Fyra gudsbilder (4)

Predikan från Tabernaklet, Göteborg, Micael Nilsson, söndagen den 21 juli.

Ett befriande möte med nåd och sanning

När Gud sammanfattar tio budord; tio grundläggande riktlinjer till skydd för människan, lyder ett av dem: Du skall inte begå äktenskapsbrott! 

Det skrevs en gång med Guds finger på tavlor av sten. Så viktigt var det. Och det kanske inte är så svårt att förstå. Det handlar inte bara om hårda bud utan också om mjuka värden; om ett grundläggande mänskligt behov av tillit och trohet. Och få handlingar kränker detta så djupt som ett äktenskapsbrott. Men vad händer när vi bryter mot Guds bud? Vart ska vi gå när vi gått fel? Vad ska vi säga när vi inte kan försvara oss längre? 

Det finns en berättelse i Bibeln… Den provocerade de religiösa ledarna i Israel på Jesu tid, som ansåg att rätt skulle vara rätt, tand för tand, öga för öga. För vad skulle hända om vi började se lätt på brottslighet och laglöshet? Dessutom, allt sedan dess har samma berättelse fortsatt att provocera och att töja på vår uppfattning om rättvisa och heder. Vi läser den vers för vers, och gör några pauser på vägen. Först vers 1-2, som ger oss scenen för dramat.

Sedan gick var och en hem till sitt, och Jesus gick till Olivberget. Tidigt på morgonen var han tillbaka på tempelplatsen. Allt folket samlades omkring honom, och han satte sig ner och undervisade dem.

Det finns något väldigt uttrycksfullt i dessa ord. Var och en gick hem till sitt. Vi har vårt. Vi går hem. Hem till vårt. Vårt hem är vår borg, vår bas och vår tillhörighet. Men Jesus gick till Olivberget, förmodligen för att sova under de stora olivträden där. Detta är en ögonblicksbild av kallelsens ensamhet, detta att ibland få bära bördor man kanske inte kan dela med någon annan. För oss är Jesu ensamhet dock en märklig tröst. En tröst i vår ensamhet, för p.g.a. hans ensamhet är vi aldrig ensamma. När alla andra gått hem till sitt är Jesus alltid kvar, kvar hos oss.

Tidigt på morgonen är hans tillbaka på tempelplatsen. Det är trohetens kontinuitet. Orden säger så mycket om ryggraden i Jesu liv. Han var ingen dagslända. Han gjorde ingen kometkarriär, ett kortvarigt ljus som drog förbi. Han är morgonstjärnan, kontinuiteten, den som förblir, dag för dag. Tidigt på morgonen var han tillbaka på tempelplatsen.

Där händer detta, vers 3-6: Då förde de skriftlärda och fariseerna dit en kvinna som hade blivit gripen för äktenskapsbrott. De ställde henne i mitten och sade: “Mästare, den här kvinnan greps på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen har Mose befallt oss att stena sådana. Vad säger då du?” Detta sade de för att pröva honom och få något att anklaga honom för.

Kvinnan på torget är ensam mitt i mängden. Vilken utsatthet! Hon finns i centrum av allt men ändå som en slags del av scenografin i den kamp som utspelar sig mellan Jesus och fariséerna. För för dessa fariséer är hon bara en spelbricka. Men själv står hon där med det enda liv hon har, skör som en fågelunge inför rovdjuren. Att försöka sätta sig in i hennes situation är djupt ångestladdat. Och här bör man kanske ändå påminna sig om att detta också idag, i vår egen tid, är en situation som är helt och brutalt aktuell. För några år sedan (2010) kunde man läsa om Sakineh Mohammadi Ashtiani, en 43 år gammal kvinna från Iran. Hon var dömd till stening, anklagad för äktenskapsbrott. Till skillnad mot många andra uppmärksammades hon, vilket väckte kraftfulla internationella protester. Vad jag förstår är det oklart vad som hänt med henne. Så här inleds en artikel om henne: ”Hon ska ställas i en grop grävd upp till axelhöjd, varefter stenar ska kastas på henne, stenar som är tillräckligt stora att skada henne svårt, men inte så tunga att hon genast dör. Det ska ske i staden Tabriz, Iran.”

Mycket av detta kunde ha handlat om kvinna på torget i Jerusalem. Hon var ertappad och förd till torgs med sin synd. På den relevanta frågan var mannen fanns finns inget svar. Kanske struntade man i honom eftersom det i själva verket var Jesus man var ute efter. Mannen fick löpa. Kvinnan stod ensam. Och hon måste ha varit oerhört rädd.

Här är nu frågan: Varför tog man henne till Jesus? 

Detta var ett rättssamhälle. Det fanns domstolar och det fanns juridik. Skulle någon dömas krävdes vittnen och trovärdighet. Folk släpades inte ut på torget och stenades hur som helst. Dessutom var landet ockuperat och romersk lag rådde. Skälet till att man tog Jesus till Pilatus när han skulle dömas var att de judiska domstolarna inte hade rätt att utfärda dödstraff utan att de romerska myndigheterna godkänt det. Jesus var ingen domare. Varför släpade man kvinnan till honom? Svaret på frågan är att dessa män inte egentligen är ute efter henne. Det är Jesus de vill se dömd. Detta sade de för att pröva honomoch få något att anklaga honomför.

Men, lyssna, fast de inte förstår det, visar de på något profetiskt. Jesus hade nämligen sagt redan i Joh 5:22: ”Fadern (Gud) dömer ingen, utan han har överlämnat hela domen till Sonen för att alla ska ära Sonen”.

D.v.s. en dag ska vi alla stå inför Jesus. Dessa män ska en dag själva stå inför den Jesus de vill anklaga. Men också jag… För detta är också vad berättelsen handlar om. Kvinnan står där som en av oss. Bibeln säger att vi alla har syndat och att syndens lön är döden. Till slut måste vi alla stå ansikte mot ansikte med det liv vi levt.

Då händer detta, vers 7: Men Jesus böjde sig ner och började skriva med fingret på marken.

Vad handlar det här om? För det första: Detta är den enda gång det står att Jesus skrev någonting. Det har tänkts mycket omkring vad han möjligen skrev. Det finns många gissningar. Men faktum är att vi inte vet. Vi vet inte vad Jesus skrev och vi vet inte varför han skrev. 

Jag försöker studera bilden för att förstå… Där står ett antal arga män. De är beredda att döma, både kvinnan och Jesus. Där ligger en rädd liten människa i dammet på tempelplatsen, kastad på marken, nedtryckt av skam och nedtystad av skräck. 

Och Jesus… Vad gör han? Han böjer sig ned och han skriver i sanden. Du… kanske är det inte vad han skriver som är poängen utan snarare detta att han böjer sig ned. Kanske är det kroppsspråket som förkunnar evangeliet. 

Jesus böjer sig ned till kvinnans nivå. Hon vill inte vara där? Hon vill fly, men kan det inte. Hon är rädd och vet dessutom att hennes anklagare har rätt. Hon har syndat och förtjänat sitt straff. Nu ligger hon där inför alla dessa människor, täckt av en tung mantel av skam. Detta är hennes värsta stund i livet. Detta är livets lågvattenmärke. Detta är hennes livs absolut lägsta punkt. Då böjer sig Jesus ner, och möter henne just där. Han möter henne på botten. Hon är inte längre ensam. Jesus är hos henne, när allt slår i botten.

Vers 8-11: När de fortsatte fråga honom, reste han sig och sade: “Den av er som är utan synd kan kasta första stenen på henne.” Sedan böjde han sig ner igen och skrev på marken. När de hörde detta började de gå därifrån en efter en, de äldste först. Han blev lämnad ensam kvar med kvinnan som stod där. Jesus reste sig upp och sade till henne: “Kvinna, var är de? Har ingen dömt dig?” Hon svarade: “Nej, Herre.” Då sade Jesus: “Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda nu inte mer!”

För att förstå vad Jesus gör den här dagen måste vi också förstå hur allvarlig hennes synd var. Andra hade kränkts och kanske skadats svårt. Det kvittade inte! Läser vi så så läser vi fel. Jesus drar inte ett streck över vår synd och bortser från den. Nej, han dör för den. Han tar den på allvar, på blodigt allvar, och möter konsekvensen av vår våldsamhet och upproriskhet på korset. Men, lyssna nu, för här är poängen, mot denna allvarsamma bakgrund: Det finns nåd.

Låt mig använda en bild. Nästan varje dag när jag åker till jobbet flyger stora flygplan över min bil. Det största flygplan som lyfter från Landvetter är en Boeing 787 Dreamliner. Den största varianten har 290 säten, är 68 meter lång, har ett vingspann på 60 meter och kan ha en startvikt på 254 000 kg. Att få upp 250 ton en mil upp i luften känns som en omöjlig tanke. Vi lever nämligen under en lag, tyngdlagen. Den är svår att överklaga, tack och lov. Utan tyngdlagen skulle vi försvinna ut i tomma intet. Så… tack Gud för tyngdlagen. Den kan inte överklagas, men den kan övervinnas, nämligen av aerodynamikens lagar. Med hjälp av lyftkraft och dragkraft pressas den stora flygplanskroppen upp i luften. 

Tyngdlagen och aerodynamikens lag liknar två lagar i Bibeln, nämligen sanning och nåd. 

Tror du på en Gud som dömer? undrar någon som tycker att det verkar som en skrämmande tanke. Men egentligen är det väl ändå motsatsen som skrämmer. En Gud som kunde se all ondska, krig, våld, övergrepp, utan att bry sig om det som sker eller vilja rättvisa… det är minsann en skrämmande tanke. Vi vill leva i ett rättssamhälle. Vi vill att det brott ska förhindras och fördömas, inte sant? Annars gäller ju djungelns lag. 

Gud har en lag. Den beskyddar oss. Den är som tyngdlagen. Den håller allt på plats. Utan rätt eller rättvisa försvinner vi ut i tomma intet. I enlighet med den lagen ska vi dömas en dag. Men det finns också en annan lag, nämligen nådens lag, möjligheten att få förlåtelse och att bli upprättad. Den upphäver inte sanningen, men den övervinner den. 

Goda föräldrar känner till detta. Goda föräldrar har principer och moral och försöker lära sina barn att leva rätt. Men om våra barn sviker våra principer och handlar orätt men ber om förlåtelse, då händer någonting i mammas och pappas hjärtan. Kärleken tar över. Vi säger inte att vi kan strunta i alla principer i framtiden. Men vi förlåter våra barn och vi börjar om igen. Den kärleken är som aerodynamikens lagar som inte utplånar men övervinner tyngdlagen. Nåden lyfter oss upp över syndens och skammens tyngdlag. Och det… det är precis vad som händer på tempelplatsen i Jerusalem den här dagen. En kvinna pressas till marken av synd och skam, denna tunga, tunga tyngdlag. Men Gud böjer sig ner och ger henne nåd. Jesus säger inte att det inte spelade någon roll att hon svek sin man, sin familj, en annan familj och sin Gud. Men han säger att det finns nåd. – Jag dömer dig inte! Jag förlåter dig. Och efter det upprättar han sanningen i hennes liv: – Gå och synda inte mer. 

Innan vi lämnar texten måste jag till slut också få dröja en stund inför de judiska ledarna. Jag vet inte om de hade stenar i händerna, men jag vet att de hade stenar i sina hjärtan, stenar de ville kasta på andra. Hur kom det sig? Varför var det så med dem? Vad är detta för behov som ibland, ärligt talat, väl också visar sig i våra liv. Då och då avslöjas sig något stenhårt inom oss, något som vill peka finger och döma. Varför är det så? 

Se på dem en stund. Betrakta dessa män. De vill stena en kvinna. De vill korsfästa Jesus. Låter det som ett bra liv? Låter det som att dessa män mår bra, som att de har glädje i hjärtat och frid i själen. Nej, det låter som att det pågår ett inbördeskrig i deras inre. De är våldsamma, fyllda av mordlust och hat. Och det mest tragiska är att de tror sig representera Gud. 

Har du stått bland dem någon gång? Så skulle det ju kunna vara att vi ibland tycker oss se våra egna ansikten i den skaran. För livet är svårt. Det är lätt att förhärdas, att förbittras, och att med åren och besvikelserna bli en hårdhjärtad människa som sprider dom omkring sig. Jag undrar vem av oss som går fri. Vem av oss behöver aldrig kämpa med känslan av att vilja dra iväg en stor hård sten ibland?

Det är lätt att bli en av dem som släpar andra till torget. Och du, vet du en sak? Den som alltid söker efter fel finner alltid vad han söker. Men hur mår vi egentligen då? Hur kul kan det vara att vara farisée? Hur mår han eller hon som alltid verkar ha en vass sten i sina händer? Är det inte sant att den som själv inte har någon nåd att ge förmodligen inte heller själv har funnit nåd för sitt eget liv?

Jag har försökt förstå dessa män. Kanske handlar det till sist bara helt enkelt om att hängivenhet utan Jesus och utan medkänsla för andra människor, också för dem som gått vilse, i slutändan blir så… helt fel. Så stenhårt. 

Jag har nog läst den här berättelsen mest som att Jesus drar från höften och skjuter vapnen ur fariséernas händer, att han avslöjar och förnedrar dem så att de måste gå därifrån med skam. Att de fick vad de förtjänat. Men nu mer ser jag det nog ändå som att Jesus älskar också dem, och som att hans ord till fariséerna också är befriande ord. 

För några av dem kanske gick därifrån befriade. 

Tänk att få lägga ifrån sig en stor tung sten, sin gamla ilska, sitt hat, sin hårdhet, efter den djupa insikten att ingen människa är fullkomlig och att bara Guds nåd kan vara vårt hopp. Vilken befrielse! Tänk att slippa vara farisée och tvingas mörka sin egen svaghet. Tänk att få vara människa, buren av Guds nåd, i en befriad förvissning om att det är nog.

Det är så Jesus arbetar, tänker jag. Jesus förvandlar våra tankar genom att förvandla våra hjärtan. Och han förvandlar våra hjärtan genom att hjälpa oss att se vilka vi är, vem Gud är och vad nåd är.

När de gått sin väg står bara kvinnan kvar. Jesus ser på henne. Jag citerar Bibel 2000: ”Jesus såg upp och sade till henne: “Kvinna, vart tog de vägen?” Ordet vi översatt ”såg” betyder att man såg med vördnadpå någon. Jesus betraktade henne. Hon stod inför den blick som ser allt. Som ser det ingen annan ser. Och som visste varför; varför hennes liv hade blivit som det blivit. Jesus ser också vad synden gjort med henne och vet att bara en sak kan rädda henne: Guds nåd. 

Så säger han det: – Inte heller jag dömer dig! 

Det finns inget så livsförvandlande som detta. Vi står där med vår egen synd, ertappade, utan bra bortförklaringar. Gud vet ju ändå allt. Att då, genomskådad, få höra dessa ord ”Det finns nåd för dig!” förändrar liv.

”Gå, och synda inte mer.” Mer behövde inte sägas. Eller… Mycket mer behövde nog sägas, men inte just nu… För kvinnan förstår det hon just nu måste förstå. En hårsmån från döden, eller ett stenkast därifrån, hade hon mött sin Frälsare. Hur hennes liv kom att gestalta sig efter detta vetviinte.FörfattarenKen Gire gissar åt oss: ”Hon lämnar utan tårar. Tårarna kommer många år senare. Vid udda tillfällen under dagen: när hon ser på sina barn som sover i sina sängar; när hon vinkar av sin man, en morgon då han går till sitt jobb; när hon knådar sin deg i kökets ensamhet. Ett äktenskap hon aldrig skulle haft… en familj hon aldrig skulle haft… ett liv hon aldrig skulle haft, om det inte vore för hennes underbare frälsare. En frälsare som stod upp för henne när andra ville stena henne. En frälsare som stannade till, reste henne upp, och lät henne gå vidare – förlåten.” (Intimate moment)  

Fyra gudsbilder (3)

Predikan från Tabernaklet, Göteborg, Micael Nilsson, den 14 juli 2019

När förlamningen bröts

Joh 5:1-18: Sedan kom en av judarnas högtider, och Jesus gick upp till Jerusalem. Vid Fårporten i Jerusalem finns en damm som på hebreiska kallas Betesda. Den har fem pelargångar, och i dem låg många sjuka, blinda, halta och lama. Där fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. Jesus såg honom ligga där och visste att han hade varit sjuk så länge, och han frågade honom: “Vill du bli frisk?” Den sjuke svarade: “Herre, jag har ingen som hjälper mig ner i dammen när vattnet börjar svalla. Och när jag försöker ta mig dit själv, hinner någon annan före mig.” Jesus sade till honom: “Res dig, ta din bädd och gå!” Genast blev mannen frisk, och han tog sin bädd och gick.

Men det var sabbat den dagen, och judarna sade till mannen som hade blivit botad: “Det är sabbat! Du får inte bära din bädd.” Han svarade dem: “Han som gjorde mig frisk sade till mig: Ta din bädd och gå!” Då frågade de: “Vem var den mannen som sade åt dig att ta din bädd och gå?” Men han som hade blivit botad visste inte vem det var. Jesus hade nämligen dragit sig undan, eftersom det var mycket folk på platsen.

Senare fann Jesus honom på tempelplatsen och sade till honom: “Se, du har blivit frisk. Synda nu inte mer, så att inte något värre drabbar dig.” Mannen gick då och berättade för judarna att det var Jesus som hade gjort honom frisk. Därför började judarna förfölja Jesus, eftersom han gjorde sådant på sabbaten. Men Jesus sade till dem: “Min Far verkar fortfarande, och därför verkar även jag.” Då blev judarna ännu ivrigare att döda honom, eftersom han inte bara upphävde sabbaten utan också kallade Gud sin Far och gjorde sig själv lik Gud.

I avslutningen av sitt evangelium skriver Johannes om varför han valt att berätta just de under han återger. Han har nämligen med en särskild urvalsprincip som grund, Joh 20:30-31: ”Många andra tecken som inte är nerskrivna i denna bok gjorde Jesus inför sina lärjungar. Men dessa har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn”. När Johannes skriver så berättar han också varför han valt att berätta om den lame mannen vid Betesda. Han menar att den berättelsen inte bara handlar om ett under som Jesus gjorde utan framförallt om vem Jesus är.

Jesus kommer till en plats som heter Betesda. Det är ett vackert namn. Betesda betyder ”Barmhärtighetens hus” eller ”Nådens hus”. Men ”Barmhärtighetens hus” visar sig vara full av obarmhärtigt lidande. ”Nådens hus” hade blivit nödens hus. Johannes skriver att där ”låg många sjuka, blinda, halta och lama.”

Varför låg de då där? Jo, för det fanns en gammal tro bland de sjuka i Jerusalem. Då och då kom vattnet i rörelse, förmodligen p.g.a. källans strömmar. Man tänkte sig att det var en ängel som rörde upp vattnet, och att den som kom först ner i det kunde bli helad. Varifrån den tron kom, vet vi inte. Inte heller om detta någonsin hänt. Men detta var vad de hoppades på. 

Jag tänker då att en del fortfarande ligger där, d.v.s. kanske inte i bokstavlig mening men i någon slags symbolisk mening. Fortfarande finns människor som nästan inte har någonting att hoppas på. Några av dem har varit sjuka i många år. Några har varit ensamma i många år. Några har varit arbetslösa i många år. De ligger vid Betesda, förlamade, och hoppas på ett under, eller kanske på att vinna på lotteri. Några av dem har sökt sig till religioner eller nyandlighet. Jag har mött en del av dem, människor som lagt ut en förmögenhet på stenar och kristaller, på resor och kurser eller olika meditationstekniker. Men ingenting har hjälp. Det enda som hänt är att de blivit sjukare och fattigare med tiden. 

Mannen i vår berättelse hade varit sjuk i 38 år. Det går fort att läsa, men det är en lång tid att leva. Vi måste kanske ändå beundra honom för detta, d.v.s. för detta att han efter 38 år fortfarande hoppas på ett under.

När jag har läst berättelsen har jag ibland tyckt att den är dubbelbottnad. Man kan liksom läsa den på många nivåer. Läser man noga kan man t.o.m. läsa om sig själv. 

Den handlar om en man med behov av hjälp. 

Den handlar dessutom lite om mig och kanske om dig. 

Men framförallt handlar den om Jesus. 

Låt oss ta det där i lugn och ro och i tur och ordning. 

Först möter Jesus en mycket ensam man.

När Jesus nu frågar honom om han vill bli frisk förstår han det tydligen som om Jesus frågar varför han inte hoppat ner i dammen när den kommit i rörelse och svarar: – Jag har ingen som kan hjälpa mig!

Ingen! 38 år av sjukdom. 38 år av ensamhet. Vad var värst? Förlamningen eller ensamheten?

Men det här är dagen som ska förändra både det ena och det andra. Det här är dagen som ska bryta både ensamhet och förlamning. Och förändringen börjar i dessa ord: ”Jesus såg honom”. Ordet ”såg” betyder att Jesus intresserade sig för honom. För det andra skriver Johannes att Jesus kände honom. Jesu visste hur länge mannen varit sjuk. Varför? Jo, för att Gud vet allt. Några verser tidigare har Johannes skrivit om Jesus, Joh 2:24-25: ”…själv anförtrodde han sig inte åt dem, eftersom han kände alla och inte behövde höra någon vittna om människan. Han visste själv vad som fanns i människan”.

Mannen kanske legat där han låg i 38 år. Men inte en enda av dessa dagar hade han varit utan Gud. Inte ens när han kanske trodde det. Gud hade sett honom. 

David skriver i Ps 139: ”Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag sitter eller står vet du det, du förstår mina tankar fjärran ifrån. Om jag går eller ligger ser du det, med alla mina vägar är du förtrogen (…) 

Vart kan jag gå för din Ande, vart kan jag fly för ditt ansikte? Stiger jag upp till himlen är du där, bäddar jag åt mig i dödsriket är du där (…) Dina ögon såg mig när jag bara var ett foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, formade innan någon av dem hade kommit.”

Det är ingen tvekan om poängen här: Gud ser dig. Det är inte ett hot. Det är vår tröst. Gud har alltid sett dig. De goda dagarna, men också de svåra, när människor svek, när andra gjorde våld på dig, när du fick ditt sjukdoms- eller sorgebesked. När du undrade var Gud var, var Gud där. Gud såg. ”Jesus såg honom.”

Jag är lite tagen av hur Jesus söker upp mannen. Undret sker på Jesu initiativ. Det är inte mannen som kommer till Jesus. Det är Jesus som kommer till mannen. Mannen ber inte om hjälp. Det är Jesus som frågar om han vill bli frisk. 

Kanske att det berör mig så eftersom det var så jag själv mötte honom. Jesus sökte mig innan jag sökte honom. Han kom till mig när jag var ett barn. Han frågade mig vad jag ville. Men som mannen i berättelsen förstod jag inte vem han var. Så Jesus stämde ny träff med mig i mina tidiga tonår. Jesus bultade till dess jag öppnade.

Ibland har jag tyckt att jag funnit kyrkan i texten. Ibland har jag tyckt att den handlat om en kyrka som drabbats av förlamning; eller om en kristenhet som ligger i nådens hus och väntar på en rörelse som ska komma och förändra allt. 

Dessutom kan den också träffa dig på ett personligt plan, om du upplever att förlamningen lagt livet under sig, allt under det du väntar på den där rätta dagen, d.v.s. då alla förutsättningar äntligen ska bli de rätta och livet förändras.

Lyssna: Jesus hade tre ting att säga till denne man, och, om du kan känna igen något av vad jag just har beskrivit, kanske också till dig. Det första är en fråga: Vill du bli frisk?Det har tänkts mycket och skrivits mycket om Jesu fråga. Varför frågar han så? har man undrat. Mannen har kanske legat där han ligger i 38 år just därför att han vill bli frisk. Jag tror att Jesus frågar så av två skäl. Det första är att han är intresserad av svaret. Det andra är att svaret kanske inte alls är så självklart som man skulle kunna tro.

Jesus vill höra mannens svar. Frågan är ett uttryck för Guds respekt för dig. – Vad vill du? frågar Gud. Vi kanske inte alltid respekterar Guds vilja. Men Gud respekterar vår vilja. Du är skapad med en fri vilja. Och vad du vill är viktigt. Få saker säger så mycket om dig, på gott och ont, som vad du vill. Alltså frågar Jesus vad mannen vill.

För det andra är svaret på Jesu fråga inte alls så självklart. D.v.s. vi kanske vill att ett under ska ske, att våra problem ska bli lösta eller våra behov uppfyllda. Men vill vi också ta konsekvensen av att det finns en Gud?

Tänk efter! Om svaret på Jesu fråga vore självklart, skulle då inte mycket se väldigt annorlunda ut i den här världen?

På Guds fråga: Vill du att jag vidrör ditt liv?, svarar många nej. På Jesu fråga: -Vill du bli frisk? Vill du att jag helar ditt trasiga hjärta? Vill du ha mitt liv och min frälsning, svarar många nej. Kanske för att man vill ha hjälp men inte förändras. D.v.s. om det plötsligt visar sig finnas en Gud som har en mening med mitt liv, på ett djupt och verkligt sätt, kanske jag måste förändra saker och ting i mitt liv. Och därför svarar många nej på Jesu fråga: – Vill du bli frisk? Eller som det kan översättas: – Vill du bli hel? Vill du bli frälst? Vill du få frid? Vill du släppa din bitterhet. Vill du ge förlåtelse. Vill du ta emot förlåtelse? Vill du att jag förändrar ditt liv? Men så säger Bibeln att det är. Frågan är ställd och ingen står länge från det eviga livet än ett ärligt ja på Jesu fråga.

Tre saker säger Jesus till mannen. Det första var en fråga. Det andra är en befallning:Ta din bädd och gå!

Jesus kan inte ha blivit förvånad över de reaktioner detta väckte. Tvärtom är det nog just dessa reaktioner han vill provocera fram. För visst är det det han gör?

Jesus hade kunnat söka upp mannen för två dagar sedan eller om tre dagar. Men han väljer att gå till honom på Sabbaten. Han väljer att göra honom frisk på vilodagen. Och han befaller honom att bära hem sin bädd, även om Jesus vet att det skulle vara väldigt provocerande för de religiösa ledarna att se någon bära en bädd på Sabbaten. 

Varför gör han då detta? Jo, detta är Jesu överklagande, i handling, av hans motståndares ängsliga och hårda religion. Han menade nämligen att de religiösa ledarna i Israel hade förvridit Guds bud. För sabbatsbudet var ett frihetsbud. I en tid där alla arbetade hårt från morgon till kväll stakade Gud ut en frizon i tiden, ett utrymme för vila. Sex dagar ska ni arbeta men på den sjunde ska ni vila, sa Gud. Det var ett enkelt bud. Och det var ett underbart bud. Gud vill inte att livet bara ska vara arbete och stress. Glädjen och vilan ska också ha sitt.

Men till detta enkla bud la de religiösa ledarna en uppsjö av nya bud, för säkerhets skull. I Jeremias bok säger Gud att man inte ska bära en börda på Sabbaten, vilket förmodligen handlar om att man inte skulle bedriva torghandel. Men om man inte skulle arbeta måste man definiera arbete, och om man inte skulle bära en börda fick man då bära någonting alls? Det ledde till oändliga diskussioner. Det diskuterades om det ens var rätt att bära löstän­der eller träben. Vadfick man bära? Hur mycketfick det väga? Man enades till slut om att man bara fick bära en börda som vägde lika mycket som ett fikon.

Förstår du? Vilodagen blev den jobbigaste av alla dagar? Det blev jättesvårt att vila rätt? Allt färgades av ängslan och rädsla för Guds straff. Av ett vänligt bud skapas en sträng religion. 

Nu säger Jesus: – Ta upp din bädd och gå. Det är en slags civil olydnad, en fredlig men tydlig protest mot en religion som lade bördor på människor snarare än att befria dem. 

Men Jesus ville också avslöja sina motståndares hjärtan. Att bära en madrass på sabba­ten ansågs olämpligt, men att planera ett mord gick tydligen för sig. Jesus blottlägger deras inre. Längre fram i samtalet säger han: ”Jag känner er och vet att ni inte har Guds kärlek i er”.

Är inte detta skrämmande? Om du såg en man du sett förlamad i 38 år gå omkring med sin bädd under armen… Visst hoppas du väl då att du haft annat att tala om än madrassen? Förstår du? Om Gud gör under i en annan människas liv och du reagerar med avund eller vrede, mår du nog inte bra. Och då behöver det komma fram i ljuset.

Det tredje Jesus säger är detta: Synda inte mer!

Mannen får frågan vem som gjort honom frisk. Men det vet han inte. Han vet att hans liv är förvandlat. Men han vet inte av vem. Så går han till templet. Kanske för att frambära sitt tackoffer. Där söker Jesus upp honom… igen. Är du med? Jesus stämmer möte med dig igen och igen och igen, för att du ska få lära känna honom! Det är underbart att möta Gud, men det är större att få lära kännaGud. Det är stort att bli frisk. Det är större att bli frälst. 

Mötet med Gud hade fört mannen till Guds hus! Så viktigt! Många gudsmöten liksom kommer av sig eftersom de inte ledde vidare. Många lever med heliga minnen och starka upplevelser som inte ledde till något, eller Någon. Den som vill att gudsupplevelsen ska bli något mer, en tro, en kraft, livsglädje eller frid bör gå till Guds hus, så att upplevelsen kan få rötter och växa till erfarenhet.

För det behövdes ett uppföljningssamtal efter undret. Mannen behövde både underoch undervisning. Han får några varnande ord på vägen. För ska undret bli beständigt måste också detta sägas: Gör upp med synden! Var rädd om ditt hjärta!

Här är en fråga att fundera över: Hur många under gjorde Jesus egentligen i mannens liv? Det ser ut som ett men måste ha varit ett slags multimirakel. Jag fick avbryta mina predikoförberedelser i fredags för att åka till sjukgymnastiken. En hälfraktur och ett axelbrott i februari tog ifrån mig muskler, rörlighet och balans. Det är mycket att återvinna och det tar tid. Min fot var gipsad i sex veckor. Efter sex veckor såg det skadade benet ut på ett annat sätt än mitt friska ben. Muskler hade förtvinat. Rörligheten var borta. För att inte tala om balansen. Skulle jag ta en svängom med Maria där hemma skulle jag förmodligen hamna på akuten igen.

Förstår du hur många under Jesus måste gjort i den lame mannens kropp, på en sekund? Efter 38 år måste hans muskler varit helt förtvinade. Hans senor förkortade. Hans balans obefintlig. Varför var han alls lam? Var det ett ryggmärgsbrott? I så fall måste Gud ha ordnat det också, och sett till att signalerna från hjärnan kunde går fram till muskler i ben och fötter. Tänk om vi hade kunnat studerat under mikroskop eller i en röntgenapparat vad som skedde i mannens kropp när Jesus rörde vid hans liv. 

Men, menar Johannes, framförallt handlar detta inte om vad Jesus gjorde en gång utan om vem Jesus är, också idag. Det är också därför tonen mot Jesus förändras efter detta. Motståndet blir hårdare. Johannes skriver: ”Då blev judarna ännu ivrigare att döda honom, eftersom han inte bara upphävde sabbaten utan också kallade Gud sin Far och gjorde sig själv lik Gud.” De förstod att han gjorde sig lik Gud, men de förstod inte att han verkligen också var det. Vilket gör denna berättelse så mycket mer fantastisk. Det är Gud som kommer till en sjuk man, som ingen bryr sig om och som ingen hjälp har. Det är Gud som söker. Det är Gud som ser. Det är Gud som berör. Och det är Gud som nu, om du vill, också frågar dig: – Vill du bli hel? Och inte behöver du vänta på den där dagen då alla förutsättningar ska bli de rätta. Gud är här och nu.

Fyra gudsbilder (2)

Predikan från Tabernaklet, Göteborg, Micael Nilsson, söndag den 7 juli 2019

Vinundret

Under fyra söndagar predikar jag över ”Fyra bilder av Gud”. Evangelisten Johannes skriver nämligen om Jesus, Joh 1:18: ” Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.”

Johannes skriver att Jesus är den perfekta bilden av Gud. Som Jesus är är Gud. I Jesus blir Gud en människa vi kan se; en människa vi kan röra vid och som rör vid oss. 

Idag ska vi ta oss an en text vi kanske haft lite jobbigt med, åtminstone i den del av kyrkan jag tillhör, nämligen svensk frikyrkorörelse. Och skälet är att frikyrkorörelsen växte fram i en tid där superiet knäckte så mångas liv att det höll på att knäcka hela landet. I grovarbetet med att lyfta människor ur misär blev det viktigt för många att ta avstånd helt till alkohol. Väckelserörelsen och nykterhetsrörelsen gick hand i hand. 

Vad gör man då med den text vi snart ska läsa, som handlar om att Jesus gör vin? Jag har en känsla av att många av mina föregångare läst ganska snabbt förbi berättelsen, eller valt att göra den till en slags liknelse. Andra har kämpat för att avalkoholisera Jesu vin och hävda att det var druvjuice. Jag tror att vi behöver andra texter och tankar för att balansera vår hållning till vin, där både avhållsamhet eller måttlighet är två kloka vägar. Man ska dock veta två saker om det. Vin använder som måltidsdryck på Jesu tid, men då späddes vinet med vatten från mellan en del vin till två delar vatten, till ännu svagare blandningar. Man fick med andra ord dricka mycket för att berusa sig, vilket man undvek i det judiska samhället eftersom det där sågs som stor skam ut uppträda berusad offentligt. 

Hur som helst verkar vi, i min del av kristenheten, mest ägnat oss åt att trassla oss ut ur den här berättelsen snarare än att tillgodogöra oss vad den handlar om. Men jag tycker om att utmana mig själv, så låt oss idag läsa berättelsen om vinundret i Kana för att se vad vi kan förstå av den. 

Här är de stora dragen: Jesus och hans lärjungar, så många de är vid det här tillfället, vilket verkar vara sex stycken, är bjudna på bröllop. Festen går av stapeln i den lilla byn Kana i Galileen. Vi får veta att Maria också är där. Att Jesus är bjuden och att Maria ”var där” antyder kanske, har man tänkt, att hon hade en aktivt tjänande roll i festen. Kanske var det en släkting som gifte sig. Hur som helst går något fel. Vinet tar slut. Det låter kanske inte som ett stort problem i våra öron. Om vinet tog slut fick man väl dricka annat. Men vinet var både fest- och måltidsdryck. Att inte ha något att dricka på festen var så klart en katastrof. Maria kommer då till Jesus och berättar detta. Först verkar han avvisa henne, vilket han egentligen, som vi ska se, inte gör. Istället ber Jesus sina lärjungar att fylla sex stora kärl med vatten. Var och ett av dem rymmer 100 liter. Och plötsligt är det vin i kärlen. Nu tar vi det igen, vers för vers.

Vers 1-2:”På tredje dagen var det bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var där. Även Jesus och hans lärjungar var bjudna till bröllopet.” Det här första stycket beskriver Jesus som gäst. Jesus blir bjuden på fest. Och Jesus går på fest. Tydligen går han så mycket på fester och bjudningar att det skaver i hans motståndare som frågar Mark 2:16: “Varför äter han med tullindrivare och syndare?” 

Om Jesus är Guds son är detta ett märkvärdigt uttalande. De religiösa ledarna tycker att Gud är oandlig! De vill dela upp tillvaron i säkerhetszoner, i världsligt och andligt och hålla sig på den andliga sidan. De tycker tydligen att Jesus skulle gå på gudstjänster och bönemöten istället för på fester och bjudningar. Men då missar de poängen. Lyssna till Jesu svar, Mark 2:17: ”Jesus hörde det och sade till dem: ’Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.’”

Jesus gick på fester för att han brydde sig om människor. Med sina ord säger han: – Den här världen är trasig, och jag vill vara mitt i det trasiga för att kunna laga det. 

Tre korta tankar: 1. Gör Jesus till din gäst. Om någon säger ”Jag kan inte tro på Jesus” vill jag svara ”Hur vet du det, om du aldrig har mött honom”. Det måste förstås börja någonstans. Om du inte vet vad du ska tro: Gör Jesus till din gäst. Lyssna på honom. Läs om honom. Ta upp ett bönesamtal med honom och se vart det leder dig. Men så klart är den stora uppmaningen till oss att inte bara göra Jesus till vår gäst utan också till vår Frälsare. 

2. Bjud Jesus till din fest! Jag tänker att Jesus ofta inbjuds till sorgehus och sjuksalar, till skuldsanering och krishantering. Och han kommer. Det är min erfarenhet. Ropa till Gud i din nöd och Gud ska höra din bön. Men ännu bättre är att bjuda in Jesus när livet är en fest; att dela glädjen med Jesus. Inte bara krisen. 

Bjud in Jesus i förlossningssalen när du just blivit mamma eller pappa och håller din nyfödde i din famn. Dela glädjen över en solnedgång eller fascinationen över en vacker liten fågel med Jesus. Detta gör glädjen så mycket djupare. Och dessutom, den dag vinet tar slut och krisen kommer, så är han ”redan på plats” i ditt liv, och du vet vem du ska gå till. 

3. Bjud in Jesus i ditt äktenskap. Att Jesus kommer till en bröllopsfest har många bottnar. Det finns ett stort djup i detta. Bröllopsfesten var en slags bild av den messianska glädjen i den judiska tron. Att han nu träder in i sin undergörande tjänst på en bröllopsfest är en tydlig markering av vem han är, d.v.s. Messias, Frälsaren. 

Men det är också ett erkännande av bröllopet och äktenskapet. Äktenskapet är inte utbytbart. Det är av Gud instiftat och välsignat. Det goda äktenskapet förmedlar en trygghet och ett ansvarstagande för barnen som bara föräldrarna kan ta. Det är till välsignelse för en familj och det är en välsignelse för ett land. Trygga familjer håller samman länder. De skapar stabilitet. De blir ett skyddsnät. 

I det judiska samhället var detta dessutom en långfest! Firandet kunde hålla på i en hel vecka. Kan du tänka dig det? Släkten stannade en hel vecka! 

Att Jesus nu gör sitt första under när ett äktenskap instiftas är ett erkännande av detta vackra förbund, skapat för barnens och samhällets och glädjens skull.

Så klokt att bjuda Jesus på festen! Och så klokt att be honom stanna när släkten gått. Så klokt att bjuda honom in i äktenskapet. En man sa: – Mitt äktenskap var slut. Vi orkade inte längre. Då bad jag en bön. Den var inte särskilt trosfrisk. Jag sa till Gud att om han kunde göra något med mitt äktenskap så fick han göra det. Och då gjorde han det. Han förvandlade vatten till vin, det urvattnade och svaga till något nytt och starkt. Det var då mer än trettio år sedan, och han sa att han älskade sin hustru mer än någonsin. 

Nästa stycke har många undrat över. Det återger ett samtal mellan Jesus och Maria, vers 3-5: ”Men vinet tog slut, och Jesu mor sade till honom: ’De har inget vin.’ Jesus svarade henne: ’Kvinna, vad har vi med det att göra? Min stund har inte kommit än.’ Hans mor sade till tjänarna: ’Gör vad han säger till er.’”

Maria kommer till Jesus. Egentligen ber hon inte om något. Hon bara berättar att vinet är slut. ”Kvinna”, svarar Jesus, ”vad har vi med det att göra”. Sedan säger han att hans ”stund” inte har kommit? Vad betyder allt detta? 

Först verkar Jesus svara att han inte tänker göra något. Sedan gör han det i alla fall? Varför?

Nej, Jesus svarar inte att han inte vill göra något. Och så uppfattar Maria det inte heller. Hon säger ju åt lärjungarna att de ska göra allt han säger åt dem, vilket är ett fantastiskt råd till alla lärjungar överallt och i alla tider. D.v.s. gör som Jesus säger. T.o.m. när du inte förstår varför. Bara gör det. 

Jag uppfattar att Jesus gör två saker här. För det första markerar han att han nu går in i något nytt som kommer att förändra hans relation till Maria. Ordet ”kvinna” låter kanske kallt i vår översättning. Egentligen används ett ord är som är fullt av respekt, men det markerar också en viss distans. Därför säger inte Jesus ”mamma” utan ”kvinna” till Maria den här gången. Respektfullt, men tydligt, visar han att han nu inte längre kan styras av henne, utan måste söka sin himmelske Faders vilja. – Vi måste vänta ett tag, säger Jesus. Min stund har inte kommit. Och det uttrycket, det är laddat i Johannesevangeliet. Vid flera tillfällen sägs det att Jesu ”stund” inte har kommit än. Inte förrän Jesus själv ber i Getsemane, inför påskens lidande i Joh 12:27: ”Nu är min själ i ångest. Vad ska jag säga? Far, fräls mig från denna stund? Nej, det är för denna stund jag har kommit. 

Jesu ”stund” är med andra ord ett begrepp som handlar om hans död på korset. Alltså säger Jesus ungefär så här till Maria: – Pressa mig inte. Vänta. Jag måste söka min himmelske Faders vilja. Den stund då jag ska träda fram och visa att jag är Messias är inte här än. Detta måste göras på rätt sätt. 

Visste du att den här berättelsen ligger till grund för katolska kyrkans böner till Maria. Marias böner är så starka att Jesus inte kan stå emot dem, har man tänkt, med hänvisning till den här texten. Det är en märklig läsning, inte minst med tanke på att Jesus tillrättavisar henne och att Maria själv dessutom gör allt för att rikta uppmärksamheten på Jesus och inte sig själv: – Gör som han säger!

Lyssna, Jesus behöver inga påtryckningar när det gäller dig. Det saknas ingenting i hans kärlek till dig. Du måste inte gå till hans mamma och be henne lägga ett gott ord för dig. Du behöver inte heller gå till Franciskus eller till aposteln Petrus eller aposteln Jakob eller till något annat helgon och be dem att be för dig. Nej, Bibeln säger att Jesus själv ber för dig, och att han inte är oförmögen att känna med dig. Han är full av nåd och full av kärlek och fullständigt nog. 

Det första stycket handlade om Jesus som gäst. Det andra handlade om Jesus som son; Marias son och Guds son. Det tredje handlar om Jesus som Frälsare, vers 6-10: ”Nu fanns där sex stenkrukor, sådana som judarna använder vid sina reningar. De rymde omkring hundra liter var. Jesus sade: ’Fyll krukorna med vatten’, och de fyllde dem till brädden. Sedan sade han: ’Ös nu upp och bär in det till värden.’ Och de gjorde så. Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin. Han visste inte varifrån det kom, men tjänarna som hade öst upp vattnet visste det. Värden kallade därför på brudgummen och sade: ’Alla sätter fram det goda vinet först, och sedan det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu.’”

Jesus använder sex stenkrukor. Varje kruka rymde 100 liter vatten. Nu tänker Jesus göra vin, d.v.s. väldigt, väldigt mycket vin, nämligen 600 liter. 

Varför vill Jesus göra så mycket vin? Kanske för att illustrera vad han senare ska säga i Joh 10:10: ”Jag har kommit för att de (ni) ska ha liv, och liv i överflöd.” Eller som en av kyrkofäderna säger: – Vi dricker fortfarande av detta vin.

Lärjungarna får hämta vatten. Det måste ha tagit sin tid. Och det måste ha varit ett tungt arbete. Jag beundrar dem.  De bara gör som Jesus säger. Vi vet att han tänker göra vin. Men det vet inte de. Och ändå gör de som han säger. 

Jag ska vara ärlig. Jag har svårt med det. Jag vill helst veta i förväg vad det ska leda till innan jag börjar arbeta. Vad blir resultatet av det här Jesus? Varförska jag göra det här? Vad händer sedan? Vad ska jag göra om tre år… Men dessa män bara lyder. De gör det Jesus säger och låter honom ta ansvar för resultatet. Och när värden smakar på vattnet har något hänt. Vattnet har blivit vin.

Lyssna nu: Detta är det slags samarbete Gud vill ha med oss. Jesus hade nog klarat sig utan vatten. Tror du inte det? Han kunde säkert låtit kärlen bli fulla av vin utan vatten, men det ville han inte. Han visste att om lärjungarna fick vara delaktiga i arbetet skulle de också bli delaktiga i välsignelsen. Alltså använder sig Gud av människor. 

Han kräver inte av dig att du ska göra vin av vatten. Bara att du ska bära vatten. Han kräver inte att du ska göra under. Bara att du ska göra det du kan. 

Jag är säker på att du kan hitta många konkreta exempel på hur du kan bära vatten, göra något enkelt som Jesus kan göra mer av. Ett vänligt ord, en hjälpande hand… Du kan bära en hälsning som lärjungarna bar vatten. Och Jesus kan förvandla det till vin, eller göra några vänliga ord till ny kraft i någon annan människas liv.

Så avslutas nu berättelsen med en kort epilog, vers 11-12: ”Detta var det första av de tecken som Jesus gjorde. Han gjorde det i Kana i Galileen och uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom. Sedan gick han ner till Kapernaum med sin mor, sina bröder och sina lärjungar, och de stannade där några dagar.”

Detta var Jesu första under. Ordet ”första” kan även översättas ”grundläggande”. Jag tycker att det verkar logiskt att Jesu första under också var ett grundläggande under; ett under som visar på något grundläggande om honom.

För det första visar det vad han kommit för att göra. Han tar gamla kärl som användes under gamla förbundet och han gör någonting nytt i dem. Han slår inte ner på det gamla, men han överträffar det. Och poängen är: Nu startar något nytt. Nu bryter den messianska tiden in. 

För det andra handlar berättelsen förstås om vem Jesus är. Han ”uppenbarade sin härlighet”. Och eftersom Jesus är den han är, d.v.s. Messias, Guds son, kan han göra det han vill. 

Vinet tog slut. Kanske för att familjen var fattig. Men mitt i deras fattigdom och mitt i denna brist visar Gud sin härlighet. Är inte det underbart? Våra problem är inga hinder för Gud. Bjuder vi in Gud i dem blir de istället en möjlighet för Gud att visa vem han är. 

I handling visar nu Jesus att han kan göra allt nytt. Jesus kan göra vatten av vin, glädje av tristess, mening av meningslöshet och frid av strid. 

En alkoholiserad man kom till tro. P.g.a. det liv han levt betydde det att han bröt helt med alkoholen. En gammal bekant hörde om detta och tråkar honom: – Tror du inte att Jesus gjorde vin av vatten? frågar han. – Jo, svarar mannen, det tror jag. Jag tror verkligen att Jesus kan förvandla allt. Jag tror det och jag vet det. I mitt liv har han förvandlat vin till möbler. I mitt liv har han förvandlat vin till rena och hela kläder. I mitt liv har han förvandlat vin till mat åt mina barn.

Du ska få en sista eftertanke med dig hem. Det slår mig nämligen att några av huvudpersonerna aldrig syns i bild, d.v.s. bruden och brudgummen. Jag undrar om de alls visste om vad som hände. Kanske blev de besparade oron. Kanske skötte bröllopsvärden, Maria och Jesus detta bakom kulissernat. Åtminstone är bröllopsgästerna ovetande. Vilket får mig att undra hur många gånger jag själv varit med om detta. Hur många gånger har Jesus gjort under för mig utan att jag inte ens registrerade det?

Jag börjar min dag med att ge mig själv till Gud, be om beskydd och ledning. Därefter går jag till jobbet och lever mitt liv. Hur många gånger har Jesus räddat mig? Hur många faror har han avstyrt, utan att jag visste det? Hur många människor har han sänt i min väg för att hjälpa mig? Hur många händelser har han låtit samverka till det bästa för att jag skulle komma rätt? Hur många av mina böner har han besvarat, fast jag aldrig sett det?

Jag har självklart inte svar på det. Men jag gläds över bibelordet, Ef 3:20 som beskriver Gud så här: ”Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka.” Är inte det en väldigt, väldigt upplyftande tanke. Har du lagt ditt liv i Guds händer är Gud också verksam i ditt liv, även de stunder du inte förstår det.

Fyra gudsbilder (1)

Johannesprologen

Predikan från Tabernaklet, Göteborg, söndagen den 30 juni, Micael Nilsson

Under fyra sommarsöndagar vill jag predika över ämnet ”Fyra bilder av Gud”. Var och en av dem är hämtad från Johannesevangeliet. Johannes avslutar nämligen sitt evangelium så här, Joh 20:30-31: ”Många andra tecken som inte är nerskrivna i denna bok gjorde Jesus inför sina lärjungar. Men dessa har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn.”

Johannes berättar att han valt noga när han valt bland allt Jesus gjorde och sa. Han säger att hans evangelium är en kollektion, ett urval av berättelser och tal som alla har till syfte att visa något speciellt, nämligen ”att Jesus är Messias, Guds Son”. 

Och varför behöver vi veta det? Johannes svarar: ”för att ni genom tron ska ha liv i hans namn”. 

Johannes skriver med andra ord inte bara för att förmedla information. Han vill framförallt förmedla liv.

Så… sitter du här som längtar efter att bli mer levande? Tycker du att livet bara går, och t.o.m. går förbi och ifrån dig? I så fall ska du läsa Johannes evangelium. Det är märkvärdigt upplivande. Jag kan inte låta bli att tänka på några rader ur en av Helga Henschens dikter: ”Ord kan bli solar, ord kan bli floder, ord kan öppna portaroch bygga broar,ord kan störta tyranner.”

Detta kanske inte kan sägas om så många ord, men det kan verkligen sägas om de ord jag snart ska läsa för dig. Det har historien bevisat. Dessa ord är solar. Dessa ord är floder. De har öppnat portar. De har byggt broar och störtat tyranner. 

Lyssna till kraften i dem, Joh 1:1-18: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Det kom en man, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset. Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja, utan av Gud.

Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern. Och han var full av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: “Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, för han var till före mig.” Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. Lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd.”

Johannesprologen är så vacker! Jag förstår inte allt. Det gör ingen. Gud är för stor för vårt förstånd. Vad vi än försöker föreställa oss är Gud mer och större. Dessa ord kan störta tyranner. Det har de gjort och det kommer de att göra. Men framförallt kan de räta på en människa och göra ett vintergatans gatubarn till ett konungabarn hos Gud. 

Hur ska vi komma åt innehållet i detta makalösa stycke text? När man läser det så här snabbt känns det ju nästan som att försöka fånga ett vattenfall. Jag vet inget bättre sätt än att försöka ta det steg för steg. Låt oss lyssna igen. 

Först v.1-5: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”

Detta är kodade ord. Och de är oerhört smart kodade. De fungerade lika bra för filosoferna i Aten som för teologerna i Jerusalem. Alla hade de nämligen en relation till det där med ”Ordet”, eller som det står i den grekiska texten, ”Logos”. 

För grekerna var Logos ett filosofiskt begrepp. Logos var ett slags gudomligt världsförnuft. Logos stod över allt skapat och över allt materiellt. Att Logos skulle materialiseras i form av en kropp var fullständigt otänkbart, intill hädelse otänkbart. Men det är vad Johannes nu säger till dem. Deras kalla Logos, universums besjälade men också opersonliga kraft, har visat sig vara så mycket mer. Logos har blivit människa. Gud har blivit en av oss, sårbar, närvarande, hett engagerad i våra liv.

En troende jude togs däremot i citatet ”I begynnelsen var Ordet” tillbaka till skapelseberättelsen där Gud skapar allt med sitt ord. För honom eller henne var Guds ord ett uttryck för Gud själv. Det är genom sitt ord Gud träder fram, förmanar, leder och skapar allt nytt. Det är genom Guds ord vi lär känna Gud. Nu säger alltså Johannes att ord inte är nog. MenGudhar visat sig själv i Jesus. Ordet har blivit kött.

Låt oss fundera på det här. Är det inte fantastiskt att Gud talar till oss på ett sätt vi kan förstå? Gud talar grekiska när Gud vill tala till greker. Gud talar hebreiska när Gud vänder sig till hebréer. Gud använder ord och erfarenheter ur deras kultur för att presentera sig själv. 

Jesus använder jordbrukstermer när han talade till bönder och han talar om nät och fiske när han talade till fiskare. På samma sätt kan Gud använda termer från din tankevärld och erfarenhetsvärld för att nå just dig. Det säger mig två saker. För det första: Gud är oerhört innovativ när han ska nå oss. För det andra: Gud är verkligt angelägen att nå oss.  

Jag vet att jag berättat det här för några av er, men ni får stå ut en minut. Det är en rolig berättelse. Det sa pling i telefonen en sen fredagskväll. Jag tog upp den och läste ett SMS. Det kom från en företagare i Jönköping. Han var intresserad av konjak. Jag vet ingenting om konjak och undrade förstås vad i detta skulle komma att handla om. Det visade sig att mannen var intresserad av en konjak som hette Nebukadnessar. Alltså hade han suttit hemma och googlat ”Nebukadnessar” och då råkat komma in på min hemsida där jag för länge sedan lagt upp en predikan som handlade om profeten Daniel och hans möte med Bibelns Nebukadnessar. Mannen i Jönköping blev nyfiken, tog hem filen och lyssnade igenom hela min predikan. Det visade sig att han var ett bönebarn. Han hade en kristen bakgrund. Men livet hade tagit en annan väg. 

Nu berättade han om hur han lyssnat till min predikan och upplevt att Gud sökt honom. Han blev sittande ensam och tårögd där hemma, med en känsla av Gud fanns hos honom den där stunden. Jag svarade honom och gav honom några ord på vägen, för jag tyckte att detta var något av det roligaste jag hört. Tydligen såg sig inte Gud för from att agna kroken med en flaska konjak för att få tag på ett gammalt bönebarn. 

Varför sitter du själv här idag? Vad tog dig hit? Jag gissar att vi har många intressanta berättelser omkring detta. 

Tillbaka till Johannesprologen. ”Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till.” 

Först är det outsagt. Längre fram sägs det i klartext, ”Den Enfödde, som själv är Gud… han har gjort honom känd”. Ordet som var Gud är alltså den Enfödde, d.v.s. Jesus. Det är kodnyckeln. Och med hjälp av den kan jag avkoda de inledande verserna som då kunde läsas så här: – I begynnelsen var Jesus, och Jesus var hos Gud, och Jesus var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till. I Jesus var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit honom.

Vilken underbar tanke! Allt blev till genom Jesus. Så stor är han. Allt vackert jag ser. Den lilla nötväckan som krockade med mitt fönster häromdagen och satt alldeles stilla i min hand länge, länge innan den flög iväg… Min Jesus hade skapat honom. Och blommorna i trädgården. Min fru har planterat dem. Min Frälsare  har gjort dem. Bergen, dalarna, haven… allt bär hans fingeravtryck. 

Vi fortsätter: ”Det kom en man, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset.” 

Vilka kast! Från Himlen till jorden, från evigheten in i tiden, på en sekund, eller i fyra ord: ”Det kom en man…” 

Så får vi höra om Johannes döparen. Varför behövdes det sägas om Johannes att han bara var en man och att han inte var ljuset? Jo, för det fanns de som trodde att Johannes var Frälsaren. Vid ett tillfälle måste han t.o.m. själv gå till rätta med det och dementera att han skulle vara Messias. Johannes hade en enorm lyskraft, men han var inte ljuset. Människor kan vara viktiga och göra viktiga insatser, men ingen människa kan rädda oss för evigheten.

Nästa stycke handlar om vad vi borde göra med allt detta. ”Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja, utan av Gud.”

Här återfinns några av Bibelns mest dystra ord: ”världen kände honom inte. Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom.” 

Gud kommer till sin skapelse, men skapelsen känner inte igen sin Skapare. Johannes säger att Jesus kom till det som var hans egen. Jag hörde någon som studerat det här. Han sa att detta med fördel kunde översättas: ”Han kom hem”.

Jesus kom hem. Vilka är vi att visa bort honom? Han var här före oss. Allt skapades genom honom. Men världen har vänt sig bort från Gud. Och så har Gud har blivit en främling, en okänd, i sitt eget hem. 

Dessa ord sammanfattar så mycket förtvivlan och förklarar så mycken vilsenhet. ”Världen kände honom inte.” Jag kan inte låta bli att undra över hur det skulle se ut i världen idag, en värld som lider på så många områden, om vi istället tagit emot honom, och framförallt om vi kände honom.

Men det slutar inte där. Det fortsätter i dessa ord: ”Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja, utan av Gud.” 

Nu blir det bråddjupt i texten. När du tar emot Jesus blir du född, eller, som Jesus säger det ett stycke fram i berättelsen, ”född på nytt”. Du föds in i Guds familj. D.v.s. detta ska inte bara förstås som bilder. Du är bokstavligen en Guds son. Du är ordagrant en Guds dotter. Dina föräldrar gav dig liv, men de kunde inte ge dig andligt liv. Det gör Gud när du tar emot Jesus. Bibeln menar verkligen att detta sker. D.v.s. där du sitter idag, som en kristen, finns dina föräldrars anlag och liv inom dig, men också Guds anlag och liv inom dig, 1 Kor 6:19: ”Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud?” 

Om du är en kristen: Är du inte glad idag för att detta har skett i ditt liv? Finns det någonting du kunde önska dig mer än att Guds liv skulle födas in i ditt liv, så att du fick leva med Gud också den dag din gamla kropp dött bort? Är du inte tacksam för att du just nu får tänka att Guds ande bor i ditt inre? Vad skulle kunna vara större? 

Och om du ännu inte är en kristen: Skulle du inte vilja att detta sker i ditt liv också?

Nu tar vi slutackordet: ”Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern. Och han var full av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: “Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, för han var till före mig.” Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. Lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd.”

Hänger du med? ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud… Och Ordet blev kött och bodde bland oss.” Så lyder faktiskt det kristna kärnbudskapet. Gud har kommit till oss i Jesus. Vi kan inte komma till Gud. Vi klarar det inte själva. Vi kan inte bygga en farkost som tar oss till Himlen. Och vi klarar inte av att leva ett liv som tar oss till Himlen. Därför lämnade Gud Himlen och kom till oss. Vilken berättelse! Vilken kärlek! 

Jesus har visat vem Gud är. Som Jesus är är Gud. Barnet i krubban är Guds självpresentation. Barnet i Betlehemsnatten är Guds synliggjorda nåd? 

När Jesus ger syn till de blinda, hörsel till döva och svikt i stegen till de lama och lytta är poängen: Sådan är Gud. Gud känner med oss i våra svagheter och i vår kamp.

När Jesus slutligen dör på ett kors är det ofattbara budskapet i det att han älskar dig mer än sitt eget liv. Sådan är Gud, menar Johannes. Vi har sett hans härlighet.

Men inte bara har vi sett. Vi har också fått del av den: ”Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd”. 

Här är vad Johannes vill. Han har gett oss en fantastisk bild av vem Jesus är. Han vill att vi ska fascineras och glädja oss över den. Men han vill också hjälpa oss att ta emot Jesus. Alltså skriver han: ”Av hans fullhet har vi alla fått…”

Det låter bra, men vad betyder det?  Vad är fullhet? Det grekiska ordet betyder att du tar ett kärl och fyller det med vatten till dess det inte går att fylla mer. Det är fullt. D.v.s. Jesus är komplett. Det finns ingenting att rätta till hos honom. Det saknas heller ingenting hos honom. Jesus är till bredden fylld. Han är till bredden fylld av kärlek. Det saknas ingenting i hans sanning. Han är till bredden fylld av nåd, glädje, frid, och förståelse… Och allt det kan vi få ta emot. 

Jag avslutar med en liten illustration. Ni som bor här vid havet kan nog aldrig riktigt förstå mig. Jag är född djupt inne i den värmländska urskogen. Men en gång varje år, när jag var en liten pojke, åkte vi till havet. Det var stort för mig. Den första lilla skymt man fick se av havet var så spännande. Jag växte upp vid en insjö. Den var stor och djup. Men havet… det var någonting annat. Vid havet kunde man liksom sätta sin tanke i en liten barkbåt, låta den driva ut på öppet vatten och flyta iväg till Karibien eller till någon annan exotisk plats långt, långt borta. 

När semestern var slut ville jag ta havet med mig hem. Det gick förstås inte, men det hindrade mig inte från att försöka. Jag hällde havsvatten i en flaska. Jag plockade snäckor från stranden, eller stenar som havsvågorna gjort salta och släta. Men jag kom inte hem med havet. Allt jag fick med mig var små souvenirer.  

Och så kan vi hålla på och samla på oss små upplevelser här och där, en lite tankar här och där, och få med oss en och annan upptäckt hem, likt strandfynd som kastats upp på vår lilla strand. Men Gud säger: Jag ger havet. Jag ger dig allt. Jag ger dig min fullhet. Jag ger dig liv och nåd och framtid. Jag ger dig glädje, kraft och hopp. Jag ger dig havet. 

”Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd.”

Tänkvärt

Jag tror på kristendomen såsom jag tror på att solen har gått upp. Inte bara för att jag ser den, utan därför att jag ser allt i ljuset från den. – C.S. Lewis

“Var aldrig rädd för att lita på en okänd framtid från en välkänd Gud.” – Corrie ten Boom

Hjälp oss bygga

Kanske vill du hjälpa oss att bygga församling mitt i centrala Göteborg. Det finns många möjligheter för den som vill engagera sig i Tabernaklet. Vi söker musiker, dig som vill sjunga i kör eller lovsångsteam, tolkar som kan hjälpa våra vänner från andra länder att vara delaktiga i gudstjänsten genom att tolka till engelska. Vi söker också ljudtekniker liksom dig som vill arbeta med vår söndagsskola “Äventyret”. Och för dig som vill engagera dig i socialt arbete har vi ett fantastiskt café, Café Trappa ner, för vänner som behöver en värmestuga, något att äta, och lite vänlighet. Cafét är igång måndag, onsdag och fredag kväll. Hör av dig om du är intresserad så kan vi berätta mer.

Trädgårdsfester

Missa inte våra trädgårdsfester! I sommar samlas vi på otvunget sätt, för fika, gemenskap och goda samtal. Vi åker tillsammans från Tabernaklet, gästar vänner som inbjudit och har det trevligt en stund. Håll dig uppdaterad via vår kalender, eller fråga oss. Varmt Välkommen med!