Jag sitter ofta vid Korsvägen och väntar på min buss. Det är en intensiv plats. Det är ett nav där bussar och spårvagnar kommer och går och där människor hoppar av och på. Någon kommer springande för att hinna med i sista stund. Några samtalar med varandra och skrattar glatt när de går förbi. Men de flesta… de flesta är tysta. De flesta tittar tyst ner i sina mobiler. Ja, förresten, inte bara de som sitter. Också de som kommer och går tittar ner på sina skärmar. Det är ett under att inte fler av dem går in i lyktstolparna, tänker jag.
Det är en förunderlig plats att befinna sig på. Många har bråttom dit men ingen vill stanna länge. Ingen vill egentligen vara där. Alla är på väg någon annanstans, till sina arbeten, lektioner, möten, eller hem till sina lägenheter. Många möts, helt hastigt, men få ser varandra.
Jag kan ändå uppskatta sådana platser. Jag kan uppskatta att få vara för mig själv men att ändå ha många omkring mig. Det har t.o.m. hänt att jag åkt till ett bibliotek eller satt mig på ett café för att förbereda ett föredrag. Bara att ha människor omkring sig, att få arbeta mot ljudkulissen av vänner som samtalar, att få möta en blick då och då, kanske t.o.m. ett leende, har hjälpt mig att tänka på de människor som till slut ska möta mina ord när jag håller mitt föredrag. Och där, mitt i navet, där folk kommer och går, tänker jag ofta på att också jag är på väg någon annanstans, att livet är en resa där jag till slut är på väg mot något mycket större.
Kyrkan som resecentrum
Dessa dagar i slutet av april kan jag också känna att min kyrka har vissa likheter med min väntplats. Folk kommer och går. Det är så många processer i gång att man nästan blir matt. På söndag avtackar vi Birgitta Olsson Claesson. Birgitta har arbetat som omsorgspastor i Tabernaklet under fyra händelserika år. Det senaste året har en stor del av hennes tjänst handlat om att hjälpa oss bygga om verksamheten i vårt sociala café Trappaner, där också Magnus, hennes man, varit timanställd. Birgitta och Magnus har varit viktiga för oss på så många sätt dessa år. Vi är tacksamma för dem (och för att få ha dem kvar som medlemmar hos oss efter avslutade tjänster). Redan idag, i skrivande stund, välkomnar vi Birgittas efterträdare i föreståndartjänsten för Trappaner, Lovisa Hellsten Halldin. Hon kommer som ett bönesvar, liksom Helena som tillträdde som vår musikledare för några månader sedan. Folk kommer och folk går. Samtidigt är vi inne i ett intensivt skede i vårt sökande efter en ny pastor, som ska ersätta Birgitta i församlingsarbetet, samt förhoppningsvis hjälpa oss att arbeta mer offensivt utåtriktat… det är många önskemål att ta hänsyn till. Också i gudstjänster och annan verksamhet möter vi nya vänner, vänner på tillfälligt besök eller kanske sökande efter en mer långsiktig relation till en församling och ett ”andligt hem”.
Folk kommer. Folk går. Det är utmanande. Det är spännande, och ibland, ärligt talat, lite stressande. För hur ska vi räcka till för allt och alla?
Några ord från Jesus
Jag påminns om två bibelverser:
Matt 6:34: ”Bekymra er alltså inte för morgondagen, för morgondagen bär sitt eget bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.”
Matt 28:20: – Jag är med er alla dagar.
I allt som sker. I allt som förändras. Där människor kommer och där människor går. Inför allt som utmanar, mitt i flödet och kanske stressen, som den balanspunkt där allt vägs och balanseras. Just där står Jesus och säger att det är nog, att han är hos oss, att han vet vägen, att han kan förändra, att han kan leda och att han har kontroll.
Jag ser ut över folket på plattan framför mig. De är alla på väg någonstans. Men vart är vi egentligen på väg tillsammans? Vart är mänskligheten på väg? Tiden är osäker. Någon springer sen mot en spårvagn. Det känns för ett ögonblick som att vi alla liknar honom. Det är inte svårt att känna oro… till dess jag tycker mig se honom, så tydligt, en kort sekund, mitt i allt; till dess jag hör orden, som en viskning i bruset och blir lugn: – Jag är här!
En bön
– Gud, tack för lugnet mitt i stormen,
för glädjen mitt i sorgen,
för friden mitt i striden,
för hoppet mitt i oron,
och för din evigt öppna famn,
mitt i allt.
Tack för det som håller mitt i allt som rasar.
Tack för det enkla mitt i allt det svåra.
Tack för att du alltid är hos oss.
Amen!