Författare: Micael Nilsson

Föreläsning, En Timme Bibel, 2020-02-26, Tabernaklet, Göteborg, Micael Nilsson

Under vårens En Timme Bibel följer vi ett genomgående tema: ”Anden och kyrkan”. Varje kväll handlar om någon aspekt av den helige Andes verk i och genom våra liv. 

Första kvällen, i januari, började vi med den första och mest grundläggande frågan: ”Vem är den helige Ande?”. 

Ikväll frågar vi: Hur tar vi emotGuds Ande? Paulus skriver nämligen att vi ska låta oss uppfyllas av Ande? Och Jesus andas på lärjungarna och säger: – Ta emot den helige Ande!

Kväll tre kommer att handla om begreppet ”Andens frukter”. ”Andens frukter” står för vad Anden gör i oss och med oss. När Guds Ande kommer in i våra liv börjar vi förvandlas. Andens frukter är resultatet av Guds närvaro i våra liv. Paulus talar om dessa frukter som, Gal 5:22-23: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. 

Den fjärde kvällen berör ett stort ämne, nämligen ”Andens gåvor”. Jag läser i 1 Kor 12:11: ”i allt detta verkar en och samme Ande, som fördelar sina gåvor åt var och en som han vill.” Anden begåvar oss. Vad kan det betyda?

Den femte och sista kvällen kommer att beröra Guds ledning. I Bibeln leder Guds Ande människor genom allehanda situationer. Det är med andra ord en del av den kristna erfarenheten att vara ledd av Anden. 

Men ikväll ska vi alltså ta oss an frågan: Hur kan vi bli uppfyllda av Anden? Låt oss då börja rätt, d.v.s. med Bibeln. Först ger vi ordet till Johannes Döparen som säger, Matt 3:11: ”Jag döper er i vatten till omvändelse. Men den som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte ens värdig att ta av honom sandalerna. Han ska döpa er i den helige Ande och eld.”

Efter detta lyssnar vi till Jesus, som säger i Apg 1:8:”Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.”

En ny tid

Med pingstdagen inleds en ny tid. Den är nämligen inte bara en enskild händelse. Andens utgjutande över lärjungarna på pingstdagen är en portalupplevelse, en introduktionav en ny tid; av den tid profeten Joel profeterar om i Joel 2:28: ”Och det ska ske därefter att jag utgjuter min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar ska profetera, era gamla ska ha drömmar och era unga ska se syner.” 

Vi ska inte förstå det här som att Guds Ande inte hade utgjutits förr. Guds Ande berörde och uppfyllde många människor också i Gamla testamentet, men då handlade det alltid om att Gud utsåg särskildamänniskor till särskildauppgifter i särskildatider. 

Vi läser t.ex. att farao säger om Josef i 1 Mos 41:38-39:  ”’Finns det någon som har Guds ande som denne man?’ (…) Eftersom Gud har uppenbarat allt detta för dig, så finns det ingen som är så förståndig och vis som du.’” 

Vi läser också om hur Gud säger om Besalel, en hantverkare och konstnär som får i uppgift att arbeta med iordningställandet av föremål för gudstjänsten, i 2 Mos 31:2-5: ”Se, jag har kallat Besalel, son till Uri, son till Hur av Juda stam. Jag har fyllt honom med Guds Ande, med vishet och förstånd, med kunskap och med skicklighet i allt slags hantverk, så att han kan tänka ut konstfulla arbeten och utföra dem i guld, silver och koppar, slipa stenar för infattning och snida i trä och utföra alla slags arbeten.”

Är inte det intressant? Guds Ande fyllde Besalel så att han blev skicklig i sitt hantverk och i sitt konstnärliga skapande. 

Dessutom läser vi hur Guds Ande uppfyller Josua, 4 Mos 27:18: ”Herren svarade Mose: ”Ta Josua, Nuns son, en man som har Anden”. Och om David läser vi, 1 Sam 16:13: ”Då tog Samuel sitt oljehorn och smorde honom mitt ibland hans bröder. Och Herrens Ande kom över David från den dagen och framöver.” 

Det finns många liknande berättelser, men det Joel nu ser i en profetisk syn är någonting mer än att Gud utgjuter sin Ande över vissa enskilda individer. Joel ser en ny tid. Joel ser hur Guds Ande kommer över vanligt folk, Joel 2:28-29: ”Era söner och era döttrar ska profetera, era gamla ska ha drömmar och era unga ska se syner. Ja, över tjänare och tjänarinnor ska jag i de dagarna utgjuta min Ande.” 

När Jesus fullbordat frälsningsverket lades en grund för en ny tiddär var och en som tror på Jesus kan ta emot Guds Ande i sitt liv till frälsning och pånyttfödelse, men också över sitt liv för att bli utrustade med Guds kraft. 

Så, en gång till: Med pingsten kommer en ny tid där Guds Ande kommer över ”var och en”.

Alltså blir det naturligt för Paulus att fråga, när han kommer till staden Efesos i Apg 19, och där möter en grupp lärjungar som verkar ha rätt många luckor i sin kunskap om vad kristen tro är, Apg 19:2: ”Tog ni emot den helige Ande när ni kom till tro?” Det visar sig att de aldrig hört talas om den helige Ande: ”De svarade honom: ’Nej, vi har inte ens hört att det finns en helig Ande.’” 

Alltså får de nödvändig undervisning. För kunskap är viktigt, men dock inte allt. Förutom kunskap behöver vi också hjälp att ta emot. Efter att ha undervisat dessa lärjungar lägger därför Paulus också sina händer på dem. Och då läser vi att Guds Ande kommer över dem, vilket förvandlar församlingen dramatiskt. En liten grupp på en handfull män blir en av de mest inflytelserika församlingarna i Apostlagärningarna och dessutom ett missionscenter varifrån evangeliet går ut över hela Mindre Asien. 

När senare Paulus skriver ett brev till de kristna i Efesos vet vi alltså att de hade upplevt Guds Ande i sina liv. Trots detta, skriver han, vilket visar att vår erfarenhet Anden handlar om något som måste vårdas och förnyas, Ef 5:18: ”Låt er (…) uppfyllas av Anden.” 

Du får tag på poängen här, inte sant? Relationen till Guds Ande är helt grundläggande för en kristen människa. Fast Anden ännu inte kommit över alla, d.v.s. redan före pingstdagen, säger Jesus till lärjungarna i Joh 14:16-17: ”Och jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare som ska vara hos er för alltid: sanningens Ande. Världen kan inte ta emot honom, för världen ser honom inte och känner honom inte. Ni känner honom, för han förblir hos er och ska vara i er.”

– Ni känner honom, säger Jesus. Anden förblir hos er och i er. Så beskriver Jesus det naturliga kristna livet. Och om de första kristna läser vi, Apg 13:52, Bibel 2000: ”Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och helig ande.”

Skilda upplevelser

När vi nu ska försöka fördjupa oss i vad det här betyder och hur det kan bli möjligt också i våra liv finns det några saker vi behöver reda ut. Det första handlar om två begrepp i Bibeln. Det andra handlar om våra erfarenheter av karismatiken, d.v.s. våra erfarenheter i frågor som berör just våra upplevelser i samband med undervisningen om Anden, och hur kyrkan hanterat allt omkring det. 

Karismatiken är ett område som innehåller mycket glädje, för många av oss, men också en del smärtsamma upplevelser, eftersom det har blivit fel ibland. Undervisningen omkring Anden har då och då blivit ämne för heta debatter som söndrat kyrkor. Och ibland har människor varit ovarsamma. Det har t.o.m. begått rena övergrepp i den helige Andes namn. Vilket betyder att jag möter människor som genast intar en avvaktande hållning när vi kommer till undervisningen om Anden. Med andra ord borde vi adressera det problemet om vi verkligen ber om att kyrkan, också vår lilla församling, ska få beröras av Guds Ande. Vi behöver skapa trygghet i frågan, så att människor vågar vara öppna. D.v.s. vi behöver berätta vad vi menar och vad vi inte menar när vi ber om en andeutgjutelse. Jag försökte resonera omkring det i förra veckans veckobrev där jag skrev om min längtan efter en klokkarismatik.

Vad ska det heta egentligen?

Vi börjar med två begrepp som vi behöver ha någon slags förståelse för. Många gånger har vi nämligen debatterat saker och ting helt i onödan, p.g.a. att vi inte förklarat för varandra hur vi uppfattat vissa begrepp och vad vi själva menar med dem. 

Jag minns hur jag gick på en bibelskola när jag var ung, och en debatt som då helt höll på att gå över styr mellan två unga män som inte var överens om huruvida det skulle heta att man blev ”döpt i den helige Ande” eller ”fylld av den helige Ande”. Debatten blev allt hetare. Tillslut föreslog den ene att de skulle gå ut och göra upp om det. Tack och lov lugnade den gången debatten om att få bli fylld av fridens och glädjens Ande ner sig utan att någon kom till skada. 

Nu är dessa två unga män inte de enda som funderat över det här. Det finns nämligen en djupare fråga i själva frågan, nämligen frågan om när en kristen människa egentligen ”får den helige Ande”. För att göra det enkelt skulle man kunna säga att en del tänker att man får den helige Ande när man kommer till tro, eller med Jesu ord blir ”född på nytt”. Och det är det hela. 

Andra tänker istället att du får andligt liv, när du blir ”född på nytt” men att du också behöver fyllas av Guds Ande för att rustas för tjänst i Guds rike, enligt Apg 1:8: ”Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig…”

Dessutom finns det en hel del olika uppfattningar vad det är som ska skenär Guds Ande kommer över oss. I viss pentekostal (pingströrelsen och den karismatiska rörelsen) undervisning har det betonats att man måste tala i tungor för att det ska gälla som ett dop i den helige Ande. Andra har tänkt annorlunda om detta. Och så har nya frontlinjer i debatten dragits upp.

Jag väljer att luta mig mot en teolog jag vet att många av er har stort förtroende för, John Piper, som tjänat som pastor i 33 år i Bethlehem baptist church i Minneapolis; en församling som har vissa gemensamma rötter med vår. 

Jag har själv fått god hjälp av hans artikel ”Be Filled with the Spirit” och har några exemplar med mig för den som önskar ett. Jag har dessutom gjort en enkel översättning av den till svenska. Den är inte lika bra, men den fungerar i allt väsentligt. Jag citerar John av tre skä1: 1) Jag har stort förtroende för honom, 2) Jag upptäckte att han såg på saken på samma sätt som jag själv… och 3) Jag kanske behöver någon att gömma mig bakom i händelse av att någon vill gå ut och göra upp med mig efter studiet…

Jag ska försöka göra det enkelt. Att bli fylld av Anden är att bli fylld av Guds glädje. Denna nya glädje kommer att göra oss starka, Neh 8:10: ”glädje i Herren är er styrka”. 

John Piper uttrycker det som att vi uppfylls av den glädje som strömmar mellan Gud Fadern och Gud Sonen, när de gläds över varandra.Det är vackert sagt.

Ibland talar Bibeln om erfarenheten av Anden som att vi blir ”döpta i den helige Ande” men andra gånger som att vi ”fylls av Guds Ande”. Det verkar direkt fånigt att fastna i en debatt om vilken etikett som är den rätta att sätta på upplevelsen, så låt oss försöka reda ut det här.

Begreppet ”döpa i helige Ande” myntades av Johannes Döparen. Alla fyra evangelierna återger hans ord: ”Han (d.v.s. Jesus) ska döpa er i den helige Ande och eld.”  (Matt 3:11; Mark 1: 8; Luk 3:16; Joh 1:33). 

De enda författare som använder begreppet är Lukasi Apostlagärningarna och Paulusi Första Korinthierbrevet. 

Lukas använder begreppet två gånger, (Apg 1: 5; 11:16). Paulus hänvisar till det en gång, (1 Kor 12:13). 

Jag citerar John Piper: ”(…) jag tror inte att Paulus och Lukas använder orden på samma sätt. För Paulus är begreppet praktiskt taget identiskt med pånyttfödelsen (frälsningen). För Lukas är det istället väsentligen samma sak som att bli uppfylld av Anden, med hänsyftning på den första gång vi upplever denna uppfyllelse av Andens fullhet.

Jag ska, mycket kort, försöka förklara varför jag tror så. För det första får vi aldrig ta för givet att ett visst begrepp betyder exakt samma sak varje gång det förekommer i Skriften. God bibeltolkning låter ett ord, eller ett begrepp, betyda just vad det betyder i sitt omedelbara sammanhang. 

Begreppet kanske då inte alltid används på samma sätt överallt. Det kan ha ett annat innehåll på ett ställe, jämfört med hur det används på ett annat, utan att det betyder att det motsäger vad som lärs i Bibeln som helhet.”

Så här är det: Paulus använder begreppet ”döpt i den helige Ande” en gång, 1 Kor 12:12-13: ”Kroppen är en och har många delar, men trots att kroppens alla delar är många utgör de en kropp. Så är det också med Kristus. I en och samme Ande är vi alla döpta för att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria. Och vi har alla fått en och samme Ande utgjuten över oss.”

Här tänker Paulus på andedopet som det som gör oss till medlemmar i Kristi kropp, d.v.s. på den nya födelsen, eller frälsningen, där vi fick andligt och evigt liv. Då kom Guds Ande kom in i våra liv.

Lukas använder däremot begreppet ”döpt i den helige Ande” på ett annat sätt. D.v.s. han lär inte något annat om Anden eller frälsningen än vad Paulus gör, men han använder begreppet på ett annat sätt. Hos honom är detta att bli ”döpt i den helige Ande” detsammasom att vara ”fylld av Anden”. Möjligen kan man säga att Lukas använder begreppet ”döpt i den helige Ande” särskilt om hur detta sker första gången i en människas liv. 

Låt oss se på ett exempel där Lukas varvar begreppen om vartannat, och där de i båda texterna betyder samma sak hos honom. I Apg 1:4–5 läser vi hur Jesus befaller lärjungarna att stanna i kvar: ”Vid en måltid med apostlarna befallde han dem: ’Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har lovat, det ni har hört av mig. Johannes döpte med vatten, men ni ska om några dagar bli döpta i den helige Ande.’” Här använder Jesus begreppet ”döpta i den helige Ande.”Men lyssna nu till hur Lukas beskriver det när pingsten väl kommer, Apg 2:1-4: ”När pingstdagen kom var de alla samlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem.Alla uppfylldes av den helige Andeoch började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.”

I Apg 1 lovar Jesus att lärjungarna kommer att bli döpta i Anden. I Apg 2 beskriver Lukas detta som att de blev fyllda av den helige Ande. Med andra ord betyder dessa begrepp samma sak för honom. 

Återigen lär de inte två olika saker om Anden eller frälsningen, men de använder begreppet ”döpta i den helige Ande på två olika sätt. Hos Paulus handlar det om den nya födelsen. Hos Lukas handlar det om att bli fylld av Anden och rustad till tjänst. Paulus använder det för att tala om det nya livet. Lukas talar om det för att betona vårt behov av kraft för att kunna leva detta nya liv. 

John Piper igen: ”Vad som hittills är klart är åtminstone detta: Om någon frågar dig, ”Har du blivit döpt i den helige Ande?”, borde du först ställa motfrågan, ”Vad menar du med att bli ”döpt i den helige Ande?” Så många av våra diskussioner kunde nämligen undvikas om vi bara började med att definiera vad vi menar med våra ord. Anta då att frågeställaren menar detta: ”Att bli döpt i den helige Ande är en upplevelse av Gud efter din omvändelse där Guds Ande faller över dig så att du talar i tungor.”  Vad skulle vårt svar då vara? Vissa av oss skulle säga: ”Ja, det har jag upplevt. ”Andra skulle säga, ”Nej, jag har aldrig talat i tungor.” Istället borde vi nog svara: ”Jag tror inte att din definition av andedopet är biblisk.” Det går nämligen inte att utifrån Apostlagärningarna hävda att andedopetalltidska åtföljas av tungotal. Paulus lär tvärtom i 1 Kor 12:10 att Gud inte ger tungotalets gåva till alla. Att bli döpt i den helige Ande kan, men måste inte, leda till glossolalia (tungotal). Att vi måste tala i tungor för att ha varit med om ett andedop får inte stöd av vare sig Lukas eller Paulus.”

John fortsätter sedan med att betona att han inte alls avvisar tungotalets värde även i vår tid. Han menar bara att man inte kan hävda utifrån Nya testamentets texter att tungtalet alltid måste följa en andeuppfyllelse. Vilket ju tyvärr är ett påstående som skapat tvivel och onödig kamp hos många människor vars upplevelse av Anden ifrågasatts eftersom de inte talade i tungor. 

Han fortsätter: ”Men nu tillbaka till den som frågar om du har döpts i den helige Ande. Om han använder Paulus definition och alltså frågar ”Har du förenats med Kristus, genom Anden, så att du är en del av hans kropp?” (1 Kor 12:12) kan förstås alla kristna svara: ”Ja, jag har verkligen blivit döpt i den helige Ande.” Och om frågeställaren använder Lukas definition och menar: ”Har du någonsin varit så uppfylld av den helige Ande att du flödat över av glädje, fått kraft att förlåta synder och frimodighet i ditt vittnesbörd?” – skulle svaret kunna vara ”ja” för alla kristna, men är det förmodligen inte.”

John Piper sammanfattar: ”även om uttrycket ”döpt i den helige Ande” används på olika sätt av Paulus och Lukas, ser de på vårt behov och Guds ingripande och handling på samma sätt.”

Jag tycker att detta var klargörande. Ofta har debatterna blivit en debatt om ord. Om vi alla är överens om att en människa måste bli född på nytt och dessutom är överens om att vi behöver fortsätta att söka Gud även efter vår pånyttfödelse för att få uppfyllas allt mer av Guds Ande, är vi överens om det viktigaste. 

Om du nu vill kalla det för att ”bli döpt i den helige Ande” eller att ”bli fylld av den helige Ande” tycks det finnas utrymme för både det ena och det andra i bibeltexterna.

Vad Jesus lär oss

Själv tänker jag att allt detta illustreras bäst i Jesu liv. 

För det första säger Bibeln att Jesus inte gjorde sina under för att han var Guds son. Tvärtom skriver Paulus i Fil 2 att Jesus avstodsina möjligheter som Guds son när han valde att bli människa. Även om han var Guds son, och själv Gud,  var han alltså som människa beroende av Guds Ande. 

För att verkligen kunna vara vårt föredöme måste Jesus träda ner från tronen och födas som ett litet hjälplöst barn och som en människa som under sina år på jorden var lika beroende av Gud som vi är. Låt oss tänka en stund på Jesu relation till Guds Ande. För det första kan vi säga att Jesus blev född av Anden, inte sant. Genom jungfrufödelsen p.g.a. att Guds Ande rör vid Maria föds Jesus in i tillvaron. 

Men även om Jesus nu var född av Anden ser vi att han behövde ta emot någonting mer av Anden, när han står inför att gå in i sin tjänst, Matt 3:16-17: ”När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Då öppnades himlen, och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom. Och en röst från himlen sade: ”Han är min älskade Son. I honom har jag min glädje.’” 

Jesus behövde den helige Ande för att rustas för tjänsten. Varför? Jo, för att han stigit ner från tronen och lagt sina gudomliga krafter åt sidan en stund, för att vara som en människa bland människor. 

Och nu, nu närAnden sänkt sig över Jesus, läser vi i Luk  4:1-2: ”Uppfylld av den helige Ande återvände Jesus från Jordan och leddes av Anden omkring i öknen, där han frestades av djävulen i fyrtio dagar.”

Nu heter det alltså om Jesus att han var uppfylldav Anden. 

Därefter ser vi att Jesus ofta drar sig undan för att förnyas i sin relation med den helige Ande. Jesus levde nämligen, precis som vi, under slitsamhetens och kravens erosion. 

Vilken vacker bild av treenigheten är inte det här? Sonen måste vara ensam med Fadern för att fyllas av Anden. Och därmed har Jesus själv, med sitt gestaltat relationen till Anden och visat oss vägen in i ett djupare andligt liv. Först måste du ta emot Jesus så att du blir född på nytt. När du blir född på nytt blir du född till andligt och evigt liv. 

Därefter behöver du rustas för tjänst. 

Men det slutar inte där. Gud fyller dig. Men livet tär. Oron nöter. Alltså behöver du om och om igen bli förnyad i din relation till Guds Ande. 

Samma mönster finner vi i Efesierbrevet. Först förstår vi att de troende i Efesos verkligen har tagit emot Guds Ande, Ef 1:13: ”I honom har också ni, när ni hörde sanningens ord, evangeliet om er frälsning, i honom har också ni, när ni kom till tro, fått den utlovade helige Ande som ett sigill.”

I Ef 4:30 skriver Paulus att de också behöver vårda den relation till Guds Ande de fått: ”Bedröva inte Guds helige Ande, som ni har fått som ett sigill för befrielsens dag.”

I det 5:e kapitlet får vi veta hur vi kan leva så att vi inte bedrövar Guds Ande: lev i kärlek, lev rent, lev tacksamt, lev generöst o.s.v. 

Och till sist, i Ef 5:18, får dessa människor, som alltså har tagit emot Guds Ande höra att de ska låta sig uppfyllas av Ande. Själv försöker jag tänka på detta genom att göra bönen om att få bli fylld av Guds Ande till en daglig bön.

Hur tar vi emot?

Så, nu till den helt avgörande frågan: Hur tar vi emot den helige Ande? Hur kan vi bli uppfyllda av Guds Ande? 

Jag citerar John Piper igen. Han skriver om hur Gud kan tänkas besvara våra böner om Guds Ande: ”De sätt som Gud därefter väljer att besvara alla dessa böner på kommer förmodligen att bli lika många som det finns människor. Bönesvaret kan komma i en tumultliknande upplevelse av extas och tungotal. Det kan också komma i en tumultliknande upplevelse av extas utantungotal. Det kan komma mitt i en kris där du överlåter dig själv till Gud. Och det kan komma gradvis, genom en stadig diet av Guds ord, bön, gemenskap, tillbedjan och tjänst. 

Men hur det nu än kommer så kommer Gud att besvara dessa böner, eftersom vår första upplevelse av Andens fullhet bara är början på en livslång strävan efter att fåförbliandefyllda kristna.”

Ska vi här bara klargöra för oss själva att Gud inte är svårövertalad eller motvillig när det kommer till att besvara våra böner. Tvärtom säger Jesus, Luk 11:11-13: ”Finns det någon far bland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk? Eller en skorpion när han ber om ett ägg? Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor till era barn, hur mycket mer ska då inte er Far i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?”

Jesus får det att låta enkelt. Vi kommer som barn till Gud och ber i vår barnslighet: – Gud ge oss den helige Ande? Och då kommer Gud att besvara våra böner. 

Kan det vara så enkelt? 

Det kan förstås finnas försvårande upplevelser och viss undervisning som försätter oss i kramp omkring hur vi ska uppleva mötet med Guds Ande. Människor som själva mött Gud på ett visst sätt har tänkt att vi alla måste möta Gud på samma sätt som de. De kan ha varit välmenande förstås, men det har ändå ofta fått som resultat att det knutit sig inom många som inte kunnat uppleva eller uttrycka sig på samma sätt som de. 

Men du… tänk om det är enkelt. Jag berättade i förra veckans veckobrev om en predikan jag lyssnat till; en predikan av Carl-Erik Sahlberg,f.d. kyrkoherde i S:ta Clara församling. Carl-Erik berättade om sin erfarenhet. Han längtade efter Guds kraft men var skeptisk till många ”andliga” uttryck. Efter många om och men bad han dock en kvinna att be för honom. Det skedde enkelt och odramatiskt, vid ett bord, efter ett samtal och efter en kopp te. Kvinnan bad. Carl-Erik upplevde inget särskilt. Efteråt skjutsade han hem henne. Nästa dag gick han till jobbet. Han var fortfarande inte särskilt känslomässigt berörd, men noterade att Gud började bekräfta hans tjänst på ett nytt sätt; människor kom till tro och frukten av hans arbete blev tydligare. Carl-Erik refererar till den händelsen som den näst viktigaste (efter frälsningsbönen) i hans liv. Jag gladdes över enkelheten i berättelsen. 

Jag tycker också om John Pipers ord. Upplevelsen av att få bli fylld av Guds Ande kan vara tumultartat omskakande. Låt oss inte förneka eller föraktadet. Men den kan också komma helt stilla, och genom en stadig kost av bön, bibelläsning och kristen gemenskap. Och Carl-Erik säger ju att han inte upplevde någonting. Men det intressanta är inte hur du upplever det när Guds Ande rör vid dig, utan vad som sker med dig. Jesus säger inte att ”När den helige Ande kommer över er ska ni skratta, gråta eller bli helt stilla.” Jesus säger, Apg 1:8: ”när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen

Guds Ande kommer alltså inte i första hand för att vi ska kännaen massa saker, även om vi inte heller ska sträva efter en känslolös kristendom; för viss är det viktigt att få känna ibland? Visst vill du känna glädje, inte bara veta vad glädje heter på grekiska? Och visst vill du känna dig älskad! Men i slutändan får vi inte Guds Andes kraft för att vi ska känna utan för att vi ska tjäna.

På ett sätt kan vi verkligen säga att det inte finns någonting vi själva kan göra för att bli uppfyllda av Anden, som att det skulle handla om tekniker eller besvärjelser. Bibeln berättar om en man som ville köpa Andens kraft, Simeon i Apg 8:18-20: ”Men när Simon såg att Anden gavs genom apostlarnas handpåläggning, kom han till dem med pengar och sade: ”Ge den kraften till mig också, så att den jag lägger händerna på får den helige Ande.” Petrus sade till honom: ”Till fördärvet med dig och dina pengar, om du tror att Guds gåva kan köpas för pengar!” Om Guds Ande kunde köpas vore Guds Ande bara för de rika. Men så är det nu inte. Du kan inte köpa Guds Ande, vare sig med dina pengar eller med din duktighet.

Att ställa sig i vinden

Jesus liknar Anden med vinden som drar dit den vill. Ingen av oss kan kontrollera vinden. Men vi kan göra en sak. När det blåser kan vi ställa oss i vinden och beröras av den. Och om rummet blir instängt och unket kan du öppna ett fönster och låta vinden dra genom rummet. Så hur kan vi då göra det? Hur kan vi ställa oss i vinden? Hur kan vi öppna upp våra hjärtan så att Andens liv kan dra genom varje rum?

1. För det första talar Bibeln om att ta emot förbön och om handpåläggning. Det var ju så det gick till när de troende i staden Efesos tog emot Guds Ande. Det skedde genom bön och handpåläggning. På samma sätt skriver Paulus till Timotheos, 2 Tim 1:6: ”Därför påminner jag dig: låt Guds nådegåva flamma upp igen, den som finns i dig genom min handpåläggning.”

2. Lär av Jesus; d.v.s. gå åt sidan med Gud, sök stillheten och sök Gud i stillheten för att förnyas i din gudsrelation. Ta en bönedag. Åk på en retreat. Gör en skogspromenad till en bönevandring.

3. Lär av människor. Sök upp dem som har någonting i sitt liv som du längtar efter. Jag brukar intervjua vänner som mött Gud och lärt sig något jag behöver lära. Hebr 13:7 säger: ”Tänk på era ledare som har förkunnat Guds ord för er. Se vad deras liv har lett fram till och ta efter deras tro.”

4. Vi får hjälp att förstå hur vi ska gensvara på Paulus uppmaning att låta oss fyllas av Anden om vi läser texten i sitt sammanhang, Ef 5: 18-20: ”Låt er i stället uppfyllas av Anden och tala till varandra med psalmer, hymner och andliga sånger. Sjung och spela för Herren i era hjärtan. Och tacka alltid vår Gud och Far för allt i vår Herre Jesu Kristi namn.” Lev i församlingen. Tillbe Gud. Ta hjälp av psalmer, hymner och andliga sånger. Lyssna på andlig musik. Sjung. Be och tillbe. Läs din Bibel. Allt detta hjälper oss att öppna hjärtats dörr så att Andens vind kan dra genom livet.

Alla fylldes av helig Ande

Innan vi avslutar, låt oss försöka ta dessa ord till våra hjärtan.Alla ”fylldes av helig ande.” Jag längtar efter en fördjupad erfarenhet av detta. Och jag tror att den är möjlig. För 2000 år sedan föll Guds Ande över ett antal vanliga människor. Då inleddes en ny tid. Och vi lever fortfarande i denna tid, d.v.s. i den tid där Gud utgjuter sin Ande över vanliga människor med öppna hjärtan.

Guds lösning för våra tomma liv är fortfarande detta: Alla ”fylldes av helig ande.” Guds lösning på vårt behov av kraft och stöd för att kunna fullborda missionsbefallningen är fortfarande detta: Alla ”fylldes av helig ande.” Alltså landar vi till sist i dessa ord från Jesus, Joh 20:22: ”Ta emot den helige Ande!”

Man kan tala om kyrkans kris på många olika sätt. Man kan tala om den som en lärokris, d.v.s. en kris som handlar om att vi inte riktigt längre vet vad vi tror. Vi kan tala om en moralisk kris och vi kan tala om en kris för det gemensamma, d.v.s. för församlingsbygget som ofta får ge vika för våra egna små personliga projekt. Men framförallt borde vi nog tala om en kraftlöshetenskris som har sina rötter i att det inte längre kan sägas om oss på samma sätt som förr att ”glädje i Herren är er styrka”.

Så vad kunde då vara viktigare för oss, för dig och mig och för kyrkan i stort än att på nytt få uppleva ett utgjutande av Andens kraft och liv.

Det är Guds Ande som ger oss andligt liv, fyller oss med kraft och glädje, får livet att börja glittra, bekräftar ordet med åtföljande under och tecken, öppnar skrifterna för oss och leder oss in i bön och tillbedjan.

Vem av oss längtar efter detta? Vem vill be en bön för sig själv och för oss alla? Kanske har du sådana erfarenheter i ditt liv; men de känns så avlägsna. Kanske hände något. Kanske har du svåra erfarenheter av hur det blev konstigt och fel. ”Bränt barn skyr elden.” Kanske behöver du samtala med någon om det. Men ändå, inte ska det få hindra dig från att vara det där barnet som Jesus talar om i sin liknelse, som kommer med barnslig förväntan och förtröstan till din gode himmelske Fader, som inte ger dig en orm eller en sten när du ber om hjälp, men som gärna, gärna besvarar din bön om den helige Ande. Låt oss be.

Kyrkans påskfirande föregås av en fasteperiod, ”den stora fastan”. Men varför? Vad är fasta?^[1] Lyssna till några bibelverser:

”Därför fastade vi och bad vår Gud om hjälp, och han hörde vår bön”, Esra 8:23.^[2]

”Medan de en gång höll gudstjänst och fastade sade den heliga anden till dem: Avdela Barnabas och Saul för den uppgift som jag har kallat dem till. Efter fasta och bön lade de sina händer på dem och skickade i väg dem.”, Apg 13:2-3.

”Jag har arbetat och slitit och ofta vakat, jag har svultit och törstat och ofta fastat, jag har frusit och varit utan kläder.”, 2 Kor 11:27.

VART TOG FASTAN VÄGEN?

Många kristna blir förvånade över fastans framträdande betydelse i Bibeln. De flesta av oss har antagligen aldrig betraktat fastan som en del av det kristna livet, i alla fall inte av våra egna kristna liv. Med bakgrund av den mängd bibelord vi möter omkring fastan kan det tyckas obegripligt att vi inte ägnar den mer intresse. Vad beror det på? Jag kan tänka mig några svar på den frågan:

1) De överdrifter som förekommit omkring fastan

Medeltidens asketer gav fastan dåligt rykte med alla sina överdrifter. Den sunda fastan övergick ibland till rena självplågeriet, vilket nog inte alltid blev ett uttryck för ödmjukhet och gudslängtan utan kanske snarare för ett slags högmod. En av de mer klarsynt gamla kyrkofäderna säger: ”Allt som går till överdrift kommer från demonerna”.

Bakom de överambitiösa projekten lurar ofta högmodet. När fastan blir ett mandomsprov har utövaren gått vilse. Fastan är aldrig en sak i sig själv. Den sunda fastan är ett hjälpmedel. Det är Gud som är målet.

2) För det andra är det svårt att tänka sig något mer omodernt än att fasta

Vi söker ofta omedelbar tillfredsställelse. ”Handla nu, betala till påsk”, annonserade en affärskedja i mellandagsrean. Att vänta ligger inte för oss. Särskilt verkar detta gälla vårt ätande. Snabbmatkedjorna blomstrar. Inte för att maten där är särskilt god utan för att vi får den snabbt. Man kan t.o.m. få den utan att behöva kliva ut ur bilen. – Ät direkt!, måste vara motsatsen till att fasta; att avstå, att vänta, att välja bort något för att på längre sikt uppnå något större. 

Att fasta och att avstå… Det verkar inte riktigt klokt. Men vad är det Jesus säger egentligen: ”…när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig”, (Matt 6:16)

– Då skall din fader som ser i det fördolda belöna dig. Vad menar Jesus? Vad är det för belöning han talar om? Jag ska snart återkomma till det.

VAD ÄR FASTA?

Ett uppslagsverk, (Illustrerat Bibellexikon), förklarar fastan så här: ”Fasta är frivilligt avståndstagande från mat, dryck, vila, sömn, umgängelse med människor och annat, som tillhör livets behov.”

I första hand syftar Bibeln på att man avstår från mat, helt eller delvis. Profeten Daniel berättarom en tre veckor lång fasteperiod: ”Jag smakade inga läckerheter, jag åt inte kött och drack inte vin, jag smorde inte in min kropp förrän de tre veckorna hade gått till ända”, Dan 10:3. 

Daniel avstod inte från allmat. Kanske att hans arbetssituation gjorde att han inte kunde det, men han avstod från kött och god mat.

Man kan nog också, på god biblisk grund, tänka sig annat än munnens fasta, t.ex. örats fasta, att välja tystnaden under en särskild period av avskildhet, eller ögats fasta, att fasta från TV eller varför inte från sociala medier?  Ser vi över våra liv kan vi säkert upptäcka flera olika områden som är i behov av fasta.

Bibeln talar om längre och om kortare fasteperioder. Jesus fastade 40 dagar. I den första kyrkan fastade man onsdagar och fredagar. Onsdag för att det var den dag då Jesus förråddes. Fredag för att det var korsets dag. En sådan fasta började på morgonen och höll på fram till klockan 15.00 eller 17.00. Du kan säkert hitta former som passar just dig och som möter just dina personliga behov.

VARFÖR SKA JAG FASTA?

Nu måste vi sist av allt ta oss an frågan varför. Vad skulle kunna motivera dig att utforska fastan? Eller: Vad är det för belöning i det fördolda Jesus talar om? Låt mig visa några vinster med fastan:

1. Genom att praktisera fasta lär du dig självkontroll

Du lär känna dig själv under en fasteperiod. När du tar bort sådant som annars är självklart kommer annat att bli tydligare. Reaktioner, känslor och tankar kommer i öppen dager. Fastan gör dig känsligare.

Jag fick min första församlingstjänst när jag var 18 år. Under den tiden lärde jag mig att fasta. Det berodde inte så mycket på min andlighet som på min lön. Min lilla månadslön på 900 kr brukade räcka ungefär 25 av månadens 30 dagar. Alltså lärde jag mig att fasta. 

Med tiden lärde jag mig också att uppskatta fastan. Bibeln talar om att ibland avstå från saker och ting, att säga nej till olika behov som sätter oss själva i centrum. Ett exempel: ”Sedan sade Jesus till sina lärjungar: ”Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.”, Matt 16:24. Fastan är ett konkret sätt för att träna sig i detta.

2. Sann fasta gör dig ödmjuk

Man kan fasta av olika skäl. Man kan hälsofasta för att det kan ha goda effekter på kroppen. Dock ska man inte fasta om man står under läkarvård. Åtminstone inte utan att först ha rådfrågat sin läkare. 

Man ska fasta klokt. Kom ihåg: ”Allt som går till överdrift kommer från demonerna.”

I Bibeln verkar det främsta skälet till fasta vara att ödmjuka sig. Prästen Esra skriver: ”Sedan utlyste jag en fasta där vid floden Ahava, för att vi skulle ödmjuka oss inför vår Gud”, Esra 8:21.

Vi ber ibland att Gud ska ödmjuka oss. Jag kan inte se att det är en biblisk bön. Jag hittar ingen bibelvers som säger att Gud ödmjukar oss. Däremot läser vi i Jakobs brev: ”Ödmjuka er inför Herren, och han skall upphöja er.”, Jak 4:10. Fastan är ett konkret uttryck för ditt eget val att ödmjuka dig inför Gud.

3. Genom fastan skärps du

Jag har ibland fastat för att få hjälp att tänka klarare inför svåra ställningstaganden och beslut. Min erfarenhet är att fastan skärper oss. Särskilt om man fastar lite längre tid så att alla hungerkänslor är borta. Det brukar ske efter tredje dagen.

4. Fastan hjälper dig att lyssna till Gud

Många upplever ett fördjupat förhållande till sin Bibel under fastan. Lyssnandet skärps när ande, själ och kropp riktas mot Gud. Det var under en fasteperiod kyrkan en gång mottog ett avgörande tilltal från Gud. ”Medan de en gång höll gudstjänst och fastade sade den heliga anden till dem: Avdela Barnabas och Saul för den uppgift som jag har kallat dem till…”, Apg 13:2-3.

Jag rekommenderar dig att fasta vid de stora vägskälen i livet. Det gjorde Jesus. Jag rekommenderar dig att fasta när du ska välja och måste veta vad Gud vill. Innan jag frågade min fru om hon ville bli men fru fastade jag och bad. Efter tre och en halv dag var jag så hungrig att jag var tvungen att bestämma mig. J

5. I fastan blir du än mer beroende av Gud

I fastan riktar du din hunger mot Gud. Löftet gäller inte baraför fasta, men ocksåför fastan: ”Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.”, Matt 5:6.

Om du hungrar efter Gud ska du fasta. Den gudsnärvaro sund fasta och verklig bön kan ge dig är fantastisk. Jag tror framförallt att det är det Jesus menar med att bli belönad i det fördolda.

6. I fastan slipar du dina andliga vapen

Det finns olika varianter av just den här versen i Bibelns grundtext. Många hävdar att det borde stå som det stod i 1917 års översättning. Lärjungarna har misslyckats med att befria någon från andligt betryck i en direktkonfrontation med ondskans makter. Jesus förklarar: ”Detta slag kan icke drivas ut genom något annat än bön och fasta.”, Mark 9:29. 

Om denna översättning är den korrekta så tycks det som att det finns en slags andlig kamp som kräver fastans fokusering.

7. I fastan finns beskydd

I Esras bok fastar och ber folket i en trängd situation för landet. Esra skriver: ”Därför fastade vi och bad vår Gud om hjälp, och han hörde vår bön”.

År 1756 stod England under ett invasionshot. Frankrike hade växt sig starkt i öster och kriget var nära. Då manade Englands kung nationen till en dags allvarlig bön och fasta. Den gamle väckelsepatriarken John Wesley skriver i sin dagbok den 6 februari: ”Fastedagen var en härlig dag… Varje kyrka i staden var överfylld, och varje ansikte präglat av ett stilla allvar. Säkerligen hör Gud bön, så att freden får råda alltfort hos oss.” Invasionshotet avvärjdes. Freden bevarades.

Kan du föreställa dig detta? En hel nation i bön och fasta! Ett helt folk som ödmjukar sig inför Gud. Det måste ha varit fantastiskt.

ATT GALLRA I LIVETS TRÄDGÅRD

Bibeln säger att Jesus blev ledd av Anden ut i öknen för att fasta och be. Är det så att Anden leder dig in i fasta? Jesus talade om fastans belöning – i det fördolda.

Fastan är frivillig. Men den är också nödvändig, d.v.s. oersättlig. Vill du veta vad det är för belöning Jesus talar om måste du gå fastans väg.

Det finns olika former av fasta; munnens fasta men också ögats och örats.

Fastan kan vara hel eller delvis. Den kan innebära att du avstår från viss mat. Har du medicinska problem kan du kanske ändå praktisera partiell, d.v.s. delvis fasta. Den kan vara kort eller lång.

Den bästa bild jag mött av fastan är gallringen. Trädgårdsodlaren vet att det svåra med gallringen är att den gäller de växter vi tycker om. Vi rensar rabatten från ogräs utan djupare känslor för tistlar och törnen, men den som gallrar måste plocka bort friska grenar och fina frukter. Det gäller alltså att bekämpa sin sentimentalitet. I annat fall står vi där mot slutet av sommaren med trängda plantor som kämpar med varandra om ljus, utrymme och vatten, men med en klen skörd.

Livet måste gallras ibland. Vi kan inte hinna med allt, odla alla intressen, läsa alla böcker eller umgås med alla människor. När Jesus säger ”bara en sak behövs”, Luk 10:42 pekar han på behovet av att gallra i livets trädgård.

Fastan är just detta. Fastan är att gallra bland de goda växterna, bland det tillåtna och t.o.m. gudagivna, för att få tid med ”det enda nödvändiga”.

Jag uppmanar dig därför, att i bön, gå ut i ditt livs trädgård. Se på och gläds över de plantor som växer. Men kanske är de för många. Fråga Trädgårdsmästaren om råd. Vad ska du gallra bort? Vilket område av ditt liv kunde behöva fasta? Ska du ljudfasta eller intrycksfasta en tid? Ska du pröva på den gamla hemligheten med matfasta eller ska du fasta från något annat, för att få utrymme och ljus för de plantor du vill se växa: glädjen, friden, vissheten och, ”det enda nödvändiga”, d.v.s. gudsgemenskapen?

^[1]Artikelförfattare, Micael Nilsson, 2020-02-18

^[2]Bibelcitaten i artikeln är hämtade från Bibel 2000.

Här vill jag skriva något enkelt om något svårt. I grund och botten handlar det om min längtan efter en klok karismatik. Låt mig börja med att förklara ordet. 

Ordet ”karismatisk” har med tiden kommit att betyda någonting i stil med ”personlig utstrålning”. Det används om någon som har en smittande och medryckande personlighet, men egentligen kommer ordet från grekiskans ”charis” som betyder ”nåd”, eller ”charisma” som betyder nådegåva. Genom den världsvida karismatiska förnyelsen, som påverkade stora delar av kristenheten från mitten av 1960-talet och framåt, kom ordet att handla om många kristna kyrkors längtan efter en djupare erfarenhet av den helige Andes närvaro, liksom tron på ”andens gåvor”, utifrån bibeltexter som exempelvis 1 Kor 12:7: ”hos var och en visar sig Anden så att det blir till nytta”.

För att uttrycka det enklare: Vi tror att varje kristen kan få leva i en verklig och viktig relation med Guds Ande, (”var och en” i 1 Kor 12:7). Vi tror på en Gud som talar och vars röst vi kan uppfatta i vårt inre och ledas av. Med urkyrkan tror vi dessutom på en Gud som kan gripa in i våra liv, liksom i världsförloppet, och göra under. När det sker säger Jesus, Matt 12:28: ”då har Guds rike nått er”.

Ibland går det snett

Så långt är det enkelt. Men så är det ju också så att Gud väljer att använda sig av svaga, bristfälliga människor, 2 Kor 4:7: ”Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften ska vara Guds och inte komma från oss.” Och eftersom Gud nu bestämt sig för att använda sig av människor, som ännu är under utveckling, kan det förstås hända att det där med karismatiken går snett. 

”I karismatiska sammanhang har jag upplevt både det absolut bästa och det absolut sämsta i mitt kristna liv”, läser jag i en utmärkt artikel i EFS tidning Budbäraren. (2019-05-07)

Jag förstår omedelbart vad jag läser. Jag kan säga detsamma. Några av de vackraste upplevelser jag har in mitt liv, möten med Guds varma kärlek och upprättande nåd, liksom av den kristna gemenskapen i sin djupdimension av tillbedjan och helighetslängtan, har jag gjort i samband med förbönsgudstjänster där Guds Ande kommit oss nära. Men det är också sant att några av de konstigaste och t.o.m. mest obehagliga upplevelser jag har gjort, där människor kört rakt över mig med sin andlighet, också är upplevelser från karismatiska sammanhang. Med andra ord förstår jag att inte alla reagerar omedelbart positivt och längtansfullt när jag försöker predika om vårt behov av Anden. 

I den helige Andes namn har människor missbrukat makt och förtroende. 

I den helige Andes namn har ärliga sökare skrämts bort, kyrkor splittrats och liv skadats. 

Vi talar gärna om väckelsetider, men inte gärna om baksidan av dem. Vi talar om de kyrkor som grundades och växte, men nästan aldrig om dem som stod kvar när andra gick vidare in i denna nyfunna glädje. Och vi förtiger helst smärtan hos dem som aldrig kände sig ”nog andliga” och som kanske t.o.m. fick höra att de var ”motståndare” eller ”köttsliga” kristna. 

De misstag som gjorts på det här området har fått tre svåra konsekvenser:

1) Församlingar har splittrats.

2) Människor har misshandlats, d.v.s. i de fall det rört sig om situationer som blivit rena övergrepp. Och tro mig, jag har haft många sådana samtal under mina 33 år som pastor.

3) Sist har vanliga, vänliga troende skrämts bort från karismatiken.

Gud är aldrig problemet!

Nu måste vi hitta vägen framåt. Jag tänker då på ett citat av Magnus Malm som hjälpt mig: ”Överandlighet är inte överskott av Gud, hur skulle vi kunna få det? Överandlighet är underskott på människa.”

D.v.s. den helige Ande är aldrig (aldrig någonsin) problemet. Problemet är aldrig att vi får för mycket av Gud. Vi kan aldrig bli för ”karismatiska”. När det blir problem handlar det förstås alltid om oss, d.v.s. om vår förståelse, om vår praktik eller om vår erfarenhet. 

Vi blir överandliga, inte för att vi fått en överdos av Anden, utan för att vi glömt att vi också är människor; människor som borde vara vad vi är skapade att vara, d.v.s. mänskliga.

Om vi tror att det är andligt att ropa så högt vi kan så är det inte den helige Andes fel. Om vi lägger bördor på människor, istället för att lyfta dem, och säger att det är deras egen svaga tro som är skälet till att under inte inträffar, så är det sannerligen inte heller den helige Andes fel. Och om människor utropar sig själva till profeter och leder oss vilse visar det egentligen bara på hur mycket mer vi behöver av ”Sanningens Ande”. D.v.s. inget av detta, inga maktmissbrukare och inget vanvett, får hindra dig som är ett Guds barn att söka det som är ditt och det som är äkta. För i grund och botten: ingen av oss klarar av att leva för Gud utan Gud. Vi behöver Hjälparen, så djupt och så väl. Inte sant?

Vad vi lär oss i Korinth

Det finns ett tydligt exempel på allt detta i vår Bibel, nämligen kyrkan i Korinth. Kyrkan i Korinth var karismatisk. Paulus skriver att ingen nådegåva saknas hos dem, 1 Kor 1:7. 

Men det gick snett, ordentligt fel, både när det gällde teologin och moralen. Dessutom fanns tydliga splittringstendenser i församlingen, 1 Kor :1:12- 13: ”Vad jag menar är att ni var och en säger: ’Jag håller mig till Paulus’ eller ’Jag håller mig till Apollos’ eller ’Jag håller mig till Kefas’ eller ’Jag håller mig till Kristus’. Är Kristus delad? Det var väl inte Paulus som blev korsfäst för er? Eller var det i Paulus namn ni blev döpta?”

Det verkar också som att all andlighet gjort en del medlemmar i kyrkan i Korinth stolta och ”andligare” än andra. För så tragiskt kan det vara med oss. Så djupt sjunkna är vi. När Gud ger oss nåd kan vi ibland, i vår galna stolthet, börja se på oss själva som viktigare, mer framstående, mer klarsynta, mer profetiska, mer ”smorda” än andra, som inte fått uppleva det vi fått, åtminstone inte på samma sätt som vi. Och så är det väl. Ser vi ner på andra befinner vi oss på fel plats i livet.

Alltså måste Paulus stoppa in ett helt kapitel om vad kärlek är, mitt i sin undervisning om Andens gåvor, för, 1 Kor 13:1-2: ”Om jag talar både människors och änglars språk men inte har kärlek, är jag bara ekande brons eller en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och vet alla hemligheter och har all kunskap, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg men inte har kärlek, så är jag ingenting.”

Så vad har då Paulus att säga när han nu skriver brev till denna andligt överhettade församling? Försöker han tona ner andligheten? Tvärtom. Inga problem blir lösta för att vi söker mindre av Guds Ande. Självklart inte. Istället skriver Paulus, 1 Kor 14:1: ”Sträva efter kärleken, men var också ivriga att få de andliga gåvorna…” 

Därefter målar han upp bilden av vad en sund och klok andlighet är, d.v.s. en andlighet där både Gud och människor får rum, där både hjärta och hjärna får vara med och där så väl förstånd som känslor har sin plats. Här följer några citat: 

”Vad innebär då detta? Jo, jag vill be i anden, men jag vill också be med förståndet. Jag vill lovsjunga i anden, men jag vill också lovsjunga med förståndet. Om du tackar Gud i anden, hur ska då den oinvigde kunna säga sitt Amen till din tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger.”

”Hur ska det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, en undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse. Om någon talar tungomål får två eller högst tre tala, en i sänder, och någon ska uttyda. Finns det ingen som uttyder ska tungomålstalaren vara tyst i församlingen och i stället tala för sig själv och för Gud. Två eller tre profeter ska tala, och de andra ska pröva det som sägs. Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse ska den förste vara tyst. Ni kan alla profetera, en i sänder, så att alla blir undervisade och alla blir uppmuntrade. Och profeternas andar underordnar sig profeterna, för Gud är inte oordningens Gud utan fridens.”

Med utrymme för både Gud och människor

Paulus visar att ett friskt andligt skeende har utrymme för så väl klokhet som uppenbarelse och för så väl ordning och reda som för himmelska överraskningar. 

Lyssna: Ska vi våga… Ska också vi våga som har en och annan svår upplevelse i bagaget… Ska också vi än en gång våga be Gud förnya sitt verk i våra liv, i ett möte med Guds Ande som ger oss den kraft och den glädje vi så väl behöver, behöver vi nog ibland också klara ut hur detta bönesvar borde se när den ska ta sig i konkret uttryck i kyrkans gemenskap. 

Tror vi t.ex. att Gud kan tala till oss genom andra, liksom att alla har nånting att ge, måste vi hitta kloka och trygga former för hur detta ska se ut i gudstjänster och samlingar; former vi alla är trygga med, om vi också vill att kyrkan ska vara en miljö dit vi kan bjuda våra vänner, utan att dessa former leder till att våra samlingar blir stängda och ängsliga, 1 Kor 14:23-25: ”Om nu hela församlingen samlas och alla talar tungomål och det kommer in några som inte förstår eller inte tror, säger de då inte att ni är galna? Men om alla profeterar och det kommer in en som inte tror eller inte förstår, då blir han avslöjad av alla och dömd av alla. Hans hjärtas hemligheter uppenbaras, och han faller ner på sitt ansikte och tillber Gud och erkänner: ´Gud finns verkligen i er!´”

Är Paulus oandlig när han vill styra och hitta en god ordning för allt? Så klart inte! Han är klok. Genom att hitta goda former för hur karismatiken i församlingen ska fungera öppnar han istället upp för Andens gåvor och verk. 

Jag tror att tydlighet och varsamhet är viktiga grundord här. Är vi tydliga med vad vi tror på och överens om hur vi ska ha det med uttrycken för karismatiken så kan vi våga igen. Gud kan förstås göra det oväntade. Vi behöver vara öppna för att Anden ibland rör sig utanför våra bekvämlighetszoner. Men det betyder inte att vi inte bör ha kloka riktlinjer för hur vi vill att profetior frambärs, för hur förbönen för de sjuka ska se ut eller för hur vi vill bemöta vänner som kämpar med livet på andra sätt, ”för Gud är inte oordningens Gud utan fridens.”

Enkla riktlinjer är goda nog; självklara principer som handlar om att allt som sägs får prövas, ja t.o.m. skaprövas, i lugn och ro, i bön och eftertanke, inför Guds ord, liksom att vi är varsamma med dem som söker förbön, noga med vårt tystnadsansvar och med respekten för den enskildes integritet o.s.v. 

Inte minst bör den sunda andligheten vara fri från manipulation. Det måste vara tillåtet att få visa sina känslor, på olika sätt, d.v.s. både glädje och sorg. En känslolös kristendom kan inte vara målet. Samtidigt kan det alltför högröstade och uppjagade upplevas som skrämmande för många. I allt detta behövs klokhet, varsamhet och respekt, för Gud och för människor. För, till syvende och sist, visst måste vi än en gång våga be Gud röra vid våra liv. Vad är alternativet? Guds Ande gavs till alla kristna och inte bara till dem som säger sig tillhöra en viss karismatisk rörelse. Petrus säger ju, Apg 2:38: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva.”

Ibland är det enkelt

Jag lyssnade till en predikan av Carl-Erik Sahlberg,f.d. kyrkoherde i S:ta Clara församling. Carl-Erik berättade om sin erfarenhet. Han längtade efter Guds kraft men var skeptisk till många ”andliga” uttryck. Efter många om och men bad han dock en kvinna att be för honom. Det skedde enkelt och odramatiskt, vid ett bord, efter ett samtal och efter en kopp te. Kvinnan bad. Carl-Erik upplevde inget särskilt. Efteråt skjutsade han hem henne. Nästa dag gick han till jobbet. Han var fortfarande inte särskilt känslomässigt berörd, men noterade att Gud började bekräfta hans tjänst på ett nytt sätt; människor kom till tro och frukten av hans arbete blev tydligare. Carl-Erik refererar till den händelsen som den näst viktigaste (efter frälsningsbönen) i hans liv. Jag gladdes över enkelheten i berättelsen. Den var helt enkelt hoppingivande. 

I min Bibel hittar jag ytterligare hoppingivande ord; hoppingivande för människor som mig, som visst mött Gud och hans kraft men som ibland tänker att så mycket av detta skedde för så länge sedan, liksom för gamla kyrkor som vår, som tjänat länge och troget, men fortfarande längtar efter mer av Gud. Orden handlar om hur Gud gör det igen. Guds ord predikas. Guds Ande faller. Och Petrus förklarar, Apg 11:15: ”Och när jag började tala föll den helige Ande över dem, så som han föll över oss under den första tiden.”

Är inte det en vacker tanke? Vi kan fortfarande få be om att Guds Ande ska falla över oss, så som Anden föll över kyrkan under den första tiden. Vill du be med mig om det? I så fall säger Jesus, Luk 11:13: ”Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor till era barn, hur mycket mer ska då inte er Far i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?”

Föredrag, ”Bättre självbilder”, Tabernaklet, Göteborg, onsdagen den 30 oktober, En Timme Bibel, Micael Nilsson.

Årets ”En Timme Bibel” har handlat om självbilder. Jag började med att berätta om min gamla diabildsprojektor. D.v.s. den jag aldrig använder nu för tiden. Även om jag har många bilder från olika resor runt om i världen. Min projektor har nämligen en tråkig egenhet. Bilden ”hänger sig”. Till att börja med går det bra. Bild efter bild passerar som en minneskavalkad. Men plötsligt händer det. Bilden hänger sig. Projektorn matar inte längre fram. Jag trycker ut den gamla bilden, en mörk sekund och… bilden kommer tillbaka. 

Detsamma kan ske i en människas liv. Bilden hänger sig. Vi klarar inte av att byta bild. Gamla minnesbilder kommer tillbaka. I värsta fall är de mörka, handlar kanske om våra tillkortakommanden och får oss att känna oss misslyckade. Sådana bilder kan terrorisera oss ett helt liv. 

Värst blir det när det är en självbild som hakat upp sig, en negativ självbild som säger att vi är värdelösa.  

Självbilden har låst sig fast. Vi tycks dömda att leva med den. Det sliter på glädjen och det tär på livslusten. Frågan är förstås: – Kan man få hjälp att bli av med gamla minnesbilder och att t.o.m. byta självbild?

Därefter gick vi till en bibeltext. Den handlade om ett samtal mellan Jesus och lärjungarna. Lyssna, Matt 16:13-19: När Jesus kom till trakten av Caesarea Filippi, frågade han sina lärjungar: ”Vem säger människorna att Människosonen är?” De svarade: ”Vissa säger Johannes Döparen, andra Elia och andra Jeremia eller någon av profeterna.” Han sade till dem: ”Och ni? Vem säger ni att jag är?” Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” Jesus sade till honom: ”Salig är du, Simon, Jonas son, för det är inte kött och blod som har uppenbarat det för dig, utan min Far i himlen. Och jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min församling, och helvetets portar ska inte få makt över den. Jag ska ge dig himmelrikets nycklar. Allt som du binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt som du löser på jorden ska vara löst i himlen.”

Bibeln talar med kraftfulla ord om vad som sker när en människa kommer till tro på Kristus. Det handlar verkligen inte bara om att få ett nytt kyrkligt intresse eller ens bara en ny livssyn. Det handlar framförallt om någonting som har med vår insida att göra, Rom 6:4: ”Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.”(Bibel 2000)

Kort sagt: Jesus vill hjälpa oss att byta bild. 

– Vad säger människorna om mig? undrar Jesus. Det visade sig att det fans många tankar om honom. 

Så ställer han en mer närgående fråga: – Vad säger ni?

Då svarar Petrus: – Jag säger att du är Messias, den levande gudens son. När Petrus nu bekänt sig till Jesus händer något oerhört – Jesus bekänner sig till Petrus. – Det är inte som människor säger Petrus att du är en vindflöjel, ett strå för vinden… I mina ögon är du en klippa. Kom ihåg det!

Jesus hjälper Petrus att byta bild; självbild. Idéen här är att vår bekännelse om att Jesus är vår frälsare också förändrar oss. Vi blir något nytt och något annat med Jesus. 

Alltså får vi nu börja samla på nya självbilder. Och Bibeln innehåller många. En av dem stannade vi inför för en månad sedan. Då såg vi på hur Bibeln talar om en troende människa som ett Guds barn. Det är en fantastisk bild. Det är en befriande bild. Den är full av glädje. Nu ska vi se på ännu en fantastisk bild. En kristen är också en LÄRJUNGE.

KALLAD TILL LÄRJUNGASKAP

En kristen är kallad att vara en Jesu lärjunge. Jesus sa till sina efterföljare: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar!” Dessutom ger han några grundläggande riktlinjer för hur det ska gå till: ”Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:19-20)

Det första vi behöver upptäcka om vårt nya liv är att vi är barn, Guds barn, Guds älskadebarn: ”Bli därför Guds efterföljare, som hans älskade barn”, Ef 5:1.

Är inte det underbart? Gud har inga oönskade barn. Gud har bara älskade barn. Lyssna till Sef 3:17: 

”Herren din Gud bor i dig,

en hjälte som frälser.

Han gläder sig över dig med lust,

han tiger stilla i sin kärlek,

han fröjdas över dig med jubel.”

Detta är mäktiga motbilder till alla negativa självbilder och svåra minnesbilder. Gud älskar dig. Gud gläds över dig. Du är viktig för Gud. Ibland säger vi att Gud inte har några favoriter, men det är fel. Gud har bara favoriter. Och du är en av dem!

Vi behöver finna tryggheten som Guds barn. Men bara trygghet räcker inte för att leva ett givande liv? Behöver vi inte också lite utmaning för att livet ska få spänst och lyster? 

Alltså skrev Paulus i Ef 5:1: ”Bli därför Guds efterföljare, som hans älskade barn”. Det är alltså inte antingen eller utan både ock. Att vara ett Guds barn och att vara en Jesu efterföljare, en lärjunge är två sidor av samma gudsrelation; på samma sätt som kärlek och trohet är två sidor av samma sak i mitt äktenskap. Orden går inte att separera.

En kristen är ett Guds barn men också en Jesu lärjunge.

Din tro ger dig alltså både en ny vila och ett nytt arbete. Hos Jesus kommer du hem och till ro, men det är också sant att han utmanar dig som ingen annan. Lyssna till en bibeltext som fångar detta ”både ock”, Matt 11:28-30: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, för mitt ok är milt och min börda är lätt.”

Får du tag på det? Jesus vill ge dig vila, men hans vila är inte passivitet. Det finns saker och ting som behöver göras på den här jorden. Alltså ger han dig också ett ok. Det verkar lite motsägelsefullt alltihop: – Kom till mig alla trötta. Jag ska ge er vila och ett ok. Jag ska ge er ro och ett nytt arbete.

Men det är inte motsägelsefullt? Inte för den som läser noga. Det är fullständigt logiskt alltihop, för vila är inte tristess. Meningslöshet och passivitet hjälper oss inte att hitta vila. 

Följ med i min tanke: Dessa människor arbetade och slet för att få frid med Gud och komma till ro. Men det kan ingen religion i världen ge oss. För hur ska vi kunna vara goda nog för den Fullkomlige? Så Jesus hjälper oss med det. Han ger oss nåd. När vi tar emot denna nåd får vi frid och finner vila. Men livet är mer än så. Vi har gåvor. Vi har kreativitet. Vi har drömmar. Vi vill att våra liv ska betyda något. Inte sant? Men för att klara av allt detta behöver vi balans. Lyssna: Ett ok är ett hjälpmedel för att bära en börda balanserat. 

Jag tycker att det här är intressant. Vi går in i väggar, bränner ut oss och stressar oss ihåliga. Men är det verkligen så att våra bördor är tyngre än dem våra förfäder bar? Jag menar… det har inte varit enkelt att leva och överleva i det här landet. Människor har kämpat oerhört hårt. Folk har burit tunga bördor förr också. Vad är det då som saknas oss?

Vet du vad jag tror? Jag tror att vi tappat bort det ok Jesus gav oss. För oket är ju faktiskt just det hjälpmedel vi behövde för att kunna bära vår börda på ett balanserat sätt. 

Jag har också läst humanisternas texter om att ”kasta av sig det religiösa oket”. Så dumt! Ett ok är ju ett hjälpmedel. Skulle du ha sagt till en piga i det gamla jordbrukssamhället när hon kom bärande med sina tunga spannar fulla av mjölk att hon skulle kasta oket hade hon tyckt att du var en galning, för hur i hela världen skulle hon orka bära denna tunga börda utan sitt ok?

Orden om att vi kastat av oss det religiösa oket förklarar en hel del. Om vi kastar Jesu ok har vi bördorna kvar men ingen hjälp för att kunna bära dem på ett balanserat sätt. Och då blir det för mycket. Det blir för mycket att bära alla vardagslivets bördor, alla bekymmer för barn och familj, för arbete och för en värld i krig och nöd, utan den balans en trygg gudsrelation ger. Vi har kastat det religiösa oket och måste därför bära alla dessa bördor själva, och så gott vi kan. Vilket inte verkar gå så bra för oss.  

Lyssna igen till Jesu ord, och tänk nu på oket som ett hjälpmedel, inte som en börda: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, för mitt ok är milt och min börda är lätt.”

– Ni är trötta. Ni är nedtyngda. Ni behöver två ting: Vila och balans. Kom till mig så ska jag ge er både ock. Ert barnaskap hos Gud är er vila. Ert lärjungaskap hos mig ger balans. Lär av mig.

”Lär av mig.” Där är det. Det är det som är lärjungaskap. Att vara en lärjunge är att lära av Jesus.

Att börja se på sig själv som en lärjunge hjälper oss med balansen. Om du förlorat balansen. Lär av Jesus som visste vad det var att vila hos Gud och att fullborda sitt lopp.

Om du drabbats av tristess. Lär av Jesus. Han hade inte en tråkig dag i sitt liv.

Om du tycker att livet är meningslöst. Lär av Jesus som dör med orden ”Det är fullbordat”.

När jag börjar se på mig själv som en lärjunge får jag hjälp med en massa viktiga saker. 

Jag får hjälp att leva ett spännande liv. Kanske, tänker jag, att det går omkring en massa uttråkade kristna på den här jorden, p.g.a. att man aldrig fick hjälp att se på sig självs som en lärjunge! Kanske blev det stora ordet istället medlem, i meningen medlem i en förening. Som medlem blev min uppgift att sitta i en bänk, att sjunga sånger, oavsett om jag tycker om dem eller inte och att lägga pengar i en kollektbox. Och… ja… det låter inte som ett spännande liv. Jesus erbjuder absolut någonting mer. Han vill dra dig in i det viktigaste arbete som anförtrotts människor, nämligen att verka för Guds rike i den här världen. 

Det finns tusen sätt att göra det på. Du kan åka ut som missionär till ett annat land eller du kan städa toaletterna i Tabernaklet. Du kan be. Du kan ge pengar och tid. Du kan bry dig om en annan människa och försöka hjälpa henne till tro… Gud är Skaparen. Gud är påhittig. Gud kan skräddarsy en kallelse för varje människa på jorden. 

För det andra: När jag tänker på att jag är en lärjunge får jag hjälp att ge mig själv nåd. Lyssna, Fil 3:8-15: ”Ja, jag räknar allt som förlust, för jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som skräp, för att vinna Kristus och bli funnen i honom – inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tron på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron. Då får jag lära känna Kristus och kraften i hans uppståndelse och dela hans lidanden genom att bli lik honom i hans död, i hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda.

Inte så att jag redan har gripit det eller redan har nått målet, men jag jagar efter att gripa det eftersom jag själv är gripen av Kristus Jesus. Bröder, jag menar inte att jag har gripit det än. Men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus. Så bör vi tänka, vi som är mogna.”

Jag vill någonstans. Jag vill lära känna Jesus och kraften från hans uppståndelse. Men jag är inte där än. Det hjälper mig att ge mig själva nåd. Jag är ju fortfarande under utbildning. Jag är inte alls färdig än.

Att tänka på att jag är en lärjunge hjälper mig också att vara ödmjuk, av precis samma skäl (som ovan). 

Jag blir så alltid förundrad när jag möter en lärjunge som verkar tycka sig vara så mycket mer, som vet allt, som kan allt, som tilltalar andra uppifrån och ner. Hur är det möjligt? ”Lär av mig” sa ju Jesus. Jesus, som absolut kunde konfrontera arga fariséer men som också kunde sitta ner med en ensam kvinna på en brunnskant och låta henne berätta om sin längtan, sitt liv och sin tro. 

”Lär av mig”, sa Jesus ”Var så till sinnes som Kristus Jesus var”, skriver Paulus. Lyssna, Fil 2:1-5: ”Om ni nu har tröst hos Kristus, om ni får uppmuntran av hans kärlek, gemenskap i Anden och medkänsla och barmhärtighet, gör då min glädje fullkomlig genom att ha samma sinnelag och samma kärlek och vara ett i själ och sinne. Sök inte konflikt eller tom ära. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte till ert eget bästa utan också till andras. Var så till sinnes som Kristus Jesus var.”

Det här är alltså vad det är att vara en lärjunge. Att vara en lärjunge är att lära av Jesus och att bli alltmer likt Jesus.Tänk bara på hur annorlunda kyrkans historia, eller kanske vår alldeles egna historia kunde ha sett ut om vi bara varit Jesu lärjungar i detta: ”Sök inte konflikt eller tom ära. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte till ert eget bästa utan också till andras.”

När jag ser en lärjunge i min spegel ser jag (förhoppningsvis) någon som är på väg någonstans. Men mannen framför mig är inte färdig. Han har orsak att vara ödmjuk. Den saken är klar. Men den är också helt okej.

Sist: När jag börjar se på mig själv som en lärjunge får jag hjälp att lära känna Jesus. När jag försöker lära mig av Jesus lär jag också känna Jesus.

Låt oss se om vi ser samma sak i en här texten, Joh 7:10-17: Men när hans bröder hade gått upp till högtiden gick han också dit, inte öppet utan i hemlighet. Judarna sökte efter honom under högtiden och frågade: ”Var är han?” Och bland folket talades det mycket i det tysta om honom. En del sade: ”Han är god.” Andra sade: ”Nej, han förleder folket.” Men ingen talade öppet om honom av rädsla för judarna.

När halva högtiden redan var över gick Jesus upp till tempelplatsen och började undervisa. Judarna blev förvånade och sade: ”Hur kan han känna Skrifterna, han som inte har studerat?” Jesus svarade: ”Min lära är inte min, den kommer från honom som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja ska han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.”

Låt oss se om jag förstår det här rätt. Det grubblades mycket omkring Jesus Man pratade om honom sinsemellan. Men man kom inte vidare i frågan. Då säger Jesus: ”Min lära är inte min, den kommer från honom som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja ska han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.”

Det verkar som om det inte alltid räcker med att prata om Jesus, eller att studera vad han säger. Vi kommer en bit därhemma, men kan då och då köra in i en mental återvändsgränd. Vi kommer inte vidare. Okej… Vad råder Jesus oss då att göra. Han råder oss att praktisera.

Jag har arbetat på olika bibelskolor. En av dem hette ”Bibelskola Tjänst”. Det var en termin teori och en termin praktik. I slutet av praktikterminen tog vi in våra elever igen och hade en gemensam avslutning. En del kom hem från ett missionsfält. Andra från församlingstjänst. Men alla hade praktiserat. 

Jag slutade aldrig att förundras. Den teoretiska terminen var bra. Eleverna fick nya åsikter och en del insikter. Men det som verkligen förvandlade dem var praktiken. 

Vi brukade ha långa vittnesbördsmöten där alla fick berätta vad de varit med om. Teorier hade fått prövas i praktiken. En del föll. Andra bar. Och människoliv förvandlades. 

Jag uppfattar att Jesus säger att det inte alltid räcker att sitta hemma och grubbla i sin kammare. Ibland kräver ditt sökande att du söker dig fram genom att praktisera. Läs Jesu ord och försök praktisera dem. Jesus menar att de är självbevisande. De bevisar sin egen kraft. Om du börjar försöka följa honom ska du förstå vem han är. 

När du lever som en lärjunge lär du känna din Mästare. Jag citerar författaren John Ortberg: ”Bibelforskaren Ray van der Laan noterar att judarna i det första århundradet hade en välsignelse som på ett underbart sätt uttrycker en lärjunges hängivenhet när det gäller att hålla sig i närheten av dem han följer: ”Må dammet från din rabbi ständigt täcka dig.” Det vill säga: ’Må du alltid följa så tätt efter honom att dammet som hans fötter rör upp smutsar ner dina kläder och ditt ansikte.’

Lärjungarna var precis som ankungen som har blivit präglad på sin mamma: de ville aldrig släppa sin rabbi utom synhåll. Det viktigaste var inte det de höll på med. Det viktigaste var att de fick vara tillsammans med sin rabbi.”

Detta är väl uttryckt. Det är en fantastisk sak att få ha arbetsgemenskap med Jesus. Vi lär känna honom på ett nytt sätt när vi ser honom upprätta en människa, hela en sjuk eller trösta en sörjande. Det finns i själva verket sådant vi bara kan lära oss om honom i den mån vi är lärjungar.

Lärjungalivet är ett liv i tillväxt. Även när livet i övrigt kan avta på krafter och möjligheter, 2 Kor 4:16-18: ”Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt. Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.”

Här kommer en av alla dessa utmanande ord, riktad till Jesu lärjungar, överallt och i alla tider, Joh 14:12: ”Jag säger er sanningen: Den som tror på mig ska göra de gärningar som jag gör. Och större än så ska han göra, för jag går till Fadern.” Vår uppgift är alltså inte bara att läsa om Jesus. Tala om Jesus. Tala MED Jesus. Vår uppgift är också att FÖLJA Jesus. Och det gör man alltså genom att fortsätta att göra det Jesus gjorde.

Världen är fortfarande full av orättvisor. 

Vem ska protestera? Det ska du!

Världen är fortfarande full av mygel och skenhelighet. 

Vem ska avslöja det? Det ska du!

Världen är fortfarande full av människor som sörjer. 

Vem ska trösta dem? Det ska du!

Världen är fortfarande full av sjuka människor. 

Vem ska be för dem? Det ska du!

Världen är fortfarande full av svältande människor. 

Vem ska mätta dem? Det ska du!

Världen är fortfarande full av människor – dyrbara, viktiga, älskade människor – som inte hört evangeliet. Vem ska berätta för dem? Det ska du! D.v.s. om du är en lärjunge.

”Så länge kvinnor gråter som de gör nu tänker jag kämpa.

Så länge små barn hungrar tänker jag kämpa.

Så länge människor kastas i fängelse gång på gång

gång på gång, som de gör nu tänker jag kämpa.

Så länge det finns en drinkare. Så länge det finns en stackars vilsen gatflicka kvar. Så länge en enda själ finns kvar i mörkret och inte har nåtts av Guds ljus tänker jag kämpa! Jag tänker kämpa ända till slutet.” (William Booth; slutorden i hans sista tal)

Den stora utmaningen i det kristna livet är inte att släpa sig upp ur sängen och ta sig till en religiös timme i kyrkan på söndag. Gudstjänsten är min tankstation. Utmaningen ligger i att fortsätta att göra Jesu gärningar.

Jag är alltså inte bara ett barn som får kärlek och omsorg av min Far i himlen. Jag är ocksåen människa Gud räknar med, en förändringsfaktor, ett hot mot ondska och elände, ett redskap för Guds kärlek, d.v.s. en Jesu lärjunge.

MEN VAD ÄR EN LÄRJUNGE?

Vi använder ordet lärlingom någon som tar plats hos en mästare för att lära sig ett yrke av honom. 

Lärlingens framtida uppgift blir att föra traditionen och kunskapen vidare. Bibeln använder ordet lärjunge. 

Tre ting utmärker en lär­junge:

1. Han har en mästare. Någon att lära sig av.
2. Han lär sig och tar efter sin mästare.
3. Han för sin mästares kunskap vidare.

Det är alltså en lärjunges uppgift att lära sig någonting. 

Illustration:Tänk dig en liten pojke som sitter där hemma och klinkar på sin pianoläxa, om och om igen. Det är svårt. Det blir fel. Utanför fönstret spelar grannbarnen fotboll. Men han är fast vid pianot. 

Tänk dig att en ängel kommer till pojken. Ängeln för pojken genom tid och rum och in i en fullsatt konsertlokal. Där sitter en man vid flygeln som fängslat den månghövdade skaran med sin fantastiska musik. Pojken har aldrig hört någon spela så förr. Han vänder sig mot ängeln och frågar: – Vem är det? Ängeln svarar: – Det är du. Om tjugo år.

Nu vet pojken varför han övar. Det tar emot ibland, men han fortsätter, för han har förstått vad det kan komma att leda till en dag. 

Den dag Jesus blir vår Herre blir vi hans lärjungar. Det betyder inte att vi är skickliga på allt vi ska göra, eller att vi vet så mycket än. Men om vi förstår vad andlig disciplin är, att avstå från att alltid ta den lättaste vägen osv. kan det leda fram till i våra liv är vi beredda att lära mer.

Kol 3:16-17: ”Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung till Gud med tacksamhet i era hjärtan. Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud Fadern genom honom.”

Nej, det är inte alltid enkelt. Men vi övar. Det blir fel ibland. Vi börjar om. 

Tit 2:11-13: ”Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och i stället leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är, medan vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet.”

Vi ger inte upp. Vi snavar och faller, men reser oss igen. Vi övar vår läxa och förvandlas sakta. Vi lär av Jesus, och tillsammans med Jesus. För detta var vad Jesus kallade sina lärjungar till: Att komma och dela livet med Jesus. Att göra Jesus till sin Mästare. Att lära sig av honom. Att ta efter det han lärde och gjorde, för att sedan föra det vidare. Det kom en dag när Jesus sa: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er, (Joh 20:21). 

EN LÄRJUNGES LYDNAD

Paulus skriver att hans uppgift var att föra människor fram ”till trons lydnad”, Rom 1:5. Lydnaden är alltså en viktig del av att vara en lärjunge. Vi kan inte följa Jesus för att vi vill ha vad han kan ge, men inte bry oss om vad han har sagt. Om detta säger Jesus, Luk 6:46: ”Varför kallar ni mig ’Herre, Herre’ när ni inte gör vad jag säger?”

Jesus talar inte om att vi ibland misslyckas med att göra hans vilja. Jesus talar om människor som inte bryr sig om hans vilja. Det spelar med andra ord ingen roll om vi KALLARJesus Herre om vi inte också harGJORThonom till Herre. Förutsättningen för lärjungaskap är alltså att vi vill lyda Gud. 

Här är en annan viktig bibelvers för lärjungar, Matt 6:33: ”sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också”.

Är Jesus din Herre? Hur vet man det?  Jo, då följer du inte bara dina egna infall, känslor eller åsikter. Då är det viktigt för dig att söka Guds vilja. Är det inte viktigt för mig vad Jesus tycker är han nog inte heller min Herre.

Det kommer till slut ner till mycket grundläggande saker, som hur jag sköter mitt arbetsliv, ärlighet, hur jag hanterar mina pengar, min omsorg om andra o.s.v. Det handlar ju till slut om att jag bestämt mig för att följa någon som sagt sig vara Sanningen.

EN LÄRJUNGES UPPGIFT

Varje människa har en uppgift inför Gud. Om du vill kan du kalla det en kallelse. Den kan se ut på många olika sätt. Men en stor uppgift lämnade Jesus över till oss allesammans. Vet vi inte vad vår uppgift är för övrigt så vet vi bortom varje tvivel att vi alla är kallade till detta, Matt 28:19-20: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar!” Dessutom ger han några grundläggande riktlinjer för hur det ska gå till: ”Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” En lärjunges uppgift är alltså att göra Jesus känd. Liksom att be om och verka för att Guds vilja ska ske: Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.(Matt 6:10)

Därutöver finns uppmaningar i Bibeln om att ta ansvar för de fattiga och nödställda. Det heter i Apg 4:32: ”Hela skaran av dem som kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen kallade något av det han ägde för sitt utan de hade allt gemensamt.”

Andra bibelord talar om vikten av att be för de sjuka, stödja de svaga. En lärjunges liv är alltså ett rikt liv med många stora utmaningar. 

EN LÄRJUNGES DRIVKRAFT

Drivkraften i en lärjunges liv måste vara kärleken, 2 Kor 5:14: ”Kristi kärlek driver oss, för vi är övertygade om att en har dött för alla, och därför har alla dött”.

Paulus upplevelse av Guds kärlek innebar en totalomvänd­ning för hela hans livsinriktning. Han var en våldsver­kare. Guds kärlek för­vand­lade honom. Efter detta möte med Guds kärlek var Paulus ständigt på väg i kärleken tjänst; driven av kärleken till och från Gud.

EN LÄRJUNGES LÖN

Några ord av Jesus vänder på perspektiven, lyssna, Luk 6:22-23: ”Saliga är ni när människorna hatar er och när de utesluter er och hånar och smutskastar ert namn för Människosonens skull. Gläd er på den dagen och hoppa av glädje, för er lön blir stor i himlen.”

Jesus talar om lidande och förföljelse. Han talar om vad det kostar att följa Det finns mer att säga. Fast hur? 

Jesus talar till enkla människor som växt upp i den här världen. De känner inget annat. De känner inga andra världar. De känner inget helt och fullkomligt. Det vet bara av denna trasiga värld; fragment av det som en gång var. Det är som att förklara för sina akvariefiskar att det finns ett hav. Men Jesus vet. Jesus har sett mer. Jesus känner till en tillvaro full av glädje. Men hur ska han kunna förmedla det han vet till dem som vet så lite?  Det får räcka med några ord: – Okej… vänta tills vi kommer hem! Er lön… er lön blir… stor.

Jo, det finns en kostnad att betala för sitt lärjungaskap. ”Följ mig”, säger Jesus, och går mot strömmen. Men det är värt mer än vad det kostar, 2 Kor 4:16-5:10: ”Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt. Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.

Vi vet att om vårt jordiska tält rivs ner så har vi en byggnad från Gud, en evig boning i himlen som inte är gjord av människohand. Därför suckar vi i vårt tält och längtar att få iklä oss vår himmelska boning, för när vi väl är klädda i den ska vi inte stå där nakna. Ja, vi som bor i detta tält suckar tungt. Vi vill ju inte bli avklädda utan påklädda, så att det som är dödligt uppslukas av livet. Och den som berett oss för just detta är Gud, som har gett oss Anden som en garant.

Därför är vi alltid vid gott mod, även om vi vet att vi är borta från Herren så länge vi är hemma i kroppen. Vi lever här i tro, utan att se. Men vi är ändå vid gott mod och skulle hellre flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren.

Därför sätter vi en ära i att vara till behag för honom, vare sig vi är hemma eller borta. Vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en ska få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont.”