”Är vi framme snart?” Bilen var packad. Bagageutrymmet var använt in till sista kvadratcentimeter. Barnen satt fastspända. Vi var på väg hem; hem till Värmland för några dagars ledighet med våra familjer. Resan mellan lilla Fornåsa ute på östgötaslätten och Sunne var ungefär 30 mil lång. Det skulle ta mellan fyra och fem timmar, inkluderat pauser för mat, glassinköp och toalettbesök. Förmodligen skulle det också krävas en och annan ”springa av sig” paus.
Redan efter några kilometer, vi skulle just passera den gamla vackra kyrkan från 1100-talet i Ekebyborna, kom frågan första gången: ”Är vi framme snart?”
Jag log och försökte förklara att vi bara hade börjat. Vi skulle åka en lång väg. Resan skulle ta fyra timmar. Min fyraåring i baksätet nickade, som att han förstod. Det gjorde han förstås inte. ”Fyra timmar” var ett allt för svårt begrepp för honom. För hans treåriga lillasyster likaså. Men de tystnade. En stund. Kanske gick det t.o.m. tio minuter innan frågan kom igen: ”Är det lång tid kvar?” Nu fick mamma ta över. Pedagogiskt och lugnt berättade Maria att vi skulle åka över berg och åkrar, länge. Barnen fick en bok att bläddra i. Och det blev tyst. Kanske en kvart. Sedan gick det inte längre. Kunde vi äta någonting snart? Barnen fick en banan. ”Om ni vill kan ni sova en stund” försökte Maria. Det ville de inte alls. Tio minuter till. Samma fråga igen: ”Nu är vi väl i alla fall snart framme?”
Det är inte lätt för ett litet barn att förstå hur lång tid fyra timmar är. Barn lever i nuet. ”Sen” och ”om en stund” försvinner i en obegriplig dimma. Allt Johan och Mikaela ville ha var ett ”ja”. ”Ja, snart är vi framme.”
”Hur lång tid är det kvar? Är det inte snart slut på den här pandemin? Kan vi inte så träffas som vanligt igen?” Jag tror att många av oss liknar barnen i baksätet dessa dagar. Vi vill veta hur länge det här ska pågå. Och vi blir otåliga när vi inte får svar. Inte bara är det frustrerande. Det är direkt nedbrytande. Vi vet inte längre vad vi ska ta sikte på. Det är lite som när vi tar en löparrunda. Vi behöver veta hur lång sträckan är för att veta hur vi ska lägga upp loppet. Är det ett 800-meters lopp gäller en fart. Är det ett maraton gäller en annan.
Det är svårt att inte veta hur länge detta undantagstillstånd ska hålla på. Om det handlar om några veckor klarar vi nog av att borra ner huvudet och fortsätta framåt. Men handlar det om ett halvt år eller längre behöver vi tänka djupare och hitta mer slitstarka strategier. Nu springer vi alla in i dimman utan att ha en aning om hur långt vi ska springa.
En bibeltext att ta sikte på
Det finns en bibeltext att ta sikte mot. Orden riktades till en församling som mötte ett annat slags problem. Den var förföljd. De kristna som först tog emot brevet var också till viss del isolerade från sin omgivning, om än av andra skäl än våra. Men det finns också likheter. Inte heller de visste hur deras framtid skulle komma att se ut, eller om de skulle våga tro på en förändring. In i detta skriver Hebreerbrevets författare, Hebr 6:10-12: ”Gud är inte orättvis, han glömmer inte vad ni har gjort och vilken kärlek ni visat hans namn genom att tjäna de heliga, nu som förr. Men vi önskar att ni var och en ska visa samma iver att bevara den fulla vissheten i hoppet ända till slutet, så att ni inte blir tröga utan följer dem som genom tro och tålamod får det utlovade arvet.”
Här finns ord som lyfter och bär: ”han glömmer inte”. Gud glömmer inte vad du gjort. Gud glömmer inte sina löften. Och Gud glömmer inte dig. Var du än är, vad du än känner och hur du än mår. Gud har inte glömt dig.
Här finns också den intressanta kombinationen av två ord som i förening skapar uthållighet, ”tro och tålamod”. Det är så vi kan segra till slut. Det är så vi kan vinna ”det utlovade arvet”. Genom ”tro och tålamod”.
Och vi behöver både ock. Om tron hakar tag i otåligheten blir den kanske en rastlös och oändlig jakt efter något annat. En otålig tro jagar nya upplevelser, starkare uppenbarelser, nyare former, ju nyare desto bättre, som katten jagar efter svansen. Längtan är bra. Rastlöshet är något annat. Tro utan tålamod jäktar och förtunnar.
Tålamod utan tro, å andra sidan, blir stoisk, tapper men ändå hopplös. Vi behöver tron för att orka. Och när tron, d.v.s. förtröstan på Gud, leder till tålamod skapas en grund i människors liv. Tro som leder till tålamod finner frid och håller ut. För tålamod är mod som tål påfrestning.
Men hur?
Det låter enkelt. Men hur ska det gå till? Varifrån ska vi få detta mod? Svaret är: Från Gud, 2 Tim 1:7: ”Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande.”
Bibeln är inte en självhjälpsbok. Självhjälpsböcker kan vara bra… men de lämnar oss i slutändan så oändligt ensamma. Hos Gud finns hjälp att få. Den stora frågan är inte hur vi kan bli starkare, mer kärleksfulla eller mer behärskade. Frågan är om vi kommer att vända oss till Gud och be om hjälp eller inte? Paulus skriver nämligen att Gud vill ge oss allt detta när vi ber honom om det. ”Gud har… gett oss… kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande.”
Lånade ord
Hur skulle en sådan bön kunna låta? Du kan be med alldeles egna ord. Det duger bra. Men du kan också återanvända Bibelns böner och göra deras ord till dina. Här är en underbar bön man kan be för sig själv i en tid som vår, Ps 143:8-11:
”Låt mig möta din nåd på morgonen,
för jag litar på dig.
Visa mig den väg jag ska gå,
för jag lyfter min själ till dig.
Rädda mig från mina fiender,
HERRE,
hos dig söker jag skydd.
Lär mig att göra din vilja,
för du är min Gud.
Låt din gode Ande leda mig
på jämn mark.
HERRE, ge mig liv
för ditt namns skull,
rädda min själ ur nöden
i din rättfärdighet.”
Vi är framme snart!
”Hur långt är det kvar?” Jag önskade att jag hade ett svar att ge dig. Men det har jag inte. Och det har ingen annan heller. Men en sak vet jag: ”han glömmer inte”. Inte dig och inte mig. Och ingen annan heller. Dessutom ska vi också finnas för varandra. Inte heller vi ska glömma varandra. Oavsett hur mörk denna höst kan bli eller hur kall vinterkylan kommer att lägga sig över vårt land. Du är inte ensam. Denna prövning måste vi ta oss an tillsammans. Nu behöver vi tänka på varandra, be för varandra, ringa varandra, lyfta varandra, i tro och tålamod. ”Vi är snart framme” svarade jag barnen till sist, när vi närmade oss mormor och morfars hus, där morfar stod på farstutrappan och tog emot och mormor i köket och värmde mjölk och bullar. Det får bli mitt slutord också till dig. Vi måste genom denna kris. Vi behöver ta den på allvar utan att hamna i förlamande fruktan. Hösten kanske blir svår. Men det kommer att komma andra tider. Detta kommer inte att vara för evigt. Och framförallt… Vi är framme snart, Rom 13:11: ”Frälsningen är oss närmare nu än när vi kom till tro.”