Att gallra i livets trädgård

Kyrkans påskfirande föregås av en fasteperiod, ”den stora fastan”. Men varför? Vad är fasta?[1] Lyssna till några bibelverser:

”Därför fastade vi och bad vår Gud om hjälp, och han hörde vår bön”, Esra 8:23.[2]

”Medan de en gång höll gudstjänst och fastade sade den heliga anden till dem: Avdela Barnabas och Saul för den uppgift som jag har kallat dem till. Efter fasta och bön lade de sina händer på dem och skickade i väg dem.”, Apg 13:2-3.

”Jag har arbetat och slitit och ofta vakat, jag har svultit och törstat och ofta fastat, jag har frusit och varit utan kläder.”, 2 Kor 11:27.

VART TOG FASTAN VÄGEN?

Många kristna blir förvånade över fastans framträdande betydelse i Bibeln. De flesta av oss har antagligen aldrig betraktat fastan som en del av det kristna livet, i alla fall inte av våra egna kristna liv. Med bakgrund av den mängd bibelord vi möter omkring fastan kan det tyckas obegripligt att vi inte ägnar den mer intresse. Vad beror det på? Jag kan tänka mig några svar på den frågan:

1) De överdrifter som förekommit omkring fastan

Medeltidens asketer gav fastan dåligt rykte med alla sina överdrifter. Den sunda fastan övergick ibland till rena självplågeriet, vilket nog inte alltid blev ett uttryck för ödmjukhet och gudslängtan utan kanske snarare för ett slags högmod. En av de mer klarsynt gamla kyrkofäderna säger: ”Allt som går till överdrift kommer från demonerna”.

Bakom de överambitiösa projekten lurar ofta högmodet. När fastan blir ett mandomsprov har utövaren gått vilse. Fastan är aldrig en sak i sig själv. Den sunda fastan är ett hjälpmedel. Det är Gud som är målet.

2) För det andra är det svårt att tänka sig något mer omodernt än att fasta

Vi söker ofta omedelbar tillfredsställelse. ”Handla nu, betala till påsk”, annonserade en affärskedja i mellandagsrean. Att vänta ligger inte för oss. Särskilt verkar detta gälla vårt ätande. Snabbmatkedjorna blomstrar. Inte för att maten där är särskilt god utan för att vi får den snabbt. Man kan t.o.m. få den utan att behöva kliva ut ur bilen. – Ät direkt!, måste vara motsatsen till att fasta; att avstå, att vänta, att välja bort något för att på längre sikt uppnå något större. 

Att fasta och att avstå… Det verkar inte riktigt klokt. Men vad är det Jesus säger egentligen: ”…när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig”, (Matt 6:16)

– Då skall din fader som ser i det fördolda belöna dig. Vad menar Jesus? Vad är det för belöning han talar om? Jag ska snart återkomma till det.

VAD ÄR FASTA?

Ett uppslagsverk, (Illustrerat Bibellexikon), förklarar fastan så här: ”Fasta är frivilligt avståndstagande från mat, dryck, vila, sömn, umgängelse med människor och annat, som tillhör livets behov.”

I första hand syftar Bibeln på att man avstår från mat, helt eller delvis. Profeten Daniel berättarom en tre veckor lång fasteperiod: ”Jag smakade inga läckerheter, jag åt inte kött och drack inte vin, jag smorde inte in min kropp förrän de tre veckorna hade gått till ända”, Dan 10:3. 

Daniel avstod inte från allmat. Kanske att hans arbetssituation gjorde att han inte kunde det, men han avstod från kött och god mat.

Man kan nog också, på god biblisk grund, tänka sig annat än munnens fasta, t.ex. örats fasta, att välja tystnaden under en särskild period av avskildhet, eller ögats fasta, att fasta från TV eller varför inte från sociala medier?  Ser vi över våra liv kan vi säkert upptäcka flera olika områden som är i behov av fasta.

Bibeln talar om längre och om kortare fasteperioder. Jesus fastade 40 dagar. I den första kyrkan fastade man onsdagar och fredagar. Onsdag för att det var den dag då Jesus förråddes. Fredag för att det var korsets dag. En sådan fasta började på morgonen och höll på fram till klockan 15.00 eller 17.00. Du kan säkert hitta former som passar just dig och som möter just dina personliga behov.

VARFÖR SKA JAG FASTA?

Nu måste vi sist av allt ta oss an frågan varför. Vad skulle kunna motivera dig att utforska fastan? Eller: Vad är det för belöning i det fördolda Jesus talar om? Låt mig visa några vinster med fastan:

1. Genom att praktisera fasta lär du dig självkontroll

Du lär känna dig själv under en fasteperiod. När du tar bort sådant som annars är självklart kommer annat att bli tydligare. Reaktioner, känslor och tankar kommer i öppen dager. Fastan gör dig känsligare.

Jag fick min första församlingstjänst när jag var 18 år. Under den tiden lärde jag mig att fasta. Det berodde inte så mycket på min andlighet som på min lön. Min lilla månadslön på 900 kr brukade räcka ungefär 25 av månadens 30 dagar. Alltså lärde jag mig att fasta. 

Med tiden lärde jag mig också att uppskatta fastan. Bibeln talar om att ibland avstå från saker och ting, att säga nej till olika behov som sätter oss själva i centrum. Ett exempel: ”Sedan sade Jesus till sina lärjungar: “Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.”, Matt 16:24. Fastan är ett konkret sätt för att träna sig i detta.

2. Sann fasta gör dig ödmjuk

Man kan fasta av olika skäl. Man kan hälsofasta för att det kan ha goda effekter på kroppen. Dock ska man inte fasta om man står under läkarvård. Åtminstone inte utan att först ha rådfrågat sin läkare. 

Man ska fasta klokt. Kom ihåg: ”Allt som går till överdrift kommer från demonerna.”

I Bibeln verkar det främsta skälet till fasta vara att ödmjuka sig. Prästen Esra skriver: ”Sedan utlyste jag en fasta där vid floden Ahava, för att vi skulle ödmjuka oss inför vår Gud”, Esra 8:21.

Vi ber ibland att Gud ska ödmjuka oss. Jag kan inte se att det är en biblisk bön. Jag hittar ingen bibelvers som säger att Gud ödmjukar oss. Däremot läser vi i Jakobs brev: ”Ödmjuka er inför Herren, och han skall upphöja er.”, Jak 4:10. Fastan är ett konkret uttryck för ditt eget val att ödmjuka dig inför Gud.

3. Genom fastan skärps du

Jag har ibland fastat för att få hjälp att tänka klarare inför svåra ställningstaganden och beslut. Min erfarenhet är att fastan skärper oss. Särskilt om man fastar lite längre tid så att alla hungerkänslor är borta. Det brukar ske efter tredje dagen.

4. Fastan hjälper dig att lyssna till Gud

Många upplever ett fördjupat förhållande till sin Bibel under fastan. Lyssnandet skärps när ande, själ och kropp riktas mot Gud. Det var under en fasteperiod kyrkan en gång mottog ett avgörande tilltal från Gud. ”Medan de en gång höll gudstjänst och fastade sade den heliga anden till dem: Avdela Barnabas och Saul för den uppgift som jag har kallat dem till…”, Apg 13:2-3.

Jag rekommenderar dig att fasta vid de stora vägskälen i livet. Det gjorde Jesus. Jag rekommenderar dig att fasta när du ska välja och måste veta vad Gud vill. Innan jag frågade min fru om hon ville bli men fru fastade jag och bad. Efter tre och en halv dag var jag så hungrig att jag var tvungen att bestämma mig. J

5. I fastan blir du än mer beroende av Gud

I fastan riktar du din hunger mot Gud. Löftet gäller inte baraför fasta, men ocksåför fastan: ”Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.”, Matt 5:6.

Om du hungrar efter Gud ska du fasta. Den gudsnärvaro sund fasta och verklig bön kan ge dig är fantastisk. Jag tror framförallt att det är det Jesus menar med att bli belönad i det fördolda.

6. I fastan slipar du dina andliga vapen

Det finns olika varianter av just den här versen i Bibelns grundtext. Många hävdar att det borde stå som det stod i 1917 års översättning. Lärjungarna har misslyckats med att befria någon från andligt betryck i en direktkonfrontation med ondskans makter. Jesus förklarar: ”Detta slag kan icke drivas ut genom något annat än bön och fasta.”, Mark 9:29. 

Om denna översättning är den korrekta så tycks det som att det finns en slags andlig kamp som kräver fastans fokusering.

7. I fastan finns beskydd

I Esras bok fastar och ber folket i en trängd situation för landet. Esra skriver: ”Därför fastade vi och bad vår Gud om hjälp, och han hörde vår bön”.

År 1756 stod England under ett invasionshot. Frankrike hade växt sig starkt i öster och kriget var nära. Då manade Englands kung nationen till en dags allvarlig bön och fasta. Den gamle väckelsepatriarken John Wesley skriver i sin dagbok den 6 februari: ”Fastedagen var en härlig dag… Varje kyrka i staden var överfylld, och varje ansikte präglat av ett stilla allvar. Säkerligen hör Gud bön, så att freden får råda alltfort hos oss.” Invasionshotet avvärjdes. Freden bevarades.

Kan du föreställa dig detta? En hel nation i bön och fasta! Ett helt folk som ödmjukar sig inför Gud. Det måste ha varit fantastiskt.

ATT GALLRA I LIVETS TRÄDGÅRD

Bibeln säger att Jesus blev ledd av Anden ut i öknen för att fasta och be. Är det så att Anden leder dig in i fasta? Jesus talade om fastans belöning – i det fördolda.

Fastan är frivillig. Men den är också nödvändig, d.v.s. oersättlig. Vill du veta vad det är för belöning Jesus talar om måste du gå fastans väg.

Det finns olika former av fasta; munnens fasta men också ögats och örats.

Fastan kan vara hel eller delvis. Den kan innebära att du avstår från viss mat. Har du medicinska problem kan du kanske ändå praktisera partiell, d.v.s. delvis fasta. Den kan vara kort eller lång.

Den bästa bild jag mött av fastan är gallringen. Trädgårdsodlaren vet att det svåra med gallringen är att den gäller de växter vi tycker om. Vi rensar rabatten från ogräs utan djupare känslor för tistlar och törnen, men den som gallrar måste plocka bort friska grenar och fina frukter. Det gäller alltså att bekämpa sin sentimentalitet. I annat fall står vi där mot slutet av sommaren med trängda plantor som kämpar med varandra om ljus, utrymme och vatten, men med en klen skörd.

Livet måste gallras ibland. Vi kan inte hinna med allt, odla alla intressen, läsa alla böcker eller umgås med alla människor. När Jesus säger ”bara en sak behövs”, Luk 10:42 pekar han på behovet av att gallra i livets trädgård.

Fastan är just detta. Fastan är att gallra bland de goda växterna, bland det tillåtna och t.o.m. gudagivna, för att få tid med ”det enda nödvändiga”.

Jag uppmanar dig därför, att i bön, gå ut i ditt livs trädgård. Se på och gläds över de plantor som växer. Men kanske är de för många. Fråga Trädgårdsmästaren om råd. Vad ska du gallra bort? Vilket område av ditt liv kunde behöva fasta? Ska du ljudfasta eller intrycksfasta en tid? Ska du pröva på den gamla hemligheten med matfasta eller ska du fasta från något annat, för att få utrymme och ljus för de plantor du vill se växa: glädjen, friden, vissheten och, ”det enda nödvändiga”, d.v.s. gudsgemenskapen?


[1]Artikelförfattare, Micael Nilsson, 2020-02-18

[2]Bibelcitaten i artikeln är hämtade från Bibel 2000.

Längtan efter en klok karismatik

Här vill jag skriva något enkelt om något svårt. I grund och botten handlar det om min längtan efter en klok karismatik. Låt mig börja med att förklara ordet. 

Ordet ”karismatisk” har med tiden kommit att betyda någonting i stil med ”personlig utstrålning”. Det används om någon som har en smittande och medryckande personlighet, men egentligen kommer ordet från grekiskans ”charis” som betyder ”nåd”, eller ”charisma” som betyder nådegåva. Genom den världsvida karismatiska förnyelsen, som påverkade stora delar av kristenheten från mitten av 1960-talet och framåt, kom ordet att handla om många kristna kyrkors längtan efter en djupare erfarenhet av den helige Andes närvaro, liksom tron på ”andens gåvor”, utifrån bibeltexter som exempelvis 1 Kor 12:7: ”hos var och en visar sig Anden så att det blir till nytta”.

För att uttrycka det enklare: Vi tror att varje kristen kan få leva i en verklig och viktig relation med Guds Ande, (”var och en” i 1 Kor 12:7). Vi tror på en Gud som talar och vars röst vi kan uppfatta i vårt inre och ledas av. Med urkyrkan tror vi dessutom på en Gud som kan gripa in i våra liv, liksom i världsförloppet, och göra under. När det sker säger Jesus, Matt 12:28: ”då har Guds rike nått er”.

Ibland går det snett

Så långt är det enkelt. Men så är det ju också så att Gud väljer att använda sig av svaga, bristfälliga människor, 2 Kor 4:7: ”Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften ska vara Guds och inte komma från oss.” Och eftersom Gud nu bestämt sig för att använda sig av människor, som ännu är under utveckling, kan det förstås hända att det där med karismatiken går snett. 

”I karismatiska sammanhang har jag upplevt både det absolut bästa och det absolut sämsta i mitt kristna liv”, läser jag i en utmärkt artikel i EFS tidning Budbäraren. (2019-05-07)

Jag förstår omedelbart vad jag läser. Jag kan säga detsamma. Några av de vackraste upplevelser jag har in mitt liv, möten med Guds varma kärlek och upprättande nåd, liksom av den kristna gemenskapen i sin djupdimension av tillbedjan och helighetslängtan, har jag gjort i samband med förbönsgudstjänster där Guds Ande kommit oss nära. Men det är också sant att några av de konstigaste och t.o.m. mest obehagliga upplevelser jag har gjort, där människor kört rakt över mig med sin andlighet, också är upplevelser från karismatiska sammanhang. Med andra ord förstår jag att inte alla reagerar omedelbart positivt och längtansfullt när jag försöker predika om vårt behov av Anden. 

I den helige Andes namn har människor missbrukat makt och förtroende. 

I den helige Andes namn har ärliga sökare skrämts bort, kyrkor splittrats och liv skadats. 

Vi talar gärna om väckelsetider, men inte gärna om baksidan av dem. Vi talar om de kyrkor som grundades och växte, men nästan aldrig om dem som stod kvar när andra gick vidare in i denna nyfunna glädje. Och vi förtiger helst smärtan hos dem som aldrig kände sig ”nog andliga” och som kanske t.o.m. fick höra att de var ”motståndare” eller ”köttsliga” kristna. 

De misstag som gjorts på det här området har fått tre svåra konsekvenser:

1) Församlingar har splittrats.

2) Människor har misshandlats, d.v.s. i de fall det rört sig om situationer som blivit rena övergrepp. Och tro mig, jag har haft många sådana samtal under mina 33 år som pastor.

3) Sist har vanliga, vänliga troende skrämts bort från karismatiken.

Gud är aldrig problemet!

Nu måste vi hitta vägen framåt. Jag tänker då på ett citat av Magnus Malm som hjälpt mig: ”Överandlighet är inte överskott av Gud, hur skulle vi kunna få det? Överandlighet är underskott på människa.”

D.v.s. den helige Ande är aldrig (aldrig någonsin) problemet. Problemet är aldrig att vi får för mycket av Gud. Vi kan aldrig bli för ”karismatiska”. När det blir problem handlar det förstås alltid om oss, d.v.s. om vår förståelse, om vår praktik eller om vår erfarenhet. 

Vi blir överandliga, inte för att vi fått en överdos av Anden, utan för att vi glömt att vi också är människor; människor som borde vara vad vi är skapade att vara, d.v.s. mänskliga.

Om vi tror att det är andligt att ropa så högt vi kan så är det inte den helige Andes fel. Om vi lägger bördor på människor, istället för att lyfta dem, och säger att det är deras egen svaga tro som är skälet till att under inte inträffar, så är det sannerligen inte heller den helige Andes fel. Och om människor utropar sig själva till profeter och leder oss vilse visar det egentligen bara på hur mycket mer vi behöver av ”Sanningens Ande”. D.v.s. inget av detta, inga maktmissbrukare och inget vanvett, får hindra dig som är ett Guds barn att söka det som är ditt och det som är äkta. För i grund och botten: ingen av oss klarar av att leva för Gud utan Gud. Vi behöver Hjälparen, så djupt och så väl. Inte sant?

Vad vi lär oss i Korinth

Det finns ett tydligt exempel på allt detta i vår Bibel, nämligen kyrkan i Korinth. Kyrkan i Korinth var karismatisk. Paulus skriver att ingen nådegåva saknas hos dem, 1 Kor 1:7. 

Men det gick snett, ordentligt fel, både när det gällde teologin och moralen. Dessutom fanns tydliga splittringstendenser i församlingen, 1 Kor :1:12- 13: ”Vad jag menar är att ni var och en säger: ’Jag håller mig till Paulus’ eller ’Jag håller mig till Apollos’ eller ’Jag håller mig till Kefas’ eller ’Jag håller mig till Kristus’. Är Kristus delad? Det var väl inte Paulus som blev korsfäst för er? Eller var det i Paulus namn ni blev döpta?”

Det verkar också som att all andlighet gjort en del medlemmar i kyrkan i Korinth stolta och ”andligare” än andra. För så tragiskt kan det vara med oss. Så djupt sjunkna är vi. När Gud ger oss nåd kan vi ibland, i vår galna stolthet, börja se på oss själva som viktigare, mer framstående, mer klarsynta, mer profetiska, mer ”smorda” än andra, som inte fått uppleva det vi fått, åtminstone inte på samma sätt som vi. Och så är det väl. Ser vi ner på andra befinner vi oss på fel plats i livet.

Alltså måste Paulus stoppa in ett helt kapitel om vad kärlek är, mitt i sin undervisning om Andens gåvor, för, 1 Kor 13:1-2: ”Om jag talar både människors och änglars språk men inte har kärlek, är jag bara ekande brons eller en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och vet alla hemligheter och har all kunskap, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg men inte har kärlek, så är jag ingenting.”

Så vad har då Paulus att säga när han nu skriver brev till denna andligt överhettade församling? Försöker han tona ner andligheten? Tvärtom. Inga problem blir lösta för att vi söker mindre av Guds Ande. Självklart inte. Istället skriver Paulus, 1 Kor 14:1: ”Sträva efter kärleken, men var också ivriga att få de andliga gåvorna…” 

Därefter målar han upp bilden av vad en sund och klok andlighet är, d.v.s. en andlighet där både Gud och människor får rum, där både hjärta och hjärna får vara med och där så väl förstånd som känslor har sin plats. Här följer några citat: 

”Vad innebär då detta? Jo, jag vill be i anden, men jag vill också be med förståndet. Jag vill lovsjunga i anden, men jag vill också lovsjunga med förståndet. Om du tackar Gud i anden, hur ska då den oinvigde kunna säga sitt Amen till din tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger.”

”Hur ska det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, en undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse. Om någon talar tungomål får två eller högst tre tala, en i sänder, och någon ska uttyda. Finns det ingen som uttyder ska tungomålstalaren vara tyst i församlingen och i stället tala för sig själv och för Gud. Två eller tre profeter ska tala, och de andra ska pröva det som sägs. Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse ska den förste vara tyst. Ni kan alla profetera, en i sänder, så att alla blir undervisade och alla blir uppmuntrade. Och profeternas andar underordnar sig profeterna, för Gud är inte oordningens Gud utan fridens.”

Med utrymme för både Gud och människor

Paulus visar att ett friskt andligt skeende har utrymme för så väl klokhet som uppenbarelse och för så väl ordning och reda som för himmelska överraskningar. 

Lyssna: Ska vi våga… Ska också vi våga som har en och annan svår upplevelse i bagaget… Ska också vi än en gång våga be Gud förnya sitt verk i våra liv, i ett möte med Guds Ande som ger oss den kraft och den glädje vi så väl behöver, behöver vi nog ibland också klara ut hur detta bönesvar borde se när den ska ta sig i konkret uttryck i kyrkans gemenskap. 

Tror vi t.ex. att Gud kan tala till oss genom andra, liksom att alla har nånting att ge, måste vi hitta kloka och trygga former för hur detta ska se ut i gudstjänster och samlingar; former vi alla är trygga med, om vi också vill att kyrkan ska vara en miljö dit vi kan bjuda våra vänner, utan att dessa former leder till att våra samlingar blir stängda och ängsliga, 1 Kor 14:23-25: ”Om nu hela församlingen samlas och alla talar tungomål och det kommer in några som inte förstår eller inte tror, säger de då inte att ni är galna? Men om alla profeterar och det kommer in en som inte tror eller inte förstår, då blir han avslöjad av alla och dömd av alla. Hans hjärtas hemligheter uppenbaras, och han faller ner på sitt ansikte och tillber Gud och erkänner: ´Gud finns verkligen i er!´”

Är Paulus oandlig när han vill styra och hitta en god ordning för allt? Så klart inte! Han är klok. Genom att hitta goda former för hur karismatiken i församlingen ska fungera öppnar han istället upp för Andens gåvor och verk. 

Jag tror att tydlighet och varsamhet är viktiga grundord här. Är vi tydliga med vad vi tror på och överens om hur vi ska ha det med uttrycken för karismatiken så kan vi våga igen. Gud kan förstås göra det oväntade. Vi behöver vara öppna för att Anden ibland rör sig utanför våra bekvämlighetszoner. Men det betyder inte att vi inte bör ha kloka riktlinjer för hur vi vill att profetior frambärs, för hur förbönen för de sjuka ska se ut eller för hur vi vill bemöta vänner som kämpar med livet på andra sätt, ”för Gud är inte oordningens Gud utan fridens.”

Enkla riktlinjer är goda nog; självklara principer som handlar om att allt som sägs får prövas, ja t.o.m. skaprövas, i lugn och ro, i bön och eftertanke, inför Guds ord, liksom att vi är varsamma med dem som söker förbön, noga med vårt tystnadsansvar och med respekten för den enskildes integritet o.s.v. 

Inte minst bör den sunda andligheten vara fri från manipulation. Det måste vara tillåtet att få visa sina känslor, på olika sätt, d.v.s. både glädje och sorg. En känslolös kristendom kan inte vara målet. Samtidigt kan det alltför högröstade och uppjagade upplevas som skrämmande för många. I allt detta behövs klokhet, varsamhet och respekt, för Gud och för människor. För, till syvende och sist, visst måste vi än en gång våga be Gud röra vid våra liv. Vad är alternativet? Guds Ande gavs till alla kristna och inte bara till dem som säger sig tillhöra en viss karismatisk rörelse. Petrus säger ju, Apg 2:38: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva.”

Ibland är det enkelt

Jag lyssnade till en predikan av Carl-Erik Sahlberg,f.d. kyrkoherde i S:ta Clara församling. Carl-Erik berättade om sin erfarenhet. Han längtade efter Guds kraft men var skeptisk till många ”andliga” uttryck. Efter många om och men bad han dock en kvinna att be för honom. Det skedde enkelt och odramatiskt, vid ett bord, efter ett samtal och efter en kopp te. Kvinnan bad. Carl-Erik upplevde inget särskilt. Efteråt skjutsade han hem henne. Nästa dag gick han till jobbet. Han var fortfarande inte särskilt känslomässigt berörd, men noterade att Gud började bekräfta hans tjänst på ett nytt sätt; människor kom till tro och frukten av hans arbete blev tydligare. Carl-Erik refererar till den händelsen som den näst viktigaste (efter frälsningsbönen) i hans liv. Jag gladdes över enkelheten i berättelsen. Den var helt enkelt hoppingivande. 

I min Bibel hittar jag ytterligare hoppingivande ord; hoppingivande för människor som mig, som visst mött Gud och hans kraft men som ibland tänker att så mycket av detta skedde för så länge sedan, liksom för gamla kyrkor som vår, som tjänat länge och troget, men fortfarande längtar efter mer av Gud. Orden handlar om hur Gud gör det igen. Guds ord predikas. Guds Ande faller. Och Petrus förklarar, Apg 11:15: ”Och när jag började tala föll den helige Ande över dem, så som han föll över oss under den första tiden.”

Är inte det en vacker tanke? Vi kan fortfarande få be om att Guds Ande ska falla över oss, så som Anden föll över kyrkan under den första tiden. Vill du be med mig om det? I så fall säger Jesus, Luk 11:13: ”Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor till era barn, hur mycket mer ska då inte er Far i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?”

Husgrupper – vad, varför och hur?

Tisdagen den 4 februari inbjöd församlingsrådet i Tabernaklet till ett samtal omkring husgruppens funktion. Vill du ta del av detta följer det inledande föredraget här.

”Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje.” (Apg 2:46)

Så beskrivs gemenskapen i den första kristna församlingen, med ord som trohet, enhet och ”jublande, innerlig glädje”. Kanske inte förvånande då att vi efter detta läser att ”Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta”. Vem vill inte vara med i en sådan gemenskap?

Här finns också en beskrivning av varman möttes, nämligen ”i templet och i hemmen”. 

Bibeltexten beskriver dynamiken mellan den stora gruppen och den mindre. Man firade gudstjänst i templet och bröt bröd i hemmen.

Det är gott att vara många ibland. Det finns en styrka i det. Men den stora samlingen kan också rymma ensamhet. Det är inte möjligt att lära känna alla på en gång. Dessutom behöver vi även en plats för det nära samtalet, där vi kan dela våra liv med varandra på ett djupare och mer konkret sätt. För många har en husgrupp blivit just detta. 

Att ha en husgrupp är att ha vänner omkring sig. Det kan man förstås ha helt spontant och naturligt. Andra gånger kan man behöva ge organisation och struktur åt husgruppen.

VAD ÄR EN HUSGRUPP?

En husgrupp är en liten grupp på kanske 6-12 personer som (oftast) samlas i hemmen för att lära känna Gud och varandra bättre. 

Den samlas så ofta gruppen själv väljer. Några grupper samlas varje vecka, några varannan vecka och andra kanske en gång i månaden, allt efter vars och ens möjligheter.

Husgrupperna kan se olika ut, det kan finnas tjej- eller killgrupper, studentgrupper, grupper för barnfamiljer, grupper med inriktning på samtal och grupper som betonar bön. 

Det viktiga är att vi hittar en grupp där vi trivs och kan känna oss trygga. 

En grupp där du känner dig TRYGG, SEDD och HÖRD och där du kan få hjälp att VÄXA och hjälp i BÖN är en bra husgrupp.

Det är också viktigt att grupperna strävar efter öppenhet. Kanske bjuder man sina vänner till gruppen, i samråd med de andra deltagarna. Kanske får man en fråga från Husgruppssamordnaren om man vill ta emot ytterligare någon eller några gruppmedlemmar. Detta tar gruppen gemensamt beslut om. 

Man skulle kunna tänka på gruppen med hjälp av tre ord; tre ord som rimmar bra med varandra:

NÄRA

I gruppen kommer vi varandra nära. Vi lär känna varandra och utvecklar relationer. I det livsnära samtalet, där vi kan dela mer, men bara så mycket vi själva väljer, kan vi växa och utvecklas.

LÄRA

En gruppkväll innehåller också ett enkelt bibelsamtal. Våra pastorer tar fram, eller kan föreslå samtalsmaterial, för de grupper som önskar hjälp med detta. 

BÄRA

”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag”, skriver aposteln Paulus. En god husgrupp blir ett bärarlag. 

EN SAMLING

Hur kan en kväll se ut? Vi kanske startar upp med något enkelt att äta. En enkel fika duger bra. Därefter går vi laget runt. Alla bjuds in i samtalet. Vad har hänt sedan sist? En kort avstämning. Efter detta har vi kanske ett kortare eller längre studium, ett bibelsamtal eller ett ämne vi vill samtala om. Gruppen väljer själv vad detta ska handla om. Önskas hjälp med studie- eller samtalsmaterial kan pastorerna bistå med det.

Kvällen avslutas lämpligen med en bönestund, där var och en får bidra med såväl böneämnen som böner. 

LEDNING

Varje grupp har en kontaktperson. Kontaktpersonen kontaktas vid förfrågan om nya gruppdeltagare och kanske om det finns någon fråga från församlingsledningen till grupperna att samtala omkring. 

Kontaktpersonen inbjuds också till en gemensam uppstartskväll i början av varje termin där man kan dela med sig av frågor eller upptäckter och dessutom få information om vad som kommer att hända under den kommande terminen.

Växer våra husgrupper och blir fler och större vill vi se ett Husgruppsråd växa fram, där människor som är lämpade för det hjälper oss att driva arbetet framåt. 

Som ett första steg tillsätter vi en Husgruppssamordnare. 

HUSGRUPPSSAMORDNAREN

Husgruppssamordnarens uppgift blir att (tillsammans med våra pastorer): 

  • Vara länk mellan Församlingsråd och våra husgrupper
  • Hjälpa nya människor att hitta in i husgrupper
  • Hjälpa den som önskar att starta upp en husgrupp
  • Kalla till en uppstartssamling för kontaktpersonerna i början av varje termin
  • Ge goda råd när goda råd behövs

STEG FRAMÅT

Vi har redan nu några husgrupper och vill gärna ge resurser till de redan befintliga grupper vi har som önskar hjälp att utvecklas. Vi vill också inventera hur det ser ut i grupperna och vilka grupper som kan önska ta emot nya medlemmar. 

För att få igång nya grupper behöver vi framförallt ledare/samordnare som är beredda att starta upp en grupp. 

När någon vill ta ett initiativ kan han/hon kontakta Husgruppssamordnaren eller någon av våra pastorer, som kan offentliggöra att gruppen startar och eventuellt inbjuda fler deltagare. 

Vi kan också finnas med vid uppstartssamlingen.

Har man en grupp vänner omkring sig som gärna samlas är det förstås bara att starta upp. Vänner som samlas, samtalar och ber är helt enkelt vad en husgrupp är. 

Vi önskar dock att man ansluter sig till det gemensamma husgruppsbyggandet i församlingen så att vi kan hjälpa varandra framåt. 

Vem är den helige Ande?

En Timme Bibel, 200120, Tabernaklet, Göteborg, Micael Nilsson

Under vårens En Timme Bibel, som är en av våra studiesamlingar, som hålls varje sista onsdag i månaden fram till den 27 maj, kommer vi att följa en röd tråd. Det blir fem distinkta temasättningar så att man kan komma till en av dem och få ut något av det. Men genom allt går en huvudled, eller en röd tråd: ”Anden och kyrkan”. Varje kväll kommer att handla om någon aspekt av den helige Andes verk, i och genom våra liv. 

Ikväll börjar vi med den första och allra mest grundläggande frågan: ”Vem är den helige Ande?”. Det betyder att vi ska se på några viktiga bibliska huvudtankar som berör läran om Guds Ande. 

Den andra kvällen får bli lite mer personlig. Då frågar vi: Hur tar vi emotGuds Ande? Paulus skriver nämligen att vi ska låta oss uppfyllas av Ande? Och Jesus andas på lärjungarna och säger: – Ta emot den helige Ande! Detta visar på ett viktigt behov i våra liv, men också på vår aktiva delaktighet, eller på behovet av att öppna upp sitt liv och ta emot. 

Kväll tre ska handla om begreppet ”Andens frukter”. ”Andens frukter” står för vad Anden gör med oss. När Guds Ande kommer in i våra liv börjar vi förvandlas. Andens frukter är resultatet av Guds närvaro i våra liv. Paulus talar om dessa frukter som, Gal 5:22-23: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. Vem av oss skulle inte vilja att detta vore en korrekt beskrivning av våra liv? Men hur ska det gå till? Hur kan detta bli allt mer sant om oss? 

Den fjärde kvällen berör ett stort ämne, nämligen det där som kallas för ”Andens gåvor”. Jag läser i 1 Kor 12:11: ”i allt detta verkar en och samme Ande, som fördelar sina gåvor åt var och en som han vill.” Gud begåvar människor. Anden ger gåvor till varje kristen. Vad kan det betyda?

Den femte och sista kvällen berör Guds ledning. I Bibeln leder Guds Ande människor genom allehanda situationer. Detta är alltså en del av den kristna erfarenheten. Så… vad är det att vara ledd av Guds Ande?

Varför är detta viktigt? 

Men ikväll ska vi alltså ta oss av den helt grundläggande frågan: Vem är den helige Ande? Varför är den frågan viktig? Vi kan ge många svar på det. 

Jag är andligt död utan den helige Ande. Anden är livgivaren. 

Jag är kraftlös, på tok för svag, utan Guds Ande. Paulus vet det, och skriver till kyrkan i Korinth, 1 Kor 2: ”När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller vishet (…) Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. Mitt tal och min predikan kom inte med övertygande visdomsord utan med bevisning i Ande och kraft. Er tro skulle inte bygga på människors visdom utan på Guds kraft.”

Jag är livlös, kraftlös men också hjälplös utan Hjälparen.

Dessutom är jag vilse utan Andens ledning. Jesus säger, Joh 16:12-13: ”Jag har mycket mer att säga er, men ni kan inte bära det nu. Men när han kommer, sanningens Ande, då ska han leda erin i hela sanningen.”

Kanske är ändå det starkaste argumentet för varför jag som kristen borde studera vem Guds Ande är att Guds Ande är Gud. (Jag ska komma tillbaka till det snart.) Och om Anden är Gud måste det förstås, per definition, vara en viktig fråga för mig? Frågan vem Gud är är frågornas fråga. Ska vi nu börja hitta svar på den kan vi självklart inte gå förbi frågan vem Guds Ande är. Alltså kommer frågan om vem Guds Ande är alltid att vara central för den som längtar efter Gud. 

Jesus säger, Joh 14:16-17: ” jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare som ska vara hos er för alltid: sanningens Ande. Världen kan inte ta emot honom, för världen ser honom inte och känner honom inte. Ni känner honom, för han förblir hos er och ska vara i er.”

”Ni känner honom”, säger Jesus. Det kännetecknade alltså de första kristna. De kände Guds Ande. 

Här är ytterligare ett skäl till att ta sig an frågan, Joh 16:7: ”Men jag säger er sanningen: Det är för ert bästa som jag går bort. För om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort ska jag sända honom till er.”

Detta att Jesus lämnar oss, d.v.s. lämnar oss för att återfå den plats han lämnat för att bli människa, tronplatsen på Guds högra sida, för att därefter sända den helige Ande till oss är, menar Jesus, t.o.m. en bättre lösning än att han skulle stannat kvar på jorden efter sin uppståndelse. 

Det är hårdsmälta ord. Vi kunde ju annars tänka att om Jesus istället valt att stanna kvar på jorden så hade det löst allt. Och så kommer det ju att bli en dag. En dag ska Gud bo mitt ibland oss. Det är vårt framtidshopp. 

Men om Jesus stannat kvar, kunde vi tänka, hade det ju löst så mycket. Hade vi haft frågor omkring läran eller problem med splittring och annat i kyrkan, hade vi kunnat sända en delegation till Jesus i Jerusalem. Och hade vi haft personliga problem hade vi själva kunnat söka upp honom. 

Men, å andra sidan, hur skulle det sett ut om människor från hela världen kommit till Jesus med sina frågor och plågor? Kan du se den bilden framför dig? Vilken trängsel! Miljoner och åter miljoner hade kommit. – Jag har en bättre idé, menar Jesus. Jag sänder min Ande över er och in i er. Det betyder att överallt där det finns en kyrka, och på varje plats där det finns en kristen, där finns jag, genom den helige Ande. 

Genom Guds Ande kommer jag in i era liv. 

Genom Guds Ande verkar jag genom er. 

Genom Guds Ande tröstar jag er.

Genom Guds Ande leder jag er?

Genom Guds Ande utrustar jag er?

Genom Guds Ande talar jag inom er och genom er?

Genom Guds Ande, mitt i min kyrka, förvandlar jag liv, städer och länder. Det är min vision.

Så om det är så Jesus ser det… Om Jesus tycker att sändandet av Anden över våra liv t.o.m. är en bättre lösning än hans egen fysiska närvaro på jorden, måste vi få veta mer om vem Guds Ande är och vad det kan få betyda för oss om vi tar emot och lär känna Anden, så att Jesus också skulle kunna säga om oss: ”Ni känner honom”. Om Jesu vision för världens räddning är att han sänder sin Ande in i våra liv, då är det här viktigt, inte sant?

Ett sista viktigt skäl till att försöka fördjupa den här frågan är att det finns så många missförstånd omkring den. Ibland har karismatiken blivit ett slagfält. Andliga upplevelser har blivit medaljer. Kristna människor har upphöjt sig själva och sina egna kyrkor som andliga, i motsats till den oandliga kyrkan i nästa kvarter. Anden skulle ena kyrkan, men våra önskemål omkring upplevelsen av Anden har istället ofta splittrat kyrkan. Och ibland har betoningarna blivit skeva. I Andens namn har människor ibland blivit utsatta för manipulation och övergrepp. Det finns därför många som snarare hukar i bänkarna än fylls av längtan när man närmar sig ämnet. Det är förstås en oerhörd tragedi. Alltså uppmanas vi att vara både prövande och öppna inför undervisningen om den helige Andes verk. Jag tror att om vi verkligen vill komma vidare här behöver vi också våga beröra detta, och lovar med det att återkomma till det nästa gång vi möts.

Så vem är den helige Ande? Jag citerar John Stott och boken ”Kristendom, en handbok i trons grunder”: ”Jag minns att jag för några år sedan läste om en man i Kina, som hade frågor om den kristna tron men blev förvirrad beträffande den helige Ande — särskilt sedan han läst om hur Anden sänkte sig ner som en duva vid Jesu dop. ”Fadern förstår jag”, sa den kinesiske sökaren, ”och Jesus Kristus hans son, men vem är den här heliga fågeln?” Man förstår hans förvirring. Och användningen av ordet ”ande” i andra sammanhang underlättar inte precis situationen. Folk tänker sig ”den helige Ande” som något slags ande i flaskan, och är därför antingen rädda för honom eller tar honom inte på allvar.

En annan anledning till att det är svårt att förstå den helige Ande är att han är skygg, tillbakadragen och självutplånande. I motsats till oss njuter han inte av att dra uppmärksamhet till sig själv eller av att bli firad. För mycket publicitet generar honom. I stället är hans viktigaste uppgift att bära vittnesbörd både om Fadern och Sonen. Det är han som får oss att säga ”Abba, Fader”, när vi ber, och det är han som ger oss förmågan att bekänna: ”Jesus är Herre” (Rom 8:15; 1 Kor 12:3). Man har faktiskt betecknat just hans roll som ”en fasadbelysning i förhållande till Herren Jesus Kristus… När det är en bra fasadbelysning är strålkastarna placerade så att man inte lägger märke till dem…; det man ska se är bara byggnaden som fasadbelysningen riktas mot. Därför är den helige Ande den dolda fasadbelysning som lyser på Frälsaren”.

Liv ur tomhet. Ordning ur kaos.

Första gången vi läser om Guds Ande i Bibeln är i skapelseberättelsen: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet.”

Är du med? Först var det mörker och tomhet. Först var det kaos och oordning. Så svävade, eller ruvade, Guds Ande över allt och skapelsens krafter frigjordes. Mörker blev ljus. Tomhet blev liv. Kaos blev ordning. Genom Andens närvaro blev ett livlöst mörker och ett öde universum, ljus, liv och ordning. Och tystnaden bröts av fågelsång.

Därefter berättar Bibeln om den stora tragedin. Människan vänder Gud ryggen. Det påverkade hela skapelsen. Paulus skriver om detta i Rom 8:18-23: ”Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår. Själva skapelsen väntar och längtar efter att Guds barn ska uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att även skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet.

Vi vet att hela skapelsen gemensamt fortfarande suckar och våndas. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning.”

Jag är en naturälskande människa. Jag älskar skapelsen. Jag följer varje nytt vårtecken noga varje år. Jag ger mig ut på långa promenader, skådar och matar fåglar, njuter av djur och natur. Och inte sällan utbrister jag med Paulus: ”O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud!” 

Men ofta blir glädjen till sorg. Jag sörjer svårt efter alla rapporter om döende djur och feberhet jord och tänker att vi är på väg att iscensätta motsatsen till Guds skapelseverk. Vi ödelägger och mörklägger. Vi dödar och åstadkommer kaos. På nytt lägrar sig tomhet och mörker över världen. Skapelsen är i oordning. 

Det är in i detta Jesus kommer; in i vår mörklagda och kaotiska tillvaro. Och när han kommer säger han, Luk 4:18-19: ”Herrens Ande är över mig, för han har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig att utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.”

Ett ”nådens år från Herren” är en referens till jubelåret i det gamla Israel som firades vart femtionde år. Det året, detta nådens år, återgav man slavar sin frihet och de fattiga sin egendom. Jubelåret innebar med andra ord att saker och ting återställdes. – Jag har kommit för att återupprätta allt, säger Jesus. 

Så kom Guds Ande, som vilat över skapelsen i tidens gryning över Jesus. Han rörde vid sjuka kroppar; reste krökta människor och befriade från synd, skuld och andligt förtryck. Skapelseordningen upprättades i Jesu närhet. Guds Ande vilade nämligen över hans liv; samma helige Ande som en gång gjorde en mörk och tom tillvaro ljus och levande. 

Jesus återställde ordningen. Där mörker rådde tändes ljus. Där tomhet regerade bröt livet fram. Där kaos härskade återställdes ordningar. Detta är starkt beskrivet i en evangelietext, nämligen i berättelsen om den besatte mannen i Gerasa, Mark 5:15: ”När de kom till Jesus och såg den besatte som hade haft legionen sitta där, klädd och vid sina sinnen, blev de rädda.” Ett liv under mörker och tomhet och kaos blev ett upprättat liv.

Efter detta kom Guds Ande över kyrkan, d.v.s. över alla troende. Genom kyrkan och Anden i förening fortsatte återupprättandet av skapelseordningen. Ljus bröt fram. Människor befriades. Liv i kaos blev liv i ordning. 

På alla dessa sätt hör undervisningen om Skaparen, Sonen, Anden och kyrkan ihop. Varje gång Anden släcks kommer tomhet, mörker och kaos att ödelägga liv och länder. Men varje gång Guds Ande kommer tänds ljus och hopp i människors liv. Guds Ande lyser upp tillvaron. Guds Ande är livgivaren. Guds Ande upprättar ordningen.

Det är viktigt för Jesus att vi förstår vem den helige Ande är

Av alla dessa skäl är det viktigt för Jesus att vi förstår både ven den helige Ande är och vårt behov av Guds. 

Vad en människa säger i sitt testamente lägger man stor vikt vid. Ingen får ändra om i testamentet efter en persons bortgång. Det som är skrivet gäller. 

Johannesevangeliet kapitel 14-16 har ibland kallats för Jesu testamente. Dessa kapitel innehåller nämligen Jesu slutord. Innan korset och lidandet samlar Jesus sina lärjungar för att ge dem en nödvändig undervisning. Vad handlar då detta testamente om? En stor del av det handlar om Anden:

”Och jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare som ska vara hos er för alltid: sanningens Ande. Världen kan inte ta emot honom, för världen ser honom inte och känner honom inte. Ni känner honom, för han förblir hos er och ska vara i er.” (Joh 14:16-17)

”Men Hjälparen, den helige Ande som Fadern ska sända i mitt namn, han ska lära er allt och påminna er om allt som jag sagt er.” (Joh 14:26) 

”Det är för ert bästa som jag går bort. För om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort ska jag sända honom till er.” (Joh 16:7)

Den helige Ande är Gud

I Bibeln tillskrivs den helige Ande egenskaper som bara kan och får tillskrivas Gud. Några exempel:

Anden är evig, enligt Hebr 9:14.

Anden är ”allestädes närvarande”, Ps 139:7.10:  ”Vart kan jag gå för din Ande, vart kan jag fly för ditt ansikte?

Stiger jag upp till himlen är du där, bäddar jag åt mig i dödsriket är du där. Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mig en boning ytterst i havet, ska också där din hand leda mig och din högra hand hålla mig.”

Anden är allvetande, 1 Kor 2:10-11: ”Gud har uppenbarat det för oss genom sin Ande. Anden utforskar allt, även djupen i Gud. Vem vet vad som finns i människan utom människans egen ande? Så vet heller ingen vad som finns i Gud utom Guds Ande.”

Till sist kallas också den helige Ande för ”Gud”, Apg 5:3-4: ”Då sade Petrus: ’Ananias, varför har Satan fyllt ditt hjärta så att du ljög för den helige Ande och smusslade undan en del av pengarna för marken? Var den inte din så länge du hade den? Och när den var såld, var inte pengarna dina? Varför bestämde du dig i ditt hjärta för detta? Du har inte ljugit för människor utan för Gud.’”

Bibeln säger sådant om Anden som bara kan sägas om Gud.

Den helige Ande är en person

För många blir begreppet “helig Ande” någonting obestämt, någonting flytande, en känsla eller en opersonlig kraft.

När vi läser Jesu testamente är texten istället fylld av uttryck som “Hjälparen” eller “han”. “…han skall lära er allt…” Det är ingen tvekan om att Jesus lär att Anden är en person.

Många tycker att det är svårt att tänka att Anden är en person eftersom Anden inte har en kropp. Kan man vara en person utan att ha en kropp? undrar vi. Svaret måste bli ja. Förstår jag det rätt kommer vi alla att förlora våra kroppar och få en andlig kropp innan vi får vår uppståndelsekropp. Vi tror att våra nära och kära som dött är bevarade till sin person, även om deras kropp dog, inte sant? Så visst kan Anden vara en person utan en kropp som vår. 

Bibeln talar om Anden som ”han”, och inte som ”det”. Vi lyssnar till ett exempel. Lyssna noga hur Jesus talar om Anden i det här citatet, Joh 16:13-14: ”Men när han kommer, sanningens Ande, då ska han leda er in i hela sanningen. Han ska inte tala av sig själv utan bara tala det han hör, och han ska förkunna för er vad som kommer att ske. Han ska förhärliga mig, för han ska ta av det som är mitt och förkunna för er.”

Också apostlarna talade om den helige Ande som någon med tankeförmåga, känsla och vilja, som man vanligtvis brukar räkna som de tre beståndsdelarna i en personlighet. Lyssna:

Rom 8:27: ”Och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.”

Anden menar. Anden vädjar. Anden vill. Allt detta talar om Andens tankeförmåga och vilja.

Anden har också känslor. Paulus skriver att vi inte ska bedröva den helige Ande, Ef 4:30: ”Bedröva inte Guds helige Ande, som ni har fått som ett sigill för befrielsens dag.” Anden är med andra ord en person som kan känna sorg.

Anden är inte en kraft, men Anden ger kraft. 

Anden är inte en känsla, men vi kan känna hans närvaro.

Anden är inte ett inflytande, men han har inflytande. 

Anden är en verksam person med personliga egenskaper:

Anden talar, Upp 2:7.

Anden beder för oss/i oss, Rom 8:26.

Anden vittnar, Joh 15:26.

Anden leder, Apg 8:29.

Treenigheten

Därmed har vi kommit fram till läran om treenigheten. D.v.s. att det bara finns en Gud, och att denne Gud är tre.Anden är en person i gudomen, en person i den ende Gudens trefaldighet.

Så här har den kristna kyrkan valt att uttrycka läran om treenigheten i den atanasianska trosbekännelsen: ”Men Faders och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, lika i ära och lika i evigt majestät… Så är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud.”

Låt oss först bara se efter så att vi verkligen hittar det här i vår Bibel. Vi studerar fyra bibelstycken. 

Det första talar om gudomen, eller om det ”gudomliga”, inte bara det vanliga begreppet Gud, Apg 17:29: ”Är vi nu av Guds släkt bör vi inte tänka oss att det gudomliga liknar något av guld, silver eller sten, en bild som kommit till av mänsklig konst och fantasi.”

På samma sätt skriver Paulus i Kol 2:9 talar om Kristus: ”I honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt.”

I Matteus 28:19 finner vi treenigheten presenterad på ett rakare sätt: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.”

Sist, Paulus välsignelseord, där alla personerna i gudomen finns med, 2 Kor 13:13: ”Vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den helige Andes gemenskap vare med er alla.”

Vi använder ofta bilden av en triangel när vi ska illustrera Guds treenighet. På ena sidan skriver vi Fadern, på den andra Sonen och på den tredje Den helige Ande. Tre sidor av samma verklighet säger vi. Tre sidor, men en triangel.

En annan av de gamla kyrkofäderna använder en annan bild. Ireneus talar om Fadern som har sträckt ut sina två armar: Sonen och den helige Ande för att röra vid oss och omfamna världen. Med den helige Ande rör Gud våra liv. Jag tycker att den bilden är bättre. Gud som en öppen famn ligger närmre evangeliet än Gud som ett schema i form av en triangel.

En viktig upptäckt

Anden är en person. Anden är personlig. Att Anden är en person betyder att vi kan ha en personlig relation till Anden. Eller som Jesus sa: ”Ni känner honom”.

Bilder för Anden

En bild säger mer än 1000 ord, säger talesättet. Bibeln är i hög utsträckning en bilderbok. Så undervisar också Bibeln om Anden i form av bilder. Låt oss se på några exempel:

Hjälparen, Joh 14:26

Det grekiska ordet, “parakleitos” är ett ord med rik innebörd. Det är också ett ord som är svårt att översätta. Så här skulle man kanske kunna uttrycka det: Hjälparen är en person som tillkallas i en situation som människan inte själv klarar av.

Men ordet betyder i sin verbform också att “uppmuntra” eller att “mana på”. Framför allt används ordet om uppmuntran till trupper som drog ut i strid. Hjälparen ger oss uppmuntran och kurage att utkämpa livets strider.

I Johannesevangeliet är Anden också Jesu “stand in”. Anden är Jesu närvaro i våra liv; en närvaro som stärker, vägleder, uppmuntrar och ger kraft.En kristen kan vara svarslös, kraftlös, t.o.m. modlös – men aldrig hjälplös!

Anden är som vinden, Joh 3:8

”När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt.” (Apg 2:1-2)

Jag tycker om beskrivningen av den första kristna pingstdagen. När Anden kom, över några svaga och rädda kristna som satt instängda i ett slutet rum, var det som när man öppnar ett fönster och vädrar ut.

Det vet vi vad det är. Det kvalmiga rummet där tanken blir trög och vårt synfält begränsat av de väggar som omger oss. Så öppnar man fönstret och en frisk livgivande bris drar genom rummet och fyller våra lungor.

Det får mig att vilja be: – Gud gör det igen. Dra på nytt genom den instängda kyrkan med en frisk vind från evighetens värld.

Bilden av vinden är rik. Du kan tänka på den länge och hitta många tillämpningar. Vi ser inte vinden, men vi känner av den. Vinden kan välta stora träd eller driva ett vindkraftverk och ge kraft. Vinden är osynlig, men stark kraftfull och påtaglig. Sådan är Anden.

Anden är som en eld, Apg 2:3

När Anden kom över lärjungarna på pingstdagen skedde det så att man liksom såg tungor av eld som fördelade sig på lärjungarna.

Paulus uppmanar församlingen i Thessalonike att inte “släcka Anden”, 1 Tess 5:19. Det brann en eld, en passion i de första kristnas liv.

Elden är en intensiv bild. Elden värmer den frusne, men eld förtär också. ”Lek inte med elden”, förmanar vi våra barn. När elden har dragit fram är ett landskap förändrat. Anden förändrar. Anden värmer. Anden renar. Anden får oss att brinna. 

Anden är som friskt vatten, Joh 7:37-39

Vårt behov av vatten är ett av vårt mest påtagliga behov. Vi klarar oss längre utan föda än utan vatten. Utan vatten törstar vi till döds, ganska snart. Vatten får oss att grönska och blomma.

Jag gjorde en gång en resa genom Negevöknen. Det var en resa genom ett torrt och dött landskap, bestående av sand och sten. Men plötsligt, mitt i öknen, fanns ett grönskande fält, med tomatplantor och andra växter. Man hade funnit en vattentäkt djupt nere i marken under den livlösa ytan. Genom att leda upp vattnet till plantorna grönskade öknen. Varje gång jag tänker på det där minnet kommer jag ihåg Jesu ord: ”Den som tror på mig (…) ur hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram”.

Jag tänker att jag sett det; att jag sett människor vars inre varit som en torrlagd öken men som grönskat och blomstrat när Andens källa fick springa fram i deras liv.

Anden är som en duva, Matt 3:16

”När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Då öppnades himlen, och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom.”

Anden liknas vid en duva. Är inte det en märklig bild? Att likna, universums väldigaste kraft, med en duva! Varför inte en örn, bilden av makt och kraft, eller ett majestätiskt lejon? Varför en duva? Kanske för att duvan är känslig. Universums väldigaste kraft kommer till oss som en duva. Märkliga tanke! Men så är det. Den helige Ande kommer till våra liv, inte som en örn som slår ner på sitt villebråd, utan känsligt. Inte för att göra våld på oss, utan för att invänta vår bön: – Kom helig Ande.

Avslutning

Jag ska avsluta med att läsa ett utdrag ur en andakt jag läste i veckan. Orden är lånade från Stanley Jones bok ”Liv i övernog”: ”En ung predikant hade fått ett nervöst sammanbrott, vilket läkaren beskrev på följande sätt: ’Ni söker att bygga ett tvåtusendollars hus för ettusen dollar. Ni är ansträngd och uttröttad av era otillräckliga resurser (…)  Den diagnosen kunde ställas på den kristna kyrkan också (…) Vi försöker utföra saker och ting som ligger utöver våra andliga resurser (…) Vi måste få nya resurser.

I Texas använde man under en lång tid olja som fanns alldeles vid markytan och tillförseln blev mager. Till slut vågade någon gå ner till 5000 fots djup och träffade på nya oljeskikt, som gav strömmar av olja. Numera pumpar man all olja från dessa djup. 

När vi som kristna går ned till de största djupen och utnyttjar de resurser som genom den gudomliga Försynen ha upplagts för oss, skall vi bli som en artesisk brunn, överflödande. Då skall vi bli redo för vad som helst. 

Melva Livermore, som var så väl förtrogen med de djupare grundvalarna för livet, reste sig upp i vårt Ashram och sade med ett strålande ansikte: ’Jag går verkligen omkring och utstrålar kärlek överallt.’ Och så tillade hon (…): ’Kom bara, du liv, jag är redo.’ (…) Melva Livermores liv hade förvandlats från att vara en termometer till att bli en termostat. Termometern registrerar endast temperaturen i sin omgivning; termostaten förändrar temperaturen. Vår kristendom registrerar ofta endast omgivningen i stället för att förändra den. De första lärjungarna gick inte omkring och registrerade den förhärskande pessimismen utan de förvandlade den. De gick inte omkring och sade: ’Se på problemen’. De sade ’Se på Frälsaren’. Tonvikten lade de inte på den överflödande synden utan på den ännu mer överflödande nåden. Och de talade med förvandlande makt. För ’Apostlagärningarna’ var ’Den Helige Andes’ gärningar, som verkade genom apostlarna. Och vad de började det kan vi fortsätta. ’Fortsättning följer’ står skrivet vid slutet av Apostlagärningarna.

– O, du levande Ande — Du som bringar liv i döden, seger i nederlag, renhet i orenhet, plus i minus — kom in i mig och beskriv med stora bokstäver hela min verkliga ställning. Kom in i mitt liv för att tända eld där det varit trögt, dött och ineffektivt. Kom du själv in i mig. I Jesu namn. Amen.