Om att vara ett Guds barn
Föredrag, En Timme Bibel, den 25 september 2019.
Tillbakablick
Jag inledde ett viktigt tema för dessa samlingar tidigt i år, men tvingades att bryta, p.g.a. en olycka och med följande sjukskrivning. När vi kom igång igen, i maj, med dessa fördjupningskvällar fortsatte jag på det angivna spåret, men mycket fick förstås lämnas p.g.a. detta ofrivilliga avbrott, sådant jag nu vill komma tillbaka till under vår hösttermin istället.
Man skulle kunna ange två bibelord som grund för det vi nu ska studera. Det första är 2 Kor 5:17: ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.”
Det här är ett av Bibelns starkaste ord om den förändring som äger rum i en kristen människas liv i den stund hon kommer till tro. Detta är vad det är att bli ”frälst”, eller ”räddad”.
Ibland undrar jag om någon blir ”frälst” längre. D.v.s. jag betvivlar egentligen inte att det händer. Jag tror förstås att människor kommer till tro och blir kristna i vår tid.
Men jag undrar om vi ser på detta på samma sätt som tidigare generationer, d.v.s. om vi fortfarande ser ett behov av att bli ”frälsta” eller ”räddade”.
Det är inte orden jag är ute efter. Jag menar inte att det är bättre att använda det gamla ordet ”frälst” framför ”räddad”. Nej, det är vårt sätt att se på vad som sker när vi kommer till tro jag undrar över. För visst är det så vi hellre talar om det idag, vi kommer till tro, vi blir kristna, eller mer passivt, det där som nästan låter som om vi knappt vet vad vi gjort, vi ”kommer med i kyrkan”.
Utan Gud
Låt mig förklara. Bibeln beskriver människans situation utan Gud som förtvivlad. En av de tydligaste beskrivningarna av konsekvenserna av att leva utan Gud finner vi i Ef 2:1-3: ”Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder. Tidigare levde ni i dem på den här världens sätt och följde härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens barn. Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra köttsliga begär och gjorde vad köttet och tankarna ville. Av naturen var vi vredens barn, precis som de andra.”
Låt oss vara ärliga. Detta är en tung beskrivning. En gång levde vi i våra överträdelser. Vi var olydnadens barn. Vi följde våra infall och drifter; drifter som drev oss bort från Gud. Ja inte bara var vi olydnadens barn. Vi var också vredens barn.
Skrevs detta på en måndag? Har Paulus en dålig dag? Nej, detta är ett stycke biblisk realism. Detta är faktiskt en klarsynt analys av vår situation.
Lyfter vi blicken och ser på mänskligheten och historien får vi nog dessutom ge Bibeln rätt. Mänskligheten verkar inte må särskilt bra. Det är inte längre bara profeter som talar om världens undergång. Numera är det också professorer. Någonting måste ske, mycket snart. Samtidigt leds de stora och tongivande länderna av ledare som inte ger oss mycket hopp. Det kortsiktiga vinner för ofta över det långsiktiga. Det egna, ”America first” framför det gemensamma, precis som det skulle gå att skära ut ett enda land som en tårtbit ur världen i övrigt.
D.v.s. vi börjar inse alvaret, men vem är beredd att betala priset för en nödvändig förändring?
Nej, efter bilder av krig, terror, kriminalitet och våld från kvällens nyhetssändning tycker jag inte längre att begreppet ”vredens barn” är överdrivet. Det stora problemet med världen är människans hjärta.
Kriget är djupt, mycket djupt. Mänskligheten ligger i krig. Djupast sett är detta krig ett krig mot Gud själv, alltsedan fallets dag i 1 Mos, enligt Rom 8:7: ”Köttets sinne är fiendskap mot Gud”.
Det är mot denna bakgrund evangeliet tecknas. Jesus är ingen liten guru, eller en kringvandrande poet eller filosof, som glider fram som en citatmaskin som sprider vackra ord om kärlek, ord som passar på en kylskåpsmagnet.
Jesus kommer för att rädda oss. Han är som en ytbärgare som kastas ner i det vågpiskade havet efter att båten kapsejsat för att dra oss upp ur djupen.
Han kastar inte ner en självhjälpsbok från helikoptern. Han kommer själv, med ande, själ och kropp, för att dra dig upp ur djupen och ställa dina fötter på fast mark.
Det är så Bibeln säger det. Jag behöver bli räddad, och Jesus är den enda som kan rädda mig.
Jag var Guds fiende. Bara Jesus kan stilla denna fiendskap inom mig; avväpna och desarmera min vrede.
Jag har syndat och förtjänat mitt straff. Bara Jesus, d.v.s. någon utan synd, kan ta det i mitt ställe.
Jag var död. Mitt inre var dött för evigheten. Bara Jesus, bara han som besegrat döden, kan ge mig livet åter.
Jag behövde bli räddad. Bara Jesus kunde rädda mig, Apg 4:10-12: ”Ni korsfäste honom, men Gud har uppväckt honom från de döda. Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare förkastade men som har blivit en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen, och under himlen finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta.”
”Men Gud”
D.v.s. all denna förtvivlan, allt detta bottenlösa mörker, denna analys på mänsklighetens hjärteproblem, bryts i två ord i min Bibel, nämligen i orden ”men Gud”. Så här lyder fortsättningen av texten i Ef 2, Ef 2:4-10: ”Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, även när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande med Kristus. Av nåd är ni frälsta! Han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus, för att i kommande tider visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus Jesus. Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det, inte på grund av gärningar för att ingen ska berömma sig. Hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar som Gud har förberett för att vi ska vandra i dem.”
Okej… det må vara svårhanterligt, och det må vara tufft för vår stolthet att ta, men detta är ändå kristen tro, kristen ”bastro”. Vi behöver bli räddade.
Och, lyssna nu, slarvar vi här, med det där som kallas frälsning, eller räddning, riskerar vi att slarva bort vår frälsningsvisshet, vår frid och vår glädje.
Slätar vi ut allt, d.v.s. jag kommer till tro, jag blir en kristen, utan att förstå vad det är som behöver ske i mitt liv, d.v.s. att jag behöver bli räddad, få förlåtelse, bli född på nytt, riskerar jag att missa det viktigaste, d.v.s. det stora miraklet, uttryckt just i orden i 2 Kor 5:17: ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.”
Det är intressant att läsa hur detta uttrycks i Jesu egna ord i Luk 7:47. Han talar om en kvinna: ”Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som fått lite förlåtet älskar lite”.
Vad säger Jesus? Här är en kvinna som älskar honom mycket. Hon vet att hon fått mycket förlåtet. Men den som bara fått lite förlåtet älskar lite.
Min följdfråga blir: – Vem av oss har fått lite förlåtet? Paulus skriver, Kol 2:13: ”Han har förlåtit oss alla överträdelser.”
Svara mig på detta: Alla dina överträdelser, är det mycket eller lite? Det är mycket, inte sant? Vi tänker och känner och talar och handlar ofta utifrån vår egenkärlek eller egennytta. Vi gör sådant vi inte borde och vi låter bli att göra sådant vi borde.
Poängen är tydlig nog. Vi har alla fått mycket förlåtet. Jag tänker då att det Jesus säger är att vår kärlek till honom växer i takt med att vi förstår hur stor hans nåd är.
Men, om vi inte ens inser att vi behöver förlåtelse; om vi tänker att vi är bra som vi är och ingen särskild nåd behöver… då kanske vår kärlek också blir blek och svag.
Tillbaka till 2 Kor 5:17, som är en av två grundverser när vi nu ska förstå vad Gud gjort och vad Gud håller på att göra i våra liv: ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.”
Detta är inte en vers om något som ska ske i ditt liv. Om du är en kristen är detta en vers om vad som redanskett. Är inte det befriande? Visst, jag är som ett gammalt renoveringsprojekt, som behöver restaureras, in i minsta detalj, ner i minsta vrå, ”han vederkvicker min själ”, ”He restores my soul”, han restaurerar min själ.
Det viktigaste har redan ägt rum
Men… det viktigaste har redan skett!
Jag skulle t.o.m. vilja säga det så här: Du har redan uppstått från döden! Visserligen ska din kropp en dag dö. Men det är också allt. Du ska få en ny, en bättre, en uppdaterad version, en uppståndelsekropp. Men du, din själ och din ande, ditt jag, ska aldrig dö, Joh 11:25-26: ”Jesus sade: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö.” Är inte detta fantastiskt?
Den andra grundversen för vad Gud har gjort och gör i dig är den här, Rom 12:2: ”Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne så att ni kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom.”
Så… hur ska vi få ihop det här. Det kan ju verka som en motsättning allt ihop, i alla fall om man läser Bibeln slarvigt. Att har ju redan förändras. Du är en ny skapelse. Och ändå ska du leva i förvandling och förnyelse.
Nej, det är inte motsättning. Det är två sätt att se på samma sak. Din frälsning blir en verklighet i den stund Jesus blir din Frälsare. I den stund du bjuder honom in i ditt liv, tar emot hans nåd och förlåtelse, blir du, med Jesu egna ord ”född på nytt”. Något nytt har kommit. Det gamla finns inte mer. Du är inte längre i krig med Gud. Gud är din Far. Det är frid mellan dig och Gud. Du är barn i Guds hus.
Men, som du upptäcker, är du inte fullkomlig än, d.v.s. du lever inte felfritt, du tänker inte alltid goda tankar, du känner inte alltid som du önskar, och du handlar inte alltid som du vill. Är det rätt uppfattat? Som ett nyfött barn måste du nu växa, låta dig omskolas och förvandlas, dag för dag, ”låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne”.
Och så ska det vara med oss. Vi är inte färdiga än. Det är helt okej, så länge vi är på väg åt rätt håll, så länge vi växer och mognar.
På väg mot vad? Mot det här, Rom 8:29: ”Dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, så att Sonen blir den förstfödde bland många bröder.”
Guds avbild
För mig blir detta tydligast när jag tänker på det där med Guds avbild.
Bibeln är vackert sammansatt. Den har en inre harmoni. Den är en berättelse. D.v.sa. Bibeln är inte bara en citatbok, eller en bok med lösryckta berättelser man kan återberätta på en flanellograf, likt fabler eller sedelärande sagor. Alla Bibelns berättelser blir en till slut. Och den hålls samman genom ett antal röda trådar. En av dem är försoningen, d.v.s. en massa berättelser som visar på vårt behov av försoning. En annan är profetiorna om en kommande Messias, som i Nya Testamentet kom och kommer igen. En tredje röd tråd är skapelsetråden. I begynnelsen skapar Gud himmel och jord. I Jesus skapas vi på nytt och blir nya skapelser. Och i Bibelns avslutning skapar Gud nya himlar och en ny jord.
En fjärde röd tråd är dramat om den förlorade sonen, eller om den förlorade avbilden. Människan skapas till Guds avbild. Avbilden går sönder när vi lämnar Gud. Gud kommer till oss i Jesus. När vi kommer till tro på honom börjar Gud upprätta sin avbild i våra liv igen. Ett annat ord för det är helgelse. Och en dag… en dag ska avbilden återställas helt. Låt oss följa just den tråden en stund:
Människan skapades till Guds avbild. På ett sätt kan stora delar av Bibelns huvudbudskap förklaras utifrån det begreppet, 1 Mos 1:27: ”Gud skapade människan till sin avbild.”
När Gud skapat människan böjer han sig ner över henne och andas in sin livsande i hennes kropp. Detta sker inte när Gud skapar djuren. Detta vidrörande är unikt för människan. Därför är människan en unik bland alla Guds skapelser, Människan har en fysisk kropp, men också en ande.
Men så sker brottet, den stora katastrofen. Människan vänder sig bort från Gud. Avbilden går sönder. Den vackre avbilden kastas som en dyrbar vas i marken så att bara skärvor återstår. Skärvor av skönhet, av godhet, av konstnärlighet och skapande, av moral, vi fortfarande finner i människan. Men det är också sant att avbilden gått sönder, Rom 5:12: ”Därför är det så: Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden. På så sätt nådde döden alla människor, eftersom alla hade syndat.”
Jag läser ut Luthers lilla katekes:
97. Vari bestod människans likhet med Gud?
Den bestod i medskapad vishet och helighet, frihet från lidande och död samt herravälde över jorden. (…)
98. Förblev människan sådan som hon skapats av Gud?
Nej, genom syndafallet fördärvades Guds avbild hos människan. Hon blev förmörkad i sitt förstånd och ohelig i sin vilja och drog förbannelse över sig själv och över jorden.
Rom 5:19: Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga.(…)
Rom 5:18: Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. (…)
Därför kom Jesus. Dels för att visa vem Gud är och dels för att återupprätta Guds avbild i oss.
Jesus är den perfekta bilden av Gud, Hebr 1:3: ”Sonen är utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild, och han bär allt med sitt mäktiga ord.”
Eftersom vi gått sönder måste vi återskapas, bli nya skapelser, eller födas på nytt, Joh 3.
Genom den nya födelsen börjar Gud upprätta oss, ett renoveringsarbete påbörjas, avbilden restaureras, och ska en dag fullkomnas igen, Rom 8:18-21: ”Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår. Själva skapelsen väntar och längtar efter att Guds barn ska uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att även skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet.”
Så, dels har något skett i ditt inre. Du har blivit född på nytt. Och dels behöver nu detta få utvecklas, du behöver helgas, steg för steg, för att bli allt mer likt Jesus. Här är en vers om det, 2 Kor 3:18: ”Och alla vi som med obeslöjat ansikte ser Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden.”
I Guds närhet förvandlas vi, av Guds Ande, till Jesu likhet. D.v.s. vi är inte till fullo återställda avbilder, vi är i förändring, Kol 3:9-10: ”Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan med hennes gärningar och klätt er i den nya människan, som förnyas till rätt kunskap och blir en avbild av sin Skapare.”
Och en dag, en dag ska arbetet bli färdigställt, 1 Joh 3:2: ”Mina älskade, nu är vi Guds barn, och än är det inte uppenbarat vad vi ska bli. Men vi vet att när han uppenbaras ska vi bli lika honom, för då får vi se honom sådan han är.”
Vad betyder då detta med att vara Guds avbild, Imagio Dei? Begreppet är brett. Det är inte så helt självklart hur detta ska förstås. De hebreiska och grekiska orden öppnar för flera tolkningar. Kanske är den luthersk katekesen inte så dum: ”Den bestod i medskapad vishet och helighet, frihet från lidande och död samt herravälde över jorden.”
Människan är medskapande, d.v.s. kreativ och skapande. Hon har ett moraliskt medvetande, ”lagen i hjärtat”, och Gud har andats in sin livsande i henne. Allt detta handlar om människans höghet, vilket också ger återklang i Jesu ord i Matt 6:26: ”Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar inte i lador, och ändå föder er himmelske Far dem. Är inte ni värda mycket mer än de?”
“The definition I offer is this: The imago Dei is that in man which constitutes him as him-whom-God-loves.” (John Piper) ”
Förstår ni vad jag har gjort med er?
Så… så vad Bibeln beskriver är med andra ord ett enormt bildbyte, eller ett i ordets verkliga mening identitetsbyte. Jag skulle vilja lyfta in Jesu fråga till lärjungarna i Joh 13:12: ”Förstår ni vad jag har gjort med er?”
Förstår vi det? Att bli kristen är att omskapas: ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.”
Ibland tänker jag att om Jesus skulle få sitta ner med mig, fysiskt, och ta ett samtal med mig, kanske en dag då jag går med krökt nacke och tunga tankar genom livet, bekymrad, grubblande, smått modlös, så skulle Jesus be mig att sitta ner en stund, kanske hälla upp en kopp kaffe åt mig, lägga sin hand på min, se mig djupt in i ögonen och fråga: – Micael, förstår du inte vad jag har gjort med dig?
Det är därför Paulus skrev till romarna att de skulle låta sig förvandlas genom förnyelsen av sina tankar, eller rakare uttryckt, att de behövde tänka rätt för att utvecklas rätt.
Jag använde en liten illustration när vi var samlade innan sommaren. Eftersom du har glömt den för länge sedan återanvänder jag den med frimodighet: Minns du hur du bytte bilder med dina skolkamrater en gång för länge sedan? Kanske var det filmstjärnor. Sedan blev det fotbollsspelare eller ishockeyspelare. Mina barn hade bilder av fantasyfigurer… jag förstod nog aldrig riktigt vad de föreställde. Det var hårda förhandlingar på skolgården. Du visste vilka bilder som var vanliga och vilka som var särskilt dyrbara. Målet var förstås att byta till sig en riktigt dyrbar bild, gärna mot en mindre eftertraktad.
Gud är märklig på det sättet. Gud vill ha våra sämsta bilder och han erbjuder oss sina bästa i utbyte. Gud tar bilden av dig som en looser, som oönskad, oälskad och misslyckad och erbjuder dig helt nya bilder, nya självbilder, av dig som ett Guds barn, önskad, utvald, helig… dyrbar.
Undret har redan ägt rum. Du har redan blivit född på nytt. Nu måste detta nya liv få utvecklas och bli vad det var tänkt att vara. Ett sätt att ge näring åt det är att läsa om, och ta in vad Jesus har gjort med oss.
Bibeln innehåller många sådana befriande, upprättande och upprätande bilder. De beskriver alla ett mirakel, eller kanske ska man säga att de var för sig beskriver en del av miraklet.
Det älskade barnet
Bibeln talar med kraftfulla ord om vad som sker när en människa kommer till tro på Kristus:
”Ni var döda genom era synder och överträdelser… Men nu, tack vare Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod.” (Ef 2:1, 13)
”Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.” (1 Petr 2:9)
En av alla dessa bilder blir helt grundläggande för så väl mitt sätt att se på mig själv som på Gud. Lyssna, Ef 5:1: ”Bli därför Guds efterföljare, som hans älskade barn.”
Detta är bilden av det älskade barnet.
Hur påverkar det oss; vad gör det med oss när vi börjar tänka på oss själva som Guds älskade barn.
Pröva en dag när självförtroendet går ner under fryspunkten och känslan av värdelöshet ligger som en tung blöt filt över livet. Pröva att tänka: – Här går jag, ett älskat barn. Guds ansikte ler över mig. Jag sticker min hand i hans. Jag är hans älskade lilla pojke; hans älskade lilla flicka. Vad kan vara finare än att älskas av Gud? Pröva… det gör någonting gott med dig.
Men det kanske inte är så enkelt för dig. Var du ett tryggt och älskat barn; brukade din mamma eller pappa ta dig i knät, krama om dig, berätta med ord eller handlingar att de älskade dig? Då har du god hjälp av det. Men växte du istället upp i ett hem där distansen var stor, atmosfären kall eller där man helt enkelt inte brukade berätta för varandra att man älskade varandra måste du kanske både helas och omskolas innan dessa ord bryter igenom, likt solstrålarna som bryter igenom de blytunga grå molnen en regnig höstdag: – Gud älskar mig!
Att känna sig älskad är nog vårt mest grundläggande behov. Kärleken får människor att våga sig fram; att våga blomma, våga ta för sig, hitta sin plats, bidra och ta emot. Men så väl kärleken som bristen på kärleken formar oss. Hur många har inte hamnat i missbruk, kanske i kriminalitet och fängelse, p.g.a. att man aldrig mötte den kärlek men behövde som barn.
Detta, nämligen detta att veta att man är ett älskat barn, var faktiskt också grundläggande för Jesus. I Matt 3:16-17 öppnar sig himlen över hans liv: ”När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Då öppnades himlen, och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom. Och en röst från himlen sade: ’Han är min älskade Son. I honom har jag min glädje.’”
Jesus visste att han var Guds älskade son. Det gav honom kraft att fullborda sin uppgift, t.o.m. de dagar andra vände sig mot honom. Jesus var grundtrygg i sin relation till Fadern.
Är det inte så att Satan försökte få honom att tvivla på detta, bara tre verser senare, när Jesus frestas i öknen: ”Om du är Guds Son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Eller: – Är du Guds son? Upp till bevis. Bevisa att du är Guds son. Befall dessa stenar att bli bröd.
Men Jesus hade inget att bevisa. Gud hade sagt sitt. Och Gud hade då inte bara sagt att Jesus var Guds son, utan att Jesus var Guds älskade son.
Vet du det samma? Vilken grund du har i ditt liv i så fall!
Gud vill att du ska veta, också känna d.v.s. uppleva, leva i den övertygelsen, Rom 8:15-16: ”Ni har inte fått slaveriets ande så att ni på nytt måste leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, och i honom ropar vi: ’Abba! Far!’ Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.”
Jag hörde om en liten flicka som började gråta när söndagsskolläraren sagt att Gud var hennes pappa. Hennes pappa var en tyrann; en alkoholiserad man som brukade misshandla mamma och som gjort familjelivet till ett skräckvälde. Hur skulle den lilla flickan kunna förstå att Gud var en annan slags far?
Hurdan far är Gud?
Det räcker alltså inte med att förstå att Gud är vår far. Vi måste också få hjälp att förstå hurdan far Gud är.
Bibelns bild av Gud som far är varm och positiv:
”Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.”(Luk 6:36)
”Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud.”(2 Kor 1:3)
Dessa bilder är goda och varma. Gud är en god far som vet vad vi behöver, barmhärtig och full av tröst.
Alla mänskliga fäder, också de bästa, kommer till korta. Paulus skriver att Gud är den far som allt vad fader heter i himlen och på jorden har fått sitt namn efter, (Ef 3:15).
Att komma till Gud är att få komma hem.
Så här skriver en av våra psalmförfattare: Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn, så var det för mig att komma till Gud – jag kände att där hörde jag hemma. Det fanns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mig. Och jag kände: Här är jag hemma, jag vill vara ett barn i Guds hem.
Gud har inga oönskade barn!
– Abba! Fader! Det är ord som handlar om glädje. Glädjen över Guds lysande ansikte. Glädjen över bekräftelse. Glädjen över vissheten över att jag är ett älskat barn.
För du, Gud har inga oönskade barn!
Jo, en del av oss kom till lite på tvären. Vi var inte planerade. Vi var inte önskade. I alla fall inte av våra föräldrar. Själv var jag nog lite av en katastrof från första början, mamma var bara 18 år gammal när hon ”råkade” bli gravid med mig.
Men Gud har inga oönskade barn, Joh 1:12-13: ”Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja, utan av Gud.”
Lyssna, den dag du kom till tro var du ett efterlängtat barn. O, så efterlängtad du var, Luk 15:7: ”Jag säger er: På samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver någon omvändelse.”
Vad jag lärt mig av mormors lutfisk
Att lära sig leva som älskad är nog för oss alla att omskolas; att stanna upp och att ta tid för upptäckten. Jag tänker ibland att det är lite som med mormors lutfisk, du vet den där hårda fisken som mer var som en bräda än en fisk, så hård att man kunnat spela brännboll med den. Men så la mormor fisken i lut, och sedan i vatten, för att den skulle ligga där och blötna upp och bli mjuk. Hela proceduren tog två veckor innan hon till kunde koka den.
Och det var tvunget att göras väl. ”Dåligt avlutad fisk krymper åtskilligt vid kokningen, och är den riktigt dåligt avlutad försvinner den helt: det finns bara spad kvar”, upplyser Wikipedia. Vilken besvikelse! Först två veckors arbete, och sedan försvinner fisken upp i tomma intet!
Jo, vi är nog lite som lutfisken en del av oss, lite hårda, lite torra, lite stela. Lite träiga. Vi behöver läggas ner i Guds varma kärlek och få ligga där länge innan vi till slut drar in den, mjuknar upp och får liv.
Vi får hjälp av gudstjänsten, av den kristna gemenskapen, av bibeln och bön, av lovsång och tillbedjan. Sakta mjuknar vi och vågar tro att också vi är älskade. Och det är den upptäckten som förändrar oss, och som frigör kärleken också i våra liv. Precis som det står i 1 Joh 4:19: ”Vi älskar därför att han först har älskat oss.”
Bilden av den troende som ett Guds barn är en stark och positiv bild. Det är en bild som framträder i ljuset av Guds lysande ansikte. Det är den bekräftelse vi alla söker.
Bibelns Gud är inte bara en kraft. Inte Någonting utan Någon. Ett ansikte. Ett lysande ansikte. En god far. Om Gud gett dig rätten att kalla honom far, vem skulle då kunna beröva dig den rätten?
Du kan döma mig hårt.
Du kan svärta mitt rykte.
Du kan kalla mig dum,
om det var vad du tyckte.
Du kan plundra mitt hus.
Du kan ta mina pengar
så jag fattig får bli
en av samhällets drängar.
—
Men det har jag kvar,
att Gud är min far.
Jag kan tycka som du
att jag kommer till korta;
att så lite blir kvar
när all yta är borta.
Jag kan tvivla ibland.
Jag kan snubbla och falla.
Jag kan handla i synd,
och min kärlek kan kallna
—
Men det har jag kvar,
att Gud är min far.
Det kan hända ibland
mitt i livet, längst vägen,
att jag faller i gråt,
utan att bli förlägen.
När jag inser min synd
utan att få upp garden
är mitt livs enda hopp
att min Mästare bar den!
—
Så det har jag kvar,
att Gud är min far.
Du kan håna min tro.
Du kan säga jag drömmer.
Du kan använda våld.
Du kan hoppas jag glömmer.
Du kan släcka mitt liv.
Du kan skända mitt minne.
Men att ta mig från Gud…
Nej, så stor är du inte.
—
För det har jag kvar,
att Gud är min far.
(Micael Nilsson)