Att vara en lärjunge

Föredrag, “Bättre självbilder”, Tabernaklet, Göteborg, onsdagen den 30 oktober, En Timme Bibel, Micael Nilsson.

Årets ”En Timme Bibel” har handlat om självbilder. Jag började med att berätta om min gamla diabildsprojektor. D.v.s. den jag aldrig använder nu för tiden. Även om jag har många bilder från olika resor runt om i världen. Min projektor har nämligen en tråkig egenhet. Bilden “hänger sig”. Till att börja med går det bra. Bild efter bild passerar som en minneskavalkad. Men plötsligt händer det. Bilden hänger sig. Projektorn matar inte längre fram. Jag trycker ut den gamla bilden, en mörk sekund och… bilden kommer tillbaka. 

Detsamma kan ske i en människas liv. Bilden hänger sig. Vi klarar inte av att byta bild. Gamla minnesbilder kommer tillbaka. I värsta fall är de mörka, handlar kanske om våra tillkortakommanden och får oss att känna oss misslyckade. Sådana bilder kan terrorisera oss ett helt liv. 

Värst blir det när det är en självbild som hakat upp sig, en negativ självbild som säger att vi är värdelösa.  

Självbilden har låst sig fast. Vi tycks dömda att leva med den. Det sliter på glädjen och det tär på livslusten. Frågan är förstås: – Kan man få hjälp att bli av med gamla minnesbilder och att t.o.m. byta självbild?

Därefter gick vi till en bibeltext. Den handlade om ett samtal mellan Jesus och lärjungarna. Lyssna, Matt 16:13-19: När Jesus kom till trakten av Caesarea Filippi, frågade han sina lärjungar: “Vem säger människorna att Människosonen är?” De svarade: “Vissa säger Johannes Döparen, andra Elia och andra Jeremia eller någon av profeterna.” Han sade till dem: “Och ni? Vem säger ni att jag är?” Simon Petrus svarade: “Du är Messias, den levande Gudens Son.” Jesus sade till honom: “Salig är du, Simon, Jonas son, för det är inte kött och blod som har uppenbarat det för dig, utan min Far i himlen. Och jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min församling, och helvetets portar ska inte få makt över den. Jag ska ge dig himmelrikets nycklar. Allt som du binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt som du löser på jorden ska vara löst i himlen.”

Bibeln talar med kraftfulla ord om vad som sker när en människa kommer till tro på Kristus. Det handlar verkligen inte bara om att få ett nytt kyrkligt intresse eller ens bara en ny livssyn. Det handlar framförallt om någonting som har med vår insida att göra, Rom 6:4: ”Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.”(Bibel 2000)

Kort sagt: Jesus vill hjälpa oss att byta bild. 

– Vad säger människorna om mig? undrar Jesus. Det visade sig att det fans många tankar om honom. 

Så ställer han en mer närgående fråga: – Vad säger ni?

Då svarar Petrus: – Jag säger att du är Messias, den levande gudens son. När Petrus nu bekänt sig till Jesus händer något oerhört – Jesus bekänner sig till Petrus. – Det är inte som människor säger Petrus att du är en vindflöjel, ett strå för vinden… I mina ögon är du en klippa. Kom ihåg det!

Jesus hjälper Petrus att byta bild; självbild. Idéen här är att vår bekännelse om att Jesus är vår frälsare också förändrar oss. Vi blir något nytt och något annat med Jesus. 

Alltså får vi nu börja samla på nya självbilder. Och Bibeln innehåller många. En av dem stannade vi inför för en månad sedan. Då såg vi på hur Bibeln talar om en troende människa som ett Guds barn. Det är en fantastisk bild. Det är en befriande bild. Den är full av glädje. Nu ska vi se på ännu en fantastisk bild. En kristen är också en LÄRJUNGE.

KALLAD TILL LÄRJUNGASKAP

En kristen är kallad att vara en Jesu lärjunge. Jesus sa till sina efterföljare: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar!” Dessutom ger han några grundläggande riktlinjer för hur det ska gå till: ”Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:19-20)

Det första vi behöver upptäcka om vårt nya liv är att vi är barn, Guds barn, Guds älskadebarn: ”Bli därför Guds efterföljare, som hans älskade barn”, Ef 5:1.

Är inte det underbart? Gud har inga oönskade barn. Gud har bara älskade barn. Lyssna till Sef 3:17: 

”Herren din Gud bor i dig,

en hjälte som frälser.

Han gläder sig över dig med lust,

han tiger stilla i sin kärlek,

han fröjdas över dig med jubel.”

Detta är mäktiga motbilder till alla negativa självbilder och svåra minnesbilder. Gud älskar dig. Gud gläds över dig. Du är viktig för Gud. Ibland säger vi att Gud inte har några favoriter, men det är fel. Gud har bara favoriter. Och du är en av dem!

Vi behöver finna tryggheten som Guds barn. Men bara trygghet räcker inte för att leva ett givande liv? Behöver vi inte också lite utmaning för att livet ska få spänst och lyster? 

Alltså skrev Paulus i Ef 5:1: ”Bli därför Guds efterföljare, som hans älskade barn”. Det är alltså inte antingen eller utan både ock. Att vara ett Guds barn och att vara en Jesu efterföljare, en lärjunge är två sidor av samma gudsrelation; på samma sätt som kärlek och trohet är två sidor av samma sak i mitt äktenskap. Orden går inte att separera.

En kristen är ett Guds barn men också en Jesu lärjunge.

Din tro ger dig alltså både en ny vila och ett nytt arbete. Hos Jesus kommer du hem och till ro, men det är också sant att han utmanar dig som ingen annan. Lyssna till en bibeltext som fångar detta ”både ock”, Matt 11:28-30: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, för mitt ok är milt och min börda är lätt.”

Får du tag på det? Jesus vill ge dig vila, men hans vila är inte passivitet. Det finns saker och ting som behöver göras på den här jorden. Alltså ger han dig också ett ok. Det verkar lite motsägelsefullt alltihop: – Kom till mig alla trötta. Jag ska ge er vila och ett ok. Jag ska ge er ro och ett nytt arbete.

Men det är inte motsägelsefullt? Inte för den som läser noga. Det är fullständigt logiskt alltihop, för vila är inte tristess. Meningslöshet och passivitet hjälper oss inte att hitta vila. 

Följ med i min tanke: Dessa människor arbetade och slet för att få frid med Gud och komma till ro. Men det kan ingen religion i världen ge oss. För hur ska vi kunna vara goda nog för den Fullkomlige? Så Jesus hjälper oss med det. Han ger oss nåd. När vi tar emot denna nåd får vi frid och finner vila. Men livet är mer än så. Vi har gåvor. Vi har kreativitet. Vi har drömmar. Vi vill att våra liv ska betyda något. Inte sant? Men för att klara av allt detta behöver vi balans. Lyssna: Ett ok är ett hjälpmedel för att bära en börda balanserat. 

Jag tycker att det här är intressant. Vi går in i väggar, bränner ut oss och stressar oss ihåliga. Men är det verkligen så att våra bördor är tyngre än dem våra förfäder bar? Jag menar… det har inte varit enkelt att leva och överleva i det här landet. Människor har kämpat oerhört hårt. Folk har burit tunga bördor förr också. Vad är det då som saknas oss?

Vet du vad jag tror? Jag tror att vi tappat bort det ok Jesus gav oss. För oket är ju faktiskt just det hjälpmedel vi behövde för att kunna bära vår börda på ett balanserat sätt. 

Jag har också läst humanisternas texter om att ”kasta av sig det religiösa oket”. Så dumt! Ett ok är ju ett hjälpmedel. Skulle du ha sagt till en piga i det gamla jordbrukssamhället när hon kom bärande med sina tunga spannar fulla av mjölk att hon skulle kasta oket hade hon tyckt att du var en galning, för hur i hela världen skulle hon orka bära denna tunga börda utan sitt ok?

Orden om att vi kastat av oss det religiösa oket förklarar en hel del. Om vi kastar Jesu ok har vi bördorna kvar men ingen hjälp för att kunna bära dem på ett balanserat sätt. Och då blir det för mycket. Det blir för mycket att bära alla vardagslivets bördor, alla bekymmer för barn och familj, för arbete och för en värld i krig och nöd, utan den balans en trygg gudsrelation ger. Vi har kastat det religiösa oket och måste därför bära alla dessa bördor själva, och så gott vi kan. Vilket inte verkar gå så bra för oss.  

Lyssna igen till Jesu ord, och tänk nu på oket som ett hjälpmedel, inte som en börda: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, för mitt ok är milt och min börda är lätt.”

– Ni är trötta. Ni är nedtyngda. Ni behöver två ting: Vila och balans. Kom till mig så ska jag ge er både ock. Ert barnaskap hos Gud är er vila. Ert lärjungaskap hos mig ger balans. Lär av mig.

”Lär av mig.” Där är det. Det är det som är lärjungaskap. Att vara en lärjunge är att lära av Jesus.

Att börja se på sig själv som en lärjunge hjälper oss med balansen. Om du förlorat balansen. Lär av Jesus som visste vad det var att vila hos Gud och att fullborda sitt lopp.

Om du drabbats av tristess. Lär av Jesus. Han hade inte en tråkig dag i sitt liv.

Om du tycker att livet är meningslöst. Lär av Jesus som dör med orden ”Det är fullbordat”.

När jag börjar se på mig själv som en lärjunge får jag hjälp med en massa viktiga saker. 

Jag får hjälp att leva ett spännande liv. Kanske, tänker jag, att det går omkring en massa uttråkade kristna på den här jorden, p.g.a. att man aldrig fick hjälp att se på sig självs som en lärjunge! Kanske blev det stora ordet istället medlem, i meningen medlem i en förening. Som medlem blev min uppgift att sitta i en bänk, att sjunga sånger, oavsett om jag tycker om dem eller inte och att lägga pengar i en kollektbox. Och… ja… det låter inte som ett spännande liv. Jesus erbjuder absolut någonting mer. Han vill dra dig in i det viktigaste arbete som anförtrotts människor, nämligen att verka för Guds rike i den här världen. 

Det finns tusen sätt att göra det på. Du kan åka ut som missionär till ett annat land eller du kan städa toaletterna i Tabernaklet. Du kan be. Du kan ge pengar och tid. Du kan bry dig om en annan människa och försöka hjälpa henne till tro… Gud är Skaparen. Gud är påhittig. Gud kan skräddarsy en kallelse för varje människa på jorden. 

För det andra: När jag tänker på att jag är en lärjunge får jag hjälp att ge mig själv nåd. Lyssna, Fil 3:8-15: ”Ja, jag räknar allt som förlust, för jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som skräp, för att vinna Kristus och bli funnen i honom – inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tron på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron. Då får jag lära känna Kristus och kraften i hans uppståndelse och dela hans lidanden genom att bli lik honom i hans död, i hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda.

Inte så att jag redan har gripit det eller redan har nått målet, men jag jagar efter att gripa det eftersom jag själv är gripen av Kristus Jesus. Bröder, jag menar inte att jag har gripit det än. Men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus. Så bör vi tänka, vi som är mogna.”

Jag vill någonstans. Jag vill lära känna Jesus och kraften från hans uppståndelse. Men jag är inte där än. Det hjälper mig att ge mig själva nåd. Jag är ju fortfarande under utbildning. Jag är inte alls färdig än.

Att tänka på att jag är en lärjunge hjälper mig också att vara ödmjuk, av precis samma skäl (som ovan). 

Jag blir så alltid förundrad när jag möter en lärjunge som verkar tycka sig vara så mycket mer, som vet allt, som kan allt, som tilltalar andra uppifrån och ner. Hur är det möjligt? ”Lär av mig” sa ju Jesus. Jesus, som absolut kunde konfrontera arga fariséer men som också kunde sitta ner med en ensam kvinna på en brunnskant och låta henne berätta om sin längtan, sitt liv och sin tro. 

”Lär av mig”, sa Jesus ”Var så till sinnes som Kristus Jesus var”, skriver Paulus. Lyssna, Fil 2:1-5: ”Om ni nu har tröst hos Kristus, om ni får uppmuntran av hans kärlek, gemenskap i Anden och medkänsla och barmhärtighet, gör då min glädje fullkomlig genom att ha samma sinnelag och samma kärlek och vara ett i själ och sinne. Sök inte konflikt eller tom ära. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte till ert eget bästa utan också till andras. Var så till sinnes som Kristus Jesus var.”

Det här är alltså vad det är att vara en lärjunge. Att vara en lärjunge är att lära av Jesus och att bli alltmer likt Jesus.Tänk bara på hur annorlunda kyrkans historia, eller kanske vår alldeles egna historia kunde ha sett ut om vi bara varit Jesu lärjungar i detta: ”Sök inte konflikt eller tom ära. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte till ert eget bästa utan också till andras.”

När jag ser en lärjunge i min spegel ser jag (förhoppningsvis) någon som är på väg någonstans. Men mannen framför mig är inte färdig. Han har orsak att vara ödmjuk. Den saken är klar. Men den är också helt okej.

Sist: När jag börjar se på mig själv som en lärjunge får jag hjälp att lära känna Jesus. När jag försöker lära mig av Jesus lär jag också känna Jesus.

Låt oss se om vi ser samma sak i en här texten, Joh 7:10-17: Men när hans bröder hade gått upp till högtiden gick han också dit, inte öppet utan i hemlighet. Judarna sökte efter honom under högtiden och frågade: “Var är han?” Och bland folket talades det mycket i det tysta om honom. En del sade: “Han är god.” Andra sade: “Nej, han förleder folket.” Men ingen talade öppet om honom av rädsla för judarna.

När halva högtiden redan var över gick Jesus upp till tempelplatsen och började undervisa. Judarna blev förvånade och sade: “Hur kan han känna Skrifterna, han som inte har studerat?” Jesus svarade: “Min lära är inte min, den kommer från honom som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja ska han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.”

Låt oss se om jag förstår det här rätt. Det grubblades mycket omkring Jesus Man pratade om honom sinsemellan. Men man kom inte vidare i frågan. Då säger Jesus: “Min lära är inte min, den kommer från honom som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja ska han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.”

Det verkar som om det inte alltid räcker med att prata om Jesus, eller att studera vad han säger. Vi kommer en bit därhemma, men kan då och då köra in i en mental återvändsgränd. Vi kommer inte vidare. Okej… Vad råder Jesus oss då att göra. Han råder oss att praktisera.

Jag har arbetat på olika bibelskolor. En av dem hette ”Bibelskola Tjänst”. Det var en termin teori och en termin praktik. I slutet av praktikterminen tog vi in våra elever igen och hade en gemensam avslutning. En del kom hem från ett missionsfält. Andra från församlingstjänst. Men alla hade praktiserat. 

Jag slutade aldrig att förundras. Den teoretiska terminen var bra. Eleverna fick nya åsikter och en del insikter. Men det som verkligen förvandlade dem var praktiken. 

Vi brukade ha långa vittnesbördsmöten där alla fick berätta vad de varit med om. Teorier hade fått prövas i praktiken. En del föll. Andra bar. Och människoliv förvandlades. 

Jag uppfattar att Jesus säger att det inte alltid räcker att sitta hemma och grubbla i sin kammare. Ibland kräver ditt sökande att du söker dig fram genom att praktisera. Läs Jesu ord och försök praktisera dem. Jesus menar att de är självbevisande. De bevisar sin egen kraft. Om du börjar försöka följa honom ska du förstå vem han är. 

När du lever som en lärjunge lär du känna din Mästare. Jag citerar författaren John Ortberg: ”Bibelforskaren Ray van der Laan noterar att judarna i det första århundradet hade en välsignelse som på ett underbart sätt uttrycker en lärjunges hängivenhet när det gäller att hålla sig i närheten av dem han följer: ”Må dammet från din rabbi ständigt täcka dig.” Det vill säga: ’Må du alltid följa så tätt efter honom att dammet som hans fötter rör upp smutsar ner dina kläder och ditt ansikte.’

Lärjungarna var precis som ankungen som har blivit präglad på sin mamma: de ville aldrig släppa sin rabbi utom synhåll. Det viktigaste var inte det de höll på med. Det viktigaste var att de fick vara tillsammans med sin rabbi.”

Detta är väl uttryckt. Det är en fantastisk sak att få ha arbetsgemenskap med Jesus. Vi lär känna honom på ett nytt sätt när vi ser honom upprätta en människa, hela en sjuk eller trösta en sörjande. Det finns i själva verket sådant vi bara kan lära oss om honom i den mån vi är lärjungar.

Lärjungalivet är ett liv i tillväxt. Även när livet i övrigt kan avta på krafter och möjligheter, 2 Kor 4:16-18: ”Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt. Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.”

Här kommer en av alla dessa utmanande ord, riktad till Jesu lärjungar, överallt och i alla tider, Joh 14:12: ”Jag säger er sanningen: Den som tror på mig ska göra de gärningar som jag gör. Och större än så ska han göra, för jag går till Fadern.” Vår uppgift är alltså inte bara att läsa om Jesus. Tala om Jesus. Tala MED Jesus. Vår uppgift är också att FÖLJA Jesus. Och det gör man alltså genom att fortsätta att göra det Jesus gjorde.

Världen är fortfarande full av orättvisor. 

Vem ska protestera? Det ska du!

Världen är fortfarande full av mygel och skenhelighet. 

Vem ska avslöja det? Det ska du!

Världen är fortfarande full av människor som sörjer. 

Vem ska trösta dem? Det ska du!

Världen är fortfarande full av sjuka människor. 

Vem ska be för dem? Det ska du!

Världen är fortfarande full av svältande människor. 

Vem ska mätta dem? Det ska du!

Världen är fortfarande full av människor – dyrbara, viktiga, älskade människor – som inte hört evangeliet. Vem ska berätta för dem? Det ska du! D.v.s. om du är en lärjunge.

”Så länge kvinnor gråter som de gör nu tänker jag kämpa.

Så länge små barn hungrar tänker jag kämpa.

Så länge människor kastas i fängelse gång på gång

gång på gång, som de gör nu tänker jag kämpa.

Så länge det finns en drinkare. Så länge det finns en stackars vilsen gatflicka kvar. Så länge en enda själ finns kvar i mörkret och inte har nåtts av Guds ljus tänker jag kämpa! Jag tänker kämpa ända till slutet.” (William Booth; slutorden i hans sista tal)

Den stora utmaningen i det kristna livet är inte att släpa sig upp ur sängen och ta sig till en religiös timme i kyrkan på söndag. Gudstjänsten är min tankstation. Utmaningen ligger i att fortsätta att göra Jesu gärningar.

Jag är alltså inte bara ett barn som får kärlek och omsorg av min Far i himlen. Jag är ocksåen människa Gud räknar med, en förändringsfaktor, ett hot mot ondska och elände, ett redskap för Guds kärlek, d.v.s. en Jesu lärjunge.

MEN VAD ÄR EN LÄRJUNGE?

Vi använder ordet lärlingom någon som tar plats hos en mästare för att lära sig ett yrke av honom. 

Lärlingens framtida uppgift blir att föra traditionen och kunskapen vidare. Bibeln använder ordet lärjunge. 

Tre ting utmärker en lär­junge:

  1. Han har en mästare. Någon att lära sig av.
  2. Han lär sig och tar efter sin mästare.
  3. Han för sin mästares kunskap vidare.

Det är alltså en lärjunges uppgift att lära sig någonting. 

Illustration:Tänk dig en liten pojke som sitter där hemma och klinkar på sin pianoläxa, om och om igen. Det är svårt. Det blir fel. Utanför fönstret spelar grannbarnen fotboll. Men han är fast vid pianot. 

Tänk dig att en ängel kommer till pojken. Ängeln för pojken genom tid och rum och in i en fullsatt konsertlokal. Där sitter en man vid flygeln som fängslat den månghövdade skaran med sin fantastiska musik. Pojken har aldrig hört någon spela så förr. Han vänder sig mot ängeln och frågar: – Vem är det? Ängeln svarar: – Det är du. Om tjugo år.

Nu vet pojken varför han övar. Det tar emot ibland, men han fortsätter, för han har förstått vad det kan komma att leda till en dag. 

Den dag Jesus blir vår Herre blir vi hans lärjungar. Det betyder inte att vi är skickliga på allt vi ska göra, eller att vi vet så mycket än. Men om vi förstår vad andlig disciplin är, att avstå från att alltid ta den lättaste vägen osv. kan det leda fram till i våra liv är vi beredda att lära mer.

Kol 3:16-17: ”Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung till Gud med tacksamhet i era hjärtan. Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud Fadern genom honom.”

Nej, det är inte alltid enkelt. Men vi övar. Det blir fel ibland. Vi börjar om. 

Tit 2:11-13: ”Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och i stället leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är, medan vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet.”

Vi ger inte upp. Vi snavar och faller, men reser oss igen. Vi övar vår läxa och förvandlas sakta. Vi lär av Jesus, och tillsammans med Jesus. För detta var vad Jesus kallade sina lärjungar till: Att komma och dela livet med Jesus. Att göra Jesus till sin Mästare. Att lära sig av honom. Att ta efter det han lärde och gjorde, för att sedan föra det vidare. Det kom en dag när Jesus sa: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er, (Joh 20:21). 

EN LÄRJUNGES LYDNAD

Paulus skriver att hans uppgift var att föra människor fram ”till trons lydnad”, Rom 1:5. Lydnaden är alltså en viktig del av att vara en lärjunge. Vi kan inte följa Jesus för att vi vill ha vad han kan ge, men inte bry oss om vad han har sagt. Om detta säger Jesus, Luk 6:46: ”Varför kallar ni mig ‘Herre, Herre’ när ni inte gör vad jag säger?”

Jesus talar inte om att vi ibland misslyckas med att göra hans vilja. Jesus talar om människor som inte bryr sig om hans vilja. Det spelar med andra ord ingen roll om vi KALLARJesus Herre om vi inte också harGJORThonom till Herre. Förutsättningen för lärjungaskap är alltså att vi vill lyda Gud. 

Här är en annan viktig bibelvers för lärjungar, Matt 6:33: ”sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också”.

Är Jesus din Herre? Hur vet man det?  Jo, då följer du inte bara dina egna infall, känslor eller åsikter. Då är det viktigt för dig att söka Guds vilja. Är det inte viktigt för mig vad Jesus tycker är han nog inte heller min Herre.

Det kommer till slut ner till mycket grundläggande saker, som hur jag sköter mitt arbetsliv, ärlighet, hur jag hanterar mina pengar, min omsorg om andra o.s.v. Det handlar ju till slut om att jag bestämt mig för att följa någon som sagt sig vara Sanningen.

EN LÄRJUNGES UPPGIFT

Varje människa har en uppgift inför Gud. Om du vill kan du kalla det en kallelse. Den kan se ut på många olika sätt. Men en stor uppgift lämnade Jesus över till oss allesammans. Vet vi inte vad vår uppgift är för övrigt så vet vi bortom varje tvivel att vi alla är kallade till detta, Matt 28:19-20: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar!” Dessutom ger han några grundläggande riktlinjer för hur det ska gå till: ”Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” En lärjunges uppgift är alltså att göra Jesus känd. Liksom att be om och verka för att Guds vilja ska ske: Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.(Matt 6:10)

Därutöver finns uppmaningar i Bibeln om att ta ansvar för de fattiga och nödställda. Det heter i Apg 4:32: ”Hela skaran av dem som kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen kallade något av det han ägde för sitt utan de hade allt gemensamt.”

Andra bibelord talar om vikten av att be för de sjuka, stödja de svaga. En lärjunges liv är alltså ett rikt liv med många stora utmaningar. 

EN LÄRJUNGES DRIVKRAFT

Drivkraften i en lärjunges liv måste vara kärleken, 2 Kor 5:14: ”Kristi kärlek driver oss, för vi är övertygade om att en har dött för alla, och därför har alla dött”.

Paulus upplevelse av Guds kärlek innebar en totalomvänd­ning för hela hans livsinriktning. Han var en våldsver­kare. Guds kärlek för­vand­lade honom. Efter detta möte med Guds kärlek var Paulus ständigt på väg i kärleken tjänst; driven av kärleken till och från Gud.

EN LÄRJUNGES LÖN

Några ord av Jesus vänder på perspektiven, lyssna, Luk 6:22-23: ”Saliga är ni när människorna hatar er och när de utesluter er och hånar och smutskastar ert namn för Människosonens skull. Gläd er på den dagen och hoppa av glädje, för er lön blir stor i himlen.”

Jesus talar om lidande och förföljelse. Han talar om vad det kostar att följa Det finns mer att säga. Fast hur? 

Jesus talar till enkla människor som växt upp i den här världen. De känner inget annat. De känner inga andra världar. De känner inget helt och fullkomligt. Det vet bara av denna trasiga värld; fragment av det som en gång var. Det är som att förklara för sina akvariefiskar att det finns ett hav. Men Jesus vet. Jesus har sett mer. Jesus känner till en tillvaro full av glädje. Men hur ska han kunna förmedla det han vet till dem som vet så lite?  Det får räcka med några ord: – Okej… vänta tills vi kommer hem! Er lön… er lön blir… stor.

Jo, det finns en kostnad att betala för sitt lärjungaskap. ”Följ mig”, säger Jesus, och går mot strömmen. Men det är värt mer än vad det kostar, 2 Kor 4:16-5:10: ”Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt. Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.

Vi vet att om vårt jordiska tält rivs ner så har vi en byggnad från Gud, en evig boning i himlen som inte är gjord av människohand. Därför suckar vi i vårt tält och längtar att få iklä oss vår himmelska boning, för när vi väl är klädda i den ska vi inte stå där nakna. Ja, vi som bor i detta tält suckar tungt. Vi vill ju inte bli avklädda utan påklädda, så att det som är dödligt uppslukas av livet. Och den som berett oss för just detta är Gud, som har gett oss Anden som en garant.

Därför är vi alltid vid gott mod, även om vi vet att vi är borta från Herren så länge vi är hemma i kroppen. Vi lever här i tro, utan att se. Men vi är ändå vid gott mod och skulle hellre flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren.

Därför sätter vi en ära i att vara till behag för honom, vare sig vi är hemma eller borta. Vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en ska få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont.”

Den helige Andes tempel

Föredrag, En Timme Bibel, Tabernaklet, Göteborg , onsdagen den 26 november 2019, Micael Nilsson.

Den fula ankungen

Du kan historien. Jag läser den för dig ändå, H.C. Andersens gamla saga om den fula ankungen: Det var en gång en anka som ruvade sina ägg. När alla andra ägg kläckts fanns ett kvar. Det var större än de andra och det liknade inget annat ägg ankan tidigare sett. När ägget till slut kläcks ser den fulaste ankunge ankan sett dagens ljus. Denna fula ankunge blir snart föremål för den omildaste behandling. Retad, knuffad, biten, oönskad. En dag ger han sig av. Hans flykt tar honom till vildänderna vid den stora mossen. Inte heller där blir han omtyckt. Han är ständigt avvikande. Ständigt utanför. En dag kommer jägaren. Ett skott. Änderna flyr för sina liv. Den fula ankungen är ensam igen. 

Hans liv förblir en ständig, men tröstlös, jakt på gemenskap, tillhörighet och bekräftelse. Överallt är han en främmande fågel. Den utstötte. Den fula ankungen. När vintern kommer är han ännu ensam. Vintern är lång, kall och svår, men ankungen överlever, trots allt. Och med våren kommer så småningom ljuset och värmen. I vårsolen slår han ut sina vingar. De har växt. Fått kraft. Han lyfter. Det bär. Han flyger. Högt. Med luft under vingarna njuter han friheten som aldrig förr – innan han till slut landar i en smal kanal omgiven av doftande syrener. Där får han se en syn som fyller honom med ett märkligt vemod. Ett svanpar. Den fula ankungen tvekar: 

-Dessa ståtliga fåglar kommer att hacka mig till döds, om jag, som är så ful, ens vågar närma mig dem. Men bättre att hackas till döds av dem, än att leva som en utstött.  Och han vågar – en gång till. 

Väl framme sänker han blicken. Bereder sig på nya glåpord, och på nya tjuvnyp. Han sänker blicken mot vattenytan… Men vad ser han? Han ser sin egen spegelbild, men han är inte längre den fula ankungen. Han ser inte längre den lilla grå fågelunge han varit van vid att se i vattenytan. Han ser en annan bild. Han ser en svan. En stor, skimrande vit, ståtlig svan. 

Det var alltså hemligheten. Hemligheten bakom utanförskapet. Hemligheten bakom det faktum att han alltid varit annorlunda. Han var aldrig någon anka. Han var en svan! En praktfull svan.

H.C. Andersen skriver: “Det gör ingenting om man är född i ankgården, bara man har legat i ett svanägg.”

Jag tycker att ofta att H.C. Andersens sagor är som skarpsynta analyser eller liknelser. Så är det också här. Vi anar att berättelsen har självbiografiska dimensioner; att den handlar om författarens egen kamp med självbilden men också om omgivningens försök att förminska och förkrympa. Som liknelse betraktad är sagan genialisk. 

Ikväll får den handla om vår kamp med självbilden. För detta kan hända i våra liv också. Det kan hända att den gamla bilden av den fula fågelungen låser sig fast på vår inre näthinna. Det enda vi ser är det som var. Vi ser bara våra gamla misslyckanden, eller den bild andra gett oss av vilka vi är. Det kan hända att andra ser annat. Andra kanske ser dina talanger, din kärlek och din vänskap. Andra kanske tycker att du är vacker. Men allt du ser i din spegel är bilden av vad du en gång var, eller kanske aldrig varit, d.v.s. bara trott att du var.

Vem är du?

Så vem är du egentligen? Ditt svar på frågan är din självbild, det sätt du ser dig själv och därmed läser din plats i gruppen genom. Din självbild påverkar din självkänsla.

Många är då de som vill hjälpa dig med svaret av vem du är. Darwin och evolutionsteoretikerna svarar (förenklat) att du är en naken apa, en produkt av slump och utveckling. D.v.s. ingen ville dig. Du är ett oönskat barn; ett vintergatans gatubarn. Jag antar att den självbilden skapar något inom oss, och hopp är det knappast. Jag antar att bilden av den nakna apan som ingen tänkt något djupare med, eller detta ensamma gatubarn i ett väldigt Universum krymper människosjälen. Det blir förmätet alltihop, förmätet att tala om Livets mening, i bestämd form. I bästa fall kan vi skapa oss en mening. Men då får vi kämpa så hårt vi kan. Allt är upp till oss själva eller andras goda vilja. För hur ska livet kunna ha en mening om ingen menat livet?

Inte bara vill många ge svar på vem du är utan också på vem du bordevara. Och vi formas av det vi hör? Våra liv präglas snart av andras åsikter och omdömen. “Tungan har makt över liv och död”, säger Ords 18:21. 

– Du har ingen sångröst, sa skollärarinnan i lågstadiet. Efter detvågade mamma inte ta en ton i offentliga sammanhang. Några ord påverkade henne för resten av livet. Mamma tystnade. För “tungan har makt över liv och död.”

En pastor berättar om hur han går omkring och ser i skyltfönster. Han hamnar snart framför ett som tillhör en tatueringsstudio. I skyltfönstret finns många olika motiv. På ett står: ”Born to Loose”, född förlorare. Han måste gå in och fråga: – Händer det verkligen att någon vill tatuera in detta? Jo, svarar tatueraren. Hur är det möjligt? frågar han. Vem vill rista in på sin kropp att han eller hon är en förlorare. Tatueraren pekar först på armen och sedan på pannan och säger på bruten engelska: before tatoo here (på armen) tatoo here (pannan). D.v.s. innan någon ristar orden på sin arm har någon ristat dem i hans eller hennes sinne och tankevärld.

Born to Loose. Född förlorare. Ja, inte bara det. I människans sinne har någon t.o.m. ristat orden ”förlorad”. För så var det en gång, för oss alla. Vi var förlorade. Men det är vi inte längre. I alla fall inte om vi tagit emot frälsningen, för frälsningen är en fullständig revolution. 

Ps 113:5-8 uttrycker det så vackert: 

”Vem är som Herren vår Gud,

han som tronar så högt,

som ser ner så djupt –

vem i himlen och på jorden?

Han reser den ringe ur stoftet

och lyfter den fattige ur dyn

för att sätta honom bland furstar,

bland sitt folks furstar.”

Den stund Jesus blir din Frälsare blir du frälst. Gud förlåter din synd, reser din döda ande upp från döden och ger dig evigt liv. Du blir född på nytt. Guds Ande kommer in i ditt liv, och du fylls av Guds närvaro. 

Ändå händer det att kristna människor fortsätter att tänka på sig själva som fula ankungar. De lyckas inte spegla sig i vattenytan. De lyckas aldrig se den nya bilden.

När vi kommer till tro behöver vi alltså omskolas. Vi behöver ett nytt sätt att tänka. Vi behöver se att det gamla är borta och att något nytt har kommit, (2 Kor 5:17). 

Frälsningsundret sker på en sekund. I ett nu föds en människa till nytt liv. Men att lära sig att tänka om och nytt, d.v.s. att förstå vad Gud gjort och hur det förändrat oss är en pågående process över ett helt liv. 

Som en starthjälp har vi sett på några nya sanningar dessa kvällar. Vi har sett på hur du som kristen är ett Guds barn. Vi har också sett på vad det betyder när Bibeln säger att vi är lärjungar. Dessa bilder är viktiga, kraftfulla, förvandlande. Ser vi dem liknar vi den fula ankungen som ser att han inte alls är en ankunge utan en vacker svan. 

Du är ingen looser längre, inte en förlorad förlorare. Du är ett Guds barn. Gud har börjar upprätta sin avbild i ditt liv. Herren din Gud, han som tronar så högt och som ser ner så djupt har rest dig ur stoftet och lyft dig ur dyn. 

Ännu en ny självbild

Ikväll ska vi läsa ännu en bibeltext och försöka se oss själva genom ännu en viktig självbild. Jag vågar säga att om vi verkligen förstod den här bibeltexten och kunde se oss själva genom den så skulle våra liv aldrig bli sig lika igen. Lyssna, 2 Kor 6:19-20:  ”Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud? Ni tillhör inte er själva, ni är köpta till ett högt pris. Ära då Gud med er kropp!”

Här har vi nu en bibeltext. Den innehåller information, men den är också kommunikation. Genom enkla människoord, jordbundna som ord är, vill Gud nå oss och tala till oss. Eviga sanningar, men jordbundna, ordbundna… 

Hur ska vi kunna förstå dem? Låt oss ta hjälp av ett antal grundläggande regler för biblisk läsförståelse. Huvudregeln för biblisk läsförståelse skulle kunna se ut så här: Vi vill förstå vad författaren ville säga till de människor som tog emot orden, för att därefter också kunna förstå vad Gud vill säga oss genom dessa ord när de landar i våra liv. 

För att göra det behöver vi: 

1. studera kontexten, sammanhanget

2. förstå vad det är för text vi läser; om det är poesi, historia, liknelse, lagtext, brev…

3. vara uppmärksamma på om texten innehåller viktiga begrepp vi behöver sätta oss in i

4. och ibland läsa Bibeln tillsammans med andra, genom att fysiskt mötas eller genom kommentarer där andra hjälper oss se det vi själva inte ser, Ef 3:18

Här läser vi nu en brevtext. Vad är speciellt med brevtexter. Jo, de är riktade in i konkreta situationer. På brevet skriver vi en adress. Brevet är skickat till någon eller några. Det är skrivet av en orsak, kanske p.g.a. ett problem eller en frågeställning, och tänkt att tala rakt in i en faktisk situation. 

Det här brevet är sänt till kyrkan i Korinth. Vad var det för stad? Jag citerar Kärnbibeln: ”Korint var en stor handelsstad med omkring 50 000 invånare från många folkslag. Det var ett religiöst centrum med många tempel. Kärleksgudinnan Afrodite tillbads här och i hennes tempel tjänstgjorde enligt antika källor 1 000 prostituerade. Staden fick till och med ett grekiskt verb uppkallat efter sig, ordet “korintisera” som betydde att praktisera sexuell omoral. Kulten av Dionysus, som romarna kallade Bacchus, var sannolikt mycket stor i Korint och kan förklara en hel del av de problem som fanns i just den här församlingen. Dionysus var en vingud och man drack sig berusad av vin. Det förekom dans, extas, tungotal, profetior, och alla sexuella relationer var tillåtna.”

Då som nu påverkas vi förstås av den miljö vi växer upp i. Och i Korinth var trycket utifrån var stort. De som kom till tro kom från en bakgrund där omoral var accepterad som rådande moral. Och det följde med in i kyrkan, i attityder och handlingar. Paulus behövde adressera detta och förklara att det kristna livet måste vara ett annat slags liv. Inte minst ser vi då att han får ta upp kampen mot sexuell omoral. Detta är den omedelbara kontexten, d.v.s. det sammanhang vi finner vår text i. 

Låt oss läsa den i sitt sammanhang. Så här resonerar Paulus i 1 Kor 6:12-20: “Allt är tillåtet för mig”, men allt är inte nyttigt. “Allt är tillåtet för mig”, men jag ska inte låta något ta makten över mig. “Maten är till för magen och magen för maten”, men Gud ska göra slut på dem båda. Men kroppen är inte till för omoral utan för Herren, och Herren för kroppen. Gud har uppväckt Herren, och genom sin makt ska han uppväcka även oss.

Vet ni inte att era kroppar är delar i Kristi kropp? Ska jag ta delar av Kristi kropp och göra dem till ett med en prostituerads kropp? Verkligen inte! Eller vet ni inte att den som förenar sig med en prostituerad blir en enda kropp med henne? Det heter: De två ska bli ett kött. Men den som är förenad med Herren är en ande med honom.

Fly sexuell omoral! All annan synd som en människa begår är utanför kroppen, men den sexuellt omoraliske syndar mot sin egen kropp. Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud? Ni tillhör inte er själva, ni är köpta till ett högt pris. Ära då Gud med er kropp!

Paulus bygger upp sin text som en tänkt dialog. Han citerar motståndare och kommenterar. Följ med: ”Allt är tillåtet” säger någon. Paulus svarar: – Ja, men allt är inte nyttigt. 

Vem är det som sagt att allt är tillåtet? Kanske att det är faktiskt Paulus som gjort den en gång. D.v.s. kanske har människor i Korinth använt några ord som Paulus använt för att undervisa om nåden. Paulus gör det ju längre fram igen, nämligen i kap 10:23-24: ”Allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet, men allt bygger inte upp. Ingen ska söka sitt eget bästa, utan den andres.”

Hänger du med? Den här gången tar Paulus tillbaka orden och återvinner dem. Att allt är tillåtet betyder inte att jag ska bete mig hur som helst. Jag ska också söka andras bästa. Jag ska också tänka på vad som bygger upp. 

Jag försöker alltså inte leva efter Guds bud för att blifrälst utan för att jag ärfrälst, och för att det därför är viktigt för mig att försöka leva i och leva ut Guds kärlek. Att då använda Paulus ord om att allt är tillåtet för att motivera varför man t.o.m. kan uppsöka prostituerade är förstås att helt missförstå vad nåd är. Alltså måste Paulus svara: – Allt är inte nyttigt. Med andra ord ska jag som kristen fråga: – Är det här nyttigt? Är det bra för mig? Är det bra för andra? Är det bra för kyrkan? 

Någon säger: – Allt är tillåtet för mig. Paulus svarar: – Men jag ska inte låta något ta makten över mig.

D.v.s. det som tar makten över mig kan inte kallas frihet. Om jag hävdar min frihet att dricka alkohol, så finns det också en farlig vändpunkt där denna frihet visar sig ta makten över mitt liv och mina relationer. Alltså säger Paulus att ingenting får ta makten över oss. 

Samtalet fortsätter i detta märkliga citat: “Maten är till för magen och magen för maten”. Vad menas med det? Förmodligen resonerar ett antal troende i Korinth, för att försvara sin moral, eller omoral, ungefär då här: – Kroppen vill ha mat. Alltså köper jag mat. Kroppen vill ha sex. Alltså köper jag sex. Vad är problemet?

På detta svarar Paulus att kroppen en dag ska dö. Den dagen är vi förstås inte hungriga längre. Maten är inte en evighetsfråga. Men kroppen ska också uppstå, och hur vi idag hanterar vår sexualitet kan verkligen få eviga konsekvenser för oss: ”Vet ni inte att era kroppar är delar i Kristi kropp? Ska jag ta delar av Kristi kropp och göra dem till ett med en prostituerads kropp?” 

Nej, jag erkänner, det är inte helt enkelt att följa med i Paulus tankegångar. Han förstår det själv och förklarar lite till: ”vet ni inte att den som förenar sig med en prostituerad blir en enda kropp med henne? Det heter: De två ska bli ett kött. Men den som är förenad med Herren är en ande med honom. Fly sexuell omoral! All annan synd som en människa begår är utanför kroppen, men den sexuellt omoraliske syndar mot sin egen kropp”.

Vad är sex “bra för”?

Låt oss försöka förstå det här. Paulus säger nog inte här att sexuell synd är värre än andra synder. Det vore orimligt. I alla fall om vi ställer det mot synder som misshandel eller mord. Inte tänker vi väl att sexuell synd är värre än mord? Nej, vad Paulus skriver är att sexuell synd är annorlunda än andra synder. Vilket har att göra med Guds tanke med vår sexualitet. En sexuell relation är en unik relation. En sexuell handling är nämligen en förenande handling. Och jag tänker att få människor egentligen förnekar det. Alla vet att en sexuell relation inte är oladdad. 

I en sexualakt delar människor något unikt. Man ger bort något av sig själv i en sexualakt. De två blir ett. Varför? Jo, för att det är så det ska vara. Det är så Gud dragit ledningarna i oss. Det är så vi är skapade. Sex är tänkt för äktenskapet för att det behövs där. Det är mycket som sliter på ett äktenskap. Det gör mycket som sliter i ett äktenskap. Kärleken utsätts för vardagslivets erosion. Topparna nöts ner. Därför behövs en stark motverkande kraft, något som förenar, något som gör till ett igen… och igen och igen. Det är i den kontexten sexualiteten blir vackert och viktigt. Att istället ge bort en massa bitar av sig själv till en massa olika människor trasar istället sönder. 

Detta är Paulus poäng. Vad vi gör med våra kroppar påverkar oss djupare än något annat. Det är därför vi ska använda våra kroppar på ett klokt sätt, så att ingenting får makt över oss. 

Det är också efter detta långa resonemang om vad som kan vara ett kristet förhållningssätt i dessa frågor Paulus kommer fram till frågan: ”vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud? Ni tillhör inte er själva, ni är köpta till ett högt pris. Ära då Gud med er kropp!”

Köpta till ett högt pris

Vi tar lite tid till med texttolkningen. Att lära sig HUR man läser Bibeln är ju ett viktigt bibelstudium i sig. Den logiska ordningen i Paulus resonemang är den här:

1. Ni är köpta till ett högt pris.

Jesus har köpt oss. Jesus har betalat ett högt pris. Petrus skriver, 1 Petr 1:18-19: ”Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting som silver eller guld ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder. Nej, det var med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och brist.” Alltså:

2. Ni tillhör inte er själva.

Ps 100:3: ”Besinna att Herren är Gud, han har gjort oss och vi är hans, hans folk, fåren i hans hjord.” (Bibel 2000)

3. ”er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud”

Här möter vi nu ett viktigt begrepp, ett teologiskt grundord vi behöver fördjupa oss i, nämligen ordet ”tempel”. 

Paulus hade kunnat skriva det enklare: – Ni är en bostad åt Gud. Eller: – Ni är som ett palats där Gud bor. Eller bara: – Gud bor i er. Nu använder han dessutom ett oerhört laddat ord för, nämligen ordet tempel. Templet var den plats där Gud uppenbarade sig. Templet var en plats för försoning och en plats för tillbedjan. Gud fyllde templet med sin härlighet. Där möttes Gud och människa i försoning och frid. 

När Paulus skriver att du är ett tempel är det en oerhörd sak. Det betyder att ditt hjärta är en helig plats, likt det allra heligaste i templet. Du går inte längre till ett tempel för att möta Gud. Du är själv det tempel där Gud finns. Du möter Gud, försonas med Gud och tillber Gud i ditt inre. 

Kanske har vi vetat detta så länge att vi glömt hur stort det är, men det är en oerhörd sanning. Gud bor I dig!

4. Alltså skriver Paulus: ” Ära då Gud med er kropp!”

Med detta har han lyft allt, från ett lågt försök att ge ett teologiskt försvar för att leva ut sin lust bland prostituerade, lyfter Paulus både tanken på vad sex är och vad kroppen är till helt nya höjder. Om sex är att bli ett med någon borde vi verkligen tänka länge och djupt på vem vi vill bli ett med. Och kroppen, som devalverats till ett instrument för vår tillfredsställelse, oavsett om det gäller mat eller sex får istället vara ett tempel, som fylls av Guds närvaro och som vi ska använda som ett instrument för tillbedjan. 

Är du med? Det sätt vi ser på oss själv kommer att ha en starkt formande effekt på våra liv. I Korinth fanns människor som såg på sina kroppar som att de bara var ett medel för tillfredsställelse. De verkar separera kropp och ande åt. Vad vi gör med våra kroppar är en sak, vad vi gör med vårt andliga liv en annan.  

Hela livets Gud

Denna uppdelning mellan det kroppsliga och det andliga har skett många gånger i kyrkans historia. Tidigt fick kyrkan ta strid mot den så kallade gnosticismen, d.v.s. den tudelade andligheten, där tillvaron delades upp i den goda andligheten och den onda kroppsligheten, och där livet delas upp i många olika liv: arbetsliv, familjeliv, andaktsliv… 

Det gnostiska inflytandet i den tidiga kristenheten utmärktes av ett främlingskap inför kroppen, själen och naturen. Skapelsen var enligt detta tänkande ond. I syndafallet stängdes människan in i skapelsen, fängslades i kroppen. Frälsning var att genom kunskap (gnosis) frigöra sig från det fysiska livet för att bli en andlig varelse.

Man behöver kanske inte säga mer för att vi ska ana hur detta ibland slagit igenom i kyrkans helgelseförkunnelse. Kroppen och det kroppsliga ska förnekas och förkvävas. Det kroppsliga är oviktigt. Det andliga är viktigt. Det som sker på arbetsplatsen är en sak. Det som sker i kyrkan är en annan sak. 

Jag har sett detta slå igenom i vår egen tid också. Jag har mött människor som ägnat sig åt det andliga, d.v.s. åt bönen och åt kyrkan, men glömt sin familj och sitt hushåll. Men detta är inte kristendom. Det är gnosticism. 

Detta uppdelande i kroppslighet och andlighet är oändligt lång bort från Paulus ord om att vi ska ära Gud ”med vår kropp”. Uppdelningen mellan det andliga och det kroppsliga, d.v.s. det andliga och viktiga; som att gå till kyrkan, att be, att läsa Bibeln och det fysiska, vanliga och oviktiga, som att sköta sin hälsa, att äta rätt, att motionera, att betala räkningar och att klippa gräset… den uppdelningen är verkligen inte biblisk. I Bibeln är Gud hela livets Gud. Gud är kroppens och vardagslivets Gud lika mycket som andaktslivets och gudstjänstlivets Gud. Så ära då Gud med din kropp. 

Låt er uppfyllas av Ande!

Och, om din kropp nu är ett tempel för den helige Ande, vad annat ska vi säga än detta: – Sök Guds Ande. Eller som Paulus skriver det i Ef 5:18: – Låt er uppfyllas av Ande.

I Hesekiels bok (43:5) berättas det om en syn. Profeten ser hur Guds härlighet uppfyller templet. Tänk om det skulle få ske i våra liv. Tänk om Guds Ande skulle få fylla oss, så att det syns. Tänk om Guds härlighet skulle få uppfylla templet. 

Orden om att vi är den helige Andes tempel är starkt förknippade med orden om att vi är skapade att vara Guds avbilder. Människans skapades till Guds avbild, men när vi bröt med Gud gick avbilden sönder och vi blev någonting annat. Och vi gjorde någonting annat än att ära Gud med våra kroppar. Bibeln säger dessutom att vi dog. – Om ni äter frukten från kunskapens träd kommer ni att dö, varnar Gud. Men människan lyssnade på andra röster, åt och dog. Jakob skriver, Jak 2:26: ”Liksom kroppen utan ande är död, så är tron utan gärningar död.” Kroppen utan ande är död.

Det är detta Jesus ser när han ser in i den gudslängtande Nikodemos hjärta. Nikodemos söker upp Jesus. Hans ordflöde är enormt. Nikodemos öser beröm över Jesus och berättar om allt han förstår, men Jesus avbryter honom mitt i meningen. Jesus ser att kroppen utan ande är död, och att människans utan frälsningen är utan ande: – Du måste bli född på nytt Nikodemos. Du måste få liv. 

Detta är också vad som sker när en människa tar emot frälsningen. Du får liv. Liv från Gud. Liv som inte kan dö. 

Därefter talar Bibeln ofta om vår nya relation; d.v.s. om vår relation till den tredje personen i gudomen, den helige Ande. Vi ska leva och tala så att vi inte bedrövar den helige Ande, eller utsläcker Guds Ande i våra liv. Istället ska vi låta oss fyllas av Guds Ande. Vi ska söka dopet i den helige Ande och lära oss att ledas av Guds ande. 

Så här säger Jesus, Joh 14:16-17: ”Och jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare som ska vara hos er för alltid: sanningens Ande. Världen kan inte ta emot honom, för världen ser honom inte och känner honom inte. Ni känner honom, för han förblir hos er och ska vara i er.”

Världen känner honom inte. Vilken tragedi! För många blir Guds Ande den stora främlingen, ett ”något” man upplever ibland, en stor och märkvärdig närvaro, någon som vandrar tyst vid människans sida genom sorgedalen, men som en gåta, likt Det Stora Okända. Talar man ni ändå om Anden så är det för hans verk, för hans kraft, glädjen, för inspirationen, trösten eller t.o.m. för upplevelsen av hänryckning. T.o.m. i vissa bibelöversättningar blir Anden ett opersonligt ”det” snarare än ”han”, d.v.s. som en person, likt Jesus eller Fadern som vi kan tala till, lyssna på och leva med. 

Men Jesus säger om sina lärjungar: ”Ni känner honom.” O, att Jesus kunde säga detsamma om oss. Vad blir det annars av kyrkan? Hur ska hon förstå vad hon är om hon inte förstår att hon är ett tempel för den helige Ande? 

Faktum är att Paulus använder bilden av den troende som ett tempel vid två tillfällen i första Korithierbrevet. Så här läser vi i 1 Kor 3:16-17: ”Vet ni inte att ni är Guds tempel och att Guds Ande bor i er? Om någon fördärvar Guds tempel ska Gud fördärva honom. Guds tempel är heligt, och det templet är ni.”

Bilden av de troende som Guds tempel. Den har flera tillämpningar. Här, i kapitel 3 handlar det om vad och hur vi bygger. För tanken är att vi ska bygga någonting med våra liv. Tanken är att vi ska lämna någonting efter oss. 

I Korinth verkar det finnas människor som snarare bygger ett Babelstorn än ett tempel. De strider och är avundsjuka. Då måste Paulus ta i. Han måste skaka om dem så att de vaknar. För det här håller ju inte. Därför skriver han till dem som verkar mer intresserade av att bygga upp någonting omkring sig själva än att bygga på kyrkan: ”var och en måste tänka på hur han bygger. Ingen kan lägga en annan grund än den som är lagd, Jesus Kristus. Om någon bygger på den grunden med guld, silver och ädelstenar eller med trä, hö och halm, så ska det visa sig hur var och en har byggt. Den dagen ska visa det, för den uppenbaras i eld och elden ska pröva hur vars och ens verk är. Om det verk som någon har byggt består, ska han få lön.”

Om betoningen i kapitel 6 ligger på det personliga, nämligen på våra kroppar och på hur vi lever, ligger betoningen i kapitel 3 på det gemensamma. Vi är ett tempel tillsammans. Och därför måste vi se till att det vi bygger inte är ännu ett babelstorn där vi vill göra oss ett namn, utan ett tempel, där Guds namn blir ärat och tillbett.

För en troende jude var templet en stark symbolisk bild. Och så är det än. Det finns inget tempel i Jerusalem idag, men det finns fortfarande en plats som kallas ”tempelberget”. 

I snart 2000 år har det judiska folket sörjt över att templet förstörts. Templet var nämligen den plats där Gud hade fäst sitt namn. Templet var platsen dit man riktade sig för att söka Gud av hela hjärtat. Templet var själva mötesplatsen mellan Gud och människa. 

Lyssna till dessa ord som är så genomsyrade av denna respekt för och längtan efter tempel, Ps 27:4:

”Ett har jag begärt av Herren,

detta söker jag: att få bo i Herrens hus

i alla mina livsdagar, för att se Herrens ljuvlighet

och söka honom i hans tempel.” 

Med det som bakgrund får Paulus ord en väldig tyngd. – Niär Guds tempel. Detta menar Paulus är en så stor sanning att vi kommer att förvandlas när vi mediterar över den och tar in den i våra liv så att denna bild blir vår självbild. 

Låt oss till sist dra några slutsatser av allt detta:

1. Gud bor i ditt liv.

Gud finns inom dig. Om du har gett ditt liv till Kristus är detta sant. Just nu är det sant. Oavsett hur du känner det är det sant. Den helige Ande som svävade över djupen i skapelsens gryning, den helige Ande som fick Jesus att uppstå från döden finns just nu i ditt liv.

I takt med att du förstår detta blir det också en förvandlande upptäckt. Gud bor i ditt liv. 

2. Man drar inte in vad som helst i templet.

Det fanns mycket tydliga bestämmelser för hur det skulle gå till i Jerusalems tempel. Man tog inte in vad som helst i templet. Och ju närmre templets mest centrala delar man kom, det som kallades “det heliga” och “det allra heligaste”, desto mer noggrant blev det med renheten.

Så menar Paulus att vi måste tänka. Om jag är den helige Andes tempel är det också viktigt vad jag väljer att ta in i mitt liv. I evangelierna renar Jesus templet. Om vi är Guds tempel är det viktigt att Jesus får rena templet, så att ditt hjärta blir en plats där du kan möta Gud.

3. Om jag är ett tempel för att jag tillhör Kristus betyder det att också du är ett tempel för samme helige Ande om du tillhör samme Herre. Det måste betyda något för mitt sätt att möta dig. Om du är ett tempel för den helige Ande vet jag att det finns något i ditt liv som jag behöver. Då måste jag möta dig med respekt och öppenhet.

Så här väl formulerar Gunnar Elstad (ledare inom Norsk Luthersk Missionssamband) detta: ”En människa som öppnar sig för oss och ger oss sitt förtroende ger oss en dyrbar gåva. Den ska vi ta emot med respekt. Vi får i alla fall inte försöka roffa åt oss en sådan gåva genom att bryta oss in i en annan människa. Då och då kan vi knacka på en dörr. Vi har ingen rättighet att kräva att den ska öppnas. Men om den öppnas kan vi gå in – med samma vördnad som när vi går in i en mäktig katedral.”  

Du är ett tempel för den helige Ande.

Det är en fantastisk sanning. Men den är också svår att förstå. Hur kan Gud vilja bo i en så bräcklig boning? Jag känner mig mer som en gammal barack än som ett tempel. 

Det är därför, eftersom detta är så svårt att förstå och ta in, som Paulus ber för oss: ”Jag ber att era hjärtans ögon ska få ljus så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till, hur rikt och härligt hans arv är bland de heliga och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft har varit verksam.” (Ef 1:18-19)