”Hoppas på HERREN, var stark och modig i ditt hjärta och hoppas på HERREN!” (Ps 27:14, Sv.F15)
Jag skulle vilja inleda en serie predikningar idag; en serie som kommer att följa oss genom många av höstens gudstjänster. Jag skulle vilja ge dig något att hoppas på.
På den stora fondförvaltarens hemsida hade någon skrivit: ”Vad ska man hoppas på inför morgondagen? En kanonrapport som får aktien att rusa vore ju trevligt…” Vi delar nog alla frågan även om svaren förstås varierar. Vad ska vi hoppas på? Rapporter om klimatförändringar och extremväder, ekonomiska kriser, krig, oro och nya sjukdomsutbrott skapar en undergångsstämning i vår tid. Jag märker att många mår dåligt av allt detta.
”Hopplösheten breder ut sig. När de som är utan hopp blir tillräckligt många bränner de jorden”, skriver en tidning om en av världens alla konflikthärdar.
Bilderna av flyende människor och rapporterna om en feberhet jord nöter sakta ner vårt mod. Hopplösheten är förlamande. Hopplösheten gör människan destruktiv.
”Förlorar du modet i nödens stund har du också förlorat din kraft.”, läser vi i Ords 24:10, B2000. Då bränner de gamla profetorden till igen, de ord som profeten Jeremia en gång talade rakt in i människors hopplöshet, Jer 29:11, Sv.F15: ”Jag vet vilka tankar jag har för er, säger HERREN, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.”
Sådan är alltså Gud. Paulus skrev, Rom 15:13, Sv.F15: ”Må nu hoppets Gud fylla er med all glädje och frid i tron, så att ni överflödar i hoppet genom den helige Andes kraft.” Här är alltså motmedlet; motmedlet mot det tunga och det tomma. – Må hoppets Gud fylla er… Men hur ska det gå till? Hur ska det kunna ske?
Det är här evangeliet kommer in. Evangelium är ett grekiskt ord som borde översatts när vi översatta alla andra grekiska ord i Nya Testamentet. Evangelium betyder nämligen Goda Nyheter. Därför inleder evangelisten Markus sin bok med orden, Mark 1:1, B2000: ”Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son.”
Bibeln är fylld av hoppfulla ord, gamla löften. Ord som fortfarande är fulla av lyftkraft och skaparkraft. När du läser dem, med ett öppet sinne, kommer de att stegvis förändra ditt sätt att tänka.
Under hösten ska vi därför ägna oss åt en slags andlig arkeologi. Vi ska öppna Boken och gräva djupt. Vi ska gräva fram gamla löften som burit våra fäder genom stora svårigheter, men som vi kanske har glömt. Och min bön är att det ska bli till hjälp för oss, mitt i all den osäkerhet vi själva lever i, så att hoppets Gud ska få fylla oss.
Alltså har jag samlat en massa områden och situationer där jag tror att vi behöver hjälp med hoppet. Detta är vad jag ska försöka ta mig an under några månader framöver:
”Något att hoppas på för den som inte räcker till”
”… för den som inte kan förändra sig själv”
”… för den som är ensam”
”… för den som längtar efter frid”
”… för den som står inför stora utmaningar”
”… för den som behöver få börja om”
”… för den som inte känner sig älskad”
”… för den som inte orkar älska”
”… för den som har sorg”
”… för den som oroar sig för framtiden”
”… för den som tvivlar ibland”
Jag ber om att det här ska kännas angeläget och upplyftande för oss alla. För det tror jag verkligen att vi behöver, i en tid som denna. Och idag ska vi alltså ägna oss en liten stund åt det första temat: ”Något att hoppas på för den som inte räcker till.”
Låt oss börja med att konstatera: Vi räcker inte till.
Jag skriver in orden ”otillräcklighet” och ”att inte räcka till” i min sökmotor på internet och ställs plötsligt inför en uppsjö av bloggsidor, debattinlägg och artiklar där människor på olika sätt uttrycker sin vånda inför sin otillräcklighet. Föräldrar känner sig otillräckliga som föräldrar. Barn känner sig otillräckliga som barn till kanske allt äldre och allt mer sjuka föräldrar. Män känner sig otillräckliga som män och kvinnor känner sig otillräckligast av alla.
Samma förhållande verkar gälla relationen till kyrkan. Kyrkan är otillräcklig. Kyrkan borde göra mer, delta i fler debatter, starta nya sociala projekt, förnya sina former, inta nya områden, visionera, missionera, producera, publicera, protestera, expandera… med mera.
Det sägs ibland att det som skapar mest stress inte är allt vi har att göra – utan allt vi inte hinner göra. För vi räcker inte till.
Hur har du det själv? Behöver du möjligen också någonting att hoppas på? Låt oss gräva fram ett antal löften och uppmuntrande ord ur Bibeln och se vad det kan göra med oss. För att få lite struktur på allt kommer jag att påstå några saker och sedan ge dig ett antal bibelverser. Först:
Det är okej att inte räcka till
Ps 103:13-14, B2000 säger: ”Som en far visar ömhet mot barnen, så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom. Ty han vet hur vi är skapade, han minns att vi är mull.”
Orden om Guds ömhet, i en hårdhänt värld, värmer. Gud vet hur vi är skapade. Gud känner till vår potential men också vår skörhet. Och våra brister hindrar inte heller Gud från att älska, Rom 5:8, Sv.F15: ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.”
Får vi tag på det här? Gud älskar inte för att vi har förtjänat hans kärlek. Gud älskar för att Gud är kärlek. Guds kärlek är själva utgångspunkten. Och så är det väl också i alla normala fall i vår relation till våra barn. Jag kan inte minnas annat än att jag älskat våra barn från första stund. Fast de inte hade gjort någonting för att förtjäna det. De kunde inte städa, hjälpa till med disken eller tvätta sina kläder. Tvärtom skapade de en massa arbete. Ändå älskar vi våra barn, bara för att de just är våra barn. Det är inget vi måste lära oss. Vi måste inte gå en kurs där vi lär oss att älska våra barn. Från första ögonblicket när vi håller de små i våra armar är vi beredd att ge våra liv för dem. Och så säger Bibeln att Gud har det med dig. Gud har alltid älskat dig. Även om du inte trodde på honom – eller fortfarande inte tror på honom, är du älskad. Den stund du tog emot Guds frälsning fick du frid med Gud. Detta är inte någonting du måste uppnå. Det är tvärtom din utgångspunkt. Även om du inte kan allt eller ens alltid gör det du kan är Guds kärlek och välbehag utgångspunkten i din relation till Gud.
Gud älskar oss mitt i allt vår bristfällighet. Lyssna till Jak 1:5, Sv.F15: ” Om någon av er brister i vishet ska han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan att kritisera, och han ska få.”
Det här är så viktigt. Det blir faktiskt själva grunden för våra liv och för vår tro. När vi väl förstår att Gud älskar oss, inte för det vi gör utan för det Gud är, kan vi också våga möta vår egen otillräcklighet. Då blir det okej att du inte är allvetande, allsmäktig eller allestädes närvarande.
Så här berättar evangelisten Johannes om en annan Johannes, nämligen om Johannes döparen, Joh 1:19-20, Sv.F15: ”Detta är Johannes vittnesbörd när judarna sände präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem han var. Han bekände och förnekade inte, han bekände: ”Jag är inte Messias.”
– Jag är inte Messias, sa Johannes. Det är en bra bekännelse. Jag tror att vi alla skulle må väl av den insikten. Jag är inte Messias. Och jag behöver heller inte vara Messias. Det räcker nämligen att Jesus är Messias. För när det väl är så att Gud fått vara Gud, då får du vara du.
För det andra: När du inser att det är okej att inte räcka till kommer du också att ge andra hopp
En god vän berättade om hur han börjat predika. Han sa: – När jag hörde dig predika så tänkte jag att kan du så kan nog jag också. Jag tror att det var en slags komplimang. Vad tror du?
Hur som helst skrev Paulus en gång någonting liknande Lyssna, 1 Kor 1:26-29, Sv.F15: ”Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa på världens sätt, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Nej, det som för världen var dåraktigt utvalde Gud för att förödmjuka de visa, och det som för världen var svagt utvalde Gud för att förödmjuka det starka, och det som för världen var obetydligt och föraktat och inte fanns till, det utvalde Gud för att tillintetgöra det som fanns till, för att ingen människa ska berömma sig inför Gud.”
Vad menar Paulus med detta? Jo, han menar att Gud använder vanliga människor i sin tjänst, för att vi ska förstå att hans rike är för vanliga människor och att det inte vilar på vår fullkomlighet utan på Guds nåd.
Några verser längre fram skriver han också om sig själv, 1 Kor 2:1-5, NLB: ”När jag kom till er första gången, kära syskon, försökte jag inte övertala er med hjälp av väl uttänkta formuleringar och övertygande resonemang när jag berättade om Guds budskap. Nej, jag hade bestämt mig för att bara tala enkelt om Jesus Kristus och om att han dog på korset för att ta straffet för våra synder. Jag var svag och rädd och nervös när jag stod där inför er, så det var inte mitt sätt att framföra budskapet eller min mänskliga övertalningsförmåga som övertygade er. Nej, det var Guds Andes kraft som överbevisade er om att budskapet var sant. Gud ville inte att ni skulle tro på Jesus på grund av mänsklig övertalningsförmåga, utan på grund av hans kraft.”
I ett andra brev till församlingen sammanfattar han sitt resonemang på ett vackert sätt, 2 Kor 4:7, NLB: ”Gud gav mig förmånen att få sprida budskapet om Kristus. Men jag är bara en svag människa. Bildligt talat är jag en bräcklig lerkruka med en gömd skatt inuti. Därför förstår alla, att den väldiga kraft som verkar i mig kommer från Gud och inte från mig själv.”
Tänk efter en stund. Hur hade det varit om Jesus utsett tolv elitsoldater, tolv män som kunde allt? Jag gissar att du och jag då hade känt: Vi kommer aldrig att duga. Tjänst för Gud är bara för de duktiga, präktiga och välmående. Istället utsåg Jesus tolv vanliga människor, som ofta kom till korta, så att alla vi som läser om dem och känner igen oss i deras tafatta försök kan tänka att om de kunde så kanske att också vi kan.
Våra tillkortakommande lär oss att vi behöver varandra
En liten flicka byggde ett sandslott. Snart stötte hon på en jättestor sten. Hon arbetade och slet för att få bort den, men det gick inte. Till slut kom hennes morfar. Då var flickan arg och tårögd på samma gång. ”Varför använde du inte all din kraft”, frågade morfar. ”Det gjorde jag visst”, svarade flickan. ”Nej”, sa morfar, ”för du bad ju inte mig om hjälp”.
Lyssna: Det var inte menat att du skulle klara av det här livet på egen hand. Livet var tänkt att levas i relation till andra. Paulus använder en underbar bild för att få oss att förstå det. Han säger att kyrkan är som en kropp, och att du är som en kroppsdel. Sedan skriver han, 1 Kor 12:21, B2000: ”Ögat kan inte säga till handen: ’Jag behöver dig inte’, och inte heller huvudet till fötterna: ’Jag behöver er inte.’” På samma sätt kan jag inte säga: – Jag är kristen, men det klarar jag själv. Jag behöver ingen kyrka. Vi behöver varandra.
Sist: Framförallt visar våra tillkortakommanden att vi behöver Gud
Om Klagovisorna i Gamla testamentet ofta är som en tröstlös öken så är orden i Klag 3:26, B2000 som ett kallt glas vatten i den öknen: ”Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.”
Med Jesu föredöme är det steget vi måste våga: En Gud som vågar bli människa och iklä sig mänskliga begränsningar borde få hjälpa oss att göra det samma. Det betyder inte att du inte kan få vara med om att utföra stora ting för Gud. Lyssna till Jesus, Joh 14:12, Sv.F15: ”Jag säger er sanningen: Den som tror på mig ska göra de gärningar som jag gör. Och större än så ska han göra, för jag går till Fadern.” Det kortaste ordet i meningen är det viktigaste, nämligen ordet ”för”. Jesus säger att du kan få vara med om att se under ske. Du kan t.o.m. få göra det Jesus gjorde. Du kan be böner som förändrar liv. Men inte för att du är fullkomlig. Nej, Jesus sa… ”för jag går till Fadern”. D.v.s. eftersom han har all makt; eftersom Jesus nu sitter på Guds högra sida, kan du få se stora ting ske.
Ordet ”för” gör hela skillnaden. Då handlar det så lite om dig, eller om mig, och så mycket om honom. ”Inte genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger Herren Sebaot.” (Sak 4:6, B2000)
Låt oss sammanfatta och avsluta
Det finns hopp för alla oss som inte räcker till. Det är inte ens tänkt att du ska räcka till för allt. Mycket av det du försöker leva upp till är orimliga krav från andra eller från dig själv. Men du är inte Messias. Du behöver andra, och mest av allt behöver du Gud.
Profeten Jesaja skrev, Jes 40:30-31: ”Ynglingar kan bli trötta och ge upp, unga män kan falla. Men de som hoppas på HERREN får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De springer utan att mattas, de vandrar utan att bli trötta.”
Du kan bli trött. Du kan bli uppgiven. Du kan snava och falla, eftersom du är en människa. Och Gud kommer aldrig att bli förvånad över att du är en människa. Kom ihåg orden: ”Som en far visar ömhet mot barnen, så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom. Ty han vet hur vi är skapade” Istället säger Gud, och lyssna nu på ömheten i orden, Jes 41:10: ” Var inte rädd, för jag är med dig, se dig inte ängsligt om, för jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig, jag stöder dig med min rättfärdighets högra hand.”
Det är sant att Gud ibland kallar oss in i stora utmaningar. Till sådant vi inte klarar av. Gud kallar små människor till stora uppdrag för att de ska få lära sig att han är en stor Gud.
Gud säger: Inte genom din styrka eller kraft, utan genom min Ande, kan det ske. Och en dag stannar du upp, trött på att försöka leva upp till allt möjligt. Du söker hans ansikte och ser att det lyser över dig, fast du inte räcker till. Och du säger: ”Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.”