Det pågår en utdragen, ja en livslång, kamp i våra liv; vår kamp för vårt ja. Har jag rätt? Ordet ja kan förvandla så mycket. Mitt viktigaste ja var mitt ja till Kristus. Den dag jag sa ja till honom förvandlades mitt liv på ett grundläggande sätt.
Ett annat ja var mitt ja till Maria. – Tager du denna… att älska i nöd och lust? frågade vigselförrättaren. Han kunde också ha frågat: – Och tager du mig till din svärfar? för så blev det ju också.
Även många andra ja har förändrat mycket. För sex år sedan fick jag frågan om jag ville arbeta som pastor i Tabernaklet. Jag svarade ja… och resten är historia. Detta ja påverkar nu nästan varje dag av mitt liv.
Så… man ska vara noga med sina ja. Och man måste vårda dem. Livet kan slita på dem. Väder och vind nöter ner klippan. Bekymmer och besvikelser nöter våra ja.
En god vän berättade att han nästan inte orkade be längre. Han hade djup sorg. Han hade förlorat sin fru. Efter ett långt liv tillsammans rycktes hon bort i sjukdom. Jag tänkte en stund och svarade: – Men också motvilligheten är en slags villighet. Det betyder något att vi ändå vill vilja, även om det tar emot. Naturligtvis blir det fel om vi aldrig kommer vidare, om vi aldrig hittar tillbaka igen till vårt hjärtas ja, men kanske är det ärligt talat så att vi måste gå vissa vägsträckor lite motvilligt. Ibland är motvilligheten en speciell slags villighet; en villighet som kämpar sig fram likt en ökenvandrare på väg mot något annat.
Jag satte mig ner och försökte fånga det i ord. Det var svårt. Jag lade bort mitt tafatta försök. Senare på dagen hade jag en mailkonversation med en gammal vän. Han kämpade med besvikelser, var uppgiven och ledsen över hur han blivit bemött. Resten får förstås stanna mellan oss. Efteråt tog jag fram mitt tidigare försök. Orden gick in i och ut ur vårt samtal. Jag bestämde mig för att skicka med dem också. Jag gör detsamma här, för kanske vet också du vad detta handlar om. Kanske vet du vad det är att kämpa för sitt ja.
EFTERSÖKES: ETT BLYGT LITET JA
Det ska finnas ett ja här nånstans,
uppe på vinden i röran.
Jag har sökt där jag trodde det fanns.
Det är borta. Finns inget att göra.
Jag har sökt i mitt hjärta förgäves,
för jag vet att det fanns där en gång.
Men kanske försvann det, förtärdes,
av tusentals måsten och tvång.
Det var skört, gjort av tunnaste glas.
Det var blygt som ett skrämt litet barn.
Kanske slog någon allting i kras.
Kanske maldes det ner i en kvarn.
Men, vem vet, kanske lever det än.
Kanske gömmer det sig i en vrå.
Kanske kommer mitt ja hem igen.
Kanske finns det trots allt där ändå.
I HONOM FINNS BARA ETT JA
Vad ska vi göra när motivationen faller, glädjen tunnas ut och vårt ja blir motvilligt? Kanske handlar det om att på nytt finna in i Guds ja, 2 Kor 1:19-20: ”Guds son, Kristus Jesus (…) var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja. Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära.”
Lösningen för den som är trött och tom är inte att arbeta hårdare utan att få vila. Du får vila i Guds tveklösa ja till dig. Gud har inte sagt nja. Gud har sagt ja till dig. I den upptäckten kan trender vända, brända marker börja grönska igen och kantstötta lärjungar på nytt finna tillbaka till hjärtats ja.
Micael Nilsson
Att hitta sitt ja
