De stora stormarna välter träden.
Den ständiga vinden kröker dem.
Vid havsbandet kan man ibland få se träd i förunderliga formationer. Några ligger t.o.m. tryckta ner mot marken innan de till slut orkar resa sig. Det är en märklig syn. Ett fullvuxet träd är starkt. Vad är det för krafter som kan bemästra och kröka den annars så rakryggade och stolta tallen? Svaret är: Det ständiga. Den ständiga vinden, den som dagligen ligger på från havet in mot land.
De stora stormarna välter träden.
Den ständiga vinden kröker dem.
Jag besökte den förföljda kyrkan i Egypten. Jag hade förväntat mig att få möta en försiktig och lågmäld kyrka. Förföljelsen mot de kristna hade varit svår de senaste åren. Några hade dött för sin tro. Men jag mötte en uppfriskande frimodighet från människor som bad för sitt land och stolt bekände sin tro. På vägen hem från flygplatsen tänkte jag på den egyptiska kyrkan och på den svenska. Förföljelsens stormar hade inte knäckt mina egyptiska vänner. Den hade väckt dem. Varför är vi då så ängsliga, undrade jag, så nedtystade och flackande med blicken? Vi slipper vara rädda för förföljelse, men gör det alltid kampen så mycket enklare? Vår kamp är av annat slag. Den utspelar sig i den svenska tysta överenskommelsen om att inrätta sig i ledet, att inte sticka ut, att inte vara annorlunda. Sekulariseringen är en nordanvind, ishavskall.
”Träd är sämre skyddade mot nordanvinden, eftersom vinden oftast kommer från andra håll, och träden har byggt sitt vindmotstånd utifrån det”, säger reportern på SVT efter stormen Alfridas framfart i januari 2019. Stormen hade tydligen orsakat ovanligt stora problem just för att det var en nordanvind. Det visste jag inte. Så intressant. Den stora tallen har förberett sig på västanvindens framfart, på sunnanvind och östanvind. Dess rötter har växt för att klara dem väl. Men mot nordanvinden sänker den sin gard.
Vi har levt i den vinden så länge, växt i sekulariseringens nordanvind… och krökts med tiden, in mot tystnaden, mot förlorad frimodighet och i värsta fall in mot skammen. Jag skäms inte för evangeliet, säger Paulus. Vad säger vi?
Eleven i skolan får veta att vetenskapen bevisat att Bibeln har fel, som att läraren vet så mycket om Bibeln. På lunchrasten på arbetsplatsen får du höra att någon varit på en fest, men att ”det var tråkigt som i kyrkan”, eller kanske t.o.m. ”tyst som i kyrkan”. Den nytillsatte ministerns lämplighet ifrågasätts eftersom hon visar sig vara en troende kristen. Kan människor som tror på ”vidskepelse” styra ett land? undrar den politiske kommentatorn. Och ser du på en film och det nu skulle finnas en pastor med i handlingen så är det förmodligen han som är mördaren… Jag spetsar kanske till det, men faktiskt inte särskilt mycket. Det är bara det att detta pågår hela tiden, som ett bakgrundssorl i våra liv. Och till slut gör det något med oss. Vi börjar hålla med. Inte medvetet förstås, men ändå inte desto mindre. Sakta börjar vi tänka på oss själva som vetenskapsfientliga, utvecklingsmotståndare, bakåtsträvande traditionalister, dömande moralister, naiva, svaga, lättstyrda… You name it.
De stora stormarna välter träden.
Den ständiga vinden kröker dem.
Ute blåser nordanvinden. Sakta tystnar kyrkan. Långsamt bleknar glädjen.
Var är vårt hopp? Hos Jesus. Så klart. Lyssna, Luk 13:11-13, SFB15: ”Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus såg henne, kallade han fram henne och sade till henne: ’Kvinna, du är fri från din sjukdom’, och så lade han händerna på henne. Genast rätade hon på sig och prisade Gud.”
Lukas berättar att kvinnan plågats av Satan i 18 år. Dag efter dag, livet i en nordanvind, det ständiga som nöter och kröker, fram till den dag som var annorlunda, den dag då Jesus kom förbi och rätade på henne.
Jag tror att samme Gud vill göra samma under i vår tid. Så många människoliv har krökts. Så många människoliv har Gud rätat på. I höst har jag arbetat i olika församlingar i 42 år. När jag skriver detta passerar ansikten i revy för min inre syn, människor som livet krökt men Gud upprättat. Han kan sådant Jesus. Han är fullständigt suverän på det. Jag tror dessutom att Gud vill göra detta med hela den kristna kyrkan i vårt land. Det går att få möta Gud, och det går att få möta Gud på nytt. Jag tror att så mycket av den väckelse vi behöver ligger här, i ett återupptäckande av hur fint det är att få vara Guds. Återupptäcker vi det återuppväcker vi säkert också både glädje och frimodighet.
Så här skriver Paulus, SFB15: ”Klä er därför som Guds utvalda, heliga och älskade, i innerlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod.”
Oavsett vad människor sagt och säger om dig, rakt in i den krökande ishavsvinden säger Jesus sitt. Genom tron har allting blivit nytt. Jesu frälsning är av yttersta kvalité. ”Du är utvald”, säger Gud. Du lyfter blicken och låter den vandra i röstens riktning. ”Du är helig”, fortsätter han. Du höjer ditt huvud för att se bättre. ”Du är älskad”, säger han varmt. Och när Gud sagt sitt har du rätat på dig.
De stora stormarna knäcker.
Den ständiga vinden kröker.
”Herren stöder dem som vacklar,
han rätar krökta ryggar.”
(Ps 145:14, Bibel 2000)