Kategori: Tänkvärt

Vi tar kontinuerligt del av den information som ges av våra myndigheter angående coronavirusets spridning samt de direktiv vi får från våra beslutande politiker omkring offentliga samlingar. 11 mars 2020, tog regeringen beslutet att följa Folkhälsomyndighetens rekommendation att förbjuda allmänna sammankomster med mer än 500 personer. Det betyder att vi tillsvidare kan fortsätta att fira gudstjänst och genomföra våra planerade samlingar i Tabernaklet. Om detta förändras, d.v.s. om dessa bestämmelser kommer att förändras så att de påverkar våra möjligheter att fortsätta vår verksamhet som vanligt, kommer vi förstås att följa de direktiv vi får och meddela det här.

Att ta ansvar för varandra

För övrigt uppmanar vi dig som uppvisar symptom på luftvägsinfektion, även lindriga, eller om du får feber, att avstå sociala kontakter som riskerar att sprida smitta. Gäller detta dig bör du alltså avstå från att närvara vid våra samlingar, liksom vid andras.

Frågor har också väckts omkring hur vi bör hälsa på varandra dessa dagar. Svaret är att vi gärna hälsar på varandra, men inte i hand, just nu. Ett leende och några varma, goda ord är en bra ersättning.

Det har alltid varit en självklar hållning i den kristna kyrkan att ta särskild hänsyn till dem som är svaga och därmed kanske också sköra av olika skäl. Detta ansvar bör vi också ta för varandra nu. Låt oss alltså hjälpas åt för att vår kyrka – och för att vårt samhälle – ska bli en så säker plats som möjligt, även för dem som är gamla och för dem som har bräcklig hälsa och som därför skulle drabbas hårt av smitta.

Vi tänker att Jesu ord också är tillämpbara här, Luk 6:31: ”Så som ni vill att människorna ska göra mot er, så ska ni göra mot dem.”

Självklart vill vi också be, för vårt land och för världen, för våra myndigheter och politiker, samt för all sjukvårdspersonal som nu har ett svårt arbete framför sig.

Dessutom vill vi uppmana oss alla att vara vid gott mod, mitt i allt. Trots världens oro bekänner kyrkan en god och barmhärtig Gud, beredd att möta oss i all vår nöd: ”Gud är vår tillflykt och styrka, en hjälp i nöden, väl beprövad.”(Ps 46:2)

Vad kan du göra för att undvika smitta?

En allmänt förebyggande åtgärd mot luftvägsinfektioner är att undvika att röra vid ansiktet eller ögon samt att undvika nära kontakt med sjuka människor.

Tvätta händerna ofta med tvål och varmt vatten, före måltid, mathantering och efter ett toalettbesök. Handsprit kan vara ett alternativ när du inte har möjlighet till handtvätt.

Genom att hosta och nysa i armvecket eller i en pappersnäsduk hindrar du smitta från att spridas i din omgivning eller från att förorena dina händer.

Stanna hemma när du är sjuk för att undvika att smitta människor på bussen, ditt arbete eller där du är nära andra. (Källa: folkhalsomyndigheten.se)

Ordförande och pastorer, Tabernaklet, Göteborg

En Timme Bibel, 200120, Tabernaklet, Göteborg, Micael Nilsson

Under vårens En Timme Bibel, som är en av våra studiesamlingar, som hålls varje sista onsdag i månaden fram till den 27 maj, kommer vi att följa en röd tråd. Det blir fem distinkta temasättningar så att man kan komma till en av dem och få ut något av det. Men genom allt går en huvudled, eller en röd tråd: ”Anden och kyrkan”. Varje kväll kommer att handla om någon aspekt av den helige Andes verk, i och genom våra liv. 

Ikväll börjar vi med den första och allra mest grundläggande frågan: ”Vem är den helige Ande?”. Det betyder att vi ska se på några viktiga bibliska huvudtankar som berör läran om Guds Ande. 

Den andra kvällen får bli lite mer personlig. Då frågar vi: Hur tar vi emotGuds Ande? Paulus skriver nämligen att vi ska låta oss uppfyllas av Ande? Och Jesus andas på lärjungarna och säger: – Ta emot den helige Ande! Detta visar på ett viktigt behov i våra liv, men också på vår aktiva delaktighet, eller på behovet av att öppna upp sitt liv och ta emot. 

Kväll tre ska handla om begreppet ”Andens frukter”. ”Andens frukter” står för vad Anden gör med oss. När Guds Ande kommer in i våra liv börjar vi förvandlas. Andens frukter är resultatet av Guds närvaro i våra liv. Paulus talar om dessa frukter som, Gal 5:22-23: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. Vem av oss skulle inte vilja att detta vore en korrekt beskrivning av våra liv? Men hur ska det gå till? Hur kan detta bli allt mer sant om oss? 

Den fjärde kvällen berör ett stort ämne, nämligen det där som kallas för ”Andens gåvor”. Jag läser i 1 Kor 12:11: ”i allt detta verkar en och samme Ande, som fördelar sina gåvor åt var och en som han vill.” Gud begåvar människor. Anden ger gåvor till varje kristen. Vad kan det betyda?

Den femte och sista kvällen berör Guds ledning. I Bibeln leder Guds Ande människor genom allehanda situationer. Detta är alltså en del av den kristna erfarenheten. Så… vad är det att vara ledd av Guds Ande?

Varför är detta viktigt? 

Men ikväll ska vi alltså ta oss av den helt grundläggande frågan: Vem är den helige Ande? Varför är den frågan viktig? Vi kan ge många svar på det. 

Jag är andligt död utan den helige Ande. Anden är livgivaren. 

Jag är kraftlös, på tok för svag, utan Guds Ande. Paulus vet det, och skriver till kyrkan i Korinth, 1 Kor 2: ”När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller vishet (…) Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. Mitt tal och min predikan kom inte med övertygande visdomsord utan med bevisning i Ande och kraft. Er tro skulle inte bygga på människors visdom utan på Guds kraft.”

Jag är livlös, kraftlös men också hjälplös utan Hjälparen.

Dessutom är jag vilse utan Andens ledning. Jesus säger, Joh 16:12-13: ”Jag har mycket mer att säga er, men ni kan inte bära det nu. Men när han kommer, sanningens Ande, då ska han leda erin i hela sanningen.”

Kanske är ändå det starkaste argumentet för varför jag som kristen borde studera vem Guds Ande är att Guds Ande är Gud. (Jag ska komma tillbaka till det snart.) Och om Anden är Gud måste det förstås, per definition, vara en viktig fråga för mig? Frågan vem Gud är är frågornas fråga. Ska vi nu börja hitta svar på den kan vi självklart inte gå förbi frågan vem Guds Ande är. Alltså kommer frågan om vem Guds Ande är alltid att vara central för den som längtar efter Gud. 

Jesus säger, Joh 14:16-17: ” jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare som ska vara hos er för alltid: sanningens Ande. Världen kan inte ta emot honom, för världen ser honom inte och känner honom inte. Ni känner honom, för han förblir hos er och ska vara i er.”

”Ni känner honom”, säger Jesus. Det kännetecknade alltså de första kristna. De kände Guds Ande. 

Här är ytterligare ett skäl till att ta sig an frågan, Joh 16:7: ”Men jag säger er sanningen: Det är för ert bästa som jag går bort. För om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort ska jag sända honom till er.”

Detta att Jesus lämnar oss, d.v.s. lämnar oss för att återfå den plats han lämnat för att bli människa, tronplatsen på Guds högra sida, för att därefter sända den helige Ande till oss är, menar Jesus, t.o.m. en bättre lösning än att han skulle stannat kvar på jorden efter sin uppståndelse. 

Det är hårdsmälta ord. Vi kunde ju annars tänka att om Jesus istället valt att stanna kvar på jorden så hade det löst allt. Och så kommer det ju att bli en dag. En dag ska Gud bo mitt ibland oss. Det är vårt framtidshopp. 

Men om Jesus stannat kvar, kunde vi tänka, hade det ju löst så mycket. Hade vi haft frågor omkring läran eller problem med splittring och annat i kyrkan, hade vi kunnat sända en delegation till Jesus i Jerusalem. Och hade vi haft personliga problem hade vi själva kunnat söka upp honom. 

Men, å andra sidan, hur skulle det sett ut om människor från hela världen kommit till Jesus med sina frågor och plågor? Kan du se den bilden framför dig? Vilken trängsel! Miljoner och åter miljoner hade kommit. – Jag har en bättre idé, menar Jesus. Jag sänder min Ande över er och in i er. Det betyder att överallt där det finns en kyrka, och på varje plats där det finns en kristen, där finns jag, genom den helige Ande. 

Genom Guds Ande kommer jag in i era liv. 

Genom Guds Ande verkar jag genom er. 

Genom Guds Ande tröstar jag er.

Genom Guds Ande leder jag er?

Genom Guds Ande utrustar jag er?

Genom Guds Ande talar jag inom er och genom er?

Genom Guds Ande, mitt i min kyrka, förvandlar jag liv, städer och länder. Det är min vision.

Så om det är så Jesus ser det… Om Jesus tycker att sändandet av Anden över våra liv t.o.m. är en bättre lösning än hans egen fysiska närvaro på jorden, måste vi få veta mer om vem Guds Ande är och vad det kan få betyda för oss om vi tar emot och lär känna Anden, så att Jesus också skulle kunna säga om oss: ”Ni känner honom”. Om Jesu vision för världens räddning är att han sänder sin Ande in i våra liv, då är det här viktigt, inte sant?

Ett sista viktigt skäl till att försöka fördjupa den här frågan är att det finns så många missförstånd omkring den. Ibland har karismatiken blivit ett slagfält. Andliga upplevelser har blivit medaljer. Kristna människor har upphöjt sig själva och sina egna kyrkor som andliga, i motsats till den oandliga kyrkan i nästa kvarter. Anden skulle ena kyrkan, men våra önskemål omkring upplevelsen av Anden har istället ofta splittrat kyrkan. Och ibland har betoningarna blivit skeva. I Andens namn har människor ibland blivit utsatta för manipulation och övergrepp. Det finns därför många som snarare hukar i bänkarna än fylls av längtan när man närmar sig ämnet. Det är förstås en oerhörd tragedi. Alltså uppmanas vi att vara både prövande och öppna inför undervisningen om den helige Andes verk. Jag tror att om vi verkligen vill komma vidare här behöver vi också våga beröra detta, och lovar med det att återkomma till det nästa gång vi möts.

Så vem är den helige Ande? Jag citerar John Stott och boken ”Kristendom, en handbok i trons grunder”: ”Jag minns att jag för några år sedan läste om en man i Kina, som hade frågor om den kristna tron men blev förvirrad beträffande den helige Ande — särskilt sedan han läst om hur Anden sänkte sig ner som en duva vid Jesu dop. ”Fadern förstår jag”, sa den kinesiske sökaren, ”och Jesus Kristus hans son, men vem är den här heliga fågeln?” Man förstår hans förvirring. Och användningen av ordet ”ande” i andra sammanhang underlättar inte precis situationen. Folk tänker sig ”den helige Ande” som något slags ande i flaskan, och är därför antingen rädda för honom eller tar honom inte på allvar.

En annan anledning till att det är svårt att förstå den helige Ande är att han är skygg, tillbakadragen och självutplånande. I motsats till oss njuter han inte av att dra uppmärksamhet till sig själv eller av att bli firad. För mycket publicitet generar honom. I stället är hans viktigaste uppgift att bära vittnesbörd både om Fadern och Sonen. Det är han som får oss att säga ”Abba, Fader”, när vi ber, och det är han som ger oss förmågan att bekänna: ”Jesus är Herre” (Rom 8:15; 1 Kor 12:3). Man har faktiskt betecknat just hans roll som ”en fasadbelysning i förhållande till Herren Jesus Kristus… När det är en bra fasadbelysning är strålkastarna placerade så att man inte lägger märke till dem…; det man ska se är bara byggnaden som fasadbelysningen riktas mot. Därför är den helige Ande den dolda fasadbelysning som lyser på Frälsaren”.

Liv ur tomhet. Ordning ur kaos.

Första gången vi läser om Guds Ande i Bibeln är i skapelseberättelsen: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet.”

Är du med? Först var det mörker och tomhet. Först var det kaos och oordning. Så svävade, eller ruvade, Guds Ande över allt och skapelsens krafter frigjordes. Mörker blev ljus. Tomhet blev liv. Kaos blev ordning. Genom Andens närvaro blev ett livlöst mörker och ett öde universum, ljus, liv och ordning. Och tystnaden bröts av fågelsång.

Därefter berättar Bibeln om den stora tragedin. Människan vänder Gud ryggen. Det påverkade hela skapelsen. Paulus skriver om detta i Rom 8:18-23: ”Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår. Själva skapelsen väntar och längtar efter att Guds barn ska uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att även skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet.

Vi vet att hela skapelsen gemensamt fortfarande suckar och våndas. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning.”

Jag är en naturälskande människa. Jag älskar skapelsen. Jag följer varje nytt vårtecken noga varje år. Jag ger mig ut på långa promenader, skådar och matar fåglar, njuter av djur och natur. Och inte sällan utbrister jag med Paulus: ”O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud!” 

Men ofta blir glädjen till sorg. Jag sörjer svårt efter alla rapporter om döende djur och feberhet jord och tänker att vi är på väg att iscensätta motsatsen till Guds skapelseverk. Vi ödelägger och mörklägger. Vi dödar och åstadkommer kaos. På nytt lägrar sig tomhet och mörker över världen. Skapelsen är i oordning. 

Det är in i detta Jesus kommer; in i vår mörklagda och kaotiska tillvaro. Och när han kommer säger han, Luk 4:18-19: ”Herrens Ande är över mig, för han har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig att utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.”

Ett ”nådens år från Herren” är en referens till jubelåret i det gamla Israel som firades vart femtionde år. Det året, detta nådens år, återgav man slavar sin frihet och de fattiga sin egendom. Jubelåret innebar med andra ord att saker och ting återställdes. – Jag har kommit för att återupprätta allt, säger Jesus. 

Så kom Guds Ande, som vilat över skapelsen i tidens gryning över Jesus. Han rörde vid sjuka kroppar; reste krökta människor och befriade från synd, skuld och andligt förtryck. Skapelseordningen upprättades i Jesu närhet. Guds Ande vilade nämligen över hans liv; samma helige Ande som en gång gjorde en mörk och tom tillvaro ljus och levande. 

Jesus återställde ordningen. Där mörker rådde tändes ljus. Där tomhet regerade bröt livet fram. Där kaos härskade återställdes ordningar. Detta är starkt beskrivet i en evangelietext, nämligen i berättelsen om den besatte mannen i Gerasa, Mark 5:15: ”När de kom till Jesus och såg den besatte som hade haft legionen sitta där, klädd och vid sina sinnen, blev de rädda.” Ett liv under mörker och tomhet och kaos blev ett upprättat liv.

Efter detta kom Guds Ande över kyrkan, d.v.s. över alla troende. Genom kyrkan och Anden i förening fortsatte återupprättandet av skapelseordningen. Ljus bröt fram. Människor befriades. Liv i kaos blev liv i ordning. 

På alla dessa sätt hör undervisningen om Skaparen, Sonen, Anden och kyrkan ihop. Varje gång Anden släcks kommer tomhet, mörker och kaos att ödelägga liv och länder. Men varje gång Guds Ande kommer tänds ljus och hopp i människors liv. Guds Ande lyser upp tillvaron. Guds Ande är livgivaren. Guds Ande upprättar ordningen.

Det är viktigt för Jesus att vi förstår vem den helige Ande är

Av alla dessa skäl är det viktigt för Jesus att vi förstår både ven den helige Ande är och vårt behov av Guds. 

Vad en människa säger i sitt testamente lägger man stor vikt vid. Ingen får ändra om i testamentet efter en persons bortgång. Det som är skrivet gäller. 

Johannesevangeliet kapitel 14-16 har ibland kallats för Jesu testamente. Dessa kapitel innehåller nämligen Jesu slutord. Innan korset och lidandet samlar Jesus sina lärjungar för att ge dem en nödvändig undervisning. Vad handlar då detta testamente om? En stor del av det handlar om Anden:

”Och jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare som ska vara hos er för alltid: sanningens Ande. Världen kan inte ta emot honom, för världen ser honom inte och känner honom inte. Ni känner honom, för han förblir hos er och ska vara i er.” (Joh 14:16-17)

”Men Hjälparen, den helige Ande som Fadern ska sända i mitt namn, han ska lära er allt och påminna er om allt som jag sagt er.” (Joh 14:26) 

”Det är för ert bästa som jag går bort. För om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort ska jag sända honom till er.” (Joh 16:7)

Den helige Ande är Gud

I Bibeln tillskrivs den helige Ande egenskaper som bara kan och får tillskrivas Gud. Några exempel:

Anden är evig, enligt Hebr 9:14.

Anden är ”allestädes närvarande”, Ps 139:7.10:  ”Vart kan jag gå för din Ande, vart kan jag fly för ditt ansikte?

Stiger jag upp till himlen är du där, bäddar jag åt mig i dödsriket är du där. Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mig en boning ytterst i havet, ska också där din hand leda mig och din högra hand hålla mig.”

Anden är allvetande, 1 Kor 2:10-11: ”Gud har uppenbarat det för oss genom sin Ande. Anden utforskar allt, även djupen i Gud. Vem vet vad som finns i människan utom människans egen ande? Så vet heller ingen vad som finns i Gud utom Guds Ande.”

Till sist kallas också den helige Ande för ”Gud”, Apg 5:3-4: ”Då sade Petrus: ’Ananias, varför har Satan fyllt ditt hjärta så att du ljög för den helige Ande och smusslade undan en del av pengarna för marken? Var den inte din så länge du hade den? Och när den var såld, var inte pengarna dina? Varför bestämde du dig i ditt hjärta för detta? Du har inte ljugit för människor utan för Gud.’”

Bibeln säger sådant om Anden som bara kan sägas om Gud.

Den helige Ande är en person

För många blir begreppet ”helig Ande” någonting obestämt, någonting flytande, en känsla eller en opersonlig kraft.

När vi läser Jesu testamente är texten istället fylld av uttryck som ”Hjälparen” eller ”han”. ”…han skall lära er allt…” Det är ingen tvekan om att Jesus lär att Anden är en person.

Många tycker att det är svårt att tänka att Anden är en person eftersom Anden inte har en kropp. Kan man vara en person utan att ha en kropp? undrar vi. Svaret måste bli ja. Förstår jag det rätt kommer vi alla att förlora våra kroppar och få en andlig kropp innan vi får vår uppståndelsekropp. Vi tror att våra nära och kära som dött är bevarade till sin person, även om deras kropp dog, inte sant? Så visst kan Anden vara en person utan en kropp som vår. 

Bibeln talar om Anden som ”han”, och inte som ”det”. Vi lyssnar till ett exempel. Lyssna noga hur Jesus talar om Anden i det här citatet, Joh 16:13-14: ”Men när han kommer, sanningens Ande, då ska han leda er in i hela sanningen. Han ska inte tala av sig själv utan bara tala det han hör, och han ska förkunna för er vad som kommer att ske. Han ska förhärliga mig, för han ska ta av det som är mitt och förkunna för er.”

Också apostlarna talade om den helige Ande som någon med tankeförmåga, känsla och vilja, som man vanligtvis brukar räkna som de tre beståndsdelarna i en personlighet. Lyssna:

Rom 8:27: ”Och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.”

Anden menar. Anden vädjar. Anden vill. Allt detta talar om Andens tankeförmåga och vilja.

Anden har också känslor. Paulus skriver att vi inte ska bedröva den helige Ande, Ef 4:30: ”Bedröva inte Guds helige Ande, som ni har fått som ett sigill för befrielsens dag.” Anden är med andra ord en person som kan känna sorg.

Anden är inte en kraft, men Anden ger kraft. 

Anden är inte en känsla, men vi kan känna hans närvaro.

Anden är inte ett inflytande, men han har inflytande. 

Anden är en verksam person med personliga egenskaper:

Anden talar, Upp 2:7.

Anden beder för oss/i oss, Rom 8:26.

Anden vittnar, Joh 15:26.

Anden leder, Apg 8:29.

Treenigheten

Därmed har vi kommit fram till läran om treenigheten. D.v.s. att det bara finns en Gud, och att denne Gud är tre.Anden är en person i gudomen, en person i den ende Gudens trefaldighet.

Så här har den kristna kyrkan valt att uttrycka läran om treenigheten i den atanasianska trosbekännelsen: ”Men Faders och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, lika i ära och lika i evigt majestät… Så är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud.”

Låt oss först bara se efter så att vi verkligen hittar det här i vår Bibel. Vi studerar fyra bibelstycken. 

Det första talar om gudomen, eller om det ”gudomliga”, inte bara det vanliga begreppet Gud, Apg 17:29: ”Är vi nu av Guds släkt bör vi inte tänka oss att det gudomliga liknar något av guld, silver eller sten, en bild som kommit till av mänsklig konst och fantasi.”

På samma sätt skriver Paulus i Kol 2:9 talar om Kristus: ”I honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt.”

I Matteus 28:19 finner vi treenigheten presenterad på ett rakare sätt: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.”

Sist, Paulus välsignelseord, där alla personerna i gudomen finns med, 2 Kor 13:13: ”Vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den helige Andes gemenskap vare med er alla.”

Vi använder ofta bilden av en triangel när vi ska illustrera Guds treenighet. På ena sidan skriver vi Fadern, på den andra Sonen och på den tredje Den helige Ande. Tre sidor av samma verklighet säger vi. Tre sidor, men en triangel.

En annan av de gamla kyrkofäderna använder en annan bild. Ireneus talar om Fadern som har sträckt ut sina två armar: Sonen och den helige Ande för att röra vid oss och omfamna världen. Med den helige Ande rör Gud våra liv. Jag tycker att den bilden är bättre. Gud som en öppen famn ligger närmre evangeliet än Gud som ett schema i form av en triangel.

En viktig upptäckt

Anden är en person. Anden är personlig. Att Anden är en person betyder att vi kan ha en personlig relation till Anden. Eller som Jesus sa: ”Ni känner honom”.

Bilder för Anden

En bild säger mer än 1000 ord, säger talesättet. Bibeln är i hög utsträckning en bilderbok. Så undervisar också Bibeln om Anden i form av bilder. Låt oss se på några exempel:

Hjälparen, Joh 14:26

Det grekiska ordet, ”parakleitos” är ett ord med rik innebörd. Det är också ett ord som är svårt att översätta. Så här skulle man kanske kunna uttrycka det: Hjälparen är en person som tillkallas i en situation som människan inte själv klarar av.

Men ordet betyder i sin verbform också att ”uppmuntra” eller att ”mana på”. Framför allt används ordet om uppmuntran till trupper som drog ut i strid. Hjälparen ger oss uppmuntran och kurage att utkämpa livets strider.

I Johannesevangeliet är Anden också Jesu ”stand in”. Anden är Jesu närvaro i våra liv; en närvaro som stärker, vägleder, uppmuntrar och ger kraft.En kristen kan vara svarslös, kraftlös, t.o.m. modlös – men aldrig hjälplös!

Anden är som vinden, Joh 3:8

”När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt.” (Apg 2:1-2)

Jag tycker om beskrivningen av den första kristna pingstdagen. När Anden kom, över några svaga och rädda kristna som satt instängda i ett slutet rum, var det som när man öppnar ett fönster och vädrar ut.

Det vet vi vad det är. Det kvalmiga rummet där tanken blir trög och vårt synfält begränsat av de väggar som omger oss. Så öppnar man fönstret och en frisk livgivande bris drar genom rummet och fyller våra lungor.

Det får mig att vilja be: – Gud gör det igen. Dra på nytt genom den instängda kyrkan med en frisk vind från evighetens värld.

Bilden av vinden är rik. Du kan tänka på den länge och hitta många tillämpningar. Vi ser inte vinden, men vi känner av den. Vinden kan välta stora träd eller driva ett vindkraftverk och ge kraft. Vinden är osynlig, men stark kraftfull och påtaglig. Sådan är Anden.

Anden är som en eld, Apg 2:3

När Anden kom över lärjungarna på pingstdagen skedde det så att man liksom såg tungor av eld som fördelade sig på lärjungarna.

Paulus uppmanar församlingen i Thessalonike att inte ”släcka Anden”, 1 Tess 5:19. Det brann en eld, en passion i de första kristnas liv.

Elden är en intensiv bild. Elden värmer den frusne, men eld förtär också. ”Lek inte med elden”, förmanar vi våra barn. När elden har dragit fram är ett landskap förändrat. Anden förändrar. Anden värmer. Anden renar. Anden får oss att brinna. 

Anden är som friskt vatten, Joh 7:37-39

Vårt behov av vatten är ett av vårt mest påtagliga behov. Vi klarar oss längre utan föda än utan vatten. Utan vatten törstar vi till döds, ganska snart. Vatten får oss att grönska och blomma.

Jag gjorde en gång en resa genom Negevöknen. Det var en resa genom ett torrt och dött landskap, bestående av sand och sten. Men plötsligt, mitt i öknen, fanns ett grönskande fält, med tomatplantor och andra växter. Man hade funnit en vattentäkt djupt nere i marken under den livlösa ytan. Genom att leda upp vattnet till plantorna grönskade öknen. Varje gång jag tänker på det där minnet kommer jag ihåg Jesu ord: ”Den som tror på mig (…) ur hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram”.

Jag tänker att jag sett det; att jag sett människor vars inre varit som en torrlagd öken men som grönskat och blomstrat när Andens källa fick springa fram i deras liv.

Anden är som en duva, Matt 3:16

”När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Då öppnades himlen, och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom.”

Anden liknas vid en duva. Är inte det en märklig bild? Att likna, universums väldigaste kraft, med en duva! Varför inte en örn, bilden av makt och kraft, eller ett majestätiskt lejon? Varför en duva? Kanske för att duvan är känslig. Universums väldigaste kraft kommer till oss som en duva. Märkliga tanke! Men så är det. Den helige Ande kommer till våra liv, inte som en örn som slår ner på sitt villebråd, utan känsligt. Inte för att göra våld på oss, utan för att invänta vår bön: – Kom helig Ande.

Avslutning

Jag ska avsluta med att läsa ett utdrag ur en andakt jag läste i veckan. Orden är lånade från Stanley Jones bok ”Liv i övernog”: ”En ung predikant hade fått ett nervöst sammanbrott, vilket läkaren beskrev på följande sätt: ’Ni söker att bygga ett tvåtusendollars hus för ettusen dollar. Ni är ansträngd och uttröttad av era otillräckliga resurser (…)  Den diagnosen kunde ställas på den kristna kyrkan också (…) Vi försöker utföra saker och ting som ligger utöver våra andliga resurser (…) Vi måste få nya resurser.

I Texas använde man under en lång tid olja som fanns alldeles vid markytan och tillförseln blev mager. Till slut vågade någon gå ner till 5000 fots djup och träffade på nya oljeskikt, som gav strömmar av olja. Numera pumpar man all olja från dessa djup. 

När vi som kristna går ned till de största djupen och utnyttjar de resurser som genom den gudomliga Försynen ha upplagts för oss, skall vi bli som en artesisk brunn, överflödande. Då skall vi bli redo för vad som helst. 

Melva Livermore, som var så väl förtrogen med de djupare grundvalarna för livet, reste sig upp i vårt Ashram och sade med ett strålande ansikte: ’Jag går verkligen omkring och utstrålar kärlek överallt.’ Och så tillade hon (…): ’Kom bara, du liv, jag är redo.’ (…) Melva Livermores liv hade förvandlats från att vara en termometer till att bli en termostat. Termometern registrerar endast temperaturen i sin omgivning; termostaten förändrar temperaturen. Vår kristendom registrerar ofta endast omgivningen i stället för att förändra den. De första lärjungarna gick inte omkring och registrerade den förhärskande pessimismen utan de förvandlade den. De gick inte omkring och sade: ’Se på problemen’. De sade ’Se på Frälsaren’. Tonvikten lade de inte på den överflödande synden utan på den ännu mer överflödande nåden. Och de talade med förvandlande makt. För ’Apostlagärningarna’ var ’Den Helige Andes’ gärningar, som verkade genom apostlarna. Och vad de började det kan vi fortsätta. ’Fortsättning följer’ står skrivet vid slutet av Apostlagärningarna.

– O, du levande Ande — Du som bringar liv i döden, seger i nederlag, renhet i orenhet, plus i minus — kom in i mig och beskriv med stora bokstäver hela min verkliga ställning. Kom in i mitt liv för att tända eld där det varit trögt, dött och ineffektivt. Kom du själv in i mig. I Jesu namn. Amen.

Vi sitter i köket och pratar. Någonstans i en paus, mitt emellan två meningar, hör jag att det inte alls låter som Bamse eller Nalle Puh på TV:n inne i vardagsrummet längre. 

Jag går för att se efter. Där sitter lilla Linnea 4 år och hennes storasyster Emilia 6 tysta och förskräckta inför vad som nu utspelar sig inför deras ögon. Barnprogrammet är slut. Vuxenvärlden marscherar in. Det är en kavalkad av elände. Det är rapporter om jordens undergång, smältande isar och små, gulliga djur som lider. Det handlar dessutom om krig, terror och gråtande barn… innan jag äntligen hittar fjärrkontrollen och kan stänga av.

Stänga av vaddå? Jo, ”Nyheterna”… d.v.s. berättelsen om vad som hänt i världen. Inte för att det går att stänga av. Den fjärrkontrollen har vi inte. Men jag klarade i alla fall av att bespara mina barnbarn fler otäcka bilder de inte har verktyg för att hantera än. Frågan är förstås vem av oss som har det. Hur ska vi överleva alla dessa katastrofrapporter? Har du funderat över det? Hur påverkar det en ung människa att växa upp i en värld som, vilket vi ständigt påminns om, verkar vara döende? 

Så står jag där, en morfar som ser på sina ledsna barnbarn och undrar: Vad ska jag säga? Finns det hopp för den här världen? 

Jo, jag vet. Detta är en problematisk inledning av en predikan. Jag har liksom tagit dig med till en öde ö mitt i hopplöshetens ocean. Hur ska jag klara av att ta dig härifrån? Jag behöver be om hjälp. (Bön)

Här är hoppet: Alla nyheter är inte dåliga nyheter. Det är sant som någon sa: – Man skickar inte en reporter till ett land för att rapportera att ingenting har hänt. Ingen katastrof har inträffat. Inga mord har ägt rum. Människor har gått till jobbet och till skolan och mår ganska bra. 

Nej, så är det ju. Eftersom alla reportrar åker till krigs- och katastrofplatser så kan man ju lätt få intrycket av att allt som sker är dåligt. Men så är det nu tack och lov inte. Mycket bra händer. Det finns också goda nyheter.

Goda nyheter är dessutom rubriken över det kristna budskapet. När evangelisterna skulle sätta en rubrik över budskapet om Jesus blev det just det grekiska ordet ”evangelium”, d.v.s. ”glatt budskap” eller ”goda nyheter”. Så här inleder t.ex. evangelisten Markus sin bok: ”Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son”, Bibel 2000.

Och så har det varit. Jesus har varit ett glädjebud, eller goda nyheter, för miljoner och åter miljoner människor, över hela världen i 2000 år. Deras liv har sett olika ut. Några av dem har varit rika. Andra har varit fattiga. Några har levt i lugn och ro. Andra har levt stormiga liv. Några var slavar. Andra var kungar. Några var unga. Andra var döende. Men hade du frågat dem vad som var deras livs största skatt hade de alla svarat en och samma sak: Jesus.

Varför? Varför var han deras evangelium?

Man kan ge många olika svar, eftersom det finns många olika svar att ge. Här i Tabernaklet, under fyra gudstjänster i oktober, vill vi ge dig fyra svar. D.v.s. barafyra svar, för det finns som sagt många, många fler att ge. 

Å andra sidan tänkte vi inte lägga ner vår verksamhet efter oktobers utgång. Kommer du tillbaka i november hoppas jag alltså att du får fler svar, för saken är ju den att om kyrkan inte fortsätter att förmedla dessa goda nyheter, så är det heller inte en kristen predikan du får höra.

Här är våra fyra svar: 6/10: Du är aldrig mer ensam. 13/10: Livet har en mening. 20/10: Du är välkommen hem. 27/10: Döden ska inte få sista ordet.

Innan vi lyssnar till de goda nyheterna om att vår ensamhet är bruten. Låt oss försöka förstå någonting om själva problemet. Peter Strang är cancerläkare och professor inom palliativ medicin vid Karolinska Institutet. Han har forskat på och skrivit böcker om hur ensamhet påverkar oss. Så här säger han: ”Vi måste inse att ensamhet är en riskfaktor vid sidan om andra livsstilsfaktorer som kost, motion och rökning. Nu har vi inte samma naturliga mötesplatser som förr då släkt och vänner fanns närmare”.”Länge trodde man att ensamhet var något som främst påverkade människan psykiskt. Men i dag vet forskarna att vi behöver uppleva gemenskap och känna oss inkluderade för att inte bli kroppsligt sjuka.” Kort sagt: Vi mår inte bra av ensamhet. Vi påverkas t.o.m. fysiskt av ensamheten.

I en intressant avhandling för SOM-institutet vid Göteborgs universitet ”Den svenska ensamheten: om hur olika former av ensamhet påverkar vårt välbefinnande”, skriver Bengt Brülde och Filip Fors: ”Det sociala nätverket har stor betydelse för hälsan. En omfattande amerikansk studie visade nyligen att risken att dö i förtid är 50 procent högre för ensamma än för dem som har ett väl fungerande socialt nätverk. Social isolering anses vidare vara dubbelt så farligt som fetma, mindre hälsosamt än att inte träna och lika skadligt för hälsan som alkoholism eller att röka 15 cigaretter per dag (Holt-Lunstad m.fl., 2010).”

Dessa forskningsresultat tar mig snabbt tillbaka till Bibelns inledning. Där läser jag att vi verkligen är skapade för att ha gemenskap med varandra. Först skapar Gud, ljus, en himmel, jord och hav, grönska, en djurvärld och en människa. Efter alla dessa skapelsemoment läser jag en och samma sak: Gud såg att det var gott

Och så håller det på fram till 1 Mos 2:18, för där står det för första gången att någonting intevar gott. Första gången Gud såg att någonting intevar bra är när det står så här: ”Det är inte bra att mannen är ensam”.

Första gången Gud såg att någonting intevar gott var när Gud såg en ensam människa. Lösningen på problemet är genialiskt: – Gud skapade en människa till!

Det är inte gott för oss att vara ensamma. Dessutom finns det många olika slags ensamhet. Jag menar, om du redan tycker att ensamheten är svår så vänta till dess du läst en vetenskaplig avhandling över ämnet. Det finns nämligen inte bara enensamhet. Det finns en massa olikaensamheter. Man talar om emotionell isolering(brist på en intim relation) och om social isolering(man har få vänner eller ett tunt nätverk). Ensamheten kan vara situationsbetingad(ha en yttre, kanske tillfällig, orsak) eller vara kronisk(kanske bero på ett varaktigt psykologiskt problem). 

Den viktigaste distinktionen är om du är ensam i objektivmening eller upplever en subjektivensamhet, d.v.s. du känner dig ensam fast det kanske finns mänga omkring dig. 

Din ensamhet kan vara momentan, kanske övergående eller övergripande, d.v.s. varaktig över tid. Man kan också känna sig ensam därför att man saknar vissa typer av relationer, till exempel en kärleksrelation, någon att dela vardagen med eller nära vänner.  

Du får tag på poängen. Forskningen har kommit fram till att det inte är bra för människan att vara ensam. Ensamheten har så många olika sidor och djup. Vi kan faktiskt känna oss ensamma, fast det finns många omkring oss, om vi känner oss annorlunda eller oälskade av olika skäl. 

Tar du dig tid att läsa Brülde och Fors avhandling kan du också dessutom läsa om ett antal försvårande omständigheter. Lyssna: ”Det är också värt att notera att den kroniska ensamhetsproblematiken kännetecknas av ett flertal ”onda cirklar”, till exempel att ensamma människor tenderar att dölja sitt problem för andra (vilket kan förvärra problemet) eller att de i högre grad upplever tillvaron som hotfull och otrygg, vilket gör att de tenderar att undvika sociala sammanhang (White, 2010). 

Så grymt är det. Den som upplever sig ensam drar sig ofta undan i en ännu djupare ensamhet för att ingen ska se hur ensamma de är. Varför. För att det upplevs skamfyllt.

Jag fortsätter: ”Exempel på andra onda cirklar är att den som känner sig ensam kan stöta bort andra människor genom att hon blir allt för krävande eller behövande, eller genom att hon distanserar sig från andra (i syfte att skydda sig själv från ytterligare besvikelser). ”

Det blir lite som för den som håller på att drunkna. När livräddaren kommer klamrar han sig fast så hårt att de båda riskerar att sjunka. Så orkar ingen i längden och den ensamme blir än mer ensam. Eller så vågar man inte öppna sig för relationer i rädsla för att bli besviken en gång till. 

En sista försvårande ond cirkel är den här: ”Forskningen har också visat att ensamheten påverkar den sociala kognitionen negativt: samtidigt som ensamheten gör oss mer uppmärksamma på sociala signaler (som ansiktsuttryck eller uttalanden) tenderar vi att tolka dessa signaler negativt. Man upplever till exempel lättare andra som hotfulla eller avvisande, man litar mindre på andra och man blir mer kritiskt inställd till andra. Detta kan förstås göra att man distanserar sig från andra (…) men det kan också göra att man bemöter andra på ett mer fientligt sätt.”

Får du tag på det här? Ser du bilden? Vi mår inte bra av ensamhet. Vi är skapade för att ha relationer. 

Det finns många olika slags ensamhet. Vi kan känna ensamma för att vi faktiskt är det. Men vi kan också ha många omkring oss och ändå känna oss ensamma eftersom vi känner oss annorlunda och utanför. Ja, så kan det t.o.m. vara här och nu, för några av oss. Vi är många här idag, och ändå kan det hända att du känner dig ensam. 

Dessutom finns det onda cirklar som gör att vi har svårt att bryta med vår ensamhet. Den ensamme kanske drar sig undan för att dölja sin ensamhet. De ensamme som äntligen får uppmärksamhet kan bli för krävande, så att ingen orkar i längden. Den ensamme börjar dessutom lätt att övertolka andras ord eller ansiktsuttryck. Vi tenderar att övertolka andra och blir ledsna eller kanske t.o.m. fientliga. 

Det är som att man hör Paulus klagorop genom orden, Rom 7:24: ”Jag arma människa! Vem ska rädda mig från denna dödens kropp?” (SvF15) För det är så svårt att förändras. 

Var är de goda nyheterna Micael?

Jag kommer snart till dem. De är värda att vänta på. Men innan jag kommer dit behöver vi gå in i hissen och ta oss ner en våning till i frågan, nämligen ner till grunden. 

Här lämnar vi forskarrapporterna och tar fram Bibeln. För hur värdefull all denna forskning än är så missar den det viktigaste. Den missar vår djupaste ensamhet, den som kommer av att vår viktigaste relation alla kategorier har gått sönder. Och då skriver Paulus så här. Jag väljer att läsa ut Nya Levande Bibeln, Ef 2:11-12: ”Kom därför ihåg vilken hopplös situation ni befann er i, innan ni lärde känna Kristus. Eftersom ni tillhörde icke-judiska folk, kallade judarna er för ”de som inte är omskurna”. Judarna var stolta över sin ceremoni med att omskära alla pojkar, även om denna ceremoni aldrig kunde förvandla någons hjärta. På den tiden tillhörde ni inte Guds eget folk. Det förbund Gud hade ingått med Israels folk gällde inte er, och ni hade ingen del i de löften han hade gett dem. Nej, ni hade inget hopp om räddning, och ni levde utan Gud här i världen.”

Detta är vår mest bottenlösa ensamhet: ”ni hade inget hopp om räddning, och ni levde utan Gud här i världen.”

”Utan Gud i den här världen.” Hur ska man orka det?

Bibeln säger att vi inte bara skapades för att ha gemenskap med varandra, utan framförallt för att ha gemenskap med Gud. För detta är vi skapade. Utan detta är vi trasiga. 

All jakt efter holismeller helhet är på förhand på dömd att misslyckas. Ingenting kan ersätta Gud. Utan Gud är Guds plats tom. Som C.S. Lewis skrev: ”Det finns ett gudsformat tomrum inom oss. Att vi alla längtar efter något som den här världen inte kan tillfredsställa visar att vi är skapade för en annan värld.”

Detta var analysen. Vi är skapade för relationer. Utan dessa mår vi inte bra. Men framförallt är vi skapade för en stor Relation, nämligen för gemenskap med den Gud som ville våra liv. Utan denna relation är vi som Nils Ferlins barfotabarn som tappat bort vår papperslapp och vår livsmening; utan vare sig hem eller mål för våra liv. 

Det är här de goda nyheterna kommer till oss. Utan Gud skulle vi aldrig kunna hitta tillbaka till Gud. Hur skulle det gå till? Vi vet inte vem Gud är. Vi vet inte var Gud bor. Att vi skulle kunna hitta på en religion som tog oss hem till Gud igen faller på sin orimlighet. Här är vad Bibeln säger, Gal 4:4: ”när tiden var inne sände Gud sin Son…”

Det är så enkelt att det kränker vår stolthet. Vi kan inte berömma oss av att ha funnit Gud. Gud fann oss. Gud kom till oss. Gud bröt vår ensamhet. 

Ja, det är faktiskt ännu djupare. Gud togvår ensamhet. När Jesus hänger på korset är han övergiven av alla, t.o.m. av sina vänner. Men där, för ett ögonblick, smakar han den allra djupaste av alla våra ensamheter, nämligen detta att uppleva sig avskild från Gud, Mark 15:34: ”Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: Elohi! Elohi! Lema sabaktani?’ Det betyder: ”’Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?’” 

Det här är så djupt… Jesus bröt vår ensamhet genom att ta den på sig. För ett ögonblick upplever han sig så ensam att han måste fråga varför Gud övergett honom, allt detta för att du aldrig någonsin ska behöva känna detsamma.

Jesus upprättar vår relation till Gud. En av Bibelns djupaste och dessutom mest befriande verser säger, Rom 5:1: ”När vi nu har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.”

Genom frälsningen får du ”frid med Gud”. Frid med Gud är inte bara frid frånGud. Den frid du kan erfara, d.v.s. den frid som uppfyller ditt inre är ett resultat av att du har fått frid med Gud, vilket betyder att all din synd är förlåten så att det är gott och väl mellan dig och Gud. 

Paulus fortsätter och fördjupar i 1 Kor 6:19: ”er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er.” (SvF15)

Allt detta betyder att du aldrig mer kanvara ensam. Allt som skilde dig från Gud är borta. Gud är hos dig. Gud omsluter dig. Gud är inom dig. Din ensamhet är bruten. 

Jag fortsätter att läsa från Ef 2, fortfarande från Nya Levande Bibeln: ”nu får ni, som en gång var långt borta från Gud, tillhöra hans eget folk tack vare er gemenskap med Jesus Kristus, som offrade sitt blod för er. (…) Kristus kom med det glada budskapet om fred för er som var långt borta från Gud, och fred för oss som är judar och kände till Gud. (…) Alltså är ni inte längre gäster och främlingar. Nej, ni får vara Guds eget folk tillsammans med alla som tillhör Gud. Ni är medlemmar i Guds stora familj.”

Guds lösning på vår djupaste ensamhet består av tre huvudmoment:1. Gud kommer till oss. 2. Jesus tar den synd som skiljer oss från Gud och röjer den ur vägen, så att vi kan komma till Gud med frimodighet och barnaskapsglädje. 3. Gud ger oss en ny familj, församlingen. 

Tar du emot Jesus som din frälsare blir också du del av ”Guds stora familj”. Och jag vill säga: Välkommen hem!

Så här sammanfattar Johannes allt detta, 1 Joh 1:3: ”Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus.” (Bibel 2000)

Jag tror på kristendomen såsom jag tror på att solen har gått upp. Inte bara för att jag ser den, utan därför att jag ser allt i ljuset från den. – C.S. Lewis

“Var aldrig rädd för att lita på en okänd framtid från en välkänd Gud.” – Corrie ten Boom