Att vara en lärjunge

Föredrag, “Bättre självbilder”, Tabernaklet, Göteborg, onsdagen den 30 oktober, En Timme Bibel, Micael Nilsson.

Årets ”En Timme Bibel” har handlat om självbilder. Jag började med att berätta om min gamla diabildsprojektor. D.v.s. den jag aldrig använder nu för tiden. Även om jag har många bilder från olika resor runt om i världen. Min projektor har nämligen en tråkig egenhet. Bilden “hänger sig”. Till att börja med går det bra. Bild efter bild passerar som en minneskavalkad. Men plötsligt händer det. Bilden hänger sig. Projektorn matar inte längre fram. Jag trycker ut den gamla bilden, en mörk sekund och… bilden kommer tillbaka. 

Detsamma kan ske i en människas liv. Bilden hänger sig. Vi klarar inte av att byta bild. Gamla minnesbilder kommer tillbaka. I värsta fall är de mörka, handlar kanske om våra tillkortakommanden och får oss att känna oss misslyckade. Sådana bilder kan terrorisera oss ett helt liv. 

Värst blir det när det är en självbild som hakat upp sig, en negativ självbild som säger att vi är värdelösa.  

Självbilden har låst sig fast. Vi tycks dömda att leva med den. Det sliter på glädjen och det tär på livslusten. Frågan är förstås: – Kan man få hjälp att bli av med gamla minnesbilder och att t.o.m. byta självbild?

Därefter gick vi till en bibeltext. Den handlade om ett samtal mellan Jesus och lärjungarna. Lyssna, Matt 16:13-19: När Jesus kom till trakten av Caesarea Filippi, frågade han sina lärjungar: “Vem säger människorna att Människosonen är?” De svarade: “Vissa säger Johannes Döparen, andra Elia och andra Jeremia eller någon av profeterna.” Han sade till dem: “Och ni? Vem säger ni att jag är?” Simon Petrus svarade: “Du är Messias, den levande Gudens Son.” Jesus sade till honom: “Salig är du, Simon, Jonas son, för det är inte kött och blod som har uppenbarat det för dig, utan min Far i himlen. Och jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min församling, och helvetets portar ska inte få makt över den. Jag ska ge dig himmelrikets nycklar. Allt som du binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt som du löser på jorden ska vara löst i himlen.”

Bibeln talar med kraftfulla ord om vad som sker när en människa kommer till tro på Kristus. Det handlar verkligen inte bara om att få ett nytt kyrkligt intresse eller ens bara en ny livssyn. Det handlar framförallt om någonting som har med vår insida att göra, Rom 6:4: ”Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.”(Bibel 2000)

Kort sagt: Jesus vill hjälpa oss att byta bild. 

– Vad säger människorna om mig? undrar Jesus. Det visade sig att det fans många tankar om honom. 

Så ställer han en mer närgående fråga: – Vad säger ni?

Då svarar Petrus: – Jag säger att du är Messias, den levande gudens son. När Petrus nu bekänt sig till Jesus händer något oerhört – Jesus bekänner sig till Petrus. – Det är inte som människor säger Petrus att du är en vindflöjel, ett strå för vinden… I mina ögon är du en klippa. Kom ihåg det!

Jesus hjälper Petrus att byta bild; självbild. Idéen här är att vår bekännelse om att Jesus är vår frälsare också förändrar oss. Vi blir något nytt och något annat med Jesus. 

Alltså får vi nu börja samla på nya självbilder. Och Bibeln innehåller många. En av dem stannade vi inför för en månad sedan. Då såg vi på hur Bibeln talar om en troende människa som ett Guds barn. Det är en fantastisk bild. Det är en befriande bild. Den är full av glädje. Nu ska vi se på ännu en fantastisk bild. En kristen är också en LÄRJUNGE.

KALLAD TILL LÄRJUNGASKAP

En kristen är kallad att vara en Jesu lärjunge. Jesus sa till sina efterföljare: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar!” Dessutom ger han några grundläggande riktlinjer för hur det ska gå till: ”Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:19-20)

Det första vi behöver upptäcka om vårt nya liv är att vi är barn, Guds barn, Guds älskadebarn: ”Bli därför Guds efterföljare, som hans älskade barn”, Ef 5:1.

Är inte det underbart? Gud har inga oönskade barn. Gud har bara älskade barn. Lyssna till Sef 3:17: 

”Herren din Gud bor i dig,

en hjälte som frälser.

Han gläder sig över dig med lust,

han tiger stilla i sin kärlek,

han fröjdas över dig med jubel.”

Detta är mäktiga motbilder till alla negativa självbilder och svåra minnesbilder. Gud älskar dig. Gud gläds över dig. Du är viktig för Gud. Ibland säger vi att Gud inte har några favoriter, men det är fel. Gud har bara favoriter. Och du är en av dem!

Vi behöver finna tryggheten som Guds barn. Men bara trygghet räcker inte för att leva ett givande liv? Behöver vi inte också lite utmaning för att livet ska få spänst och lyster? 

Alltså skrev Paulus i Ef 5:1: ”Bli därför Guds efterföljare, som hans älskade barn”. Det är alltså inte antingen eller utan både ock. Att vara ett Guds barn och att vara en Jesu efterföljare, en lärjunge är två sidor av samma gudsrelation; på samma sätt som kärlek och trohet är två sidor av samma sak i mitt äktenskap. Orden går inte att separera.

En kristen är ett Guds barn men också en Jesu lärjunge.

Din tro ger dig alltså både en ny vila och ett nytt arbete. Hos Jesus kommer du hem och till ro, men det är också sant att han utmanar dig som ingen annan. Lyssna till en bibeltext som fångar detta ”både ock”, Matt 11:28-30: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, för mitt ok är milt och min börda är lätt.”

Får du tag på det? Jesus vill ge dig vila, men hans vila är inte passivitet. Det finns saker och ting som behöver göras på den här jorden. Alltså ger han dig också ett ok. Det verkar lite motsägelsefullt alltihop: – Kom till mig alla trötta. Jag ska ge er vila och ett ok. Jag ska ge er ro och ett nytt arbete.

Men det är inte motsägelsefullt? Inte för den som läser noga. Det är fullständigt logiskt alltihop, för vila är inte tristess. Meningslöshet och passivitet hjälper oss inte att hitta vila. 

Följ med i min tanke: Dessa människor arbetade och slet för att få frid med Gud och komma till ro. Men det kan ingen religion i världen ge oss. För hur ska vi kunna vara goda nog för den Fullkomlige? Så Jesus hjälper oss med det. Han ger oss nåd. När vi tar emot denna nåd får vi frid och finner vila. Men livet är mer än så. Vi har gåvor. Vi har kreativitet. Vi har drömmar. Vi vill att våra liv ska betyda något. Inte sant? Men för att klara av allt detta behöver vi balans. Lyssna: Ett ok är ett hjälpmedel för att bära en börda balanserat. 

Jag tycker att det här är intressant. Vi går in i väggar, bränner ut oss och stressar oss ihåliga. Men är det verkligen så att våra bördor är tyngre än dem våra förfäder bar? Jag menar… det har inte varit enkelt att leva och överleva i det här landet. Människor har kämpat oerhört hårt. Folk har burit tunga bördor förr också. Vad är det då som saknas oss?

Vet du vad jag tror? Jag tror att vi tappat bort det ok Jesus gav oss. För oket är ju faktiskt just det hjälpmedel vi behövde för att kunna bära vår börda på ett balanserat sätt. 

Jag har också läst humanisternas texter om att ”kasta av sig det religiösa oket”. Så dumt! Ett ok är ju ett hjälpmedel. Skulle du ha sagt till en piga i det gamla jordbrukssamhället när hon kom bärande med sina tunga spannar fulla av mjölk att hon skulle kasta oket hade hon tyckt att du var en galning, för hur i hela världen skulle hon orka bära denna tunga börda utan sitt ok?

Orden om att vi kastat av oss det religiösa oket förklarar en hel del. Om vi kastar Jesu ok har vi bördorna kvar men ingen hjälp för att kunna bära dem på ett balanserat sätt. Och då blir det för mycket. Det blir för mycket att bära alla vardagslivets bördor, alla bekymmer för barn och familj, för arbete och för en värld i krig och nöd, utan den balans en trygg gudsrelation ger. Vi har kastat det religiösa oket och måste därför bära alla dessa bördor själva, och så gott vi kan. Vilket inte verkar gå så bra för oss.  

Lyssna igen till Jesu ord, och tänk nu på oket som ett hjälpmedel, inte som en börda: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, för mitt ok är milt och min börda är lätt.”

– Ni är trötta. Ni är nedtyngda. Ni behöver två ting: Vila och balans. Kom till mig så ska jag ge er både ock. Ert barnaskap hos Gud är er vila. Ert lärjungaskap hos mig ger balans. Lär av mig.

”Lär av mig.” Där är det. Det är det som är lärjungaskap. Att vara en lärjunge är att lära av Jesus.

Att börja se på sig själv som en lärjunge hjälper oss med balansen. Om du förlorat balansen. Lär av Jesus som visste vad det var att vila hos Gud och att fullborda sitt lopp.

Om du drabbats av tristess. Lär av Jesus. Han hade inte en tråkig dag i sitt liv.

Om du tycker att livet är meningslöst. Lär av Jesus som dör med orden ”Det är fullbordat”.

När jag börjar se på mig själv som en lärjunge får jag hjälp med en massa viktiga saker. 

Jag får hjälp att leva ett spännande liv. Kanske, tänker jag, att det går omkring en massa uttråkade kristna på den här jorden, p.g.a. att man aldrig fick hjälp att se på sig självs som en lärjunge! Kanske blev det stora ordet istället medlem, i meningen medlem i en förening. Som medlem blev min uppgift att sitta i en bänk, att sjunga sånger, oavsett om jag tycker om dem eller inte och att lägga pengar i en kollektbox. Och… ja… det låter inte som ett spännande liv. Jesus erbjuder absolut någonting mer. Han vill dra dig in i det viktigaste arbete som anförtrotts människor, nämligen att verka för Guds rike i den här världen. 

Det finns tusen sätt att göra det på. Du kan åka ut som missionär till ett annat land eller du kan städa toaletterna i Tabernaklet. Du kan be. Du kan ge pengar och tid. Du kan bry dig om en annan människa och försöka hjälpa henne till tro… Gud är Skaparen. Gud är påhittig. Gud kan skräddarsy en kallelse för varje människa på jorden. 

För det andra: När jag tänker på att jag är en lärjunge får jag hjälp att ge mig själv nåd. Lyssna, Fil 3:8-15: ”Ja, jag räknar allt som förlust, för jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som skräp, för att vinna Kristus och bli funnen i honom – inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tron på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron. Då får jag lära känna Kristus och kraften i hans uppståndelse och dela hans lidanden genom att bli lik honom i hans död, i hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda.

Inte så att jag redan har gripit det eller redan har nått målet, men jag jagar efter att gripa det eftersom jag själv är gripen av Kristus Jesus. Bröder, jag menar inte att jag har gripit det än. Men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus. Så bör vi tänka, vi som är mogna.”

Jag vill någonstans. Jag vill lära känna Jesus och kraften från hans uppståndelse. Men jag är inte där än. Det hjälper mig att ge mig själva nåd. Jag är ju fortfarande under utbildning. Jag är inte alls färdig än.

Att tänka på att jag är en lärjunge hjälper mig också att vara ödmjuk, av precis samma skäl (som ovan). 

Jag blir så alltid förundrad när jag möter en lärjunge som verkar tycka sig vara så mycket mer, som vet allt, som kan allt, som tilltalar andra uppifrån och ner. Hur är det möjligt? ”Lär av mig” sa ju Jesus. Jesus, som absolut kunde konfrontera arga fariséer men som också kunde sitta ner med en ensam kvinna på en brunnskant och låta henne berätta om sin längtan, sitt liv och sin tro. 

”Lär av mig”, sa Jesus ”Var så till sinnes som Kristus Jesus var”, skriver Paulus. Lyssna, Fil 2:1-5: ”Om ni nu har tröst hos Kristus, om ni får uppmuntran av hans kärlek, gemenskap i Anden och medkänsla och barmhärtighet, gör då min glädje fullkomlig genom att ha samma sinnelag och samma kärlek och vara ett i själ och sinne. Sök inte konflikt eller tom ära. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte till ert eget bästa utan också till andras. Var så till sinnes som Kristus Jesus var.”

Det här är alltså vad det är att vara en lärjunge. Att vara en lärjunge är att lära av Jesus och att bli alltmer likt Jesus.Tänk bara på hur annorlunda kyrkans historia, eller kanske vår alldeles egna historia kunde ha sett ut om vi bara varit Jesu lärjungar i detta: ”Sök inte konflikt eller tom ära. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte till ert eget bästa utan också till andras.”

När jag ser en lärjunge i min spegel ser jag (förhoppningsvis) någon som är på väg någonstans. Men mannen framför mig är inte färdig. Han har orsak att vara ödmjuk. Den saken är klar. Men den är också helt okej.

Sist: När jag börjar se på mig själv som en lärjunge får jag hjälp att lära känna Jesus. När jag försöker lära mig av Jesus lär jag också känna Jesus.

Låt oss se om vi ser samma sak i en här texten, Joh 7:10-17: Men när hans bröder hade gått upp till högtiden gick han också dit, inte öppet utan i hemlighet. Judarna sökte efter honom under högtiden och frågade: “Var är han?” Och bland folket talades det mycket i det tysta om honom. En del sade: “Han är god.” Andra sade: “Nej, han förleder folket.” Men ingen talade öppet om honom av rädsla för judarna.

När halva högtiden redan var över gick Jesus upp till tempelplatsen och började undervisa. Judarna blev förvånade och sade: “Hur kan han känna Skrifterna, han som inte har studerat?” Jesus svarade: “Min lära är inte min, den kommer från honom som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja ska han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.”

Låt oss se om jag förstår det här rätt. Det grubblades mycket omkring Jesus Man pratade om honom sinsemellan. Men man kom inte vidare i frågan. Då säger Jesus: “Min lära är inte min, den kommer från honom som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja ska han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.”

Det verkar som om det inte alltid räcker med att prata om Jesus, eller att studera vad han säger. Vi kommer en bit därhemma, men kan då och då köra in i en mental återvändsgränd. Vi kommer inte vidare. Okej… Vad råder Jesus oss då att göra. Han råder oss att praktisera.

Jag har arbetat på olika bibelskolor. En av dem hette ”Bibelskola Tjänst”. Det var en termin teori och en termin praktik. I slutet av praktikterminen tog vi in våra elever igen och hade en gemensam avslutning. En del kom hem från ett missionsfält. Andra från församlingstjänst. Men alla hade praktiserat. 

Jag slutade aldrig att förundras. Den teoretiska terminen var bra. Eleverna fick nya åsikter och en del insikter. Men det som verkligen förvandlade dem var praktiken. 

Vi brukade ha långa vittnesbördsmöten där alla fick berätta vad de varit med om. Teorier hade fått prövas i praktiken. En del föll. Andra bar. Och människoliv förvandlades. 

Jag uppfattar att Jesus säger att det inte alltid räcker att sitta hemma och grubbla i sin kammare. Ibland kräver ditt sökande att du söker dig fram genom att praktisera. Läs Jesu ord och försök praktisera dem. Jesus menar att de är självbevisande. De bevisar sin egen kraft. Om du börjar försöka följa honom ska du förstå vem han är. 

När du lever som en lärjunge lär du känna din Mästare. Jag citerar författaren John Ortberg: ”Bibelforskaren Ray van der Laan noterar att judarna i det första århundradet hade en välsignelse som på ett underbart sätt uttrycker en lärjunges hängivenhet när det gäller att hålla sig i närheten av dem han följer: ”Må dammet från din rabbi ständigt täcka dig.” Det vill säga: ’Må du alltid följa så tätt efter honom att dammet som hans fötter rör upp smutsar ner dina kläder och ditt ansikte.’

Lärjungarna var precis som ankungen som har blivit präglad på sin mamma: de ville aldrig släppa sin rabbi utom synhåll. Det viktigaste var inte det de höll på med. Det viktigaste var att de fick vara tillsammans med sin rabbi.”

Detta är väl uttryckt. Det är en fantastisk sak att få ha arbetsgemenskap med Jesus. Vi lär känna honom på ett nytt sätt när vi ser honom upprätta en människa, hela en sjuk eller trösta en sörjande. Det finns i själva verket sådant vi bara kan lära oss om honom i den mån vi är lärjungar.

Lärjungalivet är ett liv i tillväxt. Även när livet i övrigt kan avta på krafter och möjligheter, 2 Kor 4:16-18: ”Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt. Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.”

Här kommer en av alla dessa utmanande ord, riktad till Jesu lärjungar, överallt och i alla tider, Joh 14:12: ”Jag säger er sanningen: Den som tror på mig ska göra de gärningar som jag gör. Och större än så ska han göra, för jag går till Fadern.” Vår uppgift är alltså inte bara att läsa om Jesus. Tala om Jesus. Tala MED Jesus. Vår uppgift är också att FÖLJA Jesus. Och det gör man alltså genom att fortsätta att göra det Jesus gjorde.

Världen är fortfarande full av orättvisor. 

Vem ska protestera? Det ska du!

Världen är fortfarande full av mygel och skenhelighet. 

Vem ska avslöja det? Det ska du!

Världen är fortfarande full av människor som sörjer. 

Vem ska trösta dem? Det ska du!

Världen är fortfarande full av sjuka människor. 

Vem ska be för dem? Det ska du!

Världen är fortfarande full av svältande människor. 

Vem ska mätta dem? Det ska du!

Världen är fortfarande full av människor – dyrbara, viktiga, älskade människor – som inte hört evangeliet. Vem ska berätta för dem? Det ska du! D.v.s. om du är en lärjunge.

”Så länge kvinnor gråter som de gör nu tänker jag kämpa.

Så länge små barn hungrar tänker jag kämpa.

Så länge människor kastas i fängelse gång på gång

gång på gång, som de gör nu tänker jag kämpa.

Så länge det finns en drinkare. Så länge det finns en stackars vilsen gatflicka kvar. Så länge en enda själ finns kvar i mörkret och inte har nåtts av Guds ljus tänker jag kämpa! Jag tänker kämpa ända till slutet.” (William Booth; slutorden i hans sista tal)

Den stora utmaningen i det kristna livet är inte att släpa sig upp ur sängen och ta sig till en religiös timme i kyrkan på söndag. Gudstjänsten är min tankstation. Utmaningen ligger i att fortsätta att göra Jesu gärningar.

Jag är alltså inte bara ett barn som får kärlek och omsorg av min Far i himlen. Jag är ocksåen människa Gud räknar med, en förändringsfaktor, ett hot mot ondska och elände, ett redskap för Guds kärlek, d.v.s. en Jesu lärjunge.

MEN VAD ÄR EN LÄRJUNGE?

Vi använder ordet lärlingom någon som tar plats hos en mästare för att lära sig ett yrke av honom. 

Lärlingens framtida uppgift blir att föra traditionen och kunskapen vidare. Bibeln använder ordet lärjunge. 

Tre ting utmärker en lär­junge:

  1. Han har en mästare. Någon att lära sig av.
  2. Han lär sig och tar efter sin mästare.
  3. Han för sin mästares kunskap vidare.

Det är alltså en lärjunges uppgift att lära sig någonting. 

Illustration:Tänk dig en liten pojke som sitter där hemma och klinkar på sin pianoläxa, om och om igen. Det är svårt. Det blir fel. Utanför fönstret spelar grannbarnen fotboll. Men han är fast vid pianot. 

Tänk dig att en ängel kommer till pojken. Ängeln för pojken genom tid och rum och in i en fullsatt konsertlokal. Där sitter en man vid flygeln som fängslat den månghövdade skaran med sin fantastiska musik. Pojken har aldrig hört någon spela så förr. Han vänder sig mot ängeln och frågar: – Vem är det? Ängeln svarar: – Det är du. Om tjugo år.

Nu vet pojken varför han övar. Det tar emot ibland, men han fortsätter, för han har förstått vad det kan komma att leda till en dag. 

Den dag Jesus blir vår Herre blir vi hans lärjungar. Det betyder inte att vi är skickliga på allt vi ska göra, eller att vi vet så mycket än. Men om vi förstår vad andlig disciplin är, att avstå från att alltid ta den lättaste vägen osv. kan det leda fram till i våra liv är vi beredda att lära mer.

Kol 3:16-17: ”Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung till Gud med tacksamhet i era hjärtan. Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud Fadern genom honom.”

Nej, det är inte alltid enkelt. Men vi övar. Det blir fel ibland. Vi börjar om. 

Tit 2:11-13: ”Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och i stället leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är, medan vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet.”

Vi ger inte upp. Vi snavar och faller, men reser oss igen. Vi övar vår läxa och förvandlas sakta. Vi lär av Jesus, och tillsammans med Jesus. För detta var vad Jesus kallade sina lärjungar till: Att komma och dela livet med Jesus. Att göra Jesus till sin Mästare. Att lära sig av honom. Att ta efter det han lärde och gjorde, för att sedan föra det vidare. Det kom en dag när Jesus sa: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er, (Joh 20:21). 

EN LÄRJUNGES LYDNAD

Paulus skriver att hans uppgift var att föra människor fram ”till trons lydnad”, Rom 1:5. Lydnaden är alltså en viktig del av att vara en lärjunge. Vi kan inte följa Jesus för att vi vill ha vad han kan ge, men inte bry oss om vad han har sagt. Om detta säger Jesus, Luk 6:46: ”Varför kallar ni mig ‘Herre, Herre’ när ni inte gör vad jag säger?”

Jesus talar inte om att vi ibland misslyckas med att göra hans vilja. Jesus talar om människor som inte bryr sig om hans vilja. Det spelar med andra ord ingen roll om vi KALLARJesus Herre om vi inte också harGJORThonom till Herre. Förutsättningen för lärjungaskap är alltså att vi vill lyda Gud. 

Här är en annan viktig bibelvers för lärjungar, Matt 6:33: ”sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också”.

Är Jesus din Herre? Hur vet man det?  Jo, då följer du inte bara dina egna infall, känslor eller åsikter. Då är det viktigt för dig att söka Guds vilja. Är det inte viktigt för mig vad Jesus tycker är han nog inte heller min Herre.

Det kommer till slut ner till mycket grundläggande saker, som hur jag sköter mitt arbetsliv, ärlighet, hur jag hanterar mina pengar, min omsorg om andra o.s.v. Det handlar ju till slut om att jag bestämt mig för att följa någon som sagt sig vara Sanningen.

EN LÄRJUNGES UPPGIFT

Varje människa har en uppgift inför Gud. Om du vill kan du kalla det en kallelse. Den kan se ut på många olika sätt. Men en stor uppgift lämnade Jesus över till oss allesammans. Vet vi inte vad vår uppgift är för övrigt så vet vi bortom varje tvivel att vi alla är kallade till detta, Matt 28:19-20: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar!” Dessutom ger han några grundläggande riktlinjer för hur det ska gå till: ”Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” En lärjunges uppgift är alltså att göra Jesus känd. Liksom att be om och verka för att Guds vilja ska ske: Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.(Matt 6:10)

Därutöver finns uppmaningar i Bibeln om att ta ansvar för de fattiga och nödställda. Det heter i Apg 4:32: ”Hela skaran av dem som kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen kallade något av det han ägde för sitt utan de hade allt gemensamt.”

Andra bibelord talar om vikten av att be för de sjuka, stödja de svaga. En lärjunges liv är alltså ett rikt liv med många stora utmaningar. 

EN LÄRJUNGES DRIVKRAFT

Drivkraften i en lärjunges liv måste vara kärleken, 2 Kor 5:14: ”Kristi kärlek driver oss, för vi är övertygade om att en har dött för alla, och därför har alla dött”.

Paulus upplevelse av Guds kärlek innebar en totalomvänd­ning för hela hans livsinriktning. Han var en våldsver­kare. Guds kärlek för­vand­lade honom. Efter detta möte med Guds kärlek var Paulus ständigt på väg i kärleken tjänst; driven av kärleken till och från Gud.

EN LÄRJUNGES LÖN

Några ord av Jesus vänder på perspektiven, lyssna, Luk 6:22-23: ”Saliga är ni när människorna hatar er och när de utesluter er och hånar och smutskastar ert namn för Människosonens skull. Gläd er på den dagen och hoppa av glädje, för er lön blir stor i himlen.”

Jesus talar om lidande och förföljelse. Han talar om vad det kostar att följa Det finns mer att säga. Fast hur? 

Jesus talar till enkla människor som växt upp i den här världen. De känner inget annat. De känner inga andra världar. De känner inget helt och fullkomligt. Det vet bara av denna trasiga värld; fragment av det som en gång var. Det är som att förklara för sina akvariefiskar att det finns ett hav. Men Jesus vet. Jesus har sett mer. Jesus känner till en tillvaro full av glädje. Men hur ska han kunna förmedla det han vet till dem som vet så lite?  Det får räcka med några ord: – Okej… vänta tills vi kommer hem! Er lön… er lön blir… stor.

Jo, det finns en kostnad att betala för sitt lärjungaskap. ”Följ mig”, säger Jesus, och går mot strömmen. Men det är värt mer än vad det kostar, 2 Kor 4:16-5:10: ”Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt. Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.

Vi vet att om vårt jordiska tält rivs ner så har vi en byggnad från Gud, en evig boning i himlen som inte är gjord av människohand. Därför suckar vi i vårt tält och längtar att få iklä oss vår himmelska boning, för när vi väl är klädda i den ska vi inte stå där nakna. Ja, vi som bor i detta tält suckar tungt. Vi vill ju inte bli avklädda utan påklädda, så att det som är dödligt uppslukas av livet. Och den som berett oss för just detta är Gud, som har gett oss Anden som en garant.

Därför är vi alltid vid gott mod, även om vi vet att vi är borta från Herren så länge vi är hemma i kroppen. Vi lever här i tro, utan att se. Men vi är ändå vid gott mod och skulle hellre flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren.

Därför sätter vi en ära i att vara till behag för honom, vare sig vi är hemma eller borta. Vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en ska få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont.”