
Föreläsning 1
Vi börjar på Nordpolen
Jag tror att jag måste börja på Nordpolen… eller rättare sagt med Nalle Puhs expedition till Nordpolen, för att knyta tillbaka till veckans veckobrev från Tabernaklet, där jag berättade om hur jag då och då läser sagor för mina barnbarn. Vi gillar alla Nalle Puh, även om jag anar att det är av lite olika skäl. Alldeles särskilt tycker jag om berättelsen om Nalle Puhs expedition till Nordpolen.
För mig är den en intressant filosofisk betraktelse med en knivskarp samtidsanalys som till slut mynnar ut i orden: ”När du gör en expedition för att upptäcka Nordpolen, är det bäst om någon i gruppen vet hur Nordpolen ser ut.”
Det här är historien i en tråkigt kort version: Nalle Puh och hans vänner ska göra en expedition till Nordpolen. De ger sig av, glada i hågen, till dess någon kommer på att ingen av dem egentligen vet hur Nordpolen ser ut. Ingen vet heller var den ligger. Det vill dock ingen erkänna, varför all håller alla god min. Istället försvarar de sig med att säga att de visst har vetat hur Nordpolen ser ut. Det är bara det att de glömt det… just nu. Så, om man inte vet var Nordpolen ligger och om man inte vet hur Nordpolen ser ut hur ska man då veta när man till slut har funnit den?
Det går naturligtvis som man kan förvänta. Stor förvirring uppstår. Allt sökande är förgäves, åtminstone fram till dess Nalle Puh hittar en gammal påle på marken. Expeditionens ledare, Christoffer Robin, proklamerar då att denna påle är Nordpålen, varpå den sticks ner i jorden. På pålen placeras därefter en skylt med texten: ”Detta är Nordpålen. Nalle Puh upptäckte den.”
Det finns så många vinklingar man kan ha på den här berättelsen. Låt mig ta en enkel och dessutom djupt personlig: I så många samtal, själavårdssamtal, strategisamtal, eller frustrerade klagovisor jag fått ta emot genom åren som församlingspastor, snart 33 år, har detta slagit igenom. Vi vet ofta inte vad det är vi söker.
Ibland tycker jag att Nalle Puh och hans vänner, i sitt sökande efter någonting man inte riktigt vet hur det ser ut eller vart det ligger också liknar kyrkan och jakten efter, inte Nordpolen, men väckelsen. D.v.s. vi säger att vi längtar efter väckelse och tror att det är samma sak vi längtar efter, eftersom vi använder samma ord, men snart blir det uppenbart att vi egentligen söker efter olika saker, eller jagar olika ideal. Det är en otydlighet som ofta skapar slitningar i församlingar.
Är du med mig? Jag tycker att Nalle Puh och hans gäng liknar en och annan församlingsledning. För visst vill vi hitta väckelsen igen, men hur ser den egentligen ut? Visst vill vi finna fram till förnyelsens gröna ängar, men var ligger de egentligen?
Och inte vill vi erkänna för varandra att vi inte riktigt vet. Jo, visst vet vi vad väckelse och förnyelse är… det är bara det att vi glömt det just nu.
Det skapar en osäkerhet på både mål och färdriktning som ibland öppnat fältet för en och annan med anspråk på att stå för ”det nya Gud gör idag”, men med – ärligt talat – ganska lite bestående frukt som resultat.
Andra gånger tycker jag jakten efter Nordpolen mer liknar den enskildes sökande efter tillfredsställelse, eller kanske t.o.m. ett djupare andligt liv. Vi läser en bok som handlar om en djup relation till en livs levande, ständigt närvarande; en sökande, hett älskande Gud. I Min Bibel sker det under, det tycks på löpande band. Jag kan inte förneka att jag också sett fantastiska saker ske genom åren, men inte alls i den omfattning undren verkar ske i den första kristna kyrkan. Där uppenbaras änglar. Där befrias fångar ifrån fängelser. Där uppstår döda. Vad ska jag göra med allt detta? Är det något fel på min kristendom när jag måste konstatera att jag sett så lite av allt.
Och, så här beskrivs det kristna inre livet, i en helt underbar text från 1 Petr 1:8-9: ”Honom älskar ni utan att ha sett honom, och fast ni ännu inte ser honom tror ni på honom och jublar i obeskrivlig, himmelsk glädje när ni nu är på väg att nå målet för er tro: era själars frälsning.”
Jag menar… vem vi inte ha det här? Trots motstånd, t.o.m. trots förföljelse, bars dessa tidiga kristna av att leva i en kärleksrelation till Jesus som gjorde att de jublade i outsäglig himmelsk glädje. Men hur… visst är jag glad över Jesus. Det är jag. Men präglas mitt liv av ”outsäglig, himmelsk glädje”? Tja… inte alltid, kanske.
Så… hur får man det att hända? Var finner man det där; det där djupa och sprudlande… levande
Ja, vad är det egentligen jag söker efter?
Jag har suttit ner med många människor i liknande samtal.
En del av dem har gett upp. De har jagat efter Nordpolen hela sina liv. De har längtat, kastat sig in i den ena rörelsen efter den andra; lyssnat på dem som påstått sig representera ”det nya”, ”det Gud gör just nu”… De har flugit som bin från den ena blomman till den andra, sprungit sig trötta från den ena församlingen till den andra… till dess de inte längre orkar.
De har varit på högfrekventa karismatiska möten.
De har gått ut i öknen med ökenfäderna.
De har gått upp tidigt för att be på morgonen eller lagt sig sent för att be genom långa bönenätter.
Allt har inte varit dåligt. Inte alls. Mycket var bra. Ändå har det inte lett fram till den där upplevelsen att äntligen få komma hem.
Här är en obekväm fråga: Varför lämnar så många brinnande väckelser utbrända människor efter sig?Kanske är svaret detta att vi inte riktigt vet vad det är vi längtar efter eller vill finna fram till.
Det mest grundläggande
Låt mig därför börja med det allra mest grundläggande. Kristen tro är Kristus. Jesus säger, Matt 11:28: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila.”
Ibland tänker jag att vi fortfarande är så tomma för att vi liksom jagat skuggan av Jesus snarare än Jesus själv; eller för att vi fokuserat på att kännasnarare än att lära känna.
Det är lurigt, inte sant? Det är lätt att gå vilse. Det ser ju ut som kristen tro. Och det är ett uttryck för ärlig längtan. Men om vi jagar upplevelsen av Jesus, snarare än att sätta oss ner vid hans fötter och lär känna honom själv, kommer vi vilse.
Visst är väl det också vad Paulus skriver, Fil 3:4-11: ”Fast nog hade också jag kunnat förlita mig på det yttre. För om någon tycker att han kan förlita sig på det yttre, så kan jag det ännu mer: omskuren på åttonde dagen, är av Israels folk och Benjamins stam, en hebré född av hebreer, i fråga om lagen en farisé, i iver en förföljare av församlingen, i rättfärdighet genom lagen en oklanderlig man.
Men allt det som förr var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt som förlust, för jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som skräp, för att vinna Kristus och bli funnen i honom – inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tron på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron. Då får jag lära känna Kristus och kraften i hans uppståndelse och dela hans lidanden genom att bli lik honom i hans död, i hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda.”
Att förlita sig på sina meriter är att förlita sig på ”det yttre”.
Att förlita sig på titlar är att förlita sig på ”det yttre”.
Att förlita sig på egna vinster, på egna upplevelser, på egen rättfärdighet… det är att förlita sig på ”det yttre”.
Vad är då det inre? ”…kunskapen om Kristus Jesus, min Herre.” Eller att ”lära känna Kristus och kraften i hans uppståndelse”. Detta är det inre.
Jag säger inte att upplevelser är fel. Det tror jag heller inte. Inte alls. Jag tror att upplevelser är viktiga. Jag tror att det är viktigt att få erfara, uppleva, försäkras, känna Guds närhet… Det är inte oviktigt. Vissa sådana heliga upplevelser tillhör de stora skatterna i min inre skattkammare. Jag är så tacksam för dem.
Men vi måste förstå att dessa upplevelser är konsekvenser, konsekvenser av att vi söker, inte upplevelsen, utan Jesus.
Så låt oss börja där, så vi inte liknar Nalle Puh och hans vänner som söker utan att veta vad; så att vi vet vad det är vi ger oss ut för att söka efter.
Jag blev en kristen p.g.a. Jesus!
Så här var det i mitt liv. Jag blev en kristen p.g.a. Jesus.
D.v.s. jag kom inte till tro p.g.a. ett religiöst eller filosofiskt intresse, eller p.g.a. av en längtan mot meditativ andlighet eller genom en lång intellektuell process. Jag kom inte ens till tro genom en personlig kris. Saken är helt enkelt den att jag mötte Jesus och blev helt fångad av honom.
Första gången var jag 5-6 år gammal. Det var i söndagsskolan hemma i Sunne. Jag mötte honom i bibeltexter och flanellgrafbilder, och trodde på honom, helt enkelt, så som barn gör.
Jesus fanns. Det var självklart. Och han älskade mig.
Hur visste jag det? Jo, det visste jag för det sjöng vi var enda söndag i den gamla missionskyrkan. ”Jesus älskar alla barnen”. Det var tryggt att sjunga så. Jag är så tacksam för att det fanns människor som ville berätta det för mig. De förvandlade mitt liv, fast de inte kanske visste det då.
13 år gammal vare jag tillbaka i kyrkan, den gången genom den lilla missionsförsamlingens ungdomsarbete, som snart utvecklades till en ganska stor och ganska brinnande ungdomsväckelse. Där mötte jag honom igen. Den gången mer medveten om vad det betydde. Med resultat att jag bestämde mig för att låta döpa mig för att bli hans lärjunge.
Kort sagt: Min tro är först och främst en relation, lika verklig och levande, minst, som min relation till Maria. Jag och Jesus delar allt. Det finns inget, inget alls, han inte vet om mig. Att han ändå envisas med att älska det han ser… det är mitt livs största mysterium. Att han bara orkar!
Så här låter Paulus ord i Bibel 2000, Fil 3:”Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse…”
Filipperbrevet är ett av Paulus så kallade fångenskapsbrev. Paulus satt i fängelse när han skrev det. Han hade suttit där i många år, kanske i hela fyra år. Troligen skrevs det år 62 eller 63, d.v.s. i slutet av Paulus liv.
Detta är med andra ord inte ord från någon som är ny i tron. Detta är ord från en gammal beprövad kristen med många års erfarenhet av livet med Jesus. Och ändå skriver han att han vill lära känna Jesus. Varför? Jo, för att Paulus vet att Gud är större än hans erfarenheter av Gud. Och fortfarande är hans längtan efter Jesus den stora drivkraften i hans tro.
Paulus skriver inte att han längtar efter att lära sig mer om att predika. Han skriver inte att han vill ta en kvällskurs i teologi. Han skriver inte att han längtar efter framgång eller ens frihet. Det är mot Jesus han längtar. Paulus vet att levande tro är en relation.
Jag tror att det är så det är. Det måste vara Jesus som är mitt fokus, mitt centrum. När något annat blir mitt fokus blir det skevt, steg för steg är jag på väg åt fel håll, och måste korrigeras.
”Jag kan inte beskriva min tro som en relation”, sa en vän. ”Jag kan inte säga att jag älskar Jesus.”
Jag sörjde över fattigdomen i hans uttalande, och förstod någonting nytt om hans ständiga kamp med själens oro.
För kristen tro måste beskrivas som en relation. Det blir till slut det enda sättet att få det rätt, att se till att det inte blir en livslång kampfylld, krampfylld strävan efter att bli bra nog för en sträng Gud eller att försöka imponera på andra. Så här säger Jesus i Joh 10:14: ”Jag är den gode herden och jag känner mina får, och de känner mig.”
Är du med så här långt? Ska vi komma rätt måste vi sikta på Jesus. Han är målet för allt.
Att bli en kristen är att ta emot Jesus.
Att växa som kristen är att lära känna Jesus.
Att mogna som kristen är att allt mer likna Jesus.
Att komma hem en dag blir att få komma hem till Jesus.
– Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse…
Jag är rädd för att vi fuskar. Vi vill gå direkt på kraften.
Det där med att lära… vem har tid med det? Vi stryker det. Kvar blir ”jag vill känna” och av texten” Jag vill känna kraften från hans uppståndelse…” blir endast ”jag vill… känna… kraften” kvar. Men det är inte så det går till. Detta är ett jagande efter ett missförstånd; ett jagande efter vind. Om det är så vi tänker att det ska gå till är det inte konstigt om vi får jaga hela livet, utan att någonsin komma till ro.
Det är när jag lär känna Jesus jag får lära känna kraften från hans uppståndelse, d.v.s. som ett resultat av det.
Hur lär man känna Jesus?
Så, här är egentligen den verkligt intressanta frågan: Hur lär man känna Jesus?
Jag antar att den frågan kan besvaras på tusen sätt, och att inget av dem behöver vara fel. Men jag skulle vilja vara enkel och säga: Det är inte så svårt. Han är hos dig. Allt du behöver göra är att släppa in honom i ditt liv. I själva verket är det han som söker dig och han som bultar på din dörr, snarare än tvärtom.
Det händer att jag sitter i samtal som är så svåra att jag helt enkelt inte har en aning om vad jag borde säga. Jag har lyssnat till berättelser som varit så svåra och mött frågor som varit så besvärliga och tagit del av nöd som verkat så nattsvart att jag förlorat både frimodigheten och rösten. Ibland händer det, också vid sådana tillfällen att Gud ger oss tröst och riktning och att vi kan få något att säga. Andra gånger kommer Guds tröst på ett annat sätt än genom ord. Jag minns ett sådant samtal där jag både lyssnat och tystnat. Inför en prövad medmänniska satt jag tyst och liten. Jag hade inget bra att säga. Alla råd kändes som förenklingar. Det enda jag kunde säga var att ”Innan du går vill jag be för dig.” Så jag bad en enkel bön och Gud kom så nära i rummet att allting blev stilla. Den lilla expeditionen fylldes av en sådan härlighet och gudsnärvaro. Min prövade syster fick gå vidare ut i livet utan mina goda råd, men omfamnad av den Evige.
Och så kan det vara ibland.
Jag minns ett annat svårt samtal. Jag var en ung predikant. Jag hade blivit kallad att leda en helg på en retreatgård uppåt landet. Det skulle vara en ungdomshelg, men de som kom var tillslut förmodligen alla över 70 år. Där stod jag med mina utkast som jag förberett för en tonårspublik och försökte tala till dessa gamla bibelsprängda helgon.
Gud var nådig. Helgen blev ändå okej. Fast särskilt enkelt var det väl inte.
En dag kom en äldre dam fram till mig efter en samling och bad om samtalstid. Vi satt ner, och hon berättade att hon varit troende sedan barnsben. Nu var hon omkring 80 år. Hon trodde på sin Bibel och på sin Gud, men sa hon, jag har aldrig känt någon glädje. Vad är det för fel på mig?Hon berättade om sin kamp, sina försök att vara en god kristen och en präktig människa. Om allt hon försökt och kämpat med. Jag var ung. Jag hade en enorm respekt för hennes ålder och erfarenhet. Och frågan var alltför stor. Jag vet inte vad hon fick för hjälp av vår stund, mina tankar och vår bönestund som följde, för jag har aldrig mött henne igen. Men jag har mött många som henne. Och ibland har jag mött hennes kamp i mitt eget liv.
Kanske kan du också känna igen detta. Du tror på Gud, på Bibeln, på Jesus som din Frälsare, men ändå är du otillfredsställd i ditt inre. Du släppte in Jesus i ditt liv, men de förändringar du hoppades på har uteblivit. Du är tacksam för hoppet förstås, men visst hade du velat ha lite glädje också. Om du känner igen något av detta kanske du kan få hjälp av en bibelberättelse som behandlar just det här, Luk 10:38-42, Bibel 2000: ”Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”
– Jag är med er alla dagar, säger Jesus. D.v.s. han lovar oss sin närvaro varje dag, och varje slags dag. Gud är närmare än du tror.
Kampen i våra liv handlar så ofta om att vi glömmer det, eller inte orkar ta det in i vår glädje. Och bibeltexten berättar en del om varför det är så.
Vad vi lär oss i Betania
Vi möter två systrar, Marta och Maria.
Låt oss börja med att lära känna Marta. Jag klipper några ord om henne ur bibeltexten: ”… en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig.”
Marta var gästfri. T.o.m. hennes namn vittnar om det. Marta, ur det hebreiska ordet MAR som betyder värdinna. Hon var med andra ord vad hon hette.
Marta bjöd Jesus till sitt hem.
Att bjuda Jesus till sitt hem var någonting mer än att lyssna på honom på torget eller i synagogan. Hemmet är personligt. Att bjuda in Jesus i sitt hem är att släppa in Jesus innanför tröskeln, innanför garden och innanför den personliga integritetsgränsen.
Det finns en tid för dig att lyssna till Jesus på distans. Det finns en tid för sökande; att gå till en kyrka, att se på ett TV-program, att läsa en bok. Men om det aldrig får bli personligt blir det aldrig på riktigt. Så det viktigaste mötet har Gud stämt med dig innanför din integritetsgräns – i ditt hjärta.
Marta bjöd Jesus till sitt hem. Det är ett uttryck för att hon bjöd in Jesus i sitt liv. Andra bibeltexter berättar att Marta var en Jesu efterföljare. Hon trodde på hans budskap. Hon bjöd honom till sitt hem – och in i sitt hjärta. Det är i den bönen och i det beslutet livet ligger fördolt. Evangelisten Johannes skriver, Joh 1:12: ”…åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn”.
Men fast Marta har gjort detta är det ändå oordning och otillfredsställelse i hennes inre.
Ser du det. Hon trodde på Jesus. Hon hade bjudit in honom i sitt hem och i sitt hjärta, men ändå var det inte gott och väl med Marta. Hon var fortfarande otillfredsställd.
Lyssna bara till nästa citat: Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.”
Hörde du? Det står inte om Marta som vi läste de troende i 1 Petr, d.v.s. att hon jublade i himmelsk glädje. Nej, Marta var arg på Jesus! Vad säger du om den bibeltexten?
Marta blev arg för att hennes syster satt vid Jesu fötter och fick vara ”lat”. Men hon fick styra och ordna med allt för att det praktiska skulle fungera. Alltså blir hon arg.
Många av oss förstår henne väl, för varför ska några av oss slita livet ur oss för att andra ska få ta det lugnt?
Alltså är hon arg… och irriterad… och besviken… Inte bara på sin syster utan också på Jesus.
Ser du detta? Marta bär omkring på en massa uppdämd vrede. Texten är så klarsynt och avslöjande. Det finns en massa människor som bär omkring på uppdämd vrede. Kan du själv relatera till detta? Vrede, eller oförsonlighet. Den kan komma till uttryck genom högljudda utbrott eller genom tyst bitterhet. Bitterhet är uppdämd vrede.
Jag har mött massvis av gamla helgon, som bjudit Jesus till hem och hjärta, men som bär på livsbesvikelser, tröttande förbittring och gamla uppdämd vrede.
Och här befinner sig alltså Marta. Men varför?
Lukas förklarar: Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Vi rekapitulerar. Du måste få tag på det här! Marta älskade Jesus. Hon hade bjudit honom till hem och hjärta. Men hon kände ingen glädje. Hon var bara trött och irriterad.
Jesus var där. Men det fick inte bryta in i Martas liv på ett verkligt sätt. Marta fortsatte att leva precis som hon alltid gjort.
Maria säger att jag bara kan göra en sak i taget. Jag håller med henne, men jag håller inte med om att det är en dålig egenskap. Se på Marta. Just nu försöker hon laga en måltid, städa och duka, lyssna till andlig undervisning samtidigt som hon försöker läxa upp sin syster. Och det blir bara så fel alltihop.
Jag har mött många som Marta. Inte få av dem har varit pastorer, som ska ordna med måltiden och dessutom allt praktiskt omkring gudstjänsten för att andra ska få tillfälle att sitta ner och lyssna till Gud. Och inte så sällan bär de på en alldeles egen otillfredsställelse.
Marta-människorna är duktiga, präktiga, ärliga, aktiva… men så trötta. Vad ska vi göra med Marta? Och med oss själva, när vi liknar henne? När Gud är så nära, men vi samtidigt så långt borta?
Dags för att låta Jesus säga sitt, eller hur:”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”
Hörde du vad Jesus sa? Blev du glad eller arg? Han sa att det finns en lösning på våra problem. Och han sa att bara en sak behövs.
Om du har känt igen dig i Martas liv måste du vara intresserad av vad det kan vara för sak. Men saken är ingen pryl. Fast vi kanske trott det ibland. En ny videokanon till kyrkan, en bättre TV till hemmet, en bättre bil, en annan mobiltelefon… eller en ny kyrka till videokanonen.
Nej ”saken” är någonting helt annat. Saken är ett beslut. Maria har valt det som är bäst…
Hur gör man det beslutet? Det handlar inte om att gå i kloster. Det handlar inte om att Gud bara talar till särskilt kontemplativa personligheter. Det händer också att Jesus berömmer arbetare, trogna tjänare som varit trogna i sitt arbete osv. Maria satt vid Jesu fötter, men i Romarbrevet hälsar Paulus också till en Maria som arbetat mycket.
Nej, budskapet i texten är djupare än att du bara ska lära dig att ta det lugnt ibland. Marias beslut ligger i dessa ord: Maria… satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord.
Att sitta vid någons fötter var ett talesätt när evangeliet skrevs. Det betydde att man var någons lärjunge. Marta bjöd Jesus till sitt hem men hon satte sig inte vid hans fötter.
Hon var som en kristen som bjuder in Jesus i sitt liv i en ärlig bön, men som inte fortsätter att lära sig av honom, att lyssna till honom och att bli medveten om hans närvaro.
Lyssna Marta! Du är inte bestämd till ett liv i otillfredsställelse, där din präktighet ska ersätta din glädje. Om du har bett ditt livs viktigaste bön och släppt in Jesus i hem och hjärta ska du också finna platsen vid hans fötter. Detta är viktigt: Det handlar inte om ett nytt projekt du ska ta dig an. Du måste förstås finna dina former för livet med Gud, men mer än former och nya discipliner handlar det om att bli uppmärksam på hans närvaro.
En gång till: Du måste finna dina former för livet med Gud, men mer än form och disciplin handlar det om att bli uppmärksam på Guds närvaro. Gud är närmre än du tror. Det är bara du som är långt borta ibland.
Ofta är säkert Martas problem också ditt problem. Marta tänkte på allt hon hade att göra med. Tänk lite mindre på det. Planera och sköt det du ska, men tänk lite mindre på allt du ska göra och tänk lite mer på vad Gud har gjort.
Det slår mig att det finns en parallell undervisning i Bibeln till den här texten. Den texten finns i Matt 6. Jesus talar om att inte ständigt oroa sig för mat och kläder. Att lära sig att släppa taget om problemen. – Det är lättare sagt än gjort, skulle många av oss säga. Men Jesus ger oss några bra råd. Han säger att vi borde bli fågelskådare. Se på markens blommor. Se på fåglarna. Tänk på vad Gud har gjort. Han tar hand om er. Sök först Guds rike så ska ni få allt det andra också. Att sätta sig ner vid Jesu fötter är att söka Guds rike först.
Nu ska jag citera John Ortberg som skrivit en hel bok med titeln ”Gud är närmare än du tror”. Det är en klok bok: ”Att sitta ner vid Jesu fötter är inte detsamma som att sitta passiv och vänta. Tvärtom vill Jesus ofta att vi ska vara aktiva: göra val, ta risker, anstränga oss, gå till handling. Att sitta vid Jesu fötter innebär i stället att ta till sig att han är närvarande här och nu, och att vi inte längre behöver låtsas att vi styr universum.” ”Grundregeln är… att vi inte behöver byta aktivitet för att kunna vara med Jesus. Det enda vi behöver göra är att bjuda in honom att delta i det vi håller på med just för stunden.”
Bara en sak behövs
Vad skulle jag säga till den gamla damen som levt i ett andligt kramptillstånd hela sitt liv? Vad ska jag säga till Marta, till dig och till mig själv när det blir sant om oss? Jesus sa: bara en sak behövs.
Tänk om du skulle ta Jesus på orden. Om du aldrig har bjudit honom till hem och hjärta är det där du ska börja. Och du som redan har gjort det ska finna platsen vid hans fötter. För Gud är där. Närmare än du tror och förstår. Ta korta stunder med Gud. Påminn dig om hans närvaro. Sänd en tanke, en bön eller ännu bättre: ett tack!
Marta stod i köket när Jesus satt i vardagsrummet. Men hon hade inte ens behövt byta rum. Köket kan bli en gudstjänstlokal. En god väninna berättade för oss när vi bodde i Huskvarna: – Varje gång jag bakar bröd ber jag för er. Jag vet inte varför det var så. Men jag åt hennes bröd med ännu större glädje efter det. Och en av de stora kristna mystikerna genom tiderna, broder Lorens, gjorde sina kökssysslor till gemenskap med Gud. Han skriver: ”Det är inte nödvändigt att ha stora saker att göra. Jag vänder mina små omeletter i stekpannan av kärlek till Gud.”
Samtalsfrågor (möjliga)
- Fanns det någonting i berättelsen med Nalle Puh och Nordpolen du kan relatera till?
Känner du möjligen igen frustrationen, eller tröttheten, efter att ha jagat efter mer, utan att riktigt veta vad det är du söker?
- Hur ser din längtan ut?
Hur ser din idealbild av ett andligt liv ut?
- Marta hade bjudit in Jesus i hem och hjärta, och ändå var hon i obalans. Varför var det så?
- Vad säger Jesus till henne och hur tror du att han tänker att det ska hjälpa henne?
- Vad tänker du själv om berättelsen om Marta och Maria. Känner du igen dig i den? Om, ja, på vilket sätt.
- Hur tänker du dig att man kan hitta ett rikt kristet liv?

Hur får vi det att hända?
Föreläsning 2
Det händer!
Hur många gånger har du inte hört orden läsas, kanske sen julbön eller tidig julotta: ”Och det hände vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas.”(Luk 2:1ff) Så inleds berättelsen om Jesus. Profeter hade talat om detta. Nu hände det.
Slutsats: den kristna tron är någonting som händer.
D.v.s. den är inte bara ideologi, teologi eller filosofi. Berättelsen om Jesus är berättelsen om något som hänt.
Det är Bibelns anspråk. Detta har hänt, i vår historia och på vår jord. Det är inte bara berättelser. Det är händelser.
Gud kom till oss. Gud gick ibland oss. Gud rörde vid människors liv. Det hände saker och ting omkring Jesus. Evangelierna är fylld av liknande uttryck.
Lyssna till ett antal exempel:
Matt 21:4: Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas…
Luk 8:34: När herdarna såg vad som hände sprang de därifrån och berättade alltsammans i staden och ute på landet…
Luk 24:20-21: Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände…
Kristen tro är någonting som hänt. Dessutom är den någonting som händer. Kristen tro är någonting som händer i ditt liv. Återigen: den är inte bara teologi och filosofi eller en moralisk utgångspunkt. När Gud kommer in i en människas liv händer någonting; hon förvandlas, hon blir någonting annat. Jesus själv kallar det att bli född på nytt.
När Jesus blir din Herre och Frälsare, när ditt liv förvandlas inifrån, när ditt värdesystem förändras, när din andliga smak förändras så att du börjar längta efter nya saker och reagera på ett nytt sätt, när du förlåter någon en oförrätt eller visar någon barmhärtighet… då händer kristen tro i ditt liv.
Frågan är bara: hur får vi det att hända? För en och annan, kanske t.o.m. för många, kanske t.o.m. för de flesta av oss, blir det en frustration att vi tycker att så lite händer. Hur kommer man loss? Hur får man det att hända?
Det kan vara till viss tröst för oss att veta att t.o.m. Paulus frågade sig detsamma ibland: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Jag har alltså upptäckt att eftersom det onda finns hos mig så är lagen något gott för mig som vill göra det goda – i mitt inre bejakar jag ju Guds lag. Men jag ser en annan lag i mina lemmar; den ligger i strid med lagen i mitt förnuft och gör mig till fånge hos syndens lag i mina lemmar. Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp?” (Rom 7:19-24)
Han låter lite uppgiven Paulus. Han vill ju förändras, men det är svårt. Han liksom skriver: – Det är just typiskt mig att ständigt vara för svag!
Vet du vad han känner? Om du skulle fylla i den där raden – hur skulle den då låta? Det är typiskt mig att…
Tänk efter en stund, försök fullborda meningen. Det är typiskt mig att… Jag är så…
Jag ställer en fråga till: Vad skulle du säga är själva målet för en kristen? Vad är det Gud vill med ditt liv? Vad är den djupaste och viktigaste kallelsen för en kristen? Vad är det som borde hända, med oss och genom oss?
Låt oss läsa några bibelverser. Vi som var samlade till fördjupning i onsdags har redan mött dem, 2 Kor 3:18: ”Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.”
Den här bibelversen säger att vi alla är kallade till att förvandlas. Men till vad?
Målet med allt
En annan bibelvers förklarar det, Rom 8:29: Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder.
Detta är alltså målet för ditt kristna liv.Detta är din djupaste och viktigaste kallelse, nämligen att du alltmer ska börja likna Jesus.
Knappast någon har sagt det bättre än Johannes döparen, Joh 3:30: ”Han skall bli större och jag bli mindre.”
Så detta är vad jag är kallad till. Det ska bli mindre av mig i mitt liv och mer av Jesus.
Vad innebär det då – mer konkret?
Vi följer tråden och den tar oss hit: ”Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Mot sådant vänder sig inte lagen.” (Gal 5:22-23)
Dessa frukter, ”andens frukter” eller karaktärsdrag, som Paulus beskriver och menar att Guds ande vill låta växa fram i våra liv är, ser du det, är en fantastisk beskrivning av Jesus, inte sant?
Sådan var Jesus. Jesus var full av allt detta: ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning”.
Alltså är det just det Paulus menar. När Guds Ande får bo i våra liv och påverka våra liv, för att vi dag för dag frambär våra liv för Gud och lever i en ny bönens och ordets gemenskap, kommer Guds Andes närvaro att förändra oss, allt mer, så att vi börjar likna Jesus. Så att ”alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.”
Nej, vi kan det inte själva. Du kan inte göra dig själv fullkomlig. Men Gud kan förvandla oss. Och då händer det som Johannes talar om i en människas liv: Han blir större och vi blir mindre.
Vem av oss önskar inte att detta vore sant om våra liv? Fast, åter en gång – hur får man det att hända?
Låt oss först konstatera att det är möjligt. Förändring är möjligt. Du måste inta alltid förbli som den du är idag, med samma problem och i samma situation. Jag säger inte att det är enkelt, men jag säger att det är möjligt, för Gud kan förvandla vem som helst. Den som längtar efter förändring och är beredd att förändras kan också förändras.
I Apg riktar folket i Efesos en anklagelse mot Paulus som i själva verket blir ett erkännande och någonting hoppingivande. Lyssna, Apg 19:26: ”Men nu både ser och hör ni att den där Paulus har fått en mängd människor att ändra sig, inte bara här i Efesos utan i nästan hela Asien, när han säger att gudar som vi gör med våra händer inte är några gudar.”
Hörde du? Paulus hade fått människor att ändra sig.
Dessa människors liv förändrades så att det syntes och hördes. Och detsamma kan bli sant om dig och mig.
Förändring är möjlig!
Nu ska jag säga fem enkla saker om hur det går till. Jag har inte kommit på någonting av detta själv. Ingenting är nytt. Tvärtom är det gamla, välbeprövade sanningar som du säkert hör många gånger, men de kommer att fungera, inte för att du hör dem en gång till, men om du praktiserar dem.
1) Om du vill bli mer likt Jesus måste du bjuda honom in i ditt liv
Alltså börjar all förändring med en överlåtelsebön där du gör Jesus till din Herre och Frälsare.
Detta är all förändrings grundförutsättning.
Bibeln säger det så starkt det går. Den säger att du blir född på nytt. Det är förändring!
Jag bad min frälsningsbön en gång i ett gistet gammalt tält några km från norska gränsen uppe i den värmländska vildmarken. Långt ute i vildmarken… Jag vet inte hur Jesus fann dit, men han var där. Och när jag, fast jag nästan inte visste någonting om honom bad honom komma in i mitt liv gjorde han det. Jag vet inte om någon annan tog 14-åringen på allvar. Men jag vet att Jesus gjorde det. Det var den viktigaste bön jag någonsin bett. Sedan den kvällen har mitt liv varit något annat. Det fick ett nytt centrum. Det fick ett nytt mål. Och det fick framförallt ett nytt innehåll. Där börjar all förändring.
Låt oss vara konkreta. Hur ska man be denna överlåtelsebön. Hur ska man göra för att hjälpa den som ber om hjälp att bli en kristen?
I det läger ska du säkert inte hålla en lång predikan, men någonting behöver man förstås säga. Åtminstone är det väl bra om man tänker igenom hur man borde leda en frälsningsbön. Vänd er till varandra en liten stund och hjälp varandra. Vad skulle kunna vara viktigt att tänka på i det läget? (Samtal 3 minuter)
Du kan be din frälsningsbön på ditt sätt. Det finns ingen rekommenderad frälsningsbön i Bibeln, likt Fader vår.
Man kan ju också tänka på de vi har, d.v.s. de som uttrycks av olika individer. De ser olika ut. De är ofta enkla. Tydligast är kanske den bön som rövaren på korset ber i sitt dödsögonblick, Luk 23: ”Jesus, tänk på mig när du kommer till ditt rike.”
Kan man bli räddad på en så enkel bön.
Tydligen. Jesus svarar honom: ”Jag säger dig sanningen: I dag ska du vara med mig i paradiset.”
Du kan be Jesus komma in i ditt liv. Du kan be om dina synders förlåtelse. Framförallt behöver en frälsningsbön väl innehålla bekännelsen om Jesus som Herre och Frälsare.
När jag fått leda en sådan bön har jag velat göra det enkel. Ungefär så här:
Gud, jag kommer till dig.
Jag förstår att jag behöver dig.
Förlåt mig mina synder.
Rena mig från allt ont jag gjort.
Ge mig nåd, för Jesu skull.
Jesus jag bekänner dig som min Herre och Frälsare.
Låt ditt liv komma in i mitt liv.
Fyll mig med din Ande.
Hjälp mig att leva som din lärjunge.
Gud, jag tar emot din nåd och ditt nya liv.
Tack för din kärlek.
Led mig nu varje dag och hela vägen hem till din Himmel.
I Jesu namn, Amen.
En annan bön jag gärna använder mig av för att hjälpa människor att överlämna sitt liv till Gud är den här överlåtelsebönen. Jag kanske inte ber den med den som vill bli frälst, men jag ber den gärna med den som vill ha hjälp att överlåta sitt liv till Gud ännu en gång. Jag tycker dessutom själv om att be den för mitt eget liv:
Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja,
allt i mig känner du
och omsluter med ömhet
det svaga, likaväl som det starka,
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda,
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet,
du som tar till dig det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.
Så… förändring börjar med att jag släpper in Gud i mitt liv så att han kan börja förändra det.
2) Gör upp med ditt förflutna
När du bekänner din synd förlåter Gud. Det är en oerhörd sak!
För några år sedan bad en reporter på Jönköpings tidning att få träffa mig, som då skulle representera någon slags genomsnittlig frikyrklighet i denna så frikyrkligt präglade bygd, en präst från svenska kyrkan och en imam från den muslimska församlingen. Det visade sig dock att Imamen hade med sig en stor del av nämnda församling, ett helt litet följe. Det blev kort sagt fullt i det lilla rummet.
Reportern var en sökare, som drog mot den muslimska tron. Nu ville han göra ett stort reportage som skulle jämföra våra olika trosinriktningar.
Jag förstod ganska snart att han hade en alldeles egen agenda bakom allt. Han drev en tes. Han ville visa att vår tro i grund och botten var en och densamma, vilket det skulle visa sig att vare sig vi som representerade olika delar av kyrkan eller imamen och hans följe höll med om.
Det var en rörig intervju. Imamen hade två olika tolkar med sig. Alla frågor skulle översättas hit och dit, och ofta uppstod långa diskussioner mellan tolkarna… det tog med andra ord tid.
På frågan om vi kunde sammanfatta vår tro på ett enkelt sätt svarade imamen: – Så här är det. Gud har skrivit reglerna. Vi lever våra liv. En dag ska vi stå inför honom. Då får vi se om våra liv räckte till. Vi får vad vi förtjänar.
Jag svarade: – Just där skiljer sig vår tro. Jag tror också på att våra liv spelar roll. Men jag tror också på förlåtelse. Jag tror på Guds nåd. För mig är Jesu kors som ett monument, rest mitt i tiden för att påminna oss om att Gud förlåter. Guds förlåtelse var dyrköpt, den kostade Jesus livet. Men Gud har också betalat för kvalité. Guds förlåtelse är en kvalitétsförlåtelse. Gud förlåter allt, totalt och för evigt.
Gud förlåter din synd i ett nu. Är inte det en märklig tanke?
Den kan nästan vara stötande för oss. Eller? Ska en brottsling verkligen komma så lätt undan? Guds nåd stör nästan vår känsla för rättvisa. Om någon gjort mig eller ännu värre någon jag älskat riktigt illa, ska han då bara kunna be Gud om förlåtelse och gå fri? Är det rättvisa? Nej, det är inte rättvist. Det är nåd.
Så häpnadsväckande är evangeliet. Gud förlåter synd i ett nu. Men ibland kan det ta ett helt liv att förlåta sig själv. Ibland kommer man inte framåt eftersom att man inte orkar lämna det förflutna. Många släpar med sig en tung sopsäck genom livet. I den ligger så väl egna som andras ondska och svek. Det finns bara ett sätt att bli fri. Gud säger: – Släpp sopsäcken. Eller: – Ge förlåtelse och ta emot förlåtelse.
Lyssna nu och fundera själv om du kan känna igen det jag nu ska säga. Om man inte klarar av att släppa sopsäcken kommer man istället att dra den med sig genom livet, även om den är tung, även om den luktar illa… Klarar man inte av att släpa händer det istället ofta att man istället börjar bestraffa både andra och sig själv istället.
Under medeltiden fanns det en grupp människor som kallades flagellanter. Har du läst om dem?
Flagellanterna dök upp i mitten av 1200-talet och i samband med digerdöden på 1300-talet.
Flagellanterna var gisslare som uppträdde i stora skaror och slog sig själva blodiga i försök att göra bot för sina och andras synder. De vandrade mellan städer och byar där de ställde sig framför kyrkorna och piskade sig sönder och samman för att det lidande de trodde att de skulle möta i livet efter detta skulle mildras. Deras lidande var en slags förskottsbetalning inför skärselden.
Med tiden blev flagellantrörelsen allt mer aggressiv. Gisslarna nöjde sig då inte med att slå sig själva utan började också angripa andra som de ansåg var Guds fiender, allt från judar till präster och munkar.
Det var en konstig rörelse, inte sant? Sådana rörelser har vi i alla fall inte i vår tid… eller? Eller har vi kanske våra egna varianter ändå, varianter på denna självbestraffning. Känner du möjligen någon som brukar piska sig själv?
”Jag är dålig!”
”Jag är inte god nog.”
”Jag är inte duktig nog.”
”Jag är en värdelös pappa… mamma.”
Jo, men det känner jag igen, från många samtal genom åren. Ja, jag undrar om jag inte t.o.m. själv gör så där ibland, några piskrapp, lite självförebråelse, lite skam, kanske som ett sätt att sona för egna tillkortakommanden.
Känner du igen det där? Är du möjligen något av en flagellant själv?
Jag tänker också på en kollektiv variant jag möter i kyrkan ibland, där vi ägnar oss åt att slå på oss själva i någon slags destruktiv botgöring, som en slags självbestraffning för utebliven väckelse: – Vi är dåliga. Vi är ljumna. Vi kan inte så mycket. Vi är ingen bra församling.
Jag tror att man ska ta ett rejält tag när det gäller synd.
Man ska inte ägna sig åt självbestraffning eller självförakt. Man ska bekänna sin synd, göra omvändelse och därefter resa sig upp i sin fulla längd igen, och gå vidare.
Hur gör du? Jag brukar börja min dag med att bekänna min synd. Jag gör det först allmänt. Jag erkänner att jag är en människa som syndar ibland och ber om nåd.
Ett sätt är förstås att be med i ”kyrkans allmänna syndabekännelse”: ”Jag bekänner inför dig helige och rättfärdige Gud, att jag har syndat med tankar ord och gärningar. Jag har inte älskat dig över allting och inte min nästa som mig själv. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig.Därför ber jag om hjälp att se och bryta med mina synder. Förlåt mig för Jesu Kristi skull.”
Jo, så kan man ödmjuka sitt hjärta och be om nåd. Men jag tänker också att detta väl inte kan vara det enda sätt jag bekänner min synd på. Jag menar, kommer jag inte väl enkelt undan om jag alltid gömmer mig bakom hela mänskligheten. Det är väl ärligt talat inte så svårt att läsa med i orden om att jag har del i världens bortvändhet från Gud. Det är när det blir personligt det blir obekvämt. Men det är också då det leder till verklig befrielse.
Jag brukar ha min avstämning med Gud, tidig morgon. Jag ber Gud, kort och enkelt att förlåta mig min synd, men jag ber också Gud att upplysa mig om det är någonting i detta vi borde tala mer om, d.v.s. om det finns mer specifika problem i mitt liv att ta tag i.
Så en dag satt jag där i min bil, pendlandes på väg in i Göteborg, när plötsligt Gud tog mig på orden och lät mig se in mitt eget hjärta. Det var så tydligt att jag kan säga precis var jag var på väg 40, nämligen strax efter Landvetter i den trefilade backen på väg upp mot Partille-motet. Gud slog ingen näva i biltaket. Jag bara… Jag bara började tänka på några episoder i mitt liv där jag såg ett mönster, där jag såg sådant jag skämdes över och skrämdes inför.
Lyssna nu: Du måste först, jag är så tacksam för det där. Det är när sådant händer vi kan växa, lära oss något, dra slutsatser och förändras. Jag bekände min synd och bad om kraft att bryta mönstret. Och vet du, sedan dess har något nog faktiskt blivit annorlunda i mitt liv.
En bra sak är att be avslutningsbönen i Ps 139: ”Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen.”
Jag tror att man ska pröva sitt hjärta och omvända sig i ödmjukhet när Gud pekar på specifika brister och synder. Men detta slentrianmässiga piskande, detta destruktiva självskadebeteende där vi piskar oss själva och andra i botgörelse för utebliven väckelse eller egna brister, det kan väl ändå inte vara det rätta?
Så om du bekänt Jesus som din Herre och Frälsare och bekänt din synd inför honom har det viktigaste redan hänt. Skulle du dö idag skulle du somna här och vakna hos Gud. Du är frälst, befriad, upprättad. Det är underbart.
Men fast allt detta har hänt händer det ofta att vi ändå går omkring i små, små cirklar, otillfredsställda och bundna av mycket. Det tar oss vidare…
Om det inte vore för den boken
3) Du behöver ett nytt sätt att tänka, alltså behöver du din Bibel
När människor frågar mig hur deras tro kan växa behöver jag få ställa några frågor:
Läser du din Bibel regelbundet?
Studerar du din Bibeln?
Ber du inför din Bibeln?
Får jag ett nej till svar på dessa frågor måste jag ställa en fråga till: Hur tror du då att din tro ska kunna växa?
Så här skriver Paulus: ”Alltså kommer tron av predikan och predikan genom Kristi ord”, Rom 10:17 SvF15.
Tron föds och tron växer i mötet med Guds ord.
Genom Guds ord lär jag känna författaren, d.v.s. den helige Ande. Genom Guds ord förstår jag hur Gud ser på saker och ting. Genom Guds ord skärps och formas mitt tankeliv, 2 Tim 3:16-17: ”Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar.”
Bibeln är ingen vanlig bok. Den förvandlar oss. Jag läste om en antropolog som kom till en ö i Söderhavet. Där mötte han en man som satt vid sin gryta och läste sin Bibel. Mannen hade varit kannibal. Nu var han en kristen. Vet du inte, frågade antropologen överlägset, att den moderna civiliserade världen har förkastat den boken för länge sedan. Mannen såg på honom, uppifrån och ner, och svarade: Om det inte vore för den här boken skulle du ligga i den där grytan.
Vill du förvandlas behöver du studera och be inför din Bibel.
Vi tar en annan bild. Låt oss säga att du är pilot och du styr ett stort flygplan. Autopiloten är på och styr planet rakt österut. Nu vill du göra en 180 graders sväng och flyga västerut istället. Du har två alternativ. Du kan kasta dig på styrrodret och med all din kraft tvinga spakarna åt väster. Så länge du håller i går det åt rätt håll, men om du skulle slappna av eller somna till vet du vad som kommer att hända. Planet skulle återgå till sin tidigare programmering.
Får du tag på det här. Vi har en gammal inställning kvar i vårt sinne, vår autopilot. Vi kan tvinga våra tankar och känslor åt ett håll, men slappnar vi av, släpper vi taget, går tankarna snart tillbaka till den gamla inställningen.
Det är därför du bryter dina nyårslöften. Att förändra sitt liv genom bara viljekraft är sällan nog.
Vi går tillbaka till den lilla övningen i början av mitt föredrag. Du fick i uppgift att försöka avsluta meningen:
Det är typiskt mig att… Eller: Jag är alltid så…
Om du berättar för mig hur du avslutade den där meningen ska jag berätta för dig vad ditt livs autopilot är ställd mot.
Och vill du nu verkligen förändras kommer du att behöva möta nya tankar och formas av dem. Det sker, inte bara genom din viljekraft eller genom omskolning utan också genom Guds kraft när studerar, mediterar över och ber i enlighet med Guds ord. För ”(v)arje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar.”
4) Du behöver göra dig beroende av Guds Ande
Jag börjar min dag med att göra fyra saker, eller med att be fyra böner. Det är min dagliga, andliga hygien.
- Jag ger mig själv till Gud, Rom 12:1
- Jag ber om mina synders förlåtelse
- Jag ber om Guds beskydd
- Jag ber om att få bli uppfylld av Guds ande, Ef 5:18: ”Låt er (…) uppfyllas av Anden”.
Jag ber så för att jag själv inte räcker till. Men, å andra sidan, vem gör det. Vem av oss behöver inte Gud. Alltså är det viktigt att varje dag, och ofta, ofta be om att få bli förnyad på insidan och uppfylld av Guds Ande.
Hur skulle Jesus gjort?
Sist: Du behöver lära dig att möta olika omständigheter som Jesus skulle gjort det
Jag försöker tänka att livet med Gud är en slags träningsskola. Jag kanske inte alltid kan påverka vad som händer mig, men jag kan påverka vad som ska hända i mig. Paulus skriver: ”Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp.” (Rom 5:3-4)
D.v.s. Gud kan använda det vi möter för att forma oss. T.o.m. när onda människor handlar med ont uppsåt mot oss, kan Gud använda det för att forma oss och leda oss: Tänk på Josefs ord i 1 Mos 50:20: ”Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo för att låta det ske som nu har skett och så behålla mycket folk vid liv.”
Ibland använder Gud svåra, smärtsamma upplevelser för att forma en karaktär i våra liv.
Låt oss ta den första av Andens frukter: kärlek. Om kärleken ska växa i ditt liv måste du tränas. Det är inte svårt att älska någon som är älskvärd. För att tränadig i kärlek kommer Gud därför att sätta dig i kontakt med en del människor som är väldigt svåra att älska.
Tänk på moster Hilda som aldrig tyckt om dig och alltid låtit dig veta det. Vad händer om du börjar se på Hilda som ett träningsredskap i Guds gym? När du möter henne ber du att Gud ska fylla dig med kärlek och så lever du ut det Gud ger dig. På det sättet använder Gud olika situationer och relationer för att få dig att göra dig mer likt Jesus.
Låt mig avsluta med ett sista uppmuntrande ord: Det berättas om Leonardo da Vinci att han bar med sig sin tavla Mona-Lisa var han än reste. Om och om igen målade han om henne, innan han hade fått sitt konstverk perfekt, innan tavlan stämde överens med den bild han hade i sitt inre. Gud har en så fantastisk bild av vad han vill med ditt liv. Han vet vad han har sett i fråga om dig. Och alltid, alltid arbetar han på den bilden.
Här är en sammanfattning:
- Vi är kallade till förändring
- Förändring är möjlig
- Förändring börjar med att Jesus kommer in i våra liv
- Förändring är en uppgörelse med det gamla
- Förändring sker i mötet med Guds tankar och Guds ord
- Förändring sker när vi gör oss beroende av Guds Ande
- Gud använder olika situationer för att förändra oss