Kategori: Veckobrev

“De irrade omkring i öknar…” Jag försöker skriva mina veckotankar omkring något som berör mig. Det blir en blandad kompott, det ena om det andra. Och idag är det bara så, utan att jag helt förstår varför, att dessa ord berör mig: “De irrade omkring i öknar”. 

Bibeltext ska läsas och förstås i sitt sammanhang. Och detta är ett speciellt sammanhang. Det har t.o.m. fått ett eget namn. Det kallas för ”trons kapitel”. Skälet är att det innehåller en förklaring av ordet tro. Jag tycker mycket om den, Hebr 11:1: ”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser.”

Man kan tänka länge på allt som står i denna enda vers. När vi i dagligt tal talar om att hoppas blir det ibland vagt. Vi hoppas kanske på det bästa, vet inte om vi vågar tro, men hoppas ändå. Men så talar inte Bibeln om hoppet. Där är hoppet i stället fullt av tro. I Bibeln står hoppet stadigt och tryggt på en övertygelse. 

Och… ”en visshet om det man inte ser”. Det är svårt att förklara de orden. Men jag har ”varit med om dem”. Mot alla odds, utan särskild anledning, har Gud ibland gett mig en visshet jag inte kunnat ta åt mig äran för. Den har varit en gåva som getts till mig, inte sällan då modet fallit och jag sänkt blicken, som ett slags mysterium, eller snarare som ett bönesvar, en visshet om det man ännu inte sett men börjar ana. 

Liv som förklarar

Efter denna förklaring av ordet tro följer ett antal exempel på hur tron gestaltat sig i människors liv. Så står det till exempel om Abraham att ”han gav sig i väg utan att veta vart han skulle komma.” D.v.s. ibland måste man bara gå, utan att veta vart det kommer att leda, bara för att Gud säger det. 

Om Mose sägs det att han ”höll ut därför att han liksom såg den Osynlige”. Det är fantastiska ord. De försöker förklara en erfarenhet som i djupet är obegriplig för den här världen. Språket slår knut på sig själv. Det låter som en motsättning, men det är det inte. Det är inte en motsättning. Det är en förutsättning. Detta är en förutsättning för att orka i det långa loppet: ”han liksom såg den Osynlige”.

Därefter får Hebreerbrevets författare tids- och utrymmesbrist. Han talar om många på en gång: ”Genom tron besegrade de kungariken, skipade rätt, fick löften uppfyllda, stängde lejons gap, släckte rasande eld och undkom svärdets egg. De var svaga men fick kraft, de blev starka i strid och drev främmande härar på flykten.” 

Gud hör bön. Gud gör under. Gud hjälper. Och de troende segrar. Inte ett moln på himlen, fram till detta: ”Andra blev torterade… Andra fick utstå hån och piskrapp…” Som en blixt från klarblå himmel, förändras texten. Den blir plötsligt en berättelse om dem som måste lida för sin tros skull. ”Och fast alla dessa hade fått vittnesbörd för sin tro, fick de inte det som var utlovat.” 

Borta är den molnfria tron och alla enkla svar. Framställningen blir ett ocensurerat exempel på att livet inte alltid är enkelt. Så hur var detta möjligt? Varför räddade Gud några från lejonen och elden när andra ”blev stenade, söndersågade, dödade med svärd”? Vi får inte alla svar på det, men vi får det viktigaste: ”Gud har nämligen förberett något bättre för oss.” D.v.s. vare sig Jesu seger eller våra liv kan helt förstås inom loppet av ett människoliv. Men en dag ska Gud få sista ordet och då ska varje löfte i Boken stå uppfyllt. 

Det är här det blir hopp av allt

Det är någonstans här, mitt i kampen med det svåra, jag läser orden om dem som ”irrade omkring i öknar”. Det kanske framstår som märkligt att jag hittar tröst i detta, men det gör jag. Orden berör mig djupt. Kanske för att det sista halvåret varit som det varit i mitt liv, med sjukskrivning, en massa undersökningar, medicinering… och ny medicinering. Det har varit ett slags irrande med många frågor om framtiden. Det har det förstås också varit för församlingsledningen som fått ta stort ansvar under min sjukskrivningstid. 

Dessutom möter jag pastorer som känner sig slitna och vilsna i de heta debatter som sliter i den kristna kyrkan i vårt land. Man undrar om man ska orka och hur framtiden kommer att se ut. Till allt detta kan man förstås känna oro för utvecklingen i Sverige, för kriget i Ukraina, över ekonomin, över klimatkrisen, och en massa andra saker. Det är på många sätt en vildmark att ta sig genom, ett irrande, ett sökande efter väg och framkomlighet. 

“De irrade omkring i öknar…” I sig själv finns det väl inte mycket hopp i orden, men i sitt sammanhang blir de något mer. I sitt sammanhang säger de en massa viktiga saker. 

Först: Vi är inte den första generationen på jorden. Vi är inte de första som gått igenom svåra tider. Det finns fotspår i sanden. Här har människor irrat omkring före oss. Vi är inte ensamma. Ps 46:2: ”Gud är vår tillflykt och styrka, en hjälp i nöden, väl beprövad.” (Min kursivering.)

För det andra och för det tredje: Att vi ibland får irra omkring i en öken handlar inte nödvändigtvis om att vi övergett Gud och inte heller om att Gud övergett oss. Livet är inte alltid enkelt, men Gud är trofast genom allt och trots allt, Ps 33:4: ”HERRENS ord är rätt och han är trofast i allt han gör.”

För det fjärde får vi lära oss, inte minst under ökentiderna, att ”liksom” försöka se ”den Osynlige”, d.v.s. att bli stilla och besinna att Gud är Gud och att Gud är med oss. 

Och sist: Om vi fortsätter att söka Gud i svåra tider, och i tider av vilsenhet, kommer Gud att leda oss mot ”något bättre”. Kan det t.o.m. vara så att Gud ibland låter oss irra i en och annan öken för att förstärka törsten och hungern hos oss? Matt 5:6: ”Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, för de ska bli mättade.”

Jag tror att det är så. 

När vi ser våra behov måste vi be att Gud ger oss det vi inte har. 

– Be, så ska ni få, sa Jesus. 

När vi inte själva ser vägen, när vi känner oss vilsna, måste vi be Gud om ledning.

– Sök, så ska ni finna”, fortsätter han. 

Och när det är stängt, när det känns helt låst och omöjligt, måste vi ”bulta” uthålligt.

– Bulta, så ska dörren öppnas, lovar Jesus.

En bön att vila i

Kanske känner vi oss irrande och vilsna när vi tänker på framtiden, men Gud har lovat att förbli trofast och besvara våra böner när vi fortsätter att söka honom med ärliga hjärtan. Här är en bön att vila i, Ps 33:18-22:

”Men HERRENS ögon ser till dem

som vördar honom,

till dem som hoppas på hans nåd,

för att rädda deras själ från döden

och hålla dem vid liv

i hungerns tid.

Vår själ väntar på HERREN,

han är vår hjälp

och vår sköld.

I honom gläder sig vårt hjärta,

vi förtröstar på hans heliga namn.

Låt din nåd vila över oss, HERRE!

Vi sätter vårt hopp till dig.”

En helg med många budskap
 
Så här berättar Lukas, Apg 1:6-11: ”När de nu var samlade frågade de honom: ’Herre, är tiden nu inne då du ska återupprätta riket åt Israel?’ Han svarade dem: ’Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har bestämt. Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.’ När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp, stod plötsligt två män i vita kläder hos dem. De sade: ’Galileer, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som togs upp från er till himlen, han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen.’”
 
På något sätt har Kristihimmelsfärdshelgen hamnat i skymundan. Den har blivit så mycket annat. Kristihimmelsfärdsdagen har till exempel sedan år 1925 också varit Folknykterhetens dag. Det är väl lovvärt. Jag vet inte hur många som tänker på folknykterheten denna dag, men det borde vi nog göra, denna dag och andra. Överdriven alkoholkonsumtion och missbruk av droger står bakom många personliga tragedier och många stora samhällsproblem. 
 
Kristihimmelsfärdshelgen har på senare tid också blivit tid för så kallade ”kosläpp”, lite beroende på när den infaller. Men kanske är det framför allt så att Kristi himmelsfärd blivit en långhelg då många planerar in tid för att få båten i sjön, arbeta på fritidshuset eller i trädgården eller kanske för att träffa släkt och vänner. Det är bra alltihop. Ändå är det lite illa att vi missar den verkligt stora poängen med helgen, för budskapet om Kristi himmelsfärd är en mycket central sak i den kristna teologin. Evangelisten Markus som visste att formulera sig kort och koncist skriver, Mark 16:19: ”När Herren Jesus hade talat till dem, togs han upp till himlen och satte sig på Guds högra sida.” 
 
Kristi himmelsfärd är en helg med många budskap. Här är några:
 
1. Kristi himmelsfärd fullbordar påskens budskap
 
Jonas Jonsson, teologie doktor och biskop emeritus: – Man måste se den här helgen som en final på påskhögtiden. Utan Kristi himmelsfärd förlorar påsken sitt uppståndelsebudskap. Det viktiga med påsken är nämligen att Kristus återförenas med sin fader. Det säger oss att Gud fortfarande lever och verkar och talar om Kristi närvaro här och nu. Att många kan uppleva Guds närvaro är tack vare att Kristus är återförenad med Gud. (Källa: Dagen, 18 maj 2012)
 
Kristi himmelsfärd, d.v.s. Jesu återvändande hem och återinsättande på maktens högra sida, förutsägs på ett förunderligt sätt i Ps 110:1-2: ”HERREN sade till min Herre: ’Sätt dig på min högra sida tills jag lagt dina fiender som en pall under dina fötter.’ Din makts spira ska HERREN sträcka ut från Sion. Härska mitt bland dina fiender!’”
Detta är Faderns ord till Sonen, efter hans fullbordade verk. Efter Jesu liv, död och uppståndelse får han tillbaka den plats han lämnade när han kom för att leva som människa på jorden, platsen vid Guds högra sida. Från den platsen får han nu se hur det han gjort får konsekvenser i människors liv och i historien fram till den dag han ska komma tillbaka till oss för att slutföra allt. 
 
2. Jesu himmelsfärd knyts samman med pingsten
 
Joh 16:7: ”Det är för ert bästa som jag går bort. För om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort ska jag sända honom till er.”
Jesus har satt sig. Han har återinsats på Guds högra sida. Nu sänder han sin Ande över sin kyrka. Detta inleder församlingens tid på jorden, församlingens och Andens tid, ”när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft”.
 
När Jesus gjort det som måste göras kan Anden fortsätta verket, Joh 7:38-39: ”’Den som tror på mig, som Skriften säger, ur hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram.’ Detta sade han om Anden, som de skulle få som trodde på honom. Anden hade nämligen inte kommit än, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.”
 
3. Och sist, Jesu himmelsfärd rymmer ett löfte om hans återkomst
 
Det finns en underbar rikedom i detta. Kristi himmelsfärd handlar om vad Jesus gjort, vad Anden gör och hur allt en dag ska slutföras: ”Denne Jesus som togs upp från er till himlen, han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen.”
 
Så… gå gärna på ett kosläpp i helgen, sätt ut båten i sjön och några frön i marken… eller vad du nu tänkt, men glöm inte att också göra som lärjungarna. Lyft blicken mot Himlen en liten stund och tänk på att Jesus, trots allt som händer i världen och hur svårt det än ser ut, sitter på Guds högra sida, att Anden verkar i världen och att allt en dag ska fullbordas och skapelsen bli ny, Upp 21:5: ”Och han som satt på tronen sade: ’Se, jag gör allting nytt.’”
 
Micael Nilsson
Pastor, Tabernaklet, Göteborg

”Är vi framme snart?” Bilen var packad. Bagageutrymmet var använt in till sista kvadratcentimeter. Barnen satt fastspända. Vi var på väg hem; hem till Värmland för några dagars ledighet med våra familjer. Resan mellan lilla Fornåsa ute på östgötaslätten och Sunne var ungefär 30 mil lång. Det skulle ta mellan fyra och fem timmar, inkluderat pauser för mat, glassinköp och toalettbesök. Förmodligen skulle det också krävas en och annan ”springa av sig” paus.

Redan efter några kilometer, vi skulle just passera den gamla vackra kyrkan från 1100-talet i Ekebyborna, kom frågan första gången: ”Är vi framme snart?” 

Jag log och försökte förklara att vi bara hade börjat. Vi skulle åka en lång väg. Resan skulle ta fyra timmar. Min fyraåring i baksätet nickade, som att han förstod. Det gjorde han förstås inte. ”Fyra timmar” var ett allt för svårt begrepp för honom. För hans treåriga lillasyster likaså. Men de tystnade. En stund. Kanske gick det t.o.m. tio minuter innan frågan kom igen: ”Är det lång tid kvar?” Nu fick mamma ta över. Pedagogiskt och lugnt berättade Maria att vi skulle åka över berg och åkrar, länge. Barnen fick en bok att bläddra i. Och det blev tyst. Kanske en kvart. Sedan gick det inte längre. Kunde vi äta någonting snart? Barnen fick en banan. ”Om ni vill kan ni sova en stund” försökte Maria. Det ville de inte alls. Tio minuter till. Samma fråga igen: ”Nu är vi väl i alla fall snart framme?” 

Det är inte lätt för ett litet barn att förstå hur lång tid fyra timmar är. Barn lever i nuet. ”Sen” och ”om en stund” försvinner i en obegriplig dimma. Allt Johan och Mikaela ville ha var ett ”ja”. ”Ja, snart är vi framme.”

”Hur lång tid är det kvar? Är det inte snart slut på den här pandemin? Kan vi inte så träffas som vanligt igen?” Jag tror att många av oss liknar barnen i baksätet dessa dagar. Vi vill veta hur länge det här ska pågå. Och vi blir otåliga när vi inte får svar. Inte bara är det frustrerande. Det är direkt nedbrytande. Vi vet inte längre vad vi ska ta sikte på. Det är lite som när vi tar en löparrunda. Vi behöver veta hur lång sträckan är för att veta hur vi ska lägga upp loppet. Är det ett 800-meters lopp gäller en fart. Är det ett maraton gäller en annan. 

Det är svårt att inte veta hur länge detta undantagstillstånd ska hålla på. Om det handlar om några veckor klarar vi nog av att borra ner huvudet och fortsätta framåt. Men handlar det om ett halvt år eller längre behöver vi tänka djupare och hitta mer slitstarka strategier. Nu springer vi alla in i dimman utan att ha en aning om hur långt vi ska springa. 

En bibeltext att ta sikte på

Det finns en bibeltext att ta sikte mot. Orden riktades till en församling som mötte ett annat slags problem. Den var förföljd. De kristna som först tog emot brevet var också till viss del isolerade från sin omgivning, om än av andra skäl än våra. Men det finns också likheter. Inte heller de visste hur deras framtid skulle komma att se ut, eller om de skulle våga tro på en förändring. In i detta skriver Hebreerbrevets författare, Hebr 6:10-12: ”Gud är inte orättvis, han glömmer inte vad ni har gjort och vilken kärlek ni visat hans namn genom att tjäna de heliga, nu som förr. Men vi önskar att ni var och en ska visa samma iver att bevara den fulla vissheten i hoppet ända till slutet, så att ni inte blir tröga utan följer dem som genom tro och tålamod får det utlovade arvet.”

Här finns ord som lyfter och bär: ”han glömmer inte”. Gud glömmer inte vad du gjort. Gud glömmer inte sina löften. Och Gud glömmer inte dig. Var du än är, vad du än känner och hur du än mår. Gud har inte glömt dig. 

Här finns också den intressanta kombinationen av två ord som i förening skapar uthållighet, ”tro och tålamod”. Det är så vi kan segra till slut. Det är så vi kan vinna ”det utlovade arvet”. Genom ”tro och tålamod”. 

Och vi behöver både ock. Om tron hakar tag i otåligheten blir den kanske en rastlös och oändlig jakt efter något annat. En otålig tro jagar nya upplevelser, starkare uppenbarelser, nyare former, ju nyare desto bättre, som katten jagar efter svansen. Längtan är bra. Rastlöshet är något annat. Tro utan tålamod jäktar och förtunnar. 

Tålamod utan tro, å andra sidan, blir stoisk, tapper men ändå hopplös. Vi behöver tron för att orka. Och när tron, d.v.s. förtröstan på Gud, leder till tålamod skapas en grund i människors liv. Tro som leder till tålamod finner frid och håller ut. För tålamod är mod som tål påfrestning. 

Men hur?

Det låter enkelt. Men hur ska det gå till? Varifrån ska vi få detta mod? Svaret är: Från Gud, 2 Tim 1:7: ”Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande.”

Bibeln är inte en självhjälpsbok. Självhjälpsböcker kan vara bra… men de lämnar oss i slutändan så oändligt ensamma. Hos Gud finns hjälp att få. Den stora frågan är inte hur vi kan bli starkare, mer kärleksfulla eller mer behärskade. Frågan är om vi kommer att vända oss till Gud och be om hjälp eller inte? Paulus skriver nämligen att Gud vill ge oss allt detta när vi ber honom om det. ”Gud har… gett oss… kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande.”

Lånade ord

Hur skulle en sådan bön kunna låta? Du kan be med alldeles egna ord. Det duger bra. Men du kan också återanvända Bibelns böner och göra deras ord till dina. Här är en underbar bön man kan be för sig själv i en tid som vår, Ps 143:8-11: 

”Låt mig möta din nåd på morgonen,

för jag litar på dig.

Visa mig den väg jag ska gå,

för jag lyfter min själ till dig.

Rädda mig från mina fiender,

HERRE,

hos dig söker jag skydd.

Lär mig att göra din vilja,

för du är min Gud.

Låt din gode Ande leda mig

på jämn mark.

HERRE, ge mig liv

för ditt namns skull,

rädda min själ ur nöden

i din rättfärdighet.”

Vi är framme snart!

”Hur långt är det kvar?” Jag önskade att jag hade ett svar att ge dig. Men det har jag inte. Och det har ingen annan heller. Men en sak vet jag: ”han glömmer inte”. Inte dig och inte mig. Och ingen annan heller. Dessutom ska vi också finnas för varandra. Inte heller vi ska glömma varandra. Oavsett hur mörk denna höst kan bli eller hur kall vinterkylan kommer att lägga sig över vårt land. Du är inte ensam. Denna prövning måste vi ta oss an tillsammans. Nu behöver vi tänka på varandra, be för varandra, ringa varandra, lyfta varandra, i tro och tålamod. ”Vi är snart framme” svarade jag barnen till sist, när vi närmade oss mormor och morfars hus, där morfar stod på farstutrappan och tog emot och mormor i köket och värmde mjölk och bullar. Det får bli mitt slutord också till dig. Vi måste genom denna kris. Vi behöver ta den på allvar utan att hamna i förlamande fruktan. Hösten kanske blir svår. Men det kommer att komma andra tider. Detta kommer inte att vara för evigt. Och framförallt… Vi är framme snart, Rom 13:11: ”Frälsningen är oss närmare nu än när vi kom till tro.”