Drömmen om ett vanligt liv

”Kroppen är en och har många delar, men trots att kroppens alla delar är många utgör de en kropp. Så är det också med Kristus. I en och samme Ande är vi alla döpta för att höra till en och samma kropp… Om en kroppsdel lider, så lider alla de andra delarna med den. Och om en kroppsdel blir ärad, gläder sig alla de andra delarna med den.” (Aposteln Paulus i 1 Kor 12)

Plötsligt hör vi ihop. Det är vad aposteln Paulus skriver. Ingen lever för sig själv. Mötet med Kristus formar en kristen gemenskap. Den är som en kropp. Om en kroppsdel lider lider hela kroppen. Om en kroppsdel blir ärad gläder sig hela kroppen. 

Till det kristna äventyret hör att bli indragen i andra människors liv, kamp och glädje. Det kommer som en enorm bonus. Vår ensamhet bryts. Och livet blir så mycket större.

Alireza Mohammadi, eller som många av oss säger Shapour, som är hans persiska namn, kom till vår församling i januari 2019. Alireza sökte en kristen gemenskap att fira gudstjänst och dela gemenskap med. Redan från första dagen fick han nya vänner. ”Varje gång de såg mig frågade de hur det var med min familj, hur jag mådde, om jag behövde hjälp med något”, berättar han. Snart blev Alireza också medlem i vår församling och aktiv i vår servicegrupp. Så långt var allt gott. Men det fanns en oro i hans liv. Hans fru Niksirat och dotter Shakiba var kvar i ett flyktingläger i Grekland. 

– Det var den svåraste tiden i mitt liv, berättar han. – Jag kunde inte låta bli att tänka på hur de hade det eller hur vi skulle kunna få vara tillsammans igen.

Alirezas väg till oss är lång och gripande. Den hade börjat i Teheran många år tidigare, med dotterns sjukdom och en bedjande kristen vän, kontakten med en kristen församling och ett tre år långt sökande innan han var framme vid sin egen bekännelse och beslutet att bli en kristen. Det var förstås ett farligt beslut att ta. Den kristna kyrkan är förföljd i Iran. 

Snart blev släkten misstänksam när Alireza och hans familj inte längre deltog i den muslimska gudstjänsten. Sakta men säkert blev situationen allt mer hotfull. Till slut kände sig den lilla familjen tvungen att bryta upp och fly. Flykten tog dem till Europa och till ett flyktingläger i Grekland, från vilket de inte kunde ta sig vidare. De fastnade där, innan Alireza på olika vägar fick hjälp att hitta nya vägar framåt. Men för att det skulle bli möjligt fick var han tvungen att lämna sin fru och dotter en tid. Vilket förstås var ett väldigt svårt beslut. 

Att resan kom att gå till Sverige var inte planerat. Det var bara den vägen som öppnade sig. Och här landade han alltså, utan familj och utan kontakter, mitt i ett vinterkallt Göteborg… och kom att bli en del av vår gemenskap.

Våra första böner handlade om att familjen skulle få bli förenad igen. Tre månader senare fick vi bönesvar med underbara bilder av hur Alireza mötte Nikki och Shakiba på flygplatsen.

Därefter har vi delat mycket, i bön och samtal. Det har blivit rätt många nu. Jag är så fascinerad av hur nära vi kommer. Hur är det ens möjligt? Själv mötte jag Gud som en något vingklippt tonåring, i ett svenskt sekulariserat hem, i slutet av 70-talet. Alireza mötte samme Gud under helt andra förhållanden, i Teheran, med en muslimsk bakgrund. Ändå är mötesplatsen självklar. Vi är båda märkta av ett möte med Kristus som har förändrat våra liv, och som fortsätter att göra det. Det svenska och det iranska finns där, men är inte huvudsak. Det allt avgörande är vår kristna identitet. ”I en och samme Ande är vi alla döpta för att höra till en och samma kropp…”

Nu har det gått snart två och ett halvt år. Det har varit en svår tid av väntan och osäkerhet.

– Stressen är svår, berättar Alireza. Jag har svårt att sova på nätterna.

Jag försöker förstå. Men det är förstås inte så enkelt att sätta sig in i vad det skulle betyda för mig att leva med hotet om att både jag och min familj plötsligt skulle kastas tillbaka in i en aggressiv regims armar, med risk för våra liv. Jag blir sittande tyst en stund. Jag ser på min vän. Det gör ont i hela kroppen. Precis som Paulus skrev, tänker jag. ”Om en kroppsdel lider, så lider alla de andra delarna med den.”

– Vad är din dröm Shapour? frågar jag. Vad drömmer du om?

– Jag drömmer, svarar han, efter lång betänketid… Jag drömmer om att få studera, lära mig svenska, betala skatt, göra rätt och ta hand om min familj.

Det låter som en vacker dröm. Vad kunde vara viktigare? Vad kunde vara viktigare än att leva hederligt, tillbe sin Gud, vara nära dem man älskar och bygga en trygg framtid för sin familj? Jag tror att du vill be med mig om att familjen Mohammadi ska få leva den drömmen. 

Micael Nilsson

Pastor, Tabernaklet, Göteborg