sköt det du ska, men tänk lite mindre på allt du ska göra och tänk lite mer på vad Gud har gjort. 

Det slår mig att det finns en parallell undervisning i Bibeln till den här texten. Den texten finns i Matt 6. Jesus talar om att inte ständigt oroa sig för mat och kläder. Att lära sig att släppa taget om problemen. – Det är lättare sagt än gjort, skulle många av oss säga. Men Jesus ger oss några bra råd. Han säger att vi borde bli fågelskådare. Se på markens blommor. Se på fåglarna. Tänk på vad Gud har gjort. Han tar hand om er. Sök först Guds rike så ska ni få allt det andra också. Att sätta sig ner vid Jesu fötter är att söka Guds rike först. 

Nu ska jag citera John Ortberg som skrivit en hel bok med titeln ”Gud är närmare än du tror”. Det är en klok bok: ”Att sitta ner vid Jesu fötter är inte detsamma som att sitta passiv och vänta. Tvärtom vill Jesus ofta att vi ska vara aktiva: göra val, ta risker, anstränga oss, gå till handling. Att sitta vid Jesu fötter innebär i stället att ta till sig att han är närvarande här och nu, och att vi inte längre behöver låtsas att vi styr universum.” ”Grundregeln är… att vi inte behöver byta aktivitet för att kunna vara med Jesus. Det enda vi behöver göra är att bjuda in honom att delta i det vi håller på med just för stunden.” 

Bara en sak behövs

Vad skulle jag säga till den gamla damen som levt i ett andligt kramptillstånd hela sitt liv? Vad ska jag säga till Marta, till dig och till mig själv när det blir sant om oss? Jesus sa: bara en sak behövs. 

Tänk om du skulle ta Jesus på orden. Om du aldrig har bjudit honom till hem och hjärta är det där du ska börja. Och du som redan har gjort det ska finna platsen vid hans fötter. För Gud är där. Närmare än du tror och förstår. Ta korta stunder med Gud. Påminn dig om hans närvaro. Sänd en tanke, en bön eller ännu bättre: ett tack! 

Marta stod i köket när Jesus satt i vardagsrummet. Men hon hade inte ens behövt byta rum. Köket kan bli en gudstjänstlokal. En god väninna berättade för oss när vi bodde i Huskvarna: – Varje gång jag bakar bröd ber jag för er. Jag vet inte varför det var så. Men jag åt hennes bröd med ännu större glädje efter det. Och en av de stora kristna mystikerna genom tiderna, broder Lorens, gjorde sina kökssysslor till gemenskap med Gud. Han skriver: ”Det är inte nödvändigt att ha stora saker att göra. Jag vänder mina små omeletter i stekpannan av kärlek till Gud.” 

Samtalsfrågor (möjliga)

  1. Fanns det någonting i berättelsen med Nalle Puh och Nordpolen du kan relatera till? 

Känner du möjligen igen frustrationen, eller tröttheten, efter att ha jagat efter mer, utan att riktigt veta vad det är du söker?

  • Hur ser din längtan ut? 

Hur ser din idealbild av ett andligt liv ut?

  • Marta hade bjudit in Jesus i hem och hjärta, och ändå var hon i obalans. Varför var det så?
  • Vad säger Jesus till henne och hur tror du att han tänker att det ska hjälpa henne?
  • Vad tänker du själv om berättelsen om Marta och Maria. Känner du igen dig i den? Om, ja, på vilket sätt.
  • Hur tänker du dig att man kan hitta ett rikt kristet liv?

Hur får vi det att hända?

Föreläsning 2

Det händer!

Hur många gånger har du inte hört orden läsas, kanske sen julbön eller tidig julotta: ”Och det hände vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas.”(Luk 2:1ff) Så inleds berättelsen om Jesus. Profeter hade talat om detta. Nu hände det. 

Slutsats: den kristna tron är någonting som händer. 

D.v.s. den är inte bara ideologi, teologi eller filosofi. Berättelsen om Jesus är berättelsen om något som hänt. 

Det är Bibelns anspråk. Detta har hänt, i vår historia och på vår jord. Det är inte bara berättelser. Det är händelser. 

Gud kom till oss. Gud gick ibland oss. Gud rörde vid människors liv. Det hände saker och ting omkring Jesus. Evangelierna är fylld av liknande uttryck. 

Lyssna till ett antal exempel:

Matt 21:4: Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas…

Luk 8:34: När herdarna såg vad som hände sprang de därifrån och berättade alltsammans i staden och ute på landet…

Luk 24:20-21: Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände…

Kristen tro är någonting som hänt. Dessutom är den någonting som händer. Kristen tro är någonting som händer i ditt liv. Återigen: den är inte bara teologi och filosofi eller en moralisk utgångspunkt. När Gud kommer in i en människas liv händer någonting; hon förvandlas, hon blir någonting annat. Jesus själv kallar det att bli född på nytt.

När Jesus blir din Herre och Frälsare, när ditt liv förvandlas inifrån, när ditt värdesystem förändras, när din andliga smak förändras så att du börjar längta efter nya saker och reagera på ett nytt sätt, när du förlåter någon en oförrätt eller visar någon barmhärtighet… då händer kristen tro i ditt liv.

Frågan är bara: hur får vi det att hända? För en och annan, kanske t.o.m. för många, kanske t.o.m. för de flesta av oss, blir det en frustration att vi tycker att så lite händer. Hur kommer man loss? Hur får man det att hända?

Det kan vara till viss tröst för oss att veta att t.o.m. Paulus frågade sig detsamma ibland: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Jag har alltså upptäckt att eftersom det onda finns hos mig så är lagen något gott för mig som vill göra det goda – i mitt inre bejakar jag ju Guds lag. Men jag ser en annan lag i mina lemmar; den ligger i strid med lagen i mitt förnuft och gör mig till fånge hos syndens lag i mina lemmar. Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp?” (Rom 7:19-24)

Han låter lite uppgiven Paulus. Han vill ju förändras, men det är svårt. Han liksom skriver: – Det är just typiskt mig att ständigt vara för svag!

Vet du vad han känner? Om du skulle fylla i den där raden – hur skulle den då låta? Det är typiskt mig att… 

Tänk efter en stund, försök fullborda meningen. Det är typiskt mig att… Jag är så…

Jag ställer en fråga till: Vad skulle du säga är själva målet för en kristen? Vad är det Gud vill med ditt liv? Vad är den djupaste och viktigaste kallelsen för en kristen? Vad är det som borde hända, med oss och genom oss?

Låt oss läsa några bibelverser. Vi som var samlade till fördjupning i onsdags har redan mött dem, 2 Kor 3:18: ”Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.”

Den här bibelversen säger att vi alla är kallade till att förvandlas. Men till vad?

Målet med allt

En annan bibelvers förklarar det, Rom 8:29: Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder. 

Detta är alltså målet för ditt kristna liv.Detta är din djupaste och viktigaste kallelse, nämligen att du alltmer ska börja likna Jesus. 

Knappast någon har sagt det bättre än Johannes döparen, Joh 3:30: ”Han skall bli större och jag bli mindre.” 

Så detta är vad jag är kallad till. Det ska bli mindre av mig i mitt liv och mer av Jesus.

Vad innebär det då – mer konkret?

Vi följer tråden och den tar oss hit: ”Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Mot sådant vänder sig inte lagen.” (Gal 5:22-23)

Dessa frukter, ”andens frukter” eller karaktärsdrag, som Paulus beskriver och menar att Guds ande vill låta växa fram i våra liv är, ser du det, är en fantastisk beskrivning av Jesus, inte sant?

Sådan var Jesus. Jesus var full av allt detta: ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning”. 

Alltså är det just det Paulus menar. När Guds Ande får bo i våra liv och påverka våra liv, för att vi dag för dag frambär våra liv för Gud och lever i en ny bönens och ordets gemenskap, kommer Guds Andes närvaro att förändra oss, allt mer, så att vi börjar likna Jesus. Så att ”alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.”

Nej, vi kan det inte själva. Du kan inte göra dig själv fullkomlig. Men Gud kan förvandla oss. Och då händer det som Johannes talar om i en människas liv: Han blir större och vi blir mindre. 

Vem av oss önskar inte att detta vore sant om våra liv? Fast, åter en gång – hur får man det att hända?

Låt oss först konstatera att det är möjligt. Förändring är möjligt. Du måste inta alltid förbli som den du är idag, med samma problem och i samma situation. Jag säger inte att det är enkelt, men jag säger att det är möjligt, för Gud kan förvandla vem som helst. Den som längtar efter förändring och är beredd att förändras kan också förändras. 

I Apg riktar folket i Efesos en anklagelse mot Paulus som i själva verket blir ett erkännande och någonting hoppingivande. Lyssna, Apg 19:26: ”Men nu både ser och hör ni att den där Paulus har fått en mängd människor att ändra sig, inte bara här i Efesos utan i nästan hela Asien, när han säger att gudar som vi gör med våra händer inte är några gudar.”

Hörde du? Paulus hade fått människor att ändra sig. 

Dessa människors liv förändrades så att det syntes och hördes. Och detsamma kan bli sant om dig och mig.

Förändring är möjlig!

Nu ska jag säga fem enkla saker om hur det går till. Jag har inte kommit på någonting av detta själv. Ingenting är nytt. Tvärtom är det gamla, välbeprövade sanningar som du säkert hör många gånger, men de kommer att fungera, inte för att du hör dem en gång till, men om du praktiserar dem.

1) Om du vill bli mer likt Jesus måste du bjuda honom in i ditt liv

Alltså börjar all förändring med en överlåtelsebön där du gör Jesus till din Herre och Frälsare.

Detta är all förändrings grundförutsättning. 

Bibeln säger det så starkt det går. Den säger att du blir född på nytt. Det är förändring! 

Jag bad min frälsningsbön en gång i ett gistet gammalt tält några km från norska gränsen uppe i den värmländska vildmarken. Långt ute i vildmarken… Jag vet inte hur Jesus fann dit, men han var där. Och när jag, fast jag nästan inte visste någonting om honom bad honom komma in i mitt liv gjorde han det. Jag vet inte om någon annan tog 14-åringen på allvar. Men jag vet att Jesus gjorde det. Det var den viktigaste bön jag någonsin bett. Sedan den kvällen har mitt liv varit något annat. Det fick ett nytt centrum. Det fick ett nytt mål. Och det fick framförallt ett nytt innehåll. Där börjar all förändring. 

Låt oss vara konkreta. Hur ska man be denna överlåtelsebön. Hur ska man göra för att hjälpa den som ber om hjälp att bli en kristen? 

I det läger ska du säkert inte hålla en lång predikan, men någonting behöver man förstås säga. Åtminstone är det väl bra om man tänker igenom hur man borde leda en frälsningsbön. Vänd er till varandra en liten stund och hjälp varandra. Vad skulle kunna vara viktigt att tänka på i det läget? (Samtal 3 minuter)

Du kan be din frälsningsbön på ditt sätt. Det finns ingen rekommenderad frälsningsbön i Bibeln, likt Fader vår. 

Man kan ju också tänka på de vi har, d.v.s. de som uttrycks av olika individer. De ser olika ut. De är ofta enkla. Tydligast är kanske den bön som rövaren på korset ber i sitt dödsögonblick, Luk 23: “Jesus, tänk på mig när du kommer till ditt rike.” 

Kan man bli räddad på en så enkel bön.

Tydligen. Jesus svarar honom: “Jag säger dig sanningen: I dag ska du vara med mig i paradiset.”

Du kan be Jesus komma in i ditt liv. Du kan be om dina synders förlåtelse. Framförallt behöver en frälsningsbön väl innehålla bekännelsen om Jesus som Herre och Frälsare.

När jag fått leda en sådan bön har jag velat göra det enkel. Ungefär så här:

Gud, jag kommer till dig. 

Jag förstår att jag behöver dig. 

Förlåt mig mina synder. 

Rena mig från allt ont jag gjort. 

Ge mig nåd, för Jesu skull.

Jesus jag bekänner dig som min Herre och Frälsare. 

Låt ditt liv komma in i mitt liv. 

Fyll mig med din Ande. 

Hjälp mig att leva som din lärjunge.

Gud, jag tar emot din nåd och ditt nya liv.

Tack för din kärlek. 

Led mig nu varje dag och hela vägen hem till din Himmel.

I Jesu namn, Amen.

En annan bön jag gärna använder mig av för att hjälpa människor att överlämna sitt liv till Gud är den här överlåtelsebönen. Jag kanske inte ber den med den som vill bli frälst, men jag ber den gärna med den som vill ha hjälp att överlåta sitt liv till Gud ännu en gång. Jag tycker dessutom själv om att be den för mitt eget liv:

Du som ville mitt liv


och har skapat mig efter din vilja,


allt i mig känner du 

och omsluter med ömhet 

det svaga, likaväl som det starka,


det sjuka likaväl som det friska.


Därför överlämnar jag mig åt dig


utan fruktan och förbehåll.


Fyll mig med ditt goda,


så att jag blir till välsignelse.


Jag prisar din vishet,


du som tar till dig det svaga och skadade


och lägger din skatt i bräckliga lerkärl. 

Så… förändring börjar med att jag släpper in Gud i mitt liv så att han kan börja förändra det.

2) Gör upp med ditt förflutna

När du bekänner din synd förlåter Gud. Det är en oerhörd sak!

För några år sedan bad en reporter på Jönköpings tidning att få träffa mig, som då skulle representera någon slags genomsnittlig frikyrklighet i denna så frikyrkligt präglade bygd, en präst från svenska kyrkan och en imam från den muslimska församlingen. Det visade sig dock att Imamen hade med sig en stor del av nämnda församling, ett helt litet följe. Det blev kort sagt fullt i det lilla rummet. 

Reportern var en sökare, som drog mot den muslimska tron. Nu ville han göra ett stort reportage som skulle jämföra våra olika trosinriktningar. 

Jag förstod ganska snart att han hade en alldeles egen agenda bakom allt. Han drev en tes. Han ville visa att vår tro i grund och botten var en och densamma, vilket det skulle visa sig att vare sig vi som representerade olika delar av kyrkan eller imamen och hans följe höll med om. 

Det var en rörig intervju. Imamen hade två olika tolkar med sig. Alla frågor skulle översättas hit och dit, och ofta uppstod långa diskussioner mellan tolkarna… det tog med andra ord tid. 

På frågan om vi kunde sammanfatta vår tro på ett enkelt sätt svarade imamen: – Så här är det. Gud har skrivit reglerna. Vi lever våra liv. En dag ska vi stå inför honom. Då får vi se om våra liv räckte till. Vi får vad vi förtjänar. 

Jag svarade: – Just där skiljer sig vår tro. Jag tror också på att våra liv spelar roll. Men jag tror också på förlåtelse. Jag tror på Guds nåd. För mig är Jesu kors som ett monument, rest mitt i tiden för att påminna oss om att Gud förlåter. Guds förlåtelse var dyrköpt, den kostade Jesus livet. Men Gud har också betalat för kvalité. Guds förlåtelse är en kvalitétsförlåtelse. Gud förlåter allt, totalt och för evigt.

Gud förlåter din synd i ett nu. Är inte det en märklig tanke?

Den kan nästan vara stötande för oss. Eller? Ska en brottsling verkligen komma så lätt undan? Guds nåd stör nästan vår känsla för rättvisa. Om någon gjort mig eller ännu värre någon jag älskat riktigt illa, ska han då bara kunna be Gud om förlåtelse och gå fri? Är det rättvisa? Nej, det är inte rättvist. Det är nåd.

Så häpnadsväckande är evangeliet. Gud förlåter synd i ett nu. Men ibland kan det ta ett helt liv att förlåta sig själv. Ibland kommer man inte framåt eftersom att man inte orkar lämna det förflutna. Många släpar med sig en tung sopsäck genom livet. I den ligger så väl egna som andras ondska och svek. Det finns bara ett sätt att bli fri. Gud säger: – Släpp sopsäcken. Eller: – Ge förlåtelse och ta emot förlåtelse. 

Lyssna nu och fundera själv om du kan känna igen det jag nu ska säga. Om man inte klarar av att släppa sopsäcken kommer man istället att dra den med sig genom livet, även om den är tung, även om den luktar illa… Klarar man inte av att släpa händer det istället ofta att man istället börjar bestraffa både andra och sig själv istället. 

Under medeltiden fanns det en grupp människor som kallades flagellanter. Har du läst om dem?

Flagellanterna dök upp i mitten av 1200-talet och i samband med digerdöden på 1300-talet. 

Flagellanterna var gisslare som uppträdde i stora skaror och slog sig själva blodiga i försök att göra bot för sina och andras synder. De vandrade mellan städer och byar där de ställde sig framför kyrkorna och piskade sig sönder och samman för att det lidande de trodde att de skulle möta i livet efter detta skulle mildras. Deras lidande var en slags förskottsbetalning inför skärselden.

Med tiden blev flagellantrörelsen allt mer aggressiv. Gisslarna nöjde sig då inte med att slå sig själva utan började också angripa andra som de ansåg var Guds fiender, allt från judar till präster och munkar. 

Det var en konstig rörelse, inte sant? Sådana rörelser har vi i alla fall inte i vår tid… eller? Eller har vi kanske våra egna varianter ändå, varianter på denna självbestraffning. Känner du möjligen någon som brukar piska sig själv? 

”Jag är dålig!” 

”Jag är inte god nog.” 

”Jag är inte duktig nog.” 

”Jag är en värdelös pappa… mamma.”

Jo, men det känner jag igen, från många samtal genom åren. Ja, jag undrar om jag inte t.o.m. själv gör så där ibland, några piskrapp, lite självförebråelse, lite skam, kanske som ett sätt att sona för egna tillkortakommanden.

Känner du igen det där? Är du möjligen något av en flagellant själv? 

Jag tänker också på en kollektiv variant jag möter i kyrkan ibland, där vi ägnar oss åt att slå på oss själva i någon slags destruktiv botgöring, som en slags självbestraffning för utebliven väckelse: – Vi är dåliga. Vi är ljumna. Vi kan inte så mycket. Vi är ingen bra församling. 

Jag tror att man ska ta ett rejält tag när det gäller synd. 

Man ska inte ägna sig åt självbestraffning eller självförakt. Man ska bekänna sin synd, göra omvändelse och därefter resa sig upp i sin fulla längd igen, och gå vidare. 

Hur gör du? Jag brukar börja min dag med att bekänna min synd. Jag gör det först allmänt. Jag erkänner att jag är en människa som syndar ibland och ber om nåd. 

Ett sätt är förstås att be med i ”kyrkans allmänna syndabekännelse”: “Jag bekänner inför dig helige och rättfärdige Gud, att jag har syndat med tankar ord och gärningar. Jag har inte älskat dig över allting och inte min nästa som mig själv. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig.Därför ber jag om hjälp att se och bryta med mina synder. Förlåt mig för Jesu Kristi skull.”

Jo, så kan man ödmjuka sitt hjärta och be om nåd. Men jag tänker också att detta väl inte kan vara det enda sätt jag bekänner min synd på. Jag menar, kommer jag inte väl enkelt undan om jag alltid gömmer mig bakom hela mänskligheten. Det är väl ärligt talat inte så svårt att läsa med i orden om att jag har del i världens bortvändhet från Gud. Det är när det blir personligt det blir obekvämt. Men det är också då det leder till verklig befrielse.

Jag brukar ha min avstämning med Gud, tidig morgon. Jag ber Gud, kort och enkelt att förlåta mig min synd, men jag ber också Gud att upplysa mig om det är någonting i detta vi borde tala mer om, d.v.s. om det finns mer specifika problem i mitt liv att ta tag i. 

Så en dag satt jag där i min bil, pendlandes på väg in i Göteborg, när plötsligt Gud tog mig på orden och lät mig se in mitt eget hjärta. Det var så tydligt att jag kan säga precis var jag var på väg 40, nämligen strax efter Landvetter i den trefilade backen på väg upp mot Partille-motet. Gud slog ingen näva i biltaket. Jag bara… Jag bara började tänka på några episoder i mitt liv där jag såg ett mönster, där jag såg sådant jag skämdes över och skrämdes inför. 

Lyssna nu: Du måste först, jag är så tacksam för det där. Det är när sådant händer vi kan växa, lära oss något, dra slutsatser och förändras. Jag bekände min synd och bad om kraft att bryta mönstret. Och vet du, sedan dess har något nog faktiskt blivit annorlunda i mitt liv. 

En bra sak är att be avslutningsbönen i Ps 139: ”Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen.” 

Jag tror att man ska pröva sitt hjärta och omvända sig i ödmjukhet när Gud pekar på specifika brister och synder. Men detta slentrianmässiga piskande, detta destruktiva självskadebeteende där vi piskar oss själva och andra i botgörelse för utebliven väckelse eller egna brister, det kan väl ändå inte vara det rätta? 

Så om du bekänt Jesus som din Herre och Frälsare och bekänt din synd inför honom har det viktigaste redan hänt. Skulle du dö idag skulle du somna här och vakna hos Gud. Du är frälst, befriad, upprättad. Det är underbart.

Men fast allt detta har hänt händer det ofta att vi ändå går omkring i små, små cirklar, otillfredsställda och bundna av mycket. Det tar oss vidare…

Om det inte vore för den boken

3) Du behöver ett nytt sätt att tänka, alltså behöver du din Bibel

När människor frågar mig hur deras tro kan växa behöver jag få ställa några frågor:

Läser du din Bibel regelbundet? 

Studerar du din Bibeln? 

Ber du inför din Bibeln?

Får jag ett nej till svar på dessa frågor måste jag ställa en fråga till: Hur tror du då att din tro ska kunna växa?

Så här skriver Paulus: ”Alltså kommer tron av predikan och predikan genom Kristi ord”, Rom 10:17 SvF15. 

Tron föds och tron växer i mötet med Guds ord.

Genom Guds ord lär jag känna författaren, d.v.s. den helige Ande. Genom Guds ord förstår jag hur Gud ser på saker och ting. Genom Guds ord skärps och formas mitt tankeliv, 2 Tim 3:16-17: ”Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar.”

Bibeln är ingen vanlig bok. Den förvandlar oss. Jag läste om en antropolog som kom till en ö i Söderhavet. Där mötte han en man som satt vid sin gryta och läste sin Bibel. Mannen hade varit kannibal. Nu var han en kristen. Vet du inte, frågade antropologen överlägset, att den moderna civiliserade världen har förkastat den boken för länge sedan. Mannen såg på honom, uppifrån och ner, och svarade: Om det inte vore för den här boken skulle du ligga i den där grytan. 

Vill du förvandlas behöver du studera och be inför din Bibel. 

Vi tar en annan bild. Låt oss säga att du är pilot och du styr ett stort flygplan. Autopiloten är på och styr planet rakt österut. Nu vill du göra en 180 graders sväng och flyga västerut istället. Du har två alternativ. Du kan kasta dig på styrrodret och med all din kraft tvinga spakarna åt väster. Så länge du håller i går det åt rätt håll, men om du skulle slappna av eller somna till vet du vad som kommer att hända. Planet skulle återgå till sin tidigare programmering. 

Får du tag på det här. Vi har en gammal inställning kvar i vårt sinne, vår autopilot. Vi kan tvinga våra tankar och känslor åt ett håll, men slappnar vi av, släpper vi taget, går tankarna snart tillbaka till den gamla inställningen. 

Det är därför du bryter dina nyårslöften. Att förändra sitt liv genom bara viljekraft är sällan nog.

Vi går tillbaka till den lilla övningen i början av mitt föredrag. Du fick i uppgift att försöka avsluta meningen:

Det är typiskt mig att… Eller: Jag är alltid så… 

Om du berättar för mig hur du avslutade den där meningen ska jag berätta för dig vad ditt livs autopilot är ställd mot.

Och vill du nu verkligen förändras kommer du att behöva möta nya tankar och formas av dem. Det sker, inte bara genom din viljekraft eller genom omskolning utan också genom Guds kraft när studerar, mediterar över och ber i enlighet med Guds ord. För ”(v)arje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar.”

4) Du behöver göra dig beroende av Guds Ande

Jag börjar min dag med att göra fyra saker, eller med att be fyra böner. Det är min dagliga, andliga hygien.

  1. Jag ger mig själv till Gud, Rom 12:1
  2. Jag ber om mina synders förlåtelse
  3. Jag ber om Guds beskydd
  4. Jag ber om att få bli uppfylld av Guds ande, Ef 5:18: ”Låt er (…) uppfyllas av Anden”.

Jag ber så för att jag själv inte räcker till. Men, å andra sidan, vem gör det. Vem av oss behöver inte Gud. Alltså är det viktigt att varje dag, och ofta, ofta be om att få bli förnyad på insidan och uppfylld av Guds Ande.

Hur skulle Jesus gjort?

Sist: Du behöver lära dig att möta olika omständigheter som Jesus skulle gjort det

Jag försöker tänka att livet med Gud är en slags träningsskola. Jag kanske inte alltid kan påverka vad som händer mig, men jag kan påverka vad som ska hända i mig. Paulus skriver: ”Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp.” (Rom 5:3-4)

D.v.s. Gud kan använda det vi möter för att forma oss. T.o.m. när onda människor handlar med ont uppsåt mot oss, kan Gud använda det för att forma oss och leda oss: Tänk på Josefs ord i 1 Mos 50:20: ”Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo för att låta det ske som nu har skett och så behålla mycket folk vid liv.”

Ibland använder Gud svåra, smärtsamma upplevelser för att forma en karaktär i våra liv. 

Låt oss ta den första av Andens frukter: kärlek. Om kärleken ska växa i ditt liv måste du tränas. Det är inte svårt att älska någon som är älskvärd. För att tränadig i kärlek kommer Gud därför att sätta dig i kontakt med en del människor som är väldigt svåra att älska. 

Tänk på moster Hilda som aldrig tyckt om dig och alltid låtit dig veta det. Vad händer om du börjar se på Hilda som ett träningsredskap i Guds gym? När du möter henne ber du att Gud ska fylla dig med kärlek och så lever du ut det Gud ger dig. På det sättet använder Gud olika situationer och relationer för att få dig att göra dig mer likt Jesus.

Låt mig avsluta med ett sista uppmuntrande ord: Det berättas om Leonardo da Vinci att han bar med sig sin tavla Mona-Lisa var han än reste. Om och om igen målade han om henne, innan han hade fått sitt konstverk perfekt, innan tavlan stämde överens med den bild han hade i sitt inre. Gud har en så fantastisk bild av vad han vill med ditt liv. Han vet vad han har sett i fråga om dig. Och alltid, alltid arbetar han på den bilden. 

Här är en sammanfattning:

  1. Vi är kallade till förändring
  2. Förändring är möjlig
  3. Förändring börjar med att Jesus kommer in i våra liv
  4. Förändring är en uppgörelse med det gamla
  5. Förändring sker i mötet med Guds tankar och Guds ord
  6. Förändring sker när vi gör oss beroende av Guds Ande
  7. Gud använder olika situationer för att förändra oss

Att lära sig leva som älskad

Om att vara ett Guds barn

Föredrag, En Timme Bibel, den 25 september 2019.

Tillbakablick

Jag inledde ett viktigt tema för dessa samlingar tidigt i år, men tvingades att bryta, p.g.a. en olycka och med följande sjukskrivning. När vi kom igång igen, i maj, med dessa fördjupningskvällar fortsatte jag på det angivna spåret, men mycket fick förstås lämnas p.g.a. detta ofrivilliga avbrott, sådant jag nu vill komma tillbaka till under vår hösttermin istället. 

Man skulle kunna ange två bibelord som grund för det vi nu ska studera. Det första är 2 Kor 5:17: ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.”

Det här är ett av Bibelns starkaste ord om den förändring som äger rum i en kristen människas liv i den stund hon kommer till tro. Detta är vad det är att bli ”frälst”, eller ”räddad”. 

Ibland undrar jag om någon blir ”frälst” längre. D.v.s. jag betvivlar egentligen inte att det händer. Jag tror förstås att människor kommer till tro och blir kristna i vår tid. 

Men jag undrar om vi ser på detta på samma sätt som tidigare generationer, d.v.s. om vi fortfarande ser ett behov av att bli ”frälsta” eller ”räddade”. 

Det är inte orden jag är ute efter. Jag menar inte att det är bättre att använda det gamla ordet ”frälst” framför ”räddad”. Nej, det är vårt sätt att se på vad som sker när vi kommer till tro jag undrar över. För visst är det så vi hellre talar om det idag, vi kommer till tro, vi blir kristna, eller mer passivt, det där som nästan låter som om vi knappt vet vad vi gjort, vi ”kommer med i kyrkan”. 

Utan Gud

Låt mig förklara. Bibeln beskriver människans situation utan Gud som förtvivlad. En av de tydligaste beskrivningarna av konsekvenserna av att leva utan Gud finner vi i Ef 2:1-3: ”Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder. Tidigare levde ni i dem på den här världens sätt och följde härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens barn. Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra köttsliga begär och gjorde vad köttet och tankarna ville. Av naturen var vi vredens barn, precis som de andra.”

Låt oss vara ärliga. Detta är en tung beskrivning. En gång levde vi i våra överträdelser. Vi var olydnadens barn. Vi följde våra infall och drifter; drifter som drev oss bort från Gud. Ja inte bara var vi olydnadens barn. Vi var också vredens barn. 

Skrevs detta på en måndag? Har Paulus en dålig dag? Nej, detta är ett stycke biblisk realism. Detta är faktiskt en klarsynt analys av vår situation. 

Lyfter vi blicken och ser på mänskligheten och historien får vi nog dessutom ge Bibeln rätt. Mänskligheten verkar inte må särskilt bra. Det är inte längre bara profeter som talar om världens undergång. Numera är det också professorer. Någonting måste ske, mycket snart. Samtidigt leds de stora och tongivande länderna av ledare som inte ger oss mycket hopp. Det kortsiktiga vinner för ofta över det långsiktiga. Det egna, ”America first” framför det gemensamma, precis som det skulle gå att skära ut ett enda land som en tårtbit ur världen i övrigt. 

D.v.s. vi börjar inse alvaret, men vem är beredd att betala priset för en nödvändig förändring?

Nej, efter bilder av krig, terror, kriminalitet och våld från kvällens nyhetssändning tycker jag inte längre att begreppet ”vredens barn” är överdrivet. Det stora problemet med världen är människans hjärta. 

Kriget är djupt, mycket djupt. Mänskligheten ligger i krig. Djupast sett är detta krig ett krig mot Gud själv, alltsedan fallets dag i 1 Mos, enligt Rom 8:7: ”Köttets sinne är fiendskap mot Gud”.

Det är mot denna bakgrund evangeliet tecknas. Jesus är ingen liten guru, eller en kringvandrande poet eller filosof, som glider fram som en citatmaskin som sprider vackra ord om kärlek, ord som passar på en kylskåpsmagnet. 

Jesus kommer för att rädda oss. Han är som en ytbärgare som kastas ner i det vågpiskade havet efter att båten kapsejsat för att dra oss upp ur djupen. 

Han kastar inte ner en självhjälpsbok från helikoptern. Han kommer själv, med ande, själ och kropp, för att dra dig upp ur djupen och ställa dina fötter på fast mark. 

Det är så Bibeln säger det. Jag behöver bli räddad, och Jesus är den enda som kan rädda mig.

Jag var Guds fiende. Bara Jesus kan stilla denna fiendskap inom mig; avväpna och desarmera min vrede.

Jag har syndat och förtjänat mitt straff. Bara Jesus, d.v.s. någon utan synd, kan ta det i mitt ställe.

Jag var död. Mitt inre var dött för evigheten. Bara Jesus, bara han som besegrat döden, kan ge mig livet åter. 

Jag behövde bli räddad. Bara Jesus kunde rädda mig, Apg 4:10-12: ”Ni korsfäste honom, men Gud har uppväckt honom från de döda. Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare förkastade men som har blivit en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen, och under himlen finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta.”

“Men Gud”

D.v.s. all denna förtvivlan, allt detta bottenlösa mörker, denna analys på mänsklighetens hjärteproblem, bryts i två ord i min Bibel, nämligen i orden ”men Gud”. Så här lyder fortsättningen av texten i Ef 2, Ef 2:4-10: ”Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, även när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande med Kristus. Av nåd är ni frälsta! Han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus, för att i kommande tider visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus Jesus. Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det, inte på grund av gärningar för att ingen ska berömma sig. Hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar som Gud har förberett för att vi ska vandra i dem.”

Okej… det må vara svårhanterligt, och det må vara tufft för vår stolthet att ta, men detta är ändå kristen tro, kristen ”bastro”. Vi behöver bli räddade. 

Och, lyssna nu, slarvar vi här, med det där som kallas frälsning, eller räddning, riskerar vi att slarva bort vår frälsningsvisshet, vår frid och vår glädje. 

Slätar vi ut allt, d.v.s. jag kommer till tro, jag blir en kristen, utan att förstå vad det är som behöver ske i mitt liv, d.v.s. att jag behöver bli räddad, få förlåtelse, bli född på nytt, riskerar jag att missa det viktigaste, d.v.s. det stora miraklet, uttryckt just i orden i 2 Kor 5:17: ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.”

Det är intressant att läsa hur detta uttrycks i Jesu egna ord i Luk 7:47. Han talar om en kvinna: ”Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som fått lite förlåtet älskar lite”.

Vad säger Jesus? Här är en kvinna som älskar honom mycket. Hon vet att hon fått mycket förlåtet. Men den som bara fått lite förlåtet älskar lite. 

Min följdfråga blir: – Vem av oss har fått lite förlåtet? Paulus skriver, Kol 2:13: ”Han har förlåtit oss alla överträdelser.”

Svara mig på detta: Alla dina överträdelser, är det mycket eller lite? Det är mycket, inte sant? Vi tänker och känner och talar och handlar ofta utifrån vår egenkärlek eller egennytta. Vi gör sådant vi inte borde och vi låter bli att göra sådant vi borde. 

Poängen är tydlig nog. Vi har alla fått mycket förlåtet. Jag tänker då att det Jesus säger är att vår kärlek till honom växer i takt med att vi förstår hur stor hans nåd är. 

Men, om vi inte ens inser att vi behöver förlåtelse; om vi tänker att vi är bra som vi är och ingen särskild nåd behöver… då kanske vår kärlek också blir blek och svag.

Tillbaka till 2 Kor 5:17, som är en av två grundverser när vi nu ska förstå vad Gud gjort och vad Gud håller på att göra i våra liv: ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.”

Detta är inte en vers om något som ska ske i ditt liv. Om du är en kristen är detta en vers om vad som redanskett. Är inte det befriande? Visst, jag är som ett gammalt renoveringsprojekt, som behöver restaureras, in i minsta detalj, ner i minsta vrå, ”han vederkvicker min själ”, ”He restores my soul”, han restaurerar min själ. 

Det viktigaste har redan ägt rum

Men… det viktigaste har redan skett! 

Jag skulle t.o.m. vilja säga det så här: Du har redan uppstått från döden! Visserligen ska din kropp en dag dö. Men det är också allt. Du ska få en ny, en bättre, en uppdaterad version, en uppståndelsekropp. Men du, din själ och din ande, ditt jag, ska aldrig dö, Joh 11:25-26: ”Jesus sade: “Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö.” Är inte detta fantastiskt?

Den andra grundversen för vad Gud har gjort och gör i dig är den här, Rom 12:2: ”Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne så att ni kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom.”

Så… hur ska vi få ihop det här. Det kan ju verka som en motsättning allt ihop, i alla fall om man läser Bibeln slarvigt. Att har ju redan förändras. Du är en ny skapelse. Och ändå ska du leva i förvandling och förnyelse. 

Nej, det är inte motsättning. Det är två sätt att se på samma sak. Din frälsning blir en verklighet i den stund Jesus blir din Frälsare. I den stund du bjuder honom in i ditt liv, tar emot hans nåd och förlåtelse, blir du, med Jesu egna ord ”född på nytt”. Något nytt har kommit. Det gamla finns inte mer. Du är inte längre i krig med Gud. Gud är din Far. Det är frid mellan dig och Gud. Du är barn i Guds hus. 

Men, som du upptäcker, är du inte fullkomlig än, d.v.s. du lever inte felfritt, du tänker inte alltid goda tankar, du känner inte alltid som du önskar, och du handlar inte alltid som du vill. Är det rätt uppfattat? Som ett nyfött barn måste du nu växa, låta dig omskolas och förvandlas, dag för dag, ”låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne”.

Och så ska det vara med oss. Vi är inte färdiga än. Det är helt okej, så länge vi är på väg åt rätt håll, så länge vi växer och mognar. 

På väg mot vad? Mot det här, Rom 8:29: ”Dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, så att Sonen blir den förstfödde bland många bröder.”

Guds avbild

För mig blir detta tydligast när jag tänker på det där med Guds avbild. 

Bibeln är vackert sammansatt. Den har en inre harmoni. Den är en berättelse. D.v.sa. Bibeln är inte bara en citatbok, eller en bok med lösryckta berättelser man kan återberätta på en flanellograf, likt fabler eller sedelärande sagor. Alla Bibelns berättelser blir en till slut. Och den hålls samman genom ett antal röda trådar. En av dem är försoningen, d.v.s. en massa berättelser som visar på vårt behov av försoning. En annan är profetiorna om en kommande Messias, som i Nya Testamentet kom och kommer igen. En tredje röd tråd är skapelsetråden. I begynnelsen skapar Gud himmel och jord. I Jesus skapas vi på nytt och blir nya skapelser. Och i Bibelns avslutning skapar Gud nya himlar och en ny jord. 

En fjärde röd tråd är dramat om den förlorade sonen, eller om den förlorade avbilden. Människan skapas till Guds avbild. Avbilden går sönder när vi lämnar Gud. Gud kommer till oss i Jesus. När vi kommer till tro på honom börjar Gud upprätta sin avbild i våra liv igen. Ett annat ord för det är helgelse. Och en dag… en dag ska avbilden återställas helt. Låt oss följa just den tråden en stund:

Människan skapades till Guds avbild. På ett sätt kan stora delar av Bibelns huvudbudskap förklaras utifrån det begreppet, 1 Mos 1:27: ”Gud skapade människan till sin avbild.”

När Gud skapat människan böjer han sig ner över henne och andas in sin livsande i hennes kropp. Detta sker inte när Gud skapar djuren. Detta vidrörande är unikt för människan. Därför är människan en unik bland alla Guds skapelser, Människan har en fysisk kropp, men också en ande.

Men så sker brottet, den stora katastrofen. Människan vänder sig bort från Gud. Avbilden går sönder. Den vackre avbilden kastas som en dyrbar vas i marken så att bara skärvor återstår. Skärvor av skönhet, av godhet, av konstnärlighet och skapande, av moral, vi fortfarande finner i människan. Men det är också sant att avbilden gått sönder, Rom 5:12: ”Därför är det så: Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden. På så sätt nådde döden alla människor, eftersom alla hade syndat.”

Jag läser ut Luthers lilla katekes:

97. Vari bestod människans likhet med Gud?

Den bestod i medskapad vishet och helighet, frihet från lidande och död samt herravälde över jorden. (…)

98. Förblev människan sådan som hon skapats av Gud?

Nej, genom syndafallet fördärvades Guds avbild hos människan. Hon blev förmörkad i sitt förstånd och ohelig i sin vilja och drog förbannelse över sig själv och över jorden.

 Rom 5:19: Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga.(…)

Rom 5:18: Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. (…)

Därför kom Jesus. Dels för att visa vem Gud är och dels för att återupprätta Guds avbild i oss. 

Jesus är den perfekta bilden av Gud, Hebr 1:3: ”Sonen är utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild, och han bär allt med sitt mäktiga ord.”

Eftersom vi gått sönder måste vi återskapas, bli nya skapelser, eller födas på nytt, Joh 3.

Genom den nya födelsen börjar Gud upprätta oss, ett renoveringsarbete påbörjas, avbilden restaureras, och ska en dag fullkomnas igen, Rom 8:18-21: ”Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår. Själva skapelsen väntar och längtar efter att Guds barn ska uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att även skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet.”

Så, dels har något skett i ditt inre. Du har blivit född på nytt. Och dels behöver nu detta få utvecklas, du behöver helgas, steg för steg, för att bli allt mer likt Jesus. Här är en vers om det, 2 Kor 3:18: ”Och alla vi som med obeslöjat ansikte ser Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden.”  

I Guds närhet förvandlas vi, av Guds Ande, till Jesu likhet. D.v.s. vi är inte till fullo återställda avbilder, vi är i förändring, Kol 3:9-10: ”Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan med hennes gärningar och klätt er i den nya människan, som förnyas till rätt kunskap och blir en avbild av sin Skapare.”

Och en dag, en dag ska arbetet bli färdigställt, 1 Joh 3:2: ”Mina älskade, nu är vi Guds barn, och än är det inte uppenbarat vad vi ska bli. Men vi vet att när han uppenbaras ska vi bli lika honom, för då får vi se honom sådan han är.”

Vad betyder då detta med att vara Guds avbild, Imagio Dei? Begreppet är brett. Det är inte så helt självklart hur detta ska förstås. De hebreiska och grekiska orden öppnar för flera tolkningar. Kanske är den luthersk katekesen inte så dum: ”Den bestod i medskapad vishet och helighet, frihet från lidande och död samt herravälde över jorden.”

Människan är medskapande, d.v.s. kreativ och skapande. Hon har ett moraliskt medvetande, ”lagen i hjärtat”, och Gud har andats in sin livsande i henne. Allt detta handlar om människans höghet, vilket också ger återklang i Jesu ord i Matt 6:26: ”Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar inte i lador, och ändå föder er himmelske Far dem. Är inte ni värda mycket mer än de?”

“The definition I offer is this: The imago Dei is that in man which constitutes him as him-whom-God-loves.” (John Piper) ”Jag ger denna definition: Imago Dei är det i människan som gör henne till den-som-Gud-älskar.” (Egen översättning)

Förstår ni vad jag har gjort med er?

Så… så vad Bibeln beskriver är med andra ord ett enormt bildbyte, eller ett i ordets verkliga mening identitetsbyte. Jag skulle vilja lyfta in Jesu fråga till lärjungarna i Joh 13:12: ”Förstår ni vad jag har gjort med er?”

Förstår vi det? Att bli kristen är att omskapas: ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.”

Ibland tänker jag att om Jesus skulle få sitta ner med mig, fysiskt, och ta ett samtal med mig, kanske en dag då jag går med krökt nacke och tunga tankar genom livet, bekymrad, grubblande, smått modlös, så skulle Jesus be mig att sitta ner en stund, kanske hälla upp en kopp kaffe åt mig, lägga sin hand på min, se mig djupt in i ögonen och fråga: – Micael, förstår du inte vad jag har gjort med dig?

Det är därför Paulus skrev till romarna att de skulle låta sig förvandlas genom förnyelsen av sina tankar, eller rakare uttryckt, att de behövde tänka rätt för att utvecklas rätt. 

Jag använde en liten illustration när vi var samlade innan sommaren. Eftersom du har glömt den för länge sedan återanvänder jag den med frimodighet: Minns du hur du bytte bilder med dina skolkamrater en gång för länge sedan? Kanske var det filmstjärnor. Sedan blev det fotbollsspelare eller ishockeyspelare. Mina barn hade bilder av fantasyfigurer… jag förstod nog aldrig riktigt vad de föreställde. Det var hårda förhandlingar på skolgården. Du visste vilka bilder som var vanliga och vilka som var särskilt dyrbara. Målet var förstås att byta till sig en riktigt dyrbar bild, gärna mot en mindre eftertraktad.

Gud är märklig på det sättet. Gud vill ha våra sämsta bilder och han erbjuder oss sina bästa i utbyte. Gud tar bilden av dig som en looser, som oönskad, oälskad och misslyckad och erbjuder dig helt nya bilder, nya självbilder, av dig som ett Guds barn, önskad, utvald, helig… dyrbar. 

Undret har redan ägt rum. Du har redan blivit född på nytt. Nu måste detta nya liv få utvecklas och bli vad det var tänkt att vara. Ett sätt att ge näring åt det är att läsa om, och ta in vad Jesus har gjort med oss. 

Bibeln innehåller många sådana befriande, upprättande och upprätande bilder. De beskriver alla ett mirakel, eller kanske ska man säga att de var för sig beskriver en del av miraklet. 

Det älskade barnet

Bibeln talar med kraftfulla ord om vad som sker när en människa kommer till tro på Kristus:

”Ni var döda genom era synder och överträdelser… Men nu, tack vare Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod.” (Ef 2:1, 13)

”Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.” (1 Petr 2:9)

En av alla dessa bilder blir helt grundläggande för så väl mitt sätt att se på mig själv som på Gud. Lyssna, Ef 5:1: ”Bli därför Guds efterföljare, som hans älskade barn.”

Detta är bilden av det älskade barnet.

Hur påverkar det oss; vad gör det med oss när vi börjar tänka på oss själva som Guds älskade barn. 

Pröva en dag när självförtroendet går ner under fryspunkten och känslan av värdelöshet ligger som en tung blöt filt över livet. Pröva att tänka: – Här går jag, ett älskat barn. Guds ansikte ler över mig. Jag sticker min hand i hans. Jag är hans älskade lilla pojke; hans älskade lilla flicka. Vad kan vara finare än att älskas av Gud? Pröva… det gör någonting gott med dig.

Men det kanske inte är så enkelt för dig. Var du ett tryggt och älskat barn; brukade din mamma eller pappa ta dig i knät, krama om dig, berätta med ord eller handlingar att de älskade dig? Då har du god hjälp av det. Men växte du istället upp i ett hem där distansen var stor, atmosfären kall eller där man helt enkelt inte brukade berätta för varandra att man älskade varandra måste du kanske både helas och omskolas innan dessa ord bryter igenom, likt solstrålarna som bryter igenom de blytunga grå molnen en regnig höstdag: – Gud älskar mig!

Att känna sig älskad är nog vårt mest grundläggande behov. Kärleken får människor att våga sig fram; att våga blomma, våga ta för sig, hitta sin plats, bidra och ta emot. Men så väl kärleken som bristen på kärleken formar oss. Hur många har inte hamnat i missbruk, kanske i kriminalitet och fängelse, p.g.a. att man aldrig mötte den kärlek men behövde som barn. 

Detta, nämligen detta att veta att man är ett älskat barn, var faktiskt också grundläggande för Jesus. I Matt 3:16-17 öppnar sig himlen över hans liv: ”När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Då öppnades himlen, och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom. Och en röst från himlen sade: ’Han är min älskade Son. I honom har jag min glädje.’”

Jesus visste att han var Guds älskade son. Det gav honom kraft att fullborda sin uppgift, t.o.m. de dagar andra vände sig mot honom. Jesus var grundtrygg i sin relation till Fadern.

Är det inte så att Satan försökte få honom att tvivla på detta, bara tre verser senare, när Jesus frestas i öknen: ”Om du är Guds Son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Eller: – Är du Guds son? Upp till bevis. Bevisa att du är Guds son. Befall dessa stenar att bli bröd.

Men Jesus hade inget att bevisa. Gud hade sagt sitt. Och Gud hade då inte bara sagt att Jesus var Guds son, utan att Jesus var Guds älskade son.

Vet du det samma? Vilken grund du har i ditt liv i så fall!

Gud vill att du ska veta, också känna d.v.s. uppleva, leva i den övertygelsen, Rom 8:15-16: ”Ni har inte fått slaveriets ande så att ni på nytt måste leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, och i honom ropar vi: ’Abba! Far!’ Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.”

Jag hörde om en liten flicka som började gråta när söndagsskolläraren sagt att Gud var hennes pappa. Hennes pappa var en tyrann; en alkoholiserad man som brukade misshandla mamma och som gjort familjelivet till ett skräckvälde. Hur skulle den lilla flickan kunna förstå att Gud var en annan slags far?

Hurdan far är Gud?

Det räcker alltså inte med att förstå att Gud är vår far. Vi måste också få hjälp att förstå hurdan far Gud är.

Bibelns bild av Gud som far är varm och positiv: 

”Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.”(Luk 6:36) 

”Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud.”(2 Kor 1:3)

Dessa bilder är goda och varma. Gud är en god far som vet vad vi behöver, barmhärtig och full av tröst. 

Alla mänskliga fäder, också de bästa, kommer till korta. Paulus skriver att Gud är den far som allt vad fader heter i himlen och på jorden har fått sitt namn efter, (Ef 3:15).

Att komma till Gud är att få komma hem. 

Så här skriver en av våra psalmförfattare: Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn, så var det för mig att komma till Gud – jag kände att där hörde jag hemma. Det fanns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mig. Och jag kände: Här är jag hemma, jag vill vara ett barn i Guds hem.

Gud har inga oönskade barn!

– Abba! Fader! Det är ord som handlar om glädje. Glädjen över Guds lysande ansikte. Glädjen över bekräftelse. Glädjen över vissheten över att jag är ett älskat barn. 

För du, Gud har inga oönskade barn!

Jo, en del av oss kom till lite på tvären. Vi var inte planerade. Vi var inte önskade. I alla fall inte av våra föräldrar. Själv var jag nog lite av en katastrof från första början, mamma var bara 18 år gammal när hon ”råkade” bli gravid med mig. 

Men Gud har inga oönskade barn, Joh 1:12-13: ”Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja, utan av Gud.”

Lyssna, den dag du kom till tro var du ett efterlängtat barn. O, så efterlängtad du var, Luk 15:7: ”Jag säger er: På samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver någon omvändelse.”

Vad jag lärt mig av mormors lutfisk

Att lära sig leva som älskad är nog för oss alla att omskolas; att stanna upp och att ta tid för upptäckten. Jag tänker ibland att det är lite som med mormors lutfisk, du vet den där hårda fisken som mer var som en bräda än en fisk, så hård att man kunnat spela brännboll med den. Men så la mormor fisken i lut, och sedan i vatten, för att den skulle ligga där och blötna upp och bli mjuk. Hela proceduren tog två veckor innan hon till kunde koka den.

Och det var tvunget att göras väl. ”Dåligt avlutad fisk krymper åtskilligt vid kokningen, och är den riktigt dåligt avlutad försvinner den helt: det finns bara spad kvar”, upplyser Wikipedia. Vilken besvikelse! Först två veckors arbete, och sedan försvinner fisken upp i tomma intet!

Jo, vi är nog lite som lutfisken en del av oss, lite hårda, lite torra, lite stela. Lite träiga. Vi behöver läggas ner i Guds varma kärlek och få ligga där länge innan vi till slut drar in den, mjuknar upp och får liv. 

Vi får hjälp av gudstjänsten, av den kristna gemenskapen, av bibeln och bön, av lovsång och tillbedjan. Sakta mjuknar vi och vågar tro att också vi är älskade. Och det är den upptäckten som förändrar oss, och som frigör kärleken också i våra liv. Precis som det står i 1 Joh 4:19: ”Vi älskar därför att han först har älskat oss.”

Bilden av den troende som ett Guds barn är en stark och positiv bild. Det är en bild som framträder i ljuset av Guds lysande ansikte. Det är den bekräftelse vi alla söker. 

Bibelns Gud är inte bara en kraft. Inte Någonting utan Någon. Ett ansikte. Ett lysande ansikte. En god far. Om Gud gett dig rätten att kalla honom far, vem skulle då kunna beröva dig den rätten?

Du kan döma mig hårt.

Du kan svärta mitt rykte.

Du kan kalla mig dum,

om det var vad du tyckte.

Du kan plundra mitt hus.

Du kan ta mina pengar

så jag fattig får bli

en av samhällets drängar.

              —

Men det har jag kvar,

att Gud är min far.

Jag kan tycka som du

att jag kommer till korta;

att så lite blir kvar

när all yta är borta.

Jag kan tvivla ibland.

Jag kan snubbla och falla.

Jag kan handla i synd,

och min kärlek kan kallna

              —

Men det har jag kvar,

att Gud är min far.

Det kan hända ibland

mitt i livet, längst vägen,

att jag faller i gråt,

utan att bli förlägen.

När jag inser min synd

utan att få upp garden

är mitt livs enda hopp

att min Mästare bar den!

              —

Så det har jag kvar,

att Gud är min far.

Du kan håna min tro.

Du kan säga jag drömmer.

Du kan använda våld.

Du kan hoppas jag glömmer.

Du kan släcka mitt liv.

Du kan skända mitt minne.

Men att ta mig från Gud…

Nej, så stor är du inte.

              — 

För det har jag kvar, 

att Gud är min far.

(Micael Nilsson)

Fyra gudsbilder (4)

Predikan från Tabernaklet, Göteborg, Micael Nilsson, söndagen den 21 juli.

Ett befriande möte med nåd och sanning

När Gud sammanfattar tio budord; tio grundläggande riktlinjer till skydd för människan, lyder ett av dem: Du skall inte begå äktenskapsbrott! 

Det skrevs en gång med Guds finger på tavlor av sten. Så viktigt var det. Och det kanske inte är så svårt att förstå. Det handlar inte bara om hårda bud utan också om mjuka värden; om ett grundläggande mänskligt behov av tillit och trohet. Och få handlingar kränker detta så djupt som ett äktenskapsbrott. Men vad händer när vi bryter mot Guds bud? Vart ska vi gå när vi gått fel? Vad ska vi säga när vi inte kan försvara oss längre? 

Det finns en berättelse i Bibeln… Den provocerade de religiösa ledarna i Israel på Jesu tid, som ansåg att rätt skulle vara rätt, tand för tand, öga för öga. För vad skulle hända om vi började se lätt på brottslighet och laglöshet? Dessutom, allt sedan dess har samma berättelse fortsatt att provocera och att töja på vår uppfattning om rättvisa och heder. Vi läser den vers för vers, och gör några pauser på vägen. Först vers 1-2, som ger oss scenen för dramat.

Sedan gick var och en hem till sitt, och Jesus gick till Olivberget. Tidigt på morgonen var han tillbaka på tempelplatsen. Allt folket samlades omkring honom, och han satte sig ner och undervisade dem.

Det finns något väldigt uttrycksfullt i dessa ord. Var och en gick hem till sitt. Vi har vårt. Vi går hem. Hem till vårt. Vårt hem är vår borg, vår bas och vår tillhörighet. Men Jesus gick till Olivberget, förmodligen för att sova under de stora olivträden där. Detta är en ögonblicksbild av kallelsens ensamhet, detta att ibland få bära bördor man kanske inte kan dela med någon annan. För oss är Jesu ensamhet dock en märklig tröst. En tröst i vår ensamhet, för p.g.a. hans ensamhet är vi aldrig ensamma. När alla andra gått hem till sitt är Jesus alltid kvar, kvar hos oss.

Tidigt på morgonen är hans tillbaka på tempelplatsen. Det är trohetens kontinuitet. Orden säger så mycket om ryggraden i Jesu liv. Han var ingen dagslända. Han gjorde ingen kometkarriär, ett kortvarigt ljus som drog förbi. Han är morgonstjärnan, kontinuiteten, den som förblir, dag för dag. Tidigt på morgonen var han tillbaka på tempelplatsen.

Där händer detta, vers 3-6: Då förde de skriftlärda och fariseerna dit en kvinna som hade blivit gripen för äktenskapsbrott. De ställde henne i mitten och sade: “Mästare, den här kvinnan greps på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen har Mose befallt oss att stena sådana. Vad säger då du?” Detta sade de för att pröva honom och få något att anklaga honom för.

Kvinnan på torget är ensam mitt i mängden. Vilken utsatthet! Hon finns i centrum av allt men ändå som en slags del av scenografin i den kamp som utspelar sig mellan Jesus och fariséerna. För för dessa fariséer är hon bara en spelbricka. Men själv står hon där med det enda liv hon har, skör som en fågelunge inför rovdjuren. Att försöka sätta sig in i hennes situation är djupt ångestladdat. Och här bör man kanske ändå påminna sig om att detta också idag, i vår egen tid, är en situation som är helt och brutalt aktuell. För några år sedan (2010) kunde man läsa om Sakineh Mohammadi Ashtiani, en 43 år gammal kvinna från Iran. Hon var dömd till stening, anklagad för äktenskapsbrott. Till skillnad mot många andra uppmärksammades hon, vilket väckte kraftfulla internationella protester. Vad jag förstår är det oklart vad som hänt med henne. Så här inleds en artikel om henne: ”Hon ska ställas i en grop grävd upp till axelhöjd, varefter stenar ska kastas på henne, stenar som är tillräckligt stora att skada henne svårt, men inte så tunga att hon genast dör. Det ska ske i staden Tabriz, Iran.”

Mycket av detta kunde ha handlat om kvinna på torget i Jerusalem. Hon var ertappad och förd till torgs med sin synd. På den relevanta frågan var mannen fanns finns inget svar. Kanske struntade man i honom eftersom det i själva verket var Jesus man var ute efter. Mannen fick löpa. Kvinnan stod ensam. Och hon måste ha varit oerhört rädd.

Här är nu frågan: Varför tog man henne till Jesus? 

Detta var ett rättssamhälle. Det fanns domstolar och det fanns juridik. Skulle någon dömas krävdes vittnen och trovärdighet. Folk släpades inte ut på torget och stenades hur som helst. Dessutom var landet ockuperat och romersk lag rådde. Skälet till att man tog Jesus till Pilatus när han skulle dömas var att de judiska domstolarna inte hade rätt att utfärda dödstraff utan att de romerska myndigheterna godkänt det. Jesus var ingen domare. Varför släpade man kvinnan till honom? Svaret på frågan är att dessa män inte egentligen är ute efter henne. Det är Jesus de vill se dömd. Detta sade de för att pröva honomoch få något att anklaga honomför.

Men, lyssna, fast de inte förstår det, visar de på något profetiskt. Jesus hade nämligen sagt redan i Joh 5:22: ”Fadern (Gud) dömer ingen, utan han har överlämnat hela domen till Sonen för att alla ska ära Sonen”.

D.v.s. en dag ska vi alla stå inför Jesus. Dessa män ska en dag själva stå inför den Jesus de vill anklaga. Men också jag… För detta är också vad berättelsen handlar om. Kvinnan står där som en av oss. Bibeln säger att vi alla har syndat och att syndens lön är döden. Till slut måste vi alla stå ansikte mot ansikte med det liv vi levt.

Då händer detta, vers 7: Men Jesus böjde sig ner och började skriva med fingret på marken.

Vad handlar det här om? För det första: Detta är den enda gång det står att Jesus skrev någonting. Det har tänkts mycket omkring vad han möjligen skrev. Det finns många gissningar. Men faktum är att vi inte vet. Vi vet inte vad Jesus skrev och vi vet inte varför han skrev. 

Jag försöker studera bilden för att förstå… Där står ett antal arga män. De är beredda att döma, både kvinnan och Jesus. Där ligger en rädd liten människa i dammet på tempelplatsen, kastad på marken, nedtryckt av skam och nedtystad av skräck. 

Och Jesus… Vad gör han? Han böjer sig ned och han skriver i sanden. Du… kanske är det inte vad han skriver som är poängen utan snarare detta att han böjer sig ned. Kanske är det kroppsspråket som förkunnar evangeliet. 

Jesus böjer sig ned till kvinnans nivå. Hon vill inte vara där? Hon vill fly, men kan det inte. Hon är rädd och vet dessutom att hennes anklagare har rätt. Hon har syndat och förtjänat sitt straff. Nu ligger hon där inför alla dessa människor, täckt av en tung mantel av skam. Detta är hennes värsta stund i livet. Detta är livets lågvattenmärke. Detta är hennes livs absolut lägsta punkt. Då böjer sig Jesus ner, och möter henne just där. Han möter henne på botten. Hon är inte längre ensam. Jesus är hos henne, när allt slår i botten.

Vers 8-11: När de fortsatte fråga honom, reste han sig och sade: “Den av er som är utan synd kan kasta första stenen på henne.” Sedan böjde han sig ner igen och skrev på marken. När de hörde detta började de gå därifrån en efter en, de äldste först. Han blev lämnad ensam kvar med kvinnan som stod där. Jesus reste sig upp och sade till henne: “Kvinna, var är de? Har ingen dömt dig?” Hon svarade: “Nej, Herre.” Då sade Jesus: “Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda nu inte mer!”

För att förstå vad Jesus gör den här dagen måste vi också förstå hur allvarlig hennes synd var. Andra hade kränkts och kanske skadats svårt. Det kvittade inte! Läser vi så så läser vi fel. Jesus drar inte ett streck över vår synd och bortser från den. Nej, han dör för den. Han tar den på allvar, på blodigt allvar, och möter konsekvensen av vår våldsamhet och upproriskhet på korset. Men, lyssna nu, för här är poängen, mot denna allvarsamma bakgrund: Det finns nåd.

Låt mig använda en bild. Nästan varje dag när jag åker till jobbet flyger stora flygplan över min bil. Det största flygplan som lyfter från Landvetter är en Boeing 787 Dreamliner. Den största varianten har 290 säten, är 68 meter lång, har ett vingspann på 60 meter och kan ha en startvikt på 254 000 kg. Att få upp 250 ton en mil upp i luften känns som en omöjlig tanke. Vi lever nämligen under en lag, tyngdlagen. Den är svår att överklaga, tack och lov. Utan tyngdlagen skulle vi försvinna ut i tomma intet. Så… tack Gud för tyngdlagen. Den kan inte överklagas, men den kan övervinnas, nämligen av aerodynamikens lagar. Med hjälp av lyftkraft och dragkraft pressas den stora flygplanskroppen upp i luften. 

Tyngdlagen och aerodynamikens lag liknar två lagar i Bibeln, nämligen sanning och nåd. 

Tror du på en Gud som dömer? undrar någon som tycker att det verkar som en skrämmande tanke. Men egentligen är det väl ändå motsatsen som skrämmer. En Gud som kunde se all ondska, krig, våld, övergrepp, utan att bry sig om det som sker eller vilja rättvisa… det är minsann en skrämmande tanke. Vi vill leva i ett rättssamhälle. Vi vill att det brott ska förhindras och fördömas, inte sant? Annars gäller ju djungelns lag. 

Gud har en lag. Den beskyddar oss. Den är som tyngdlagen. Den håller allt på plats. Utan rätt eller rättvisa försvinner vi ut i tomma intet. I enlighet med den lagen ska vi dömas en dag. Men det finns också en annan lag, nämligen nådens lag, möjligheten att få förlåtelse och att bli upprättad. Den upphäver inte sanningen, men den övervinner den. 

Goda föräldrar känner till detta. Goda föräldrar har principer och moral och försöker lära sina barn att leva rätt. Men om våra barn sviker våra principer och handlar orätt men ber om förlåtelse, då händer någonting i mammas och pappas hjärtan. Kärleken tar över. Vi säger inte att vi kan strunta i alla principer i framtiden. Men vi förlåter våra barn och vi börjar om igen. Den kärleken är som aerodynamikens lagar som inte utplånar men övervinner tyngdlagen. Nåden lyfter oss upp över syndens och skammens tyngdlag. Och det… det är precis vad som händer på tempelplatsen i Jerusalem den här dagen. En kvinna pressas till marken av synd och skam, denna tunga, tunga tyngdlag. Men Gud böjer sig ner och ger henne nåd. Jesus säger inte att det inte spelade någon roll att hon svek sin man, sin familj, en annan familj och sin Gud. Men han säger att det finns nåd. – Jag dömer dig inte! Jag förlåter dig. Och efter det upprättar han sanningen i hennes liv: – Gå och synda inte mer. 

Innan vi lämnar texten måste jag till slut också få dröja en stund inför de judiska ledarna. Jag vet inte om de hade stenar i händerna, men jag vet att de hade stenar i sina hjärtan, stenar de ville kasta på andra. Hur kom det sig? Varför var det så med dem? Vad är detta för behov som ibland, ärligt talat, väl också visar sig i våra liv. Då och då avslöjas sig något stenhårt inom oss, något som vill peka finger och döma. Varför är det så? 

Se på dem en stund. Betrakta dessa män. De vill stena en kvinna. De vill korsfästa Jesus. Låter det som ett bra liv? Låter det som att dessa män mår bra, som att de har glädje i hjärtat och frid i själen. Nej, det låter som att det pågår ett inbördeskrig i deras inre. De är våldsamma, fyllda av mordlust och hat. Och det mest tragiska är att de tror sig representera Gud. 

Har du stått bland dem någon gång? Så skulle det ju kunna vara att vi ibland tycker oss se våra egna ansikten i den skaran. För livet är svårt. Det är lätt att förhärdas, att förbittras, och att med åren och besvikelserna bli en hårdhjärtad människa som sprider dom omkring sig. Jag undrar vem av oss som går fri. Vem av oss behöver aldrig kämpa med känslan av att vilja dra iväg en stor hård sten ibland?

Det är lätt att bli en av dem som släpar andra till torget. Och du, vet du en sak? Den som alltid söker efter fel finner alltid vad han söker. Men hur mår vi egentligen då? Hur kul kan det vara att vara farisée? Hur mår han eller hon som alltid verkar ha en vass sten i sina händer? Är det inte sant att den som själv inte har någon nåd att ge förmodligen inte heller själv har funnit nåd för sitt eget liv?

Jag har försökt förstå dessa män. Kanske handlar det till sist bara helt enkelt om att hängivenhet utan Jesus och utan medkänsla för andra människor, också för dem som gått vilse, i slutändan blir så… helt fel. Så stenhårt. 

Jag har nog läst den här berättelsen mest som att Jesus drar från höften och skjuter vapnen ur fariséernas händer, att han avslöjar och förnedrar dem så att de måste gå därifrån med skam. Att de fick vad de förtjänat. Men nu mer ser jag det nog ändå som att Jesus älskar också dem, och som att hans ord till fariséerna också är befriande ord. 

För några av dem kanske gick därifrån befriade. 

Tänk att få lägga ifrån sig en stor tung sten, sin gamla ilska, sitt hat, sin hårdhet, efter den djupa insikten att ingen människa är fullkomlig och att bara Guds nåd kan vara vårt hopp. Vilken befrielse! Tänk att slippa vara farisée och tvingas mörka sin egen svaghet. Tänk att få vara människa, buren av Guds nåd, i en befriad förvissning om att det är nog.

Det är så Jesus arbetar, tänker jag. Jesus förvandlar våra tankar genom att förvandla våra hjärtan. Och han förvandlar våra hjärtan genom att hjälpa oss att se vilka vi är, vem Gud är och vad nåd är.

När de gått sin väg står bara kvinnan kvar. Jesus ser på henne. Jag citerar Bibel 2000: ”Jesus såg upp och sade till henne: “Kvinna, vart tog de vägen?” Ordet vi översatt ”såg” betyder att man såg med vördnadpå någon. Jesus betraktade henne. Hon stod inför den blick som ser allt. Som ser det ingen annan ser. Och som visste varför; varför hennes liv hade blivit som det blivit. Jesus ser också vad synden gjort med henne och vet att bara en sak kan rädda henne: Guds nåd. 

Så säger han det: – Inte heller jag dömer dig! 

Det finns inget så livsförvandlande som detta. Vi står där med vår egen synd, ertappade, utan bra bortförklaringar. Gud vet ju ändå allt. Att då, genomskådad, få höra dessa ord ”Det finns nåd för dig!” förändrar liv.

”Gå, och synda inte mer.” Mer behövde inte sägas. Eller… Mycket mer behövde nog sägas, men inte just nu… För kvinnan förstår det hon just nu måste förstå. En hårsmån från döden, eller ett stenkast därifrån, hade hon mött sin Frälsare. Hur hennes liv kom att gestalta sig efter detta vetviinte.FörfattarenKen Gire gissar åt oss: ”Hon lämnar utan tårar. Tårarna kommer många år senare. Vid udda tillfällen under dagen: när hon ser på sina barn som sover i sina sängar; när hon vinkar av sin man, en morgon då han går till sitt jobb; när hon knådar sin deg i kökets ensamhet. Ett äktenskap hon aldrig skulle haft… en familj hon aldrig skulle haft… ett liv hon aldrig skulle haft, om det inte vore för hennes underbare frälsare. En frälsare som stod upp för henne när andra ville stena henne. En frälsare som stannade till, reste henne upp, och lät henne gå vidare – förlåten.” (Intimate moment)  

Fyra gudsbilder (1)

Johannesprologen

Predikan från Tabernaklet, Göteborg, söndagen den 30 juni, Micael Nilsson

Under fyra sommarsöndagar vill jag predika över ämnet ”Fyra bilder av Gud”. Var och en av dem är hämtad från Johannesevangeliet. Johannes avslutar nämligen sitt evangelium så här, Joh 20:30-31: ”Många andra tecken som inte är nerskrivna i denna bok gjorde Jesus inför sina lärjungar. Men dessa har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn.”

Johannes berättar att han valt noga när han valt bland allt Jesus gjorde och sa. Han säger att hans evangelium är en kollektion, ett urval av berättelser och tal som alla har till syfte att visa något speciellt, nämligen ”att Jesus är Messias, Guds Son”. 

Och varför behöver vi veta det? Johannes svarar: ”för att ni genom tron ska ha liv i hans namn”. 

Johannes skriver med andra ord inte bara för att förmedla information. Han vill framförallt förmedla liv.

Så… sitter du här som längtar efter att bli mer levande? Tycker du att livet bara går, och t.o.m. går förbi och ifrån dig? I så fall ska du läsa Johannes evangelium. Det är märkvärdigt upplivande. Jag kan inte låta bli att tänka på några rader ur en av Helga Henschens dikter: ”Ord kan bli solar, ord kan bli floder, ord kan öppna portaroch bygga broar,ord kan störta tyranner.”

Detta kanske inte kan sägas om så många ord, men det kan verkligen sägas om de ord jag snart ska läsa för dig. Det har historien bevisat. Dessa ord är solar. Dessa ord är floder. De har öppnat portar. De har byggt broar och störtat tyranner. 

Lyssna till kraften i dem, Joh 1:1-18: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Det kom en man, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset. Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja, utan av Gud.

Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern. Och han var full av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: “Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, för han var till före mig.” Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. Lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd.”

Johannesprologen är så vacker! Jag förstår inte allt. Det gör ingen. Gud är för stor för vårt förstånd. Vad vi än försöker föreställa oss är Gud mer och större. Dessa ord kan störta tyranner. Det har de gjort och det kommer de att göra. Men framförallt kan de räta på en människa och göra ett vintergatans gatubarn till ett konungabarn hos Gud. 

Hur ska vi komma åt innehållet i detta makalösa stycke text? När man läser det så här snabbt känns det ju nästan som att försöka fånga ett vattenfall. Jag vet inget bättre sätt än att försöka ta det steg för steg. Låt oss lyssna igen. 

Först v.1-5: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”

Detta är kodade ord. Och de är oerhört smart kodade. De fungerade lika bra för filosoferna i Aten som för teologerna i Jerusalem. Alla hade de nämligen en relation till det där med ”Ordet”, eller som det står i den grekiska texten, ”Logos”. 

För grekerna var Logos ett filosofiskt begrepp. Logos var ett slags gudomligt världsförnuft. Logos stod över allt skapat och över allt materiellt. Att Logos skulle materialiseras i form av en kropp var fullständigt otänkbart, intill hädelse otänkbart. Men det är vad Johannes nu säger till dem. Deras kalla Logos, universums besjälade men också opersonliga kraft, har visat sig vara så mycket mer. Logos har blivit människa. Gud har blivit en av oss, sårbar, närvarande, hett engagerad i våra liv.

En troende jude togs däremot i citatet ”I begynnelsen var Ordet” tillbaka till skapelseberättelsen där Gud skapar allt med sitt ord. För honom eller henne var Guds ord ett uttryck för Gud själv. Det är genom sitt ord Gud träder fram, förmanar, leder och skapar allt nytt. Det är genom Guds ord vi lär känna Gud. Nu säger alltså Johannes att ord inte är nog. MenGudhar visat sig själv i Jesus. Ordet har blivit kött.

Låt oss fundera på det här. Är det inte fantastiskt att Gud talar till oss på ett sätt vi kan förstå? Gud talar grekiska när Gud vill tala till greker. Gud talar hebreiska när Gud vänder sig till hebréer. Gud använder ord och erfarenheter ur deras kultur för att presentera sig själv. 

Jesus använder jordbrukstermer när han talade till bönder och han talar om nät och fiske när han talade till fiskare. På samma sätt kan Gud använda termer från din tankevärld och erfarenhetsvärld för att nå just dig. Det säger mig två saker. För det första: Gud är oerhört innovativ när han ska nå oss. För det andra: Gud är verkligt angelägen att nå oss.  

Jag vet att jag berättat det här för några av er, men ni får stå ut en minut. Det är en rolig berättelse. Det sa pling i telefonen en sen fredagskväll. Jag tog upp den och läste ett SMS. Det kom från en företagare i Jönköping. Han var intresserad av konjak. Jag vet ingenting om konjak och undrade förstås vad i detta skulle komma att handla om. Det visade sig att mannen var intresserad av en konjak som hette Nebukadnessar. Alltså hade han suttit hemma och googlat ”Nebukadnessar” och då råkat komma in på min hemsida där jag för länge sedan lagt upp en predikan som handlade om profeten Daniel och hans möte med Bibelns Nebukadnessar. Mannen i Jönköping blev nyfiken, tog hem filen och lyssnade igenom hela min predikan. Det visade sig att han var ett bönebarn. Han hade en kristen bakgrund. Men livet hade tagit en annan väg. 

Nu berättade han om hur han lyssnat till min predikan och upplevt att Gud sökt honom. Han blev sittande ensam och tårögd där hemma, med en känsla av Gud fanns hos honom den där stunden. Jag svarade honom och gav honom några ord på vägen, för jag tyckte att detta var något av det roligaste jag hört. Tydligen såg sig inte Gud för from att agna kroken med en flaska konjak för att få tag på ett gammalt bönebarn. 

Varför sitter du själv här idag? Vad tog dig hit? Jag gissar att vi har många intressanta berättelser omkring detta. 

Tillbaka till Johannesprologen. ”Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till.” 

Först är det outsagt. Längre fram sägs det i klartext, ”Den Enfödde, som själv är Gud… han har gjort honom känd”. Ordet som var Gud är alltså den Enfödde, d.v.s. Jesus. Det är kodnyckeln. Och med hjälp av den kan jag avkoda de inledande verserna som då kunde läsas så här: – I begynnelsen var Jesus, och Jesus var hos Gud, och Jesus var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till. I Jesus var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit honom.

Vilken underbar tanke! Allt blev till genom Jesus. Så stor är han. Allt vackert jag ser. Den lilla nötväckan som krockade med mitt fönster häromdagen och satt alldeles stilla i min hand länge, länge innan den flög iväg… Min Jesus hade skapat honom. Och blommorna i trädgården. Min fru har planterat dem. Min Frälsare  har gjort dem. Bergen, dalarna, haven… allt bär hans fingeravtryck. 

Vi fortsätter: ”Det kom en man, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset.” 

Vilka kast! Från Himlen till jorden, från evigheten in i tiden, på en sekund, eller i fyra ord: ”Det kom en man…” 

Så får vi höra om Johannes döparen. Varför behövdes det sägas om Johannes att han bara var en man och att han inte var ljuset? Jo, för det fanns de som trodde att Johannes var Frälsaren. Vid ett tillfälle måste han t.o.m. själv gå till rätta med det och dementera att han skulle vara Messias. Johannes hade en enorm lyskraft, men han var inte ljuset. Människor kan vara viktiga och göra viktiga insatser, men ingen människa kan rädda oss för evigheten.

Nästa stycke handlar om vad vi borde göra med allt detta. ”Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja, utan av Gud.”

Här återfinns några av Bibelns mest dystra ord: ”världen kände honom inte. Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom.” 

Gud kommer till sin skapelse, men skapelsen känner inte igen sin Skapare. Johannes säger att Jesus kom till det som var hans egen. Jag hörde någon som studerat det här. Han sa att detta med fördel kunde översättas: ”Han kom hem”.

Jesus kom hem. Vilka är vi att visa bort honom? Han var här före oss. Allt skapades genom honom. Men världen har vänt sig bort från Gud. Och så har Gud har blivit en främling, en okänd, i sitt eget hem. 

Dessa ord sammanfattar så mycket förtvivlan och förklarar så mycken vilsenhet. ”Världen kände honom inte.” Jag kan inte låta bli att undra över hur det skulle se ut i världen idag, en värld som lider på så många områden, om vi istället tagit emot honom, och framförallt om vi kände honom.

Men det slutar inte där. Det fortsätter i dessa ord: ”Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja, utan av Gud.” 

Nu blir det bråddjupt i texten. När du tar emot Jesus blir du född, eller, som Jesus säger det ett stycke fram i berättelsen, ”född på nytt”. Du föds in i Guds familj. D.v.s. detta ska inte bara förstås som bilder. Du är bokstavligen en Guds son. Du är ordagrant en Guds dotter. Dina föräldrar gav dig liv, men de kunde inte ge dig andligt liv. Det gör Gud när du tar emot Jesus. Bibeln menar verkligen att detta sker. D.v.s. där du sitter idag, som en kristen, finns dina föräldrars anlag och liv inom dig, men också Guds anlag och liv inom dig, 1 Kor 6:19: ”Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud?” 

Om du är en kristen: Är du inte glad idag för att detta har skett i ditt liv? Finns det någonting du kunde önska dig mer än att Guds liv skulle födas in i ditt liv, så att du fick leva med Gud också den dag din gamla kropp dött bort? Är du inte tacksam för att du just nu får tänka att Guds ande bor i ditt inre? Vad skulle kunna vara större? 

Och om du ännu inte är en kristen: Skulle du inte vilja att detta sker i ditt liv också?

Nu tar vi slutackordet: ”Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern. Och han var full av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: “Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, för han var till före mig.” Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. Lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd.”

Hänger du med? ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud… Och Ordet blev kött och bodde bland oss.” Så lyder faktiskt det kristna kärnbudskapet. Gud har kommit till oss i Jesus. Vi kan inte komma till Gud. Vi klarar det inte själva. Vi kan inte bygga en farkost som tar oss till Himlen. Och vi klarar inte av att leva ett liv som tar oss till Himlen. Därför lämnade Gud Himlen och kom till oss. Vilken berättelse! Vilken kärlek! 

Jesus har visat vem Gud är. Som Jesus är är Gud. Barnet i krubban är Guds självpresentation. Barnet i Betlehemsnatten är Guds synliggjorda nåd? 

När Jesus ger syn till de blinda, hörsel till döva och svikt i stegen till de lama och lytta är poängen: Sådan är Gud. Gud känner med oss i våra svagheter och i vår kamp.

När Jesus slutligen dör på ett kors är det ofattbara budskapet i det att han älskar dig mer än sitt eget liv. Sådan är Gud, menar Johannes. Vi har sett hans härlighet.

Men inte bara har vi sett. Vi har också fått del av den: ”Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd”. 

Här är vad Johannes vill. Han har gett oss en fantastisk bild av vem Jesus är. Han vill att vi ska fascineras och glädja oss över den. Men han vill också hjälpa oss att ta emot Jesus. Alltså skriver han: ”Av hans fullhet har vi alla fått…”

Det låter bra, men vad betyder det?  Vad är fullhet? Det grekiska ordet betyder att du tar ett kärl och fyller det med vatten till dess det inte går att fylla mer. Det är fullt. D.v.s. Jesus är komplett. Det finns ingenting att rätta till hos honom. Det saknas heller ingenting hos honom. Jesus är till bredden fylld. Han är till bredden fylld av kärlek. Det saknas ingenting i hans sanning. Han är till bredden fylld av nåd, glädje, frid, och förståelse… Och allt det kan vi få ta emot. 

Jag avslutar med en liten illustration. Ni som bor här vid havet kan nog aldrig riktigt förstå mig. Jag är född djupt inne i den värmländska urskogen. Men en gång varje år, när jag var en liten pojke, åkte vi till havet. Det var stort för mig. Den första lilla skymt man fick se av havet var så spännande. Jag växte upp vid en insjö. Den var stor och djup. Men havet… det var någonting annat. Vid havet kunde man liksom sätta sin tanke i en liten barkbåt, låta den driva ut på öppet vatten och flyta iväg till Karibien eller till någon annan exotisk plats långt, långt borta. 

När semestern var slut ville jag ta havet med mig hem. Det gick förstås inte, men det hindrade mig inte från att försöka. Jag hällde havsvatten i en flaska. Jag plockade snäckor från stranden, eller stenar som havsvågorna gjort salta och släta. Men jag kom inte hem med havet. Allt jag fick med mig var små souvenirer.  

Och så kan vi hålla på och samla på oss små upplevelser här och där, en lite tankar här och där, och få med oss en och annan upptäckt hem, likt strandfynd som kastats upp på vår lilla strand. Men Gud säger: Jag ger havet. Jag ger dig allt. Jag ger dig min fullhet. Jag ger dig liv och nåd och framtid. Jag ger dig glädje, kraft och hopp. Jag ger dig havet. 

”Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd.”