Nystart
Förra söndagen startade vi upp våra offentliga och ”fysiska” gudstjänster igen, efter nästan ett halvt års uppehåll. Jag minns så väl hur jag förberett min predikan en fredag i mars. Som jag brukar göra, och måste få göra, hade jag stängt av mina telefoner och andra utifrån kommande signaler för att lyssna inåt. Någon gång på eftermiddagen startade jag upp allt igen bara för att konstatera att nyhetsflasharna haglade in i min telefon. Folkhälsomyndigheten och regeringen hade sänkt mötestaket dramatiskt från 500 besökare till 50 med omedelbar verkan. Vilket betydde att vi var tvungna att handla snabbt. Snabbt fick vi börja spela in gudstjänster och lära oss hur man kunde sända dem via nätet. Vi var tvungna att ta initiativ i steget, alltid med ett gnagande tvivel: Gjorde vi rätt? Och inte, där jag stod denna söndag i en tom kyrka och spelade in vår gudstjänst kunde jag drömma om att detta skulle vara så länge. Då hoppades vi på en snabb övergång. Nu står jag här nästan ett halvt år senare och ser in i hösten som in i ett dunkelt mörker. För även om ett halvt år har gått vet vi inte mycket mer. Kommer sjukdomen att tona ut eller kommer den att blossa upp igen. Och mitt i allt det försöker vi att ta oss framåt trots att vi måste genom väglöst land.
Som jag berättade förra veckan har jag kommit att se på denna tid som en kyrkans ökenvandring. Att predika ensam i kyrkan har varit öken. Att inte kunna mötas till gemensamma gudstjänster har varit öken. Att hålla sammanträden över digitala plattformar har varit öken. Att inte ha fått möta dig har varit öken. Och det är fortfarande öken att vi ännu inte kan mötas, hela församlingen.
Så, än en gång: Vi befinner oss i en öken. Det är de dåliga nyheterna. Men Gud vet precis hur man leder ett folk genom öknen. Det är de goda nyheterna.
I Bibeln är öknen en viktig plats. Det judiska folket vandrade 40 år genom öknen, från Egypten till Kanaans land.
Mycket annat viktigt sker också i Bibelns öknar. Moses fostrades som folkledare i en öken. På samma sätt för David. Öknen blev Davids ledarskapsskola. Även Jesus förbereddes för sin tjänst i en öken.
Med andra ord: Öknen inte bara är en transportsträcka. Öknen är en plats där vi fostras och formas för någonting större. Därför går vi alla igenom ökentider. Vi kanske vill att våra liv ska vara en ständigt blomstrande lustgård. Men samtidigt är det sant att vi behöver torrtiderna också där våra rötter måste tränga sig djupare ner i marken.
Vi läste en bibeltext förra veckan som handlade om hur Gud kan använda ökentiderna för att göra något viktigt. Så här löd en vers, 5 Mos 8:2: ”Kom ihåg hur HERREN din Gud i fyrtio år ledde dig hela vägen i öknen för att ödmjuka dig och pröva dig och så lära känna vad som var i ditt hjärta, om du skulle hålla hans bud eller inte.”
Gud använder öknen för att ödmjuka oss och för att det ska visa sig vad som bor i våra hjärtan. Mindre fromt uttryckt: Tuffa tider avslöjar vilka vi är och vad som är viktigt för oss. Det gäller för oss som länder, som församlingar och som enskilda individer
Vad har coronakrisen då möjligen avslöjat om våra länder? Frågan är stor, men ett svar är absolut att den snabbt avslöjade att vi alla stod oss själva närmast. Den europeiska unionen sjönk ihop. Amerika först blev ännu mer Amerika först. Och vi glömde alla de fattigare länderna, fast de fick kämpa med betydligt större ekonomisk påverkan ja t.o.m. med hotande svältkatastrofer på vissa platser. Krisen avslöjade också något om världens ledarskap där många snart visade sig vara mer rädda om sin egen position än medborgarnas väl och ve. Vissa ledare drog sig inte för att ljuga om situationen i landet för att tysta ner kritiken. Dessutom visar väl alla dessa upplopp på enorma inre spänningar mellan olika grupperingar.
Vad har krisen uppenbarat om kyrkan? En del problematiska saker och en del vackra, skulle jag säga. Du får själv svara på frågan om krisen gjorde oss till bedjare eller inte. Kanske ja, för en del. Men kanske nej, för de flesta.
Kanske kommer den stora prövningen för kyrkan nu, i andra halvlek. Hur kommer vi att hantera allt när alla kräver att allt ska vara över fast det inte är det? Kommer vi att vara uthålliga? Kommer vi att hitta nya vägar framåt? Kommer vi att hitta ett nytt sätt att vara kyrka på i en ny tid?
Men jag måste också säga att krisen visat på något vackert hos alla dem som försökt så gott de kunnat; hos pastorer, som aldrig predikat i en webbsänd gudstjänst och aldrig drömt annat än mardrömmar omkring att bli tevepredikanter. Och ändå har de stått där, söndag efter söndag och försökt så gott de kunnat. Och heder åt alla församlingsledningar – också vår – som kämpat sig genom alla dessa timmar framför skärmar över digitala plattformar för att klara av alla nödvändiga sammanträden.
Vad har då denna kyrkans ökenvandring avslöjat om oss på individnivå? Har krisen gjort dig missmodig och rastlös? Tar den fram en massa oro? Vad är det jag hör mig säga, om och om igen? Hör jag lovsång eller klagosång, tacksägelse eller förbittring? Vad svaret än blir är det viktigt, för det visar oss till en Gud som vill oss väl och som kan förändra oss. Och får det ske, då har väl Gud än en gång använt en öken för att föra oss från Egyptens slaveri in i löfteslandets frihet.
Jag skulle vilja fortsätta idag där jag slutade sist. Jag skulle vilja visa några enkla saker runt omkring hur Gud ledde folket genom öknen som har bäring på vår egen situation. Och vad passar då bättre än att fortsätta med att läsa den bibeltext som följer på förra söndagens text från 5 Mos 8:11-18: ”Se till att du inte glömmer HERREN din Gud utan håller hans bud, föreskrifter och stadgar som jag i dag ger dig. När du äter och blir mätt och bygger vackra hus och bor i dem, när dina kor och får förökas och ditt silver och guld och allt annat du har förökas, låt då inte ditt hjärta bli högmodigt så att du glömmer HERREN din Gud som förde dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. Det var han som ledde dig genom den stora och fruktansvärda öknen, bland giftiga ormar och skorpioner och över torr mark utan vatten. Men han lät vatten komma fram åt dig ur den hårda klippan och gav dig manna att äta i öknen, en mat som dina fäder inte kände till. Han gjorde allt detta för att ödmjuka och pröva dig för att sedan göra dig gott.
Du ska inte säga i ditt hjärta: ”Min egen kraft och min hands styrka har skaffat mig denna rikedom”. Du ska komma ihåg HERREN din Gud, för det är han som ger dig kraft att skaffa rikedom, därför att han vill upprätthålla det förbund som han med ed har slutit med dina fäder, så som det är i dag.”
Berättelsen om hur Gud leder Israel genom öknen är full av lektioner. Det som skedde då, skriver Paulus till kyrkan i Korinth, är exempel för oss som vi kan ha nytta av i vår egen livsvandring. Låt oss ta några exempel.
Först: Israel behövde sin ökentid
Det tar inte 40 år att gå från Röda havet till floden Jordan. Det skulle kunna ha tagit 11 dagar. Men det tog 40 år eftersom Israel behövde 40 år på sig för att göra upp med det gamla och förbereda sig för något nytt. Man skulle kunna säga det så här: Det tog en dag att ta Israel ut ur Egypten, men det tog 40 år att ta Egypten ut ur Israel. Många gånger ville folket återvända. Och återvände man nu inte till landet i fysisk mening så återvände man ändå till det avguderi som fanns i Egypten. När Stefanus, den förste i raden kristna martyrer, ska stenas håller han först en modig predikan där han citerar de gamla profeternas uppgörelse med Israel: ”Var det åt mig ni bar fram slaktoffer och matoffer under de fyrtio åren i öknen, ni av Israels hus? Ni bar Moloks tält och er gud Refans stjärna, de bilder ni gjort för att tillbe.”
Refans stjärna var Saturnus, som tillbads av egypterna. De gamla egyptiska sederna, avguderiet och gamla tankesätt satt djupt efter 400 år i landet. Det tog en dag för folket att lämna Egypten, men 40 år att få Egypten ut ur folket.
Och så är det för oss också. Du kan bli frälst i ett nu. Du kan bli frälst i detta nu. Om du gör Jesus till din frälsare blir du räddad. Men det betyder inte att allt förändras, för du har levt många år i den här världen; du har lärt dig att tillbe vad den här världen tillber och vilja ha vad den här världen vill ha. Vi behöver omskolas. Därför skriver Paulus, Rom 12:2: ”anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne så att ni kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom.” Så Israel behövde sin ökentid. Och du behöver din. Vi behöver tider där våra liv filtreras, där vi kommer till insikter, tar beslut och lär om.
För det andra: Gud påminde ofta Israel om tiden i öknen
Som i 5 Mos 8. Glöm inte öknen, säger Gud. Kom ihåg vad jag gjorde i ditt liv i öknen. Glöm inte min trofasthet under denna svåra tid.
För så är det. Vi behöver påminnelsen. Det är helt enkelt otroligt hur snabbt vi kan glömma. Har jag rätt eller fel? Händer det även dig att du glömmer vad Gud gjort?
Alltså påminner Gud Israel, om och om igen, i min Bibel om den där speciella tiden i öknen.
Vad händer om du blir stilla en stund; om du påminner dig om dina ökentider, de svåraste stunderna i ditt liv. Minns du hur nära Gud var då? Minns du hur Gud bar dig dessa dagar? Minns du har han sände människor till dig? Minns du de bibelord som lyste vägen genom natten? Minns du vad allt detta gjorde med dig? Och ändå… så lätt det är att glömma. Som orden i texten: ”När du äter och blir mätt och bygger vackra hus och bor i dem, när dina kor och får förökas och ditt silver och guld och allt annat du har förökas, låt då inte ditt hjärta bli högmodigt så att du glömmer HERREN din Gud som förde dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset.”
Hur många gånger har inte detta skett? Vi har vänt oss till Gud i vår nöd och bett om hjälp, men när Gud gav hjälp och livet blev tryggt igen gled vi ofta bort från den Gud vi sökte. Det är sant om människor. Det är sant om länder. Och det är sannerligen sant om detta land. Vi var det näst fattigaste landet i Europa. Människor dog av svält i Sverige. Nöden var monumental. Och unga handlingskraftiga människor emigrerade. Då vände sig många till Gud och bad om hjälp. Och Gud gav hjälp. Folkväckelsen lyfte landet. Fattigsverige blev ett av Världens rikaste länder på några decennier. Det var ett mirakel. Men snart glömde vi Gud, slog oss själva för bröstet och kallades oss stolt, som om det vore en medalj vi förtjänat, för ”världens mest sekulariserade land”. Men hur var det nu vi läste: ”Du ska inte säga i ditt hjärta: ’Min egen kraft och min hands styrka har skaffat mig denna rikedom’”.
Det finns hopp
Men det finns hopp för oss i texten. Det var ju inte Guds mening att vandringen skulle ta 40 år. Ganska snart var folket framme vid det utlovade landet. Man sände in spejare, 12 stycken. 10 av dem kom tillbaka med nedslående rapporter. Fienden var för stark. Och folket sa: ”Nu tar vi saken i egna händer och återvänder till Egypten.” Det är p.g.a. detta vandringen tog 40 år. Istället för att vända sig till Gud vänder man sig mot Gud. Olydnaden förpassar oss till en öken. Människofruktan försvagar och förslavar.
Och den lektionen är viktig. Gud har så mycket gott för oss. Jesus säger i Joh 10:10: ”Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd.” Det är vårt löftesland. Ett överflödande liv. Men också vi möter motstånd. Det har kyrkan alltid gjort. Viljan att vara till lags, oviljan att sticka ut, att tänka annorlunda och att vara annorlunda, människofruktan, jagar oss ut i öknen igen och berövar oss detta överflödande liv.
Men Gud gav inte upp med Israel. Moses bad för folket och Gud gav dem en ny chans. Och Gud ger inte upp med oss. Om vi ödmjukar oss och söker Gud är Gud fortfarande en god Gud; en barmhärtig Fader, som helst visar nåd.
Försök ta in detta. Du kanske vet att du en gång stod vid gränsen, beredd att ta steget in i Guds löften för ditt liv, men något hände, du misslyckades eller vågade inte. Men nåd är en ny chans. Nåd är Gud som börjar om än en gång i ditt liv, när du kommer till honom i ödmjukhet. En bibeltext talar till och med om hur sjukdom, pandemi, eller ”pest” kan slå mot ett land, men fortsätter, 2 Krön 7:14: ”men (om) mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn, ödmjukar sig och ber och söker mitt ansikte och omvänder sig från sina onda vägar, då vill jag höra det från himlen och förlåta deras synd och skaffa läkedom åt deras land.”
Märkligt detta. Vi söker vaccin. Gud söker ödmjukhet.
Guds ledning
Så leder Gud sitt folk genom öknen genom att sända en molnpelare om dagen och en eldpelare om natten. Vad är det här för berättelse egentligen? Moln och eld… Vad handlar det här om? Det hebreiska ordet för ”Guds härlighet” är ordet Shekinah; som egentligen betyder ”bostad” eller ”en som bor”. I överförd mening handlar det om Guds närvaro. Guds närvaro uppenbarades som ett töcken, som ett moln om dagen, men glödande, skimrande om natten. När templet invigdes sänkes Guds härlighet över templet så att det såg ut som eld. När Jesus lämnade lärjungarna och gjorde sin himmelsfärd står det att ”ett moln tog honom ur deras åsyn”. Gud uppenbarar sin närvaro. Och så ledde Gud folket. De fick ett moln om dagen då de behövde skydd för ökensolen och en eldpelare om natten då det var mörkt och kallt. D.v.s. Gud leder oss på olika sätt i olika tider, men alltid som vi behöver det.
Så här är vi nu, i vår egen öken. Då är det bra om Gud får påminna oss om att detta inte är den första öken vi går igenom. För vi har alla mött svårigheter förr. Den Gud som var trofast då är trofast nu. Vågar du tro det? Och om vi ödmjukar oss och ber om Guds ledning kommer Gud att uppenbara sig på det sätt vi behöver och leda oss mot framtiden och in i sitt överflödande liv.
Ökenregn
Jag har en sista tanke. Den fick jag av någon annan i början av veckan. Vi samtalade om lite av varje över en god kopp kaffe på expeditionen när någon sa ordet ”ökenregn”. Det födde min nyfikenhet. Jag studerade ordet, eller fenomenet bakom ordet, om lyftes av det jag fann. Låt mig förklara.
Jag läser ur en artikel på svt.se: ”Besökare från hela världen förundras över den mycket ovanliga händelsen. Death Valley, ökenområdet som är Nordamerikas varmaste och torraste plats, har slagit ut i full blom.” Vad är det som har hänt? Dödens dal står i full blom!
Death Valley är den plats på jorden där man uppmäter de allra högsta temperaturerna. Det finns ett skäl till att detta kallas för Dödens dal. Men någon gång då och då händer det att det kommer mycket regn också där, ett ”ökenregn”. Och då kan öknen blomstra. Det kallas då för ”superbloom”. Frön som kan ha legat flera decennier under ytan väcks till liv och slår ut. Den livlösa marken fylls av växter, insekter, färger och surrande ljud.
Så ser jag ut över min öken och tänker att kanske det samma kunde ske också här, i detta torra land, i kyrkor som drabbats av andliga torrperioder och i mitt eget torra liv. För kanske finns det frön under ytan. Så mycket har såtts ut genom åren, så många predikningar, så många kärlekshandlingar, så många böner. Under ytan ligger fröer som ännu inte gått i ax. Jo, så måste det ju vara. De ligger där och väntar på att Anden ska falla över kyrkan, som ett stilla regn över törstig mark. Och får det bara ske… tänk om vi skulle få Guds församling slå ut i full blom. Ja, kanske ska kyrkan då fyllas av liv och rörelse. Kanske ska nya sånger födas. Kanske ska nya tjänster och nya initiativ växa fram. Kanske ska torrtiderna vara slut och dopgravar börja fyllas med vatten igen, bara Anden får falla över längtande liv som öppnad sig mot Gud i ödmjukhet och förväntan.