Aldrig mer ensam!

“Var inte rädd, för jag är med dig,
se dig inte ängsligt om,
för jag är din Gud.
Jag styrker dig, jag hjälper dig,
jag stöder dig
med min rättfärdighets högra hand.”
(Jes 41:10)

Vi sitter i köket och pratar. Någonstans i en paus, mitt emellan två meningar, hör jag att det inte alls låter som Bamse eller Nalle Puh på TV:n inne i vardagsrummet längre. 

Jag går för att se efter. Där sitter lilla Linnea 4 år och hennes storasyster Emilia 6 tysta och förskräckta inför vad som nu utspelar sig inför deras ögon. Barnprogrammet är slut. Vuxenvärlden marscherar in. Det är en kavalkad av elände. Det är rapporter om jordens undergång, smältande isar och små, gulliga djur som lider. Det handlar dessutom om krig, terror och gråtande barn… innan jag äntligen hittar fjärrkontrollen och kan stänga av.

Stänga av vaddå? Jo, ”Nyheterna”… d.v.s. berättelsen om vad som hänt i världen. Inte för att det går att stänga av. Den fjärrkontrollen har vi inte. Men jag klarade i alla fall av att bespara mina barnbarn fler otäcka bilder de inte har verktyg för att hantera än. Frågan är förstås vem av oss som har det. Hur ska vi överleva alla dessa katastrofrapporter? Har du funderat över det? Hur påverkar det en ung människa att växa upp i en värld som, vilket vi ständigt påminns om, verkar vara döende? 

Så står jag där, en morfar som ser på sina ledsna barnbarn och undrar: Vad ska jag säga? Finns det hopp för den här världen? 

Jo, jag vet. Detta är en problematisk inledning av en predikan. Jag har liksom tagit dig med till en öde ö mitt i hopplöshetens ocean. Hur ska jag klara av att ta dig härifrån? Jag behöver be om hjälp. (Bön)

Här är hoppet: Alla nyheter är inte dåliga nyheter. Det är sant som någon sa: – Man skickar inte en reporter till ett land för att rapportera att ingenting har hänt. Ingen katastrof har inträffat. Inga mord har ägt rum. Människor har gått till jobbet och till skolan och mår ganska bra. 

Nej, så är det ju. Eftersom alla reportrar åker till krigs- och katastrofplatser så kan man ju lätt få intrycket av att allt som sker är dåligt. Men så är det nu tack och lov inte. Mycket bra händer. Det finns också goda nyheter.

Goda nyheter är dessutom rubriken över det kristna budskapet. När evangelisterna skulle sätta en rubrik över budskapet om Jesus blev det just det grekiska ordet ”evangelium”, d.v.s. ”glatt budskap” eller ”goda nyheter”. Så här inleder t.ex. evangelisten Markus sin bok: ”Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son”, Bibel 2000.

Och så har det varit. Jesus har varit ett glädjebud, eller goda nyheter, för miljoner och åter miljoner människor, över hela världen i 2000 år. Deras liv har sett olika ut. Några av dem har varit rika. Andra har varit fattiga. Några har levt i lugn och ro. Andra har levt stormiga liv. Några var slavar. Andra var kungar. Några var unga. Andra var döende. Men hade du frågat dem vad som var deras livs största skatt hade de alla svarat en och samma sak: Jesus.

Varför? Varför var han deras evangelium?

Man kan ge många olika svar, eftersom det finns många olika svar att ge. Här i Tabernaklet, under fyra gudstjänster i oktober, vill vi ge dig fyra svar. D.v.s. barafyra svar, för det finns som sagt många, många fler att ge. 

Å andra sidan tänkte vi inte lägga ner vår verksamhet efter oktobers utgång. Kommer du tillbaka i november hoppas jag alltså att du får fler svar, för saken är ju den att om kyrkan inte fortsätter att förmedla dessa goda nyheter, så är det heller inte en kristen predikan du får höra.

Här är våra fyra svar: 6/10: Du är aldrig mer ensam. 13/10: Livet har en mening. 20/10: Du är välkommen hem. 27/10: Döden ska inte få sista ordet.

Innan vi lyssnar till de goda nyheterna om att vår ensamhet är bruten. Låt oss försöka förstå någonting om själva problemet. Peter Strang är cancerläkare och professor inom palliativ medicin vid Karolinska Institutet. Han har forskat på och skrivit böcker om hur ensamhet påverkar oss. Så här säger han: ”Vi måste inse att ensamhet är en riskfaktor vid sidan om andra livsstilsfaktorer som kost, motion och rökning. Nu har vi inte samma naturliga mötesplatser som förr då släkt och vänner fanns närmare”.”Länge trodde man att ensamhet var något som främst påverkade människan psykiskt. Men i dag vet forskarna att vi behöver uppleva gemenskap och känna oss inkluderade för att inte bli kroppsligt sjuka.” Kort sagt: Vi mår inte bra av ensamhet. Vi påverkas t.o.m. fysiskt av ensamheten.

I en intressant avhandling för SOM-institutet vid Göteborgs universitet ”Den svenska ensamheten: om hur olika former av ensamhet påverkar vårt välbefinnande”, skriver Bengt Brülde och Filip Fors: ”Det sociala nätverket har stor betydelse för hälsan. En omfattande amerikansk studie visade nyligen att risken att dö i förtid är 50 procent högre för ensamma än för dem som har ett väl fungerande socialt nätverk. Social isolering anses vidare vara dubbelt så farligt som fetma, mindre hälsosamt än att inte träna och lika skadligt för hälsan som alkoholism eller att röka 15 cigaretter per dag (Holt-Lunstad m.fl., 2010).”

Dessa forskningsresultat tar mig snabbt tillbaka till Bibelns inledning. Där läser jag att vi verkligen är skapade för att ha gemenskap med varandra. Först skapar Gud, ljus, en himmel, jord och hav, grönska, en djurvärld och en människa. Efter alla dessa skapelsemoment läser jag en och samma sak: Gud såg att det var gott

Och så håller det på fram till 1 Mos 2:18, för där står det för första gången att någonting intevar gott. Första gången Gud såg att någonting intevar bra är när det står så här: “Det är inte bra att mannen är ensam”.

Första gången Gud såg att någonting intevar gott var när Gud såg en ensam människa. Lösningen på problemet är genialiskt: – Gud skapade en människa till!

Det är inte gott för oss att vara ensamma. Dessutom finns det många olika slags ensamhet. Jag menar, om du redan tycker att ensamheten är svår så vänta till dess du läst en vetenskaplig avhandling över ämnet. Det finns nämligen inte bara enensamhet. Det finns en massa olikaensamheter. Man talar om emotionell isolering(brist på en intim relation) och om social isolering(man har få vänner eller ett tunt nätverk). Ensamheten kan vara situationsbetingad(ha en yttre, kanske tillfällig, orsak) eller vara kronisk(kanske bero på ett varaktigt psykologiskt problem). 

Den viktigaste distinktionen är om du är ensam i objektivmening eller upplever en subjektivensamhet, d.v.s. du känner dig ensam fast det kanske finns mänga omkring dig. 

Din ensamhet kan vara momentan, kanske övergående eller övergripande, d.v.s. varaktig över tid. Man kan också känna sig ensam därför att man saknar vissa typer av relationer, till exempel en kärleksrelation, någon att dela vardagen med eller nära vänner.  

Du får tag på poängen. Forskningen har kommit fram till att det inte är bra för människan att vara ensam. Ensamheten har så många olika sidor och djup. Vi kan faktiskt känna oss ensamma, fast det finns många omkring oss, om vi känner oss annorlunda eller oälskade av olika skäl. 

Tar du dig tid att läsa Brülde och Fors avhandling kan du också dessutom läsa om ett antal försvårande omständigheter. Lyssna: ”Det är också värt att notera att den kroniska ensamhetsproblematiken kännetecknas av ett flertal ”onda cirklar”, till exempel att ensamma människor tenderar att dölja sitt problem för andra (vilket kan förvärra problemet) eller att de i högre grad upplever tillvaron som hotfull och otrygg, vilket gör att de tenderar att undvika sociala sammanhang (White, 2010). 

Så grymt är det. Den som upplever sig ensam drar sig ofta undan i en ännu djupare ensamhet för att ingen ska se hur ensamma de är. Varför. För att det upplevs skamfyllt.

Jag fortsätter: ”Exempel på andra onda cirklar är att den som känner sig ensam kan stöta bort andra människor genom att hon blir allt för krävande eller behövande, eller genom att hon distanserar sig från andra (i syfte att skydda sig själv från ytterligare besvikelser). ”

Det blir lite som för den som håller på att drunkna. När livräddaren kommer klamrar han sig fast så hårt att de båda riskerar att sjunka. Så orkar ingen i längden och den ensamme blir än mer ensam. Eller så vågar man inte öppna sig för relationer i rädsla för att bli besviken en gång till. 

En sista försvårande ond cirkel är den här: ”Forskningen har också visat att ensamheten påverkar den sociala kognitionen negativt: samtidigt som ensamheten gör oss mer uppmärksamma på sociala signaler (som ansiktsuttryck eller uttalanden) tenderar vi att tolka dessa signaler negativt. Man upplever till exempel lättare andra som hotfulla eller avvisande, man litar mindre på andra och man blir mer kritiskt inställd till andra. Detta kan förstås göra att man distanserar sig från andra (…) men det kan också göra att man bemöter andra på ett mer fientligt sätt.”

Får du tag på det här? Ser du bilden? Vi mår inte bra av ensamhet. Vi är skapade för att ha relationer. 

Det finns många olika slags ensamhet. Vi kan känna ensamma för att vi faktiskt är det. Men vi kan också ha många omkring oss och ändå känna oss ensamma eftersom vi känner oss annorlunda och utanför. Ja, så kan det t.o.m. vara här och nu, för några av oss. Vi är många här idag, och ändå kan det hända att du känner dig ensam. 

Dessutom finns det onda cirklar som gör att vi har svårt att bryta med vår ensamhet. Den ensamme kanske drar sig undan för att dölja sin ensamhet. De ensamme som äntligen får uppmärksamhet kan bli för krävande, så att ingen orkar i längden. Den ensamme börjar dessutom lätt att övertolka andras ord eller ansiktsuttryck. Vi tenderar att övertolka andra och blir ledsna eller kanske t.o.m. fientliga. 

Det är som att man hör Paulus klagorop genom orden, Rom 7:24: ”Jag arma människa! Vem ska rädda mig från denna dödens kropp?” (SvF15) För det är så svårt att förändras. 

Var är de goda nyheterna Micael?

Jag kommer snart till dem. De är värda att vänta på. Men innan jag kommer dit behöver vi gå in i hissen och ta oss ner en våning till i frågan, nämligen ner till grunden. 

Här lämnar vi forskarrapporterna och tar fram Bibeln. För hur värdefull all denna forskning än är så missar den det viktigaste. Den missar vår djupaste ensamhet, den som kommer av att vår viktigaste relation alla kategorier har gått sönder. Och då skriver Paulus så här. Jag väljer att läsa ut Nya Levande Bibeln, Ef 2:11-12: ”Kom därför ihåg vilken hopplös situation ni befann er i, innan ni lärde känna Kristus. Eftersom ni tillhörde icke-judiska folk, kallade judarna er för ”de som inte är omskurna”. Judarna var stolta över sin ceremoni med att omskära alla pojkar, även om denna ceremoni aldrig kunde förvandla någons hjärta. På den tiden tillhörde ni inte Guds eget folk. Det förbund Gud hade ingått med Israels folk gällde inte er, och ni hade ingen del i de löften han hade gett dem. Nej, ni hade inget hopp om räddning, och ni levde utan Gud här i världen.”

Detta är vår mest bottenlösa ensamhet: ”ni hade inget hopp om räddning, och ni levde utan Gud här i världen.”

”Utan Gud i den här världen.” Hur ska man orka det?

Bibeln säger att vi inte bara skapades för att ha gemenskap med varandra, utan framförallt för att ha gemenskap med Gud. För detta är vi skapade. Utan detta är vi trasiga. 

All jakt efter holismeller helhet är på förhand på dömd att misslyckas. Ingenting kan ersätta Gud. Utan Gud är Guds plats tom. Som C.S. Lewis skrev: ”Det finns ett gudsformat tomrum inom oss. Att vi alla längtar efter något som den här världen inte kan tillfredsställa visar att vi är skapade för en annan värld.”

Detta var analysen. Vi är skapade för relationer. Utan dessa mår vi inte bra. Men framförallt är vi skapade för en stor Relation, nämligen för gemenskap med den Gud som ville våra liv. Utan denna relation är vi som Nils Ferlins barfotabarn som tappat bort vår papperslapp och vår livsmening; utan vare sig hem eller mål för våra liv. 

Det är här de goda nyheterna kommer till oss. Utan Gud skulle vi aldrig kunna hitta tillbaka till Gud. Hur skulle det gå till? Vi vet inte vem Gud är. Vi vet inte var Gud bor. Att vi skulle kunna hitta på en religion som tog oss hem till Gud igen faller på sin orimlighet. Här är vad Bibeln säger, Gal 4:4: ”när tiden var inne sände Gud sin Son…”

Det är så enkelt att det kränker vår stolthet. Vi kan inte berömma oss av att ha funnit Gud. Gud fann oss. Gud kom till oss. Gud bröt vår ensamhet. 

Ja, det är faktiskt ännu djupare. Gud togvår ensamhet. När Jesus hänger på korset är han övergiven av alla, t.o.m. av sina vänner. Men där, för ett ögonblick, smakar han den allra djupaste av alla våra ensamheter, nämligen detta att uppleva sig avskild från Gud, Mark 15:34: ”Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: Elohi! Elohi! Lema sabaktani?’ Det betyder: “’Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?’” 

Det här är så djupt… Jesus bröt vår ensamhet genom att ta den på sig. För ett ögonblick upplever han sig så ensam att han måste fråga varför Gud övergett honom, allt detta för att du aldrig någonsin ska behöva känna detsamma.

Jesus upprättar vår relation till Gud. En av Bibelns djupaste och dessutom mest befriande verser säger, Rom 5:1: ”När vi nu har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.”

Genom frälsningen får du ”frid med Gud”. Frid med Gud är inte bara frid frånGud. Den frid du kan erfara, d.v.s. den frid som uppfyller ditt inre är ett resultat av att du har fått frid med Gud, vilket betyder att all din synd är förlåten så att det är gott och väl mellan dig och Gud. 

Paulus fortsätter och fördjupar i 1 Kor 6:19: ”er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er.” (SvF15)

Allt detta betyder att du aldrig mer kanvara ensam. Allt som skilde dig från Gud är borta. Gud är hos dig. Gud omsluter dig. Gud är inom dig. Din ensamhet är bruten. 

Jag fortsätter att läsa från Ef 2, fortfarande från Nya Levande Bibeln: ”nu får ni, som en gång var långt borta från Gud, tillhöra hans eget folk tack vare er gemenskap med Jesus Kristus, som offrade sitt blod för er. (…) Kristus kom med det glada budskapet om fred för er som var långt borta från Gud, och fred för oss som är judar och kände till Gud. (…) Alltså är ni inte längre gäster och främlingar. Nej, ni får vara Guds eget folk tillsammans med alla som tillhör Gud. Ni är medlemmar i Guds stora familj.”

Guds lösning på vår djupaste ensamhet består av tre huvudmoment:1. Gud kommer till oss. 2. Jesus tar den synd som skiljer oss från Gud och röjer den ur vägen, så att vi kan komma till Gud med frimodighet och barnaskapsglädje. 3. Gud ger oss en ny familj, församlingen. 

Tar du emot Jesus som din frälsare blir också du del av ”Guds stora familj”. Och jag vill säga: Välkommen hem!

Så här sammanfattar Johannes allt detta, 1 Joh 1:3: ”Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus.” (Bibel 2000)

Hur får man det att hända?

Föreläsning 1

Vi börjar på Nordpolen

Jag tror att jag måste börja på Nordpolen… eller rättare sagt med Nalle Puhs expedition till Nordpolen, för att knyta tillbaka till veckans veckobrev från Tabernaklet, där jag berättade om hur jag då och då läser sagor för mina barnbarn. Vi gillar alla Nalle Puh, även om jag anar att det är av lite olika skäl. Alldeles särskilt tycker jag om berättelsen om Nalle Puhs expedition till Nordpolen.

För mig är den en intressant filosofisk betraktelse med en knivskarp samtidsanalys som till slut mynnar ut i orden: ”När du gör en expedition för att upptäcka Nordpolen, är det bäst om någon i gruppen vet hur Nordpolen ser ut.”

Det här är historien i en tråkigt kort version: Nalle Puh och hans vänner ska göra en expedition till Nordpolen. De ger sig av, glada i hågen, till dess någon kommer på att ingen av dem egentligen vet hur Nordpolen ser ut. Ingen vet heller var den ligger. Det vill dock ingen erkänna, varför all håller alla god min. Istället försvarar de sig med att säga att de visst har vetat hur Nordpolen ser ut. Det är bara det att de glömt det… just nu. Så, om man inte vet var Nordpolen ligger och om man inte vet hur Nordpolen ser ut hur ska man då veta när man till slut har funnit den? 

Det går naturligtvis som man kan förvänta. Stor förvirring uppstår. Allt sökande är förgäves, åtminstone fram till dess Nalle Puh hittar en gammal påle på marken. Expeditionens ledare, Christoffer Robin, proklamerar då att denna påle är Nordpålen, varpå den sticks ner i jorden. På pålen placeras därefter en skylt med texten: ”Detta är Nordpålen. Nalle Puh upptäckte den.”

Det finns så många vinklingar man kan ha på den här berättelsen. Låt mig ta en enkel och dessutom djupt personlig: I så många samtal, själavårdssamtal, strategisamtal, eller frustrerade klagovisor jag fått ta emot genom åren som församlingspastor, snart 33 år, har detta slagit igenom. Vi vet ofta inte vad det är vi söker.

Ibland tycker jag att Nalle Puh och hans vänner, i sitt sökande efter någonting man inte riktigt vet hur det ser ut eller vart det ligger också liknar kyrkan och jakten efter, inte Nordpolen, men väckelsen. D.v.s. vi säger att vi längtar efter väckelse och tror att det är samma sak vi längtar efter, eftersom vi använder samma ord, men snart blir det uppenbart att vi egentligen söker efter olika saker, eller jagar olika ideal. Det är en otydlighet som ofta skapar slitningar i församlingar. 

Är du med mig? Jag tycker att Nalle Puh och hans gäng liknar en och annan församlingsledning. För visst vill vi hitta väckelsen igen, men hur ser den egentligen ut? Visst vill vi finna fram till förnyelsens gröna ängar, men var ligger de egentligen? 

Och inte vill vi erkänna för varandra att vi inte riktigt vet. Jo, visst vet vi vad väckelse och förnyelse är… det är bara det att vi glömt det just nu.

Det skapar en osäkerhet på både mål och färdriktning som ibland öppnat fältet för en och annan med anspråk på att stå för ”det nya Gud gör idag”, men med – ärligt talat – ganska lite bestående frukt som resultat.

Andra gånger tycker jag jakten efter Nordpolen mer liknar den enskildes sökande efter tillfredsställelse, eller kanske t.o.m. ett djupare andligt liv. Vi läser en bok som handlar om en djup relation till en livs levande, ständigt närvarande; en sökande, hett älskande Gud. I Min Bibel sker det under, det tycks på löpande band. Jag kan inte förneka att jag också sett fantastiska saker ske genom åren, men inte alls i den omfattning undren verkar ske i den första kristna kyrkan. Där uppenbaras änglar. Där befrias fångar ifrån fängelser. Där uppstår döda. Vad ska jag göra med allt detta? Är det något fel på min kristendom när jag måste konstatera att jag sett så lite av allt. 

Och, så här beskrivs det kristna inre livet, i en helt underbar text från 1 Petr 1:8-9: ”Honom älskar ni utan att ha sett honom, och fast ni ännu inte ser honom tror ni på honom och jublar i obeskrivlig, himmelsk glädje när ni nu är på väg att nå målet för er tro: era själars frälsning.”

Jag menar… vem vi inte ha det här? Trots motstånd, t.o.m. trots förföljelse, bars dessa tidiga kristna av att leva i en kärleksrelation till Jesus som gjorde att de jublade i outsäglig himmelsk glädje. Men hur… visst är jag glad över Jesus. Det är jag. Men präglas mitt liv av ”outsäglig, himmelsk glädje”? Tja… inte alltid, kanske.

Så… hur får man det att hända? Var finner man det där; det där djupa och sprudlande… levande 

Ja, vad är det egentligen jag söker efter?

Jag har suttit ner med många människor i liknande samtal. 

En del av dem har gett upp. De har jagat efter Nordpolen hela sina liv. De har längtat, kastat sig in i den ena rörelsen efter den andra; lyssnat på dem som påstått sig representera ”det nya”, ”det Gud gör just nu”… De har flugit som bin från den ena blomman till den andra, sprungit sig trötta från den ena församlingen till den andra… till dess de inte längre orkar. 

De har varit på högfrekventa karismatiska möten. 

De har gått ut i öknen med ökenfäderna. 

De har gått upp tidigt för att be på morgonen eller lagt sig sent för att be genom långa bönenätter. 

Allt har inte varit dåligt. Inte alls. Mycket var bra. Ändå har det inte lett fram till den där upplevelsen att äntligen få komma hem. 

Här är en obekväm fråga: Varför lämnar så många brinnande väckelser utbrända människor efter sig?Kanske är svaret detta att vi inte riktigt vet vad det är vi längtar efter eller vill finna fram till. 

Det mest grundläggande

Låt mig därför börja med det allra mest grundläggande. Kristen tro är Kristus. Jesus säger, Matt 11:28: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila.”

Ibland tänker jag att vi fortfarande är så tomma för att vi liksom jagat skuggan av Jesus snarare än Jesus själv; eller för att vi fokuserat på att kännasnarare än att lära känna

Det är lurigt, inte sant? Det är lätt att gå vilse. Det ser ju ut som kristen tro. Och det är ett uttryck för ärlig längtan. Men om vi jagar upplevelsen av Jesus, snarare än att sätta oss ner vid hans fötter och lär känna honom själv, kommer vi vilse.

Visst är väl det också vad Paulus skriver, Fil 3:4-11: ”Fast nog hade också jag kunnat förlita mig på det yttre. För om någon tycker att han kan förlita sig på det yttre, så kan jag det ännu mer: omskuren på åttonde dagen, är av Israels folk och Benjamins stam, en hebré född av hebreer, i fråga om lagen en farisé, i iver en förföljare av församlingen, i rättfärdighet genom lagen en oklanderlig man.

Men allt det som förr var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt som förlust, för jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som skräp, för att vinna Kristus och bli funnen i honom – inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tron på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron. Då får jag lära känna Kristus och kraften i hans uppståndelse och dela hans lidanden genom att bli lik honom i hans död, i hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda.”

Att förlita sig på sina meriter är att förlita sig på ”det yttre”.

Att förlita sig på titlar är att förlita sig på ”det yttre”.

Att förlita sig på egna vinster, på egna upplevelser, på egen rättfärdighet… det är att förlita sig på ”det yttre”.

Vad är då det inre? ”…kunskapen om Kristus Jesus, min Herre.” Eller att ”lära känna Kristus och kraften i hans uppståndelse”. Detta är det inre. 

Jag säger inte att upplevelser är fel. Det tror jag heller inte. Inte alls. Jag tror att upplevelser är viktiga. Jag tror att det är viktigt att få erfara, uppleva, försäkras, känna Guds närhet… Det är inte oviktigt. Vissa sådana heliga upplevelser tillhör de stora skatterna i min inre skattkammare. Jag är så tacksam för dem.

Men vi måste förstå att dessa upplevelser är konsekvenser, konsekvenser av att vi söker, inte upplevelsen, utan Jesus. 

Så låt oss börja där, så vi inte liknar Nalle Puh och hans vänner som söker utan att veta vad; så att vi vet vad det är vi ger oss ut för att söka efter.

Jag blev en kristen p.g.a. Jesus!

Så här var det i mitt liv. Jag blev en kristen p.g.a. Jesus. 

D.v.s. jag kom inte till tro p.g.a. ett religiöst eller filosofiskt intresse, eller p.g.a. av en längtan mot meditativ andlighet eller genom en lång intellektuell process. Jag kom inte ens till tro genom en personlig kris. Saken är helt enkelt den att jag mötte Jesus och blev helt fångad av honom.

Första gången var jag 5-6 år gammal. Det var i söndagsskolan hemma i Sunne. Jag mötte honom i bibeltexter och flanellgrafbilder, och trodde på honom, helt enkelt, så som barn gör. 

Jesus fanns. Det var självklart. Och han älskade mig. 

Hur visste jag det? Jo, det visste jag för det sjöng vi var enda söndag i den gamla missionskyrkan. ”Jesus älskar alla barnen”. Det var tryggt att sjunga så. Jag är så tacksam för att det fanns människor som ville berätta det för mig. De förvandlade mitt liv, fast de inte kanske visste det då.

13 år gammal vare jag tillbaka i kyrkan, den gången genom den lilla missionsförsamlingens ungdomsarbete, som snart utvecklades till en ganska stor och ganska brinnande ungdomsväckelse. Där mötte jag honom igen. Den gången mer medveten om vad det betydde. Med resultat att jag bestämde mig för att låta döpa mig för att bli hans lärjunge. 

Kort sagt: Min tro är först och främst en relation, lika verklig och levande, minst, som min relation till Maria. Jag och Jesus delar allt. Det finns inget, inget alls, han inte vet om mig. Att han ändå envisas med att älska det han ser… det är mitt livs största mysterium. Att han bara orkar!

Så här låter Paulus ord i Bibel 2000, Fil 3:”Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse…” 

Filipperbrevet är ett av Paulus så kallade fångenskapsbrev. Paulus satt i fängelse när han skrev det. Han hade suttit där i många år, kanske i hela fyra år. Troligen skrevs det år 62 eller 63, d.v.s. i slutet av Paulus liv. 

Detta är med andra ord inte ord från någon som är ny i tron. Detta är ord från en gammal beprövad kristen med många års erfarenhet av livet med Jesus. Och ändå skriver han att han vill lära känna Jesus. Varför? Jo, för att Paulus vet att Gud är större än hans erfarenheter av Gud. Och fortfarande är hans längtan efter Jesus den stora drivkraften i hans tro. 

Paulus skriver inte att han längtar efter att lära sig mer om att predika. Han skriver inte att han vill ta en kvällskurs i teologi. Han skriver inte att han längtar efter framgång eller ens frihet. Det är mot Jesus han längtar. Paulus vet att levande tro är en relation. 

Jag tror att det är så det är. Det måste vara Jesus som är mitt fokus, mitt centrum. När något annat blir mitt fokus blir det skevt, steg för steg är jag på väg åt fel håll, och måste korrigeras. 

”Jag kan inte beskriva min tro som en relation”, sa en vän. ”Jag kan inte säga att jag älskar Jesus.” 

Jag sörjde över fattigdomen i hans uttalande, och förstod någonting nytt om hans ständiga kamp med själens oro. 

För kristen tro måste beskrivas som en relation. Det blir till slut det enda sättet att få det rätt, att se till att det inte blir en livslång kampfylld, krampfylld strävan efter att bli bra nog för en sträng Gud eller att försöka imponera på andra. Så här säger Jesus i Joh 10:14: ”Jag är den gode herden och jag känner mina får, och de känner mig.” 

Är du med så här långt? Ska vi komma rätt måste vi sikta på Jesus. Han är målet för allt. 

Att bli en kristen är att ta emot Jesus.

Att växa som kristen är att lära känna Jesus.

Att mogna som kristen är att allt mer likna Jesus.

Att komma hem en dag blir att få komma hem till Jesus.

– Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse…

Jag är rädd för att vi fuskar. Vi vill gå direkt på kraften. 

Det där med att lära… vem har tid med det? Vi stryker det. Kvar blir ”jag vill känna” och av texten” Jag vill känna kraften från hans uppståndelse…” blir endast “jag vill… känna… kraften” kvar. Men det är inte så det går till. Detta är ett jagande efter ett missförstånd; ett jagande efter vind. Om det är så vi tänker att det ska gå till är det inte konstigt om vi får jaga hela livet, utan att någonsin komma till ro. 

Det är när jag lär känna Jesus jag får lära känna kraften från hans uppståndelse, d.v.s. som ett resultat av det.

Hur lär man känna Jesus?

Så, här är egentligen den verkligt intressanta frågan: Hur lär man känna Jesus?

Jag antar att den frågan kan besvaras på tusen sätt, och att inget av dem behöver vara fel. Men jag skulle vilja vara enkel och säga: Det är inte så svårt. Han är hos dig. Allt du behöver göra är att släppa in honom i ditt liv. I själva verket är det han som söker dig och han som bultar på din dörr, snarare än tvärtom.

Det händer att jag sitter i samtal som är så svåra att jag helt enkelt inte har en aning om vad jag borde säga. Jag har lyssnat till berättelser som varit så svåra och mött frågor som varit så besvärliga och tagit del av nöd som verkat så nattsvart att jag förlorat både frimodigheten och rösten. Ibland händer det, också vid sådana tillfällen att Gud ger oss tröst och riktning och att vi kan få något att säga. Andra gånger kommer Guds tröst på ett annat sätt än genom ord. Jag minns ett sådant samtal där jag både lyssnat och tystnat. Inför en prövad medmänniska satt jag tyst och liten. Jag hade inget bra att säga. Alla råd kändes som förenklingar. Det enda jag kunde säga var att ”Innan du går vill jag be för dig.” Så jag bad en enkel bön och Gud kom så nära i rummet att allting blev stilla. Den lilla expeditionen fylldes av en sådan härlighet och gudsnärvaro. Min prövade syster fick gå vidare ut i livet utan mina goda råd, men omfamnad av den Evige.

Och så kan det vara ibland.

Jag minns ett annat svårt samtal. Jag var en ung predikant. Jag hade blivit kallad att leda en helg på en retreatgård uppåt landet. Det skulle vara en ungdomshelg, men de som kom var tillslut förmodligen alla över 70 år. Där stod jag med mina utkast som jag förberett för en tonårspublik och försökte tala till dessa gamla bibelsprängda helgon. 

Gud var nådig. Helgen blev ändå okej. Fast särskilt enkelt var det väl inte. 

En dag kom en äldre dam fram till mig efter en samling och bad om samtalstid. Vi satt ner, och hon berättade att hon varit troende sedan barnsben. Nu var hon omkring 80 år. Hon trodde på sin Bibel och på sin Gud, men sa hon, jag har aldrig känt någon glädje. Vad är det för fel på mig?Hon berättade om sin kamp, sina försök att vara en god kristen och en präktig människa. Om allt hon försökt och kämpat med. Jag var ung. Jag hade en enorm respekt för hennes ålder och erfarenhet. Och frågan var alltför stor. Jag vet inte vad hon fick för hjälp av vår stund, mina tankar och vår bönestund som följde, för jag har aldrig mött henne igen. Men jag har mött många som henne. Och ibland har jag mött hennes kamp i mitt eget liv.

Kanske kan du också känna igen detta. Du tror på Gud, på Bibeln, på Jesus som din Frälsare, men ändå är du otillfredsställd i ditt inre. Du släppte in Jesus i ditt liv, men de förändringar du hoppades på har uteblivit. Du är tacksam för hoppet förstås, men visst hade du velat ha lite glädje också. Om du känner igen något av detta kanske du kan få hjälp av en bibelberättelse som behandlar just det här, Luk 10:38-42, Bibel 2000: ”Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: “Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Herren svarade henne: “Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”

– Jag är med er alla dagar, säger Jesus. D.v.s. han lovar oss sin närvaro varje dag, och varje slags dag. Gud är närmare än du tror. 

Kampen i våra liv handlar så ofta om att vi glömmer det, eller inte orkar ta det in i vår glädje. Och bibeltexten berättar en del om varför det är så. 

Vad vi lär oss i Betania

Vi möter två systrar, Marta och Maria. 

Låt oss börja med att lära känna Marta. Jag klipper några ord om henne ur bibeltexten: ”… en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig.”

Marta var gästfri. T.o.m. hennes namn vittnar om det. Marta, ur det hebreiska ordet MAR som betyder värdinna. Hon var med andra ord vad hon hette.

Marta bjöd Jesus till sitt hem. 

Att bjuda Jesus till sitt hem var någonting mer än att lyssna på honom på torget eller i synagogan. Hemmet är personligt. Att bjuda in Jesus i sitt hem är att släppa in Jesus innanför tröskeln, innanför garden och innanför den personliga integritetsgränsen.

Det finns en tid för dig att lyssna till Jesus på distans. Det finns en tid för sökande; att gå till en kyrka, att se på ett TV-program, att läsa en bok. Men om det aldrig får bli personligt blir det aldrig på riktigt. Så det viktigaste mötet har Gud stämt med dig innanför din integritetsgräns – i ditt hjärta.

Marta bjöd Jesus till sitt hem. Det är ett uttryck för att hon bjöd in Jesus i sitt liv. Andra bibeltexter berättar att Marta var en Jesu efterföljare. Hon trodde på hans budskap. Hon bjöd honom till sitt hem – och in i sitt hjärta. Det är i den bönen och i det beslutet livet ligger fördolt. Evangelisten Johannes skriver, Joh 1:12: ”…åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn”.

Men fast Marta har gjort detta är det ändå oordning och otillfredsställelse i hennes inre.

Ser du det. Hon trodde på Jesus. Hon hade bjudit in honom i sitt hem och i sitt hjärta, men ändå var det inte gott och väl med Marta. Hon var fortfarande otillfredsställd.

Lyssna bara till nästa citat: Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: “Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.”

Hörde du? Det står inte om Marta som vi läste de troende i 1 Petr, d.v.s. att hon jublade i himmelsk glädje. Nej, Marta var arg på Jesus! Vad säger du om den bibeltexten? 

Marta blev arg för att hennes syster satt vid Jesu fötter och fick vara ”lat”. Men hon fick styra och ordna med allt för att det praktiska skulle fungera. Alltså blir hon arg. 

Många av oss förstår henne väl, för varför ska några av oss slita livet ur oss för att andra ska få ta det lugnt? 

Alltså är hon arg… och irriterad… och besviken… Inte bara på sin syster utan också på Jesus.

Ser du detta? Marta bär omkring på en massa uppdämd vrede. Texten är så klarsynt och avslöjande. Det finns en massa människor som bär omkring på uppdämd vrede. Kan du själv relatera till detta? Vrede, eller oförsonlighet. Den kan komma till uttryck genom högljudda utbrott eller genom tyst bitterhet. Bitterhet är uppdämd vrede.

Jag har mött massvis av gamla helgon, som bjudit Jesus till hem och hjärta, men som bär på livsbesvikelser, tröttande förbittring och gamla uppdämd vrede. 

Och här befinner sig alltså Marta. Men varför? 

Lukas förklarar: Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Vi rekapitulerar. Du måste få tag på det här! Marta älskade Jesus. Hon hade bjudit honom till hem och hjärta. Men hon kände ingen glädje. Hon var bara trött och irriterad. 

Jesus var där. Men det fick inte bryta in i Martas liv på ett verkligt sätt. Marta fortsatte att leva precis som hon alltid gjort.

Maria säger att jag bara kan göra en sak i taget. Jag håller med henne, men jag håller inte med om att det är en dålig egenskap. Se på Marta. Just nu försöker hon laga en måltid, städa och duka, lyssna till andlig undervisning samtidigt som hon försöker läxa upp sin syster. Och det blir bara så fel alltihop.

Jag har mött många som Marta. Inte få av dem har varit pastorer, som ska ordna med måltiden och dessutom allt praktiskt omkring gudstjänsten för att andra ska få tillfälle att sitta ner och lyssna till Gud. Och inte så sällan bär de på en alldeles egen otillfredsställelse.

Marta-människorna är duktiga, präktiga, ärliga, aktiva… men så trötta. Vad ska vi göra med Marta? Och med oss själva, när vi liknar henne? När Gud är så nära, men vi samtidigt så långt borta?

Dags för att låta Jesus säga sitt, eller hur:“Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”

Hörde du vad Jesus sa? Blev du glad eller arg? Han sa att det finns en lösning på våra problem. Och han sa att bara en sak behövs.

Om du har känt igen dig i Martas liv måste du vara intresserad av vad det kan vara för sak. Men saken är ingen pryl. Fast vi kanske trott det ibland. En ny videokanon till kyrkan, en bättre TV till hemmet, en bättre bil, en annan mobiltelefon… eller en ny kyrka till videokanonen.

Nej ”saken” är någonting helt annat. Saken är ett beslut. Maria har valt det som är bäst…

Hur gör man det beslutet? Det handlar inte om att gå i kloster. Det handlar inte om att Gud bara talar till särskilt kontemplativa personligheter. Det händer också att Jesus berömmer arbetare, trogna tjänare som varit trogna i sitt arbete osv. Maria satt vid Jesu fötter, men i Romarbrevet hälsar Paulus också till en Maria som arbetat mycket. 

Nej, budskapet i texten är djupare än att du bara ska lära dig att ta det lugnt ibland. Marias beslut ligger i dessa ord: Maria… satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord.

Att sitta vid någons fötter var ett talesätt när evangeliet skrevs. Det betydde att man var någons lärjunge. Marta bjöd Jesus till sitt hem men hon satte sig inte vid hans fötter. 

Hon var som en kristen som bjuder in Jesus i sitt liv i en ärlig bön, men som inte fortsätter att lära sig av honom, att lyssna till honom och att bli medveten om hans närvaro.

Lyssna Marta! Du är inte bestämd till ett liv i otillfredsställelse, där din präktighet ska ersätta din glädje. Om du har bett ditt livs viktigaste bön och släppt in Jesus i hem och hjärta ska du också finna platsen vid hans fötter. Detta är viktigt: Det handlar inte om ett nytt projekt du ska ta dig an. Du måste förstås finna dina former för livet med Gud, men mer än former och nya discipliner handlar det om att bli uppmärksam på hans närvaro.

En gång till: Du måste finna dina former för livet med Gud, men mer än form och disciplin handlar det om att bli uppmärksam på Guds närvaro. Gud är närmre än du tror. Det är bara du som är långt borta ibland. 

Ofta är säkert Martas problem också ditt problem. Marta tänkte på allt hon hade att göra med. Tänk lite mindre på det. Planera och sköt det du ska, men tänk lite mindre på allt du ska göra och tänk lite mer på vad Gud har gjort. 

Det slår mig att det finns en parallell undervisning i Bibeln till den här texten. Den texten finns i Matt 6. Jesus talar om att inte ständigt oroa sig för mat och kläder. Att lära sig att släppa taget om problemen. – Det är lättare sagt än gjort, skulle många av oss säga. Men Jesus ger oss några bra råd. Han säger att vi borde bli fågelskådare. Se på markens blommor. Se på fåglarna. Tänk på vad Gud har gjort. Han tar hand om er. Sök först Guds rike så ska ni få allt det andra också. Att sätta sig ner vid Jesu fötter är att söka Guds rike först. 

Nu ska jag citera John Ortberg som skrivit en hel bok med titeln ”Gud är närmare än du tror”. Det är en klok bok: ”Att sitta ner vid Jesu fötter är inte detsamma som att sitta passiv och vänta. Tvärtom vill Jesus ofta att vi ska vara aktiva: göra val, ta risker, anstränga oss, gå till handling. Att sitta vid Jesu fötter innebär i stället att ta till sig att han är närvarande här och nu, och att vi inte längre behöver låtsas att vi styr universum.” ”Grundregeln är… att vi inte behöver byta aktivitet för att kunna vara med Jesus. Det enda vi behöver göra är att bjuda in honom att delta i det vi håller på med just för stunden.” 

Bara en sak behövs

Vad skulle jag säga till den gamla damen som levt i ett andligt kramptillstånd hela sitt liv? Vad ska jag säga till Marta, till dig och till mig själv när det blir sant om oss? Jesus sa: bara en sak behövs. 

Tänk om du skulle ta Jesus på orden. Om du aldrig har bjudit honom till hem och hjärta är det där du ska börja. Och du som redan har gjort det ska finna platsen vid hans fötter. För Gud är där. Närmare än du tror och förstår. Ta korta stunder med Gud. Påminn dig om hans närvaro. Sänd en tanke, en bön eller ännu bättre: ett tack! 

Marta stod i köket när Jesus satt i vardagsrummet. Men hon hade inte ens behövt byta rum. Köket kan bli en gudstjänstlokal. En god väninna berättade för oss när vi bodde i Huskvarna: – Varje gång jag bakar bröd ber jag för er. Jag vet inte varför det var så. Men jag åt hennes bröd med ännu större glädje efter det. Och en av de stora kristna mystikerna genom tiderna, broder Lorens, gjorde sina kökssysslor till gemenskap med Gud. Han skriver: ”Det är inte nödvändigt att ha stora saker att göra. Jag vänder mina små omeletter i stekpannan av kärlek till Gud.” 

Samtalsfrågor (möjliga)

  1. Fanns det någonting i berättelsen med Nalle Puh och Nordpolen du kan relatera till? 

Känner du möjligen igen frustrationen, eller tröttheten, efter att ha jagat efter mer, utan att riktigt veta vad det är du söker?

  • Hur ser din längtan ut? 

Hur ser din idealbild av ett andligt liv ut?

  • Marta hade bjudit in Jesus i hem och hjärta, och ändå var hon i obalans. Varför var det så?
  • Vad säger Jesus till henne och hur tror du att han tänker att det ska hjälpa henne?
  • Vad tänker du själv om berättelsen om Marta och Maria. Känner du igen dig i den? Om, ja, på vilket sätt.
  • Hur tänker du dig att man kan hitta ett rikt kristet liv?

Hur får vi det att hända?

Föreläsning 2

Det händer!

Hur många gånger har du inte hört orden läsas, kanske sen julbön eller tidig julotta: ”Och det hände vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas.”(Luk 2:1ff) Så inleds berättelsen om Jesus. Profeter hade talat om detta. Nu hände det. 

Slutsats: den kristna tron är någonting som händer. 

D.v.s. den är inte bara ideologi, teologi eller filosofi. Berättelsen om Jesus är berättelsen om något som hänt. 

Det är Bibelns anspråk. Detta har hänt, i vår historia och på vår jord. Det är inte bara berättelser. Det är händelser. 

Gud kom till oss. Gud gick ibland oss. Gud rörde vid människors liv. Det hände saker och ting omkring Jesus. Evangelierna är fylld av liknande uttryck. 

Lyssna till ett antal exempel:

Matt 21:4: Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas…

Luk 8:34: När herdarna såg vad som hände sprang de därifrån och berättade alltsammans i staden och ute på landet…

Luk 24:20-21: Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände…

Kristen tro är någonting som hänt. Dessutom är den någonting som händer. Kristen tro är någonting som händer i ditt liv. Återigen: den är inte bara teologi och filosofi eller en moralisk utgångspunkt. När Gud kommer in i en människas liv händer någonting; hon förvandlas, hon blir någonting annat. Jesus själv kallar det att bli född på nytt.

När Jesus blir din Herre och Frälsare, när ditt liv förvandlas inifrån, när ditt värdesystem förändras, när din andliga smak förändras så att du börjar längta efter nya saker och reagera på ett nytt sätt, när du förlåter någon en oförrätt eller visar någon barmhärtighet… då händer kristen tro i ditt liv.

Frågan är bara: hur får vi det att hända? För en och annan, kanske t.o.m. för många, kanske t.o.m. för de flesta av oss, blir det en frustration att vi tycker att så lite händer. Hur kommer man loss? Hur får man det att hända?

Det kan vara till viss tröst för oss att veta att t.o.m. Paulus frågade sig detsamma ibland: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Jag har alltså upptäckt att eftersom det onda finns hos mig så är lagen något gott för mig som vill göra det goda – i mitt inre bejakar jag ju Guds lag. Men jag ser en annan lag i mina lemmar; den ligger i strid med lagen i mitt förnuft och gör mig till fånge hos syndens lag i mina lemmar. Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp?” (Rom 7:19-24)

Han låter lite uppgiven Paulus. Han vill ju förändras, men det är svårt. Han liksom skriver: – Det är just typiskt mig att ständigt vara för svag!

Vet du vad han känner? Om du skulle fylla i den där raden – hur skulle den då låta? Det är typiskt mig att… 

Tänk efter en stund, försök fullborda meningen. Det är typiskt mig att… Jag är så…

Jag ställer en fråga till: Vad skulle du säga är själva målet för en kristen? Vad är det Gud vill med ditt liv? Vad är den djupaste och viktigaste kallelsen för en kristen? Vad är det som borde hända, med oss och genom oss?

Låt oss läsa några bibelverser. Vi som var samlade till fördjupning i onsdags har redan mött dem, 2 Kor 3:18: ”Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.”

Den här bibelversen säger att vi alla är kallade till att förvandlas. Men till vad?

Målet med allt

En annan bibelvers förklarar det, Rom 8:29: Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder. 

Detta är alltså målet för ditt kristna liv.Detta är din djupaste och viktigaste kallelse, nämligen att du alltmer ska börja likna Jesus. 

Knappast någon har sagt det bättre än Johannes döparen, Joh 3:30: ”Han skall bli större och jag bli mindre.” 

Så detta är vad jag är kallad till. Det ska bli mindre av mig i mitt liv och mer av Jesus.

Vad innebär det då – mer konkret?

Vi följer tråden och den tar oss hit: ”Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Mot sådant vänder sig inte lagen.” (Gal 5:22-23)

Dessa frukter, ”andens frukter” eller karaktärsdrag, som Paulus beskriver och menar att Guds ande vill låta växa fram i våra liv är, ser du det, är en fantastisk beskrivning av Jesus, inte sant?

Sådan var Jesus. Jesus var full av allt detta: ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning”. 

Alltså är det just det Paulus menar. När Guds Ande får bo i våra liv och påverka våra liv, för att vi dag för dag frambär våra liv för Gud och lever i en ny bönens och ordets gemenskap, kommer Guds Andes närvaro att förändra oss, allt mer, så att vi börjar likna Jesus. Så att ”alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.”

Nej, vi kan det inte själva. Du kan inte göra dig själv fullkomlig. Men Gud kan förvandla oss. Och då händer det som Johannes talar om i en människas liv: Han blir större och vi blir mindre. 

Vem av oss önskar inte att detta vore sant om våra liv? Fast, åter en gång – hur får man det att hända?

Låt oss först konstatera att det är möjligt. Förändring är möjligt. Du måste inta alltid förbli som den du är idag, med samma problem och i samma situation. Jag säger inte att det är enkelt, men jag säger att det är möjligt, för Gud kan förvandla vem som helst. Den som längtar efter förändring och är beredd att förändras kan också förändras. 

I Apg riktar folket i Efesos en anklagelse mot Paulus som i själva verket blir ett erkännande och någonting hoppingivande. Lyssna, Apg 19:26: ”Men nu både ser och hör ni att den där Paulus har fått en mängd människor att ändra sig, inte bara här i Efesos utan i nästan hela Asien, när han säger att gudar som vi gör med våra händer inte är några gudar.”

Hörde du? Paulus hade fått människor att ändra sig. 

Dessa människors liv förändrades så att det syntes och hördes. Och detsamma kan bli sant om dig och mig.

Förändring är möjlig!

Nu ska jag säga fem enkla saker om hur det går till. Jag har inte kommit på någonting av detta själv. Ingenting är nytt. Tvärtom är det gamla, välbeprövade sanningar som du säkert hör många gånger, men de kommer att fungera, inte för att du hör dem en gång till, men om du praktiserar dem.

1) Om du vill bli mer likt Jesus måste du bjuda honom in i ditt liv

Alltså börjar all förändring med en överlåtelsebön där du gör Jesus till din Herre och Frälsare.

Detta är all förändrings grundförutsättning. 

Bibeln säger det så starkt det går. Den säger att du blir född på nytt. Det är förändring! 

Jag bad min frälsningsbön en gång i ett gistet gammalt tält några km från norska gränsen uppe i den värmländska vildmarken. Långt ute i vildmarken… Jag vet inte hur Jesus fann dit, men han var där. Och när jag, fast jag nästan inte visste någonting om honom bad honom komma in i mitt liv gjorde han det. Jag vet inte om någon annan tog 14-åringen på allvar. Men jag vet att Jesus gjorde det. Det var den viktigaste bön jag någonsin bett. Sedan den kvällen har mitt liv varit något annat. Det fick ett nytt centrum. Det fick ett nytt mål. Och det fick framförallt ett nytt innehåll. Där börjar all förändring. 

Låt oss vara konkreta. Hur ska man be denna överlåtelsebön. Hur ska man göra för att hjälpa den som ber om hjälp att bli en kristen? 

I det läger ska du säkert inte hålla en lång predikan, men någonting behöver man förstås säga. Åtminstone är det väl bra om man tänker igenom hur man borde leda en frälsningsbön. Vänd er till varandra en liten stund och hjälp varandra. Vad skulle kunna vara viktigt att tänka på i det läget? (Samtal 3 minuter)

Du kan be din frälsningsbön på ditt sätt. Det finns ingen rekommenderad frälsningsbön i Bibeln, likt Fader vår. 

Man kan ju också tänka på de vi har, d.v.s. de som uttrycks av olika individer. De ser olika ut. De är ofta enkla. Tydligast är kanske den bön som rövaren på korset ber i sitt dödsögonblick, Luk 23: “Jesus, tänk på mig när du kommer till ditt rike.” 

Kan man bli räddad på en så enkel bön.

Tydligen. Jesus svarar honom: “Jag säger dig sanningen: I dag ska du vara med mig i paradiset.”

Du kan be Jesus komma in i ditt liv. Du kan be om dina synders förlåtelse. Framförallt behöver en frälsningsbön väl innehålla bekännelsen om Jesus som Herre och Frälsare.

När jag fått leda en sådan bön har jag velat göra det enkel. Ungefär så här:

Gud, jag kommer till dig. 

Jag förstår att jag behöver dig. 

Förlåt mig mina synder. 

Rena mig från allt ont jag gjort. 

Ge mig nåd, för Jesu skull.

Jesus jag bekänner dig som min Herre och Frälsare. 

Låt ditt liv komma in i mitt liv. 

Fyll mig med din Ande. 

Hjälp mig att leva som din lärjunge.

Gud, jag tar emot din nåd och ditt nya liv.

Tack för din kärlek. 

Led mig nu varje dag och hela vägen hem till din Himmel.

I Jesu namn, Amen.

En annan bön jag gärna använder mig av för att hjälpa människor att överlämna sitt liv till Gud är den här överlåtelsebönen. Jag kanske inte ber den med den som vill bli frälst, men jag ber den gärna med den som vill ha hjälp att överlåta sitt liv till Gud ännu en gång. Jag tycker dessutom själv om att be den för mitt eget liv:

Du som ville mitt liv


och har skapat mig efter din vilja,


allt i mig känner du 

och omsluter med ömhet 

det svaga, likaväl som det starka,


det sjuka likaväl som det friska.


Därför överlämnar jag mig åt dig


utan fruktan och förbehåll.


Fyll mig med ditt goda,


så att jag blir till välsignelse.


Jag prisar din vishet,


du som tar till dig det svaga och skadade


och lägger din skatt i bräckliga lerkärl. 

Så… förändring börjar med att jag släpper in Gud i mitt liv så att han kan börja förändra det.

2) Gör upp med ditt förflutna

När du bekänner din synd förlåter Gud. Det är en oerhörd sak!

För några år sedan bad en reporter på Jönköpings tidning att få träffa mig, som då skulle representera någon slags genomsnittlig frikyrklighet i denna så frikyrkligt präglade bygd, en präst från svenska kyrkan och en imam från den muslimska församlingen. Det visade sig dock att Imamen hade med sig en stor del av nämnda församling, ett helt litet följe. Det blev kort sagt fullt i det lilla rummet. 

Reportern var en sökare, som drog mot den muslimska tron. Nu ville han göra ett stort reportage som skulle jämföra våra olika trosinriktningar. 

Jag förstod ganska snart att han hade en alldeles egen agenda bakom allt. Han drev en tes. Han ville visa att vår tro i grund och botten var en och densamma, vilket det skulle visa sig att vare sig vi som representerade olika delar av kyrkan eller imamen och hans följe höll med om. 

Det var en rörig intervju. Imamen hade två olika tolkar med sig. Alla frågor skulle översättas hit och dit, och ofta uppstod långa diskussioner mellan tolkarna… det tog med andra ord tid. 

På frågan om vi kunde sammanfatta vår tro på ett enkelt sätt svarade imamen: – Så här är det. Gud har skrivit reglerna. Vi lever våra liv. En dag ska vi stå inför honom. Då får vi se om våra liv räckte till. Vi får vad vi förtjänar. 

Jag svarade: – Just där skiljer sig vår tro. Jag tror också på att våra liv spelar roll. Men jag tror också på förlåtelse. Jag tror på Guds nåd. För mig är Jesu kors som ett monument, rest mitt i tiden för att påminna oss om att Gud förlåter. Guds förlåtelse var dyrköpt, den kostade Jesus livet. Men Gud har också betalat för kvalité. Guds förlåtelse är en kvalitétsförlåtelse. Gud förlåter allt, totalt och för evigt.

Gud förlåter din synd i ett nu. Är inte det en märklig tanke?

Den kan nästan vara stötande för oss. Eller? Ska en brottsling verkligen komma så lätt undan? Guds nåd stör nästan vår känsla för rättvisa. Om någon gjort mig eller ännu värre någon jag älskat riktigt illa, ska han då bara kunna be Gud om förlåtelse och gå fri? Är det rättvisa? Nej, det är inte rättvist. Det är nåd.

Så häpnadsväckande är evangeliet. Gud förlåter synd i ett nu. Men ibland kan det ta ett helt liv att förlåta sig själv. Ibland kommer man inte framåt eftersom att man inte orkar lämna det förflutna. Många släpar med sig en tung sopsäck genom livet. I den ligger så väl egna som andras ondska och svek. Det finns bara ett sätt att bli fri. Gud säger: – Släpp sopsäcken. Eller: – Ge förlåtelse och ta emot förlåtelse. 

Lyssna nu och fundera själv om du kan känna igen det jag nu ska säga. Om man inte klarar av att släppa sopsäcken kommer man istället att dra den med sig genom livet, även om den är tung, även om den luktar illa… Klarar man inte av att släpa händer det istället ofta att man istället börjar bestraffa både andra och sig själv istället. 

Under medeltiden fanns det en grupp människor som kallades flagellanter. Har du läst om dem?

Flagellanterna dök upp i mitten av 1200-talet och i samband med digerdöden på 1300-talet. 

Flagellanterna var gisslare som uppträdde i stora skaror och slog sig själva blodiga i försök att göra bot för sina och andras synder. De vandrade mellan städer och byar där de ställde sig framför kyrkorna och piskade sig sönder och samman för att det lidande de trodde att de skulle möta i livet efter detta skulle mildras. Deras lidande var en slags förskottsbetalning inför skärselden.

Med tiden blev flagellantrörelsen allt mer aggressiv. Gisslarna nöjde sig då inte med att slå sig själva utan började också angripa andra som de ansåg var Guds fiender, allt från judar till präster och munkar. 

Det var en konstig rörelse, inte sant? Sådana rörelser har vi i alla fall inte i vår tid… eller? Eller har vi kanske våra egna varianter ändå, varianter på denna självbestraffning. Känner du möjligen någon som brukar piska sig själv? 

”Jag är dålig!” 

”Jag är inte god nog.” 

”Jag är inte duktig nog.” 

”Jag är en värdelös pappa… mamma.”

Jo, men det känner jag igen, från många samtal genom åren. Ja, jag undrar om jag inte t.o.m. själv gör så där ibland, några piskrapp, lite självförebråelse, lite skam, kanske som ett sätt att sona för egna tillkortakommanden.

Känner du igen det där? Är du möjligen något av en flagellant själv? 

Jag tänker också på en kollektiv variant jag möter i kyrkan ibland, där vi ägnar oss åt att slå på oss själva i någon slags destruktiv botgöring, som en slags självbestraffning för utebliven väckelse: – Vi är dåliga. Vi är ljumna. Vi kan inte så mycket. Vi är ingen bra församling. 

Jag tror att man ska ta ett rejält tag när det gäller synd. 

Man ska inte ägna sig åt självbestraffning eller självförakt. Man ska bekänna sin synd, göra omvändelse och därefter resa sig upp i sin fulla längd igen, och gå vidare. 

Hur gör du? Jag brukar börja min dag med att bekänna min synd. Jag gör det först allmänt. Jag erkänner att jag är en människa som syndar ibland och ber om nåd. 

Ett sätt är förstås att be med i ”kyrkans allmänna syndabekännelse”: “Jag bekänner inför dig helige och rättfärdige Gud, att jag har syndat med tankar ord och gärningar. Jag har inte älskat dig över allting och inte min nästa som mig själv. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig.Därför ber jag om hjälp att se och bryta med mina synder. Förlåt mig för Jesu Kristi skull.”

Jo, så kan man ödmjuka sitt hjärta och be om nåd. Men jag tänker också att detta väl inte kan vara det enda sätt jag bekänner min synd på. Jag menar, kommer jag inte väl enkelt undan om jag alltid gömmer mig bakom hela mänskligheten. Det är väl ärligt talat inte så svårt att läsa med i orden om att jag har del i världens bortvändhet från Gud. Det är när det blir personligt det blir obekvämt. Men det är också då det leder till verklig befrielse.

Jag brukar ha min avstämning med Gud, tidig morgon. Jag ber Gud, kort och enkelt att förlåta mig min synd, men jag ber också Gud att upplysa mig om det är någonting i detta vi borde tala mer om, d.v.s. om det finns mer specifika problem i mitt liv att ta tag i. 

Så en dag satt jag där i min bil, pendlandes på väg in i Göteborg, när plötsligt Gud tog mig på orden och lät mig se in mitt eget hjärta. Det var så tydligt att jag kan säga precis var jag var på väg 40, nämligen strax efter Landvetter i den trefilade backen på väg upp mot Partille-motet. Gud slog ingen näva i biltaket. Jag bara… Jag bara började tänka på några episoder i mitt liv där jag såg ett mönster, där jag såg sådant jag skämdes över och skrämdes inför. 

Lyssna nu: Du måste först, jag är så tacksam för det där. Det är när sådant händer vi kan växa, lära oss något, dra slutsatser och förändras. Jag bekände min synd och bad om kraft att bryta mönstret. Och vet du, sedan dess har något nog faktiskt blivit annorlunda i mitt liv. 

En bra sak är att be avslutningsbönen i Ps 139: ”Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen.” 

Jag tror att man ska pröva sitt hjärta och omvända sig i ödmjukhet när Gud pekar på specifika brister och synder. Men detta slentrianmässiga piskande, detta destruktiva självskadebeteende där vi piskar oss själva och andra i botgörelse för utebliven väckelse eller egna brister, det kan väl ändå inte vara det rätta? 

Så om du bekänt Jesus som din Herre och Frälsare och bekänt din synd inför honom har det viktigaste redan hänt. Skulle du dö idag skulle du somna här och vakna hos Gud. Du är frälst, befriad, upprättad. Det är underbart.

Men fast allt detta har hänt händer det ofta att vi ändå går omkring i små, små cirklar, otillfredsställda och bundna av mycket. Det tar oss vidare…

Om det inte vore för den boken

3) Du behöver ett nytt sätt att tänka, alltså behöver du din Bibel

När människor frågar mig hur deras tro kan växa behöver jag få ställa några frågor:

Läser du din Bibel regelbundet? 

Studerar du din Bibeln? 

Ber du inför din Bibeln?

Får jag ett nej till svar på dessa frågor måste jag ställa en fråga till: Hur tror du då att din tro ska kunna växa?

Så här skriver Paulus: ”Alltså kommer tron av predikan och predikan genom Kristi ord”, Rom 10:17 SvF15. 

Tron föds och tron växer i mötet med Guds ord.

Genom Guds ord lär jag känna författaren, d.v.s. den helige Ande. Genom Guds ord förstår jag hur Gud ser på saker och ting. Genom Guds ord skärps och formas mitt tankeliv, 2 Tim 3:16-17: ”Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar.”

Bibeln är ingen vanlig bok. Den förvandlar oss. Jag läste om en antropolog som kom till en ö i Söderhavet. Där mötte han en man som satt vid sin gryta och läste sin Bibel. Mannen hade varit kannibal. Nu var han en kristen. Vet du inte, frågade antropologen överlägset, att den moderna civiliserade världen har förkastat den boken för länge sedan. Mannen såg på honom, uppifrån och ner, och svarade: Om det inte vore för den här boken skulle du ligga i den där grytan. 

Vill du förvandlas behöver du studera och be inför din Bibel. 

Vi tar en annan bild. Låt oss säga att du är pilot och du styr ett stort flygplan. Autopiloten är på och styr planet rakt österut. Nu vill du göra en 180 graders sväng och flyga västerut istället. Du har två alternativ. Du kan kasta dig på styrrodret och med all din kraft tvinga spakarna åt väster. Så länge du håller i går det åt rätt håll, men om du skulle slappna av eller somna till vet du vad som kommer att hända. Planet skulle återgå till sin tidigare programmering. 

Får du tag på det här. Vi har en gammal inställning kvar i vårt sinne, vår autopilot. Vi kan tvinga våra tankar och känslor åt ett håll, men slappnar vi av, släpper vi taget, går tankarna snart tillbaka till den gamla inställningen. 

Det är därför du bryter dina nyårslöften. Att förändra sitt liv genom bara viljekraft är sällan nog.

Vi går tillbaka till den lilla övningen i början av mitt föredrag. Du fick i uppgift att försöka avsluta meningen:

Det är typiskt mig att… Eller: Jag är alltid så… 

Om du berättar för mig hur du avslutade den där meningen ska jag berätta för dig vad ditt livs autopilot är ställd mot.

Och vill du nu verkligen förändras kommer du att behöva möta nya tankar och formas av dem. Det sker, inte bara genom din viljekraft eller genom omskolning utan också genom Guds kraft när studerar, mediterar över och ber i enlighet med Guds ord. För ”(v)arje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar.”

4) Du behöver göra dig beroende av Guds Ande

Jag börjar min dag med att göra fyra saker, eller med att be fyra böner. Det är min dagliga, andliga hygien.

  1. Jag ger mig själv till Gud, Rom 12:1
  2. Jag ber om mina synders förlåtelse
  3. Jag ber om Guds beskydd
  4. Jag ber om att få bli uppfylld av Guds ande, Ef 5:18: ”Låt er (…) uppfyllas av Anden”.

Jag ber så för att jag själv inte räcker till. Men, å andra sidan, vem gör det. Vem av oss behöver inte Gud. Alltså är det viktigt att varje dag, och ofta, ofta be om att få bli förnyad på insidan och uppfylld av Guds Ande.

Hur skulle Jesus gjort?

Sist: Du behöver lära dig att möta olika omständigheter som Jesus skulle gjort det

Jag försöker tänka att livet med Gud är en slags träningsskola. Jag kanske inte alltid kan påverka vad som händer mig, men jag kan påverka vad som ska hända i mig. Paulus skriver: ”Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp.” (Rom 5:3-4)

D.v.s. Gud kan använda det vi möter för att forma oss. T.o.m. när onda människor handlar med ont uppsåt mot oss, kan Gud använda det för att forma oss och leda oss: Tänk på Josefs ord i 1 Mos 50:20: ”Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo för att låta det ske som nu har skett och så behålla mycket folk vid liv.”

Ibland använder Gud svåra, smärtsamma upplevelser för att forma en karaktär i våra liv. 

Låt oss ta den första av Andens frukter: kärlek. Om kärleken ska växa i ditt liv måste du tränas. Det är inte svårt att älska någon som är älskvärd. För att tränadig i kärlek kommer Gud därför att sätta dig i kontakt med en del människor som är väldigt svåra att älska. 

Tänk på moster Hilda som aldrig tyckt om dig och alltid låtit dig veta det. Vad händer om du börjar se på Hilda som ett träningsredskap i Guds gym? När du möter henne ber du att Gud ska fylla dig med kärlek och så lever du ut det Gud ger dig. På det sättet använder Gud olika situationer och relationer för att få dig att göra dig mer likt Jesus.

Låt mig avsluta med ett sista uppmuntrande ord: Det berättas om Leonardo da Vinci att han bar med sig sin tavla Mona-Lisa var han än reste. Om och om igen målade han om henne, innan han hade fått sitt konstverk perfekt, innan tavlan stämde överens med den bild han hade i sitt inre. Gud har en så fantastisk bild av vad han vill med ditt liv. Han vet vad han har sett i fråga om dig. Och alltid, alltid arbetar han på den bilden. 

Här är en sammanfattning:

  1. Vi är kallade till förändring
  2. Förändring är möjlig
  3. Förändring börjar med att Jesus kommer in i våra liv
  4. Förändring är en uppgörelse med det gamla
  5. Förändring sker i mötet med Guds tankar och Guds ord
  6. Förändring sker när vi gör oss beroende av Guds Ande
  7. Gud använder olika situationer för att förändra oss

Att lära sig leva som älskad

Om att vara ett Guds barn

Föredrag, En Timme Bibel, den 25 september 2019.

Tillbakablick

Jag inledde ett viktigt tema för dessa samlingar tidigt i år, men tvingades att bryta, p.g.a. en olycka och med följande sjukskrivning. När vi kom igång igen, i maj, med dessa fördjupningskvällar fortsatte jag på det angivna spåret, men mycket fick förstås lämnas p.g.a. detta ofrivilliga avbrott, sådant jag nu vill komma tillbaka till under vår hösttermin istället. 

Man skulle kunna ange två bibelord som grund för det vi nu ska studera. Det första är 2 Kor 5:17: ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.”

Det här är ett av Bibelns starkaste ord om den förändring som äger rum i en kristen människas liv i den stund hon kommer till tro. Detta är vad det är att bli ”frälst”, eller ”räddad”. 

Ibland undrar jag om någon blir ”frälst” längre. D.v.s. jag betvivlar egentligen inte att det händer. Jag tror förstås att människor kommer till tro och blir kristna i vår tid. 

Men jag undrar om vi ser på detta på samma sätt som tidigare generationer, d.v.s. om vi fortfarande ser ett behov av att bli ”frälsta” eller ”räddade”. 

Det är inte orden jag är ute efter. Jag menar inte att det är bättre att använda det gamla ordet ”frälst” framför ”räddad”. Nej, det är vårt sätt att se på vad som sker när vi kommer till tro jag undrar över. För visst är det så vi hellre talar om det idag, vi kommer till tro, vi blir kristna, eller mer passivt, det där som nästan låter som om vi knappt vet vad vi gjort, vi ”kommer med i kyrkan”. 

Utan Gud

Låt mig förklara. Bibeln beskriver människans situation utan Gud som förtvivlad. En av de tydligaste beskrivningarna av konsekvenserna av att leva utan Gud finner vi i Ef 2:1-3: ”Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder. Tidigare levde ni i dem på den här världens sätt och följde härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens barn. Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra köttsliga begär och gjorde vad köttet och tankarna ville. Av naturen var vi vredens barn, precis som de andra.”

Låt oss vara ärliga. Detta är en tung beskrivning. En gång levde vi i våra överträdelser. Vi var olydnadens barn. Vi följde våra infall och drifter; drifter som drev oss bort från Gud. Ja inte bara var vi olydnadens barn. Vi var också vredens barn. 

Skrevs detta på en måndag? Har Paulus en dålig dag? Nej, detta är ett stycke biblisk realism. Detta är faktiskt en klarsynt analys av vår situation. 

Lyfter vi blicken och ser på mänskligheten och historien får vi nog dessutom ge Bibeln rätt. Mänskligheten verkar inte må särskilt bra. Det är inte längre bara profeter som talar om världens undergång. Numera är det också professorer. Någonting måste ske, mycket snart. Samtidigt leds de stora och tongivande länderna av ledare som inte ger oss mycket hopp. Det kortsiktiga vinner för ofta över det långsiktiga. Det egna, ”America first” framför det gemensamma, precis som det skulle gå att skära ut ett enda land som en tårtbit ur världen i övrigt. 

D.v.s. vi börjar inse alvaret, men vem är beredd att betala priset för en nödvändig förändring?

Nej, efter bilder av krig, terror, kriminalitet och våld från kvällens nyhetssändning tycker jag inte längre att begreppet ”vredens barn” är överdrivet. Det stora problemet med världen är människans hjärta. 

Kriget är djupt, mycket djupt. Mänskligheten ligger i krig. Djupast sett är detta krig ett krig mot Gud själv, alltsedan fallets dag i 1 Mos, enligt Rom 8:7: ”Köttets sinne är fiendskap mot Gud”.

Det är mot denna bakgrund evangeliet tecknas. Jesus är ingen liten guru, eller en kringvandrande poet eller filosof, som glider fram som en citatmaskin som sprider vackra ord om kärlek, ord som passar på en kylskåpsmagnet. 

Jesus kommer för att rädda oss. Han är som en ytbärgare som kastas ner i det vågpiskade havet efter att båten kapsejsat för att dra oss upp ur djupen. 

Han kastar inte ner en självhjälpsbok från helikoptern. Han kommer själv, med ande, själ och kropp, för att dra dig upp ur djupen och ställa dina fötter på fast mark. 

Det är så Bibeln säger det. Jag behöver bli räddad, och Jesus är den enda som kan rädda mig.

Jag var Guds fiende. Bara Jesus kan stilla denna fiendskap inom mig; avväpna och desarmera min vrede.

Jag har syndat och förtjänat mitt straff. Bara Jesus, d.v.s. någon utan synd, kan ta det i mitt ställe.

Jag var död. Mitt inre var dött för evigheten. Bara Jesus, bara han som besegrat döden, kan ge mig livet åter. 

Jag behövde bli räddad. Bara Jesus kunde rädda mig, Apg 4:10-12: ”Ni korsfäste honom, men Gud har uppväckt honom från de döda. Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare förkastade men som har blivit en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen, och under himlen finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta.”

“Men Gud”

D.v.s. all denna förtvivlan, allt detta bottenlösa mörker, denna analys på mänsklighetens hjärteproblem, bryts i två ord i min Bibel, nämligen i orden ”men Gud”. Så här lyder fortsättningen av texten i Ef 2, Ef 2:4-10: ”Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, även när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande med Kristus. Av nåd är ni frälsta! Han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus, för att i kommande tider visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus Jesus. Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det, inte på grund av gärningar för att ingen ska berömma sig. Hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar som Gud har förberett för att vi ska vandra i dem.”

Okej… det må vara svårhanterligt, och det må vara tufft för vår stolthet att ta, men detta är ändå kristen tro, kristen ”bastro”. Vi behöver bli räddade. 

Och, lyssna nu, slarvar vi här, med det där som kallas frälsning, eller räddning, riskerar vi att slarva bort vår frälsningsvisshet, vår frid och vår glädje. 

Slätar vi ut allt, d.v.s. jag kommer till tro, jag blir en kristen, utan att förstå vad det är som behöver ske i mitt liv, d.v.s. att jag behöver bli räddad, få förlåtelse, bli född på nytt, riskerar jag att missa det viktigaste, d.v.s. det stora miraklet, uttryckt just i orden i 2 Kor 5:17: ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.”

Det är intressant att läsa hur detta uttrycks i Jesu egna ord i Luk 7:47. Han talar om en kvinna: ”Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som fått lite förlåtet älskar lite”.

Vad säger Jesus? Här är en kvinna som älskar honom mycket. Hon vet att hon fått mycket förlåtet. Men den som bara fått lite förlåtet älskar lite. 

Min följdfråga blir: – Vem av oss har fått lite förlåtet? Paulus skriver, Kol 2:13: ”Han har förlåtit oss alla överträdelser.”

Svara mig på detta: Alla dina överträdelser, är det mycket eller lite? Det är mycket, inte sant? Vi tänker och känner och talar och handlar ofta utifrån vår egenkärlek eller egennytta. Vi gör sådant vi inte borde och vi låter bli att göra sådant vi borde. 

Poängen är tydlig nog. Vi har alla fått mycket förlåtet. Jag tänker då att det Jesus säger är att vår kärlek till honom växer i takt med att vi förstår hur stor hans nåd är. 

Men, om vi inte ens inser att vi behöver förlåtelse; om vi tänker att vi är bra som vi är och ingen särskild nåd behöver… då kanske vår kärlek också blir blek och svag.

Tillbaka till 2 Kor 5:17, som är en av två grundverser när vi nu ska förstå vad Gud gjort och vad Gud håller på att göra i våra liv: ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.”

Detta är inte en vers om något som ska ske i ditt liv. Om du är en kristen är detta en vers om vad som redanskett. Är inte det befriande? Visst, jag är som ett gammalt renoveringsprojekt, som behöver restaureras, in i minsta detalj, ner i minsta vrå, ”han vederkvicker min själ”, ”He restores my soul”, han restaurerar min själ. 

Det viktigaste har redan ägt rum

Men… det viktigaste har redan skett! 

Jag skulle t.o.m. vilja säga det så här: Du har redan uppstått från döden! Visserligen ska din kropp en dag dö. Men det är också allt. Du ska få en ny, en bättre, en uppdaterad version, en uppståndelsekropp. Men du, din själ och din ande, ditt jag, ska aldrig dö, Joh 11:25-26: ”Jesus sade: “Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö.” Är inte detta fantastiskt?

Den andra grundversen för vad Gud har gjort och gör i dig är den här, Rom 12:2: ”Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne så att ni kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom.”

Så… hur ska vi få ihop det här. Det kan ju verka som en motsättning allt ihop, i alla fall om man läser Bibeln slarvigt. Att har ju redan förändras. Du är en ny skapelse. Och ändå ska du leva i förvandling och förnyelse. 

Nej, det är inte motsättning. Det är två sätt att se på samma sak. Din frälsning blir en verklighet i den stund Jesus blir din Frälsare. I den stund du bjuder honom in i ditt liv, tar emot hans nåd och förlåtelse, blir du, med Jesu egna ord ”född på nytt”. Något nytt har kommit. Det gamla finns inte mer. Du är inte längre i krig med Gud. Gud är din Far. Det är frid mellan dig och Gud. Du är barn i Guds hus. 

Men, som du upptäcker, är du inte fullkomlig än, d.v.s. du lever inte felfritt, du tänker inte alltid goda tankar, du känner inte alltid som du önskar, och du handlar inte alltid som du vill. Är det rätt uppfattat? Som ett nyfött barn måste du nu växa, låta dig omskolas och förvandlas, dag för dag, ”låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne”.

Och så ska det vara med oss. Vi är inte färdiga än. Det är helt okej, så länge vi är på väg åt rätt håll, så länge vi växer och mognar. 

På väg mot vad? Mot det här, Rom 8:29: ”Dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, så att Sonen blir den förstfödde bland många bröder.”

Guds avbild

För mig blir detta tydligast när jag tänker på det där med Guds avbild. 

Bibeln är vackert sammansatt. Den har en inre harmoni. Den är en berättelse. D.v.sa. Bibeln är inte bara en citatbok, eller en bok med lösryckta berättelser man kan återberätta på en flanellograf, likt fabler eller sedelärande sagor. Alla Bibelns berättelser blir en till slut. Och den hålls samman genom ett antal röda trådar. En av dem är försoningen, d.v.s. en massa berättelser som visar på vårt behov av försoning. En annan är profetiorna om en kommande Messias, som i Nya Testamentet kom och kommer igen. En tredje röd tråd är skapelsetråden. I begynnelsen skapar Gud himmel och jord. I Jesus skapas vi på nytt och blir nya skapelser. Och i Bibelns avslutning skapar Gud nya himlar och en ny jord. 

En fjärde röd tråd är dramat om den förlorade sonen, eller om den förlorade avbilden. Människan skapas till Guds avbild. Avbilden går sönder när vi lämnar Gud. Gud kommer till oss i Jesus. När vi kommer till tro på honom börjar Gud upprätta sin avbild i våra liv igen. Ett annat ord för det är helgelse. Och en dag… en dag ska avbilden återställas helt. Låt oss följa just den tråden en stund:

Människan skapades till Guds avbild. På ett sätt kan stora delar av Bibelns huvudbudskap förklaras utifrån det begreppet, 1 Mos 1:27: ”Gud skapade människan till sin avbild.”

När Gud skapat människan böjer han sig ner över henne och andas in sin livsande i hennes kropp. Detta sker inte när Gud skapar djuren. Detta vidrörande är unikt för människan. Därför är människan en unik bland alla Guds skapelser, Människan har en fysisk kropp, men också en ande.

Men så sker brottet, den stora katastrofen. Människan vänder sig bort från Gud. Avbilden går sönder. Den vackre avbilden kastas som en dyrbar vas i marken så att bara skärvor återstår. Skärvor av skönhet, av godhet, av konstnärlighet och skapande, av moral, vi fortfarande finner i människan. Men det är också sant att avbilden gått sönder, Rom 5:12: ”Därför är det så: Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden. På så sätt nådde döden alla människor, eftersom alla hade syndat.”

Jag läser ut Luthers lilla katekes:

97. Vari bestod människans likhet med Gud?

Den bestod i medskapad vishet och helighet, frihet från lidande och död samt herravälde över jorden. (…)

98. Förblev människan sådan som hon skapats av Gud?

Nej, genom syndafallet fördärvades Guds avbild hos människan. Hon blev förmörkad i sitt förstånd och ohelig i sin vilja och drog förbannelse över sig själv och över jorden.

 Rom 5:19: Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga.(…)

Rom 5:18: Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. (…)

Därför kom Jesus. Dels för att visa vem Gud är och dels för att återupprätta Guds avbild i oss. 

Jesus är den perfekta bilden av Gud, Hebr 1:3: ”Sonen är utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild, och han bär allt med sitt mäktiga ord.”

Eftersom vi gått sönder måste vi återskapas, bli nya skapelser, eller födas på nytt, Joh 3.

Genom den nya födelsen börjar Gud upprätta oss, ett renoveringsarbete påbörjas, avbilden restaureras, och ska en dag fullkomnas igen, Rom 8:18-21: ”Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår. Själva skapelsen väntar och längtar efter att Guds barn ska uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att även skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet.”

Så, dels har något skett i ditt inre. Du har blivit född på nytt. Och dels behöver nu detta få utvecklas, du behöver helgas, steg för steg, för att bli allt mer likt Jesus. Här är en vers om det, 2 Kor 3:18: ”Och alla vi som med obeslöjat ansikte ser Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden.”  

I Guds närhet förvandlas vi, av Guds Ande, till Jesu likhet. D.v.s. vi är inte till fullo återställda avbilder, vi är i förändring, Kol 3:9-10: ”Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan med hennes gärningar och klätt er i den nya människan, som förnyas till rätt kunskap och blir en avbild av sin Skapare.”

Och en dag, en dag ska arbetet bli färdigställt, 1 Joh 3:2: ”Mina älskade, nu är vi Guds barn, och än är det inte uppenbarat vad vi ska bli. Men vi vet att när han uppenbaras ska vi bli lika honom, för då får vi se honom sådan han är.”

Vad betyder då detta med att vara Guds avbild, Imagio Dei? Begreppet är brett. Det är inte så helt självklart hur detta ska förstås. De hebreiska och grekiska orden öppnar för flera tolkningar. Kanske är den luthersk katekesen inte så dum: ”Den bestod i medskapad vishet och helighet, frihet från lidande och död samt herravälde över jorden.”

Människan är medskapande, d.v.s. kreativ och skapande. Hon har ett moraliskt medvetande, ”lagen i hjärtat”, och Gud har andats in sin livsande i henne. Allt detta handlar om människans höghet, vilket också ger återklang i Jesu ord i Matt 6:26: ”Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar inte i lador, och ändå föder er himmelske Far dem. Är inte ni värda mycket mer än de?”

“The definition I offer is this: The imago Dei is that in man which constitutes him as him-whom-God-loves.” (John Piper) ”Jag ger denna definition: Imago Dei är det i människan som gör henne till den-som-Gud-älskar.” (Egen översättning)

Förstår ni vad jag har gjort med er?

Så… så vad Bibeln beskriver är med andra ord ett enormt bildbyte, eller ett i ordets verkliga mening identitetsbyte. Jag skulle vilja lyfta in Jesu fråga till lärjungarna i Joh 13:12: ”Förstår ni vad jag har gjort med er?”

Förstår vi det? Att bli kristen är att omskapas: ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.”

Ibland tänker jag att om Jesus skulle få sitta ner med mig, fysiskt, och ta ett samtal med mig, kanske en dag då jag går med krökt nacke och tunga tankar genom livet, bekymrad, grubblande, smått modlös, så skulle Jesus be mig att sitta ner en stund, kanske hälla upp en kopp kaffe åt mig, lägga sin hand på min, se mig djupt in i ögonen och fråga: – Micael, förstår du inte vad jag har gjort med dig?

Det är därför Paulus skrev till romarna att de skulle låta sig förvandlas genom förnyelsen av sina tankar, eller rakare uttryckt, att de behövde tänka rätt för att utvecklas rätt. 

Jag använde en liten illustration när vi var samlade innan sommaren. Eftersom du har glömt den för länge sedan återanvänder jag den med frimodighet: Minns du hur du bytte bilder med dina skolkamrater en gång för länge sedan? Kanske var det filmstjärnor. Sedan blev det fotbollsspelare eller ishockeyspelare. Mina barn hade bilder av fantasyfigurer… jag förstod nog aldrig riktigt vad de föreställde. Det var hårda förhandlingar på skolgården. Du visste vilka bilder som var vanliga och vilka som var särskilt dyrbara. Målet var förstås att byta till sig en riktigt dyrbar bild, gärna mot en mindre eftertraktad.

Gud är märklig på det sättet. Gud vill ha våra sämsta bilder och han erbjuder oss sina bästa i utbyte. Gud tar bilden av dig som en looser, som oönskad, oälskad och misslyckad och erbjuder dig helt nya bilder, nya självbilder, av dig som ett Guds barn, önskad, utvald, helig… dyrbar. 

Undret har redan ägt rum. Du har redan blivit född på nytt. Nu måste detta nya liv få utvecklas och bli vad det var tänkt att vara. Ett sätt att ge näring åt det är att läsa om, och ta in vad Jesus har gjort med oss. 

Bibeln innehåller många sådana befriande, upprättande och upprätande bilder. De beskriver alla ett mirakel, eller kanske ska man säga att de var för sig beskriver en del av miraklet. 

Det älskade barnet

Bibeln talar med kraftfulla ord om vad som sker när en människa kommer till tro på Kristus:

”Ni var döda genom era synder och överträdelser… Men nu, tack vare Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod.” (Ef 2:1, 13)

”Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.” (1 Petr 2:9)

En av alla dessa bilder blir helt grundläggande för så väl mitt sätt att se på mig själv som på Gud. Lyssna, Ef 5:1: ”Bli därför Guds efterföljare, som hans älskade barn.”

Detta är bilden av det älskade barnet.

Hur påverkar det oss; vad gör det med oss när vi börjar tänka på oss själva som Guds älskade barn. 

Pröva en dag när självförtroendet går ner under fryspunkten och känslan av värdelöshet ligger som en tung blöt filt över livet. Pröva att tänka: – Här går jag, ett älskat barn. Guds ansikte ler över mig. Jag sticker min hand i hans. Jag är hans älskade lilla pojke; hans älskade lilla flicka. Vad kan vara finare än att älskas av Gud? Pröva… det gör någonting gott med dig.

Men det kanske inte är så enkelt för dig. Var du ett tryggt och älskat barn; brukade din mamma eller pappa ta dig i knät, krama om dig, berätta med ord eller handlingar att de älskade dig? Då har du god hjälp av det. Men växte du istället upp i ett hem där distansen var stor, atmosfären kall eller där man helt enkelt inte brukade berätta för varandra att man älskade varandra måste du kanske både helas och omskolas innan dessa ord bryter igenom, likt solstrålarna som bryter igenom de blytunga grå molnen en regnig höstdag: – Gud älskar mig!

Att känna sig älskad är nog vårt mest grundläggande behov. Kärleken får människor att våga sig fram; att våga blomma, våga ta för sig, hitta sin plats, bidra och ta emot. Men så väl kärleken som bristen på kärleken formar oss. Hur många har inte hamnat i missbruk, kanske i kriminalitet och fängelse, p.g.a. att man aldrig mötte den kärlek men behövde som barn. 

Detta, nämligen detta att veta att man är ett älskat barn, var faktiskt också grundläggande för Jesus. I Matt 3:16-17 öppnar sig himlen över hans liv: ”När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Då öppnades himlen, och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom. Och en röst från himlen sade: ’Han är min älskade Son. I honom har jag min glädje.’”

Jesus visste att han var Guds älskade son. Det gav honom kraft att fullborda sin uppgift, t.o.m. de dagar andra vände sig mot honom. Jesus var grundtrygg i sin relation till Fadern.

Är det inte så att Satan försökte få honom att tvivla på detta, bara tre verser senare, när Jesus frestas i öknen: ”Om du är Guds Son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Eller: – Är du Guds son? Upp till bevis. Bevisa att du är Guds son. Befall dessa stenar att bli bröd.

Men Jesus hade inget att bevisa. Gud hade sagt sitt. Och Gud hade då inte bara sagt att Jesus var Guds son, utan att Jesus var Guds älskade son.

Vet du det samma? Vilken grund du har i ditt liv i så fall!

Gud vill att du ska veta, också känna d.v.s. uppleva, leva i den övertygelsen, Rom 8:15-16: ”Ni har inte fått slaveriets ande så att ni på nytt måste leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, och i honom ropar vi: ’Abba! Far!’ Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.”

Jag hörde om en liten flicka som började gråta när söndagsskolläraren sagt att Gud var hennes pappa. Hennes pappa var en tyrann; en alkoholiserad man som brukade misshandla mamma och som gjort familjelivet till ett skräckvälde. Hur skulle den lilla flickan kunna förstå att Gud var en annan slags far?

Hurdan far är Gud?

Det räcker alltså inte med att förstå att Gud är vår far. Vi måste också få hjälp att förstå hurdan far Gud är.

Bibelns bild av Gud som far är varm och positiv: 

”Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.”(Luk 6:36) 

”Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud.”(2 Kor 1:3)

Dessa bilder är goda och varma. Gud är en god far som vet vad vi behöver, barmhärtig och full av tröst. 

Alla mänskliga fäder, också de bästa, kommer till korta. Paulus skriver att Gud är den far som allt vad fader heter i himlen och på jorden har fått sitt namn efter, (Ef 3:15).

Att komma till Gud är att få komma hem. 

Så här skriver en av våra psalmförfattare: Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn, så var det för mig att komma till Gud – jag kände att där hörde jag hemma. Det fanns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mig. Och jag kände: Här är jag hemma, jag vill vara ett barn i Guds hem.

Gud har inga oönskade barn!

– Abba! Fader! Det är ord som handlar om glädje. Glädjen över Guds lysande ansikte. Glädjen över bekräftelse. Glädjen över vissheten över att jag är ett älskat barn. 

För du, Gud har inga oönskade barn!

Jo, en del av oss kom till lite på tvären. Vi var inte planerade. Vi var inte önskade. I alla fall inte av våra föräldrar. Själv var jag nog lite av en katastrof från första början, mamma var bara 18 år gammal när hon ”råkade” bli gravid med mig. 

Men Gud har inga oönskade barn, Joh 1:12-13: ”Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja, utan av Gud.”

Lyssna, den dag du kom till tro var du ett efterlängtat barn. O, så efterlängtad du var, Luk 15:7: ”Jag säger er: På samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver någon omvändelse.”

Vad jag lärt mig av mormors lutfisk

Att lära sig leva som älskad är nog för oss alla att omskolas; att stanna upp och att ta tid för upptäckten. Jag tänker ibland att det är lite som med mormors lutfisk, du vet den där hårda fisken som mer var som en bräda än en fisk, så hård att man kunnat spela brännboll med den. Men så la mormor fisken i lut, och sedan i vatten, för att den skulle ligga där och blötna upp och bli mjuk. Hela proceduren tog två veckor innan hon till kunde koka den.

Och det var tvunget att göras väl. ”Dåligt avlutad fisk krymper åtskilligt vid kokningen, och är den riktigt dåligt avlutad försvinner den helt: det finns bara spad kvar”, upplyser Wikipedia. Vilken besvikelse! Först två veckors arbete, och sedan försvinner fisken upp i tomma intet!

Jo, vi är nog lite som lutfisken en del av oss, lite hårda, lite torra, lite stela. Lite träiga. Vi behöver läggas ner i Guds varma kärlek och få ligga där länge innan vi till slut drar in den, mjuknar upp och får liv. 

Vi får hjälp av gudstjänsten, av den kristna gemenskapen, av bibeln och bön, av lovsång och tillbedjan. Sakta mjuknar vi och vågar tro att också vi är älskade. Och det är den upptäckten som förändrar oss, och som frigör kärleken också i våra liv. Precis som det står i 1 Joh 4:19: ”Vi älskar därför att han först har älskat oss.”

Bilden av den troende som ett Guds barn är en stark och positiv bild. Det är en bild som framträder i ljuset av Guds lysande ansikte. Det är den bekräftelse vi alla söker. 

Bibelns Gud är inte bara en kraft. Inte Någonting utan Någon. Ett ansikte. Ett lysande ansikte. En god far. Om Gud gett dig rätten att kalla honom far, vem skulle då kunna beröva dig den rätten?

Du kan döma mig hårt.

Du kan svärta mitt rykte.

Du kan kalla mig dum,

om det var vad du tyckte.

Du kan plundra mitt hus.

Du kan ta mina pengar

så jag fattig får bli

en av samhällets drängar.

              —

Men det har jag kvar,

att Gud är min far.

Jag kan tycka som du

att jag kommer till korta;

att så lite blir kvar

när all yta är borta.

Jag kan tvivla ibland.

Jag kan snubbla och falla.

Jag kan handla i synd,

och min kärlek kan kallna

              —

Men det har jag kvar,

att Gud är min far.

Det kan hända ibland

mitt i livet, längst vägen,

att jag faller i gråt,

utan att bli förlägen.

När jag inser min synd

utan att få upp garden

är mitt livs enda hopp

att min Mästare bar den!

              —

Så det har jag kvar,

att Gud är min far.

Du kan håna min tro.

Du kan säga jag drömmer.

Du kan använda våld.

Du kan hoppas jag glömmer.

Du kan släcka mitt liv.

Du kan skända mitt minne.

Men att ta mig från Gud…

Nej, så stor är du inte.

              — 

För det har jag kvar, 

att Gud är min far.

(Micael Nilsson)